Jag är i allmänhet stolt, glad, nöjd och imponerad över mycket här i livet. Stolt över mina barn, nöjd med mig själv (åtminstone i vissa avseenden) imponerad över människor i stort och över Sverige som land. Jag har en (social)liberal grundsyn och ser samhällets minsta beståndsdel som individen. Närmare bestämt barnet.
Då och då brukar jag besöka IM, vilket står för Introduktionsprogram, på min arbetsplats. Det finns olika inriktningar men dessa har det gemensamt att de alla syftar till att ge obehöriga elever möjlighet att komma in på ett nationellt gymnasieprogram eller göra dem anställningsbara. Jag besöker inriktningen för nyanlända och jag är oftare inbjuden i egenskap av politiker än som lärare.
Jag tycker mycket om dessa besök. Det är full rulle och jag bombarderas med frågor om allt mellan himmel och jord. Kan verkligen en svetsare bli statsminister här i Sverige? Vad är en svetsare? Vilka hade jag röstat på om jag inte fick rösta på mitt eget parti? Varför ska man engagera sig? Jag slås av den enorma nyfikenheten och framtidstron. Här har några av mina andra elever något att lära. Nyfikenheten är alltså påtaglig. Men även glädjen. Glädjen över Sverige, glädjen över mitt besök, glädjen över livet. Här har jag själv något att lära.
År 1970 ägde ett omtvistat experiment rum bland teologiska studenter i Princeton. Studenterna, som var försökspersonerna, fick information om att de omgående skulle skynda sig till en föreläsningssal som det var långt till på universitetsområdet för att där hålla ett anförande om den barmhärtige samariten.
Liknelsen om den barmhärtige samariern/samariten finns i Nya Testamentet. Jesus berättar om en hur en judisk man överfalls av banditer på vägen mellan Jerusalem och Jeriko och lämnas svårt skadad. Olika förbipasserande ser offret men hjälper honom inte. En samarier (i äldre översättningar samarit), som är en grupp i konflikt med judarna, stannade dock och hjälpte den skadade. Samarien tog honom till en plats där han fick vård och betalade dessutom för den. Den barmhärtige samariern symboliserar var och ens nästa, i tankegången att man ska ”älska din nästa som sig själv”. Jesus vill genom liknelsen vidga begreppet nästa till att omfatta alla, oavsett tro, social position eller ursprung.
Vid experimentet i Princeton hade de ansvariga på vägen till föreläsningssalen placerat en till synes utslagen människa, en uteliggare som jämrade sig. Nästan ingen av studenterna stannade, upptagna som de var av brådskan på väg mot den akademiska briljansen i föreläsningssalen.
Berättelsen är upphovet till begreppet samarit och avser därmed en barmhärtig person och används bland annat i ordet hemsamarit, en yrkesgrupp som hjälper behövande (idag ersatt med hemtjänst eller liknande). Sensmoralen är på ett allmänt plan att man bör bedöma människor utifrån deras handlingar. Möjligen fick en och annan präststudent efter experimentet något att fundera över.
Ibland brukar jag ge eleverna en uppgift. Den är väl något av en klassiker men går ut på att de sitter i regeringen och måste utvisa någon av nedanstående personer och dessutom motivera sitt val.
En ung svart man, dömd terrorist, boxare med omvittnat våldskapital.
En kvinnlig, indisk, kristen rektor.
En vit, medelålders, manlig politiker, nykterist, vegetarian och djurälskare.
Det är intressant hur svaren brukar variera. De flesta vill utvisa den förste, alltså Nelson Mandela. Sedan går svaren mer isär. Både rektorer och politiker är ju bra att ha, anses det. Rektorn är förövrigt moder Teresa och politikern Hitler. Poängen är, både i experimentet i Princeton och i uppgiften jag ger, att vi alla, var och en av oss, ofta övertrumfas av känslor när vi försöker avgöra vad som är rätt respektive fel. Det är svårare än man tror att vända andra kinden till.
När jag lyssnar på debatten blir jag ibland lite missmodig över hårdheten och parafraserar uppgivet för mig själv karaktären Mattias i Bröderna Lejonhjärta:
Utvisa mig hit och utvisa mig dit, det är det enda de där människorna tänker på
Sedan biter jag ihop. De ska inte komma undan med detta, not on my watch – som det heter på utländska. Det slår mig också att den konservativa högern inte är konsekvent. Om man är emot fri abort med motiveringen att vi inte ska ifrågasätta Guds beslut att skapa ett barn, även efter en våldtäkt, eller att det aborterade fostret kan vara den som uppfinner ett botemedel mot cancer borde man kunna anse att samma resonemang gäller utvisningar.
Denna text innebär inte att jag ser mig själv som den barmhärtige samariern. Hela poängen med liknelsen är att denne finns inom var och en av oss. Måste jag ändå välja någon får det nog bli Mia, Helena, Masoud, Katarina samt alla andra kollegor på IM. Och kanske Sverige som land. Lyssnar Sverige på den som vill hjälpa en behövande eller på den som vill gå vederbörande förbi?
Det är vår tid nu. Det är vi som är vuxna. Vi behöver inte alltid hålla med varandra men vi borde kunna nå varandra i en gemensam känsla av stolthet, glädje och förnöjsamhet. Det är äkta imponerande svenskhet, det. Gör vi det bra för barnen och ungdomarna, särskilt de ömkansvärda vi möter längs vägen mellan Jeriko och Jerusalem, gör vi något mycket bra. Det är inte vad vi säger eller tänker som räknas, det är vad vi faktiskt gör som är det verkligt betydelsefulla.
Källor:
Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet
Nya Testamentet: Luk. 10:25-37
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.