Vad innebär det att vara människa? Kanske att låta sin inre stjärna lysa för andra. Det är något man kan göra som partner, förälder, yrkes- och medmänniska eller som vän. Alla har en sådan stjärna, eller potential, som under vissa förutsättningar går att hitta. Detta lärde jag mig en gång i början på 1990-talet när tog jag mod till mig och klev upp på en scen. Tänk vad det ledde till. Tänk så många gånger jag stått på den scenen sedan dess. Nu senast på Lövets sextioårsfest. Det är inte kvaliteten på människors framträdanden som är poängen. Inte alls, faktiskt.
90-talet
The cirkel of life. Den röda tråden. Dygdernas ordning. I vilken ordning kommer de? Vad tjänar allt till? Är jag unik? Ja? Nej? Spelar det någon roll? Harmoni betyder balans, samklang och helhet utan konflikt. Hur når man sådan? Ös på med kärlek så löser det sig, brukar jag tänka. Men riktigt så enkelt är det måhända inte. Det är iallafall inte lätt att vara ensam förälder, medelålders manlig medelklass eller människa överhuvudtaget. Jag stirrar mig i spegeln. Blir arg. Vilket existentiellt dravel. Det gäller att finna sin harmoni, vad man än gör så löser det sig. I minst tusen år har kulturen hjälpt oss med existentiella frågor. Nu har vi AI.
Jag är unik, säger AI
Temat är tidlöst. Ordo Virtutum är ett medeltida musikaliskt drama av Hildegard av Bingen. Titeln betyder ”Dygdernas ordning” och skrevs omkring 1151. Det räknas som världens äldsta bevarade tonsatta moralberättelse. Handlingen omfattar en person som kämpar mellan olika dygder som ödmjukhet, kärlek och hopp. Djävulen förekommer i berättelsen men sjunger inte eftersom ondskan saknar harmoni. Verket är unikt på flera sätt. Dels är det en föregångare till opera, dels att det är skrivet av en kvinnlig tonsättare och dels utgör det ett tidigt exempel på ett komplext verk med teologi, mystik och visioner. Vilken utmärkt skoluppgift. Problemet är att dygdernas ordning numera kräver att all examination AI-säkras.
När jag bläddrade lite förstrött efter information om Hildegard löpte tankarna. Vilken är min egen mest betydelsefulla artist? Kan jag bygga uppgiften runt det? Förutom Johann Sebastian finns några artister som jag ofta återkommer till. Stina Nordenstam, Oscar Danielsson och Freddie Wadling/Blue for two. Det är till att leva i det förflutna. Men de behövs i mitt liv – för harmonins skull.
Min mest betydelsefulla artist
Precis som Hildegard har Dave Ball gått ur tiden. Vem? undrar eleverna. Under 1980-talet utgjorde han en väsentlig del av mitt liv genom bandet Soft Cell. Tänk vad många timmar jag och Klas ägnat åt att lyssna på Dave och Marc i den lilla sjöboden på Styrsö. På dess plats där det nu står ett nytt, mycket större, hus.
Tanken löper sin tysta ban. Dygdernas ordning. Ragna har ett samvete som får Moder Theresa att likna en gängkriminell. Skämtsamt sagt. Mer seriöst vill jag hävda att det imponerar att leva ett liv av principer på den nivån. Hon är min mest betydelsefulla artist. Möjligen blir harmonin härigenom mer svårfångad men jag tror trots den hållningen att harmoni och princip inte står i konflikt med varandra.
Ibland är livet en tragedi. Då är det inte lätt att spela huvudrollen. Någon som har det svårt ville träffa mig och prata. Hen sträckte ut en hand – och jag tog emot den efter förmåga. Är det något jag vet något om så är det att det hjälper att prata. Det kommer inte alltid att kännas så här, lyder mitt mantra.
Biblioteket har problem och måste dessutom spara. Oordning råder. Det orenas, drogas och kopuleras bland böckerna. Jag är helt säker på att biblioteket fyller en funktion för alla grupper i samhället, kanske ska jag föreslå konceptet Låna hem en historielärare, tror jag. Lite undervisning har väl ingen dött av. Inte ens Hildegard innan hon för gott la sig i bingen (förlåt, jag hittar ut själv). För än så länge slår verkligheten AI, inbillar jag mig.
Det är således inte lätt att vara ensam förälder, medelålders manlig medelklass eller människa överhuvudtaget. Samtidigt är det underbart att leva. Harmoni. Chefen verkar nöjd, eleverna likaså – till och med doktorn var nöjd med mina värden. Partiet är hyfsat nöjt med mina insatser, barnen och Ragna ler för det mesta och jag kan uppföra mig på bibliotek. Så, Adolphson, säger jag till spegelbilden, take your shit elsewhere. Cirkulera, här finns inget att se. God och glad ska människan vara, bidandes döden. Dygdernas ordning kommer som de vill. Ös på med kärlek, resten löser sig.
Ös på med kärlek
Någonstans i detta blogginlägg döljer sig en röd tråd. Dygderna kommer i den ordning de vill. Alla är unika. Musiken är central men både sig lik och olik i varje tid. Skoluppgiften jag sätter ihop blir: om allt du kan göra kan ersättas av AI varför ska en arbetsgivare anställa justdig? För flummigt, säger du? Vad detta har med historia att göra? Allt och inget. Men okej, här kommer ett alternativ: vad innebär det att vara människa? Vad har man för nytta av sin inre stjärna på ett prov, Fredrik? Låt mig svara genom ett citat: I took the one less traveled by, and that has made all the difference. Livet är större än ett odygdigt beteende på bibliotek.
En gång tog jag mod till mig och klev upp på scenen i festsalen på V-dala nation. Det förändrade allt. På ett sätt klev jag aldrig ner.
Jag lever med ett ständigt risktagande. Uj, uj, uj, living on the edge. Man får om inte ta sig i kragen och växa upp så åtminstone ge sig själv en rejäl smocka då och då. När jag ser tillbaka på dessa rader som ursprungligen skrevs den 27:e januari 2017 (men som nu revideras) inser jag hur lite som förändrats på nio år. I många fall är man den man är samtidigt som man är i ständig förändring.
Jag tränar på gym. Jo, det är sant, jag gör faktiskt det. Eller tränar och tränar. Frekventerar. Min huvudsakliga anledning är att försöka få något lite ordning på min allmänt krumryggade uppenbarelse samt för att jag sett hur mycket gott denna träningsform gjorde för min gamle far. (Jag gör det alltså inte för att bygga den fåfänga medelålderns ouppnåeliga torso.) Det senaste gymbesöket gick inte så bra. Låt mig sätta scenen. Den spänstige macho-Fredrik springer raskt in på gymmet, kastar sig nonchalant sig in i en maskin. Det är en maskin där man ska dra armarna i höjd med tinningen framåt från en position bakom huvudet. Oturen var framme. Den spänstige matcho-Fredrik hade nämligen inte tillsett att maskinen var ordentligt gängad i spärranordningen med resultat att han drar till ordentligt utan motstånd från vikterna med resultat att han ger sig själv en rejäl snyting på varje kindben. Sett ur den persons synvinkel som satt vid maskinen bredvid måste det hela tett sig underligt. En (tillsynes) spänstig kille kommer lätt injoggande, slänger sig nonchalant ner på en maskin och drar till – med resultat att han ger sig sig själv en rejäl smocka med maskinen varpå han förvirrat reser sig och på vingliga ben omedelbart lämnar lokalen. Jag tror jag fick en lättare hjärnskakning.
Flickornas barndom. De sitter hålögda i soffan. Deras mor blänger fientligt på mig. Ibland kan det ju gå lite fort. Barnens mor tycker nämligen att jag vid det här laget borde fattat att man inte kan skämta med små barn hursomhelst. Det hela började när Dotter 2 kom hem och upprört deklarerade att PAPPA! Min lärare säger att flygplats INTE heter Finlandia på finska och korvkiosk heter INTE kioskenkorva! Nu är det dålig stämning i hemmet. Inte en av mina bästa dagar. Bättre lyckades jag kanske med frågan: Pappa, vad är ironi? Jo, ett exempel på ironi kan vara det här: Jag har hela mitt liv velat arbeta för Bert Karlsson. JAHA! Det är alltså när man säger att man vill göra något som man egentligen inte vill alls? Ja, ungefär så är det. Ulrika Barnö säger att jag kommer undan med saker bara för att det är jag som säger det. En kränklimang. Förr eller senare ramlar man måhända bredbent ner över kniven.
Hur ska man lyckas bli en tillräckligt bra lärare? Det tycks ju omöjligt. Jag frågade om saken i en utvärdering och fick överlag ganska liknande svar men ett stack ut och jag väljer att här återge det.
Jag tycker att en riktigt bra lärare är passionerad och duktig på det den lär ut. En lärare som vill skapa intresse hos sina elever och inte bara gå till jobbet för lönen. Som elev är det mycket lättare att lära sig om läraren gör dessa saker. Något annat jag tycker är viktigt är att läraren är planerad. En lärare som bara dyker upp och babblar är ofta inte så effektiv i sitt lärande, entusiastisk eller inte. Det är också viktigt att kunna känna sig säker med sin lärare. Säker på att man har något att säga till om och säker på att läraren gör det som är bäst för eleven. Läraren uppmuntrar eleverna till att inte bara blint följa läroböckerna utan att reflektera och ifrågasätta dem. Hen låter dem lära sig på olika sätt istället för att alltid sitta i klassrummet. Jag skulle också säga att en bra sak läraren gör är att tro på sina elever. Hen tror på att de kan övervinna sina rädslor eller göra det de brinner för. Läraren uppmuntrar dem till att gå sin egen väg och finna skönheten i livet.
Ja, men då så. Det är väl bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. En av de mest intressanta utvärderingarna jag fått under min karriär lyder: du är som en humoristisk buddhist med en touch av James Bond. Är det beröm?
Bild: Nyutexaminerad våren 1997
Min högt uppskattade kollega Fredrik Nilsson gillar också living on the edge som koncept. Därför trycker han in senast serverade kopp när det är hans tur vid kaffemaskinen. Då får han i sin kopp vad föregångaren druckit och det kan ju vara vad som helst. Den här gången blev det mocka. Blä. Det finns vissa saker man inte chansar med, kaffe är en sådan sak. En tillräckligt bra kopp är allt jag begär.
Igår hade jag smort in händerna med lotion så nogsamt att jag slant i greppet och tappade därför mobiltelefonen varpå glaset sprack. Nu var goda råd dyra. Skulle jag bokstavligen leva on the edge eller lämna in den? Det blev det senare vilket kostade mig en vacker slant. Slinta, slant flinta, som det heter. Som straff får jag inga ostbågar i kväll. Det är tillräckligt dåligt.
Vad gymmet tycker om sakernas tillstånd kan kvitta lika. Barnen och Ragna förlåter mig mina konstigheter (hoppas jag). Numera vet döttrarna dessutom att ge svar på tal.
Tillkortakommanden på gymmet, som förälder, som lärare, vid kaffemaskinen eller vad det än må vara hör livet till. Min strävan har alltid varit, oaktat vad jag gör, att vara tillräckligt bra, att inte ta mig själv på för stort allvar och åtminstone försöka skratta åt eländet. Och samtidigt som tillvaron kan beskrivas som living on the edge är jag den jag alltid varit samtidigt som jag är i ständig förändring.
Meningen “Agitata da due venti” är italienska och betyder ”Upprörd av två vindar” eller ”Omtumlad av två krafter”. Det är också titeln på en berömd aria ur operan Griselda av Vivaldi. Det är därför jag känner till uttrycket, för inte kan jag någon italienska. Arian framförs av karaktären Costanza, som slits mellan starka känslor – kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. Scenen symboliserar en inre konflikt mellan motsatta känslor som drabbar känslolivet. Dramatiskt värre, samtidigt en ständigt aktuell skildring av människans dilemma. Hade jag skrivit operan hade jag döpt den till la ciotola rossa (den röda bunken).
Jag fyller idag femtiofem år. Den tredje åldern är inne. Jag vaknar ensam på ett hotellrum i Karlstad. Vi har valt en ny partiledare. Hösten 1995 fyllde jag också år, den gången tjugofem. Jag vaknade ensam i mitt studentrum i Uppsala. Den andra åldern var därmed påbörjad. Jag gick sedermera på höstbal på V-dala och träffade senare Malin och vad som därefter följde med äktenskap, barn och familjeliv. Inför balen togs bilden nedan. (För utförligare beskrivning se länk). På balen skulle en politiker, vice statsminister Lena Hjelm Wallén, installeras som hedersmedlem.
Tom. Foto: Jonas Fåhraeus
Den röda bunken är slängd. Vederbörligen återbördad till evigheten genom att placeras i rätt kärl på återvinningen. Bunken som tjänar som symbol för ett genomsnittligt familjeliv, som genom åren haft degar och röror i sig, använts vid städning och vid något tillfälle till och med tjänat som räddare i nöden under barnens magsjuka, is no more. För den var av plast och det materialet försöker jag undvika.
Femtiofem år idag således, därtill med kropp och själ i allt väsentligt intakt. Man får vara tacksam. Jag tar ett steg till. Ständigt fortsätter jag framåt. Målet, en ny röd bunke, är alltid närmare än man tror.
Ett steg till
Ragna gillar inte baler. Däremot är vi något av stamgäster på restaurang Banken. A.k.a Faluns skafferi, ett vardagsrum för vardag och fest, en clownfisk i Svarta havet. Jag har uppfunnit en egen förrätt genom att kombinera deras ostbricka som normalt intas som efterrätt kombinerad med en Dry Martini. Hovmästare Magnus (min gamla elev) och jag har döpt den till Adolphsonno 1. Jag hoppas på att snart få se den i tryck på menyn.
Jag sätter ett ljus på Malins grav. Tiden har gått. Hösten 2019 var hennes grav the final frontier, nu är den belägen inåt mitten. Fler människor har under dessa år tagit ytterligare ett steg mot jordiskt slutförvar i den senaste i raden av gravar. De har nedlagt sin röda bunke och sig själva i rätt kärl på återvinningen. Hur var deras liv, funderar jag. Man vet sällan något om personen i graven bredvid. Centrum och periferi i ständig rörelse.
Det är dags för utvecklingssamtal med eleverna. Jag brukar undvika idioti som erhålls genom statiska program formulerat genom uttryck som godtagbara kunskaper. Ett samtal sticker ut. Jag frågar hur läget är och får svaret att hen visserligen haft många lektioner i sitt liv men att de med mig är annorlunda. Är annorlunda bra, undrar jag. Jag tror det, svarar eleven. Det finns en nerv i dina lektioner. På det viset kan man tala om utveckling sedan hösten i Uppsala när jag fyllde tjugofem år, kanske. Då: slätstruken, polerad och fylld med ett enligt röda bunken-mått mätt oproportionerligt stort självförtroende. Nu: tiden har förvisso ristat sin runa i mig men jag fortsätter alltid ett steg till. I den tredje åldern käkar jag Adolphson no 1 till förrätt för det mesta med solsken i blick.
Steg framåt. Livets väg. För knappt två år sedan gick jag fjärran från baler, prål och åthävor på ett faluhak och träffade Ragna. Vem kunde ana att det var just där den röda bunken fanns. Och vad som därefter hände. Då skulle ingen politiker väljas. Nu är jag en själv. Många steg till och från Banken har det blivit, iallafall. Jag vill gärna tro att Adolphson n.o 2 är, ja, kanske inte bättre än sin föregångare men något mer komplex och genuin. På gott och ont. Snart nog får min aska plats i en grav som en gång låg i utkanten. Var den graven är belägen vet vi tack och lov inte. På Styrsö, kanske. Jag lägger under tiden min själ i röda bunken, så får vi se.
Idag fyller jag i alla händelser femtiofem år. Det är bättre än alternativet. Snart åker jag hem till Dalarna igen. Jag skuttar ur sängen med en inbillad tjugofemårings entusiasm och påminns genom stelheten om att tiden gått. Så möter femtiofemåringen tjugofemåringen. De har faktiskt något gemensamt, de kämpar nämligen båda med starka motstridiga känslor. Som kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. De två krafter som kämpat om mitt hjärta drar emellertid åt samma håll. Två döttrar och två kärlekar. Röda bunken är full.
Full. Foto: Louise Adolphson
Jag önskar mig inget i födelsedagspresent. För jag har allt man kan önska sig inuti en röd bunke som är tillverkad i synnerligen ekologiskt material. Det är ju fantastiskt!
Jag snusade när jag var tjugofem. General, lössnus. Karriärsnus, som det hette i lumpen. När jag började kostade en dosa fyra och femtio på BP. Innan trettio år fyllda var jag tobaksfri, ety mormors gamla paroll ”att kyssa en karl som inte använder tobak är som att äta ägg utan salt” visade sig inte bara vara otidsenlig utan dessutom felaktig. Antagligen skämtade hon, vilket tog mig ett halvt liv att inse. Men det är inte en snusdosa jag håller i. Det är en röd bunke.
Humor är allvarliga saker. Det är hur vi beter oss i olika sammanhang som är det viktiga. Kort sagt: rationalitet är inget att sträva efter.
Jag brukar upplysa mina elever om Einsteins definition av idioti som är påståendet att göra om samma sak gång på gång och förvänta sig ett annat resultat utan att förändra något. Jag brukar också lite dumdrygt hävda att repetition är kunskapens moder. En elev påtalade nyligen att dessa teser står i konflikt med varandra. Begåvat. Kort sagt: it takes a fool to remain sane. (Jag är narren.)
En spegelneuron är en nervcell som avger impulser både när individen utför en handling och när individen ser en handling utföras av någon annan. På det senare viset ”speglar” neuronen beteendet hos en annan individ som om observatören själv utförde det. När en fotbollsspelare fälls och vrider sig i smärta kan man se en hel läktare leva sig in i plågan. Ett leende smittar av sig. Kort sagt: vi härmar. Apar efter. Lär oss, kanske.
Man måste inte älska det man gör men man måste göra det man älskar. Mitt arbete ger mig glädje och energi och jag har nu arbetat ungefär lika länge på skolorna Haraldsbo och Lugnet. Det känns på många sätt som två olika världar. Dessutom har jag arbetat lika länge som min ålder när jag en gång började, jag är inne på det tjugoåttonde läsåret. Den första hälften av mina år yrket ägnade jag åt att försöka få eleverna att planera och sätta upp mål, den andra hälften i skråt har mer gått åt till att få dem att vara mindre allvarliga och uppmärksamma det vackra i livet. I båda fallen pratar jag ofta om drömmar. Kort sagt: jag är emeritus.
Förstår vi inte varandra?
Vad är kultur? Kultur är om inte annat prioriterade mål i krig. Kanske för att kultur och yttrandefrihet hänger ihop, kanske för att kulturens betydelse blir extra viktig i krig. Kultur, underhållning och idrott speglar vi oss i. Kort sagt: det är därför den är värd att kämpa för.
Barbar sägs betyda en som inte pratar grekiska. Barbarer utmålas ofta som skäggiga, grovgardiga och allmänt vildvuxna. Samtidigt var ju grekerna själva skäggiga medan romarna föredrog att vara slätrakade. Är orden barberare och barbar besläktade? En definition av civilisation kan göras genom att studera utbud av raktvål. Någon sådan går inte att köpa i butik i Falun. Man måste använda nätet eller resa utsocknes för att av människor som inte talar mycket grekiska införskaffa en klassisk raktvål. Kort sagt: avsaknad av tvål är barbariets farstu.
I diverse sammanhang förväntas jag ibland bjuda på fika. I politiken, körer och på jobbet. Jag överväger att bjuda på Fisherman’s friend och surströmming. Kort sagt: jag har en inre drivkraft att apa mig. Men svinhugg går igen. Jag gjorde härförleden en mustig gryta som har öl som en ingrediens. Jag saknade dylik och såg mig därför nödsakad att gå in på ICA och köpa en burk öl. Jag skruvade på mig, det ser ju lite konstigt ut med endast en öl på varubandet. Och givetvis. Tjena Fredrik! Törstig?
Vi flyttade till Elsborg hösten 1979. Genast lärde jag känna Magnus Hedén som blev min bäste vän. Han bodde på Konstvaktaregatan och där hängde vi ofta. Jag springer numera runt på Elsborg (bokstavligen) när jag tränar. Jag upptäckte under ett pass att fastigheten skulle säljas och jag hörde av mig till Magnus. Jo, så var det. Hans farfars far köpte huset omkring 1930. Det har funnits Hedénare där i nästan hundra år. Det kändes lite vemodigt, samtidigt är det tidens gång.
Foto: hemnet
Ska vi gå och rösta tillsammans i kyrkovalet? Varför det, undrade Dotter 2. Jag förklarade att farfar gjorde det med mig i mitt första val och jag med hennes syster i EU-valet. Vi kan gå och äta på Pinchos sen! Svaret blev aningen oväntat. You sleazy politician! Du vill bara ha min röst! Hur hon röstade vet jag inte men sedan gick hon, jag och Ragna på lokal. Kort sagt: bröd och skådespel.
Representativ del av väljarkåren
För en tid sedan gnällde jag över svampbilder på sociala medier. Eller mest gnällde jag väl över mitt eget användande av sociala medier. Svampen fick stå som sinnebild över hur ytligt sådant engagemang är. Men så slog den till, känslan av att vilja kokettera med en riktig lyckad tur i skogen. Kort sagt: svamp är gott.
Inget händer utanför Insta
Svampskogen är en perfekt metafor för livet som det ter sig. Man tar efter det man ser som gott och undviker i mesta mån det man uppfattar som mindre bra. Jag oroar mig, gläds och njuter efter förmåga. Allt annat förhåller jag mig till genom kylig distans. Kort sagt: hur ser Einsteins dom ut?
En ledare är en spegelbild. Någon man speglar sig i. Det spelar ingen roll om det är i föreningen, familjen, regeringen eller partiet. Humor och glädje är den högsta formen av kultur. Hur vi förhåller oss till den är avgörande.
Kort uttryckt genom Freuds ord: vi är aldrig så rationella som vi tror. Så låt oss skratta åt eländet. Den sista meningen är inte Freuds. Den är min. Jag stångas med tystnaden.
Det har varit så mycket negativ gegga i politiken de senaste åren. Jag har dragits med i det. Mitt varför är munterhet och glädje. Tänk att jag kunde glömma det. Glädje, humor och kärlek är vägen framåt. Livet är ett skämt, så varför inte skratta åt det? Inget är allvarligare än det.
Ibland behöver de lite hjälp, pojkarna. Möjligen en underdrift för jag vet i ärlighetens namn inte hur vi skulle klara livet på Styrsö utan Lennart.
Låt fula skuggor stanna där de lurar i sitt skamfyllda djup är ett citat från den romerska kejsaren Tiberius tid. Jag har varit i ett av hans hem – det på Capri – (eller i det som återstår av det) under min bröllopsresa. På min förra bröllopsresa för tjugofem år sedan är det nog bäst att tillägga. Men vad är egentligen en ful skugga? Möjligen åsyftades minnet av den störtade romerska republiken som vissa saknade. Själv tänker jag på allt som hänt under det kvarts sekel som passerat sedan jag knackade på hos Tiberius. Underbara saker men också förfärliga.
Hur lång är framtiden hur långt tillbaka sträcker sig det förflutna? Är livet en parentes mellan två evigheter? Får man åka på två bröllopsresor? Vi lever en kort stund men ska vara döda så väldigt länge, för att citera Astrid Lindgren.
Avslutningsvis undrar jag om okunskap frihetens pris?
Karon är färjekarlen som enligt grekisk mytologi för de döda över underjordens floder, Styx eller Akheron, med dödsriket Hades som slutdestination. Man var tvungen att skicka med den döde mynt, ibland placerade över ögonen, att betala för färden. Liknande seder finns också i andra traditioner. En sorts omvänd grindslant, måhända.
Grindslanten är ett känt konstverk från 1885 av August Malmström. Det skildrar barn som slåss över en slant de fått för att de öppnade grinden för ett hästspann. Det är en av Sveriges mest kända målningar.
Pengars makt. Den kvicke, den starke, den smarte, den kämpande, den besegrade och den oskuldsfulla.
Jag måste ha passerat Karl IX:s ryttarstaty, tydligen också känd som ”Kopparmärra”, massor med gånger. Det är ett av Göteborgs landmärken i form av en ryttarstaty placerad på Kungsportplatsen och är skapad 1904 av John Börjesson.
Min smarta sportklocka är motsägelsefull. Den varnar för höga ljudnivåer när vinden ligger på men reagerar inte nämnvärt när ljudnivån i klassrummet stiger. Den vill att jag ska betala för att uppgradera och därmed få tillgång till mitt hälsoläge men larmar gratis om jag snubblar. Dör jag kan den inte få betalt, tänker den kanske i ett hemligt handslag med Karon. Den är ju trots allt smart. Jag sprang i somras ikapp en mor och hennes tonåriga dotter vid en av fårgrindarna i Brännholmsviken och de hade vänligheten att hålla upp grinden. Nästan som i Grindslanten, sa mamman. Tyvärr har jag ingen slant för er att slåss om, replikerade jag. Vad menar han, mamma? Kvinnan och jag utbytte en blick i samförstånd innan jag sprang vidare på min runda.
Vi ses vid Kopparmärra! Jag skulle träffa en vän i Göteborg och ville inte riktigt erkänna att jag inte vet vad Kopparmärra är. Jag tänkte att det är väl en krog eller något liknande. Jodå, enligt min väldigt smarta klocka fanns Kopparmärra alldeles i närheten. Men var?! Fåfängt lät jag blicken svepa från Saluhallen till statyn. Ytterst märkligt. Så jag stegade in på intilliggande turistbyrå och sa som det var: jag är visserligen lärare i historia och har tillbringat väldigt mycket tid här i Göteborg. Men något etablissemang med namnet Kopparmärra har jag aldrig hört talas om. Långsamt, och påfallande göteborgskt, fällde personen bakom disken ut ett pekfinger varvid jag lät blicken följa fingrets riktning. Så blev jag varse statyn i all sin prakt. Är det Kopparmärra?! Allt jag kom på att svara var att tack, jag trodde inte Karl IX satt på en märr. Jag knyckte på nacken i ett fåfängt försök att rädda min ära och la till en dräpande utsaga om att i Falun kan vi minsann något om koppar! Sedan snurrade jag på klacken och gjorde min inte allt för storstilade sorti.
Det är tråkigt, pappa. Va, tråkigt?! Egentligen är det väl ett sundhetstecken att de säger så men aldrig trodde jag dagen skulle komma när jag tjatade på barnen att faktiskt stanna kvar på Liseberg. Ska ni redan hem?! Åk lite mer, vi swishar! Till saken hör att jag och Viktor var kvar på Styrsö frossande på havets blodpudding medan ungdomarna åkte till Liseberg. Vi hade, så att säga, köpt oss lite tid. Det går i verkliga livet men inte av Karon.
”Jag swishar”
Min bror håller i slutet av augusti en fest på Styrsö för sina vänner. Festen benämnes “Dalahelg”. Han fyller då huset med människor som aldrig har bott, eller så var det väldigt länge sedan, knappt ens varit, i Dalarna. När jag likaledes årligen påpekar att min inbjudan, jag som bott i landskapet i fyrtiofem år, måste kommit bort i posten svarar han att det inte är något för mig. Gästerna är för grovgardiga, du är för känslig. Du skulle inte klara det. Så lyder argumenten för att slippa bjuda sin storebror, sin kvarvarande kärnfamilj, sitt eget kött och blod, på fest. Jag undrar i stillhet vad som skulle uppröra mig så till den milda grad att jag till varje pris måste hållas kvar borta från Karons båt. ”Is it a matter of money?”. Jag fnyser och tänker att en falukrog mitt i Göteborg kallad Kopparmärra kunde vara något för Viktor och hans vänner att festa på medan jag fick vara ifred ute på ön. Jag swishar. Loggan? En Dalahäst i koppar, givetvis. Dalahelg tycks hursomhelst som mer av en resa till dödsriket än Flumride.
Grindslanten är å sin sida mer än en ögonblicksbild av barn som slåss – det är en berättelse om mänskliga drivkrafter, samhällsstruktur och barndomens spegling av vuxenvärldens konflikter. Och en bild av kapitalism. Jag tolkar det också som en skildring av en missriktad strävan efter att nå sina drömmar och, faktiskt, en kamp över historieskrivningen. Men det kunde jag ju inte stanna och säga, det hade varken sportklockan eller dottern vid grinden uppskattat. Möjligen mamman, men också det får betraktas som tveksamt.
Okunskap är paradoxalt nog en välsignelse. För tänk om vi visste allt, hade alla svar, hur dåligt vi skulle må. Inget kvar att upptäcka, inga drömmar att jaga. Dalahelgen får stanna i mytologins imbelupna dimmor medan ungdomarna lämnar Liseberg bakom sig. Sportklockan må vara snart men inga uppgraderingar i världen är värda att få kunskap om sitt utgångsdatum.
När jag säger att förfärliga saker hänt de senaste tjugofem åren avser jag alla som alldeles för tidigt fått täcka ögonlocken med grindslantar. Men jag låter de fula skuggorna stanna i Hades (ett yttrande som inte avser minnena av personerna utan omständigheterna kring deras resa med Karon) och plockar istället fram de underbara. Som kärleken och ser fram emot en stundande bröllopsresa och döttrarnas och Viktor med familjs fortsatta resa (när det inte är Dalahelg). Då och då tar jag fram minnen från förr, som sommaren 1982.
Besättningen på S/S Gripsholm, Halsvik sommaren 1982 – enligt mors anteckning i albumet oförglömlig. De tre i aktern har lämnat med Karon. Det är väl Lena eller Lennart som tagit fotot.
Det förflutna sträcker sig filosofiskt sett så långt tillbaka vi vill. Kanske är historien en grindslant och vi människor barn som slåss över den. Framtiden är för var och en av oss att forma. Med lite tur kanske jag kan vänta med att betala för en resa med Karon och istället lägga slantarna på en kommande bröllopsresa – hur underbar är inte denna tanke? Grindslanten kanske åtminstone räcker till en Dalahelg för två.
Jag tänker att i all sin enkelhet är det finaste man kan göra att alltid vara beredd att sträcka fram en hjälpande hand. Som Lennart på Styrsö. Svårare är inte tillvaron, egentligen. För vi kan alla då och då behöva lite hjälp mitt i all vår okunskap.
Är jag rastlös? Nostalgisk? Grötmyndig? Kanske alla tre?
Nostalgi är att leva inuti ett Hubba Bubba. Det är stort, rosa, starkt doftande, kletigt, man irriterar omgivningen och ju mer man tuggar desto värre blir det. När begreppet nostalgi först myntades på 1600-talet var det för att beskriva ett tillstånd hos soldater som visade tecken på extrem hemlängtan. Symptom var nedstämdhet, oro, tappad aptit, sömnproblem och hjärtbesvär. Ordet betyder ordagrant smärtsam hemlängtan och betecknar idag en känsla av längtan till en tidigare tid i livet – ofta idealiserad genom varma, positiva minnen.
Det är emellanåt plågsamt att vara på Styrsö. Jag tror att det hänger ihop med att mitt DNA är kodat med högt ställda förväntningar på att sommaren ska komma med allt det där fantastiska, kärleksfulla och bekymmerslösa som hörde barndomens och ungdomens somrar till. Dessutom var det alltid vackert väder. Det känns som jag numera lever i kulissen. Jag har allt men känner saknad. Scenen är tom. En avlägsen släkting tittade in. Han var på besök på ön och ville passa på att samtala om släktforskning, mina föräldrar och gamla tider. Jag satte genast på kaffet.
Grötmyndig betyder dumdryg, pösig, uppblåst, pompös, viktig, pösande och… småpåveaktig. Det går alldeles utmärkt att avfärda mig som sådan alla dagar i veckan. Särskilt om man tillhör den koloni tonårsflickor jag i skrivande stund basar över. Gott så, jag föredrar att vara småpåve i mitt eget fögderi.
Det är internet som använder mig. Jag har ofta återkommit till fars ord. Särskilt på sistone. Jag tänker mycket på honom nu. Han lämnar efter sig en rungande tystnad. Samtidigt som jag saknar honom saknar jag tystnaden, hur går det ihop?
Kom igen Facebook, var är kantarellerna?! Vem i hela helvete bryr sig om mina träningspass? Whoa, look at these two. Två personer fastnade nyligen på en bildskärm under en konsert med Coldplay. Jag förvånades över att en sådan trivial sak blev viral. Trivial, värdsligt sett. För de inblandade är det allt annat än trivialt, gissar jag. Trivial och viral är minsann inte synonymer. Utan att närmare gå in på den händelsen vill jag påstå att det säger något om vår tid att dödade barn i Gaza möts med en axelryckning medan en otrohetsaffär inom den amerikanska eliten får världen att spinna ett extra varv. Hur är det möjligt? Hela saken har väckt något hos mig. Ett obehag. Men istället för att i enlighet med den grötmyndiges principer komma med indignerade moralpinnar om sakernas tillstånd handlar mina tankar om riskerna med att leva sitt liv online, som vi alla mer eller mindre gör. Internet använder oss. Men vem använder internet? Det är ett sorts smygande, tilltagande, obehag jag känt under en tid.
Jag gillar inte beroenden. Jag vill vara fri. Sociala medier och den digitala världen har för mig fått en negativ innebörd. Kanske är det därför jag reagerar på händelsen under konserten med Coldplay. Det är inte olagligt att vara otrogen. Rätten att vara otrogen står över rätten att förbjuda det. Men vad har detta med mig att göra? Jag tror att det med nödvändighet måste komma en kollektiv reaktion, någon sorts folkrörelse, där det personliga mötet, integriteten, rätten och viljan att vara digitalt osynlig får en renässans.
Lyft blicken
Jag har beslutat mig för att begränsa mitt deltagande i sociala medier. Jag försöker att använda dessa plattformar sparsamt, egentligen enbart för att publicera bloggen. För den vill man ju inte vara utan, eller hur? Se där: ironi. Bloggen har hursomhelst varit med mig i ur och skur sedan 2009 och jag använder mig av Meta för att sprida den. Det kommer dock en dag när det sista blogginlägget skrivs och likaså när den sista människan dör. Förhoppningsvis sker detta inte samtidigt. Å andra sidan har jag skapat innehåll på Metas plattformar lika länge som bloggandet. Jag har sett utvecklingen (eller vad man ska kalla det). Meta försöker förhindra länkar som leder bort från dess egna plattformar så man måste lägga länken i kommentarsfältet. Jag gissar att vi snart har en ai-lösning som förhindrar även det. Det senaste är att de vill ta betalt för att användaren ska slippa spåras och reklam. I sammanfattning: vi skapar innehåll på en digital scen som vi ska betala, inte ersättas, för.
Jag mår allt sämre av att vara en del av det. Jag borde förflytta både sinne, själ och kropp från den digitala scenen till den jag har framför mig, i detta nu i Halsvik. Det är här jag borde skapa innehåll. Och till den som säger att vad tusan bryr sig människor om att du försvinner från sociala medier svarar jag: my point exactly. Vem på Instagram är intresserad av mina träningspass: handen upp! Facebook, var är kantarellerna?!
Det är kväll i viken, vinden ligger på. Ungdomen kommer trampande. De märker att jag är lite nedstämd. Du ska inte vara ledsen, säger en dotter. Tänk inte så mycket pappa, säger en annan. Man kan inte ha det bättre än vi. Och det är då det slår mig: jag får fler saker att vara brydd över, jag blir ofta mer störd, upprörd, ledsen, mer sällan glad sedan sociala medier gjorde sitt intåg i mitt liv. De innebär ett dopaminslaveri och tvångsmässighet för sinnet. Pappas ord är fullständigt briljanta i all sin enkelhet:det är internet som använder oss.
The Gardian drömmer digitala drömmar
Whoa, look at these two. Och vad som därefter hände. Ett ögonblicks verk. Det mänskliga besegrat av den digitala verkligheten. Jag tycker sociala medier ofta är dumdryga, pösiga, uppblåsta, pompösa, viktiga, pösande och… småpåveaktiga. Fullständigt kompromisslösa. Jag vill inte längre delta. Slow run, det långsamt bearbetade, det verkliga mötet, livet i verkligheten – jag saknar det. En inte oväsentlig anledning till att tillvaron ibland är plågsam är olika virala och triviala fenomen torgförda av och på internet. Alla vet ju att sociala medier är ett fejkat skyltfönster där vi visar livet som vi önskar att det vore. En plats där det till synes perfekta läggs på display. Men likes är inte kärlek, följare inte vänner. Och när fasaden rämnar genom en otrohetsaffär på bästa sändningstid (det är det alltid online) blir det vitalt. Äntligen fick vi se något äkta. Nästa gång är det kanske din tur att läggas på digital lit de parade.
Det vilar i all enkelhet något högtidligt över den sortens möten jag hade med min släkting. Vi samtalade om väder och vind, sedan länge döda släktingar, om att Viktor på 1980-talet efter stor tvekan lånade ut sin engelska polishjälm till vederbörandes son – och tänk att han faktiskt blev polis… Ett verkligt möte. Tillsammans fyllde vi scenen med ett par penseldrag och tiden försvann.
Det går väldigt bra att avfärda mig som grötmyndig alla dagar i veckan. Ändå: jag borde lägga ner sociala medier. Free at last, free at last, thank God Almighty we are free at last!” Jag saknar en rungande tystnad. Jag saknar också pappa, jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt. Jag längtar till Styrsö förr, till studietiden i Uppsala, till när världen var analog, till när flickorna var små. Till kolabönornas och TV-tablåernas tid.
Jag upplever en fantastisk sommar. Det är strålande väder, jag känner ingen större nedstämdhet, oro, definitivt inte tappad aptit, sömnproblem eller hjärtbesvär och ser fram emot att börja arbeta inom det bästa yrke jag kan ha, är nyförlovad (och längtar efter henne) och konstaterar att dela badrum med fem tonårstjejer är som att leva inuti ett Hubba Bubba.
Hubba Bubba var ett populärt tuggummi på 1980-talet. Det lanserades första gången i USA 1979 och ersatte Bugg som populärt bland barn bland annat för att det var enkelt att blåsa bubblor med.
När är ens bäst-före-datum? Det är stilla och varmt på ön. Kyrkklockor ringer på avstånd. #Slowrun, #trailrun och allt vad kidsen kallar det. Så länge hålfoten håller tänker jag ägna mig åt detta och i synnerhet på Styrsö. Att avsluta med ett dopp är…, ja närmare Gud går det inte att komma. Just idag kallar alltså basilikans klockor samtidigt några utvalda att följa någon för mig okänd till sista vilan. Vid några tillfällen på rundan kan jag se Vinga fyr.
Utsikt från en pelare
Jag tror han klättrade upp på en pelare för att finna en plats där allt spelar mindre roll. För att slippa oväsen, brus, krav och måsten. För att öva sig i balans och finna frid. Det låter lockande. Fast det där med att ständigt avstå och försaka, nej, det tror jag inte är min väg. Ibland askes, ibland överflöd. Inte bara det ena. Jag undrar förresten vad han fäste blicken på under trettiosju år. En fyr? Inte Faros iallafall, för den syntes väl inte från Alexandria till Syrien. Och vad funderade han över däruppe?
Överflöd
Simeon Styliten (även känd som Simeon pelarhelgonet) levde 390-459 och var en kristen asket verksam i det som numera är Syrien. Han är känd för att ha tillbringat trettiosju år stående på en pelare för att komma närmare Gud och undvika världsliga frestelser. Därav namnet “Styliten” som kommer från grekiskans stylos som betyder pelare. Han började sin bana på en liten pelare, enbart några meter hög, för att senare avancera upp till varianter på 15–20 meter. Det går att öva upp sin balans, tydligen. Han gjorde detta för att han ville leva i extrem enkelhet och, som sagt, få en närmare kontakt med Gud – enligt föreställningen att denne finns i himlen. Simeon ville isolera sig och undvika distraktion. Trots det samlades stora folkskaror nedanför hans pelare för att höra honom predika eller be om råd. Han blev under sitt liv ett slags, aningen motvillig kan man tänka sig, andlig institution och en stor basilika byggdes efter hans död på platsen för hans pelare – ruinerna lär finnas kvar än idag.
Lite av det där kanske man bör ta med sig in i sitt eget liv, oaktat hur var och en definierar Gud. Mange säger att en bra gubbövning för balans är att varje dag stående och utan stöd ta på och av strumporna. Det känns på något sätt rimligare än att balansera i toppen av en pelare. Thuresson lagar mest mat. Också ett gott sätt att gå genom livet.
När man misslyckas med strumporna
Arselindex är ett mindre känt uttryck för hur mycket ändalykten fallit över tid, ett öde som genom åldrandet ofrånkomligen drabbar både män och kvinnor. Men vad spelar ett par fallna skinkor för roll, jag bekymrar mig inte nämnvärt. Hålfotens nedfall påverkar mig mer. För att påminna mig om balans funderar jag på att tatuera in ”Finn” på den ena skinkan och ”crisp” på den andra. Bättre det än en delfin som motiv – för den blir med tiden enligt arselindex lätt en blåval.
Hålfot fram
Jag har slutat ha min akademiska titel i brevfoten på mail. Numera står mitt namn och titeln ”humanist” som avsändare. Vad kommer sig denna förändring av? Någon form av insikt, måhända, att människor är mer än titlar och att jag vill att man ska lära känna mig utan mina eventuella dylika. Dessutom är det fånigt att titulera sig om det inte efterfrågas, säger Ragna. Så det blir framöver ”humanist”, för något måste det ju stå. Eller?
Thuresson levererar inte havets blodpudding eller dödsfärsen från Turkiet
Jag predikar mest för tonåringar men dessa samlas inte i skaror nedanför altanen i Halsvik för att lyssna. Det blir mest digital predikan. Döttrarna tycker inte om att jag skriver punkt efter en mening i våra SMS-konversationer. Det kan tydligen uppfattas som lite läskigt. Motfrågan hur man annars avslutar en mening lämnas obesvarad.
Det är skillnad på att ”gå med håven” och ”gå med hoven”. Det första är att sukta efter beröm och bekräftelse medan det andra mer borde avse ”en black om foten”. Jag grubblar, där uppe på min pelare, över båda formuleringarna. En håv är sannolikt bättre än en hov vid sjönöd på livets stora vida ocean.
Balans. Kärlek
Jag frågade om döttrarna köpt fräsch (avseende bäst-före-datum) färs till tacosen. Nej, vi köpte dödsfärsen från Turkiet, blev det ungdomligt sarkastiska svaret. Var inte så gubbig, pappa fortsätter de och får visst medhåll av Ragna.
Styrsös basilika var tyvärr stängd när jag skulle ta med de besökande vännerna på gudstjänst. Ville man njuta andlig spis fick man denna söndag ta sig till Donsö. Så det fick bli en närmast religös upplevelse i Halsvik istället. Och en annan spis än andlig.
Det är trångt på pelaren
Simeons strävan är inte min. Jag har istället en tendens att sätta andra människor på piedestal. Att klättra upp själv är nämligen alldeles för svårt. Jag tror alla vill förstå tillvaron och gör det genom att på olika sätt söka balans och frid. Ibland njuter man av livets goda, ibland blir det blodpudding. Löpning på Styrsö är min pelare. En av anledningarna till att jag åker hit är att komma närmare mig själv och undvika vardagens blackar om (mina) fallna hålfötter. Jag vistas här för att komma närmare det förflutna samtidigt som jag tar ut riktningen inför framtiden. Det finns alltid en framtid. Balans, alltså. Balans är frid.
Jag undrar hur Simeon fick mat, gick på toa och sånt. Han måste ju ha tagit pauser, kanske var det hål i pelaren och han ofrivilligt uppfann världens första mulltoa? Pelaren måste även rimligen varit tillräckligt stor så han kunde sova ordentligt annars hade han blivit galen. Och varför slutade han plötsligt sin strävan, efter trettiosju långa år? Hur som helst, ner kommer man alltid på det ena eller andra sättet.
Det kommer en tid när jag inte kan springa, när ingen längre efterfrågar mina tjänster och kyrkklockorna i Styrsös basilika kallar några få att följa mig till familjegravens vila. Kanske sitter då min vänner, nära och kära i glesa bänkrader och minns en hyfsad människa, en humanist. Men det är inte idag. Idag sprang, badade, älskade och levde jag. Det är inte jakten på rekord som får mig att hålla på, det är mer strävan att hålla på länge. Slow run, helt enkelt. Så länge man fortsätter framåt är ens bästa tid här och nu. Fast stillastående kanske inte är så dumt det heller.
Möjligen är man inget annat än en likblek skugga ställd mot en färggrann gran full av liv.
Man kan härdas av tillvarons hårdhet. Klä stenhjärtat i rustning. Samtidigt går vi genom rosengården hand i hand. Det är svårt att röra sig i rustning. Därför: Free your mind. Njut av promenaden.
En gång i rosengården
Tillvarons dån ljuder ofta starkt men i rosengården avtar det och tynar bort. På kvällen är jag trött och när mörkret faller går jag till sängs. Det känns en stund som att jag är ensam ute på havet medan tillvarons mörka kust driver allt längre bort. Jag tänker att det måste vara förfärligt att ha ett hjärta av sten. Ingen har nog det, egentligen. Eller iallafall ytterst få. Jag somnar.
Jag vet att det är din favorit. Därför valde jag den. Orden är min yngsta dotters och förklarade hennes låtval på konserten. Jag lyssnade och världen rämnade. Astrid Lindgrens bok ”Mio min Mio” handlar om vänskap, kärlek och tillhörighet som medel att besegra det onda i livet. Eviga teman. I berättelsen är ondskan gestaltad som Riddar Kato. Ledmotivet till filmen, som Dotter 2 framförde på esteternas konsert, skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus 1987. Den låg länge på Svensktoppen. Orden blir ibland stora men med tanke på vad jag och mina barn gått igenom tog sig framförandet sig igenom rustningen och tinade mitt hjärta av sten.
Genom rosengården Med de silverpopplar Går jag med min fader, håller hårt hans hand Och från det högsta trädet Hör jag en ensam fågel Sjunga om det grymma, landet utanför Och mitt hjärta darrar när min faders röst jag hör Mio, min Mio
Över rosengården Börjar det att skymma Och jag ser min fågel Svinga sig mot skyn På sina breda vingar Flyger den rakt mot himmlen
Det sköna passerar hastigt mot himmelen. Allt, såväl lycka som olycka, reduceras till små korta ögonblick. Det gäller att sortera, navigera och prioritera bland dessa ögonblick. Att stanna upp. Men det är svårt, så väldigt svårt, och aldrig blir man färdig.
På morgonen vaknar jag utvilad. Solen målar en främmande kust i guld. Vi är fortfarande friska, det är allt som betyder något. Upplevelsen av att vandra hand i hand genom såväl öken som rosengård borrar sig igenom den hårdaste rustning, tinar hjärtan av sten.
Till syvende och sist är man inget annat än en likblek skugga ställd mot en färggrann gran full av liv.
Jag befinner mig på gymmet, det är tidigt och jag är i stort sett ensam. Hopplösheten griper tag. Vad i hela friden gör jag ens här, och dessutom på denna okristliga tid? Plötsligt, medan jag överväger att istället backa ut ur gymmet och fly mot serveringens gräddhylla kommer jag att tänka på barberaren som förföljt mig genom livet.
Tid och plats är ofta avgörande i historien. Det är, oaktat att detta är fruktansvärda saker i händerna på vem som helst, exempelvis av stor vikt att atombomben utvecklades av amerikanerna 1945 istället för av tyskarna 1942. Att man själv var närvarande vid en aktuell händelse garanterar dock inte förmågan att återge eller minns det skedda korrekt. 2017 var vi på Sicilien, det var en fin resa, som jag minns den. Och jag borde ju veta för jag var där. Den sista resan familjen gjorde i full friskhet. I Palermo tittade vi in i operahuset där man aviserade kommande föreställningar av Barberaren i Sevilla.
Utanför operan i Palermo
Jag tyckte lite synd om Bulten i Bo. Jag minns honom från 1970-talet i berättelserna om Emil som en skrämmande figur och såg därför fram emot att, låt vara många år senare, äntligen få träffa honom. Familjen skulle besöka Astrid Lindgrens värld och jag berättade inlevelsefullt, jag kan ha överdrivit något, om Bulten för flickorna på vägen dit och ådrog mig därför något av Malins berömda irritation. Hon tyckte, till skillnad från mig, inte att Bulten var huvudattraktionen. Jag minns att det kändes orättvist att läxas upp över min uppfattning om Bultens storhet. Skämtet jag har en bult lös föll platt. Inte visste jag då att jag som tonårsförälder skulle uppleva något av den känslan varje dag. Det är som att bli utskälld på ett främmande språk.
En gång på AL:s värld träffade vi inte Bulten i Bo
När Kennedy skulle hålla sitt installationstal åkte han som seden bjuder tillsammans med den avgående presidenten, då var det Eisenhower, till Capitolium. För att hålla konversationen igång under färden frågade Kennedy vad Eisenhower tyckte om den nyutkomna bästsäljande boken the longest day som handlade om landstingen i Normandie under andra världskriget. Eisenhower svarade att han hade inte läst den vilket förvånade Kennedy. Eisenhower avbröt den pinsamma tystnaden som uppstod genom att säga att han inte behövde läsa boken: Jag var där.
För ett drygt år sedan såg jag och Ragna Barberareni Sevilla på Operan. Jag minns att jag såg den för första gången i Marseille 1991. Då satt jag på tredje raden a.k.a kycklingraden (la rangée du poulet). Den kallades så eftersom det kacklades så mycket där. Jag förstod inte riktigt språket men desto tydligare de diskreta harklingarna och höjda ögonbrynen. Prata inte. Lyssna. Nu stänger snart operan under överskådlig tid för renovering – jag undrar om vi hinner dit innan, Ragna och jag.
Vi var där
Sommaren 1974 åkte jag och mina föräldrar med båt till Helsingfors. Av oklar anledning tyckte mamma att jag skulle besöka en finländsk frisör. Denne skällde på mig för att jag hade svårt att sitta still under klippningen. Jag förstod andemeningen genom tonfallet men inte själva språket. Sedan tog vi tåget genom Finland över gränsen i norr till Sverige med slutstation Boden där farfar bodde. Mina tidigaste minnen består alltså av att bli utskälld på finska, att det var kallt i Luleälven och att det fanns mycket skog i Finland. Och, inte att förglömma, farfars löständer som iakttog mig i talande tystnad inifrån ett glas till hälften fyllt med vatten.
Bulten i Bo är en figur i Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga. Han är en rå, försupen typ som ofta ställer till med bråk. Bulten förekommer särskilt i Emil och griseknoen från 1973, där han gestaltas av Pierre Lindstedt. Namnet “Bulten i Bo” är möjligen inspirerat av en dikt av Gustaf Fröding, där en karaktär med samma namn beskrivs som en brutal och girig godsherre. Hade jag träffat Bulten på Astrid Lindgrens värld hade jag frågat varför han var så arg – för det undrade jag när jag såg filmen med näsan tio centimeter från tv-rutan.
Näsan tio centimeter från tv:n
Vi var där och vi förmedlar senare våra minnen. Men det var aldrig som det senare återges. Livet kan ibland kännas som en utskällning på ett främmande språk, och det enda man kan göra är att vara där. Eller så kanske man kan se livet som en komisk opera, ett lustspel om kärlek – som exempelvis Barberaren i Sevilla.
Vi träffade aldrig Bulten i Bo på Astrid Lindgrens värld. Jag hotade med att skriva ett argt brev och klaga men Malins irritation avhöll mig. Men vi var iallafall där och skapade minnen. Precis som presidenterna Eisenhower och Kennedy vilkas möten återges i otaliga biografier, som när jag reste med mamma och pappa runt Östersjön och när jag gick på operan i Marseille och senare i Stockholm. Tiden och platsen var avgörande, i det stora och det lilla.
Jag stannar kvar på gymmet trots att jag hatar det. Jag gör det för att jag inbillar mig att det ger mig livskvalitet i det längre perspektivet. Har jag inte fått lite fler och större muskler på sistone? Det borde väl jag veta, jag var ju där. Tur att jag kan ha Barberaren i lurarna.
Det finns presenter och så finns det presenter. Viktor firade sin stora födelsedag hemma i Falun. Var ska sleven vara om inte i grytan, som han brukar säga. Det är ursprungligen ett citat från far. Festen var strålande, förstås.
Jag kände pressen. Hur högtidstalar man till en familjemedlem? Som man vill, förmodar jag. Med något lånat material och massor av egna minnen kunde jag väva ihop någon form av tal. Det blev även ett avslutande musikdrama tillsammans med döttrarna och Ragna.
Musikdrama
Det har varit svårt att skriva ett tal till dig, Viktor, eftersom du är som hallonlakrits. Blårosa.
Det känns på något sätt påkallat att börja med Hamlet. Att vara, eller inte vara. Det är frågan. Månn ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stygn av pilar än att ta till vapen mot ett hav av kval. Kära gäster, jag ska genom det här talet försöka att om inte ta till vapen så åtminstone göra upp med ett hav av kval.
Kära Viktor – grattis till de 50! Gattis och gratis. För det är ju gratis att ha 50 årsfest också – om man med det menar på ungefär samma sätt som det är gratis att skära ut ena njuren och satsa i en pokerpott. Så tack för detta fina kalas!
Jag tar ett djupt andetag och suger in känslan. Det var länge sedan, men så här underbart var det de första fyra åren av mitt liv. Så bästa människor, låt oss stanna i den känslan och återkomma till Viktor. Låt oss börja med att prata litegrann om mig.
Så står jag då äntligen här, all uppmärksamhet på mig, jag i centrum. Jag vet vad ni tänker: Varför har vi aldrig fått chansen att lyssna på honom förut? Viktors trevlige storebror. Alldeles snart kommer ni att få svar på den frågan – ha bara tålamod, för det kommer ni att behöva de kommande minutrarna. Ni kan trösta er med att det antagligen blir roligare sen, i toakön eller i baren.
Delar ur servicen
Men så här har de övriga fyrtiosex åren av mitt liv gestaltat sig. Degraderad, detroniserad till ett liv i skuggan. Fast egentligen förstår jag Viktors oerhörda popularitet. Han har ju i hela sitt liv framgångsrikt spelat de kort han fick. Om jag var mammas guldklimp och Helena pappas, så behövdes det mer än ett par mandelformade ögon, tummen i munnen och huvudet på sne för att nå igenom bruset. Så visst förstår man folkets kärlek till Viktor. Vad tusan han än gör så nog lyckas han förvandla det mest triviala vardagsgöromål till en bestigning av Mount Everest. Nogsamt dokumenterad på sociala medier. Om ingen har sett det har det ju inte hänt.
Kära gäster, jag har faktiskt två varianter av fortsättningen på det här talet med mig – ett allvarsamt, fyllt med välmenande men aningen dumdryga storebroderliga råd och pekpinnar om hur människor i allmänhet men Viktor i synnerhet borde leva sina liv och så ett som mest handlar om mig själv och mitt miserabla liv i skuggan av en högt älskad bror. Vilket vill ni höra? Okej. Då blir det det som handlar om mig. För det gör nämligen båda två. Välkomna till familjen Narcissus. Som pappa sa: du har ju alltid varit en optimist men en lite gnällig optimist. Story of my life, skulle man kunna säga, så låt oss ta det från början så det tar slut nån gång.
De första fyra åren av mitt liv var som sagt mycket lyckliga. Jag minns visserligen inte så mycket av det, mest en oändlig cykeltur i barnstol bakom pappa från Hälsinggården in till stan. Sedan blev mor gravid, så kan det gå, och en kall februaridag 1975 slog Viktor, lilla Gödi som han kallades, upp sina saligt himmelsblå och charmigt puttinuttiga, till lika mandelformade ögon. Ögon som ingen människa kunde motstå. Så var Viktor född. Pojken som lindade alla tanter runt fingret genom sitt imbecilla flexande med sin ena sockeplastbeklädda fot, denne änglalike lille kerub som hade knottror på stämbanden för att han skrek så mycket och vilken som barn fick sin byst avgjuten.
Huggen i sten
Förstå mig rätt, eftersom konstnärens släkt finns här på middagen, det är inget fel på det konstnärliga utförandet. Nej, det är själva grejen som stämmer till eftertanke. Vem, som inte är Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea får som barn sin byst huggen för konstnärens hand? Och varför finns denna byst alltid hemma hos mig? Det hela kan möjligen ge en freudiansk förklaring till Viktors till synes omättliga behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Tur man är befriad från sånt. Men låt oss gå till botten med detta mirakel.
Viktor föddes alltså 1975 i Hälsinggården, en håla utanför Falun, mest känd för att det är rätt nära Falun och i samma ögonblick som detta underbarn tittade fram störtades hans äldre bror från ensamhetens tron i barnkammaren. Låt oss för ett ögonblick återvända till scenen för nedkomsten: En nybliven mor hostar apatiskt efter den första ciggen på tjugo minuter, för så var det på 70-talet, en lika nybliven, nyss stolt, far som nu gråter samtidigt som en sköterska tålmodigt förklarar skillnaden mellan en navelsträng och en penis. Och så underverket självt: En blårosa pojke som urinerar på sin egen journal. Mor är trött, far besviken och sköterskan blöt och ganska arg. Och det fanns naturligtvis ingen annan än underverkets storebror att ta ut sin besvikelse över. Flytta på dig, det är dags att byta blöja. Det där lär jag väl få höra på ålderdomshemmet också.
Videlade rum de första åren, Viktor och jag. Eller delade och delade. Jag fick sova i garderoben. Eller om jag tog min tillflykt dit för att slippa hans enträgna jollrande, jag minns inte så noga. Ibland känns det som om tiden stått stilla.
Det var inte bara tanter som älskade Viktor, våren 1975 eller senare på Tinder, utan även de lite större flickorna Katla och Morran, eller vad de hette, i huset bredvid. Viktor fick leka, gullas med och dricka varm choklad medan ingen lade märke till den sorgsne pojken på andra sidan häcken som bara hade en byst av sin lillebror att leka med. Olika falla ödets lotter.
Det finns likheter och olikheter mellan oss tre syskon. Men vi fick samma uppväxt. Präglade av samma föräldrar vars föräldrar var födda på 1800-talet. Det har givit oss vissa gemensamma karaktärsdrag. Och en smärtsamt påtaglig ojämn begåvningsprofil. Men när jag tänker närmare efter på saken så inser jag att jag har jag gjort allt väsentligt först. Jag föddes före Viktor. Gudarna ska veta att jag hoppas att jag dör för före Viktor. Jag rökte cigarr före Viktor. Slutade röka cigarr före Viktor. Älskade råbiff före Viktor, insåg att dry martini är king of drinks före Viktor. Och så här skulle jag kunna hålla på. Men varför det, egentligen? Det är bättre att ta upp saker som skiljer oss åt. Som Viktors ”vansinneslekar” (mors benämning) vilka gick ut på att slåss med sin ende låtsaskompis. Jag fick inte ens slåss med (tittar på bysten). Eller pärmen Titanic och andra katastrofer som var en samling tidningsurklipp som Viktor ömt vårdade långt upp i vuxen ålder.
Det finns de som säger att Viktor låter som en pilsnerfilm från 50-talet, medan jag tycker att farbror Melker är mer träffande.
Ålderstrappan
Visst måste man fascineras. Viktor har i hela sitt liv kommit undan med saker människor normalt sett inte borde vifta undan så lätt. Han har, och där kan jag väl inte svära mig helt fri, och jag förväntar mig att det går ett förvånat sus genom lokalen när jag säger att vi har ett mönster av få andra människor att göra saker åt oss. Magnus har dock uppmärksammat ett annat karaktärsdrag: den Adolphsonska godmodigheten. Det är en egenskap som tjänat oss väl för samma gudar ska veta att vi haft vår beskärda del av motgångar. Som den gången när jag glömt att frysa is och Viktor fick gå ut och med piassavakvast hacka ner is från hängrännan för att ha till groggen. Armageddon, enligt våra grannar.
Jag kan i förtroende berätta att grannarna inte är de enda som förväxlat Viktor med Belsebub. Men tillsammans mötte vi eländet med kvast och stiff uper lip. Som vid så många andra tillfällen. Du fanns där i bakgrunden när Malin blev sjuk. Tillsammans tog vi oss igenom Helenas alldeles för tidiga bortgång, sida vid sida tömde vi i somras en tidskapsel efter far och driver nu Styrsö ihop.
Det finns förvisso de som säger att vi har en alldeles för avslappnad inställning till husägande men jag säger, för att citera Göran Thunström, att vi är ganska bra på att inte pissa på nuet. Faster Gun uttryckte det på kusin Andreas fest för några år sedan så här: nog märks det att du är en Adolphson, du flyter liksom ovanpå alla andra i rummet.
Inte pissa på nuet
En grej med Viktor är att han är hopplöst förälskad i sin egen barndom, och det måste väl ändå innebära att barndomen var bra. Den som var mest glad över att jag köpte radhus på vår barndoms adress var.. mm just det, Viktor. Om vi för ett ögonblick bortser från min något yviga beskrivning av Viktors födelse så vill jag nämna att jag minns faktiskt när han föddes. På riktigt. Jag var arg, det minns jag. Ilskan berodde dock inte på honom utan på hans något blårosa kulör och att han låg i kuvös. Han såg ut som hallonlakrits. Man ville om inte äta upp honom, för det fattade till och med en fyraåring är olagligt, så åtminstone gosa lite. Men på grund av kuvösen fick jag fick inte komma in. Pappa har ofta berättat historien. Dumma farbror doktorn, det är ju faktiskt min lillebror! ropade jag i vredesmod och bankade på rutan. Jag minns också ditt gosedjur: hunden Janne, marsvinet tuffsen som du pussade på trots att du fick munsår av det, alla uttryck och beteenden vi ärvt från pappa, mamma, morfar och alla andra släktingar – och allt annat vi upplevt genom åren.
Det är egentligen märkligt att denne lille blårosa kerub, han med den flexande asockeplastbeklädde foten, denne lättskrämda lilla parvel, vuxit upp till den mentala gigant ni nu ser framför er. Ska man fånga honom i ett så är det nog egenskapen att han alltid har varit obrottsligt lojal mot sina vänner och familj och han alltid ser något gott i de mest udda existenser.
Generation Z
Egentligen finns det bara en sak jag har dåligt samvete för. Jag lurade i honom att det var jag och Magnus Heden som gjort soundtracket till Snuten i Hollywood och Per Busk hade gjort baksidan på singeln. Så det gick Viktor och basunerade ut i skolan. Men vem minns egentligen en B-sida? Det finns mycket att säga om Viktor. Släkten följa släktens gång. Ingen känner en lika bra som de man vuxit upp med. Och det är väldigt roligt att Amanda, Ragna och alla barnen har det gemensamt att de ibland frågar varandra eller mig och Viktor var och en för sig om råd för att förstå den andre av oss. Liksom jag och Viktor ägnat mycket tid till att försöka förstå vår far.
Ja, kära ni. Man ska ha ett syfte med ett tal. Men jag vet inte vad mitt syfte är. Mer än förhoppningen att ni alla här inne ska må bra i allmänhet men att särskilt du Viktor ska njuta på din stora fest. Och för alltid därefter. Jag började med Hamlet och avslutar också med honom. Hamlet har just grävt fram sin barndoms hovnarrs, Yorik, skalle. Yorik som var så levande och rolig. Nu är han död. Maskföda. Hamlet tittar på skallen och funderar över tillvaron, ”Ack, stackars Yorick! Jag kände honom, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl”. Vad är lärdomen här? Jo, att en dag ska vi alla bli maskföda. Tills dess: låt oss älska nuet. Och det gör du Viktor. Jag skulle säga att du är världsmästare på det. Ett hav av kval möter man med den Adolphsonska godmodigheten. Låt oss fortsätta med det.
Kära Viktor, grattis till din femtio år. Du är som hallonlakrits. Det har du alltid varit.
Ett tal är en konstruktion. Referenser, minnen och saker man sett, hört eller läst någonstans som sätts ihop till ett ögonblick. Viktor fick sålunda en mer eller mindre sann levnadsbeskrivning, lite underhållning och hyllning. Det är vad jag kan bidra med till livspusslet. Det och en frack. För det finns presenter och så finns det presenter. Amandas målning av far slår det mesta.
Ingen sanning är given utom den som står upptagen i denna blogg.
Bild: Nyutexaminerad våren 1997
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.