Personligt – Sida 19

Bistånd, Foto, Personligt, Spännande människor

bild 8 – kusin Magnus

22 mars, 201515 juni, 2021av adolphson2 kommentarer

Magnus är min kusin och är ganska precis ett år äldre än jag. Han är sedan födseln blind och döv. Nyligen lämnade han oss och eftersom jag inte kan vara med på begravningen vill jag berätta något litet om, till, honom.

—

Hej Magnus!

Nu är du på någon annan plats i kosmos, tänker jag. Å andra sidan var du alltid i ditt eget kosmos, en plats där du helt härskade.

Som liten tänkte jag ofta – med ett barns egocentriska naivitet – att om du varit som jag hade jag nästan haft en storebror. För det ville jag så gärna ha när jag var liten. Jag har nämligen aldrig gillat att vara äldst av barnen i min egen familj.

Jag ville så gärna ha en storebror att jag hittade på en.

Han hette Tom och han var allt jag inte var. Stark, självsäker, cool, och duktig i sport. Det var dig jag tänkte på när jag uppfann min påhittade bror, Magnus, även om jag som barn inte förstod det. Så som jag föreställt mig dig om du varit som jag.

Sedan blev jag äldre och fick andra perspektiv.

Du hjälpte mig att inse att liv är ljus och något värdefullt. Särskilt tänker jag på de somrar då jag tillsammans med dig och andra synskadade ungdomar och barn fick möjlighet att åka på seglarläger på Krokholmen.

En gång där på lägret seglade jag ensam i en båt tillsammans med blinda. Det var en stor upplevelse och mycket berikande. När jag behöver påminnas om att det finns många sätt att ta sig fram i tillvaron tänker jag på just den segelturen.

Jag tror också det var där och då jag lärde mig skillnaden mellan sarkasm och ironi samt den ädla formen av galghumor som förhållningssätt.

Jag fick under lägervistelsen även lära mig nattnavigera och besöka en oljeborrplattform. Inget av dessa ovanliga och spännande upplevelser hade jag fått uppleva om det inte varit för dig.

Magnus, jag vill egentligen bara säga tack för att du fanns, även om det var för kort tid. Det är alltid sorgligt för oss som är kvar när någon närstående går bort men jag tror faktiskt inte att alla slut är dåliga.

Även om min låtsasbror var en del av min uppväxt så fanns han inte på riktigt. Han gjorde ingen skillnad alls i mitt liv. Du, däremot, var en verklig del av min uppväxt. Du fanns. Du gjorde skillnad.

Jag har ju delat fler somrar, jular och påskar med dig än med de flesta andra människor.

Nu när vi inte kommer att ses mer ser jag dig för mitt inre. Jag ser dig skrattande i en hammock, i en röd gunga eller i vikingaskeppet på Liseberg.

Jag ser dig kalasa på en rostad brödskiva i köket eller njutningsfullt borsta dig i soffan.

Jag hör dig skratta i rummet mellan hytten och vardagsrummet på Styrsö och jag ser dig i högljudd förtjusning hårt krama Lennart eller Lena under bad vid stora bryggan.

Jag delar även med mig av min systers ord.

Jag tänker ofta på att du alltid vidgade min världsbild en aning på så många sätt Magnus. Hur du liksom sträckte ut din hand för att försiktigt känna vem som slog sig ner bredvid dig i hammocken om vederbörande gjorde det en aning tanklöst för fort kunde du ju bli rädd förstås. Innan tanken på varseblivningen i din värld hann i fatt min eller andras vill säga.

Sedan måste jag erkänna att jag alltid var en smula avundsjuk på de förstfödda gossarna i klanen Johansson/Adolphson. Den ena slapp äta fisk och den andra hade en vattensäng och ett kompromisslöst godisförråd som ingen dryg liten ego småkusin kom i närheten av. Nej resten av oss fick hålla till godo med morfars ”podding”, finare var vi ju som bekant inte. Och inte visste jag bättre kanske.

Men ditt skratt Magnus! Det kunde muntra upp den mest bittra och småsinta fisk och podding ungen (jo för mig var det bara läckergom som gällde).
Det tar jag med mig under de svåraste av stunder. Ditt hjärta och dina händer. Och ditt skratt. You did it your way. Vila i frid Magnus tillsammans med mammorna, morfarn och drottningen av Halsvik.

Vila i frid käre kusin. Vi ses i Nangilima.

Tänk gärna på ”Mama Magnus pg: 24 94 36 – 7

Mat och dryck, Personligt, Resor, Sång och musik, Spännande människor

Wherever particular people congregate

28 december, 2014av adolphson

I staden Kapernaum bodde Jesus (möjligen också hans brorsa) ett tag under sitt liv och en del av undren skedde här. I Kapernaum hade man fest, ibland. Särskilt omnämt i Böckernas Bok är en bröllopsfest samt ett party hemma hos en tullare.

Det är kanske inte så konstigt att julen för många är en fest även om man inte direkt anser sig bibeltillvänd. Och julen är förvisso en fest också hos den familj jag ofta firar den med men besök i kyrkan blir det mest innan jul genom döttrarnas och min egen sång.

I år deltog jag tillsammans med den sopran med vilken jag delar morgontidning i en grandios satsning av Dalasinfoniettan i Händels Messias.

Sedan tarvas ju lite profan sång också. MDP-kvartetten uppträdde både här och där under december. Mycket sång blir det gärna denna tid på året.

Skolungdomen fick framföra sina inte allt för elaka karikatyrer och till slut var det äntligen dags att dra dit pepparn växer. Jag har förövrigt länge sökt ursprunget till denna formulering men inte kommit fram till mer än att det är en synonym för att avlägsna sig.

Extravalet är inställt. Så är vi kanske alla att betrakta som Jona i (extra)vale(n)(t)(S) buk

Hos svärföräldrarna samlas den stora utökade familjen. Och då ligger isaktiviteter nära till hands. Längst därute är isen 3-5 cm på julaftonen. Dagen efter åkte jag. Fast på Runn, inte Barken.

Favoritsvägerska Julia har ett stort intresse för choklad och champagne. Så det tar hon alltid med till festen. Yngste svågern är (en av upphovsmännen bakom Goatsimulator) drinkspecialist och även han champagneintresserad.

Sedan spelar en annan svåger (det formligen vimlar av dem) piano så alla kan dansa runt granen.

Och så mat, förstås.

Den Änglaljuvas godis och revbensspjäll. Svärfars gravlax. Etcetera. Eftersom ingen utom favorit-leksvågern (den tredje av dem ((eller första kronologiskt räknat)) – av medlidande antar jag – brukar smaka mina bidrag (se länkar nedan) inskränker jag mig till handräckning och ett gigantiskt sånghäfte.

Eftersom det tar lång tid att dela ut julklappar serverar get-svågern sin egenhändigt komponerade master-drink Palau.

Redan på juldagen åkte vi hem. Det blev ännu en ståtlig middag med mer champagne vilken gamle far hade med i bagaget.

Mitt i allt överflöd – se gärna mitt föregående inlägg – kan man fundera över om det verkligen är rättvist att jag och mina närmaste har det så bra som vi har det. Visst, vi har alla kämpat, jobbat hårt, utstått prövningar på kropp och själ men också genom vår insats bidragit till samhällets gemensamma pott.

Alltså har jag inte dåligt samvete. Jo förresten, kanske lite. Men ändå.

Jag gör vad jag kan och förmår samtidigt som jag förvisso är en livsnjutare. Genom mitt yrke hjälper jag människor. Genom mitt politiska engagemang försöker jag påverka samhället.

Och jag älskar champagne.

På annandagen käkar man ju julmat igen. Men nu har isen lagt sig även på Runn. Vilken magi. Jag har åkt i flera dagar. Det är förvisso underbart.

Jag fick några fina julklappar varav get-svågerns T-tröja förtjänar ett hedersomnämnande:

—

Kungens jultal var lite intressant i år.

Lyssnar man noga kan man ändå höra någon form av ställningstagande. Jag tror att han skulle kunna rocka loss ännu lite mer utan att bryta mot konstitutionen. Om jag var kung skulle jag förövrigt bära krona varje dag – om inte annat som ett argument för monarki.

Partiledarna verkar inte hållit några officiella jultal i år. Därför får man här en repris på ett bra sådant 2012.

—

Vill någon ta del av mina små filmer på min ny/gamla YouTube-kanal – väl bekomme!

—

Relaterade blogginlägg:

—

Jag ber att få tillönska goda helger och ett dito nytt kommande år!

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik

44

17 november, 2014av adolphson1 kommentar

Min fyrtionde och fjärde födelsedag har passerat.

Det är lite småmysigt att fylla år, det medges. Vildvittrorna har målat teckningar och den Änglaljuva är mästare på det där med att ordna högtider.

Samtidigt är det lite bitterljuvt. Påfallande ofta känner jag mig så här i samband med högtider – denna lilla treminutare är verkligen mitt i prick. Bulls eye.

—

Tideström och jag gratulerar alltid varandra på vår gemensamma födelsedag. I år firade han den i sitt nya land Qatar. På morgonen, berättade han, paddlade han ut från sin bevakade lilla vik men råkade under paddelturen förvirra sig lite och landade på tok för nära emirens residens.

Det kom vakter med visselpipor och automatvapen rusandes. Ett tag var det lite darrigt, lät han meddela över den inte allt för skrapiga linan.

—

Viss munterhet har uppstått bland eleverna då jag i dessa tider (jag ska sjunga Händels Messias om ett par veckor (och det är ingen lek)) och ofta kommer till klassrummet med två portföljer.

Adjunktsportföljen och körportföljen. Jag har därför arrangerat en omröstning om vilken som är snyggast.

Utfallet är inte klart. Vad anser du?

—

Den här soppan, med portföljer och födelsedagar, kokar kanske någonstans ner till Maslows behovstrappa. Jag får nämligen ofta dåligt samvete när jag funderar på att köpa mig en ny fluga, bok eller som nu när jag önskar mig en ny nattskjorta i julklapp.

Frågan för dagen är alltså var på trappan jag befinner mig så här i begynnelsen av mitt 45:e levnadsår?

Nivå 1. De behov en människa först prioriterar att uppfylla är fysiologiska och består av basbehov så som mat, vatten och syre. Här finns också behov av att undvika smärta, sova, röra på sig och ha sex.

Nivå 2. Det är det här med säkerhet och trygghet. Jag har verkligen behov av en stabil vardag, rutiner och enklare regler för att inte känna ångest och rädsla, rädsla inför hemskheter som skulle kunna hända.

Nivå 3. När man känner sig trygg börjar man söka efter gemenskap med andra människor, vänner, barn och kärlek. Vi vill alla känna att vi är en del av något större än oss själva.

Nivå 4. Om vi känner att vi har en gemenskap med andra vaknar nästa behov inom oss, behovet av uppskattning. Enklare behov av uppskattning kan handla om makt, kändisskap eller respekt från andra medan mer komplicerade behov är självförtroende, kompetens och självrespekt.

Nivå 5. Behov av självförverkligande ligger på den femte och sista nivån i behovshierarkin. Här handlar det inte om ett behov som helt kan uppfyllas utan ett behov som ständigt förändras. Behovet av att vara den mest kompletta versionen av dig som du kan vara, att utnyttja alla dina resurser och potentialer.

Bara en liten del av världens befolkning når under sin livstid nivå 5 eftersom man först måste tillfredsställa underliggande behov för att kunna fokusera på att förverkliga sig själv.

Och det är här mitt politiska engagemang kommer in i bilden. Jag tycker verkligen att alla ska ha möjligt att, likt jag själv, stå på steg 5 och hoppa. Vilket inte är samma sak som en önskan om att alla ska ha det lika-samma jämt.

—

Voluntarism betyder ungefär vilja och är en lära som betonar viljan (i synnerhet) framför förnuftet. Det här med att sätta vilja framför förnuft är lite problematiskt. Men också intressant.

Hur mycket kan man skylla individen för den belägenhet hen befinner sig i? Får den romske tiggaren utanför ICA skylla sig själv och lockar jag hit fler om jag skänker pengar? Är det i så fall något dåligt?

Voluntarismen hävdar exempelvis att något endast är bra om det är föremål för en mänsklig vilja, exempelvis om en händelse stämmer överens med de inblandade personernas vilja. Detta i motsats till när de inblandade istället genom en viss handling upplevde lycka eller njutning.

Knarkaren vill kanske inte missbruka. Men mår bra – åtminstone för stunden – av sin tripp.

Viljan skapar ett värde. Viljan viljan skapar civilisation. Men också det motsatta.

Lämnar man religion och djupare filosofi åt sidan kan man konstatera att ideologisk voluntarism anser att mänsklig samverkan bör bygga på frivillighet. Alltså faller det här med diktatur i olika former.

Håhåjaja.

—

Min 44:e insikt, givet allt ovan, landar i samma hårda, självklara självklarhet som jag inte enkelt förmår ta till mig:

Man måste acceptera den man är.

Jag är sålunda (fortfarande) tämligen självupptagen, aningen fåfäng och något så ovanligt som en gymnasielärare som faktiskt gillar sitt jobb, samt att sjunga. Jag är begåvad med stort patos och ett (otroligt) dåligt tålamod.

Inget nytt under solen därvidlag. Eller missar jag något?

Som far brukar säga: På gången och på pannan känns törstens son igen.

Historia, Personligt, Resor

Gullholmen-Härmanö/Morfar

15 juli, 201417 september, 2023av adolphson2 kommentarer

Gullholmen ligger utanför Orust, sydväst om, och är ett gammalt klassiskt fiskarsamhälle första gången omnämnt i skattelängderna 1585.

Redan på 1200-talet invaderades ön av den norske kungen Haakon Haakonson, det finns idag fortfarande vrakrester i hamnen av ett Norskt krigsfartyg, ett faktum som intresserar öns hembygdsförening.

Egentligen består Gullholmen av två öar, Stora och Lilla Gullholmen, som med tiden vuxit samman. Förbindelse via gångbro finns till naturreservatet Härmanö som är mycket större.

Medan Gullholmsöarna är totalt överbelamrade med hus på klassiskt västkust-fiskarläge-maner finns det inte så många byggnader på Härmanö.

Från slutet på 1800-talet och några årtionden fram i tiden ökade befolkningen och aktiviteten på grund av att makrillfisket då hade ett uppsving. Innevånarantalet nådde sin topp 1920 med nästan 800 bofasta mot cirka 100 idag.

Förutom fiskenäringen kunde befolkningen ägna sig åt jordbruk, bli sjömän eller flytta till Uddevalla eller Göteborg. Under 1960-talet reducerades befolkningen kraftigt.

Men under 1800-talet rådde goda tider. Så goda att gullholmsborna 1842 bröt sig ur Morlanda församling inne på Orust för att bilda egen församling och bygga en kyrka.

Men de fick inte loss Härmanö ur Morlandas klor, antagligen beroende på att där fanns tre stora gårdar som inbringade ansenlig skatt. Frågan som uppstod var hur det skulle bli med skolgången för barnen från Härmanö eftersom denna organiserades av kyrkan.

Gullholmsborna menade att barnen från Härmanö fick väl åka in till Orust vilka tog skattintäkterna. På Härmanö överklagade man till domkapitlet eftersom det innebar en närmast absurd resa och de fick så småningom rätt.

På dessa öar och under denna tid levde och dog mina förfäder.

Läser man längre tillbaka i kyrkolängderna ser man att många av dem kom från Orust och tillhörde Morlanda församling. Ibland flyttade de ut till Härmanö en generation eller två för att emellanåt återvända in till Orust.

Josefina och Isak Johansson var bönder på Hermanö, närmare bestämt på den södra änden, Myren, kring förra sekelskiftet. De fick tillsammans 9 barn. Näst yngst i barnaskaran var John Ivar, min morfar, som föddes i huset på Myren 1899.

Isak dog 1925, enligt släktskrönan fick han hjärtinfarkt bakom plogen, och Josefina gick ur tiden 1953. De blev båda ön trogna liksom 4 av till av barnen, sönerna. Än idag har vi släkt där. En syster flyttade till Hällevikstrand, en till Kärringön och två till Styrsö i Göteborgs södra skärgård.

Morfar bodde inte så länge på Härmanö. Som 9-åring mönstrade han på en spritsmugglar-båt under förbudstiden, gjorde senare lumpen i flottan under första världskriget, blev torpederad av nazisterna under andra och hann med mycket mer under ett helt liv till sjöss.

Till Styrsö åkte han och hälsade på en gång under permission från handelsflottan varpå han träffade mormor. De bosatte sig där och salig mor föddes 1939 och min moster några år senare.

—

Jag har flera gånger besökt Gullholmen-Härmanö.

När morfar fyllde 90 åkte mors och mosters familjer dit tillsammans med honom. Sommaren 2005 släpade jag dit en höggravid hustru och sommaren 2011 hyrde vi morfars hus en hel vecka. Förra veckan åkte vi dit över dagen.

—

Efter att man lämnat färjan väntar en rejäl promenad från Gullholmen ett par kilometer söder ut. Efter ett tag kommer man fram till Grindebacken som är gränsen till en av gårdarna och till mitt släktland.

En märklig känsla är det att komma dit.

Där, på Grindebacken, finns få hus men faktiskt en begravningsplats. Anledningen är att det i slutet på 1800-talet fanns relativt gott om människor på Härmanö som inte automatiskt kunde räkna med att få tillgång till den lilla kyrkogården kring kyrkan inne på Gullholmen (som framgår ovan) vilken dessutom var överfull.

Arrendatorer och arbetare på gårdarna på Härmanö måste alltså ha en egen plats att begrava sina döda. Man hade ceremonin i kyrkan, och före den byggdes i andra tillfälliga lokaler, och gick sedan i procession till graven på Härmanö.

Det finns noga räknat två kyrkogårdar: en liten, den äldre, där häften av gravarna innhåller släktingar till mig, och en större nyare.

Bilden här ovanför. Detta är bokstavligt talat släktens vagga. Här har de kämpat, skrattat, älskat och hatat. Jag vet inte mycket om dem.

Antagligen delade de inte min romantiska syn på hembygd och ursprung. För dem var detta en plats, liksom förövrigt släkttillhörigheten, som möjliggjorde försörjning.

Klarade den inte det så flyttade man. Svårare var det inte.

Morfar sa alltid att han var från Gullholmen. Kanske för att det var enklare så. Kanske var han stolt att genom 1842 års bestämmelse fått en tydlig tillhörighet. Kanske gillade han helt enkelt inte Härmanö.

—

Vi är många som lämnar brattarna och skrytbåtarna i Gullholmens hamn för den pittoreska lilla badstranden invid den gamla kyrkogården på Härmanö. Men det är bara jag som är släkt med hälften av namnen som pryder gravstenarna.

Och det är alltid bara jag där inne på körgårn. Jag blir tankfull. Hur mycket av mig är resultatet av mina förfäder? Vad skulle Isak Johansson ha tyckt om dagens brattar, deras maner och båtar, när han gick där och plöjde?

Jag vet inte vad det tjänar att tänka så. Men jag gillar att bada bredvid minnet av mina förfäder.

—

Relaterade blogginlägg:

Ett om morfar.

Ett om mor.

Begravningstalet till min moster

Om en båt på Styrsö

Om en övermäktig pendling.

Personligt

Jag är sjuk

12 januari, 2014av adolphson5 kommentarer

Hej, Jag heter Fredrik och jag är en missbrukare.

—

Det började när jag i höstas besökte ICA Maxi. Det var vid en ovanlig tidpunkt så det var inte så mycket kunder i butiken.

Eller vad tycker du! Plötsligt drogs jag in i en diskussion med butikschefen och några kunder.

Efter ett par förvirrade turer fick jag klart för mig att om vi, de andra kunderna och jag, gick in och gillade butikens hemsida på Facebook kunde vi få ta del av några synnerligen intressanta erbjudanden.

Men…jag står ju här nu. I din butik. Kan jag inte få ta del av erbjudandena i så fall?

Den gubben gick tydligen inte. Nej, jag var minsann tvungen att åka hem (jag hade inte telefonen med mig) sätta på datorn, gå in på Facebook och gilla hans sida, åka tillbaka till butiken och kvittera ut erbjudandena, slänga de som inte rörde mig och välja ut de som intressanta ut.

Tankarna har sedan dess snurrat. Är det här jag? Jag är ju humanist. Carpe diem, och allt det där.

Jag har…

…två mailadresser

…ett twitterkonto

…två facebook-konton (en skolrelaterad och en privat)

…två hemsidor på facebook (mdp och FP)

… driver (snart) fyra bloggar (den här, mdp och två skolrelaterade – wordpress)

…en politisk webbplats (mitt folkparti)

…en komvux-webbplats (gyvux.se)

…en webbplats för min dotters skola (unicum)

…kommunens webbplats (insidan)

… en läroplattform för undervisning (Its Learning)

…ett system för elevernas frånvaro (skola 24)

…ett google-konto för alla saker som finns där

…ett Youtube-konto

…ett spotify-konto

…två applekonton (iphone och padda)

…ett bank-konto

…ett Netflix-konto

…ett funbeat-konto

—

Jag orkar inte med alltihop.

Jag känner mig sjuk.

Jag lever inte i verkligheten och orkar inte längre hålla på så här.

Jag är full av självförakt och önskar jag vore någon annan.

Någon som är fri.

Hela helgen har jag tillbringat med ena benet i något jävla kommentarsfält vars enda poäng är att bombardera motståndaren med fakta, länkar och åsikter tills vederbörande ger upp och av ren och skär utmattning flyr till någon annan kanal.

Man blir osams med gamla vänner, missförstådd av nya vänner och avskärmad från verkligheten.

Lite som i den här filmen känner jag mig.

Jag är ingen riktig människa längre.

Jag älskar att debattera och diskutera. Jag tyckte jag var så smart som inte skulle behöva flänga runt på torgmöten eller träffar. En modern politiker. Och samtidigt pappa.

Resultatet so far? Ingenting. Nada. Rien.

Nej, jag gör mig nog bättre live trots allt. I synnerhet tycker mina barn och deras mor så.

Min dom över mig själv lyder som följer:

Ju större oskicklighet desto måttlösare självbelåtenhet.

—

Jag lägger av nu.

Pluggar ur.

Börjar om.

Gäst hos verkligheten: Ikväll Fredrik Adolphson!

Bloggen trivs jag med, den är som en gammal vän (herregud – snacka om proof of concept) så den blir kvar.

Vill du ses? Slå en signal så stämmer vi träff!

Livsåskådning, Personligt

Eldhopp

1 januari, 2014av adolphson

Den här nyårsaftonen fick religions- och historieläraren själv lära sig något i ämnet. Denna gång av sin fru som över nyårs-supén berättade om det persiska nyåret.

Det firas nämligen här och där genom att man hoppar över öppna eldar, den så kallade eldfesten. Vilket jag naturligtvis var tvungen att forska lite mer om.

Eldfesten är en tradition som är äldre än Islam och kan spåras tillbaka till zorastrismen. Egentligen är det mer av en vårhögtid, att jämföras med vår Valborg, där man firar ljusets återkomst.

Utan att förlora sig i när olika traditioners kalendrar indikerar nyår: poängen är att man genom hoppet bränner bort sjukdomar och dåliga minnen från det passerade året.

Myten berättar att bakgrunden till traditionen återfinns i antikens Persien där en elak kung led av en svår sjukdom. En trollpacka (intressant ord det där: trollpacka) rådde honom att varje nyår slakta två nyfödda barn och dricka deras blod.

På så vis skulle han hålla sjukdomen i schack och regera till tidens ände.

En man som hette Kawa, vilken själv förlorat barn till härskaren på detta sätt, tröttnade och bestämde sig för att slå ihjäl honom. Till sist lyckades han besegra härskaren och han meddelade folket sin trumf genom att tända en eld på huvudstadens murar.

Sedan dess tänds alltid brasor på flera håll på, exempelvis på den kurdiska nyårsaftonen, som ett tecken på att man ska stå upp mot tyranni och kämpa för sin integritet och självständighet.

Samtidigt har elden fått en politisk betydelse i kurdernas, och andras, kamp för självständighet. Därför var traditionen under lång tid förbjuden i Irak och Turkiet, men de senaste åren har det kurdiska folket kunnat fira nyåret med eldar igen.

Gandalf säger att det inte är stor makt som håller ondskan stången. Han menar istället att det är små vardagliga uttryck för kärlek och glädje som vinner i längden.

Jag tror han har rätt därvidlag.

Min nyårsönskan innebär således att alla som så önskar ska kunna ta ett stort symboliskt hopp över en lika symbolisk eld för att bränna bort allt elände och tyranni. Personligt som världsligt.

Nu ger jag til lsist en påminnelse om hur drygt det kan vara att bo i Falun över jul.

Och sedan om Adolphson och tomteriet. Same procedure as last year.

Vidare om ett gott slut. Som det i dubbelbemärkelse höll på att bli.

Till sist en påminnelse om hur det ska vara.

Så önskar Adolphson, med flera, genom ett relativt aktuellt och briljant körstycke, en god fortsättning.

Ha ett riktigt super-år 2014!

(Och skulle du träffa på en val, eller två, tänk på mig. Jag fixar det.)

Personligt, Spännande människor

Tebogo

19 december, 20135 januari, 2020av adolphson7 kommentarer

Tjena. Rycker du också in, eller?

Vi fann varandra direkt, Tebogo och jag. Vi var båda två vilsna själar som sommaren 1990 stod i begrepp att rycka in för att bli soldater vid regementet S1 i Enköping.

En vecka efter studenten och den trygga världen hemma hos mor och far var det dags att byta studentmössan mot mot uniform. Det var nog tur att jag mötte Tebogo.

Vi var båda tämligen odugliga som soldater och delade den instinktiva motviljan för vapen eller människor som skrek åt oss. Vi delade knäppe-tält under en veckas fjällmarsch från Storulvån via Helags under vilken fotografierna är tagna.

Vi delade samma rum och våningssäng på regementet. Vi tillbringade i stort sett varenda minut av dygnets alla timmar tillsammans. Vi hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap.

Någon kallade oss Ying och Yang i någon sorts välmenande, aningslöst och halvrasistiskt utlåtande av den typ som inte var ovanliga i vardagskonversationen på den tiden.

(Jag vill hävda att den som i dag använder rasistiska termer gör det fullt medvetet men att så inte alltid var fallet under 1980-talet).

Tebogo hette egentligen Andreas Måhlén. Genom sin pappa, berättande han, hade han även ett annat namn: Tebogo Jones. Han sa halvt på allvar att han om dagen var den skötsamme Andreas Måhlén och om natten den farlige Tebogo Jones.

Tebogo försökte, inte utan viss framgång, varje onsdag på Enköpings inneställe Joar Blå lära mig att dansa så stilfullt som man gjorde på nattklubbarna i Stockholm.

Vi busade, skojade och tog oss till sist igenom lumpen.

Vi tappade tyvärr kontakten efter muck (=militär utryckning i civila kläder). Jag åkte först till Frankrike för att studera i Aix-en-Provence och började sedan mitt liv som Uppsala-student.

En gång, ett par år senare, återsågs vi.

Plötsligt, på en bar där jag av en slump befann mig, kom Tebogo fram från ingenstans. Han släpade med mig till några stora, svarta, muskliga musiker-killar med guldkedjor, kepsar och hela baletten.

Ni måste träffa Fredrik! ropade han. Möt mannen som räddade mig genom lumpen!

Jag kände ju likadant för honom. Länge stod vi och skrattade i baren. Efter ännu en historia som började med kommer du i håg… eller Kapten X hahahahaha! avvek hans musiker-polare relativt uttråkade.

Vi stod länge kvar ovilliga att bryta tillfällets magi. Vi tog på varandra, grabbigt boxande eller bara kärvänligt bekräftande. Det var ett sådant där ögonblick man sällan upplever och vi kände nog båda att vi inte ville att det skulle ta slut, vi ville inte släppa taget.

När vi till sist skildes åt sa ingen av oss att vi måste hålla kontakten och sådant vi visste att vi inte skulle göra eller hålla. Vi bara gav varandra en kram och mötte varandras blickar i ett ögonblick av själslig samvaro bortom fördomar och olikheter.

För allt vad vi visste var det kanske sista gången vi sågs.

Och det var det.

Jag har länge tänkt att jag borde leta rätt på honom, igen. Och för en tid sedan försökte jag. Som det visade sig avled Tebogo redan 2006. Jag blev mycket ledsen när jag upptäckte det och har inte riktigt kunnat släppa honom.

Efter att ha varit i kontakt med hans anhöriga har jag förstått att han fortsatte göra musik och flyttade till USA. Han har en dotter som ibland kommer till Sverige.

Egentligen rör det ju inte mig hur hans liv gestaltade sig. Det jag tänker på är hur glad jag är att jag fick lära känna honom om än under en begränsad tid. Jag slås också av hur viktiga vissa tillfällen i livet faktiskt är.

Jag kan se tillbaka på några få ögonblick av den här typen. Viktiga tillfällen. Ögonblick vilka är summan av mig som människa, på något tillkrånglat hemma-filosofiskt sätt.

Vila i frid, käre Tebogo. Jag är glad att jag lärde känna dig.

Historia, Personligt

Anakronism 2

25 oktober, 2013av adolphson

Jag ber att få återvända till ett gammalt tema.

—

Våren 1995, tror jag, fyllde orkestern AB Kruthornen & Letta gardet år och något jubileum skulle firas. Jag fick på oklara grunder en undanskymd roll i föreställningen. Det fick Siwert Öholm också.

Not till min curriculum vitae: Jag har uppträtt tillsammans med Siwert.

Efter föreställningen skulle en bäbis till en bekant förevisas. Detta var viktigt eftersom det, förutom den välsignelse ett barn är, var den förstfödde i aktuell familj. Jag var 24 år och inte så värst inne på det där med bäbisar men deltog ändå artigt i samlingen kring pojken.

I går kom en elev fram efter lektionen. Jo, jag skulle hälsa från mamma och pappa… Jodå, visst var det samma pojke. Och jag undervisar honom i historia, till råga på allt. Det märkliga är att jag fortfarande är 24, världen ligger ännu vid mina fötter, och jag älskar fortfarande så innerligt.

Fast det är alltså historia, inte matematik, som är mitt ämne.

—

För en tid sedan lät jag vildvittrorna spinna loss ordentligt till Tarzan boy. Sedan klädde vi upp oss i midjekorta kavajer för att sedermera gå på disco på Folkan. Det hela fick ett abrupt slut när Den Änglaljuva, när hon kom hem från arbetet, inte ville dansa tryckare utan istället tyckte jag skulle laga mat.

—

Som barn åt jag, liksom mina kollegor bland 70-talisterna, ofta limpmacka med ost vilken sköljdes ner med ett badkar Oboy. Tricket vara att inte röra om chokladpulvret i mjölken utan låta det sjunka till botten. På så vis kunde man finta föräldrarna att hälla i ordentligt med pulver för kolla, det är ju nästan bara mjölk här!

Jag undrar lite nervöst vilken som är vår tids motsvarighet till Oboy-tricket. Misstänksam iakttar jag mina flickor under deras fikastunder. Jag känner på mig att de lurar mig. Inget nytt under solen.

—

Jag har flyttat till ett område som heter Slättaskogen. Det fanns inte på 80-talet. Det fanns inte förrän förra året men det hör inte hit. I området nedanför, Slätta, där några av mina kompisar på 80-talet bodde, visade det sig dåförtiden att Petmojarna (makten, remote control) funkade på nästan alla TV:apparater i områrdet.

På så vis kunde man gå runt och, som en modern variant på hartsfiol, mitt i natten sätta igång folks TV-apparater. Då detta var ett årtionde när många sett en läskig film som hette Poltergeist och i kombination med att det var myrornas krig på tv om nätterna, blev det väldigt roligt.

—

Min morfar, legenden, var aldrig på McDonalds.

Han seglade jorden runt åtskilliga varv, smugglade sprit under förbudstiden, erhöll norske kungens tapperhetsmedalj, torpederades i sank av Nazityskland och blev min morfar.

Men på McDonalds var han aldrig under hela sitt 97-åriga liv.

—

I somras hittade jag en stor, grön stämpelklocka på loppis. Den ska jag hänga upp på jobbet.

Jag letar nu och då efter den där tjänstemannavarianten på ringklocka, den röd-grön-gula lampan (vänta, stig in, upptagen), att stätta upp utanför dörren till kontoret. Den skulle bättre fylla funktionen än den vi nu har.

Vi har fått en till kaffemaskin i lärarrummet. Men jag skulle föredra en i orange med bruna plasthållare och pulver. Citronte, blåbärssoppa, nyponsoppa, kaffe och choklad. Fyll på med hetvatten.

Mikrovågsugnar är farligt. Jag har istället en plåtdosa. Återstår att få skolledningen att sätta upp ett värmeskåp för den.

Vi har en induktionsspis i vårt nya hus. Till vad ska jag nu använda mina kopparskydd till spisplattorna? De som är så vackert smyckade med kurbitsar, och allt.

—

Äh. Man får väl gå vidare, helt enkelt. Med elegant överrock och stiff upper lip visar man inte för ett ögonblick vad man verkligen känner. Ty vet att en darrande överläpp i många kulturer ses som ett tydligt tecken på svaghet.

Varför är annars min mustasch så prydligt ansad?

—

Min yngsta dotter skjuter inte från höften. Hon är lik sin mor på det sättet. Ska man plocka ner någon ska man göra det ordentligt. Häromdagen spatserade femåringen fram till mig, hennes far, som just höll på att sjunga Biebls Ave Maria, och deklarerade med händerna på höften:

Pappa! Jag varnar dig! Inte en ton till! Du kan åka till Japan och sjunga för valarna istället!

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Världens längsta stjärt

7 september, 2013av adolphson

Tillvaron är full av små märkligheter.

Jag har exempelvis en gång, för en rätt stor publik, framfört ett litet nummer tillsammans med en kamrat. Det hette Världens längsta stjärt. Det är i all sin briljans rätt enkelt. Man har ett draperi från vars ena ände en person sticker ut sin överkropp och från den andra sidan sticker den andre sin nakna underkropp.

Et voila! Världens längsta stjärt. Ett rätt mediokert partytrix, det medges. Men är tillfället rätt och publiken förlåtande går allt hem.

Jag fick förövrigt spela underkroppsdelen. Är inte det i lika delar orättvist som märkligt?

—

Ett typisk sak för medelklassen är att de har TV:n i vardagsrummet. Det är tydligen inte lika vanligt i socialgrupp 1 eller 17. Det är också lite märkligt, tycker jag.

—

Det finns fortfarande något som kallas för öststatssminkning. Är det ett fördomsfullt yttrande eller ett konstaterande av fakta?

—

Det svenska landet lagom. Är det, rullar mina tankar vidare, bäst att leva i ett land som säger ja, ett som säger nej eller kanske? Måhända är integritet alltid bra. Men om man inte har någon själ förlorar kanske integriteten i betydelse och lojaliteten går till högstbjudande.

—

Till sist funderar jag över om man verkligen kan man älska någon annan människa om man hatar sig själv. Och kan man kan glädja någon om man är obehaglig mot sig själv?

Det är i sådana här lägen man i panik hoppar på första bästa tåg hem.

Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Oförstånd i ämbetet böta kr 400

25 augusti, 2013av adolphson

Det ringde en snubbe från något institut och ville ställa en mängd frågor. En fråga gällde huruvida jag kände till någon bloggare. Vad är det för jävla fråga, egentligen. Jag svarade att jag kände en i Borås.

Mannen fortsatte ställa sina frågor. Jag svarade, som jag brukar, fullständigt lögnaktigt på varenda en. Det är en integritetsfråga, det där. Ringer någon för mig okänd försäljare/undersökare opåkallat till mitt hem, på bästa sändningstid, får vederbörande stå ut med mitt lilla uppror.

Det vill säga att jag ljuger.

Till sist var vi båda lika uttråkade. Han mässade monotont sina frågor och jag svarade god dag yxskaft. I slutet antog han att det inte spelade mig någon roll att man spelade in dessa samtal i kvalitetsförbättrings eller utbildningssyfte?

Jag lät honom förstå att detta var korrekt uppfattat.

—

Apropå Borås. Nu har det hänt. Mitt fall som förälder är fullbordat. I somras frågade döttrarna med tindrande ögon vilka som var mina favoritbarn. Roger och Ros-Marie svarade jag i saklig ton (jag vet, jag vet, not my finest hour).

Det blev tyst ett tag. Sedan stod de där och trampade igen. Med ynkliga röster undrade de var Roger och Ros-Marie bodde. I Borås, svarade jag innan hjärtat brast.

Oförstånd i ämbetet, böta kronor 400. Riktat till mig med anledning av ovan.

Jag tror att vi 1970-talister, den ironiska generationen, är den sista generation som oproblematiskt kan härleda frasen ovan rätt. Men vad händer när denna förarglighet, hämtad från spelet Monopol, inte längre är allmän kännedom? Hur ska det då gå för mänskligheten?

Det oroar mig. Jag bli så orolig.

—

Någon gång har jag visat utdrag ur flera olika barnprogram för mina elever. De blir alltid fascinerade över att allt förr gick så långsamt. För mina egna barn ger jag tummen upp för Fåret Shaun.

Annars har vi på DVD Kalles Klätterträd, Det var en gång och Farbrorn som inte ville va stor. Snart är det dags att introducera Family guy. Åh, vad jag skrattar åt den. Eftersom den stundtals är lite osmaklig får den intresserade själv leta upp den.

Annars är Hotell Kantarell ett underskattat program. Och apropå: nu börjar de sociala medierna svämma över av svampbilder. Man vill ju inte vara sämre – här är mitt bidrag.