En gång i Uppsala skulle några killar, däribland jag, ordna någon festlighet att ingå i en större festlighet. Med aktuell terminologi skulle man kunna kalla det hela för ett kringarrangemang. Medan två av mina tvåmeterskompisar bar tunga grejer så gick jag bredvid och underhöll. Det vill säga: jag pratade mycket. Till sist tröttande den ene av dem och menade uppgivet att det alltid var på det här viset: så fort något skulle bäras blev jag alltid den utan börda. Dig skulle jag aldrig vilja ha med mig i en skyttegrav, löd hans slutgiltiga omdöme. Det är kanske ondöigt att tillägga att han är officer i reserven. Nu är personen som sa det här, Lagerlöf, en nära vän så vi kan tillåta oss den här typen av slängda käftar utan ont blod. Det råder ändå kärlek. Dock är detta i grunden en intressant frågeställning. Vilken sorts människa vill man ha med sig i en skyttegrav, egentligen?
De flesta kanske vill ha med sig en stadig Rambotyp som kastar några handgranater och därmed räddar dem ur knipan. Sen biter den tyste hjälten ihop och bär en massa jättetunga grejer vidare till nästa skyttegrav. Jag är en usel soldat. Mitt föredöme i krig är karaktären Guido i filmen Livet är underbart. Jag tror att man i en skyttegrav även har nytta av någon som skrattar åt eländet, och i stället för en handgranat halar fram pluntan, bjuder sin sista skvätt och sjunger en sång.
En annan av mina vänner, eller rätt många av dem egentligen (vid tillfällen även båda dessa duktiga tvåmetersvänner), Jobs Karl Larsson delar den mentaliteten. De gånger jag eventuellt skulle kunna ägna mig åt våld, eller hot därom, är det lite mer i stil med som min yngsta dotter uttryckte saken: Passa dig så jag inte biter dig i blöjan! Lite boomerangeffekt på det hotet, på nåt sätt.
Nåja, livet är skämt, så varför inte skratta åt det?
—
Tillägg 2014:
Diskussionen fortgår. Mest eftersom en person, den förutvarande finansmannen i Dubai, världsomseglaren och blockbuster-författaren, vännen, kamraten. äventyraren ständigt påminner oss.
I helgen sågs vi igen: Darke. Lagerlöf, och jag. Vi delade rum i två nätter. Vi hann under hela helgen ingående diskutera saken. Summa: Lagerlöf skulle välja mig om skyttegraven i fråga låg vid ett lugnt frontavsnitt samt skulle vara vårt hem under en lång tid: fyra år eller så.
Vi var ganska fundersamma härom morgonen, Malin och jag. Dotter 1 hade resolut tömt spargrisen och sorgfälligt stoppat ned sextio av sina surt förvärvade kronor i sin portmonnä att spendera på dagis. Vi försökte en god stund förklara för henne att det nog inte fanns något att köpa på dagis, alls, faktiskt. Trodde vi ja. Det visade sig att någon ur personalgruppen tillverkar egna änglar vilka kostar sextio kronor, varav trettio kr går till barncancerfonden. Det var en sådan vår äldsta dotter nu ville ha. Hennes första egna köp blev en ängel på dagis. Så fint, tänker pappan med darr på läppen, och så passande.
Dotter 1 går nu ut det första av sina utbildningsstadier. I höst börjar hon i förskoleklass. Vart tar tiden vägen tänker jag lite gråtmilt samtidigt som jag är glad över att hon är så stor att hon enkelt klarar sig själv. Snart står hon där och viftar med den vita mössan och har tagit studenten, alternativt tar epan till jobbet på Hedins trävaruhus.
Någon räknade förresten ut att en genomsnittlig student kostar 16 000 kr. Vafalls!? Snart måste man vara miljonär för att kunna leva. Fast i Sverige är nästan alla miljonärer i en eller annan mening. Nästan alla.
Det drar ihop sig till semester. Eftersom jag tillhör den kategori människor som ogillar att bära shorts och bermudaskjortor på jobbet kan jag, rent teoretiskt, bära dessa plagg när jag är ledig. Frågan är vad man ska göra mer. Svensklärarna ondgör sig över att man inte spenderar tid, utan man tillbringar den.
Carpe Diem, som Henrik Vinges segelbåt heter. Eller köp en ängel, vad nu det kan heta på latin. Det ställs högre krav på familjelivet under semestern. Det är då människor dricker mer alkohol och relationsproblem uppstår i större utsträckning. För många är det svårt att räcka till nästan hundra procent om dagen för de sina. Som det nu känns ser jag dock fram emot det. Jag hoppas jag kan vara en ängel för familjen varje dag under denna sommar och lägga allt annat åt sidan. För tiden går ju så fort, apropå Vinges segelbåt.
People should know when they are conqueredsa hjältens underofficer Quintus i filmen Gladiator. Och hjälten svarar: Will you, Quintus? Will I? Nåväl, själv vet jag när jag är besegrad.
Jag har dansat med de stora elefanterna och befunnits väga för lätt i vågskålen. Jag är besegrad. Min arga grannes sista drag är storartat. Verkligen magnifikt.Hen har nämligen fått hyresvärden Gruvstaden att sätta upp nya ordningsregler i tvättstugan. Med stora svarta bokstäver i Times New Roman präglade på vitt papper med de majestätiska inledade orden GRUVSTADEN INFORMERAR...får jag veta att man numera endast kan boka tider i lägenhetsnummer.Alla andra sorters bokningar är olagliga och får övertas av annan hyresgäst. Maleur.
Okej. Monstret vann. Och det kanske var det bästa, ändå. Min sista barnslighet bestod i att sätta upp en lapp med texten:
GRUVSTADEN INFORMERAS: Lapprika papprika puddingpastej, när jag blir stor ska jag gunga med dej i ett gult citronskal många gula mil upp och ner och bort på sjön av citronil
Malin frågade över morgontidningen när jag i min upprördhet sprang upp och ner till tvättstugan om jag reflekterat över att det kanske faktiskt är jag som är monstret i tvättstugan. Visst, sparka på den fallne, ni.
Tänk om jag levde på ett näckrosblad. Alltså bokstavligen på ett näckrosblad. Jag skulle vara en liten figur, två-tre centimeter hög, som framlevede mina dagar i, eller strängt taget på, en platt, grön värld. Jag skulle flyta omkring i en sjö, där jag och Platon skulle vara de enda auktoriteterna. Det enda jag skulle behöva frukta vore en gubbe med fiol som badar näck. Och den regeln gäller inte bara om man lever på ett näckrosblad, antar jag. Inte skulle jag kunna erbjuda honom mitt näckrosblad att skyla sig med för då skulle jag gå under. Flashad eller sövd av musik vore därmed dagens etiska dilemma.
Visst skulle det vara lite fuktigt för det mesta, där på bladet i sjön. Och det skulle vara en begränsad värld rent fysiskt. Mina polare skräddarbenen skulle kanske bli ett lite väl enahanda sällskap i längden. Jag skulle antagligen få en schysst badstatistik. Men med vad skulle jag sysselsätta mig? Det är väl egentligen enbart fantasin som begränsar tanken. Antagligen skulle jag leva för ett enda tillfälle. Jag skulle leva för att blomma. När vi blommade, bladet och jag, skulle jag vara kung. Under blomningen skulle jag berusa mig av kärleken, kulturen och livet. Tankarna skulle rusa. Skena iväg ut i rymden för att fyllda till bredden av människors kärlek återkomma till mig och mitt blad.
Arv och miljö. Vad gör det med människor? Min mor, tryggheten, kärleken, gick bort i sviterna av en hjärntumör 1997 endast 58 år gammal. Hon är begravd på Styrsö och jag besöker henne ofta. Bilden är tagen från ”min” bänk på den vackra kyrkogården.
Jag saknar mamma. Inte så att jag (numera) tänker på henne varje dag, men ofta återkommer hon i mina tankar. I synnerhet när jag besöker Styrsö. Den här sommaren har hon funnits nära. Jag är nog väldigt präglad av henne. Dels för att jag var hennes första barn, dels för att det tog nästan fem år innan nästa, min bror Viktor, kom. Vi fick alltså en förhållandevis lång första tid tillsammans, mor och jag. Möjligen hittar jag här grunden till mitt (ibland påstådda) bekräftelsebehov och ständiga vilja att försöka underhålla. Allt det som fick jag av henne, alltså. I överflöd. Ensambarn i fem år.
Inte bra, hör jag psykologen mumla medan jag ligger där på soffan och gör upp med mitt liv samtidigt som hen krafsar med pennan i sitt block. (Okej, det där var ett skämt. Jag har inte besökt någon psykolog även om det säkert skulle vara givande.) Så här i vuxen ålder har jag dock kunnat konstatera att mor uppfostrade mig lite för en värld som inte finns. Jag ska återkomma till det. Men först en bakgrund. Bilden föreställer mor. Så mycket mer hon blir det inte.
Ingvor Anita Isakson, född 1939 på Styrsö, en ö i Göteborgs södra skärgård, av Astrid. Hennes pappa Ivar var sjöman och ofta ute på världshaven. Mamma berättade inte så mycket om sin tidiga barndom utöver att mormor ibland var krävande. Hon flyttade sedermera till Leksand (av alla ställen) där hon gick på folkhögskola. Den tiden omtalade hon ofta med värme. Senare flyttade hon vidare till Falun och utbildade sig till sjuksköterska, mötte pappa och fick tre barn.
Mamma var nära sin syster Lena trots det geografiska avståndet. Bilden ovan föreställer ett känslomässigt möte när Lena och Lennart överraskande med att oanmälda komma till Falun inför min studentexamen 1990. Mamma stannade hela sitt liv i Falun. Men hon glömde aldrig sitt ursprung. Hon kom från en kyrklig och traditionsbunden miljö med fasta principer vilket präglade familjen. Hon hade ett rikt socialt liv. Det hände alltid saker trots emellanåt knappa resurser. Kärlek, värme och glädje fanns dock alltid i överflöd. God mat och festligheter, så ofta som möjligt. Bilden nedan föreställer mina föräldrar på väg på Bellmanfest på Källö.
Mamma ansåg att det är viktigt hur man uppträder. Man klär sig helt, rent och gärna snyggt. Man sätter inte på sig en ostruken skjorta och man stryker den själv.”Som man är klädd blir man hedd”, sa hon ofta. En gentlemans främsta tecken är ett par välputsade skor. Att slåss är ett tecken på svaghet. Det var enligt mamma otänkbart att ha shorts på sig, eller att som man gå med bar överkropp, i officiella sammanhang. Att klä sig ordentligt är att visa respekt för sina medmänniskor, hävdade hon. Bilderna nedan föreställer jag och mor som i samma ålder gillar rutiga kavajer:
Något som sitter djupt i mig är hennes syn på hur man behandlar auktoriteter, äldre människor och kvinnor. Man visar dem respekt. Det har ibland varit smärtsamt att upptäcka att auktoriteter inte alltid förtjänar respekt eller hur man ska reagera när ens förebilder faller ned från sin piedestal. En gång när mamma hälsade på mig under studietiden i Uppsala presenterade jag henne för ”min” professor, historikern Stellan Dahlgren, och till hans förvåning hälsade hon på honom i djupaste respekt. Efteråt läxade hon upp mig för att jag så omdömeslöst närmat oss lärdomsgiganten. ”Så gör man bara inte”, menade hon. En förövrigt ofta återkommande fras.
Och så kvinnor. Jag gillar kvinnor, rent allmänt. Kvinnor är ofta mycket mer intressanta än män. Mamma lärde mig tidigt att man reser sig upp när en kvinna kommer in i rummet, alltid går ett steg efter och öppnar dörren för henne och annat 1800-talslarv i samma stil. Eftersom det där i ett modernt samhälle verkar lite fånigt får jag hela tiden behärska den impulsen. Men den sitter djupt. Även om jag ofta umgås med män har jag lättare att respektera och tycka om en kvinnlig auktoritet än en manlig. Jag tror det beror på mamma.
Honälskade Styrsö. Varje år ville hon återvända och varje semestertillbringadevi i huset där. Tvåfamiljer, tio personer, på en våningtills moster Lena och Lennart köpte den intilliggandefastigheten ”Bagarns”. Då duschades det inte. Det badades. I havet. (Nyligen sagt till brorsdöttrar och döttrar, alla med lika stängda öron. Don’t get me started on the internet.) Bilden nedan föreställer en jul vi firade på Styrsöunder 1980-talet, något som antagligenvarviktigare för mamma och moster än för oss övriga och som morfar rent allmänt ansåg som ett ”stolleprov”.
Mamma, på den tiden hon rökte, tog ofta ett tjuvbloss (för mormor) med morfar på rökverandan som numera är inbyggd. Hon drömde om att, efter attvi barn flyttat hemifrån, jobba som sköterska på Styrsövårdcentral ellerdriva kafémedmoster Lena. Som så ofta blev det tyvärr ingetmeddet. Morfar lämnadeoss 1996 och mor året därpå. Idag, faktiskt helt nyss, när jag och mindotter Mina Anita Margareta handlade på öns Ica kom någon fram. Visst är det Anitas pöjk? Ni är lika. Och din dotter med! Det kändes fint att höra.
Det har gått många år men ännu består känslan. Känslan av Styrsö som en plats förenad med så mycket av min personliga lycka att min påhittade psykolog nickar gillande och antecknar i blocket att hen mycket väl förstår varför det är hit jag flyr. Någonstans på mottagningen slår visserligen Oidipuskomplexklockan med stora slag men det är på det viset att trots att mitt liv slagits i spillror så är detta platsen där jag bäst kan låtsas som om det aldrig skett.
Nåja. Nu är det jag som får vara tryggheten och kärleken. För mina döttrar, som förlorat sin mor, och för alla som känner mig. För alla som vill, helt enkelt. De som inte vill slipper. Det, om något, är det slutgiltiga arvet från mor. Det fick vi tre syskon på lika och olika vis ta del av. Vilken gåva, när man närmare begrundar det.
Nåja, igen. Efter sex veckor på ön är det snart dags att återvända till den vackra hösten hemma i Falun. Det är inte heller så illa för också det var mors plats. Och min. Och mina döttrars.
Det är förvisso en briljant idé att ha fyrtioårsfest innan man fyllt fyrtio. Dels kan man inkassera en ofantlig mängd ryggdunkar men man slipper ångesten. För man är ju bara trettionio. Svärfar säger att fyrtioårsfesten är den sista ungdomsfesten. Och visst blev partajet en hejdundrande succé. Det är otroligt, men det är bara att trycka på en knapp så kör alla igång. Människor VILL ha roligt, och då har de ju det också.
Som det står på en keramikskylt hemma hos far: Det vill gärna bli bra. Skylten har ramlat i golvet och gått sönder, men far har klistrat ihop och hängt upp den igen. Insiktsfullt av honom, på nåt sätt. Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai som har sagt upp sig och blivit bohem på sin båt i på Irland, lärde mig att vi måste ha våra ålderskriser för annars kommer det tillbaka och knäcker oss senare i livet. Är man hellre en 80 åring med fyrtioårskris än tvärt om?
Jag har tidigare refererat till Dorian Grays porträtt och att den boken lär att evig ungdom varken är sunt eller bra.
En person sa till mig en gång att jag nog skulle bli vacker som gammal. Jag blev sur för jag tyckte det var ett hårt sätt att nobba på. Vem vill vara snyggast på hemmet, liksom? Personen framhärdade och menade att ålderdom i sig är vackert. Jag är beredd att ge personen delvis rätt när jag tänker på min mamma och morfar, som fattas mig varje dag. Men det där handlar mer om egoism. Fast det är kanske som man säger. Det handlar inte om att leva längst utan att vara levande varje minut. Och efter partajet i lördags med min gamle vapendragare Darke känner jag mig både levande och lycklig även om det nog förkortade mitt liv i slutändan.
Jag har en faiblesse för verklighetens skämt. När myten blir verklighet. Exempelvis har det flera gånger hänt att jag placerat ut ett bananskal för att se om någon halkar på det. Jag har även ställt en hink med vatten uppe på en dörr på glänt. Och inget slår en väl placerad pruttkudde eller ett elektriskt handslag. Sällan har jag varit så lycklig som den gången när jag köpt en deodorant och expediten frågade om jag ville ha den i en påse. Nej tack, jag tar den under armen fick jag till min enorma lycka svara. Sånt händer inte ofta i livet. Det gäller att ta vara på tillfällena.
Fast barnes mor leder. När vi en gång bevistade en, så kallad, bättre middag serverades det soppa till förrätt. I just det ögonblick när hon ska bli serverad valde en fluga att dö mitt i en flygning. En tillsynes odramatisk händelse. Det händer hela tiden både antar och hoppas jag. Det kan förvisso rört sig om en kraftig felnavigering, men det hör inte hit. Han, eller hon, dog, flugstackarn. Vi såg den singla ner och via hennes arm mjukt landa i soppan för att där dra sin sista suck. Det finns väl sämre sätt att dö på, antar jag. Malin gav mig en, närmast skälmsk, blick varpå hon påkallade kyparens uppmärksamhet. En diskret harkling och så säger hon det. Ursäkta mig, men det är en fluga i min soppa. Kan du tänka dig att få säga dessa ord? På riktigt, liksom. Helt out standing. Kyparen trodde hon drygade sig så klart: Sure baby. Men, så tittade han ner. Likblek tog han ut tallriken med soppa och fluglik. Han kom inte tillbaka.
Med undantag för våra barns födslar tror jag aldrig jag har älskat Malin mer intensivt i ett och samma ögonblick. Det var förvisso ett stort ögonblick, det var det.
Jag älskar rosor. Röda rosor. Jag försöker köpa en bukett om inte varje vecka så varannan. Jag säger att de är till min fru. Det där väcker visst intresse i omgivningen. En del tror jag gör det för att skryta med vilken bra man jag är. Tänk om det vore så enkelt. Några på frugans jobb frågade varandra högt vid fikabordet vad jag varit ute på för dumheter som medförde att jag kom med rosor till hennes jobb. Nonsens. Om jag verkligen gjort något dumt och ville ha hennes förlåtelse, inte fan skulle jag köpa rosor i alla fall.
Men visst ligger det något romatiskt i att köpa röda rosor till den person man älskar. Fast jag har ju alltid köpt rosor. Och sanningen är att jag köper dem lika mycket till mig själv. Rosens användning i olika sammanhang återfinns på massor av ställen i vår kulturhistoria. Den röda rosen står för erotisk kärlek. Därför köper jag dem till min fru.
Far berättade att på en pensionärsdans han bevistade fanns det en herre som var så dement att han stötte på sin egen fru. I grånat hår, kritstrecksrandig kostym och en stor röd ros i knapphålet dansade han med föremålet för sin passion. Som han alltså länge redan varit gift med.Vilken otroligt vacker berättelse. Det är inte bara dåligt att bli gammal och glömsk.
Det har inget att göra med någon sorts show off när jag ger min fru blommor. Jag tycker blomman i fråga är magnifik och fulländad. Den står för en sinnlighet och en kraft som tilltalar mig. Jag finner den röda rosen inspirerande och därför tycker jag om att omge mig med röda rosor. Det där dravlet när gav du din fru en blomma sist ger jag inte mycket för. När gav du dig själv en blomma är en väsentligare fråga.
Prova att ingående studera en röd ros någon gång. Det är mödan värt. Tycker jag.
…eller åtminstone en rosa skjorta. För jag äger en sån. Det kanske låter tämligen odramatiskt men för mig var det något ovanligt, för att inte säga lite vågat, när jag köpte den. Det ska medges på en gång: jag är ibland lite väl klassisk när det gäller kläder. Sen, okej, jag är en aning fåfäng också. Men livet är inte långt nog för att man ska klä sig illa, anser jag.
Och så den där rosa skjortan. När ska man använda den? På nyårsafton eller bröllop kanske. Jag diskuterar ofta kläder med min fru och mina kamrater. Således var det inte så underligt att Thureson, med vilkens familj vi ska fira nyår, undrarde vad jag skulle ha på mig på nyårsafton. Så bekymmerslöst som möjligt nämnde jag min rosa skjorta. Det blev tyst i telefonen. Har du en rosa skjorta? undrade han och fortsatte Är det inte det lite stureplansmässigt? Tideström, finansmannen i Dubai påpekade, när jag undrade om man använder rosa skjortor i hans värld, att det förekom men att han tycker det är lite brittisk fondmäklare över det. Det ska förstås som så att han inte gillar rosa skortor. Och han är dessutom färgblind.
Nå, för att väga upp det eventuella obehag en rosa skjorta kan förorsaka ska jag matcha den med en ny fluga. Även den går i rosa, blått och svart. Flugan i fråga har utan min inblandning befunnit sig i Skövde i ett halvår men är nu säkert återbördad till min garderob. Jag måste förövrigt bli bättre på att knyta flugor. Om jag glömmer det i morgon: Gott nytt år! Ett minnesvärt citat från direktör Bengtsson i en herrbutik i London: Excuse me, my fly looks like a spider.
Jag är den första att erkänna. Vilken oerhört klyschig rubrik. Om jag hade en solnedgångsbild på mig med en kattunge i famnenskulle jag slänga upp den direkt. Nu har jag emellertid inte det. Jag har tidigare hävdat att det är lite töntigt att blogga. Men man måste ju prova. Så nu provar jag. Bloggen får leva sitt eget liv. Alternativt gå en snar död tillmötes.
Mitt livoch person kan i korthet presenteras så här. Jag heter Fredrik Adolphson. Jag är 38 år. Jag är gift och har två barn. Jag arbetar som gymnasielärare i Historia och Religion. Jag är socialliberal. Jag skriver för att det är kul. Kanske orkar nån lyssna, kanske inte.
Det är synd att klaga för det är ändå ingen som lyssnar, sa tant Agda till mig när vi sågs på långvården under min ungdomstid. Jag arbetade som städare, hon bodde där. Jag har senare i livet ofta undrat om Agda hade rätt. Om ingen lyssnar när man klagar på sjukhuset, när ska man då klaga?Agda hade säkert bloggat om det funnits blogg och internet i samma utsträckning på 80-talet som det gör idag.
Och det blev afton och det blev morgon den första bloggdagen.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.