Kategori: Politik

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Torgny Segerstedt

av adolphson

Jag har lite lojt och på visst avstånd följt debatten kring Göteborgspostens (GP) påstådda högervridning. Men jag tänker ibland på en annan känd göteborgsk tidningsman. Det kanske GP också borde göra.

—

Torgny Segerstedt – socialliberal (så klart) – var berömd redaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHS) åren 1917- 45. Han tog ställning mot nazismen. Han gjorde det redan i början på 1930-talet när nazisterna kom till makten i Tyskland. Och han gjorde det ordentligt.

Segerstedt insåg tidigt att Versaillesfreden efter första världskriget skulle skapa ett revanschlystet Tyskland och han förutsåg att antingen skulle tyskarna göra sig av med den nazistiska regimen eller så skulle det bli krig i Europa.

Att säga att han fick rätt är en underdrift.

Det räddhågade officiella Sverige försökte på olika sätt tysta hans penna och kung Gustaf V ville i ett personligt möte 1940 få honom att inte så hårt kritisera den svenska regeringens hållning gentemot Tyskland.

Segerstedt stod upp för sin övertygelse och ett berömt citat är: Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt? Om replikskiftet med kungen har barnen Ingrid och Torgny vittnat.

(Jag var för övrigt på intervju på Ingrid Segerstedts gymnasium 2003 och var besviken över att jag inte erbjöds jobb – bland annat beroende på skolans stolta renommé genom sin upphovsperson).

Mötet med kungen 1940 hade föregåtts av att Segerstedt under lång tid, faktiskt ända sedan det nazistiska maktövertagandet 1933, fört en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna. En av de mest kända texterna avslutades med orden: Herr Hitler är en förolämpning.

Självaste Göring hotade Sverige i ett telegram om vad som kunde hända om man lät dylika yttranden passera. Segerstedt svarade i sin tidning: Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.

Artiklarna nådde utanför Sveriges gränser. Helst i länder som låg i krig med Tyskland eller var ockuperade, som Norge, Danmark och England (där man översatte och läste upp delar av artiklarna i radio) blev han känd och uppskattad.

Eftersom Sverige var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av kriget blev Segerstedt ett problem för regeringen. På ledarsidorna beskrevs svenska ministrar som hariga eller räddhågade.

Statsminister Per Albin Hansson höll inte alls med honom och flera ilskna, tyskvänliga debattartiklar publicerades i den konkurrerande GP. Mäktiga personer från industrin agerade också emot honom.

Men han stod inte ensam. 34 göteborgare skrev till hans försvar angående artiklarna i GP och välkända personer som Karl Gerhard, Ture Nerman och Vilhelm Moberg stödde honom.

Han var emot svenskt deltagande i OS i Berlin 1936 eftersom han ansåg att detta skulle gynna en stat som förtryckte minoriteter. Man skulle inte jama med, helt enkelt.

Hitler var arg på Segerstedt, för att underdriva. Undra på: nazisterna beskrevs i tidningen som skränfockar, snyltdjur, förbrytarsjälar och kloakråttor. 1942 gick propagandaminister Goebbels i taket och beordrade två tyska tidningar att framställa Segerstedt som sinnessjuk och tyskhatare.

Torgny Segerstedt dog 1945 och i sin allra sista artikel diskuterade han försvar av press- och yttrandefrihet. Han diskuterade det problematiska i när politiker försöker styra journalister:

Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände.

Torgny Segerstedt var omstridd offentligt, privat och under såväl som efter sin levnad. Klart är att han var en språklig virtuos, en vass skribent och för många utgorde en symbol för motstånd mot nazismen.

—

Några saker vill jag särskilt lyfta fram kring honom:

Tidningen beslagtogs 8 gånger under kriget. Bland annat 1940 då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett.

Statsminister Per Albin Hansson antydde i sin dagbok att man inte kunde riskera krig med Tyskland på grund av vad en, i hans ögon, självrådig tidningsman kunde skriva. Jaså, minsann.

1942 och beslagtogs inte mindre än 17 svenska dagstidningar som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt stoppades artikeln. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för texten blankt, medan rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger fick vara kvar.

En beskrivning av honom gällande liberalismen är särskilt tilltalande:

Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trång­bröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.

—

Jag kan inte, för att försöka sy ihop detta, komma med någon knivskarp analys kopplat till dagens GP-debatt. Jag nöjer mig med att konstatera att det i efterhand kan vara lätt att se skillnaden på rätt och fel men svårt att göra detta i samtiden.

 

Läs Segerstedts ledare och Görings varnande telegram och Segerstedts svar här.

—

Relaterade blogginlägg

Berlin-Sotji

Den Svenska Synden 2

—

Källor:

Populär Historia januari 2011

Kenne Fant: Torgny Segerstedt – en levnadsskildring (2007)

Wikipedia

 

 

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Seth Molander

av adolphson

Riksdagsvalet 1948 stod i huvudsak mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Bertil Ohlin utmanade Tage Erlander om statsministerposten. Ett par veckor före riksdagsvalet gjorde tidningen Morgontidningen, som stod mycket nära socialdemokratin, ett sensationellt avslöjande när man påstod att Folkpartiets lokalavdelning i Stockholm hade ett bankkonto med motsvarande 70 miljoner kronor i dagens penningvärde. Den som är aktiv i en partipolitisk lokalavdelning inser det smått absurda i ett sådant påstående. Men det här var 1948 och utsagan passade väl in i S-kampanjen i valet vilken målade ut Folkpartiet som finansierat av storföretagen.

Socialdemokraterna mot Folkpartiet. Arbetarna mot kapitalet. Trots att Folkpartiet omedelbart förnekade nyheten, och att oberoende revisorer visade att lokalavdelningen i Stockholm  inte förfogade över denna enorma summa, vägrade tidningen dementera. Man byggde nyheten på information från den socialdemokratiske riksdagsmannen och revisorn på Handelsbanken Seth Molander. En revisor borde väl veta vad han talade om, menade tidningen. Morgontidningen gick hårt åt Folkpartiet på ledarplats och flera andra S-tidningar hakade på drevet. Folkpartiet är knappast folkets parti, kapitalismens sanna ansikte och dylikt nonsens framfördes på bästa ledarplats.

(Idag, när vi sitter med en stor del av facit, skulle anklagelsen kapitalismens sanna ansikte inte direkt vara något negativt).

En vecka innan valet intygade Seth Molander under ed att påståendet var sant: Undertecknad intygar härmed och är beredd att med ed bekräfta att en av mig väl känd trovärdig person för mig uppvisat ett dokument av vilket framgick att folkpartiet i Stockholm under första halvåret 1948 disponerat över ett belopp av omkring 3,5 (alltså = knappt 70 loppor i dagens penningvärde) miljoner kronor.

Och Morgontidningen gick som sagt i god för Molanders trovärdighet. Något bevis kunde man emellertid fortfarande inte presentera. Tage Erlander började få kalla fötter. På tisdagen hölls ett förhör med Molander, som plötsligt medgav att han kanske misstagit sig. Erlander befarade en katastrof i valet om en utredning senare skulle visa att Molander verkligen hade ljugit. Sent om sider, mot slutet av veckan, tillsattes faktiskt en opartisk utredning i samförstånd mellan Ohlin och Erlander och det visade sig att alltihop var lögn. Det fanns inget konto och Molander hade inga bevis för sina påståenden.

Men utredningens resultat drog ut på tiden (en del menar att man medvetet valde en långsam utredare) och samma dag, alltså på fredagsnatten, mördades Folke Bernadotte i Jerusalem vilket helt dominerade nyhetsflödet. Och eftersom detta skedde just på fredagsnatten innan söndagens val hann informationen om sakernas rätta sammanhang inte ut till alla väljare eftersom vare sig TV eller internet fanns 1948. Vissa lokaltidningar publicerade nyheten på måndagen efter valet. Det var så dags.

Sanningen var alltså för allmänheten okänd från måndag till lördag i valveckan. Den avslutande partiledardebatten på torsdagen fick Ohlin föra utan att skandalen hade avslöjats. Socialdemokraterna undgick den katastrof Erlander hade befarat. Om sanningen kommit fram enligt god demokratisk praxis hade Bertil Ohlin mycket väl kunnat bli statsminister efter valet 1948. Vad gjorde Socialdemokraterna själva åt saken, då? Jodå, Seth Molanders namn togs under helgen bort från alla valsedlar. Man inser vilket jätteapparat det måste varit även redan 1948 men S-maskineriets kvarnar malde på den tiden snabbare än medias.

Molander blev också av med alla partiuppdrag. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Andersson var tidigt insatt i sakernas tillstånd men gjorde inget och Erlander själv agerade långsamt för att inte riskera en valförlust. Ingen på Morgontidningen behövde stå till svars. De två som i huvudsak skrev de ledare som baserades på Seth Molanders lögner var inga mindre än chefredaktörerna varav en, Gösta Elfving, senare blev landshövding i Falun.

(Mina föräldrar visste vad de talade om när de ibland kunde muttra det är iallafall inte sämre än Elfving!)

Man får nog ändå anse hela skandalen,  som förövrigt allmänt betraktas som den smutsigaste valkampanjen i Sveriges demokratiska historia, orkestrerades från högsta socialdemokratiskt håll.

—

Källor:

Gör inga dumheter medan jag är död! – Per Ahlmark

Artikel av Svante Nycander i NU 2006

Wikipedia

Jag har inte kunnat hitta några S-märkta källor, men det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring.

—

Relaterade blogginlägg

Bertil Ohlin

Folke Bernadotte

Historia, Politik, Retorik, Spännande människor, Språk

Bumerangeffekt

av adolphson

Ta dig tio minuter och lyssna på det här. Det är duellen mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium – finalen på valrörelsen 1976.

Du kanske inte orkar igenom hela debatten men lyssna åtminstone på de sista 10 minuterna: de bådas slutanföranden efter en nära två timmar lång debatt. Palmes är klassiskt. Ingen minns Fälldins.

—

Retorikens konstverk är språket. Men det finns många olika språk och då avses inte olika gruppers tungomål utan språk beroende på omständigheter, situation, smak och syfte.

Grundtankarna i retoriken har varit de samma sedan antiken. Olika tider och omständigheter har genom historien ställt olika krav på talaren.

Uttryck, ord, grammatik, referenser och metaforer är aktuella och begripliga i en viss tid eller speciellt sammanhang. Sedan avtar den allmänna förståelsen (igenkänningsfaktorn) och därmed användningsmöjligheten för talaren.

En statsministerkandidat här hemma har – vad jag känner till –  aldrig använt sig av frasen Gud välsigne Sverige – Gud välsigne er alla!”. Varje presidentkandidat i USA måste däremot med nödvändighet uttrycka sig så.

Det är ett tecken på intelligens och en klar fördel att ha förmågan att snabbt kunna läsa av situationen, publiken, i just det sammanhang talaren befinner sig.

Man kan nog även påstå att äkta vältalighet bäst utförs på det språk talaren normalt använder. På så vis undviker hen att verka konstlad eller tillgjord genom att använda ord och meningar enbart för ordens egen skull, alltså utan egentligt syfte.

Samtidigt är vältalighet och vardagsspråk två olika saker. För vi, publiken, vill imponeras. Det är därför jag tycker det är lite sorgligt med Stefan Löfvens retorik. Han låter mest som en irriterad förståsigpåare.

Juholt var en bättre retoriker. Säga vad man vill om honom i övrigt, men han är sprungen ur bättre retoriskt grundmaterial. Och sannolikt var det därför han valdes. Socialdemokratin längtar efter att åter få en retoriker av Palmes kaliber.

Och vilket parti gör inte det, förresten?

—

Olof Palme var en briljant retoriker och debattör. För publiken på plats i Scandinavium 1976 var det uppenbart att han fullständigt pulvriserade Fälldin. Palme var så bra att han nästan fick med sig de borgerliga i publiken, ansåg någon efteråt.

Men det visade sig snart att opinionen tyckte annorlunda. Palme hade varit för brutal och det som blev till stor arenaunderhållning live framstod genom TV-rutan som ovärdigt, otrevligt och förnedrande.

Var försiktig med vad du ropar efter, Ebba Busch – gåigenom rutan – Thor.

Thorbjörn Fälldin är en mycket intelligent person. Olika genomförda intelligenstest – exempelvis i lumpen – visade på höga resultat. Han insåg tidigt att han generellt skulle vara chanslös mot Palme i debatterna.

Därför valde han en annan taktik för att kunna bli statsminister: han gjorde sig ännu mer norrländsk och bondskt sävlig (och mänsklig) förstärkt med pipa och hela baletten. Han drog ner tempot och blev, ja folklig, på ett sätt som tilltalande den stora andelen icke-socialister i folkrörelse-Sverige.

Vad gör egentligen den där spolingen Palme med farbror Thorbjörn!? 

Nationellt vann Fälldin alltså debatten och dessutom valet. En del påstår att den här debatten, tillsammans med Astrid Lindgren (nedan), avgjorde valet till en historisk första seger sedan tidigt 30-tal för de borgerliga.

—

Det lönlöst att längta tillbaka till Palmes tid av andra skäl än rent nostalgiska. (Själv längtar jag inte tillbaka av något skäl alls, men det är en annan historia). Det finns heller ingen större poäng att härma eller försöka låta som honom eftersom hans tid alltså var en annan.

—

Oftast räcker det med att försöka vara tydlig i sina framföranden. Vill en bli bättre kan en öva för att försöka finna sin, så att säga, röst – sitt…, särdrag/grej/varumärke. Jag tycker att årets partiledartal i Almedalen var väldigt bleka.

Det är konstigt att de som ska vara landets främsta retoriker inom sitt gebit är så alldagliga att lyssna på. Öva, öva och öva. Det är ju kul att hålla tal!

Mitt jobb ger mig stora möjligheter att öva. Och jag älskar att hålla tal. Jag älskar spänningsmomentet.

Jag älskar att vara ensam på en scen eller i en talarstol inför en större eller mindre publik. Det enda jag har med mig är orden och min röst. Möjligen ett manus. Det ger lite arena-känsla. Därför brukar jag ibland börja med:

Hej publiken – en som ska dö hälsar er!

Känslan, när du känner att du påverkar, når fram, är storartad. Den kan en leva länge på.

Jag vill påstå att även en medelmåttig talekonst ger stor effekt. Därför borde man kunna begära mer av några landets högsta maktutövare.

Men var sak har alltså sin tid. Jag tror kanske inte Cicero hade vunnit så stor framgång med sin retorik idag. Och det är precis som det ska vara med den saken.

—

Relaterade blogginlägg:

Astrid och Pomperipossa

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Resor

Grekiskt ödesdrama

av adolphson

Jag sitter och drömmer lite om mitt Grekland. Ett land jag både har ett teoretiskt och praktiskt förhållande till.

—

Det grekiska valet vinns av deras vänsterparti. Deras jubel ekar i Sverige där man av allehanda vänstermänniskor får höra alla möjliga sorters förklaringar till framgången.

Uttalanden i stil med Klart folk är trötta på fascismen eller nu är Europas höger och nyliberaler äntligen slagna i grund. Så går det med dem vid makten!

Jag avstår från att kommentera den ogenerade populismen som kommer till uttryck härvidlag liksom även de ibland förekommande felaktigheterna. Det är Greklands motsvarighet till S och M som styrt landet de senaste decennierna.

Och Syriza, vänsterpartiet, har lierat sig med sin raka motsats ute på högerkanten. Det de har gemensamt är viljan att se avtalen, lånen, avskrivna. Man utesluter inte ett utträde ur EU.

Det de har gemensamt är populismen, alltså.

Det klart man känner med grekerna. Men är det verkligen rimligt att vi andra europeiska skattebetalare ska stå för hela notan när de i decennier levt över sina tillgångar?

I så fall finns det andra länder på andra kontinenter som lider större nöd.

—

Några av världshistoriens största invasioner eller slag brukar anses vara Stalingrad, D-dagen och persernas invasionsförsök av Grekland. I slaget vid Maraton 490 f.v.t stod 40 000 perser mot 10 000 greker.

Grekerna vann faktiskt men riskerade att förlora i förlängningen eftersom perserna trots förlusten på land kunde skicka sin flotta vidare förbi den grekiska armén mot Aten. Där fanns soldaternas hem och familjer vilka var helt oskyddade.

Det fanns inget annat att göra, trots att man just utkämpat ett stort slag, än att springa de 4 milen mellan Maraton och Aten. Det gick – soldaterna hann precis fram och invasionshotet var avvärjt för stunden.

När de första moderna Olympiska spelen skulle gå av sin stapel 1896 föreslogs det att långloppet skulle döpas efter denna händelse. Antagligen beroende på den stora betydelse man i västvärldens historieskrivning traditionellt tillmätt utgången av kriget.

Vi hade alla kunnat vara perser. Skaka månde europén i hela sin biologiska natur. Europa hade inte funnits om Grekland gått under, hette det. Och heter ibland fortfarande.

Tio år senare stod kung Leonidas av Sparta och vaktade passet vid Thermopyle tillsammans med 300 soldater. Historien är välkänd – de föll men offrade sig för att resten av de grekiska stadsstaterna skulle hinna organisera sitt försvar.

Ibland är lösningen enkel. Spring, kämpa, för det du tror på.

—

På semester för några år sedan hade jag möjlighet att dagligen förlora mig i horisonten där Peloponessos tornade upp sig.

Pelops var en actionhjälte i den grekiska mytologin. Han var släkt med självaste Zeus och farfar till Agamemnon. De mytologiska berättelserna om honom, och många andra, är inga trevliga berättelser om goda hjältar.

Mest känd är Pelops för att ha startat de Olympiska spelen. Han skapade ett stort rike främst på Peloponessos – som alltså betyder Pelops ö.

Kythira 025
På ön Kythira med Peloponnesos i bakgrunden

—

Kleisthenes (570 f.v.t.-507 f.v.t) var en atensk statsman som är mest känd för att anses ha varit den som introducerade demokratin i Aten.

Han genomförde reformer i det politiska systemet genom att dela in staden i administrativa enheter där varje område hade 50 platser i parlamentet.

Kleisthenes trodde på lika rättigheter för alla, och detta gjorde att han fick många fiender i de grupper som tidigare haft privilegier eller makt. Här kan han ha något gemensamt med Alexander Tsipras, Syrizas kedare, som i dag blev landets nye premiärminister.

En sak Kleisthenes införde var att årligen tillfråga folket genom omröstning om de, på viss tid, vanligen 10 år, ville landsförvisa personer, som ansågs farliga för folkfriheten. Kan det vara något för Tsipras?

Ville folket det utsågs en ny folkförsamling för omröstningen. Om minst 6 000 medborgare deltog i omröstningen var den vars namn befanns skrivet på de flesta röstskärvorna tvungen att lämna landet inom 10 dagar.

Det var inte fråga om att straffa och den landsförvisade personen blev inte av med sina ägodelar eller tillgångar. Men det var ett sätt att skydda staten mot att enväldet återinfördes.

—

Det är som jag nämnde socialdemokraterna och de konservativa som turas om att styra Grekland de senaste decennierna med hjälp av mutor, kokta räkenskaper, svågerpolitik och lån.

Det är alltså inte generellt ”högern” eller ”de nyliberala” som är skyldiga till situationen. Syrizas val av koalitionspartner borde säga oss något.

EU:s framtid är hotad. Men den här gången är det inte grekerna som är hjältarna. Lösningen, som ligger långt bortom min horisont, är inte att föreställa sig det grekiska vänsterpartiet Syriza som en modern Leonidas eller att stava den persiske fienden EU eller Tyskland.

—

Den som vill ha en bakgrund till den moderna grekiska krisen bör ta sig 5 minuter och lyssna på den utmärkta sammanfattningen i Godmorgon Världen i går.

—

Relaterade blogginlägg

Gyllene gryning

Kythira

Rhodos

Länkar:

SvD: Slaget vid Marathon

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Retorik

Fermis paradox

av adolphson6 kommentarer till Fermis paradox

Nobelpristagaren Enrico Fermi vet jag inte mycket om. Iallafall inte mer än att han givit namn till Fermis paradox.

Denna paradox konstaterar problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar.

Fermi formulerade 1950 frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, har påträffats.

—

Och apropå sökande efter intelligent liv. Jag har, i liten skala, gjort samma sak som Fermis. Jag har de senaste veckorna ägnat mig åt ett experiment.

Skriver man något på Twitter under hashtagen #svpol eller #SD2014 om Åkesson, Karl XII eller invandring tar det inte lång tid innan det rasslar till. Jag satte upp några enkla regler för experimentet samt utformade en strategi varpå jag kastade in en brandfackla. Reglerna innebar att man inte bara fick bombardera mig med frågor eller lösa påståenden utan att själv svara på frågor som jag ställde samt att man inte fick gömma sig under en foliehatt och vara anonym.

Jag ville heller inte prata med representanter för SD, SvP etcetera utan enbart dess väljare. Jag bestämde mig redan från början för att stå ut med med personliga påhopp och förolämpningar och inte besvara dem och istället fokusera på att försöka förstå hur dessa människor tänker eller känner. Jag upptäckte snart att cirka 50% vägrade släppa sin anonymitet med hänvisning till sin och sin eventuella familjs personliga säkerhet. Det hjälpte inte att jag själv är öppen då jag inte har något att frukta, hävdade man.

Att Åkessons sägs sova med en basebollträ vid sängen tycks symptomatiskt för både partiets företrädare och dess väljare.

När jag ställde mer personliga frågor om vilka de är, vad de jobbar med, vad de är nöjda eller missnöjda med i samhället (utöver invandring) eller vad de älskar eller känner engagemang inför, hoppade ytterligare flera av diskussionen.

En väldigt vanlig uppfattning är att jag, och alla andra partier utom SD, samt all media, tillhör en PK-åsiktskorridor där det är trångt. Man upplever ett tabu över att diskutera begränsning av invandring.

Att SD numera är en del av etablissemanget med hela 13% av valmanskåren ställer sig dess väljare helt främmande inför. Man ser sig absolut inte som rasist även om man anser att begreppet mänskliga rättigheter är en floskel. Det är svårt att få dem att närmare förklara hur detta hänger ihop.

De flesta jag pratat med anser att människor faktiskt är olika mycket värda och att det inte är något konstigt med det. De ser sig som sagt ändå inte som rasister – däremot mig som mer eller mindre sinnessjuk som påstår detta.

Viktigt är istället att lyfta fram vilken extrem situation vi har som tar emot så många flyktingar, att resurserna inte räcker till alla och vi borde anpassa oss till andra europeiska länders nivåer.

Man är rädd för vad som ska hända i framtiden, man ser alla flyktingar som kriminella bidragstagare, utan möjlighet att försörja sig själva, och att vi inte har något ansvar för den situation som råder i exempelvis Syrien.

Flera gånger har jag fått frågan hur många flyktingar jag personligen har i mitt hem och brukar då svara med frågan vid vilken krigszon den som skriver så själv befinner sig. Man är också arg över att man upplever att man inte får säga att flyktingmottagande kostar pengar och resurser.

—

Här är några citat från olika trådar baserat på diskussioner med cirka 15-20 personer:

I vilket normalt land som helst skulle du dömas för landsförräderi och medhjälp till brott och samhällsomstörtande verksamhet.

Att du gör bort dig offentligt säger inte per se att jag gör fel i att avslöja din dumhet anonymt. Lallare!

Alla människor är lika mycket värda men vissa måste hållas i isoleringscell annars

Vi behöver inte fler arbetslösa bidragstagare. Dessutom har många av dem med sig en religion som inte passar här

Du tillhör de som som fortf. inte förstått att värdegrund är hittepå samt felöversatt från eng. 

Snart spricker Adolphsons rasistbubbla som bygger på felöversättning av de mänskliga rättigheterna

Hitler är alltså lika mycket värd för dig som moder Theresa

Alla på jordklotet har inte rätt till svenskt utbildningsväsande

Alla människor är olika värda i ett samhälle. Är samhället rasist då?

Fattar du inte vad Sverige släpper in? Massor av ISIS-anhängare, ”Sleeper cells” väntar bara på att slå till.

Människors lika värde är ett intetsägande påstående. 

Du ger bort mitt hus till afgansk getbonde och kallar dig god. Jag missnöjd. Du kalla mig rasist. 

Stalin, Mao, Muhammed, vad säger dessa dig dina förebilder?

Ännu en dumskalle, nu med namnet Adolphson

Fy fn vilken mega-rasist denna Adolphson är. Vadå ”människors lika värde”. Snacka går ju alltid. 

SD kommer att växa tills de får makten och sådana som du kommer att dömas.

Och så till sist min personliga favorit:

Du kommer att deporteras till ett land som betalar sina räkningar med kärlek och ”din mentalitet”. 

Tack! Kan jag resa i redan imorgon?

—

Det här med att Sverige i sammanhanget är så extremt har jag svårt att förstå. Vi har i Sverige, Danmark och Norge (Finland har delvis en annan historia) sedan slutet av 1800-talet fört en, i internationell jämförelse, progressiv lagstiftning med syfte att i det offentliga rummet gynna individens autonomi.

Ta kvinnans och barnens ställning i samhället, exempelvis. Äktenskapslagstiftning, rätt till skilsmässa, abortlagstiftning, rösträtt, har i Skandinavien, inte minst här i vårt land, de senaste 150 åren präglats av en samhällskultur som vill ta bort skuldbeläggning av individer (kvinnor och barn) och istället uppmuntra möjligheter till egen försörjning.

Kvinnan ska klara sig utan mannen, barnomsorg, ålderdomsvård, barnet har efter skilsmässa rätt till att umgås båda föräldrarna (vilket fortfarande är relativt ovanligt ute i världen), barnaga är kriminaliserat sedan 1979. Och så vidare.

Vi håller i detta nu på att förändra vår lagstiftning i synen på våldtäkt och även om vägen (i mitt tycke) fortfarande är lång ser man det på många håll i världen som en extrem lagstiftning.

Fråga Julian Assange, exempelvis.

Varför skulle detta inte gälla vår inställning till flyktingar och invandrare? Som jag ser det är det Danmark och Norge som går emot sitt stolta historiska förflutna som moderna och progressiva länder. (Finland borde skämmas).

Ja, flyktingmottagande kostar. Men genererar även intäkter. VA!? hör jag nättrollen vråla. HUR DÅ!? MOTIVERA DIG! KÄLLOR!?

Jo, det ger mig, och många andra, framtidstro. Och framtidstro är kanske den viktigaste tillgång ett land kan ha. Men det tankesättet är nog svårt för någon som är rädd eller drömmer sig tillbaka till en gammal värld att förstå.

Det här är ju inget man pratar med SD-väljare om på Twitter. Men jag efterlyser kontakt med någon av dem för att träffas och diskutera. Jag har ännu inte fått något svar. Många politiskt intresserade diskuterar gärna förutsättningslöst politik med okända. Men inte SD:s väljare, tycks det.

—

Fortsätter påhoppen får jag antagligen stänga ner mitt twitterkonto. Men det kan det vara värt. Jag kan ju alltid skaffa mig en foliehatt och öppna ett nytt konto i ett alias.

Neanderthalson, exempelvis.

Fermis och jag står fortfarande kvar och stampar på samma plats med den skillnaden att jag faktiskt funnit bevis på liv därute i cyberrymden.

Han söker dock efter intelligent liv och jag, som tolkar intelligens som förmåga till empati, konstaterar lite dystert att sådant nästan är lika sällsynt i cyberrymden som i universum.

—

Tips: Lyssna på programmet Konflikt om situationen för tiggande EU-migranter.

Politik, Skola

Lärarna är nöjda

av adolphson2 kommentarer till Lärarna är nöjda

Det gjordes undersökningar angående kollegornas inställning till politiken och dess företrädare både före och efter valet av Skolvärlden, Lärarnas Riksförbund och Lärarbarometern.

(Säkert har många fler genomförts men jag har inte läst dessa).

Trenden är tydlig. S har relativt lågt förtroende i skolfrågor medan cirka 30 % har högt eller mycket högt förtroende för Björklund och hans skolpolitik. 70 % har lågt eller mycket lågt förtroende för honom och FP.

Istället har MP och Gustav Fridolin seglat upp som favorit. Mannen som Björklund kallade för Pojken med guldbyxorna är nu minister.

Detta är en känsla jag haft länge – och nu har jag fått det bekräftat i för/eftervalsanalyser – skolpersonal är i stor utsträckning grön.

Jag är inte förvånad samtidigt som jag är det.

Lärare är i relativt stor utsträckning idealister. Och nu verkar det som den gröna ideologin ersatt liberalismen (visserligen alltid i konkurrens med vänstern) som rörelsen a la mode för intellektuella och universitetsutbildade människor.

Liberaler och Miljöpartister återfinns i stor utsträckning i storstäderna, vid universiteten och i skolans värld medan de som vill gömma sig i det stora trygga kollektivet, som S och SD:s väljare, finns på landet.

Det finns ett drag av liberala idéer i MP, de engagerar sig utöver miljön i utbildningsfrågor och är därmed ett alternativ (genom sin positiva inställning till friskolor) till betongkollektivismen inom S-V.

Det jag upplever som konstigt med kollegornas val är att så många av dem väljer att se ett alternativ som inte vill återförstatliga skolan som det bästa valet. För S och MP är den frågan iskall.

I skrivandes stund ska dock medges att åtminstone en ledande sosse nyligen tog upp saken. Om det parlamentariska läget kärvar ihop sig alldeles ofantligt framöver kanske den utsträckta handen från Löfven måste innehålla detta förslag som enda möjlighet att undvika ett nyval.

Om ett förhandlingserbjudande från S innehåller en tredje pappamånad och förslag att återinföra det statliga huvudmannaskapet för skolan avgår kanske Björklund och en ny FP-ledare med mandat att förhandla tillträder.

Men nu spekulerar jag. För jag vill då rakt inte samarbeta med S, inte. Det har man ingen glädje av. Det är bara ytterligare en variant på den blockpolitik som Löfven säger sig vilja bryta med och som är skadlig för små partier.

Jag menar: se på MP. Visst, första gången i regeringen och med 7 ministrar.

Men tvärt emot deras politik så blir RUT kvar, förbifart Stockholm ska byggas, fler flygplan och ubåtar ska beställas, kärnkraften behållas. Om jag var grön väljare skulle jag…åtminstone få regeringsglädjen lite grumlad.

Men lärarna är glada, som sagt. För de har fått som de vill. Och jag blir lite glad mitt i all bedrövelse för nu när alla vallöften ska infrias kommer det ju att bli guldregn över skolan. Lite som grannyran, ungefär.

För jag vill ha högre lön. Jag gillar att själv kunna bestämma över mina resurser. Det var ju därför jag valde att rösta på, och kandidera för, ett alliansparti. (Det betyder emellertid inte att jag saknar empati för dem som har det svårt – men det faller utanför ämnet.)

I förrgår sa Fridolin att han ska vända skolresultaten på 100 dagar. Det är 98 kvar. Är kollegorna lika nöjda då, tro?

—

Skolan ska inte vara ett politiskt slagträ. Låt oss professionella sköta den. Så som i Finland (ständigt detta Finland).

Film och TV, Politik

Silkessnöret

av adolphson2 kommentarer till Silkessnöret

Jag funderar över, sent omsider, att FP med stöd av bland annat S, verkar för att de ledamöter som sitter i riksdagen innevarande mandatperiod ska få behålla sina generösa pensionsvillkor även efter 2014 då reglerna ändras.

Man undrar: hur motiveras detta? Drabbades någon måhända av en tillfällig begåvningsdipp? Tror man på demokrati ska man inte låta sin girighet tala allt för högt.

—

Jag kommer att tänka den gamla turkiska sedvänjan under sultanatets glansdagar att ge misshagliga ämbetsmän silkessnöret för att, som man uttryckte det i Nordisk Familjebok, taga sig själf av daga genom strypning. 

I våra dagar används ordet som en synonym för avsked. 

—

Påminner i sammanhanget om Gordon Gekkos tänkvärda ord:

Greed, for lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works. Greed clarifies, cuts through, and captures, the essence of the evolutionary spirit. Greed, in all of its forms; greed for life, for money, for love, knowledge, has marked the upward surge of mankind and greed, you mark my words, will not only save Teldar Paper, but that other malfunctioning corporation called the U.S.A

—

I helgen la jag ut en blänkare på Facebook. Jag skrev:

Om Reinfeldt säger att frågan om skolans återförstatligande inte är aktuell undergräver han Björklunds ställning. Konsekvens: Sveriges liberala parti måste lämna Alliansen.

Jag fick lite mothugg av mer eller mindre seriös karaktär.

Varför skrev jag det? Jo, jag är orolig. Mycket orolig för socialliberala idéer i Sverige.

Vi har äntligen tragglat igenom frågan om staten som huvudman för landets skolor (vilket inte motsätter flera utförare) och via landsmöte fått den inskriven i partiprogrammet. Skolminister och vice statsminister driver frågan internt och externt.

Men han blir plötsligt avfärdad av statsministern som lite kort låter förstå att det inte är på agendan.

Snacka om att få sin position undergrävd. Vilken mening är det att ha ett eget parti under sådana omständigheter?

FP har siffror som skulle varit oacceptabla för bara några år sedan. Vi lyfter liksom inte. Tvärt om, skulle jag vilja säga. Den borgerliga väljarkåren tror att FP sitter säkert och stödröstar i valet på KD. Och nyliberala C vinner nog en del höger-liberaler på sin politik. C går kanske om FP i valet.

Efter valet ligger FP och darrar på 4%-spärren.

Regeringsskifte. Reinfeldt och Borg får internationella toppjobb och försvinner ur svensk politik. Vad M trollar fram för ersättare har jag ingen aning om.

FP byter ledning. Birgitta Ohlsson eller Maria Arnholm tar över.

MP och V kommer att få ministerposter. Efter tillräckligt många stolle-krav får Löfvén nog och regeringen spricker. S regerar vidare med stöd från FP eftersom FP måste göra något för att synas.

FP samarbetar redan med S i flera kommuner runt om i landet. Dessvärre skulle det inte funka så bra i Falun, kanske.

Är det inte lika bra att ta sig ur Alliansen medan tid är? Alternativt diskutera en tydligare valsamverkan inom Alliansen?

—

Jag har krävt Björklunds avgång. Jag vill ur Alliansen. Jag tycker ungdomsförbundets krav på legalisering av Cannabis är huvudlös. Det är kanske mig det är fel på?

I natt drömde jag att Björklund i sitt inledningstal på det kommande Riksmötet i mars säger:

Låt mig inleda med: finns Fredrik Adolphson i lokalen? Okej. Får jag be dig att omedelbart lämna såväl riksmötet som partiet?

—

Det är kanske dags att ge sig själv silkessnöret.

Demokrati och samhälle, Politik

Mattis fråga

av adolphson5 kommentarer till Mattis fråga

En av mina gamla vänner heter Mattias Cederberg. Vi umgicks intensivt på högstadiet och på gymnasiet. Han betydde mycket för mig, då. Sedan valde vi olika banor i livet: jag studerade i Uppsala och han blev professionell musiker i Tyskland. Många, ja nästan alla, av mina äldsta vänner var, eller är, vänsterorienterade. De visste givetvis att jag inte var vänster, men vi talade inte så ofta politik. Dels var jag inte politiskt engagerad på den tiden och dels följde jag salig mors råd att inte döma mina vänner efter politiska åsikter. Det rådet har jag följt senare i livet. Och det försöker jag fortfarande göra.

Sedan jag blev aktiv i partipolitiken, och därmed öppen med mina åsikter, är det vanligare att vänner, kollegor och givetvis andra politiskt aktiva reagerar. Många reagerar ofta negativt, ibland direkt aggressivt. Jag vet ju att jag kan vara polemisk, provocerande och ibland arrogant. Skillnaden mot förr är att jag numera försöker ta debatten och stå upp för min övertygelse. Konsekvensen blir att jag blir ensam. Människor tar i högre utsträckning avstånd eller fördömer mig. Jag har mött förolämpningar, anklagelser eller ”funderingar” över min mentala hälsa. Inte ovanlig är frågan hur det är möjligt att jag, som ju verkar vara så trevlig, vettig och kul i övrigt, är liberal.

Förra veckan skrev jag ett blogginlägg och delade här och där. Sedan även en artikel som diskuterade påståendet att resurserna till skolan inte minskat. Det blev en jobbig helg. Reaktionen blev rätt tuff. Jag fick föra flera olika parallella diskussioner där tonen (vilket kan vara svårt att avläsa i text) ofta var allt annat än nyanserad. Jag bestämde mig efter det för en sak: nu håller jag mig här på bloggen eller i verkliga livet för politisk debatt. Men min gamle vän Mattis tog sig faktiskt tid att ställa en nyanserad fråga. Och den förtjänar att tas på allvar. Så här skrev han i en av diskussionerna:

Får jag fråga en sak Fredrik? Kanske naivt men jag är ändå nyfiken. Från ett helt subjektivt perspektiv, mitt eget, upplever jag at samhället som vi båda växte upp i funkade rätt bra. Jag minns Kvarnbergsskolan med bara 54 elever men som ändå hade ett eget skolbilbliotek, kommunala musikskolan där jag fick min start i det som senare blev mitt yrke. Möjligheterna till att delta i en massa aktiviteter i kommunal regi. Sjukvård och tandvård som verkar att ha haft tillräckliga resurser osv. Självklart var jag ju barn under stor del av den här tiden och det bidrar väl till subjektiviteten, men jag minns även som 20-åring hur jag behövde hjälp från soc på sommaren och hur det då ver en helt annan värld än bara 7-8 år senare hos samma myndighet…vänligt, stödjande mottagande förvandlat till misstänkliggörande och skuldbeläggning…hur som helst verkade samhället ha funkat ok under vår uppväxt och det verkar att ha förändrat sig, om jag ser på hur verkligheten ser ut för de flesta. Om jag tittar på min egen sektor är läget på de flesta håll rent katastrofalt, skola och sjukvård verkar brottas med jätteproblem och äldrevården likaså. Subjektivt tycker jag att det ser ut som om samhället har blivit mycket mindre solidariskt och att samhällsklimatet i stort har blivit mycket hårdare. Jag tycker inte att det är bra att ha ett osolidariskt och hårt samhällsklimat och jag tror att det beror på en politisk förändring de senaste 20-25 åren. Jag tycker det ser ut som att den nyliberala riktningen har varit orsaken till förskjutningen, oavsett färgen på regeringen, och jag tycker att förändringen har varit till det sämre. Jag frågar mig hur du ser på det hela? Som socialliberal, lärare och historiker? Tycker du det är bättre idag? I så fall, vad var det som var kass tidigare? Om inte, vad tror du att det beror på?

Jag ska försöka att svara dig, Mattis. Självfallet är jag i mitt svar lika subjektiv som du.

Jag delar inte din (i mina ögon) romantiserade syn på 1970-talet. Jag tyckte det var hemskt att växa upp då. Jag brukar lite skämtsamt säga att det var två saker som var bra i 1970-talets Sverige: Valsegern 1976 och Leksands IF. Att jag vantrivdes under 1970-talet, men älskade det mer liberala 1980-talet, gör det mig medskyldig till den utveckling till det sämre som du beskriver? Hur det än är med det: det är därför jag är liberal. Jodå, nog funkade samhället rätt bra på 1970-talet. Men det gör det nu också. Hyfsat, iallafall. Relativt sett var samhället bättre på medeltiden eftersom den genomsnittlige medborgaren då hade, när alla nödvändigheter för livets nödtorft var avklarade, mer att spendera på nöjen och självförverkligande än i dag. Förstår du problemet, Mattis?

Mina barn går, och kommer att gå, på en friskola med estetisk inriktning eftersom det passar dem. Skolan är lite större än Kvarnbergsskolan men samtidigt liten och mysig. De blir sedda, känner sig trygga, får ägna sig åt olika resor, estetisk verksamhet men skolan har tyvärr inget eget bibliotek. Generellt sett har skolhälsovården och pedagogisk personal idag större resurser och mer anpassad utbildning att se barn med särskilda behov än på 1970-talet. Men säkert fanns det fler vuxna i skolan då, vilket kan, men inte behöver, vara en god sak.

Vad gäller tandvård och sjukvård har jag haft förmånen att se båda från insidan de senaste åren. En stroke och komplicerad tandoperation krävde det. Och jag är oerhört imponerad över vården jag fått. Tyvärr dras landstinget Dalarna med en miljard i underskott och jag är förvånad över att väljarna fortsätter ge (S) förtroende efter sjuttio år i maktställning. Men man får respektera demokratin. Staten kan inte låna, som på 1970-talet, till välfärd. Det är att inteckna sina barns framtid. Att då öppna upp för alternativ, privata såväl som offentliga, är en tydlig socialliberal politik.

Jag sitter i socialnämnden här i Falun. Jag har också en nära vän som arbetar där. Att påstå att myndighetens bemötande från politiker och tjänstemän är, och jag citerar dig, präglat av misstänkliggörande och skuldbeläggning låter i mina öron som en grov generalisering och slag i ansiktet på alla de som kämpar hårt med detta oerhört viktiga jobb. Det betyder inte att din upplevelse inte såg ut så. Men i min värld var det bemötandet vanligare under 1970-talet när ingen myndighet eller offentlig näring enligt Babels hus-principen behövde bry sig om vad människorna tyckte om deras bemötande av dem. För det fanns inget alternativ. Det fanns ingenstans att ta sina klagomål. Det var bara SJ som körde tågen. Alternativet var att gå. Nej, det är långt ifrån perfekt idag. Men det var ta mig tusan inte bättre förr. Det är konservativt att resonera så.

Så till din sista fråga. Vad var det som var dåligt förr? Under 1970-talet fanns det i Sverige dåligt utrymme för individen. Allt, eller mycket, sköttes med gruppen som norm. Tar vi skolan som exempel: individens behov var ointressanta. Jag själv hade lyckats mycket bättre i dagens skola än i den jag själv gick. Jag hade svårt med finmotorik. Jag kunde inte, ville inte, sy en fruktväska på förskolan. Jag kunde mycket annat, men just det kunde jag inte. Och det var testet för att avgöra huruvida man var skolmogen, eller ej. Alltså fick jag gå ett år till i förskolan. Jag fick inte tycka något om det. Inte mina föräldrar heller. Det bestämde myndigheten enligt den norm som fastslagit hur ett barn skulle vara. Idag finns sexårsverksamhet, temainriktningar på förskolor och skolor, genus, antirasism och mycket annat.

Men på 1970-talet drog man sig inte för att stjäla ett år av mitt liv. Jag blev på grund av debaclet med fruktväskan en självuppfyllande profetia, jag anpassade mig till dem som jag gick med och utvecklades därför senare. Jag minns det så oerhört väl. När jag äntligen fått klart fruktväskan ett par veckor efter alla andra (nåja, salig mor sydde väl det mesta) och stolt överräckte den till min förskolelärare underkändes jag eftersom väskan saknade knapp. En knapp måste väskan ha. Det skulle alla väskor ha. Hur skulle det annars se ut?

Där stod den sexårige Fredrik. Helt tom på känslor. Jag minns det som i går. Jag kom mig inte ens för att börja gråta av uppgivenhet. Det blev till att gå om ett år. Att fundera över det jag faktiskt åstadkommit istället för det jag inte klarat medgav inte normen. Jag fick under grundskolan inte möjlighet att spela musik eller utöva idrott med mina jämnåriga klasskamrater utan blev hela tiden hänvisad till barn som var ett år äldre vilket medförde att jag utvecklades senare eftersom jag alltid var sämre än de som var lika gamla som jag.

All kunskap mättes genom prov. Orkade, ville eller kunde du dunka in kunskaper för att senare kräkas upp dem på ett papper inom en given tidsram var framtiden din. Om du inte stack ut allt för mycket. Det jag var bra på, muntliga framföranden, räknades inte lika högt utan sågs ofta som en nödlösning när läraren inte orkade, eller hann, rätta prov. Men detta kunde inte ligga till grund för bedömning enligt myndighetens principer.

En sak var dock bra med förseningen: jag fick lära känna dig, Mattis. Men jag skulle också kunna rada upp massor med internationella exempel på varför jag anser att individen alltid står över kollektivet eller exemplet framför generaliseringen. Men jag nöjer mig med att säga att mina upplevelser formade mig till liberal, mer exakt socialliberal, i mycket större utsträckning än min uppväxt och uppfostran. Något som jag inte tror mig kunna säga att i motsvarande grad skett med mina gamla vänsterpolare från Falun. Men säker är jag naturligtvis inte.

Allt gott till dig, Mattis, och vet att jag fortfarande är imponerad av dig. Imponerad, som jag är av alla som lever sin dröm.

Kram!

Politik, Retorik, Sång och musik, Skola

Alla SKA med

av adolphson6 kommentarer till Alla SKA med

I samband med att FP deklarerade att vi vill se över vem som driver skola för att säkerställa långsiktigt ägande blev vi anklagade för populism.

Det klart alla partier vill tilltala så många väljare som möjligt. Om det är populism, så låt gå. Men med populism (= folkligt) brukar  man avse att en oseriös politik där man man lovar stort men knappast tar ansvar för helheten. En populist väjer också i allmänhet för obekväma beslut, dessa motverkar populistens syften eftersom dessa istället gör honom impopulär.

Jag tycker inte FP är populistiskt. Jag tycker vi är ett gott socialliberalt alternativ i svensk politik.

Man kan ju istället prova att sila traditionell socialdemokratisk, och mer så vänsterpartistisk, politik genom det populistiska nålsögat. (SD är för mig själva sinnebilden av populism så de lämnar jag helt utanför diskussionen).

Så vad brukar sossar och vänsterpartister säga? Ja att alla ska gå på gymnasiet. Inte alla får gå. Alla ska gå. Och där ska alla förberedas för högskola och universitet där också alla ska utbilda sig.

Jag gissar att man här hittar den verkliga anledningen till att dessa partier, främst V, länge varit emot betyg. I deras värld kan ett betyg innebära att alla inte kan åka vidare uppför vattenrutschkanan. Och några alternativ finns  inte i den stereotypes värld.

Sedan ska alla ha jobb och betala skatt. Och det är ju bra, om det är nog alla överens.

Alla ska vidare ha rätt till en sorts förskola och barnavårdscentral. Sedan ska alla in på en standardiserad form av ålderdomshem. Sedan ska alla dö.

Man får inte ens andas om individens skyldigheter i ett samhälle eftersom detta anses stå i motsats till kollektivets rättigheter.

Alla ska betala hög skatt. Annars funkar det inte.

Sammanfattningsvis: alla ska curlas igenom samhällssystemet på skattebetalarnas bekostnad och inga krav får ställas, inga alternativ diskuteras. Ve den som bryter normen.

But only the dead fish follow the stream.

Här någonstans finner man skillnaden mellan att vara en vänsterorienterad liberal, socialliberal, istället för någon form av socialist. Exakt här finner jag anledningen till att jag aldrig skulle kunna se mig själv som, eller rösta på, socialdemokraterna.

Fler och fler av de frågor regeringen i allmänhet, och FP i synnerhet, driver eller har drivit, plockar S upp och gör till sina. Skillnaden mellan mycket av S och FP är idag reducerat till retorik.

Copycats!

Det är hyckleri. Och det är populism.

Mitt i detta stora ska-curlande dyker det plötsligt upp en ny variabel: invandringen. Den är självfallet inte ny, men antalet människor på flykt i världen har vi inte sett tiidgare.

Hit till vårt land kommer människor som också vill få tillgång till samma rättigheter som socialdemokraternas väljare i generationer haft ensamrätt på. Vad händer då med samhörigheten och solidariteten?

Den flyger ut genom fönstret.

Populism.

33 % av LO:s medlemmar har i olika enkätsvar uppgivit att de kan tänka sig att rösta på SD. För nu kommer det invandrare och tär på systemet som är deras. Självaste Ordförande Persson sa på sin tid att han var orolig för välfärdsturism från företrädesvis östra Europa om vi förenklade för den fria rörligheten.

Han fick fel. Som populister ofta får.

Invandringen. Så ska det ju inte gå till, tänker arbetarrörelsen från V till S, SD och en centerpartist på landsbygden vilken för ett ögonblick tappat bort sitt vargfokus, upprört hemma vid köksbordet.

Förövrigt består landsbygden, om vi med den menar allt från Avesta och norröver, i stort sett av socialdemokratiska kärnväljare och en och annan centerpartist. Åkesson är inte dummare än att han vet att utnyttja flöjten för rätt sorts locktoner.

Centerledningen får panik och vill göra något – de håller ju dessutom på att ramla ur riksdagen. Annie fastnar i, blir till, det nyliberala spöket. Nej här behövs nog lite populism för att lyfta, tänker Centerns partistrateger.

Det gick ju så där…

LO vet inte på vilket ben de ska stå. Plötsligt smyger det sig in förslag på begränsningar i den fria arbetsrätten och rörligheten i deras agenda.

Allt för att tillgodose den småborgerliga, konservativa och provinsiella kärnan hos traditionell svensk medelklass. En grupp som verkar fått det alldeles för bra för att vilja dela med sig.

Ett femte jobbskatteavdrag kan många med stort patos argumentera emot. Men att utsätta sig själv för konkurrens och utveckling i ett större perspektiv är man beredd att rösta på SD för att förhindra.

Populismen fungerar.

Vi liberaler står häpna bredvid och kämpar i stort sett ensamma för EU:s fortsatta utveckling. Alla andra partier rider nu i varierande grad på det ökande motståndet till EU.

Rajoumeni, dö poän (Eurovisionsfestilval-snack från 80-talet).

Et encore: Populism.

—

Min romerska senat är Twitter, sa någon.

—

När jag kämpar mig fram i skolans korridorer, till bredden fyllda av ungdomar, deklarerar jag som sista utväg högt: Jag är Moses och ni är havet!. Det fungerar. Plötsligt har jag en fri passage. Kanske är det detta populism handlar om, när jag tänker efter.

En fri och ohotad passage. För mig.

—

Förresten, apropå Ska. 

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Retorik, Skola, Spännande människor

#landsmote

av adolphson1 kommentar till #landsmote

Jag tillbringade helgen i Västerås tillsammans med landets ledande folkpartister. Vi har antagit ett nytt partiprogram. En process som tagit flera år är därmed avslutad.

Jag är helnöjd. Vi är åter ett socialliberalt parti. Jag skickade för övrigt ett mail 2002 till hela dåvarande riksdagsgruppen och ställde mig lite undrande till den politik som fördes. Det kom med anledning av högervridningen att dröja några år innan jag valde att engagera mig.

Nu är vi åter där vi ska vara.

Foto: André Frisk
Foto: André Frisk

Trots högerns hån och morr antar vi kravet om en statlig skola (vilket inte innebär att vi är emot friskolor), en tredje pappamånad, försöker reglera riskkapitalets inblandning i skolan och vi tycker det är rimligt att alla som är inblandade i en sexuell relation ska vilja det.

Och så fyllde jag visst år också.

Landsmötet började bra. I det förberedande utskottsarbetet, jag arbetade med EU och omvärldsfrågor, möttes jag av EU-minister Birgitta Ohlsson som glatt hälsade mig med orden Hej Fredrik! Roligt att träffas igen! Det fick ju fjärilarna i magen att lugna sig lite.

På fredagen, min födelsedag, när alla alliansens ledare stegande in, drog jag snabbt benen åt mig. Där jag nu var placerad, längst fram i salen, kunde jag tydligt känna säpomannens genomträngande blick.

Sedan kom landets statsminister med Göran och Annie i släptåg. Och jag ville ju inte sätta krokben för självaste statsministern. Åtminstone inte med SÄPO så nära inpå livet.

Varpå följde bröd och skådespel. Budskapet var tydligt. Det är inom Alliansen vi vinner valet.

Lite senare, efter förhandlingarna, delade jag hiss med den gamle hedersmannen, förutvarande statsministern, Ola Ullsten. Är du med i partit, undrade Ola och fortsatte, när han upptäckte min namnbricka, ja se där. Det var ju bra det. 

Ola Ullsten

Under minglet efter middagen träffade jag en gammal kompis från Uppsala-tiden, Åsa Malmström, vilken numera arbetar i Björklunds stab. Så kom det sig att jag plötsligt stod och diskuterade sakernas tillstånd med integrationsminister Ullenhag.

Vi kom väl överens, Ullenhag och jag, och han tog sig tid att ge några personliga politiska tips vilka jag lovade honom att inte citera. Och, som salig mor lärde mig, en gentleman bryter aldrig sitt ord.

Kvällen fortsatte med discodans med partiledare och vice statsminister Björklund. Eller han dansade ju inte med mig, direkt. Men vi svängde våra lurviga i samma sällskap en kort stund.

Kvällen fortsatte ut i västeråsnatten tillsammans med några partikollegor från Luleå, Umeå och Karlstad och Borlänge. Kommunalrådet från Karlstad var bördig från Jämtland och blev därför oerhört avundsjuk när han fick klart för sig att jag var gift med en stocha (kvinna från Jämtland).

Det var mycket hårt arbete med förhandlingar från tidig morgon till sen kväll. Och jag tog chansen att äntra talarstolen ett par gånger. Bäst var att jag direkt kunde adressera Jan Björklund med kravet att ett återförstaligande av skolan inte bara får bli en fras i ett partiprogram utan aktiv politik.

Han nickade instämmande.

Givetvis kunde jag inte avhålla mig från att skämta lite, också.

Den som vill se mina inlägg i debatten kan göra det..

..här 0,47,40 in i sändningen.

..eller här 1,17 in i sändningen.

…eller här 0,19,30 in i sändningen.

…eller här 1,17 in i sändningen.

…slutligen här 3.41 in i sändningen.

Vill någon lyssna på Jan Björklunds tal går det bra här.

—

Äntligen kom jag hem. Och det som fungerade så väl på landsmötet båtade föga och intet hemma hos Vildvittrorna.

2013-11-18 - 1