Kategori: Politik

God dag, herr Sverigedemokrat!

Jag är ju också en svensk demokrat. Har vi något gemensamt?
Låt oss ta reda på det, låt oss gå ut och fira nationaldagen tillsammans. 

Låt oss fira en fri och öppen nation där tron på människors lika villkor och värde, oavsett bakgrund, är den rådande normen.

Låt oss fira ett land som fortsätter att ta emot flyktingar, som ser människor som kommer hit som en tillgång.

Låt oss fira ett land som ser och erkänner minoriteters sätt att leva och vara och inte dömer dem utifrån vilken sexuell läggning, val av huvudbonad eller färg på håret de har.

Låt oss fira ett land som inte accepterar diskriminering utan som istället ser värdet av att båda könen har samma villkor.

Låt oss även vara så framsynta att vi firar ett land som så värdigt som möjligt tar hand om de grupper som inte klarar, eller inte vill, att leva efter de lagar och regler som finns här i Sverige.

Låt oss till sist tillsammans fira en nation som kan, inom normen demokratiska värderingar och alla människors lika värde, ta tillvara allt detta och tillsammans skapa en hållbar framtid för alla som vill.

Fast jag vill i ärlighetens namn höja ett varningens finger för jag vill ju inte sälja på dig grisen i säcken: hänger du med på den här nationaldagsfesten är du inte längre sverigedemokrat.

Bara så du vet.

I dag är det den 20:e april och jag ska inte säga något om att det är Hitlers födelsedag för det gjorde jag förra året vid den här tiden. Eller om det var året före. Undrar när Jimmie Åkesson fyller år, förresten. As if I care.

Jag tillhör den där kategorin människor som tycker det är viktigt med utbildning.

Det är kanske inte så konstigt eftersom jag också arbetar med det. Utbildning, eller bildning, är viktigt av många skäl.

Det kanske viktigaste skälet jag ser är att utbildning minskar intolerans och fördumning av samhället. Det främjar vanan av att våga ifrågasätta, diskutera och kritiskt tänkande i största allmänhet.

Det finns förvisso de som skaffar detta på egen hand, så kallade autodidakter. Några av våra främsta författare, som Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson, var självlärda. Men på det hela stora taget tror jag att individ och samhälle utvecklas bäst om man har tillgång till väl fungerande utbildningsinstitutioner.

Det där diskuterar man rätt ordentligt just nu i Sverige. Den gamle officeren, numera vår utbildningsminister, kämpar på enligt sin övertygelse. Själv blir jag emellanåt lite beklämd över futtigheten i debatten.

Nu är det också så att vår blivande statsminister, om S vinner valet nästa gång, endast har en tvåårig gymnasieutbildning från social linje som högsta merit.

Han kanske har gått jättemånga fortbildningar sedan dess, men det bekymrar mig att en statsministerkandidat inte är universitetsutbildad.

Det är annars diktaturens kännetecken, eller ett av dem åtminstone, att diktatorn vare sig själv är utbildad eller gillar om hans underhuggare är det. I diktaturer är det instinkt som räknas, inte bildning.

Själv försöker jag sätta mig i nya sammanhang då jag anser att det är så jag lär mig nya saker och utvecklas bäst. Har man rätt verktyg kan man hantera och utvecklas i nya miljöer.

Och är jag i denna nya miljö tillsammans med någon som kan sin sak så ser och uppfattar jag vad denne person gör än bättre. Alltså: undervisning i en eller annan form föregår lärande. Det är denna förmåga i sig, och inte färdigheter av olika slag, som är grunden i lärandet.

Men visst, det är lite läskigt att sätta sig i en helt ny obekant miljö på det sättet. Det är jobbigt och ibland obehagligt att genomgå den lärande processen. Det är utlämnande och pinsamt att inte kunna.

Men det är nödvändigt att börja där för att kunna lära sig. Bara miljön är rätt. Det är något av detta jag försöker förmedla till mina elever.

Kanske är också det så Håkan Juholt tänker. I så fall är han helt rätt ute – i alla fall på ett principiellt plan.

SD gillar flyktingar och kvinnor för det har de sagt.

Följande har det lokala SD producerat. Eftersom jag skrivit några insändare i ämnet känner jag mig lite som en måltavla och publicerar det hela på min blogg. Jag har kastat handsken och SD har svarat – kraftfullt.

Jag vill även passa på och tacka för undervisningsmaterialet

Se nedan.

_____________________________________

TILL KOMMUNFULLMÄKTIGE I FALUN

Motion angående anordnande av en lokal Internationell mansdag

mannen har under en allt för lång tid utsatts för en nedlåtande och i vissa avseenden direkt kränkande behandling av inte bara kvinnor utan även män som av olika skäl vill främja sig från den roll som en helt vanlig man påtvingas av sin omgivning.

Ingen kan väl förneka att hela vårt moderna samhälle är en produkt av mannens ypperliga förmåga att till kreativt tänkande och enorma potential med avseende på solidaritet och samarbetsvilja.

Trots detta har en alltför högröstad osann mobb under dom senaste årtiondena fått driva på en förtals kampanj mot denne man på ett sådant sätt att den positive och fredlige mannen abdikerat och konkurrerats ut av en mer brutal och märklig varelse som egentligen är en biologisk omöjlighet men ändå idag har fått stå modell för allt förmåga småpojkars idealbild om sig själva.

Redan i tidiga år förhindras pojkar att utveckla en sund och för dem positiv manlighet. De hindras att leka på det sätt som torde vara befrämjande för deras naturliga utveckling mot en vuxen ansvarstagande man och de förhindras också i allt för många avseenden att få ha och även uppleva manliga förebilder som får dem att förstå och även vilja vara just en man.

Alldeles försmå pojkar får ta del av en suspekt och abnorm mansvärld som idag har övertagits av våldsidioter, brutala misshandlare och psykiskt sjuka personer son näst intill ohindrade kan förse en ung man med själsligt dödande material i form av filmer, spel och andra upplevelser. Listan kan tyvärr göras allt för lång.

I skolan missgynnas pojkar av en undervisning lämpad för små söta flickor som kan sitta still och skriva handstil med mikroskopiskt små snirkliga bokstäver emmer påtvingas tälja smörknivar som sedan skall slipas med nollnollans sandpapper resten av terminen. Även språkligt utsätts unga män för inlärningshämmande åtgärder vilket gör att de först som äldre lyckas förstå att det finns möjligheter även för dem till förkovring.

Därför yrkar jag på att Falu kommunfullmäktige, i den förhoppningen att man politiskt ska kunna styra upp manlighetsidealet på ett sådant sätt att det gagnar Falu kommuns innevånare på ett tilltalande sätt, stimulerar olika organisationer till att utveckla en Internationell mansdag lokalt ägnad åt att manifestera mannens unika betydelse inte bara historiskt utan även i modern tid. Dagen ska ägnas åt att för små blivande män men också för en del förvånade kvinnor och andra visa upp den mansvärld som få utomstående känner till.

de allra flesta mansdominerade arbetsplatser är stängda, främst på grund av den oerhörda risk det innebär att beträda dem, vilket i sin tur få känner till dem, allra minst unga män. dessa platser kan lyftas ut ocg åskådliggöras för allmänheten och många ögonbryn kommer att höjas i förvåning hur hårt och farligt de allra flesta män arbetar.

det kan också vara av största vikt att lyfta fram att en bred majoritet av vuxna män är fredliga, trevliga vanliga personer som sköter sitt arbete, inte slår sina fruar och solidariskt betalar sin skatt och på så vis bidrar till samhällets fortlevnad. De har aldrig vunnit VM, misshandlar inte varandra i en hockeyrink eller kör rattfulla utan lever ett stillsamt men intressant liv tillsammans med sin familj och sina vänner.

de arbetar alla inom sektorer, bör på tyst en enorm börda på sina ryggar och har utan knot accepterat en tillbakadragen roll. Denna roll kan Falu kommun lyfta dram något, i alla fall en gång per år och då rejält hylla denne varelse så att vi i vårt samhälle kan bryta den negativa trend som med åren vuxit sig allt starkare och till sist blivit en sanning.

Ove Raskopp

SD är inte inbjudna till Nobelfesten.

Det är förvisso upp till nobelkommittén vilka de vill se på sin stora fest. Men det är också bedrövligt att etablissemanget fortsätter spela SD i händerna. Ju mer man häcklar och pekar finger åt dem desto fler sympatisörer får de.

Man kan rida på sitt martyrskap. Det är en fråga om enkel historisk matematik. Exemplen i historien är många.

Upp med SD i talarstolen bara! Låt deras inhumana politik bli uppenbar. Ett exempel: SD ska satsa 17 miljarder mer på välfärden än regeringen, säger de. Och man gör det genom att dra ner på invandring och bistånd.

Förutom att detta är att gå emot sina egna vallöften (man ville under valrörelsen satsa mer på bistånd) är det en fråga om ren och skär nazism.

En del undrar hur det kommer sig att en högerextrem rörelse kan kallas socialistisk. Vi pratar förstås om Nationalsocialismen. Det handlar om synen på det egna folket, eller rasen, i det här fallet svenskarna, i SD:s tolkning av svenskheten.

Det är dessa, och bara dessa, som ska få det bättre. Och däri ligger hela skillnaden mellan många av oss andra och SD.

Vi som inte delar deras definition av vad en svensk är eller anser att man inte kan göra så som deras politik syftar mot flyktingar och invandrare.

Däri ligger också likheten mellan SD och nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Hitler definerade vad en riktig tysk var och vilka som inte räknades dit. Det var denna åtskillnad som utgjorde grunden för hans idéer.

SD har faktiskt ändå bidragit med något, som jag ser det.

Det verkar som om de andra riksdagspartierna nu kommer ur sin krampaktiga förlamning och börjar kunna diskutera flyktingpolitik på ett adekvat sätt. Man börjar våga erkänna att det finns problem förknippat med flyktingar.

Det är väl tusan att det ska till ett främlingsfientligt parti i riksdagen för att åstadkomma detta.

Den stora frågan är hur vi går vidare. Quo vadis, som romarna säger.

Vi hade en intressant diskussion på kontoret i dag, en kollega och jag.

Kollegan hävdar att Sverige inte är krigsförande i Afghanistan men jag påstår att vi är det. Det hela är lika enkelt som självklart menar jag. Har man soldater i främmande land som deltar i stridigheter och där både civila och soldater dör är man i krig.

Sedan spelar det ingen roll om man reducerar det till siffror, att en viss mängd mängd dödsoffer måste skördas innan vi kan tala om ett regelrätt krig.

Även om jag är pacifist, och det förstås färgar mina uppfattningar, blir det lite märkligt att hävda att vi inte krigar när vår armé deltar i krigshandlingar tycker jag.

Kollegan menar att det är skillnad på att vara en fredsbevarande styrka, och en annan kollega skjuter in att det också handlar om vilken flagg man för krig under.

Jag vet att det finns fredsbevarande styrkor även om jag tycker termen är motsägelsefull.

Det finns även tillfällen när krig är den enda utvägen om inte annat beroende på att motparten är så aggressiv. För att vara krigsförande måste man vara offensiv, till exempel invadera ett land, säger min kollega. Vederbörande skulle fundera vidare på saken.

I just fallet Afghanistan tycker jag att man med fog kan hävda att vi deltar i ett krig. Om det sedan är bra eller dåligt är jag inte lika säker på.

Man framstår lätt som lite naiv om man säger att man alltid är emot våld, vänd andra kinden till och sånt. Men visst vore det härligt om världen fick vara lite naiv också?