Här följer en kort kommentar till det förslag i regeringsfrågan som centerpartiets förtroenderåd, senare partistyrelse, idag ska ta ställning till.
Jag vet egentligen inte vilket inflytande en partiledare har över sin omgivning. Jag vet däremot att KD-ledaren har norskt påbrå och inte minst därigenom borde resa rejäl ragg när partitoppen Sara Skyttedal kallar oss i Centerpartiet för quislingar.
Vidkun Quisling var mannen vars efternamn blev synonymt med begreppet ”landsförrädare”. När Norge överfölls av Nazityskland tog denne Quisling makten och utropade en ny regering, ledd av honom själv, lojal med ockupationsmakten. Det kom att bli en regering som bidrog till att inte minst många judar och motståndsmän mördades.
I slutet av kriget överlämnade sig Quisling till polisen och dömdes senare till döden för landsförräderi 1945.
Jag är den förste att erkänna jag hade fel. Jag trodde förvisso aldrig på extraval men jag trodde, baserat på att M, KD och SD samlar en gedigen andel procent, på en högerregering.
Ska jag vara självkritisk anser jag också, när jag tittar i backspegeln, att det var dumt att ge motsägelsefulla besked i regeringsfrågan under valrörelsen. Det är bland annat det vi i C nu får äta upp.
Utan insyn i hur olika förhandlingar förts både tror och hoppas jag att hur representanter från olika partier uttalar och beter sig faktiskt spelar roll. Jag vill tro att när Bali och Skyttedal uttalar sig som de gör så bidrar de till att åtminstone jag känner ett obehag över att förknippas med dessa partier.
Jag tror därför att dessa representanter paradoxalt nog bidragit till förhandlingarnas utfall.
Jag gick till sängs på fredagskvällen efter en inspirationsdag med Centerpartiet i Dalarna påtagligt nöjd och med ett inre lugn.
Vi har många viktiga frågor framför oss där vi måste nå konsensus. Det rör saker som ekonomisk utveckling, ansvar i klimatfrågan, främja jämställdhet och motverka höger/vänster-populismen för att nämna några. Och vi i Centerpartiet vill fortsätta driva dessa frågor ur ett borgerligt, liberalt, perspektiv.
Det kommer att bli tufft, nu en tid. Representanter för KD, M och SD, V inte att förglömma, kommer fortsätta attackera oss med tillmälen i samma stil som Skyttedal representerar.
Det är klart man förstår dem. Både V och KD riskerar att bli marginaliserade under mandatperioden. Jag tror dock att frågan de flesta människor förr eller senare ställer sig är om de vill bli representerade av människor som uttrycker sig på det viset.
Man kan anföra att om M inte backat i valet hade landet haft en alliansregering.
Man kan också anföra att alternativet till Centerpartiets ställningstagande vore återkommande regeringskriser så fort SD inte fick som de ville.
Man kan vidare anföra att Vsjälvfallet inser att de inte kommer att ha samma inflytande som tidigare och därför kommer att hårt attackera S. Vad kommer de att kräva för att inte rösta emot regeringen Löfven? Kommer de att istället driva fram extraval? Ja, det verkar så – åtminstone om V i Falun är representativt för partiets helhet.
Quisling samarbetade med nazister – Centerpartiet vill motarbeta dem. Att jämföra oss med mördare säger mer om den som svänger sig med tillmälet än om verkligheten.
Jag har nu och då diskuterat lycka här på bloggen – kanske främst ur ett filosofiskt perspektiv. Det påstås ju att lycka kommer inifrån och det är faktiskt möjligt att biologin stödjer denna tes. Det finns nämligen några biokemiska egenskaper som i allra högsta grad påverkar hur lyckliga vi är.
Serotonin är ett ämne som kontrollerar näringstillgången i kroppen och vars syfte är att berätta för kroppen att den befinner sig i en gynnsam eller ogynnsam miljö. Mängden serotonin påverkas även av individens sociala status i flocken. När ett djur äter eller vinner revirstrider höjs serotoninnivån. Om detta sker ofta ökar produktionen. Eftersom ämnet har effekt på aggressivitet och könsdrift anpassar det individens beteende till dess sociala status.
Genom att behandla depression och undernäring med serotoninhöjande läkemedel kan man få individen att bete sig som om hen befann sig i en gynnsam miljö. Detta är dock inte enbart positivt eftersom människor med högre serotoninnivåer har lättare att acceptera orättvisor och djur kan istället slösa energi på att para sig istället för att leta efter föda i en näringsfattig miljö.
Dopamin är en av de viktigaste signalsubstanserna i centrala nervsystemet och reglerar motorik, vakenhet, glädje, entusiasm, uppmärksamhet och motivation. Ämnet hänger ihop med olika tillstånd och sjukdomar, såsom Parkinsons, psykisk ohälsa, drogberoende och ADHD.
Oxytocin är biokemiskt avgörande för förmågan att bilda gemenskap, parbildning, omvårdnad och att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner, ångest och troligen också stress.
Man kan biologiskt inte hävda att vi är lyckligare idag än människor som levde för 10 000 år sedan bara för att vi har finare prylar. Den forntida människan producerade lika mycket eller litet serotonin när hen äntligen kunde flytta in i sin splittrans nya lerkoja som när en nutida människa flyttar in i sin nyköpta etagevåning på söder. Dopaminet flödade lika mycket eller lite i Magnus Eriksson när han på 1300-talet skumpade runt på hästryggen på väg mellan olika slott i sitt rike som när Carl XVI Gustav åker bil till Solliden.
Nu har det politiska arbetet kommit i gång på allvar. Det är mycket som är nytt och utmanande men jag tycker jag kommit in i det rätt bra. Till det politiska arbetets baksida hör att förhålla sig till SD:s olika pajasinlägg.
Under torsdagens budgetdebatt i fullmäktige drabbades jag, när det var SD:s tur, faktiskt av tvångstankar. Nivån. Det är nivån. Att hantera det hela är ja, inte så lätt. Vare sig intellektuellt eller mentalt. Ändå anses tydligen Falu-sd som en av de bättre lokalavdelningarna i länet. Man undrar onekligen hur det ser ut i grannsocknarnas fullmäktige.
Men, kanske någon till äventyrs undrar, vad är det egentligen är jag stör mig på?
Först har jag, och många med mig, nu tvingats läsa och lägga energi på motioner om parkeringar och trafik där det mesta redan är beslutat och i vissa fall har det praktiska arbetet, det som motionen efterlyser, redan påbörjats. Jag kanske läser in något min egen sinnesstämning – men nog tyckte jag remissvaren från utredande tjänstemän var en aning syrliga.
I sitt eget budgetförslag (som inkom bara någon dag innan själva mötet – vilket är illa eftersom man som opponent får för lite tid att förbereda sig) stödjer man än det ena och motsätter sig än det andra medan det i de egna konkreta förslagens värld ekar tämligen tomt.
Jag respekterar alla människor. Jag tycker inte jag är bättre eller finare än SD. Men samma regler ska gälla för alla – vi måste kunna ställa liknande krav på SD och dess representanter som på andra partier och deras företrädare.
Det reses krav från SD:s väljare (och från partiet, självfallet) att de ska respekteras, att deras önskningar ska tillgodoses i förhållande till storlek. Man kräver att att andra partier ska komma överens och ta in partiet i samarbetet.
Men, SD-väljare, kräver du ingenting av dina partiföreträdare? Du kräver utdelning för partiets politik men alltså inget av den politikens representanter? Det är alltså vi andra, alltså företrädare från andra partier, som ska göra grovjobbet medan SD:s representanter copypäjstar sig fram.
Bär inte det med sig, om inte en unken fläkt av bidragsfusk så åtminstone något av snålskjuts på andra medborgares slit och släp?
Det går knappt en månad utan nya avslöjanden om representanter från SD som uttryckt hat, rasism eller andra skandaler. Det tycks krylla av märkligheter som tyder på ett strukturellt värdegrundsrelaterade problem inom SD.
Och partiets politik utgör själva antitesen mot liberala tankegångar.
Inom SD förekommer förövrigt en rikslista utifrån vilken partiledningen väljer sina kandidater från olika län. De gör väl det för att de vill ha de mest lämpade representanterna i riksdagen, antar jag. Detta innebär, som jag ser det det, inte demokrati utan snarare meritokrati.
Kvar i länet finns…ja, de andra. Fodrar du inte resultat, SD-väljare?
Jag har legat lite lågt gällande talarstolen i fullmäktige. Rent retoriskt försöker jag fortfarande analysera sammanhanhet – hur och vad som fungerar. Det är inte så sällan floskelosande anföranden som florerar men den som verkar trovärdig får faktiskt genomslag. Min slutsats är att försöka jobba med logos de gånger jag går upp. Och att inte gå upp i onödan.
Nu senast gjorde jag dock ett inlägg i debatten. Jag fick möjlighet att damma av mitt gamla favoritcitat från Nalle Puh: Om vederbörande inte tycks lyssna var tålmodig. Det kan vara så att vederbörande har lite ludd i ena örat.
Eftersom debatten tidigare handlat om jämställdhet passade jag på att nämna att just denna fråga en av två som fick mig att åter engagera mig i politiken. Jag hävande att jag kan garantera att Centerns budgetförslag genomsyras av detta perspektiv. Vi har starka företrädare i Agneta, Camilla och Jenny (med flera) så vill något parti samarbeta kring jämställdhet så är vi i Centerpartiet idel öra.
Jag vänder mig nu till dig som röstat på mig personligen. Jag vet att jag lovade att ständigt ta replik och verka emot SD. Tyvärr visar sig verkligheten svår – man kan ju inte springa upp i talarstolen i parti och minut för alla stolligheter som kommer från det partiet. Men misströsta inte – jag ser mig själv som en av flera dörrväktare. Jag håller koll på det lokala SD. När det kommer riktigt farliga grejer från dem – då kommer jag inte att tveka.
SD påverkar min personliga nivå av lycka, så är det, men detta faktum kan jag inte låta styra min tillvaro. Och om det finns någon form av kollektiv biokemi vore det intressant att analysera den Sverigedemokratiska nivån.
Jag tror inte den som är sverigedemokrat har så höga nivåer av serotonin. Kanske är nivån dopamin hög medan även nivån oxytocin är låg och i så fall är ju hela partiet olyckligt. Då kanske min fortsatta strategi bör gå ut på att söka höja dessa nivåer hos den genomsnittlige sverigedemokraten.
Något finns det att lära sig här – jag bör nog prata med en biolog, inser jag.
Jag fyller år i dag. För 20 år sedan fyllde jag 28 och gjorde min första termin på Falu gymnasium. Jag åkte med estetiska arbetslaget till Rom och firade min födelsedag på bästa tänkbara sätt.
Ad libitum (ad lib) är en latinsk term som betyder efter behag eller efter godtycke. Termen förekommer inom musik, psykologi, medicin och biologi. Och så klart: inom kokkonsten.
man tager vad man haver
Fronesis är ett begrepp inom retoriken avseende talarens etos. Ordet är grekiskt och betyder gott omdöme, förstånd eller kompetens. Det var Aristoteles som myntade det och han avsåg därmed förmågan att välja hur man ska lägga upp ett framförande för att nå önskat resultat. Det handlar om omdöme eller känsla för att välja det som ska sägas (ämne) medan termen teckne innebär förmågan att välja rätt språk (uttrycksformer, ord, metaforer med mera) för att uppnå detta. Kort sagt: hur det ska sägas.
Fronesis och teckne kompletterar sålunda varandra och är raka motsatsen till ad libitum.
Den klassiska retoriken har särskilda krav för vad som kännetecknar en trovärdig (etos) talare. Hen ska besitta fronesis, arete (god karaktär) och eunoia (utstråla välvilja gentemot publiken). Vi skulle kanske idag sammanfatta dessa egenskaper under begreppet social kompetens.
Värt att notera är att romarna senare kallade samma sak för sensus communis (sunt förnuft). Vad dessa retoriska egenskaper innebär i praktiken har dock varierat från tid till tid, kultur till kultur och även inom olika sociala sammanhang och situationer.
För att talaren ska kunna uppfattas ha fronesis måste det framgå för publiken att vederbörande vet vad hen pratar om och gärna, för att få det extra trovärdigt, förstärka framförandet med egna erfarenheter.
Hur gick det?
Är du politiker nu, eller?
Det är rätt många som frågat hur det gick i valet. Både för mig personligen och för partiet. Även om de allra flesta antagligen inte delar min ideologiska övertygelse (jag måste alltid utgå från att de människor jag samtalar med utanför partikretsen inte gör det) så har det i allmänhet funnits ett välvilligt intresse bakom frågan.
Många säger också att de har respekt för oss som engagerar oss politiskt. Jag brukar återgälda artigheten genom att uppmana vederbörande att göra det samma. Men frågan gällde alltså hur det gick.
Jo, det gick rätt bra. Personligen fick jag 144 personkryss (att jämföra med ett tjugotal 2010) vilket gör mig till den tredje mest kryssade kandidaten inom Centerpartiet här i kretsen. Inte så illa – tack alla som gav mig sin röst! Partiet gick också framåt både nationellt och lokalt – i Falun gjorde vi vårt bästa resultat sedan tidigt 1980-tal. (Det är nästan Fälldin-klass på oss!)
Vi utgör nu stommen i Faluns politiska ledning och har efter valet format ett nytt styre tillsammans med Alliansen. Då detta inte räcker för majoritet har en valteknisk samverkan ingåtts med V (något en intresserad kan läsa mer om via dt.se, Radio Dalarna med flera kanaler). Vi fick i Joakim Storck kommunens högsta politiska post: kommunstyrelsens ordförande.
Så visst har det gått bra för oss.
Jag har personligen inte haft något inflytande i förhandlingarna med mer än att jag fått möjlighet att komma med synpunkter på medlems- och styrelsemöten. Inom C följs en tydlig demokratisk modell – partiet nominerade mig som kandidat nummer tre och väljarna bekräftade det. Därför försöker partiet också fördela uppdragen därefter.
Detta innebär att jag är personligt vald av väljarna till ordinarie ledamot i kommunfullmäktige. Jag är dessutom utsedd till ersättare i kommunstyrelsen samt kommunstyrelsens ledningsutskott. Till det kommer uppdrag som ordinarie ledamot, tillika förste vice ordförande, i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Till detta kan också några mindre uppdrag komma som följer med dessa platser (som styrelseuppdrag i kommunala stiftelser och organisationer).
Så jag antar att svaret är att det gick bra även för undertecknad. Och jag är nog verkligen att betrakta som politiker nu – även om jag själv aldrig sett mig som en sådan. Inte egentligen. Jag är ju historielärare. Och körsångare. Och talhållare. Och pappa. Och..
Jag antar att begreppet fritidspolitiker existerar av en anledning. Det bästa i allt det här är dock att jag för första gången i mitt liv kan stoltsera med en politisk post min gamle far faktiskt inte redan innehaft. Som ledamot i SPI under 00-talet satt han i nämnder och kommunstyrelsen.
Jaa, just ja, där satt jag… och då inledde jag mitt anförande med ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset…”
Det där är över nu. Som förste vice ordförande i kommunens utvecklingsutskott når jag en position far aldrig haft. Nu kanske någon får för sig att jag tävlar med far men låt mig högtidligen försäkra om att icke så är. Jag vore nämligen chanslös. Däremot kanske jag ärvt något av hans syn på saker och ting.
Men vad vet man, egentligen.
Jag gillar valrörelser. Det är där jag har min styrka. Och nog har jag har testat fronesis i skriftliga och verbala debatter under denna valrörelse. Men jag har inte haft något direkt mål för min personliga del så kanske är jag nog i viss mån ändå att betrakta som något av ad libitum.
Men jag är inte färdig och det är precis som det ska med den saken. Nu får jag försöka förvalta förtroendet och bygga ett mer beständigt fonesis över mandatperioden.
Centerns ledamöter i kommunstyrelsen. Ja, och så Kristina så klart. Det var ju hon som donerade marken rådhuset står på.
Jag fyller alltså år idag. Och det är som det ska med mig. Jag är ännu efter 20 år lärare och en hel del annat. Jag gillar fortfarande att kliva runt i Rom och har återvänt flera gånger sedan första gången.
I Bok II-IV av Etiken går Aristoteles igenom de moraliska dygderna.
Han menar att moraliska dygder inte är något vi automatiskt föds med, det är alltså inte en grundläggande mänsklig egenskap, eller som man enkelt lär sig. Det går heller inte att lära sig – genom att lyssna på en auktoritet som en präst av något slag, ledare, lärare eller medmänniska – moraliska dygder.
Nej, moral skaffar man sig genom övning. Och denna färdighet måste dessutom ständigt återerövras – man blir aldrig fullärd. Aristoteles menar vidare att en moralisk dygd inte är en förmåga på samma sätt som intelligens eller minne. Det är inte heller en lidelse eller känsla som exempelvis förmågan att känna medlidande eller kärlek.
Det som definierar en människas godhet, eller moral, är hennes varaktiga själstillstånd eller, mer modernt uttryckt, hens karaktär. Den moraliska dygden är helt enkelt det som får en viss människa att välja rätt eller handla rätt.
Men vad innebär då detta mer konkret, kanske någon funderar över. Aristoteles svarar att förmågan att välja rätt handlar om ett gott levnadssätt i största allmänhet, om att undvika överdrifter eller försummelser i sitt leverne.
Man ska exempelvis inte äta eller dricka för lite eller för mycket, inte tala för lite eller för mycket, inte vara för seriös eller för lättsinnig och man bör inte vara för godtrogen eller tillräckligt insiktsfull.
Detta kräver alltså sinnesnärvaro nog och tillräcklig fingertoppskänsla för att avgöra var den gränsen går i varje enskild situation. Övning, helt enkelt, för att bygga en rejäl ryggrad.
Lite som på gymmet. Slutar du träna försvinner snart muskulaturen.
Dygden, får man genom att studera Aristoteles lära sig, innebär medelvägen, stigen som går mellan överdrift och försummelse. Möjligen kan man fundera över om den store filosofen någonsin reste österut, i Alexanders fotspår, ända bort till Indien för att studera Buddhas lära (denne levde århundradet före Aristoteles).
Deras filosofi påminner inte så lite om varandra. Buddha predikade nämligen att den gyllene vägen till frälsning går mitt emellan lyx och askes, eller, om man så vill, mellan himmel och helvete.
60 dagar utan regering.
Jag är allt lite småsur. Alliansen är (väl?) död sörjd, vad det verkar, av ingen. Ingen fara på taket för personligen har jag ända sedan 2006 principiellt ogillat den. Men visst, det gick lättare de första åtta åren eftersom jag gillar Göran bättre än Ebba och Fredrik bättre än Ulf.
Eller, det som de står för.
Att två eller flera partier röstar på samma sak (som att avsätta Löfven) betyder inte att det är fritt fram att bilda en regering med passivt stöd av SD. Det kan aldrig vara en liberals huvudbry, allians eller ej, att en moderat inte får bli statsminister med hjälp av SD.
I synnerhet inte om liberalen lovat att det aldrig kommer att ske. Och bara för att man inte gillar Ulf uppbackad av SD är det inte liktydigt med att man gillar Löfvens variant bättre. Så, alla surkartar som anser att SD är ett parti som alla andra, här får ni bollen tillbaka.
För om man nu vill maxa mängden allianspolitik till varje pris, varför inte löpa linan ut och bilda regering bestående av M/KD och SD? Dessa partier samlar ju 43,8 %. Om alla andra lovar att lägga ner sina röster så har Sverige en regering.
Ebba får bli socialminister och Jimmie…tja, justitieminister kanske? Upp till bevis – ska vi säga så, då? SD är väldigt tydliga med att de vill ha något tillbaka och ni är beredda att ge dem det. Vi liberaler i C/L vill inte det, så blanda inte in oss.
Fatta, som kidsen säger.
Personligen ser jag inte SD som ett alliansparti lika lite som V är det. De, alltså SD, vill gå ur EU, inte ha med NATO att göra, de har ofta visat sig vänligt inställda till Putin. Förövrigt vill jag inte bilda regering med passivt stöd av vare sig V eller SD.
Jag ser hur någon sträcker på sig i all sin briljans. Nu har hen mig, tänker vederbörande. För i Falun har vi gjort en valteknisk samverkan med V, är inte det att regera med dem? Nä. Läs på om valteknisk samverkan. Kort sagt – det handlar om att eliminera SD.
Eller annorlunda uttryckt: vi tar den gyllene medelvägen som löper mellan helvete och helvete, höger och vänster. Varje situation måste ständigt prövas och därför övar vi oss i det vi ser som moralisk dygd.
Svårare är det faktiskt inte. Andra må tänka annorlunda – men det är ju inte vårt fel. Så hallå alla skitnödiga förståsigpåare! Ge er någon gång – let’s agree to disagree.
Plötsligt har ordet lika börjat snurra runt i huvudet.
Veckan som gått har jag delvis ägnat åt diskussion med både officiella och mindre officiella debattörer om varför exempelvis just mitt parti inte alls måste samarbeta med SD, så som anses.
Det är grinigt i M och KD, ska sägas. Tänka sig att tuffe Uffe inte får bli hövding över Körsbärsdalen, hursomhelst!?
Ett argument som framförs är att SD måste behandlas lika som andra partier. Deras väljare kräver minsann också att behandlas lika. Men med lika behandling följer också lika ansvar.
Egentligen är väl alltihop inget mindre än en rejäl en vanföreställning, en storslagen myt. Alltså idén om allas lika värde, demokratiska rättigheter, ja, egentligen är hela idén om demokrati inget annat än ett gigantiskt fantasifoster.
Alltihop är skapat genom vår mänskliga förmåga att tro på gemensamma förställningar, eller annorlunda uttryckt, genom vår tro på fantasier. Som exempelvis religion, lagar, gränser, idéer och tankar i största allmänhet. Allt detta bygger på att människorna gemensamt intellektuellt accepterar det.
Dessa fantasifoster kan vara väldigt effektiva och faktiskt bära upp stora och mäktiga riken och kulturer. Allt som krävs är som sagt att befolkningen tror på fantasierna – lite som i kejsarens nya kläder ungefär.
År 1776 f.v.t var Babylon antagligen världens största stad och det babyloniska riket världens största, ett imperium som omfattade stora delar av dagens Mellanöstern, främst Iran och Syrien.
Imperiet existerade i 1500 år och den mest kände härskaren var kung Hammurabi vars kändisskap överlevt ända in i vår tid tack vare lagsamlingen som bär hans namn. Förutom Bibelns 10 bud är väl denna lag världens äldsta kända (avancerade) rättssystem och lagarna försåg hela detta väldiga rike med ett enhetligt rättsväsende.
Land ska ju med lag byggas, som alla som är emot den nya gymnasielagen i all sin briljans ofta brukar anföra.
Förutom att man i lagsamlingen kan läsa att Hammurabi fått sin makt av gudarna och att han förövrigt är världens bäste person alla kategorier (varför kom jag plötsligt att tänka på Nordkorea?) så är detta en mycket bra källa för att kunna studera den här avlägsna tiden.
Genom lagarna förstår vi vad som var viktigt, vilka de sociala hierarkierna och koderna var och så vidare.
Det är från Hammurabis lagsamling uttrycket Öga för öga tand för tand kommer – och visst är det mycket brutala påföljder som anges. Brutal för oss som lever idag, alltså. På Hammurabis tid existerade dock inte tanken om jämlikhet och individen hade föga egenvärde.
Lagarna följer en strikt hierarkisk princip i sin utformning. Människan är olika värd i det babyloniska samhällets ögon och detta avspeglas också i lagarna. Människorna behandlas olika beroende på kön och social tillhörighet.
Exempelvis anges att om en fri man dödar en annan fri mans dotter så ska mördarens egen dotter mördas – inte mördaren själv. En slav hade inga rättigheter men slavens ägare skulle kompenseras om vederbörande fick sin slav skadad av tredje part. Detta var rättvisa enligt Hammurabi.
Dessa lagar reglerade under lång tid, långt efter Hammurabis egen hädanfärd (åter till gudarna om man får tro lagens bokstav), livet för miljoner människor. Det hela är grundläggande mänskligt beteende: tror man på systemet så godtar man sin ställning och framlever sitt liv i överensstämmelse därmed.
En ordnad kö kräver ett stabilt samhälle som människorna tror på. Det är därför svenskarna som kollektiv står i kö (och respekterar den) i högre grad än (exempelvis) sicilianare.
Denna samhällssyn levde vidare in i Europas medeltid och betydligt längre än så på många håll. Indiens kastsystem bygger på ett liknande synsätt (även om det sedan 1980-talet är officiellt förbjudet att dela in samhället enligt kast).
Jämför man med den amerikanska självständighetsdeklarationen från, lustigt nog, år 1776 (men efter vår tideräkning) så framträder en annan bild. Här slås istället fast att alla människor är födda fria och har samma värde. (Detta trots att vissa av konstitutionens fäder själva ägde slavar – man såg inte motsättningen).
Hammurabi sa alltså år 1776 f.v.t det rakt motsatta. Båda dessa samhällssystem bygger på dessa motstridiga utsagor och har fungerat under relativt lång tid – därför att människorna i respektive kultur kollektivt godtagit dessa grundläggande påståenden.
Man kan ur vetenskaplig synvinkel argumentera att båda utsagorna är felaktiga. Människan är vare sig lika mycket, mer eller mindre värda beroende på vilket samhällsskikt de tillhör. Biologiskt är vi alla olika, unika, och ser vi oss runt i världen så inte tusan är vi ur social synvinkel att betrakta som jämlika.
SD förespråkar att vi människor är olika. De har i detta, sett ur biologisk synvinkel, inte fel i sak. Det som gör partiet så obehagligt är att de bygger hela sin samhällsvision, sin politik, på detta antagande. Om jag, Centerpartiet med flera accepterar deras fantasifoster så riskerar vi att vår egen demokratiska, liberala variant ersätts eller urholkas till förmån för deras.
Det kanske inte sker idag men det är i så fall dithän vi rör oss. Slutar tillräckligt många tro på idén, visionen, drömmen eller, om man så vill, fantasifostret, om demokrati så faller den på sikt. Det har hänt förr och det kommer sannolikt att ske igen.
Jag vet att det inte är särskilt sexigt att vara socialliberal dessa dagar. Men vår tid kommer, är jag övertygad om. En sak vet jag i alla händelser: det finns olika typer av fantasier som alla får högst påtagliga konsekvenser i samhället.
Om jag ska försöka sammanfatta detta säger jag att jag föredrar fantasin som ryms inom den amerikanska självständighetsdeklarationen framför den i Hammurabis lagar. Men det går faktiskt att presentera en egen – det är väl därför vi håller på med politik.
Jag när en dröm att någon gång i livet få möjlighet att doktorera inom historia. Ämnet som länge intresserat mig handlar om kommunikation, retorik, i olika former och hur den påverkat maktförhållanden i sina olika historiska sammanhang.
Min kommande doktorsavhandling kunde handla om boktryckarkonstens påverkan på den politiska historien. Från rörliga typer till Twitter kanske den kunde heta. Eller Gutenberg vs Trump är lika med sant.
För att det där ska bli åtminstone lite roligt måste presidentens namn läsas på engelska. Jo, jag vet, det rimmar ändå inte. Titeln Det blåser i bokskogen är i alla händelser tyvärr redan tagen. Boktryckarkonsten är förövrigt inte samma sak som boktyckarkonsten, nej, sådant hänvisas med fördel och i dubbel bemärkelse till bokmässan i Göteborg.
Förlåt. Men jag är faktiskt seriös. Jag skulle vilja forska.
När Gutenberg på 1450-talet utvecklade en maskin för att lättare och snabbare kunna trycka texter påverkade han samtidigt möjligheten att sprida information – samt hur den spreds. Och när information spreds mer effektivt påverkade det människorna och samhället. Det blev plötsligt mer intressant, och nödvändigt, med läskunnighet exempelvis.
Det är väl skvallret, eller vår nyfikenhet, som spökar igen:
Va! Skrev dom det om pastorn!? Det vill jag se!
När människor i större utsträckning kunde ta del av information genom media påverkades aktörers propaganda och samhällsinformation. Min tes i forskningen kunde vara att det var tekniken (Gutenbergs uppfinning) som bidrog till upplysningen som i sin tur bidrog till franska revolutionen och bildandet av Amerikas förenta stater. Och då ligger ju kopplingen till en viss president och dennes twittrande inte så långt borta.
Det hela kokar ner till samma gamla vanliga fråga: vill någon finansiera mig?
I lördags blev jag uppringd av en för mig okänd man. Mannen var upprörd. Grunden till hans ilska var min debattartikel i den dagens tidning. Nu brukar ju inte jag bejaka människor som är ohövliga men den här gången tog jag mig faktiskt tid.
Jag menar, jag hade ju skrivit och sökt uppmärksamhet för en artikel. Den aktuelle mannen hade inte bara tagit sig tid att läsa den utan även för att leta rätt på mitt nummer och faktiskt ringa upp. Det minsta jag som politiker ansåg mig kunna göra var att lyssna. Så det gjorde jag.
Samtalet slutade om inte i samförstånd så åtminstone vänligt och jag uppmanade honom att han, som ju hade så många idéer och tankar, borde komma på ett politiskt möte. Det skulle han nog göra, sa han.
Jag uppfattade det som att han blev glad över att en (i hans ögon) makthavare faktiskt lyssnade på hans funderingar och bemötte dessa sakligt och utan ilska eller arrogans. Det tryckta ordet når måhända längre än det talade, som ofta är allt för flyktigt, men behöver följas upp av det talade.
Debatt, diskussion, helt enkelt.
Efter att min plats blev klar i stadens fullmäktige har jag fått många glada tillrop (och något syrligt nålstick, självfallet). Både i tryckt och talad form. Men det enklaste är nästan alltid det bästa:
Det blir bra för du e bra å snacka
Hur det än är med den saken gäller också det omvända: att gå från ord till handling.
Så kommer jag plötsligt att tänka på Albert Speer, Hitlers arkitekt och ansvarig för Tredje rikets rustningsindustri. Mannen som förnekade inblandning och kännedom angående Förintelsen men som genom sin effektivitet och organisationsförmåga rätt länge, kanske flera år, lyckades hålla kvar naziregimen i kriget.
Speer var personlig vän till Hitler och umgicks med resten av naziledningen. Kände han verkligen inte till…? Han dömdes efter kriget till 20 års fängelse. Men domarna var oeniga, vissa förespråkade en dödsdom. Senare har framkommit genom hans personliga korrespondens från den aktuella tiden att han trots allt inte var så ovetande han ville låta påskina.
Det som i sammanhanget är intressant är hans slutanförande i Nürnbergprocessen (där han stod åtalad). Tag dig gärna tid att läsa citatet även om det är lite långt:
Hitlers diktatur var den första diktaturen i en industristat med vår tids moderna teknik, en diktatur som på ett fulländat sätt utnyttjade de tekniska hjälpmedel för att på ett fulländat sätt behärska det egna folket (…). Med tekniska hjälpmedel såsom radio och högtalare kunde 80 miljoner människor underkastas en enda persons vilja. Telefon, teleprinter och telegraf gjorde det möjligt att omedelbart vidarebefordra order från högsta instans till de nedersta nivåerna, där de på grund av sin höga auktoritet omedelbart verkställdes. Åtskilliga civila och militära instanser fick på så vis direkt sina hemska order. De möjliggjorde en vittförgrenad övervakning av medborgarna och en god hemlighållning av brottslig verksamhet. För en utomstående kan denna statsapparat te sig som det skenbart planlösa virrvarret av ledningar i en telefonväxel – men liksom en sådan kunde den skötas och behärskas av en vilja. Tidigare diktaturer behövde medarbetare med stor förmåga även på lägre nivåer – män som kunde tänka och handla självständigt. Ett auktoritärt system i teknikens tidsålder kan avstå från detta. Enbart kommunikationsmedlen sätter det i stånd att mekanisera arbetet på lägre nivåer. Till följd därav uppstår en människotyp som utgör den okritiska ordermottagaren.
Vi har kommit en bit ifrån jag lydde bara order. Ändå tycks förmågan att utifrån sitt samvete kritiskt ifrågasätta inte vara modet för dagen. I Asien finns regimer som styr och kontrollerar sina medborgare, i USA väljs en president som på många områden tycks sakna empati, i Europa växer populismen och intoleransen.
Eller gör den det, egentligen? Den kanske är lika stor som den alltid varit, det är bara det att den uppträtt i olika kläder under olika tider. Det kanske i själva verket är så att den organisation eller person som bäst når ut med sitt budskap, den som behärskar Gutenbergs maskin bäst, är just de som vi idag ser dominera flödena och vinna politiska val.
Sakargument, fakta, kan ibland vara väldigt övertygande. Med siffror, exempelvis, kan man bevisa mycket. Men jag vill också påminna om Känslan. Värdegrunden. Empatin. Kärleken. Framtidstron. Hoppet och Det vackra språket.
Kort sagt, glöm, eller göm, inte ditt patos.
Jag är vederbörligen vald och nu ska jag arbeta för det jag är vald till. Och samtidigt arbeta som lärare. Och räcka till för dem som behöver mig. Och njuta av allt det sköna och bra som finns här i livet.
För det är så mycket som är bra. Och det finns människor som uppskattar det jag gör, hur märkligt det ibland kan verka så gör det faktiskt det.
Någon avhandling lär det väl aldrig bli.
Och det är lika vackert så.
Källor:
Citatet är hämtat från Albert Speers memoarer, sidan 420
Någon i familjen har en stor, fin bemärkelsedag som väntar runt hörnet.
Hur något skedde, vid en hastig anblick, är ofta mycket lättare att förklara än varför det skedde som kräver mer ingående studier och förklaringsmodeller.
Hur innebär ett orsakssamband. Varför händelseförloppet kom att utgöras av just det orsakssambandet är däremot en helt annan fråga, mycket mer komplicerad att förklara. Och vad värre är: ju mer man själv kan om något desto svårare är det att förklara för en utomstående varför något skedde just på det vis som det skedde.
Bron som förbinder oss med kontinenten, sedd från ovan (om någon till äventyrs skulle undra).
Jag hatar att resa.
Jag hatar förövrigt också flygplatser för där är bara rysch pysch krimskrams, blingbling etcetera.
Att resa, i synnerhet med flyg, innebär stress, elände, slit, släp, hög puls och svettningar utöver rimlighetens gräns. Efter att alla den kommande resans biljetter är vederbörligen beställda från bakom datorns trygga kalla, ljus är det snart dags att övergå från teori till praktik: att ge sig iväg.
Och det är då problemen börjar för en människa av min natur. Det är nämligen då man plötsligt befinner sig utlämnad och prisgiven åt en massa omständigheter man inte rår över själv. Och sådant gillar inte jag.
Plötsligt var vi på väg, iallafall, folk, fä, diverse personliga såväl som nationella val, pick och diverse pack till trots.
Fransmännen är noga. När dotter 1, en liten ljuslockig och tämligen terrorist-olik tjej skulle passera säkerhetskontrollen ljöd larmet. Jaha ja, rutinkontroll. Bien sûr.
Jag funderade över om sakernas tillstånd var som i filmen Men in black när Will Smith på övningsskjutning skjuter på en modell föreställande en liten tjej eftersom hon, omgiven av monster, i sammanhanget var det udda och avvikande.
Detta kunde jag emellertid inte uttrycka på franska. Inte heller kunde jag utveckla resonemanget huruvida toaletten får användas även när planet står på station – för de låses inför start och landning något vidare.
Petité dejuner a Villa Juli
Men det är ju ändå värt det. Att resa, alltså.
Vi inledde äventyret med ett snabbt dopp i Antibes. Eller vi och vi – själv begagnade jag tillfället till ett litet bryt över den franska trafiken och stannade i bilen och grät en stund medan övriga gick till medelhavet. Efter denna inledning var vi alla någorlunda fit for fight. Eller pret a manger, som fransosen säger.
Ska jag slå ett slag för något i Provence så slår jag det för Villa Juli. Efter några timmars hetsig diskussion med GP-ÄSSEN kom vi, mitt i det sydfranska nermörkret, slutligen fram. Vårt tänkta hotell hade nämligen stängt, fick vi reda på via mail på nerresan, så Villa Juli var något av en nödlösande chansning.
Stället ligger i byn Speracèdes strax utanför Grasse. Vilket fantastiskt litet Bed and breakfast! Med magnifik utsikt över nejden ligger det mycket pittoreskt – åk hit! Och så är det svenskar, med ett stort musikintresse btw, som driver det minsann.
(Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. Nämligen att i nödens stund mötas landsmän som välkomnar på de nödställdas egna modersmål. Den känslan kan nog inte överdrivas.)
Vi intog middag på en lokal restaurang och jag fick avsluta med en rejäl crème brûlée. Klart värt, som kidsen säger.
På söndagen fortsatte vi med bil och GP-ÄSS i högsta hugg upp till, och genom, bergen in i det natursköna området Verdon. En stilla kaffe i byn Castellane och vid ett tillfälle såg vi inte mindre än tio kungsörnar majestätiskt sväva över sitt näste. Man kan ju go all Sagan om Ringen för mindre. Det blev även crêpes (bien sûr, encore) i byn Moustiers-Sainte-Marie.
Lavendel, svampplockande fransoser, vinfält som skördas.
Med Uchaux som bas, där vi bodde två dagar, gjordes utflykter till Gigondas som är (ofrivillig) lillebror till Châteauneuf-du-Pape som vi också besökte. Efter en dag i vinproduktionens tecken kunde vi till slut äta på vår egen lilla täppa.
Slutet på en bra dag. En dag att minnas.
(Borlänge slog Falun i valet. SD backar nämligen 2 mandat till 10. I Falun gick de blygsamt fram. I Orsa får SD 29 %. Men Centern 42%).
Vildvittrorna måste göra sina läxor. Vilket får mig att fundera. Ungdomarna av idag verkar ibland ha problem med adverbial. Ta ordet ens, exempelvis. Ska du ens gå dit? skulle en genomsnittlig gymnasieungdom kunna säga. Eller har du ens kommit ut?
Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att uttrycka sig på det viset men nog är det väl så att ens borde användas när man förväntar sig något som sedan inte inträffar? Exempel: jag förväntade mig en ursäkt men inte ens en vänlig nick fick jag.
Jag får väl fråga språk-kollegerna. Eller hans språkmajestät Niklas.
Först läxor. Sen bad. Ens. Nämligen mitt =D
Vi reste vidare vidare och stannade till i Gordes där jag involverades i en intensiv diskussion om det svenska tennisundret med en amerikanska som entusiastiskt berättade att hon döpt sin son efter Stefan Edberg. Vad heter sonen i efternamn, tro?
Vi fortsätter till vindistriktet Luberon och vingården Fontenille. Där erbjuds vinprovning enligt konstens alla regler. Attacken. Fortspridningen. Finalen. Eftersmaken. Jag sträcker på mig och berättar att jag är diplomerad vinprovare av franska vinakademien, minsann. Man är föga imponerad.
Självfallet monseigneur. Ni dricker annars mest ur lådor i Sverige?
Vår öl och vodka är godare än er! Ha! Gotcha!
Frukostkulturen är, precis som för 26 år sedan, bedrövlig. Men barnen älskar det. Själv kommer jag plötsligt att tänka på, oklart varför, det ögonblick som far refererar till som sitt livs värsta: när han var tvungen att dansa Lambada på en personalfest på landstinget.
Det fanns kokta ägg. Och ost.
Arkadien är ett landskap i antikens Grekland. Det beskrivs som ett idylliskt paradis oförstört av civilisationen. Det är i litteraturen sinnebilden för lycka. Jag antar att arkadspel fått sin benämning härifrån.
Huruvida längtan efter denna plats kan anses skadlig har varierat genom historien. Jag tänker att spelberoende måste innebära en desperat jakt efter lycka eller känslan av den så som den beskrivs i Arkadien.
Kanske borde droger istället benämnas Arkader? Kanske är det därför jag njuter av vin?
En glimt av Arkadien
144. Det är en intressant siffra.
Jehovas vittnen tror att 144 000 (rätt-troende) människor kommer till himmelriket efter döden. Jag fick 144 kryss i valet. Det gör mig till den tredje mest kryssade centerpartisten i kommunen efter det populära kommunalrådet Joakim och kommunens mest kryssade politiker Camilla.
144 kryss. På ett sätt känns det logiskt. Centerpartiet nominerade mig på tredje plats och centerväljarna bekräftade det.
Etthundrafyrtiofyra människor har givit mig sin röst i ett fritt demokratiskt val. Herregud, vilket förtroende, vilket enormt ansvar. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun – frågan är vilken väg tar jag?
Jardin de Fontenille
Biosphere 2 är ett sorts laboratorium i Arizona som omfattar ett 13 000 m² stort slutet ekosystem. Jag vet inte om det finns kvar men det ursprungliga syftet var att skapa en konstgjord biosfär för att undersöka om samma sak kunde genomföras på Mars.
Tanken var fyra män och fyra kvinnor skulle vara självförsörjande under två år vilket innebar att de skulle återanvända syre, vatten och avfall och producera sin egen mat. Försöket misslyckades eftersom syret tog slut, skördarna slog fel och vattenmassorna slammade igen.
Om jag skulle åka till Mars skulle jag vilja ta med mig vindruvor. Och rosor.
Druvan
La vie en rose
Evolutionen har, vad jag vet, inget eget syfte. Munnar har utvecklats för att vi ska få i oss föda och så är det med den saken. Eftersom evolutionen ständigt utvecklas och förändras kan munnar nuförtiden få i sig kopiösa mängder av exempelvis glass.
Det har man fattat i Frankrike.
Vi avslutade resan i Nice. Det är ett ställe, det med.
Det finns några till som får hänga med till Mars.
Äntligen riktigt käk.
På stranden i Nice kunde jag se flygplan lyfta var tionde minut. Och det är inte en särskilt stor flygplats. Det torde framgå för den mest tondöve att detta inte är riktigt hållbart – vi kan inte upphöja de svenska resvanorna till allmän lag. Fortsätter det så här måste vi kanske ändå ta oss till Mars, relativt snart.
Romanen Nyckeln till Provence (även filmatiserad) utspelar sig i 1800-talets slutskede och handlar om den lille pojken Marcel och hans familj som ger sig av på en resa som kommer att forma resten av deras liv.
Jag tror alla resor på något sätt förändrar återstoden av resenärens liv. Det jobbiga med kommande resor till Mars är att de måste förtas för att vi människor redan har förändrat återstoden av Tellus liv.
Hursomhelst – för att förstå varför vår resa till Provence blev som den blev krävs nog att man faktiskt varit med på den. Men jag har här försökt ge en någorlunda beskrivning hur den gick till.
Abstract: Det mesta av den var alldeles, alldeles underbart. Du som inte var med missade något. Och du var saknad.
Jag älskar att resa. I synnerhet med Malin, Mina och Louise.
Vi som är politiskt aktiva börjar nog alla bli lite trötta.
Jag gjorde nyligen ett försök att kliva ut ur min filterbubbla och presenterade i diverse grupper på sociala medier huvuddragen i min personliga kandidatur.
Om man nu kan prata om en sådan. Huvudsaken det går bra för laget vill jag helt ärligt, om än en aning klyschigt, påstå.
Varför gick jag ut med den informationen? Jag har nämligen fått skäll för den. Tja, jag ville väl upplysa om vad som är utmärkande för just mig, just här i stan. Alla som vill kan annars lätt hitta Centerpartiets lokala och centrala valmanifest.
Men varför, egentligen. Jo, jag har på sistone funderat över varför en potentiell väljare ska kryssa mig. Eller, för all del, låta bli.
Jag försöker profilera mig som en kulturpolitiker, med inriktning mot det som vi lokalt kallar ”attraktiva Falun”. Min egen lite skämtsamma benämning är ”inte bara hopptorn”. Idrott är bra, självfallet, men Falun har även en stor potential som kulturstad och jag vill att Centerpartiet ska vara en pådrivande kraft för att försöka fylla den.
Magasinet är en väldigt bra sak, exempelvis.
Jag ser vidare miljöpolitiken som viktig men inser att jag kan för lite. Så där ser jag en utvecklingspotential för mig personligen under mandatperioden.
Jämställdheten mellan män och kvinnor är även den en viktig fråga för mig. Kanske för att jag är pappa till två döttrar – för nog vill väl varje förälder intill det absurdas gräns kratta manegen.
Jag är stolt över att jag fick möjlighet att, om än aldrig så lite, vara med och påverka vår partiledare i samband med den så kallade gymnasielagen.
Och så till elefanten i rummet. Den som känner mig vet redan väl var jag står i frågan. Visst, man bör gå till val på sin egen politik och allt det där. Men jag hävdar att det är precis det jag gör.
Med en dåres envishet framhärdar jag i det där, trots det skäll jag fått mig till livs.
Det är nämligen många som är oroliga över SD:s politik och vilket eventuellt inflytande partiet kommer att få efter valet. P1 har sänt två relativt långa reportage från Falun och Borlänge gällande väljare som går till SD, lokaltidningen har också granskat frågan.
Frågan tycks alltså extra relevant här i länet och även om jag inte kan ge svar på den lokala regeringsfrågan kan jag lämna svar i detta.
Till dessa oroliga säger jag: en röst på mig är en röst på en aktiv opposition mot SD. Förstå mig rätt – det här med att störa möten eller vända ryggen till är inte min grej. Nej, de får väl framföra sina åsikter både i fullmäktige och annorstädes som alla andra.
Det jag lovar är något annat. Om jag kommer in i fullmäktige lovar jag att efter förmåga att ta debatten, ta replik och rösta emot. För det är väl bättre än att ignorera dem? Tänk om de har ett bra förslag då, tänker du. Nja, det spelar ingen roll.
Då får jag helt enkelt gå hem till kammaren för att återkomma med ett bättre alternativ. Varje röst med ett SD-förslag är nämligen ett aktivt bidrag till normaliseringen av deras vedervärdiga åsikter.
Och det kommer jag inte att tillåta, det kommer inte att ske, not on my watch. Så ser jag på saken och du är naturligtvis helt fri att inte hålla med och därför kryssa någon annan eller rösta med ett annat parti. Det handlar nämligen om ideologi. Ideologi är målet, visionen, för samhället och världen medan politiken är vägen dit. Ideologi är förklaringen för mitt ställningstagande.
Jag brukar anföra Nazitysklands djurskyddslagar som exempel. Hitler, som var stor djurvän, stod för samtidens bästa djurskyddslagar. Utan att, ursprunget undantaget, jämföra SD med NSDAP vidare påstår jag att principen är densamma.
Man får en massa skit på köpet som man inte vill ha om man för samtal eller röstar med SD.
Och en populistisk politik som är emot EU, en obefintlig miljöpolitik, en kvinnofientlig, homofobisk och rasistisk inställning till tillvaron som deras är inget jag kan medverka till att normalisera.
Jag verkar inom den parlamentariska demokratin och tar debatten hela mandatperioden. Kan du tänka dig att rösta på Centerpartiet och samtidigt försäkra dig om det jag beskriver ovan kan jag vara ett alternativ.
En vald politiker har inga skyldigheter mot andra än sina egna väljare, att föra deras talan, att på bästa sätt verka för deras intressen. Om nu någon kan överväga en röst på mig lovar jag härmed ännu en gång att jag aldrig kommer att samarbeta eller rösta med det partiet. Hur stora de än blir.
Det är väl egentligen allt jag säger. Sedan är valet ditt.
Jag står till och med fredag, när jag inte jobbar eller umgås med min familj, utanför ICA i Slätta om någon vill prata lite politik eller ställa frågor. Därefter är valrörelsen över för min del eftersom jag reser bort.
Det är viktigt hur vi uttrycker oss i den offentliga debatten. Maktens språk får på olika vis återverkningar i samhället. Byter vi innebörd på ord eller tillskriver grupper epitet och tillmälen är risken att vi avhumaniserar dem och legitimerar övergrepp.
Hitler lät i propagandan likställa judar med råttor. I en sådan förvriden värld är det logiskt, kanske själva förutsättningen, för att senare kunna mörda dem med gift/gas. I Stalins Sovjet och i Robert Mugabes Zimbabwe var det accepterat att slå ihjäl farmare och bönder då dessa i det offentliga språkbruket utmålades som svin – och sådana får man ju slakta. NMR talar om folket men det är inte hela folket som avses, bara vissa.
Jag har den senaste tiden sett varianter på påståendet att polisen är nazivurmare. Den som accepterar det påståendet förlorar också något av förtroendet för polisen och möjligheten att hen ger sig på en polis ökar.
Spärren minskar, gränsen flyttas. För nog är det lättare att misshandla en fascist än en polisman, alltså en statstjänsteman som i sin yrkesutövning följer lagen? Så ord och tillmälen har betydelse och jag hävdar att för makthavare och politiska representanter följer ett särskilt ansvar.
Precis som SD avkrävs svar på var partiet står i den här frågan behöver vi, tyvärr, också be om svar från Vänsterpartiet. Varför? Jo, därför att demokratins kärnvärden ständigt behöver återerövras.
Jag tror på dialog.
Jag försöker därför så ofta jag kan diskutera med människor som tänker annorlunda än jag. Som ett led i detta hade jag i höstas en serie samtal med en uttalad kommunist, en före detta högt uppsatt Sverigedemokrat och en frikyrkopräst. Jag har även lite löst diskuterat med människor som på olika sätt förnekar klimatförändringarna.
Ofta är det jobbigt men också på olika sätt givande. Som nyligen när jag tillsammans med partikollegor under ett par timmar gick runt och samtalade med människor i ett område där det nästan bara bor nyanlända. Alltså människor med livsöden och bakgrunder helt olika mina egna.
Hemkommen efter att ha umgåtts med alla dessa jag ofta talar om men sällan med, mådde jag så oerhört bra. Vi knackade dörr och hängde på allmänna platser och somalier, syrier och många andra nationaliteter öppnade sina hem och bjöd på kaffe. De berättade hur fantastiskt Sverige är och hur bra de trivs i Falun.
De berättade också hur svårt det är att få jobb och att de anser att svenskarna är snälla men även lite reserverade. Hit ska jag åka fler gånger och ta med mig barnen. Inte för att göra politisk kampanj utan för att bara vara.
Så mycket värme, glädje, framtidstro och kärlek jag mötte. Det är här de finns människorna vi så ofta pratar om i debatten. Jag känner mig väligt berikad av dessa möten, och glad.
Tänk om jag ägnat min tid åt att berätta för dem att polisen är militanta kommunister och vänsterpartiet polisens hantlangare? Inte för att det är sant – men tänk vilken skada jag då, genom att rubba deras redan skadade förtroende ytterligare, åsamkat vår demokrati.
Jag följer flera vänsterorienterade organisationer och har flera sådana kontakter i mina sociala medier. Jag försökte tidigare följa Jimmie Åkesson på Twitter. Jag anser att det är en av poängerna med sociala medier – närheten till olika makthavare och åsiktsyttringar. Det tog dock inte lång tid innan Jimmie blockade mig.
Jag har gjort allt detta av ovan angivna skäl och för att träna och tona ner min ibland konfrontatoriska debatt-teknik. Jag försöker alltså efter förmåga slå hål på min egen filterbubbla. Det är också viktigt för mig att visa respekt för mina politiska motståndare.
Återkommande har jag diskuterat med en relativt högt profilerad lokal vänsterpartist. Jag har ibland givit mig in i hens trådar och hen i mina. Debatterna i hens urartar nästan alltid och i den senaste diskussionen om polisens agerande i samband med att nazister beviljas demonstrationstillstånd nåddes nya bottennivåer.
Min åsikt är att polisen följer lagen. Grundlagen reglerar, direktiv ges från riksdagen, polisledningen (med jurister och experter) tolkar direktiven och utformar instruktioner till insatsledningen på aktuell plats vilken ger direktiv till den enskilde polismannen. Möjligen kan polisen göra mer inom befintligt regelverk men jag är säker på att de diskuterar det internt.
På det stora hela taget litar jag på polismyndigheten. Jag tror inte särskilt många poliser hyser nazistiska sympatier.
Och jag trodde aldrig jag skulle behöva säga detta – men till flera jag förde diskussioner med inom V blev jag tvungen. Så lyssna nu: jag hatar all form av nazism. Jag anser inte att våldsbejakande extrema grupper borde beviljas demonstrationstillstånd. Det, är jag medveten om, är inte en okontroversiell ståndpunkt och den är min personliga.
Polismyndigheten måste återkommande granskas. Men det är farligt att beskylla polisen inte bara för att inte följa lagen utan även för att vara högerextrem, utan tydliga belägg.
Vänsterpartisten jag diskuterat med påstår att det finns ett förtroendetapp hos allmänheten gentemot polisen. Jag tror inte det stämmer helt, men det som sedan följer i debatten är det som detta handlar om, det är det som på sikt riskerar undergräva demokratin. Det är sådant partiet måste jobba med om det vill behålla sin demokratiska trovärdighet.
Här följer några obearbetade citat som inte på något sätt är ovanliga.
Jag är kommunist och känner till din sort. Ni är ena farliga jävlar som alltid hjälpt fascismen på traven. Ni äcklar mig. Jag hyser en ENORM avsky gentemot er ideologi. Precis som jag gör mot den reaktionära västerländska nationalismen som ni älskar att flirta med. Piss off (som du redan har gjort din stackare)
Fredrik Adolphson: Våra resonemang bygger inte på den ignorans som du besitter. Polisen skyddar och gullar med Nazister och fascister. Det är fakta. Åh hur den faktan påverkar de människor som nazisterna/fascisterna och rasisterna hatar… det vet bara en som är deras hatobjekt. Det är självklart att förtroendet för polisen sjunker när polisen försvarar och skyddar hatet
Önskar att det förekom mer vandalism i Almedalen
Öppet gängkrig mot nassarna hade varit nice också
Jag bemöts i dessa debatter med återkommande hån, sarkasmer och positionsförflyttande från sak till person. Jag har kallats för Pinochet när jag försvarande det fria skolvalet, jag är humorlös, anklagas utan belägg för att ägna mig åt härskartekniker, är ohederlig i största allmänhet, det påstås att det är märkligt att människor kan överväga att rösta på en sån som jag. Alltså inte på grund av vad jag som politiker säger, utan på en sån som jag.
Den aktuelle vänsterpartisten har vid två tillfällen sagt till några av dem som är med och kommenterar i hens trådar att inte ägna sig åt personangrepp. Det är allt. Jag har återupprepade gånger frågat vad hen anser om tonen i sina egna trådar – men vederbörande ser inga större problem:
då tar jag hellre bort er då jag är mer intresserad av (…) samhällsanalyser än av era, minus personangrepp
Ytterligare synpunkter från vänsterpartiets representanter:
Polismyndigheten tolkar exakt samma lagstiftning annorlunda idag jämfört med när Nationalsocialistisk front var aktiva fram till 2005-2006. Så lagändring är inte det som behövs. Polisen måste bara sluta dalta med nazister och sluta tolka lagen till deras fördel i vartenda läge. (Icke)Insatsen i Almedalen var nog det värsta jag sett i mitt liv. Och nej det är inte bara nåt som kommer från vänsterhåll. Skärpning!
Enligt mitt förmenande ÄR NMR en terrororganisation under beskydd av svensk polis
Rasister på gatan i polisuniform!
Vänsterpartiet, städa i era led. Sådant här språkbruk är farligt och riskerar i förlängningen att urarta. För att demokratin ska bestå måste vi skydda våra demokratiska institutioner, inte grundlöst angripa dem.
Jag personligen har stora problem med exempelvis antagandet att alla företagare i välfärdssektorn är kriminella som smugglar gigantiska summor till skatteparadis. Det finns problem men generaliseringen är inte bra.
Påståendet att polisen gullar med nazister tar det hela till nya, farligare, nivåer.
Vi måste alltså tänka på hur vi uttrycker oss. Allt för lätt är det att (bakom en skärm) ta heder och ära av människor vi inte delar uppfattningar med. Särskilt vi politiker måste tänka på detta – vi sätter tonen som sprider sig vidare ner i undervegetationen.
Vi borde klara av att lyssna utan att tillskriva varandra åsikter vi tror (eller hoppas) motståndaren har. Jonas och Annie har rest runt i landet på debatt-turné eftersom de olika perspektiven är så tydliga. De klarade det, så det borde väl också vi på lokal nivå göra, har jag tänkt.
Men jag tänkte uppenbarligen fel. Med uppriktig sorg har jag tagit bort den lokale vänsterpartisten från mina flöden – det blev för aggressivt att vara med i debatten där.
Vänsterpartister – avfärda mig om ni vill. Tyck att jag är en lärare som missköter mitt arbete, en borgerlig smygfascist eller se det jag skriver här som en partsinlaga bara för att jag har en bror som är polis.
Eller så provar ni att lyssna på vad jag faktiskt säger och bemöter argumenten med motargument istället för min person. Det borde väl gå, det kan väl inte vara så farligt? Det är iallafall vad jag hoppas på – för allas skull.
Now I have come to the crossroads in my life. I always knew what the right path was. Without exception, I knew. But I never took it. You know why? It was too damn hard.
Någon cineast kanske minns karaktären Frank Slades monolog i filmen En kvinnas doft. Jag kan, inser jag, ha kommit till ett väsentligt crossroads i mitt liv. Vilken väg ska jag ta?
Jag har precis fullgjort mitt tjugonde år som lärare och kan därmed göra någon form av bokslut. De första fem åren var lite stela och osäkra medan de sista 15 varit mycket bra. De senaste 5 har varit helt makalösa, egentligen. Särskilt förra året.
Jag utgår från elevernas resultat, deras respons och utvärderingar när jag säger detta.
Det klart, någon gång måste det väl vända. Eller åtminstone bli en tillbakagång. Om tillbakagången är tillfällig eller permanent återstår väl att se. Det har under året varit lite tufft privat och sånt ger ofta utslag i det offentliga livet. Men det räcker inte som förklaring. I år har det helt enkelt inte varit lika roligt. Resultaten ser ut som de brukar men eleverna har inte varit lika nöjda, generellt sett.
Vad beror det på, grubblar jag över.
Jag tror jag tröttnat lite. Tröttnat på att känna mig, trots hårda ansträngningar, som ständigt liggandes i bakvattnet. Ett stycke drivved på skolmyndighetens ocean, för att parafrasera junior. Låt mig förklara.
Jobbar man med gymnasiegemensamma ämnen kan det bli svårt att profilera sig. Hur man än vänder och vrider på sig är man i slutändan… expendable. För det går ju alltid att få tag i en historielärare, tycks det.
Visserligen är jag part i målet – men nog känner jag att min arbetsgivare kunde utnyttja min potential lite bättre. Hur det än är med den saken är det svårt att ständigt leverera på högre nivåer. Och det kostar på att ligga i på det viset. Jag är när detta skrivs helt slut – och kan nog inte fortsätta så här. Hela maj ägnar jag åt jobbet, i princip dygnet runt, och så är det för många av mina kollegor också, naturligtvis.
I stressen, i tröttheten gör man ibland misstag och så är det detta som efteråt ligger kvar på näthinnan. Nej, ska jag ens bli 65 måste jag växla ner, eller om, känns det som.
Sedan alla dessa konstiga skolreformer – jodå, jag har på olika sätt fått del av det, jag har det relativt bra. Men, som vi säger i Dalarna, änte könsti. De lärare som antingen blivit Förstelärare eller fått lärarlyftet och inte får det längre, ja den kollegan kan se sig ståendes men en högst påtaglig lönesänkning i sommar. Om det gällde mig skulle jag vara rätt sur. Om jag vore ett fackförbund lika så.
Så, just när man halvt sjukskriven och något nedslagen begrundar sakernas tillstånd, skramlar det till i inkorgen:
Hej! Idag tar jag examen från grundlärarutbildningen. Jag vet inte om du minns det men när du undervisade mig så erbjöd du alla i klassen hjälp med studieteknik. Jag hade det lite tufft i skolan då och bestämde mig för att ta emot din hjälp. Du gav mig några tips på hur jag kunde förbättra mig. Detta betydde väldigt mycket för mig och jag kan än idag inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hur som helst så var det något med just det tillfället och den empati du alltid utstrålat som inspirerat mig till att läsa vidare till lärare, trots att jag inte hade dig som lärare under en längre tid. Det jag vill säga är tack! Tack för att du inspirerade och hjälpte mig!
Lustigt nog hörde min bror polisen av sig ungefär samtidigt:
Energi. Så ser man sig plötsligt på semestern sittandes och skissa lite löst på nästa års uppgifter, vad tror en potentiell läsare om denna (obs – utkast!)
INSTRUKTION
Skriv lagom utförligt men nyanserat såinihelvete en reflektion över följande: Christer Fuglesang är förste svenske astronaut i rymden. Fuglesangen är en ö på Svalbard som Ingenjör André flög över med sin olycksaliga ballong. Är detta en slump?
Eller så plockar jag fram en gammal favorit: handgrottan i Argentina, Cueva de las manos. Handavtrycken i grottan har gjorts av människor som levde för omkring 9 000 år sedan.
Det ser ut som om dessa för länge sedan döda händer sträcker sig mot oss inifrån grottan. Detta är en av de mest rörande lämningarna från de tidiga jägare-samlarnas värld, men ingen vet vad den betyder.
Uppgiften skulle kunna handla om vilka spår vi lämnar efter oss i kosmos och hur eftervärldens ska kunna tolka dessa. Eller nåt.
Ingen vill bli tagen för självklar. Ingen vill vara kanonmat. Som legitimerad humanist i den svenska gymnasieskolan innebär detta påstående något bildligt – för en ensamkommande syrier, eller afghan, något högst påtagligt.
Nej, de flesta av oss vill utvecklas. Så något måste jag göra åt min situation, herregud, vi snackar ju om 20 år. Vad hände, liksom?
I väntan på nya möjligheter och utmaningar så tänker jag att nästa år ska jag rikta min energi mot de ensamkommande. Det är ändå de behöver mig mest. Och till alla teoretiska förståsigpåare som inte dagligen träffar någon av dessa vill jag fyra av den legendariska 80-talsidrottslärarens på Södra skolan klassiska citat:
Dra igen limpsaxen – nu går vi vidare!
Snart nog kommer valet och vad som därefter följer. Utmaningar, nya spår. Jag ska göra vad som krävs, om jag kommer i mandat, för staden och dess medborgare. Jag köpte, som en upptakt till detta nya spår, härom dagen Annies Lööfs bok och fick den signerad av henne. Vi hann prata en liten stund och jag frågade om hon mindes vår mailväxling från tidigare i vår.
Javisst – det var ju du som träffar några av de ensamkommande varje dag! Tack för ditt engagemang! Om du visste hur många brev och meddelanden jag fått av tacksamma människor…
Jag vet också hur mycket hat hon får utstå. Nassarna stod utanför – de som tidigare hotat att hänga henne – men här var hon iallafall glatt leende i en allt intensivare valrörelse. Vilken inspiration! Kan jag bevara aldrig så lite av den intensiteten och engagemanget är mycket vunnet.
Ett vallöfte ger jag iallafall här och nu: en röst på mig i valet innebär en aktiv röst på kulturen. En röst på mig är också en aktiv röst mot SD. Jo, jag vet, man ska gå till val på sin egen politik och sådär. Och det gör jag. Men nu vet jag var min huvudsakliga håg (håg är ett substantiv som innebär själslig läggning som styr tankar, föreställningar, minnesbilder. Då måste väl var vara riktigt? Inte vart? #nervös) står: att i alla lägen verka mot SD.
Härmed lanserar jag Adolphson-doktrinen, detta är mitt politiska löfte:
Var helst SD gör framsteg ska jag, efter förmåga, vara där och motverka. Jag ska rösta emot, argumentera emot och jag kommer aldrig ge upp, samarbeta eller vara tyst gentemot det parti som jag ser som rasistiskt, kvinnofientligt och auktoritärt.
När man står inför crossroads i livet måste man, med Frost ord, ta the one less traveled by – eller åtminstone den väg ens samvete bjuder. Hur hård den än verkar. Jag tror det är det Frost menar i avslutningen:
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.