Kategori: Politik

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Politik

visgoterna och aristrides

av adolphson

Varning! Den här texten innehåller spår av politiskt budskap. De åsikter som återges är just åsikter och de är författarens egna. Dessa åsikter är grundade i principer – passar de inte har jag andra, som Groucho Marx sa.

Det finns saker att lära av historien. Detta är inte bara en klyscha, det är faktiskt sant. Något som inte är sant är att historien återupprepar sig. Men det finns likheter och därav går det alltså att lära sig.

Jag har återkommande intresserat mig för historiska personer som gjort bestående insatser. Intressant är hur någras godhet, men också andras ondska, manifesterats genom inställning, organisation och dokument.

Det svenska passet, i dagens Sverige liksom i andra världskrigets Budapest utfärdat av Raoul Wallenberg, eller arbetstillstånd hos Oscar Schindler är exempel på handlingar som inneburit rättigheter och därmed skillnaden mellan liv och död.

Ett annat exempel. När Frankrike 1940 invaderades av Tyskland försökte många judar fly. För att kunna fly söderut behövdes dokument, visum, från Spanien eller Portugal. Det portugisiska konsulatet i Bordeaux belägrades därför av desperata människor som försökte få sitt exemplar av det livräddande dokumentet.

Den portugisiska regeringen förbjöd att sådana skulle utfärdas men den tjänstgörande konsuln Aristrides de Sousa Mendes gjorde som Wallenberg: han trotsade förbudet.

När de nazistiska trupperna närmade sig arbetade han och personalen i tio dagar dygnet runt med att utfärda och stämpla visum. Mendes hann utfärda tusentals innan han kollapsade av utmattning.

Han avskedades visserligen för detta tilltag men de dokument han utfärdat respekterades av alla myndigheter och nästan 30 000 människor undkom därmed Förintelsen. Det är den största räddningsoperation under kriget som kan tillskrivas en enskild person.

Hunnerna var ett aggressivt krigarfolk från Asien. Detta folk krigade sig under 300-talet västerut och nådde till sist Europas yttre gränser. I Ukraina attackerade man ett annat folk, Goterna, som flydde vidare västerut och år 376 desperata stod vid Donau som utgjorde Romarrikets gräns.

Imperiet var vid den här tiden på dekis och delades förövrigt år 395 där den östra rikshalvan blev den dominerande.

Goterna ville för att undkomma död och nöd söka asyl på på romersk jord – något som inget folk med egen ledare normalt beviljades. Men Goterna beviljades detta, möjligen med baktanken att de skulle utgöra en buffertzon vid imperiets gräns.

Vi känner till den romerska evakueringen av Goterna över Donau genom den romerske historikern Ammianus Marcellinus som återger händelsen i verket ” Res Gstae”.

En samtida romare beskriver scenen vid Donaus gräns:

En stor mängd människor…står på den motsatta stranden…de sträcker ut sina armar i gråt pch klagosång, medan de ber om lov att få fara över.

Evakueringen gick alltså illa. Flyktingmottagandet var dåligt förberett och de romerska soldaterna inte tränade för uppgiften. Goterna evakuerades över den strida floden i små farkoster och i oro över att hunnerna skulle hinna upp dem började de göra egna flytetyg. Många försökte också simma med resultat att många människor dukade under.

Läget blev desperat. Lik flöt omkring, vettskrämda folkmassor trängdes i panik för att komma åt de båtar som fanns att tillgå. Båtar krockade, människor föll i vattnet, skrik och bråk i nattmörkret.

Väl över på andra sidan samlades tusentals människor utan ägodelar i provisoriska läger utan mat, avlopp eller färskt vatten. Snart blev villkoren vidriga. Liken gav upphov till en fruktansvärd stank, sjukdomar utbröt.

Snart började de närboende klaga. Den utlovade hjälpen från romerska myndigheter uteblev vilket medförde svält och ytterligare nöd. Och som alltid i spåren därav: stölder och plundringar och den svarta marknaden.

Nöden tvingade desperata föräldrar att sälja sina egna barn som slavar (vilket var lika otänkbart då som nu). Ett barn byttes bort mot en hund – för att ge övriga i familjen något att äta.

År 377 var läget bortom kontroll och romarna ville flytta lägret. För att lyckas lättare försökte man lönnmörda den gotiske ledaren.

Lönnmordet misslyckades och Rom fick istället ett uppror på halsen. Snart anslöt sig fler folk som också vågat sig över gränsen och flyktingkrisen övergick till ett regelrätt krig.

För att göra en lång historia kort: trettio år senare plundrade visgoterna Rom och en ny historisk epok började: Folkvandringstiden.

Det borde finnas något att lära sig här. Upplever vi idag Folkvandringstiden 2.0? Ska vi inte ta tillvara människors kompetens istället för att avvisa dem till lidande och död? Plundrar de månne snart Rom varvid EU kollapsar?

SD må applådera därvidlag – men man bör vara försiktig med sina önskningar. De kan nämligen gå i uppfyllelse, men kanske inte helt på det sätt som det var tänkt.

Jag skojade när jag citerade Groucho Marx. Jag har inga andra principer än de jag faktiskt har. Låt oss inte frukta, missunna eller hata. Låt oss inte göra (om) historiska misstag.

Låt oss istället älska.

Källor:

Varberg Människan har alltid vandrat

NE.se

Wikipedia

sousamendesfondation.org

relaterade blogginlägg

svarta nejlikan

Folke Bernadotte

Raoul Nordling

Demokrati och samhälle, Politik, Sång och musik, Språk

öppna landskap

av adolphson

Många pratar numera om det förändrade politiska landskapet i Sverige. Själv kommer jag i sammanhanget att tänka på Lundell och konstaterar att jag trivs bäst i öppna landskap.

Planskilda korsningspartiet var det första lokala/enfrågepartiet och existerade i Vaxholm mellan 1973-1988. Partiet bildades på grund av missnöje med trafiksituationen. Eftersom det var det första lokala partiet fick det nationell uppmärksamhet. Det har också setts som urtypen för enfrågepartier och togs i samtiden inte riktigt på allvar.

Det är intressant, för en nörd som jag, att sätta Planskilda korsningspartiet i perspektiv. När partiet bildades var det unikt. Idag finns lokala partier i 146 av Sveriges 290 kommuner och dessa samlar tillsammans 600 mandat. En rejäl maktfaktor, alltså.

Jag intresserar mig för detta eftersom jag inte nöjer mig med konstaterandet att det politiska landskapet förändrats, nej, jag vill också hitta konkreta exempel på hur detta skett.

Det Planskilda korsningspartiets efterföljare har gemensamt är att dessa partier ofta enbart driver en fråga och (generellt sett) består av helt nya politiker eller av politiker som i protest slutat i ett parti och istället bildat ett nytt (lokalt/enfråge)parti.

Ett annat exempel på det förändrade politiska landskapet är elefanten i rummet. A.K.A. Sverigedemokraterna.

Detta är (enligt somliga) i mångt och mycket ett enfrågeparti och i alla händelser ett parti som delar landet. Jag funderar för egen del över huruvida jag gör en så kallad tankevurpa med SD när jag värderar dess samhällssyn.

För tänk om partiet helt enkelt inte går att mäta enligt vår, resten av oss, gemensamma moraliska standard? Och hur vet vi förresten att denna standard är den allena goda och saliggörande?

Med begreppet amoralisk avses någon eller något som helt enkelt saknar moral enligt vårt sätt att mäta den. Man är inte tillämpbar på skalan, helt enkelt. Där finns i så fall en koppling till nazismen vilken är oberörd av och står utanför våra moralbegrepp.

En nazist förstår inte varför Förintelsen var fasansfull och vi förstår inte varför nazisten inte förstår det. Och nazisten förstår inte oss. Därmed är kollisionen total och man kan, enligt filosofin, inte kalla nazisten omoralisk utan istället för amoralisk.

Sverigedemokraten avgränsar i stort sett alla sina politiska överväganden med nationalism och etnicitet och förmår därför inte frigöra sig från sitt nazistiska ursprung. Nazismen fungerar precis på samma sätt.

Så här säger Hitler själv om saken i sin bok (som alla vet vad den heter men som jag aldrig nämner – i synnerhet inte i skrift).

Den starke måste härska, inte låta sig smälta samman med den svagare och sålunda offra sin egen storhet. Bara den födde veklingen kan känna detta som grymt, men därför är han också bara en svaginskränkt människa. Ty om inte denna lag härskade skulle ju varje högre utveckling av alla levande väsen vara otänkbar (…)

Man kan alltså med starka argument hävda att nazismen är amoralisk. Men hur är det med SD? Personligen lutar jag åt det ställningstagandet eftersom vi har så svårt att förstå varandra. Samtidigt anser sig ju partiet vara demokratiskt (och är demokratiskt valt) och borde därmed falla inom våra gemensamma moraliska föreställningar.

Jag får väl fortsätta grunna på det.

Det nya poltiska landskapet är nytt för alla. Det som skiljer partierna åt är hur man förhåller sig till detta landskap. En sak som är tydlig är att partierna numera har en påfallande mörk samhälls- och framtidssyn.

Nja. Alla utom ett: Centerpartiet. Vi är positiva. Och för denna positivsim beskylls vi ofta för att vara naiva, för att inte ta problemen på allvar. Inget kunde vara mer felaktigt.

Det finns framtidsoptimism i Centerpartiet – hos oss är berättelsen om framtiden ljus. Det finns ingen motsats mellan ett sådant synsätt och viljan att ta samhällsproblemen på allvar. Centerpartiet är ett socialliberlat parti. Vi är, om någon frågar mig, det bästa landsbyggspartiet.

Man får inte sluta inte tänka. Man får inte sluta titta sig själv i spegeln. Man kan inte som universllösning skylla samhällets problem på andra. Det är invandrarnas fel, det är borgarnas fel, vänsterns eller gängens. Det krävs förvisso mod för att titta på sig själv. Men den som är orädd behöver inte skylla på andra.

Nej, det är inte bögarnas fel.

Jag lärde mig ett begrepp nyligen: Blå socialism. Termen avser den moderata och kristdemokratiska (och den sverigedemokratiska, definitivt) önskan att staten ska begränsa och förbjuda som lösning på problem.

Att se möjligheterna och samtidigt vilja angripa problemen inom klimat, integration och invandring, kriminalitet och arbetsmarknad är inte naivt. Det är mäktigt.

Moderaterna och Kristdemokraterna väljer mellan mitten och höger. Socialdemokraterna väljer mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det valet handlar om att ge det nya konservativa blocket en match. Jag hoppas Moderaterna vill hänga på vår sida i den matchen.

Januariavtalet fyller i dagarna ett år. Och Centerpartiet är som nämnts den optimistiska politiska rösten i Sverige just nu. Du som är liberal, och därmed positiv, borde titta efter vad Januariavtalet faktiskt innehåller. Fantastiska liberala reformer som landet behöver – strunt samma om det är en socialdemokratisk regering som genomför politiken.

Landskap förändras ständigt. För några decennier sedan engagerade en trafikfråga, idag oroar sig många över invandring av olika slag. Kanske, funderar jag, sitter mina ättlingar i de amerikanska svenskbygderna inne med perspektiv jag kunde ha nytta av.

Landskapet har förändrats – men kanske ändå inte så mycket. Eller, sagt med Angelas, Obamas och Thorbjörns ord:

Wir schaffen das

yes we can

Befolkningsomflyttningen inom landet och över gränserna har medfört att hävdvunna sociala kontaktnät brutits sönder. De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakten med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle. En tillfällig ekonomisk belägenhet får svåra ekonomiska och sociala konsekvenser (…).

Lundell gillade jag aldrig något vidare under hans storhetstid. Men visst är Uffe något på spåren, vilket är utmärkande för alla stora poeter, i sin sång som många ville skulle ersätta Du gamla du fria som nationalsång.

Sug på den, SD.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,

ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl

Källor

SCB

Wikipedia

Hovstad: ”vårt förakt för svaghet

Martin Åhdal (C)

Ulf Lundell: Öppna Landskap

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Sång och musik

j’accuse…!

av adolphson

Jag anklagar er, Sverigedemokrater.

Statistiken säger att andelen som röstar på SD är högre bland lågutbildade. Även glesbygdsbor och män röstar i större utsträckning på partiet. SD är lika stora, ibland större, som socialdemokraterna inom LO. S-kvinnor börjar dock nu i allt större utsträckning också rösta på SD säger oss analysen vidare.

Mot den bakgrunden blir lite märkligt att hävda att SD är ett borgerligt fenomen. Väljare och partier är dock olika saker. Det tycks som att KD har lättast att samarbeta med SD, därefter kommer ett något mer vilset och ambivalent M.

Vi i Centerpartiet vill absolut inte. L är mer svårbedömt men ännu så länge tycks de inte vilja ingå i det konservativa block jag är övertygad som att vi kommer att se inför valet 2022.

För mig är det obegripligt hur man kan rösta på SD. Jag kan inte förstå det. Varför? Enkelt – partiet är sprunget ur nazismen. Det går inte att komma runt detta faktum hur mycket tid som än ligger mellan dess ursprung och nuet.

I nazismens kärna, liksom i allt som kommer ur den, ligger fenomenet att vilja distansera sig från konsekvenserna av sin politik. Alltså från det konkreta resultatet.

En av psykologerna, amerikanen Gustave Gilbert, som förhörde och undersökte ledande nazister efter andra världskriget diskuterade en hypotes med Göring. Han gjorde det för att försöka förstå hur Förintelsen kunde ske.

Kunde Hitler uppmanat Himmler att mörda judarna utan att berätta exakt hur det skulle gå till? Himmler tolkar ordern och planerar sedan övergripande koncentrationslägren och ger Höss (kommendanten för Auschwitz) med flera i uppdrag att genomföra folkmordet.

Göring bekräftade hypotesen.

På så vis såg ledande nazister aldrig konsekvenserna av sina beslut. Absolut lydnad uppåt i kombination med att överheten distanserar sig ger visst tolkningsutrymme och ledde i slutändan till Förintelsen.

Våra dagars statssystem fungerar ofta på liknande sätt. Våra myndigheter eller ledande politiker ser inte konsekvenserna av sina beslut. De ser inte hur det går för flyktingar på medelhavet, för den som utvisas till Afghanistan, om tiggaren inte får tigga eller vad det nu handlar om.

Det räcker med svepande formuleringar som ”systemkollaps” eller ”vi kan inte ta emot hela världen” för att legitimera sin retorik.

Det är för detta jag anklagar er, Sverigedemokrater.

SD i Falun kan tyckas ofarliga. De har motionerat om trafik, om en telefon för äldre, om skärpt ordningsstadga och tiggeriförbud. På riksnivå är de lite mer slipade.

Det återkommande är dock viljan att distansera sig från konsekvenserna av sin politik. Man är inte rasist, homofob eller kvinnofientlig, nejdå, man vill ju bara det som man anser är bäst för Sverige och dess folk.

Vilka som ingår är en annan fråga.

Det som gör att de faktiskt inte ligger så långt från sitt nazistiska ursprung som de själva anser är deras uppenbara förakt för svaghet. Därmed är avståndet till ren och skär nazism inte så långt bort som de vill göra gällande.

Nazityskland skar rejält i bidragen till välfärden jämfört med Weimarrepubliken. Inget daltande med underlägsna individer, där inte.

SD:s retorik går ut på att svenskarna, folket, staten, våra institutioner och geografin är högt stående och i sig själva något bättre och starkare än allt utsocknes. Det måste därför skyddas och bevaras – exempelvis genom deras uppfattning om ordning och reda (tiggeriförbud).

SD är inte ett demokratiskt parti bland andra. Utbildning, bostadsort eller kön till trots – den som röstar med SD är uppenbarligen beredd att bortse från det jag diskuterar ovan. Jag tror att den potentiella sd-väljaren är arg, bitter eller kanske rädd, och att vi andra måste försöka göra något åt detta.

Vi måste hitta lösningar på samhällsfrågorna och då kan vi inte hålla på och smeta SD på varann. Vi måste ta vårt eget ansvar.

Men vi gör det inte genom att samarbeta med SD eller acceptera dess politik. Socialdemokraterna har ett särskilt stort ansvar eftersom det partiet förlorat så många väljare till SD. (Detta alltså inte sagt som smetning).

Men väljaren får först som sist stå för sitt val liksom politikern för sina.

Jag anklagar den som engagerar sig i SD, stödjer deras politik eller samarbetar med dem för allt jag skrivit ovan. Alla får göra som de vill men jag kommer aldrig acceptera SD eller dess politik.

Många är det som skrattar åt den briljante Henrik Dorsins ”Tomten är en kommunist”. Den är mycket bra. Men ska satiren träffa riktigt rätt borde han vara lite modigare. Nuförtiden hade ”Tomten är en sverjävän” passat bättre. Det klart, vi har ju Robert Gustafssons sketch om tanten och nazisterna. Det kanske inte är svårare.

Jag anklagar er, Sverigedemokrater. För aningslösa lösningar på svåra problem. För att sätta farliga krafter i rörelse. För att inte fullt ut stå för vad ni orsakar.

Nu tror jag inte min tirad spelar någon som helst roll för er. Jag tror ni hånskrattar åt mig. Jag tror ni är nöjda med att ha lyckats i ert uppsåt och att era väljare accepterat er fullt ut för detta.

Så jag upprepar. Jag kommer ständigt motarbeta er. Visst kommer jag hälsa artigt och byta något ord. Men tro inte för ett ögonblick att jag någonsin kommer att glömma att ni från början var nazister.

Under fernissan ser jag ännu mörkermannen – då och då tittar han fram. Ni förmår inte fullt ut gömma honom. Visst kan vi hälsa – men vänner kan vi aldrig bli.

För man måste stå för sina handlingar.

Källor:

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

Demokrati och samhälle, Politik

väljarnas hämnd

av adolphson

Sedan 2010 fungerar SD som politiskt slagträ i debatten. Det tjänar partiet väl, det växer ständigt – det är ingen hejd på självförtroendet och nu är målet inställt på att bli landets största parti.

Kanske lyckas de med det.

Jag har ägnat mycket tid att analysera både SD:s tillväxt och hur man som politisk motståndre ska förhålla sig till partiet. Kanske kan en historisk parallell från vårt grannland hjälpa till? Denna text svepte nyligen förbi i mina sociala medier i en grupp som heter Klubben för Svensk historia och är hämtad ur Bengt Lindroths bok Väljarnas hämnd.

I december 1973 inträffar jordskredsvalet i Danmark. Ur ingenting steg Fremskridspartiet fram och blev näst största parti. Ledaren Mogens Glistrup behandlades dock som paria i Folketinget i Christiansborg av alla de som förlorat. Ingen talade med honom. Valet innebar också att efterkrigstidens dittills ledande och mest briljante politiker, socialdemokraten Jens Otto Krag, konstaterade att vad han stått för tycktes ha rasat ihop; den starka och goda och upplysta välfärdsstaten, bygd på politiska förtroenden och allianser mellan de etablerade och klassiska partierna.

Valet innebar att Krag lämnade politiken efter 26 år i Folketinget. Några år senare avled han. Mogens Glistrup har själv i efterhand berättat om mötet i Christiansborg mellan de två. Krag höll på att packa ned papper och böcker i flyttkartongen i flyttkartonger i det annars helt kala rummet när Glistrup kom in. Den korrekthet med vilken Krag tog emot honom betydde en del för den annars så utfryste. Välkommen in, sade Krag. Och de två satte sig på varsin flyttkartong.

Så inledde Krag ett förhör om Glistrups politiska tankar och åsikter, skarpt och kritiskt men inte ovänligt. Den tidigare statsministern var tydligen ute efter att försöka förstå vad som låg bakom Fremskridtspartiets succé, det verkliga budskapet bakom Glistrups retoriska tirader. Glistrup uppfattade att här fanns ändå någon som på ett behärskat och artigt vis lyssnade till hans idéer om de grundläggande obalanserna och den ödesdigra dynamiken i välfärdsekonomin. Det som drivit upp honom på barrikaderna.

För Jens Otto Krag gav samtalet en insikt som avspeglades i hans råd till efterträdarna: jaga inte efter den mannen eller hans parti och ge er inte ut efter hans väljare. Få istället ordning på problemen han talar om. Bara på det viset kommer vi åt Glistrup – som han kallade både “en galen mand” och “farlig” – och hans gelikar.

Krag skrev i sina dagböcker och i sina krönikor i tidningen Politiken om “väljarnas hämnd” på de etablerade partierna, att de på goda grunder var förvirrade och besvikna: “Det är denna folkliga otillfredsställelse som är verkligheten bakom beskyllningarna. Det som hänt var “en allvarlig kris för folkstyret” och det värsta man kunde bemöta Glistrup med var “en orkeslös debatt som i hans återgivning bara skulle bekräfta alltsammans som ett evigt malande lirumlarum”. Här krävdes istället samlade och handfasta politiska lösningar.

För mig personligen har SD på senare tid blivt något mer konkret än bara en odefinierbar ondska. Jag har blivit tvungen att förhålla mig till detta faktum och även tvingats göra upp med några av mina tidigare ståndpunkter.

Innebär detta min personliga normaliceringsprocess av SD, den som många fruktar? Kanske. Men jag ser det inte så. Den som orkar läsa vidare får själv bilda sig en uppfattning.

I början av mandatperioden gruvande jag mig över hur jag skulle göra om någon från SD hälsade på mig eller ville byta något alldalgligt ord. Nu har det inte inträffat särsklit ofta men min mor uppfostrade mig att vara artig och att man ska hälsa på alla. Ja, en potantiell läsare kan naturligtvis inte missa att notera den tämligen låga nivån på resonemanget. Men så var det för mig – jag är fullständigt uppriktig nu.

Jag uppmanade nyligen från talarstolen i fullmäktige oppositionen att inte gå i fällan och debattera SD:s förslag om att förbjuda tiggeri – vi är ju överens alla vi andra. Låt oss bara avslå stolligheterna och istället fokusera på väsentligheter. Jag fick till svar från någon i MP att man måste upphäva sin röst till protest. Som jag skulle ha problem med det.

Nivån, igen.

Åsikter och analyser går allmänt isär. Hur ska vi stoppa SD utan att låta ”den normala oppositionen” vinna terräng? Är var tredje svensk dum i huvudet? Från läktaren gastas att det är vårt, de andra partiernas, fel och att vi måste sluta mobba SD.

Jag har personligen landat i att hålla koll på dem. Kommer det uppenbart diskriminerande förslag måste vi vara på tårna, alla vi andra. Kommer det andra förslag förhåller vi oss till dessa enligt gängse demokratisk praxis.

Sedan har vi den lokala oppositionen som menar att borgerliga partier närmar sig SD. Oppositionen i Falun (minus SD) missar sällan ett tillfälle att påstå eller antyda att Falualliansen styr mer eller mindre genom SD. Vi är beroende av dem, heter det, vi har möten tillsammans och vi småpratar med dem. Dessutom ser man en ökning i antalet fall som SD röstar på våra förslag.

Genom att argumentera på detta sätt försöker oppositionen angripa den liberala värdegrunden och utmåla främst L men därigenom även hela Falualliansen som opportunister. Men det är en argumentation som tänjer rejält på sanningen. Faluns politiska ledning är inte beroende av något annat parti än de som ingår i samarbetet.

Jag sitter i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen samt två av dess utskott. Jag är med på möten och under ajourneringar. Jag kan personligen gå i god för att det inte förekommer samtal om politik med SD. De är aldrig med på våra möten, de har sina egna.

Vad som händer i andra sammanhang, på nämnder och i styrelser kan jag inte med säkerhet veta, jag kan inte heller säkert veta vad som händer inom andra partier. Men jag vet att Centerpartiet eller Falualliansen inte för politiska samtal med SD. Vi förhandlar inte om politik och vi anpassar inte våra förslag till det partiet.

Men det händer att jag hälsar och byter något enstaka ord med de två SD-representanterna som sitter i kommunstyrelsen och jag hälsar även på min gamle elev som är ersättare för SD i fullmäktige. För jag är som sagt uppfostrad så.

SD i Falun röstar ofta på Falualliansens förslag, det är sant. Men är det verkligen vårt problem? De får väl rösta som de vill? Röstar de på oppositionen får vi kaos eftersom den lokala regeringen då faller. Och dessutom vinner isåfall sämre förslag, enligt min uppfattning.

Det är bra om SD röstar på våra förslag, eftersom de är just våra. Det händer även påfallande ofta att andra partier röstar med oss. Röstar SD på sina egna förslag är väl allt gott nog – förutsatt dessa inte vinner majoritet (deras förslag är inte sällan usla).

Falualliansen har konsekvent röstat emot SD:s motioner som tiggeriförbud och strängare lokala ordningsregler. Oftast går våra egna förslag igenom med aktivt eller passivt stöd av Socialdemokraterna. Vi är inte beroende av SD. Får vi en majoritet emot oss faller våra förslag och vi måste hitta en annan lösning, svårare är det inte.

En lokal vänsterpartist sa en gång att all politik innehåller ett visst mått av populism. Jag har funderat mycket över det påståendet. Jag tror hen har rätt. Populism innebär ursprungligen något som går hem hos folket, även om ordet idag har en negativ laddning. Vi i Falualliansen försöker naturligtvis utforma våra förslag så att många som möjligt ska gilla dem.

Jag anser att Socialdemorkaterna i Falun bygger en klassisk halmgubbe. De påstår och antyder att Falualliansen samarbetar med SD och sedan argumenterar de att vi är dåliga som gör så – fast det inte alls är sant. De gör detta genom att ge sig på ett av de minsta av partierna i samarbetet – Liberalerna.

Kanske vill Socialdemokraterna flytta fokus från att många av deras väljare gått till SD. Kanske har de svårt att kritisera vår politik på annat sätt. Kanske tror de det är ofarligt att ge sig på Liberalerna i sammanhanget. Jag vet inte. Något jag däremot vet är att frågan om vem som röstar på vilket parti och hur partier skapar och bygger politiska majoriteter är två helt olika saker.

Kanske kunde Socialdemokraterna i Falun vända sig till någon av de 43 kommuner i Sverige där S styr i minoritet genom hoppande majoriteter? Hur förhåller sig exempelvis Socialdemokraterna i Örnsköldsvik till SD, eller i Åstorp (där S styr med L) eller varför inte Stenungsund där S styr med fyra andra partier.

Det säger en del om socialdemokraterna här i stan att de vill försöka smeta ner alliansen med SD. Det är ju som sagt bland deras kärnväljare SD vuxit mest. SD är största parti inom LO. Och nu börjar de vinna S-kvinnorna också. Ändå försöker ledande socialdemokrater skylla SD:s framgångar på borgerliga partier.

På riksnivå och lokalt i Falun ser det tämligen olika ut i relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Här i Falun beklagar jag den utveckling S nu genomgår.

Vem kan sia om hur väljarna kommer att reagera de kommande åren fram till 2022? Jag tror att vi andra måste sluta bry oss så mycket om SD. Vi röstar ner förslagen de kommer med – antingen beroende på att de är illa genomtänkta eller på grund av deras värdegrund. Vi borde sluta använda det partiet som tillhygge i debatten med varandra och vi borde lära oss något från Danmark.

Genom att komma med gedigna och relevanta politiska lösningar på människors problem och farhågor alltså. Tänker man så är man genast en bra bit ifrån det som Socialdemokraterna i Falun just nu yvas över.

Men det klart – varje parti svarar för sig självt. Jag har förmånen att i viss utsträckning svara för Centerpartiet och vi är ju strängt taget inte adresserade i den här frågan. Vi jobbar därför på, så gott vi kan.

källor

Bengt Lindroth – ”Väljarnas hämnd – Populism och nationalism i Norden, årsbok för Föreningen Norden 2016

Samtal med Joakim Storck, kommunalråd och KSO (C) i Falun

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Språk

mentalitetsproblem

av adolphson

Det klart man skuldsätter sig om inga andra möjligheter står till buds. Men det finns alternativ, till vilket jag strax återkommer.

I Falun fick år 2008 elva personer hjälp med skuldsanering. 2018 hade antalet ökat till hundra individer. I hela Sverige rör det sig om fyra hundra tusen människor som är skuldsatta över vad de mäktar med. Den sammanlagda summan uppgår till cirka 200 miljarder kronor. Det är lätt att låna pengar idag. Kommunen (och jag i yrket) jobbar med att få människor på fötter igen – att ha sin ekonomi i ordning är grunden till om inte allt så åtminstone mycket.

Förutsättningen för det är en anställning.

Det är en del prat om att politiker ska komma ut i verkligheten, skugga en lärare, och sådant. Det är nog bra men jag tänker att dörren svänger åt två håll. Jag tror att det också skulle vara bra för vanliga medborgare att skugga en politiker en dag eller vecka. Det kunde också vara bra att sätta sig in i hur det är att leva utanför samhället, under en vecka eller så. Åk ut till flyktingförläggningar (i den mån dessa finns kvar), besök de segregerade förorterna eller en vårdinrättning.

Om jag förstått saken rätt har den som vistas i här landet med tillfälligt uppehållstillstånd två år på sig att lära sig svenska och trygga sin försörjning genom att komma ut på arbetsmarknaden. Lyckas hen med detta kan lyckan vara gjord eftersom det kan leda till permanent uppehållstillstånd eller åtminstone ett förlängt tillfälligt.

Motsatsen leder till motsatsen – nämligen utvisning.

Tänk vilka krav detta ställer på den enskilda människan. Även om du är högt utbildad är det banne mig inte lätt att lära dig ett nytt språk och fixa ett jobb i landet på egen hand. Min slutsats är att vi nog måste hjälpa till och att det också ligger i vårt eget intresse.

Det finns en väldig massa människor, inte bara nyanlända, som står utanför arbetsmarknaden. I Falun rör det sig i dagsläget om två tusen trehundra individer. Tyvärr står vi även inför ett enormt kompetensgap. Kort sammanfattat innebär det att i Dalarna ska inom tio år tio tusen färre människor i arbetsför ålder ta hand om femton tusen fler av våra medborgare som passerat åttioårsdagen.

Slutsatsen är glasklar. Det går inte ihop.

Vi kan inte räkna med särskilt mycket mer pengar för att klara välfärden, nej, vi måste tänka annorlunda kring de resurser vi har. Och vi har en gigantisk outnyttjad resurs. Att den är och förblir outnyttjad kan man enligt min mening förklara genom något jag kallar ett mentalitetsproblem.

Låt mig förklara.

Läs texten på bilden nedan. Det är ett protokoll från fullmäktige år 1965. I protokollet utmålas i saklig ton kvinnor som ett problem (i fall de skulle komma i fråga som kommunala parkeringsvakter) eftersom de har fler sjukdagar än män och därför att man måste räkna med barnledighet. Idag är det relativt få som så grunt analyserar samhälleliga problem (som i det här fallet att kommunen 1965 hade för få parkeringsvakter).

Ett annat exempel är att det är ganska exakt fyrtio år sedan Myndighetssverige slutade anse homosexualitet som en sjukdom. I stället ser vi idag fördelarna med ett samhälle som inte diskriminerar kvinnor eller homosexuella. Men det tog tid innan vi kom dit. Och processen fortsätter samtidigt som den börjar om.

Min poäng är att vi måste komma bort från pigdebatten. Åsikten att vissa jobb eller yrkeskategorier är sämre bara för att de är mindre kvalificerade. Vi har, som sagt, en enormt stor, outvecklad potential som bara väntar på att få komma och arbeta, praktisera, bidra. Jag vet det för jag har mött dem många, många gånger. Det har säkert du också. Men har du sett dem i ögonen? Verkligen mött blicken?

Låt mig bli konkret. Vi kan ändra i LAS (= den snart femtioåriga lagen om anställningsskydd. Vi har alltså en lag som är några år yngre än resonemanget om kvinnliga parkeringsvakter ovan för att lösa problem i ett samhälle som ser mycket annorlunda ut än det under vilket den tillkom), vi kan införa arbeten som innebär att undersköterska inte är den lägsta yrkeskategorin, vi kan införa lärarassistenter och andra assistenter i skolan och för detta tillföra ge handledarresurser. Det är så mycket vi kan göra.

Men vissa starka, privilegierade, grupper säger nej till förändringar av detta slag. Det ställer i sin tur krav på oss som kommunicerar att vara transparenta, pedagogiska. tålmodiga och övertygande.

Arbetarrörelsen och vänstern har blivit sin egen fiende, tycks det mig, de har blivit något av allt det som de själva bekämpade i sin begynnelse. Det ligger på oss andra att få dem om inte med oss så åtminstone att gå med på några av de större förändringarna jag beskriver ovan.

För vad är alternativet? Att människor kommer i någon form av arbete är alltid bättre än att de över tid uppbär försörjningsstöd (bidrag) för sitt uppehälle. Alltid är det så.

Om vi lägger ihop en svår ekonomisk situation med att 67 nya individer varje månad behöver försörjningsstöd i Falun – jag säger det igen: varje månad ökar antalet som behöver försörjningsstöd med sextiosju unika individer – med den alarmerade och eskalerande kompetensförsörjningsläget samt det faktum att vi har en enorm resurs i alla människor som inget hellre vill än att komma i arbete så torde även den mest enögt motsträviga människa inse att alla tjänar på att lösa situationen.

Jösses vilka utmaningar, resurser och möjligheter vi har. Men vi kan fixa det. Något vi däremot inte kan är att vänta.

Hävdar någon att vi trots allt kan det bör denne fundera något över vad kompetensglappet innebär för hen personligen. Vad innebär det för vederbörande barns, eller sin egen, utbildning? Vad innebär det för hen personligen eller för någon anhörig som inte får ändamålsenlig och värdig vård i tid eller när rent allmänt när hen tvingas leva i ett än mer polariserat samhälle.

Frågorna många men svaren få. Det vi med säkerhet vet är att det kompetensgap som vi redan är inne i men vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka måste mötas med fler personer.

Vi möter den med människor som ofta redan har den erfarenhet och kompetens som krävs och som är villiga att arbeta inom de yrken där det finns en efterfrågan. Vi har ju människorna här, mitt i bland oss, och vi hindrar dem på grund av fantasilöshet, stelbenthet, rädsla och fördomar.

Hur vågar vi?

Jag hade tänkt sätta punkt här. Men jag vill inte sluta på ett så dystopiskt vis. För, uttryckt med Churchills ord, jag är optimist. Det verkar inte vara någon mening att vara något annat.

Vi lever i en tid när den som inte har lätt kan låna. Men man kan inte låna av framtiden, det har alla som engagerar sig i klimathotet insett. Förr eller senare måste nämligen skulden betalas tillbaka. Och precis som vi erbjuder skuldtyngda hjälp bör vi hjälpa den stora gruppen människor i arbete. Det kommer att löna sig.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Skola

dialogen

av adolphson

Ordet dialog härstammar från grekiskan och betyder genom samtal. Exempelvis samtal mellan två eller flera personer för att utbyta åsikter. Inom världslitteraturen är dialogen vanligt förekommande och gestaltar ofta konfrontationer där handlingen i berättelsen tar en avgörande vändning. Dialogen syftar i en berättelse till att låta de medverkande karakterisera sig själva genom åsikter, omdömen och uttryckssätt.

Dessa konfrontationer fungerar väl inom politik som med nödvändighet måste innehålla ett visst mått av konflikt. Personligen tror jag dock mer på den konstruktiva dialogen där vi, trots att vi inte alltid håller med varandra, ändå lyssnar och respekterar varandra.

En sak som återkommit i efterdyningarna av Faluns budget är att vi i den politiska ledningen vill skära ner på Dialogens verksamhet. (Dialogen är en verksamhet inom socialförvaltningen som arbetar med unga.) Argumentationen går i stort sett ut på att vi som står bakom den här budgeten vill försämra för barn och ungdomar som har det svårt.

Vi vill alltså barn illa. Vi föraktar svaghet. Det är faktiskt att indirekt kalla oss fascister.

Att vi förklarar oss med argument i stil med att Dialogens verksamhet, som alla andra verksamheter, är oerhört viktig och därför borde kunna utvecklas eller tillgodoses på andra sätt inom förvaltningen (enligt förvaltnings eget förslag), särskilt i en trängd ekonomisk verklighet, är det ingen på motståndarsidan som lyssnar på – det anses inte som ett giltigt argument.

Det är en helhet som hänger ihop, det här med budget. Lägger man ner skolan i Toftbyn kanske det är dåligt för de som bor där men samtidigt kanske bättre för kommunens samlade skolverksamhet. Kanske kunde man därigenom också satsa mer på Dialogen?

För våra resurser är, tyvärr, begränsade. Frågan hur vi ska använda våra medel utifrån våra behov är en svår nöt.

Rätt eller fel att lägga ner skolan i Toftbyn? Det får vi sällan veta. Att diskutera den här typen av frågor är intressant och på sikt givande. Men dit kommer vi aldrig, nej, i stället möter man den här typen av vildsint svingade slagträn:

Det är inte politikerna som sviker. Det är Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Falupartiet tillsammans med Sverigedemokraterna som sviker Faluborna genom att halvera personalen på Dialogen. Det finns politiska alternativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet värnar ungdomars psykiska hälsa och röstade i nämnden Nej till nedskärning i Välfärden.

Eller min personliga favorit från en representant från MP som hävdade att alla allianspolitker har pengar på banken som borde gå till välfärden.

Det tycks mig som att dialogen om Dialogen spårat ur. Om den någonsin började.

Det finns en Facebookgrupp som heter ”Politik i Falun”. Det var jag som startade den en gång i tiden – men då hette den Medborgardialogen. Fler och fler aktiva politiker väljer numera att lämna den – eller inte vara med. Tonläget är högt, brösttonerna från främst oppositionen… inte direkt blygsamma.

Visst är det bra att synas och jag har alltid satt en ära i att, som det heter, ta debatten. Men nu orkar jag inte det, längre. Iallafall inte i gruppen Politik i Falun.

Idén var bra, det tycker jag fortfarande. En plattform för dialog mellan de som har politiska uppdrag, makthavare, opposition, tjänstemän och medborgare. Tyvärr har följden blivit att många politiker jagats bort av en högljudd grupp med konsekvens att avståndet mellan politiker och medborgare ökat. Detta är vissa politiker, några som tar sig den rätten eftersom de anser sig tala för folket, medskyldiga till.

Ett tungt ansvar att bära. Populisten må skörda kortsiktiga framgångar men det demokratiska domslutet blir i slutändan hårt.

Jag tror det var journalisten Göran Rosengren som myntade begreppet osociala medier. Han har också återkommande diskuterat vilket ansvar vi folkvalda har för tonläget vi använder oss av. För vilka konsekvenser ett upptrappat tonläge får. Historien lär oss nämligen att hårdare debattklimat förr eller senare alltid leder till våld och hot.

Och det blir ofta argt, otrevligt och inte sällan hotfullt i Politik i Falun. Jag har haft som ambition att på ett sakligt sätt diskutera och bemöta åsiktsbaserade argument. Nu slutar jag med det.

Visserligen tror jag inte att någon sörjer detta beslut eller att det gör varken från eller till i det stora hela. Men det känns bättre för mig. Ännu så länge stannar jag i gruppen (jag vet att många politiker gått ur), men mest för att hålla lite koll på vad som rör sig bland de rödgröna partiaktiva och deras gräsrötter.

(Det lär vara så att SD by far vunnit slaget i sociala medier. Det är inget man ser i min lokala filterbubbla. Här är det V, S och i viss mån MP som syns och hörs mest.)

Det är förvisso en mänsklig rättighet att gnälla, och kanske är det vad jag ägnar mig åt just nu, men jag har en annan syn på politik än så. Jag tycker nämligen att Falun är en fantastisk stad att leva i, jag är stolt att ha fått människors förtroende att arbeta i demokratins tjänst och jag tror vi tillsammans kan skapa en god framtid.

Att vara politiker är ett aktivt val. Jag gjorde detta val för att jag vill diskutera konstruktivt, jag vill lära mig nya saker, jag vill träffa nya människor, jag vill bidra och utvecklas.

Det är min genuina övertygelse att vi kan bygga en ännu bättre skola (den är ju redan på många sätt mycket, mycket bra!), jag tror vi kan utveckla socialtjänstens verksamhet för att slippa den ständiga underfinansieringen, jag tror vi kan locka fler människor att både vilja besöka och bo i Falun och jag tror vi bättre kan ta hand om de som redan bor här.

Framförallt vill jag uppmana människor att själva engagera sig och hjälpa oss som gör så att fortsätta försöka göra något ännu bättre av den här stan som på många sätt redan är strålande. Det är ett viktigt värv – mycket viktigare, om någon frågar mig, än att viljan och behovet att skälla på oss som faktiskt försöker.

För att åstadkomma det jag ovan tar upp krävs dialog. Inte obstruktion, guilt by association, medvetna misstolkningar, hot, personangrepp, eller förvrängningar. Min uppfattning är att förutsättningarna för en dialog på lika villkor inte föreligger i sociala medier varför jag istället förespråkar det verkliga samtalet.

Vill du bli politiker eller är nyfiken på vad det innebär att uppbära ämbete är du välkommen att höra av dig. Jag eller någon annan från exempelvis Centerpartiet finns bara ett par knapptryck bort.

Länkar:

Göran Rosenberg

Dialogen

Demokrati och samhälle, Politik

ultimatumspelet

av adolphson

Ultimatumspelet är ett av de mer kända experimenten om människor och ekonomi. Det går i korthet ut på att en person får dela på 100 kronor (eller vilken valuta det nu är) med någon annan. Försökspersonen får göra som hen vill, behålla allt, dela lika eller ojämnt. Den andra personen som ingår i experimentet kan välja mellan att acceptera den förstes val av uppdelning eller säga nej till alltihop. Men då får ingen av dem någonting.

De flesta ekonomiska teorier utgår från att vi människor är rationella och kommer att behålla 99 kronor och ge bort en. Hen som får en krona kommer att acceptera detta eftersom en krona är bättre än noll och då spelar det ingen roll att den andre fick 99 spänn. Men riktigt så ser inte verkligheten ut. De flesta människor reagerar starkt på uppgörelser man uppfattar som orättvisa – hellre förlorar man än att framstå som svag, lättlurad eller underlägsen.

Man vill inte unna någon annan en orättvis framgång på sin egen bekostnad. Rätt naturligt, eller hur?

I verkligheten gör de flesta som deltar i testet uppgörelser om att dela 50-50 eller 40-60. Lärdomen är att vi människor inte styrs av kylig matematisk logik utan av känslor. Det har vi gjort sedan dag ett i vår evolutionära utveckling. En till synes svagare part som för massor med tusentals år sedan erbjöds en vinge av en kyckling av någon som sedan utan vidare själv la beslag på resten av fågeln skulle inte nöja sig. Nej, hen skulle gapa och härja för att visa sitt missnöje. Kanske förlorade personen på grund härav också vingen och fick gå hungrig, kanske utdelades till och med en omgång, men framöver skulle kollektivet dra sig för att försöka lura just den individen igen.

Vi människor vägrar i de flesta fall acceptera orättvisa erbjudanden eftersom evolutionen lär oss att den som gör det på sikt går under. Det finns även andra experiment som stödjer denna tes. Min favorit är den med gurkan och aporna (som man kan se på Youtube ). Två apor belönas för utförda handlingar med var sin bit gurka. Man byter efter en stund ut gurkbiten mot en vindruva för en av aporna – och vindruvor är ju godare. Resultatet blir att den andre, den som fortsättningsvis får gurka, blir sur och inte längre accepterar sin gurk-belöning.

Dessa teorier fungerar på individuell nivå. Tittar vi på vår mänskliga historia så ser vi genast att den full av samhällen som varit fruktansvärt orättvisa men som ändå bestått som relativt stabila samhällen över lång tid – inte sällan i hundratals år. Varför reagerar kollektivet inte som individen, var gör man inte revolution, om det nu är som forskarna säger att detta är biologiskt betingat. Svaret är att stora grupper inte kan fatta kollektiva beslut på samma sätt som en individ medan den styrande eliten kan hota kollektivet med hårda straff eller belöningar i livet efter detta i enlighet med de gemensamma reglarna eller trossystemet.

Kejsaren är en gud, du får din belöning i himlen efter döden, du kommer att lida i helvetet, nationalstaten Sverige är exklusiv för den med medborgarskap… eller vad det nu är vi tror och anser.

Allt storskaligt samarbete mellan människor bygger på en kollektiv tro på lagar och föreställningar trots att dessa egentligen bara är hittepå. Religion, eller andra berättelser, gränser, lagar – allt finns bara i vår fantasi och kräver att vi tror på dem. När vi gör så blir samhället stabilt. Om detta är rättvist eller moraliskt riktigt eller inte är en helt annat fråga.

Detta är förklaringen till allt: rasism, sexism eller annat förtryck, mänskliga rättigheter – liksom till varför vi har så evinnerligt svårt att enas i hur vår demokrati bäst bör utformas.

Falun – vi har ett resultat!

Av personliga skäl begränsades min roll under omvalet här i Falun. Jag skrev lite här och där och var med och kampanjade på stan då och då. Nej, det var andra som gjorde grovjobbet den här gången. Och, sett ur ett centerperspektiv, vilket grovjobb – verkligen imponerande! Nu ger jag mig i politiken igen och gör härmed, någon sorts personlig sammanfattning av omvalet.

En rolig kommentar var att det inte har varit så tätt med rikskändisar i stan sedan drottning Kristina var här. Valdeltagandet låg på knappt 60% jämfört med knappt 90% första gången. Det får nog anses som tillräckligt bra och alla partier verkligen ansträngt sig. Hur gick det, då? Jo, så här:

V var efter valet inte längre intresserade av någon valteknisk samverkan med alliansen varför nya, komplicerade förhandlingar vidtog. Och, som jag tidigare återkommande hävdat, man är ju inte så sugen på att hänga med dem som ägnat de senaste månaderna åt (onödigt) hårda och i mitt tycke, onyanserade, påhopp. Nu vill jag inte med detta påstående åter sätta igång den debatten, men nog det är sant som det är sagt: som man sår får man skörda.

Det diskuterades alltså både hit och dit men eftersom jag inte ingick i förhandlingsdelegationen för vårt parti, och för att jag inte vill trampa på någons tår, går jag inte närmare in på detaljer kring detta. Det hela slutade i alla händelser med att Falu-alliansen (där lokala Falupartiet ingår med ett mandat) styr vidare i minoritet.

Nu kan det inte bli fler omval på kommunal nivå, tack och lov, nu sitter vi där vi sitter tills den 8:e november 2022. Om nu inte någon av personliga skäl avgår, förstås.

Detta med minoritetsstyre fick förövrigt somliga att på det första sammanträdet i fullmäktige att bittert utbrista i tillmälen som ”den styrande minoriteten” och liknande. Rätt i sak men menat att provocera. Nåväl, kommunstyrelsens ordförande Joakim Storck uppträde statsmannalikt när han påtalade vikten av att inte i onödan såra varandra och påminde vidare fullmäktige om att vi trots allt alla är kollegor i det ansvarsfulla uppdraget att verka för Falun och dess medborgare – och att försöka göra detta i en respektfull anda även om, och när, vi inte håller med varandra.

Hoppas vi lyssnar.

Jag har beslutat mig en gång för alla att inte uttala mig i skolfrågor mer än i egenskap av lärare på Falu gymnasium. Jag klarar inte att sitta på två stolar – jag måste hålla isär rollerna. Andra må resonera annorlunda, men för mig blir det inte bra.

Min analys av det lokala Miljöpartiet är att de ligger relativt långt till vänster. De håller ofta med varandra, MP och V, på sammanträden och stödjer varandras reservationer. I frågan om från vilket parti man i första hand kallar in ersättare om ingen från det egna partiet kan delta i ett möte har MP valt V. Det säger något. Båda partierna diskuterade förövrigt skattehöjningar på detta mandatperiodens första fullmäktige, noterade jag.

KD skördade lite Ebba-effekt och ökade från 1 till 3 mandat så några nya ansikten dök upp därifrån. Liksom mitt eget parti gick KD framåt men vi förlorade ändå platser i nämnder, utskott och styrelser som ett resultat av minoritetsstyret. Förhandlingar är en svår sak. Och, som tidigare nämnts, det är skillnad på matematik och känslor. Ekvationen måste gå i lås i antal mandat i förhållande till politiskt inflytande.

Hur gick det då för mig personligen, har någon undrat. Först vill jag tacka för det stöd och förtroende Centerpartiet visat mig under en svår tid i mitt liv. Man verkar från partiets sida mån om att ha mig kvar – och det gör ju att jag vill komma tillbaka. Det är inte lätt att få ihop tillvaron som heltidsarbetande, ensamstående förälder och fritidspolitiker med relativt tunga politiska uppdrag.

Men jag ämnar försöka.

Jag fick 147 kryss i det ordinarie valet med 90% valdeltagande och 104 (tror jag) i omvalet med 60% valdeltagande. Det känns fint. Det gör mig till den tredje mest kryssade i partiet (bakom storheterna Joakim och Camilla – men Jenny Drugge skuggar mig, vi ligger lika) och bekräftar partiets nominering som tredje person på listan.

Detta betyder att jag är ordinarie ledamot av fullmäktige till 8/11 2022, ersättare kommunstyrelsen och vice ordförande i kommunstyrelsens utvecklingsutskott. Samt ersättare i lokala centerstyrelsen.

Det känns bra, det hela. Barnen, som vid tillfället jag refererar till ovan fick bevittna sitt första fullmäktigemöte (och ansåg det som hysteriskt tråkigt och att jag därför borde styra upp det hela) har givit mig sitt nådiga bifall.

Det är ju sånt du gör, pappa, sjunger och håller på med politik. Fortsätt med det, men snacka inte så mycket med folk på stan när vi ska köpa glass.

Man får allt beundra faluborna som nyligen stod ut med ännu ett val – det till EU. Jag noterar avslutningsvis att Centerpartiet passerade Moderaterna med 9 röster i det valet. Hur det gick för övriga här i stan har jag inte närmare koll på.

Om mitt liv vore en variant på ultimatumtestet finner jag mig just ha accepterat en överenskommelse där jag fick ett öre. Men allt är inte pengar – jag får så mycket annat i de uppdrag jag fått förtroende att förvalta en stund.

Jag ska göra mitt bästa!

Källor:

Harari, Homo Deus – en kort historik över morgomdagen

TED talks

Historia, Politik, Retorik, Språk

skökoson

av adolphson

Det höjs sedan förra valrörelsen i USA röster som menar att presidenten måste besinna sig.

Alldeles oavsett vad man anser om hans politik är det presidentens språkbruk kritikerna reagerar på. Alltså att tämligen vildsint demonisera sina motståndadre och kritiker. Vi har våra motsvarigheter i Sverige också. Jag har själv reagerat på Skyttedal och Bali, exempelvis. Men det tycks vara det nya, det här med att ge sig på sina meningsmotståndare för att ta heder och ära av dem.

Eller är det så nytt, egentligen?

Det är ingen ny åsikt att man inte ska vräka ur sig vad som helst när som helst. Gör man det får det konsekvener vilket var bekant redan under medeltiden. På 1300-talet ansågs det exempelvis jämställt med misshandel att bruka okvädningsord, förloämpningar, mot någon eftersom

ofta komma av onda ord onda handlingar.

Hetsar man (någon i) samhället får man skörda vad man sått.

Vid den här tiden, alltså under medeltiden, ansågs sedan gammalt att ord hade magisk verkan. Detta innebar att man inte uteslöt att det som uttalades också kunde gå i uppfyllelse. Därför staffades med dryga böter den som offentligt kallade någon skökoson. Med dagens språk innebär tillälet ungefär horunge. En sådan kunde nämligen, på grund av sina ringa utsikter i livet, ställa till det ordentligt. Med tanke på den tidens syn på sex och prostitution var det kanske det grövsta tillmälet i arsenalen och inget det togs lätt på.

Samma resonemang gällde om tillmälet istället var träl, tjuv eller lögnare – om man inte kunde bevisa att det man sa om vederbörande faktiskt var sant. Tänk, suckar den arme historieläraren, om den regeln vore allmän lag också idag. Andra staffbara tillmälen som var vanliga (enligt rättegångsprotokoll från 1400-talets Stockholm) var sädestjuv och mordbrännare.

Lagarna under medeltiden var skoningslösa, i synnerhet vid stöld, vilket historiskt sett är typiskt för samhällen där flertalet lever på marginalen. Berövades man endast det minsta av livets nödtorft riskerade man att själv gå under. Därför tillämpades ofta hårda, ympande, straff i avskräckande syfte.

En anklagad kunde enligt de gamla fridslagarna söka asyl i kyrkan förutsatt man inte stulit från den samma – hur detta tillämpades i praktiken är dock för mig inte känt.

Andra saker att iaktta från medeltidens lagstiftning är att den som ertappades med att våldta en kvinna halshöggs omedelbart. Det fanns även tariffer för att regelera ersättning till den som blivit av med frölemmen – något som möjligen påvisar att detta inte var helt ovanligt. Notera förövrigt att namnet på asaguden Freja/Frö lever kvar i språbruket.

Presidenten i USA fortsätter demonisera sina belackare och fenomenet tycks tämligen utspritt. Vad som i förlängningen händer om man ständigt tar till allehanda kraftuttryck är främst två saker.

Antingen mister orden sin innebörd, enligt principen i fabeln om att ropa efter vargen, och då är väl allt gott nog. Eller så leder det till vissa grupper i samhället anser sig att från makten ha fått fritt spelrum att attackera andra grupper.

Det kan passa makten fint, det. Som inför ryska revolutionen då den storägande bondeklassen av bolsjevikerna kallades grisar (för grisar får man slakta), nazisterna kallade judarna råttor (och följdaktilgen användes cyklon B som är ett insektmedel under förintelsen) och i Rwanda kallades vissa grupper kackerlackor (vilka man stampar ihjäl).

Skökoson kan möjligen till dagens amerikanska översättas son of a bitch. Det är inte ett tillmäle som passar att slänga sig med hur som helst, i synnerhet inte i den offentliga debatten.

Mina elever tilltalar mig i allmänhet med magistern eller magister Adolphson och jag dem vid förnamn. Det fungerar bra.

Relaterat

Ord

Om asyl

Quisling

Källor:

Nordberg: I kung Magnus tid

Historia, Mat och dryck, Politik

brattsystemet

av adolphson

Tänk om alkohol kommit idag, som en ny drog av något slag. Hur hade vi som samhälle reagerat? Tanken att använda opiater inom medicin är däremot relativt ny. Hur vi reagerar? Med avoghet.

1917 bestämde sig Sverige att all försäljning av alkohol skulle ske inom ramen för ett statligt monopol. Och trots att EU inte gillar idén något vidare så är vi fortfarande kvar där. Det tycker jag är bra.

Ett av de första systembolagen finns, och fanns, förövrigt i Falun. Det tycker jag också är bra.

Man införde också 1917 individuell konsumtionskontroll genom något som hette motboken – alltså en sorts registrering över medborgarnas konsumtion. Det låter nog rätt konstigt för dagens medborgare att personalen på systembolaget skulle fungera som statlig myndighets auktoritet och lägga sig i deras alkoholvanor.

Motboken avgjorde hur mycket alkohol varje medborgare fick köpa beroende på om hen var gift eller ogift, man eller kvinna, över eller under 30 år, var känd för skötsamhet eller inte etcetera. Blev man full (för) ofta beviljades helt enkelt ingen motbok. Män över 30 fick dricka max 4 liter sprit i kvartalet, gifta kvinnor beviljades överhuvudtaget ingen motbok, ogifta kvinnor kunde få konsumera 1-2 flaskor sprit i kvartalet. Man kunde dock få en extra mängd alkohol sig tilldelad vid festliga tillfällen – så som en 50-årsfest eller liknande. 

Jag har alltid haft en restriktiv syn på droger. Det är som bekant farliga grejer, det där. Jag är dock möjligen lite motsägelsefull eftersom när det kommer till alkohol har jag en annan uppfattning. Rioja, Zinfandel, Chablis, Dry Martini – eller varför inte ett glas champagne vid rätt tillfälle – nog är det att betrakta som ren och skär njutning?

Men visst, njutning med en tydlig baksida. Och ökad tillgänglighet göder den där baksidan. Därför måste tillgängligheten regleras. Det insåg man tydligen redan 1917. Så länge samhället har kostnader för konsekvensen av drogen har samhället också rätt att reglera tillgängligheten. Men det finns en tredje sida när det kommer till droger. Och innan en potentiell läsare avfärdar mig som drogliberal: ge mig en stund till.

Den tredje sidan är den medicinska. På flera håll i världen görs nu olika försök med att använda opiater för medicinskt bruk och med intressanta resultat. En intresserad kan lätt hitta detta på nätet. Själv sitter jag med följande frågeställning ringande i bakhuvudet:

Om (exempelvis) cannabisolja på olika sätt lindrar ett svårt tillstånd hos en sjuk människa – varför inte försöka?

Kokain är en drog som jag inte har någon relation till alls. Kokainet hade en storhetstid under tidigt 1900-tal. Före första världskriget var det på många håll i Europa helt lagligt att köpa öppet över disk utan vare sig recept eller andra begränsningar.

Det fanns olika sätt att konsumera kokain, exempelvis genom injicering eller som sugtabletter. Också konsumtionen skedde ofta helt öppet och inte sällan på nattklubbar eller annorstädes under vilda festnätter.

Drogingrediensen fanns också i många andra produkter som vin, te och…läsk. År 1902 tog Coca-cola bort kokainet ur läsken delvis på grund av rasistiska rykten som hävdade att drycken fick svarta män i USA att våldta vita kvinnor. Att ”Coke” innehåller kokain är förövrigt en seglivad myt som överlevt ända in i min egen barndom.

Under 1910-talet var kokainmissbruket påtagligt och iögonfallande varför recept och begränsningar infördes på många håll. Under första världskriget var kokain en mycket vanlig drog – kanske inte så konstigt om man betänker det trauma kriget innebar.

Det som oroade myndigheterna var att framförallt två grupper tycktes vara särskilt begivna: soldater och prostituerade. Det verkar, återigen betraktat med dagens ögon, kanske inte så märkligt. Jag menar: vem står över tid ut med någon av dessa gruppers vardag utan att på något sätt bedöva sig?

Produktionen av de olika kokainprodukterna skedde i allmänhet av tyska företag och onda ränker antyddes därför bland de allierade myndigheterna. Hade Fritzen månne uppfunnit ett hemligt vapen att angripa den brittiska moralen och stridsviljan?

Hemska tanke.

Den brittiska militärledningen införde 1916 restriktioner (samma år stridsvagnar började användas i kriget) för att hindra sin personal att komma över kokain, morfin, opium, hampa och en rad andra populära droger.

Från 1917 infördes en allmän kontroll av droger inklusive alkohol. I Sverige kom som sagt samma år föregångaren till Systembolaget och år 1922 hölls vårt lands första folkomröstning. Den kom att handla om huruvida Sverige skulle bli ett helt nyktert land.

(Just den här frågeställningen förvånar mina elever när jag tar upp saken. De förstår väl det egna ansvaret och valmöjligheten när det kommer till droger – men inte att ett helt land kan bestämma sig för att vara nyktert eller inte).

Normer förändrar sig. Det tycks som att vetenskapliga rön knuffar lite på gamla invanda föreställningar. Knark är farligt. Ja, det är det. Men också lindrande för den lidande. Var går gränsen? Vågar vi ens söka evidens för opiaters påverkan på psykisk och fysik ohälsa? Eller fruktar vi svaret?

Å andra sidan. Jag blandar mig på fredagskvällen omsorgsfullt en Dry Martini och dricker den med välbehag. With a lemon twist eller med oliver, det kvittar lika. Efter något glas Rioja eller Chablis så känner jag den inre värmen och välbehaget tillta och oron skingras. Och fasen vad spirituell jag blir efter två glas champagne – då skulle du träffa mig…eller inte. 

För då är jag ju inte helt mitt naturliga opåverkade jag. Men tänk om jag under påverkan faktiskt är bättre än mitt nyktra jag? För visst känner jag ju där på fredagskvällen hur jag slappnar av och oron sakta skingras.

Och så var det ju det där med den tredje sidan. Är man svårt sjuk vill man möjligen vara allt annat än just sig själv. Vem är någon att förbjuda ytterligare någon den verklighetsflykten?

 

Källor:

Englund: 1917

SO-rummet

 

Relaterade blogginlägg: 

Arabia Felix

Falu brännvin 

Demokrati och samhälle, Politik

fulspel vs 144

av adolphson

Jaha, tänker jag lite uppgivet, nu börjar det alltså. Fulspelet. Men är det valrörelse så är det.

Lokala S är revanschsuget och vill ta tillbaka makt och inflytande. Trots att jag känner många trevliga partipolitiskt aktiva sossar här i stan så när det kommer till makt och inflytande så är partiet inte att leka med.

S vill bestämma, helt enkelt. Det är som partiet anser allt annat än sig självt i förarsätet som orimligt. Det var till och med nyligen en sosse som i öppen sal och inför minst hundra personer frågade den föredragande Gudrun Schyman om hon hade några tips till falu-S som nu var i opposition.

De vet tydligen inte hur man gör när man är i opposition. Gudrun pulvriserade omedelbart vederbörande på sitt typiska vis. Lite onödigt, kanske. Och nu vittnar starten på omvalrörelsen om samma sak.

Men att de inte lär sig, någon gång? Varför inte närmare studera hur illa det kan gå om man gör sig ovän med allt och alla. Ta S i Göteborg, exempelvis. Först gör man en brakförlust i valet för att sedan dribbla bort alla möjligheter att förhandla. Så står man där till slut, sidsteppat och med interna bråk som resultat.

Till Falu-S vill jag säga: tiden när ni hade 42% är förbi. Det må verka märkligt för er – men verkligheten är ofta hård. Vill ni verkligen spela populismens locktoner för att komma tillbaka? Det kan bli en draksådd att tampas länge med, det.

Lokala V vädrar morgonluft och eldar på de också. Nåväl, vi konkurrerar i stort sett inte om samma väljare så de får väl hålla på och tjoa och tjimma. Men även deras beteende verkar för mig bra konstigt. Hur kan man få sin näring och politiska livslust ifrån att demonisera sina motståndare? Vad vinner man på det?

Röster, kanske. Man fiskar, alltså. Jag vet inte – det kanske fungerar. Falu-V hoppas på draghjälp från rikspolitiken och verkar i nuläget främst vilja attackera S. Till det ska läggas en historiskt sett dålig relation mellan partierna här i stan. Det hela går tillbaka till när S var tvunget att lägga ner skolnämnden och ombilda den för att bli av med dess vänsterpartistiske ordförande, som vägrade avgå.

Men, påpekar den skarpögde, är det inte precis det Adolphson själv gör med sin oförsonliga ton gentemot SD?! Nja, inte riktigt. Jag lägger inte hela min kampanj på att upplysa om allt som är fel med SD. Inte längre. Det klarar de nämligen alldeles utmärkt själva.

Det jag lovar numera är att hålla ett extra öga på partiet och, som det heter, ta debatten när det verkligen behövs. Annars gör de inte så mycket väsen av sig här i stan- vill de ta fullmäktiges tid och medborgarnas skattepengar i anspråk för att diskutera sneda eller otydliga vägskyltar så låt dem.

SD finns i princip inte i Falun. Kanske kommer farbror Jimmie hit i ett försök att ändra på den saken under omvalrörelsen, vad vet jag.

Det är många arga troll och svärjevänner som härjar på Centerpartiets olika sidor. Angrepp och invektiv står som spön i backen. Det är obehagligt och en av anledningarna till att jag återkommande uppmanar alla politiska företrädare att hålla sig i från personangrepp.

Men okej – sämste troll! Tärningen är kastad! Hit med en grogg och en dator så ska jag slå världen med häpnad.

I övrigt anser jag att man inte ska blanda ihop rikspolitik och lokal dito. Centerpartiet utgör över den senaste och innevarande mandatperioden stommen i Faluns politiska liv. Jag hoppas väljarna låter oss fortsätta.

Så till sist vänder jag mig till mina personliga väljare, till er mina alldeles egna 144 kryss. Jag ber er om förnyat förtroende och hoppas alltså på er röst ännu en gång. Nu kanske ni undrar vad jag åstadkommit? Det vore väl rimligt att säga något om det.

Mycket tid har gått åt till att lära mig det politiska hantverket, jag är ju faktiskt ny på mina positioner. Internt i C har jag på olika sätt försökt påverka politiken i riktning bort ifrån SD (alltså inte för att det funnits någon risk i C men däremot tycks ju andra kraften inom alliansen styra dithän) och att hantera den bisarra och omänskliga frågan med alla nyanlända människor. Jag har just fått upp frågan om att försöka få kommunen att bli lika bra på att ta emot praktikanter, för en längre eller kortare tid, som det privata näringslivet.

Fulspel, eller inte. Det är ju faktiskt valrörelse. Vill du som är falubo att jag, eller någon annan av de i mitt tycke såväl trevliga som kompetenta centerpartisterna, ska fortsätta till nästa val – ge oss chansen den 7:e april.

 

53065767_10156767869655617_5013396624609640448_n