Dagsedlar åt etablissemanget

Det har efter SD:s valframgångar här i Sverige, resultatet av BREXIT och det amerikanska presentvalet diskuterats mycket kring begreppet etablissemang.

Det har bland annat hetat att det verkliga folket, alltså de utanför etablissemanget, genom dessa val äntligen rest sig och besegrat eliten.

Jag har funderat en del på det där. Att slänga sig med etiketter hit och dit. Vad betyder egentligen etablissemang?

Enkelt sammanfattat menas med detta en synlig social minoritet med en dominerande ställning inom en nation eller samhälle. Denna grupp, eller elit, innehar makten, privilegierna och utövar kontroll över hela eller delar av samhället i fråga om ekonomi, politik och kultur.

Åtminstone upplevs det så av de som inte av olika skäl känner sig delaktiga av allt det goda som de privilegierade får. När begreppet används är det vanligen för att nedsättande kritisera en samhällsstruktur.

Kritik mot makthavare som den som kritiserar menar tillhör etablissemanget bemöts ofta från den angripne med att kalla angriparen populist.

Populist kommer av latinets populus vilket betyder (hela) befolkningen, den stora massan. Med detta begrepp brukar i allmänhet avses en politiker som säger det folket vill höra i syfte att själv bli vald till ett ämbete.

Populisten tar i allmänhet inte ansvar för helheten, exempelvis för hur de populära reformerna hen utlovar ska finansieras. Återskapa försvunna jobb, förhindra frihandel, gå ur EU, minimera invandring… Populisten anses därför ansvarslös av hens motståndare.

Konflikten mellan befolkningen och den styrande klassen i ett land är gammal. Den går åtminstone tillbaka till antikens Rom och kanske ännu längre.

Karl Marx historieskrivning utgår från att det alltid funnits konflikter mellan olika sociala grupper i samhällen. Marx menar att den som äger, etablissemanget, inte vill dela med sig och de som inte äger, merparten av folket, massan, vill få del av överflödet.

Och så rullar det på i historien, säger han, tills vi med våld förändrar det hela. Revolutionen är i Marx värld nödvändig för att skapa en ny bra värld, det klasslösa samhället. Likheten i argumentationen med vissa populister på högerkanten är slående.

Vad händer sen?

Populisten går från bombarjacka till kostym medan etablissemanget gör den omvända resan. För att konkretisera: latinos, kvinnor och svarta har i stor utsträckning röstat på Trump. I Sverige röstar fler nyligen hitkomna på SD än man kan tro.

Den grundläggande konflikten handlar om resurser och makt. Vad vi kallar varandra har kanske mindre med saken att göra. Bäst har det gått i de tider och för de samhällen där olika grupper förmått samarbeta med varandra.

Så som inom den liberala demokratin under efterkrigstiden.

Men ibland hårdnar konflikten. SD kallar idag alla andra riksdagspartier för 7-klövern och menar därmed att denna 7-klöver är en del av samma etablissemang. Samtidigt vill de inget hellre än att få inflytande och regeringsposter eftersom det är svårt att utöva makt i en demokrati utan dessa ting.

Så fort detta sker blir de själva en del av det etablissemang de avskyr och förlorar därmed initiativet.

Cirkelrörelsen är inte så svår att se. Främst krig, men även andra faktorer, får miljontals människor att ge sig ut på flykt för att söka sig en bättre framtid. Den gamla, förhållandevis rika, världens institutioner klarar inte trycket.

Nostalgiska och konservativa (vilket inte är en väljargrupp som enkelt placeras in på den politiska höger/vänster-skalan) röstar på de politiska krafter som vill stänga den öppna dörren, återskapa en förlorad värld, som marknadsför sig med enkla budskap som Make America great again.

Jag är tillräckligt liberal för att vilja bejaka att alla ska kunna leva sin dröm, upprätthålla sin livsstil. Om det innebär att flytta, älska någon av samma kön eller fanatiskt tro på Gud har jag inga synpunkter på. Men livsstilen och livsvalen får inte påtvingas andra.

Ur ett historiskt perspektiv tror jag det är tämligen tryggt att säga att det alltid funnits grupper som på olika sätt varit arga på varandra. Att därför måla upp BREXIT eller Trump som en jordbävning tror jag inte riktigt på.

Det blir lite svårare att förbättra världen i exempelvis klimatfrågan eller flyktingkrisen, troligen. Men det går inte att återskapa en förlorad värld av det enkla skälet att den aldrig funnits någon annan stans än i människors sinnen några år senare.

bild 22 – annus confusionis

bild 22 – annus confusionis

Jag inleder idag mitt fyrtiosjunde år. År 46 är klart. Och det började bra med uppvaktning, brottningsmatch och efter familjelogistikens fullföljande en löptur i skogen. Arbete. Lunch på egen hand. Middag i familjens sköte med far. Jag tillhör ju den kategori människor som tycker det är trevligt att blir uppvaktad och där spelar ju de sociala medierna en intressant roll. Tack för uppmärksamheten, alla!


År 46 f.Kr. var det sista året i den gamla romerska kalendern innan övergången till den nya julianska. För att man skulle kunna synka allt enligt det nya systemet hade år 46 445 dagar. På grund av alla dessa extradagar blev året i romerska riket senare känt som ”annus confusionis” (förvirringens år). Det var väl lite jobbigt i förvaltningen, kanske. Mer tid är annars något alla drömmer om. Tänk vad grejer man hinner med om man inte är stressad. Mannen bakom den nya kalndern i Rom år 46 f.kr, Julius Caesar, exempelvis. Han blev detta år konsul i Rom, besegrade en armé i det pågående inbördeskriget. En av hans motståndare, Cicero, skrev till en vän att om våra röster ej längre hörs i senaten och på Forum, låt oss då följa de gamle vises exempel och tjäna vårt land genom vårt skrivande, koncentrerande oss på frågor om etik och konstitutionell lag.

Det är klokt sagt. Lite så har jag nu och då tänkt under mitt 46:e år. Caesar fortsatte i ett furiöst tempo med att inviga tempel, ta sig an nya uppror och alltså med att reformera tideräkningen. (Den julianska kalendern kom förövrigt att förbli standard i västvärlden tills den ersattes av den gregorianska kalendern 1582 och blev inte helt avskaffad förrän efter nära 2000 år, i början av 1900-talet). Cesar avslutade år 46 f.kr med att  utnämna sin adoptivson Octavianus (Augustus) till sin efterträdare och sedermera kejsare, besegra ännu fler uppror och offentligen avrätta galliska hövdingar.

Och här sitter jag och funderar över vad det är för skillnad på almanacka och kalender. Wikipedia säger att en almanacka är att betrakta som en kommentar till kalendern. Kalendern anger dagar, veckor, månader och år medan almanackan anger vad som är viktigt den aktuella dagen, veckan, månaden och året. Håhå-jajaja.  Den som ändå hade 445 dagar per år till sitt förfogande. Å andra sidan var år 46 e.kr inte lika spännande. En gräshoppsinvasion i Mongoliet var tydligen nyheter. Och gräshoppor ska man ju äta, har jag hört.

Mitt 46 år har varit bra. Jag mår bättre än på länge.


Nu vänder jag mig särskilt till potentiella läsare med ett förflutet i 1970-talets Hälsninggården, Hälsningberg, Haraldsbo. Lördagen tillbringades i Centerns regi där vi skulle fundera över nya områden i kommunen att bebygga. Jag föreslog exploatering av ovan nämnda områden och som ett led i infrastrukturen också återuppbygga den gamla klassiska korvmojen Sporres. Resterna kan ännu ses till  höger om biltvätten vid Falu motor. Vidare föreslog jag att göra parkering av Tisken med undantag för en (estetisk) kanal för Faluån att passera mot Slussen. På så vis kunde tiskenparkeringen bebyggas. How is that for your own Falu-Caesar? Partikamraterna log artigt och gick vidare med andra förslag. UPPDATERING 16/10 2023. Nu är allt borta och nya jus ntggda påp platsen. Tänka sig.


Så till sista, denna min 46:e födelsedag, bild 22. Hjortronvägen, Hälsinggården, Falun, cirka en kilometer från Sporres, maj 1971. Mor, salig mor. Hon var stilmedveten, min kära mor. På mina födelsedagar tänker jag alltid på henne. Keruben i famnen, det är jag det. Inget nytt under solen.

Dorisk tonart

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor.

Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon.

Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel! 

#busted #kunskapärmakt

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Joel Johansson, förlåt, Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn.

Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara.

För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig.

Det är en rätt skön känsla, ändå.

I Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en.

Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde.

Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom.

Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst.

Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton.

Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna.

Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor.

Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

Jag har börjat lite försiktigt i Centern. Under hösten har jag hållit i en studiecirkel ”Nyfiken på politik” och på uppdrag skrivit några artiklar, jag går på möten. Det är trevligt. Jag trivs. Jag känner mig nog rätt så inspirerad inför valet 2018.

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda  begravningen.

Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang.

Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde.

Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av.

Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

13% av 0,15% av mänskligheten röstar på SD. Egentligen är siffran lägre än så eftersom alla svenskar inte är röstberättigade och vårt valdeltagande inte är 100%. Även om många fler röstar högerpopulistiskt ute i världen så finner jag detta räkneexempel trösterikt.

Det är nog därför jag trots allt inte kan släppa det politiska engagemanget.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.

 

Gynekologvården i Dalarna

Det huvudsakliga intresset under mina år i politiken är, och har nog hela tiden varit, genus. Jag märker att det drar ditåt även nu i Centerpartiet.

Det klart att det inte går att blunda för att olika maktstrukturer knutna till kön existerar i världen.

Hur kommer det sig att abortlagstiftningar och rätten till åtkomst till preventivmedel skärps i länder där konservativa och/eller nationalistiska inriktningar är starka?

Vad är egentligen drivkraften bakom sådant om inte rent könsförtryck? Och hur står det förresten till här hemma i Dalarna?

Jag har en tes, tillkommen genom olika indikationer under en tioårsperiod, att den svenska vården är ojämställd.

Ett antagande från mig är att vita heterosexuella män ofta får den bästa vården. Det jag nu jobbar med, långsiktigt, är att belägga/förkasta denna tes och, om jag kan belägga den, att komma med politiska förslag för att åtgärda denna (eventuella) orättvisa.

Runt om i länet har landstinget dragit ner på, eller stängt, gynekologiska avdelningar. Jag antar att anledningen är baserad på ekonomiska kalkyler men jag ser samtidigt en dränering av kompetens och vård på ett vårdområde särskild avsedd för kvinnor i alla åldrar.

Hur kan landstinget Dalarna dra ner på 3 fungerande gynekologiska mottagningar utan att presentera en ordentlig konsekvensanalys? En konsekvens är förvisso uppenbar: inte en enda man drabbas. Bara kvinnor.
Här ligger steg ett: finns ändå en konsekvensanalys? Och i så fall: hur tillgänglig är den och vad säger den?
Nedläggningen av den omvittnat välfungerande, effektiva mottagningen i Borlänge framstår för en lekhen som något av ett mysterium. Istället står vi nu med växande köer och måste i vissa fall hänvisa till privata vårdgivare för att klara trycket.
Även här måste jag kontrollera verkligheten: har verkligen köerna ökat? Måste landstinget hänvisa till privata vårdgivare? Om så är fallet inser man ju att vinster i vården inte är något dåligt utan kanske tvärt om en nödvändighet. 

Hur beslutet fattades och vad som föregick (eller kanske i detta fall inte föregick) det är jag inte insatt i. Jag kan, precis som många andra, bara konstatera att det förefaller vara ett hastigt beslut och att följderna av det inte förvånat någon med sakkunskaper.

Här blir spåret rent politiskt: hur såg debatten ut i Landstingsfullmäktige och hur resonerade de olika partierna inför detta beslut?

En beskrivning jag tagit del av är att mottagningarna i Ludvika och Avesta förde en tynande tillvaro nästan helt bemannad av Faluläkare medan mottagningen i Borlänge hade två fasta läkare och ett välfungerande system för ”randande” ST-läkare från primärvården.

De arbetar nu i Falun men där har man inte kapacitet nog att ta emot alla patienter. Man prioriterar efter medicinska behov och inte efter geografisk hemvist.

För mig framträder en bild av strukturellt missgynnande av kvinnor. Åtminstone skulle jag vilja se detta beslut motiverat.

Ett sätt att kontrollera min tes är att jämföra siffror. Har avdelningar som behandlar typiska manliga sjukdomar (urologi, kardiologi exempelvis), eller andra grupper som barnavdelningar, utsatts för samma typ av neddragningar?

Logiken är annars ganska enkel. Bakom en offentlig skattefinansierad välfärd döljer sig en princip som ovillkorligen måste följas: alla måste ha tillgång till vård på lika villkor. Jag vill med detta alltså inte säga att vi ska dra ner på barnavdelningar, nej, jag säger bara att om en viss grupp drabbas extra hårt bör vi göra något åt det.

Hur går jag vidare med detta?

I veckan träffade jag två personer ur Centerns landstingsgrupp – opositionsrådet och den politiske sekreteraren. De höll med om att detta är en intressant och viktig fråga att jobba vidare med.

Ur mötet framkom några viktiga saker: Dels är det inte världens lättaste sak att få fram statistik eller att tolka den. Det lovade de hjälpa till med. Dels ska vi ta frågan vidare till fler grupper som Centerkvinnorna.

Sedan kan man ju fundera över om det finns andra orsaker att stänga en väl fungerande vårdavdelning som den i Borlänge. Exempelvis viljan att centralisera gyn-vården så att expertisen finns samlad, eller organisera den så att vårdpersonalen, inte patienterna, reser runt i länet.

Det tar tid med politik, så är det ju. Att vara en seriös politiker ärt svårt och kräver tid. Det enda tillvägagångssättet är att skaffa sig underlag, bilda sig en åsikt bottnad i värdegrund samt försöka väcka opposition/debatt.

Och det tar tid.

DD: en chock för avdelningen

Dt: Kvinnokliniken finns ännu kvar

Avesta Tidning: Kliniken läggs ner

V for Victory

Tecknet V har flera myter och teorier bakom sin uppkomst. Så vitt jag vet kan det moderna ursprunget, och kopplingen till seger, spåras till upphovsmannen och belgaren Victor (sic!) de Laveleye.

de Laveleye var under andra världskriget nyhetsuppläsare för de av BBC:s radioprogram som riktades till fransktalande i Belgien. Under en sändning 1941 uppmanade han sina landsmän att använda V-tecknet som en motståndssymbol.

Seger på franska heter victoire och förkortningen fungerar också på flamländska eftersom frihet på det språket heter vrijheid. Inom ett par veckor spred sig gesten i Belgien, Holland och Frankrike.

Sålunda väcktes intresset i BBC:s ledning och kampanjen V for victory inleddes vars främste företrädare blev den brittiske premiärministern.

 

 

För att öka effekten föreslogs också att man skulle ta hjälp av Beethovens Ödessymfoni (symfoni nr 5 i c-moll) eftersom bokstaven V i morsealfabetet återges med tre korta och en lång signal, samma som i inledningen av symfonin.

Dessa fyra toner började användas som signaturmelodi för BBC:s Europasändningar. Symboliken mellan tecken och musik var tydlig: tiden för Nazityskland var utmätt. Snart blev tecknet ett gemensamt kännetecken för alla nazimotståndare.

Det är hög tid återta bruket i ,dess ursprungliga form, av detta tecken. Vi har flera aktuella exempel i Sverige på hur nazismen trivialiseras och hur SD:s politik normaliseras. Konfliktlinjen har flyttats. Nazister och högerextremister flyttar fram sina positioner på ett sätt vi inte sett sedan när det begav sig.

Alla vi som hatar nazismen borde alltså återuppta användandet av V-tecknet.

Om konfliktlinjen flyttats i svensk politik måste vi som konsekvens stuva om i den. Alliansen borde exempelvis skrotas. Här är nya block/partier givet dagens politiska läge:

Vänsterblocket: Fi/V.

Det liberala blocket: C-FP (kanske slås ihop till  ett parti).

Det konservativa/högerblocket: M, KD och SD.

Hvad vilja Socialdemokraterna? Ja, valet står väl mellan att samarbeta (märk väl: samarbeta – inte vara det stora statsbärande partiet med 40% av väljarkåren) med block 1 eller 2.

Jag inser att högerblocket  blir mäktigt i svensk politik. Men å andra sidan skulle vi, tror och hoppas jag, få en livaktigare politisk debatt härigenom.

Från det stora till det lilla.

Sedan jag på allvar började engagera mig i politik har jag svängt i många frågor. Jag har lärt mig mycket, läst på, lyssnat på argument och format ståndpunkter. Det är mycket givande.

Jag genomför härmed en heta stolen-övning med mig själv. Alltså: jag måste svara sanningsenligt vad jag tycker i vissa brännande frågor. Tanken är att forma en åsikt grundad på fakta och värderingar  – och stå för den.

Här följer några utan inbördes rangordning:

1. Clinton eller Trump: den förstnämnde.

2. Monarki eller republik: det senare. Det vore en annan sak om kungahuset vågade ta ut svängarna och engagera sig i väsentliga frågor (som att upplåta något slott för våldsutsatta kvinnor eller liknade). Men det gör de inte – och jag är så himla trött på alltihop. Så fort min kollega Margareta startar en lokalavdelning inom republikanska föreningen går jag med.

3. Alkohol och droger. Jag är i stort sett för den strikta lagstiftning vi har och är utpräglad system-kramare. Däremot har jag svängt något i frågan om bruk av cannabis i medicinskt syfte. Åtminstone så pass mycket att jag tycker frågan borde utredas.

4. Dödshjälp. Jag är, sedan lång tid, öppen för en utredning också av detta.

5. Fri abort. Jag är sedan länge för fri abort  – så som lagen nu ser ut.

6.  Homosexualitet. Världen har sprungit ifrån homofoberna. Vilket inte hindrar dem från att kränka människor på grund av deras sexuella läggning. I övrigt ser jag på frågeställningen på samma sätt som att vara för eller emot heterosexualitet.

7. Prostitution. Jag tror inte på föreställningen om den lyckliga sexsäljaren. Jag ser kropps/organhandel som slaveri och ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

8. Kärnkraft – är en svår nöt. Men som historiker kan jag inte överblicka en tidsrymd på 100 000 år. Vi gräver ner farligheter i mängder för kommande generationer att hantera. Det är inte hållbart. Samtidigt som alternativa energikällor ännu så länge inte heller håller måttet. (Klimathotet tror jag på – till skillnad från fler än man tror).

9. Samarbete med SD. Nej. Allt samarbete med dem leder till att normalisera den mörka sidan. Argumentet att 13 % röstade på dem i senaste valet utgör inget hållbart argument för att andra partier måste samarbeta med dem.

10. EU. Jag är för EU. Samarbete är bättre än alternativet.

11. NATO. Jag är för medlemskap.

Håhå – jaja. Jag ser ett samhällsfenomen jag inte gillar: att människor formar sina ståndpunkter utifrån insikt istället för värdegrund och kunskap. Det enda jag själv kan göra är motsatsen.

Källor:

Liljegren: Winston Churchill, del 2

Gravitas

…kan översättas från latinet till tyngd, allvar, auktoritet. Det kan också betyda värdighet.

Gravitas var en av de absolut viktigaste dygderna för en romare under antiken. I synnerhet gällde detta offentliga personer. En av anledningarna till att kejsar Nero var så djupt hatad av samtiden var inte, konstigt nog, för att han med nutida mått mätt var en galning utan för att han bröt mot gravitas.

Det blev lite hett i debatten nyligen. Men det har löst sig med de flesta inblandade. Det finns många bra liberaler. Anledningen till att jag gick i gång är att frågan om samarbete med SD engagerar mig mycket.

Jag har ända sedan 2010 varit kritisk till Jan Björklund. De saker jag diskuterat i samband med att jag lämnade FP (som partiet hette då) har inte efterlämnat någon bitterhet eller ilska hos mig. Jag är inte på något sätt kränkt – det finns helt enkelt inga sådan känslor i mig.

Jag säger detta eftersom jag från L-håll har anklagats för detta då och då. Men, som sagt, saken är löst och jag är inte långsint. Jag gillar när människor har förmåga att diskutera och lösa saker under/efter en konflikt.

Jag skiljer alltid på sak och person. Och, ska i sanningen namn sägas, flera från mitt gamla parti hör fortfarande av sig och beklagar att jag slutat. Men kanske borde jag fokusera på mitt nya?

Jag har ett problem. När jag ser någon kränkas, utsättas för personangrepp, på olika sätt fara illa (eller om det händer mig själv) blir jag oförsonlig. Jag driver saker till sin spets tills dess rättvisa i mina ögon skipats eller upprättelser erhållits.

Jag är inte ett dugg pragmatisk utan fylld till bredden av känslor. Jag är en sån som gråter när jag hör/ser/läser reportage om lidande människor och jag har flera gånger i affekt packat väskan för att rusa iväg till någon av världens alla oroshärdar och därmed att lämna mina egna barn vind för våg (nåja – med deras mor) med motiveringen att de redan har det så tryggt och bra.

Hemskt, va?

Det är alltid mina barns mor som talar förstånd med mig, som får mig att lugna ner mig (vilket inte är att säga att inte också hon känner med nödställda). Detta är en problematisk egenskap i allmänhet och helt värdelös i politiken. Ofta har jag rätt, ibland fel, oavsett vilket blir resultatet ofta kaosartat.

Är jag måhända inget annat än en simpel rättshaverist?

Jag inser problemet. Till mitt försvar vill jag anföra att jag lär mig mycket (visserligen den hårda vägen, men ändå) samt att jag till naturen inte är ett dugg misstänksam eller långsint. Har man vunnit min respekt så har man tills motsatsen är bevisad och samma sak gäller konflikter. Är de lösta så är de.

Nu gäller det Björklunds utspel (usch vad jag avskyr idrottsfloskler och i synnerhet det här ordet, det är så…oseriöst) om huruvida man bör föra samtal med SD eller inte. Hans huvudargument tycks vara att man måste behandla ett parti som är invalt i riksdagen som alla andra partier annars växer de i sin martyrskap.

Men inte samarbeta med dem, säger han.

Jag ställde en öppen fråga på Facebook – främst riktad till alla i det partiet jag känner – för att bilda mig en uppfattning genom argument. Det blev bitvis intressant och alltså en lite hätsk debatt som gick över styr (men, som sagt, det har i stort sett löst sig med alla).

En fri och öppen debatt kan väl aldrig vara skadlig? Det gäller dels vad Liberalernas partiledare egentligen menar och dels huruvida samtal bör föras med ett, som jag ser det, rasistiskt parti i Sveriges riksdag.

I sakfrågan argumenterar jag ungefär så här:

Om att inbjuda SD till diskussioner kring infrastruktur: Hitler (inga jämförelser i övrigt) hade en politik för infrastruktur som (tyvärr) var jättebra på många sätt. Det Sovjetiska tågsystemet/tunnelbanan sägs ha varit fantastiskt och alltid i tid.

Det är ingen demokratisk rättighet för SD:s väljare att deras parti bjuds in till något alls.  Sverige kan nämligen regeras ändå. Dessa väljare gjorde sitt val efter att alla partier redovisat sina ställningstaganden (bland annat hur man ser på SD) i god demokratisk ordning.

Väljer man att bjuda in till samtal utan att SD nyanserat sig i en mängd frågor så bidrar man till att deras åsikter blandas upp med sådana som hittills rymts i vårt samhälle och alltså riskerar vi en (i mina ögon djupt olycklig) normförskjutning genopm SD:s deltagande i samtal.

Det får prata för den som gitter lyssna men det är också en demokratisk rättighet att låta bli att diskutera.

Vi är många liberaler som vänder oss emot Björklunds resonemang. SD kan ha ett jättebra förslag om exempelvis hur vården bör utformas – men i samma stund vi diskuterar det får vi även ovillkorligen en massa annat på köpet (rasism, homofobi etcetera) och det kan åtminstone jag aldrig acceptera.

En sak är säker – jag måste släppa L och fokusera på mitt nya parti C. Men jag känner mig lite dyster. Jag spelar politikerspelet dåligt, inser jag. Jag måste, blir min smärtsamma insikt, jobba med min gravitas.

Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Hos mig är det förra i bland (mycket) svagare än det senare. Och som en tröst för tigerhjärtan meddelas härmed att jag jobbar med det.

Lyssna gärna på Lotta Bromes intervju av Jan Björklund här (31 minuter in i varianten utan musik).

Läs gärna Birgitta Ohlssons ställningstagande här.

Relaterade blogginlägg:

Kroatien 

Dies amara

…tror jag är ett gammalt citat från första världskriget som betyder en bitter dag använt när kriget varit riktigt jävligt.

Det är i runda slängar ett år sedan lämnade Folkpartiet. Det berodde på en mängd saker som en intresserad kan läsa om nedan under rubriken relaterade blogginlägg. Sammantaget hade jag problem med partiets skolpolitik samt den allmänna rörelsen åt höger. Det fanns även tendenser till saker jag uppfattade som ett normaliserande av SD.

Idag tycker Björklund att det är tvunget att bjuda in SD till blocköverskridande samtal. Vi är rätt många som reagerar – för det måste man väl inte alls det. Det kom ett mail också:

Vi liberaler kommer aldrig att sätta oss i regering med SD eller sitta i en regering som är beroende av SD:s aktiva stöd.
 
V och SD är båda partier med antidemokratiska (kommunistiska alternativt rasistiska) rötter och båda har en fot kvar i den myllan. Det är inte aktuellt för Liberalerna att någonsin samverka med varken V eller SD. Men båda dessa partier är invalda i riksdagen av svenska folket och bör därför behandlas formellt korrekt.
 
Vi liberaler är övertygade om att en öppen debatt där alla argument får höras, är avgörande i en fungerande demokrati. När alla partier utom ett bjuds in till breda möten av regeringen för information eller samtal, skapar det en martyrställning som SD antagligen tjänar på.
 
Liberalerna vill syna SD:s politik och ta ifrån dem deras martyrställning. Vi kommer däremot aldrig att samarbeta med dem.
 
Liberala hälsningar,
Jan Björklund

Jag läste även dagens DN i samband med detta. Historien lär oss som bekant att det inte går att göra extremister rumsrena. Men är SD ens extremister? Och de sitter ju i riksdagen?

Eftersom jag har rätt många L-partister i mitt flöde och eftersom jag för min del alltid skiljt på sak och person ställde jag en allmän fråga till dem på min facebook-sida: Jag brukar undvika politik på den här sidan men nu måste jag fråga alla L-partister därute: är ni verkligen med på Björkis-tåget gällande SD? Och hur motiverar ni det?

Här är länken till diskussionen. 

Resultatet i sammanfattning för dem som inte orkar ta del av den långa ormen på fejan blev att man tycker att det inte är fråga om ett samarbete, att V har ett minst lika grumligt förflutet och att SD faktiskt är ett riksdagsparti. Samt att vi måste få partiet att sluta växa genom att göra dem till martyrer.

Och åsikten att min huvudsakliga anledning var att förstöra för L. Är inte det att tillskriva mig lite väl mycket inflytande? Jag vill ju bara förstå hur de motiverar detta.

Någon övergick, med passivt stöd från andra gamla partikamrater, till personangrepp och härskartekniker, någon la sig i försvarsställning rent allmänt. (För den som ändå vill ta del av det hela rekommenderas Anna Körlofs och Deepeds snygga nedplockning av ett populistiskt härskarteknik-grepp).

Det klart – vad hade jag räknat med? Många tycks sura på mig i L. De söker rimliga förklaringar till att jag säger som jag gör. Själv försöker jag alltid skilja på sak och person och jag har respekt för människors idealistiska arbete så länge det följer humanismens principer.

Det märkliga är aggressiviteten, ändå. Är du inte med oss är du emot oss. Människor jag haft trevligt, kul och intressanta diskussioner med ser plötsligt på mig som Judas. Nå, jag lever efter ett par enkla principer: jag får aldrig förlora min moraliska, ideologiska, kompass eller självständiga kritiska tänkande.

 

För de argument som framförs för samarbete med SD ger jag inte mycket. Sverige har länge stått emot: det tog lång tid för extremhögern att ta sig in i parlamentet och ännu har de inte fått stort inflytande. Det är ingen demokratisk rättighet att bli tilltalad, nämligen.

Tanken tycks vara att om vi släpper in dem i riksdagsarbetet på allvar, för dialog med dem, samarbetar med dem, kommer deras martyrstatus att minska, de kommer att tvingas ta ansvar och bli synade.

Och det är här någonstans DN:s artikel blir intressant.

Resonemanget innebär nämligen, hur man än vänder och vrider på det, att bidra till att normalisera SD – att göra dem till vilket annat parti som helst. Och det är de inte, tycker jag.

Min hobbyanalys ser ut som följer. Förr var det trångt i mitten och då blev det jobbigt för mittenpartierna. Nu förflyttar sig allt fler åt höger. Alla, faktiskt alla, utom V och C. Och dessa partier växer i opinionen. KD ramlar ur nästa val, sörjd av ingen.

Kvar längst ut till höger finns SD – bland annat normaliserat av M och L. Och vad händer sen?

Jag sa för länge sedan när jag började engagera mig politiskt: aldrig ett samarbete med SD. Då går jag ur. Jag kände nog vart hän det var på väg förra året och gick ur FP. Det var framsynt av mig, för en gångs skull. Om så inte varit hade just nu suttit och författat mitt avsked så jag är glad att det redan är gjort.

Det är en mörk dag för liberalismen som ideologi och det är delvis på Liberalernas ansvar. Men kanske sammanfattar hela saken demokratins inneboende problem: hur hanterar vi dem vars åsikter vi inte gillar?

Ryms SD inom demokratins ram förutom att de blivit invalda i demokratisk ordning? Jag tycker inte det, men jag kan ju ha fel. Oavsett vilket är många inom Liberalerna inte är så liberala när det kommer till när någon har motsatt uppfattning och kritiserar deras ställningstagande i just denna fråga.

Det blev ingen bra skilsmässa från Folkpartiet trots allt. Jag beklagar det – jag tycker om att lära känna nya människor. Men de personangrepp jag på olika sätt fått utså sedan jag lämnade var jag inte förberedd på. Oftast är sådant reserverat för meningsmotståndare.

Så, bästa L, övertyga mig med argument – inte med personangrepp eller härskartekniker.

Centern är Sveriges verkligt liberala parti – vilken tur att jag är medlem.

Lyssna gärna på detta apropå.

Relaterade blogginlägg:

När jag lämnade FP

bild 101 – värnpliktsfrågan

Jag vill ju också tycka något om värnplikten, ju. Först en liten sammanfattning: Jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är däremot en helt annan fråga. Mer om det nedan. Sen litar jag inte riktigt på länder med yrkesarmé. Vilket gäller de flesta länder på planeten.

min ”pluton”

Tyvärr är det som bekant så att våld ibland är oundvikligt. Exempelvis gick det inte att stoppa Hitler med munväder, kvinnor och barn i IS-kontrollerade områden får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på våldsverkarna. Men våldsmonopolet, polis och militär, måste vara tydligt förankrad i demokratin. En man, en röst, ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande är väsentligt fast kanske bättre uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt. 

Det där med plikt. Det är jobbiga grejer. Är värnplikt kanske samma sak som slaveri? I så fall måste vi avskaffa skolplikten också. För alla vill inte gå i skolan. Måhända är det viktigare att fundera över hur vi utformar plikten. Det behöver inte handla om vapen och våld. Men demokratin i sig innebär inte bara rättigheter utan med konceptet följer även skyldigheter. I antikens Aten förväntades medborgaren också försvara demokratin – med vapen i hand om så behövdes. Mycket har hänt sen dess. Men poängen är att om du vill vara fri kanske du får vara beredd till vissa uppoffringar. Jo, jag hör vad du säger – så där resonerar vilken diktator som helst. Jag, å min sida, resonerar ur ett idealistiskt perspektiv. Jag argumenterar för en samhällsutveckling jag tror på.

På Helags



Svenskar pratar ofta om sina medborgerliga rättigheter men jag hör inte lika frekventa resonemang om skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna och samhället försörjningen åt mig, det egna ansvaret är ofta underordnat. Det finns ett mått av plikt i ett värnpliktssystem som innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt. Freud talar om ett mänskligt överjag som formar självkänslan. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del. Inget ont i det. Men kan vi forma ett samhälle som bara betonar lust och vilja och inte krav och plikt? I så fall kanske vi nått individualismens gräns. Jämför jag med fars generation, via min egen till dagens gymnasister står något fullständigt klart: viljan att göra något uppoffrande, att ställa upp för någon annan eller något annat har minskat. Och jag tror det ger en kallare, mer egoistisk och mindre demokratisk värld.

Jag och Tebogo på Helags augusti 1990

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar om ethos, vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel. Om utgångspunkten uteslutande hos varje individ är jaget påverkar det självklart samhället som helhet. Vi påverkas av normer och regler i samhället. Man behöver inte hålla med om dem – men vi påverkas. Ett tydligt exempel är hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Ett annat skulle kunna handla om värnplikt. Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor och samhälle.

Vi förfasas kanske över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa eller övergrepp på kvinnor, barn och flyktingar som dukar under i en grym tillvaro. Vi upprörs måhända bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, sjuka eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som tvååringar, utvisas, bombas på sjukhus eller sjunker till havets botten. Men gör vi något åt dessa fasor, egentligen? Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto färre valmöjligheter får vi i framtiden. Tänk om vi kunnat sända ett helt regemente som volontärgrupp till Medelhavet? Fruktansvärt, säger några. Jättebra, säger andra. Det kan vara dåligt att tvingas göra insatser bortom ett individuellt val. Men det behöver inte vara så. Insatsen behöver inte handla om vapen men en insats bortom individen under en begränsad tid tror jag kan vara något bra.

Jaha. Motargument?

Tja – värnplikt ÄR ett ingrepp i individens liv. Tror man på absolut frihet från varje form av statligt ingripande förstår jag att man ser mig som marxistisk revolutionär. Att det faktiskt fanns killar i lumpen för vilka det verkligen var bra att lära sig putsa ett par skor eller bädda en säng är naturligtvis inget argument i sammanhanget. Det är knappast statens uppgift att lära människor sådana saker. Sedan är jag som historiker automatiskt tveksam till att återgå till gamla system. Vi har redan varit där och gått vidare. Man kan som bekant aldrig ge kulor igen till folkskolegrabbar som stelnat till män, som Sten Selander uttryckte det.

Nu innebär förslaget, som jag förstår det, att en ganska liten del människor kan komma i fråga för värnplikt. Låt de som är motiverade få chansen – svårare är det inte. Försvaret behöver oaktat detta ökade anslag. Och i avdelningen nostalgi kan jag säga följande. Det var okej att mönstra, det var okej att rycka in, det var okej att göra lumpen, det var okej att mucka. Avfärda mig gärna som hopplös medelålders 70-talsrelik. Du har nämligen helt rätt därvidlag.

Relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Livets vatten/avgrundshål

När jag kom ut

Till Stefan och Jonas 2.0

Argumentet att Sverige är det enda landet i världen där friskolor får göra vinst återkommer ofta. Att det är vi och Pinochets Chile som spelar på den planhalvan.

Men är inte det ett tämligen ensidigt sätt att se  på saken? Och  återigen ett tveksamt sätt att föra debatt på. Guilt by association-konceptet taget till nya nivåer. Men låt oss vända och vrida lite på argumentationen.

Måhända är det också så att Sverige är det enda landet i världen där alla har rätt att välja en privat/fristående skola på samhällets bekostnad? För privata avgiftsbelagda skolor förekommer i många länder, antagligen i de flesta, men i dessa länder får den studerande själv betala terminsavgift och andra eventuellt tillkommande avgifter eller förlita sig på stipendier.

Sverige utmärker sig i så fall genom att göra fristående skolor tillgängliga för alla och en var på ett sätt som känns mycket folkligt och demokratiskt, jämförelsevis. Det är alltså inget nyliberalt experiment utan snarare ett sätt att öppna upp tidigare stängda dörrar för alla.

Demokrati.

Sverige är förvisso unikt – men inte som Stefan, Jonas och många andra vänsterut påstår. Jag konstaterar för min del  att vi tack vare det svenska friskolesystemet i princip har avskaffat de slutna och segregerade privatskolorna till förmån för en modell som gör privata skolor, skolor med speciella inriktningar, tillgängliga för alla.

Var och en efter sin förmåga. Var och en efter sitt behov.

Bostadssegregationen och att alla vill gå i en skola i Stockholms innerstad är en problematik som är en del av ett annat mycket större problem. (Det går förövrigt att lägga ett stad/land-perspektiv på det. Att kvotera kan vara en väg. Men vem vill bli kvoterad till Falun eller Orsa? Det  är det ju bara flyktingar som blir).

Jag antar att hela frågan kokar ner till frågan vilken roll vi vill att staten ska fylla. Om vi kan enas om vad en bra skola ska göra, inte moraliserar allt för mycket över att den i förekommande fall drivs affärsmässigt (enligt gängse lagar och reglerverk) eller använder skrämselargument för att försöka vrida tiden tillbaka till en rosaskimrande folkhemstid tror jag vårt lands skolväsende är på väg mot något bra.

Iallafall mot något bättre.

För en sak vet jag om det förflutna: det var inte bättre då.

Till statsministern

Hej Stefan!

Du får ursäkta mitt något familjära anslag – du är ju trots allt statsminister. Men det är väl lite så här är det i vårt land – familjärt. Det tycker jag är bra.

Jag heter Fredrik, är 45 år, har två barn, en fru, en bil och bor i villa. Jag arbetar som gymnasielärare i Falun. Jag har tidigare varit lokalpolitiker för Folkpartiet men är idag medlem i Centern.

Jag är intresserad av politisk debatt och såg partiledardebatten i veckan. Som lärare och småbarnsförälder intresserar jag mig särskilt för skoldebatten. Jag är lite kluven i frågan om vinster i välfärden och det fria skolvalet.

Men när jag hörde dig, landets statsminister, uttala dig på det sätt du gjorde i debatten reagerade jag. Jovisst – jag förstår att du måste ha helhetsperspektivet och att jag ligger mina egna barns väl och ve närmast.

Men ändå. Vad är det du säger om mig? Jag är nämligen den där friskoleföräldern du och Jonas pratar om. Jag är vit, medelklass, bor ett välmående villaområde och har en relativt ny bil.

Du och Jonas säger att jag vill att mina barn ska bli en handelsvara på börsen.

Du och Jonas säger att jag bara vill ha skattesänkningar för att kunna renovera köket samt utnyttja rut och rot.

Det är jag som, enligt somliga på er kant, står framför mina barns friskola och hindrar flyktingar att komma in.

Jag häpnar. Vad är det som har hänt med debatten? Varför tror du och Jonas dessa saker om mig? Det är ju samma logik som Åkesson använder mot flyktingar och migranter.

Jag mår dåligt över era anklagelser. Jag vill inte sälja mina barn.

Jag tänker så här: under den tid jag haft mina barn på Söderbaumska skolan i Falun har ägandet övergått från smått till stort, till Pysslingen som är en del av Academia.

Under denna period har jag sett resurser tillföras och skolan renoveras. Jag har inte märkt att man skurit ner på personal eller resurser men det kanske jag kan fråga skolan om för att få närmare besked.

Mina barn stormtrivs. De verkligen älskar sin skola. De vill inte åka hem när jag hämtar dem och de vill dit tidigt på¨morgnarna så de kan äta frukost på fritids. Händer något får de hjälp och stöd.

Tänk om jag själv haft det så, tänker jag i ett infall av avund. Men sedan kommer vettet tillbaka och jag gläds istället åt mina barns tillvaro.

Så borde alla barn få ha det.

Om vi förutsätter att lagar och regler följs (dåliga exempel och regelbrytare finns som bekant inom alla system, tider och verksamheter) – spelar det någon roll vem som utför tjänsten?

Om allt fungerar mycket bra – gör det då något att någon tjänar på det?

Jag jobbar själv i den kommunala skolan. Under flera år har jag levt med knappa resurser och besparingsbeting. Inför detta läsår beslutades exempelvis att vi lärare av ekonomiska skäl måste få tyngre tjänster. Det innebar mycket stress och press.

Är inte det också en sorts vinstjakt?

Visserligen måste en kommun följa vissa lagar och regler – som att verksamheten inte får belasta kommande generationer. Men om någon faktiskt lyckas att leverera en bra verksamhet och samtidigt göra det effektivt samt utan att dra ner på allt för mycket resurser – är då ett reglerat vinstuttag verkligen ett problem som får dig och Jonas att skuldbelägga tusentals människor.

Ska jag få dåligt samvete, är det poängen?

Det klart att jag ville ha en skola med höga resultat för mina barn. Jag ställde dem i kö redan innan de var födda. Alla gör inte de valen. Men är det inte bättre att hjälpa människor göra genomtänkta val än att skuldbelägga oss som gör det?

Är det bättre att alla har det tillräckligt dåligt än tillräckligt bra?

Annars tycker jag ni borde titta på de goda exemplen och inte bara på de dåliga när ni beskriver en situation.

Till sist vill jag säga att jag förstår att jag har det bra, att jag och mina barn är privilegierade. Jag menar, herregud, vi bor ju i Dalarna!

Men både jag (och alldeles säkert, för vi vet ju hur barn är) barnen vill gärna dela med oss och ta emot barn från andra kulturer och områden så det här med att kvotera in på friskolor tycker jag är jättebra. Där är ni något på spåren.

Men Stefan och Annie: det får vara lite rim och reson.

Att relegera vinstuttag är inte liktydigt med socialism. Att inte ha problem med att få en god utbildning av en privat friskolekoncern är inte liktydigt med att vilja sälja sina barn.

För att vara tydlig: jag vill inte sälja barn och jag tycker språkbruket är häpnadsväckande för att  komma från  landets högste ämbetsman.

Jag tror vi kan bättre än så här. Det var väl egentligen bara det jag ville säga.

Med vänliga hälsningar

Fredrik Adolphson

Relaterade blogginlägg:

Mattis Fråga

John Wintrop