Kategori: Politik

Det har efter SD:s valframgångar här i Sverige, resultatet av BREXIT och det amerikanska presentvalet diskuterats mycket kring begreppet etablissemang.

Det har bland annat hetat att det verkliga folket, alltså de utanför etablissemanget, genom dessa val äntligen rest sig och besegrat eliten.

Jag har funderat en del på det där. Att slänga sig med etiketter hit och dit. Vad betyder egentligen etablissemang?

Enkelt sammanfattat menas med detta en synlig social minoritet med en dominerande ställning inom en nation eller samhälle. Denna grupp, eller elit, innehar makten, privilegierna och utövar kontroll över hela eller delar av samhället i fråga om ekonomi, politik och kultur.

Åtminstone upplevs det så av de som inte av olika skäl känner sig delaktiga av allt det goda som de privilegierade får. När begreppet används är det vanligen för att nedsättande kritisera en samhällsstruktur.

Kritik mot makthavare som den som kritiserar menar tillhör etablissemanget bemöts ofta från den angripne med att kalla angriparen populist.

Populist kommer av latinets populus vilket betyder (hela) befolkningen, den stora massan. Med detta begrepp brukar i allmänhet avses en politiker som säger det folket vill höra i syfte att själv bli vald till ett ämbete.

Populisten tar i allmänhet inte ansvar för helheten, exempelvis för hur de populära reformerna hen utlovar ska finansieras. Återskapa försvunna jobb, förhindra frihandel, gå ur EU, minimera invandring… Populisten anses därför ansvarslös av hens motståndare.

Konflikten mellan befolkningen och den styrande klassen i ett land är gammal. Den går åtminstone tillbaka till antikens Rom och kanske ännu längre.

Karl Marx historieskrivning utgår från att det alltid funnits konflikter mellan olika sociala grupper i samhällen. Marx menar att den som äger, etablissemanget, inte vill dela med sig och de som inte äger, merparten av folket, massan, vill få del av överflödet.

Och så rullar det på i historien, säger han, tills vi med våld förändrar det hela. Revolutionen är i Marx värld nödvändig för att skapa en ny bra värld, det klasslösa samhället. Likheten i argumentationen med vissa populister på högerkanten är slående.

Vad händer sen?

Populisten går från bombarjacka till kostym medan etablissemanget gör den omvända resan. För att konkretisera: latinos, kvinnor och svarta har i stor utsträckning röstat på Trump. I Sverige röstar fler nyligen hitkomna på SD än man kan tro.

Den grundläggande konflikten handlar om resurser och makt. Vad vi kallar varandra har kanske mindre med saken att göra. Bäst har det gått i de tider och för de samhällen där olika grupper förmått samarbeta med varandra.

Så som inom den liberala demokratin under efterkrigstiden.

Men ibland hårdnar konflikten. SD kallar idag alla andra riksdagspartier för 7-klövern och menar därmed att denna 7-klöver är en del av samma etablissemang. Samtidigt vill de inget hellre än att få inflytande och regeringsposter eftersom det är svårt att utöva makt i en demokrati utan dessa ting.

Så fort detta sker blir de själva en del av det etablissemang de avskyr och förlorar därmed initiativet.

Cirkelrörelsen är inte så svår att se. Främst krig, men även andra faktorer, får miljontals människor att ge sig ut på flykt för att söka sig en bättre framtid. Den gamla, förhållandevis rika, världens institutioner klarar inte trycket.

Nostalgiska och konservativa (vilket inte är en väljargrupp som enkelt placeras in på den politiska höger/vänster-skalan) röstar på de politiska krafter som vill stänga den öppna dörren, återskapa en förlorad värld, som marknadsför sig med enkla budskap som Make America great again.

Jag är tillräckligt liberal för att vilja bejaka att alla ska kunna leva sin dröm, upprätthålla sin livsstil. Om det innebär att flytta, älska någon av samma kön eller fanatiskt tro på Gud har jag inga synpunkter på. Men livsstilen och livsvalen får inte påtvingas andra.

Ur ett historiskt perspektiv tror jag det är tämligen tryggt att säga att det alltid funnits grupper som på olika sätt varit arga på varandra. Att därför måla upp BREXIT eller Trump som en jordbävning tror jag inte riktigt på.

Det blir lite svårare att förbättra världen i exempelvis klimatfrågan eller flyktingkrisen, troligen. Men det går inte att återskapa en förlorad värld av det enkla skälet att den aldrig funnits någon annan stans än i människors sinnen några år senare.

…tror jag är ett gammalt citat från första världskriget som betyder en bitter dag använt när kriget varit riktigt jävligt.

—

Det är i runda slängar ett år sedan lämnade Folkpartiet. Det berodde på en mängd saker som en intresserad kan läsa om nedan under rubriken relaterade blogginlägg. Sammantaget hade jag problem med partiets skolpolitik samt den allmänna rörelsen åt höger. Det fanns även tendenser till saker jag uppfattade som ett normaliserande av SD.

Idag tycker Björklund att det är tvunget att bjuda in SD till blocköverskridande samtal. Vi är rätt många som reagerar – för det måste man väl inte alls det. Det kom ett mail också:

Vi liberaler kommer aldrig att sätta oss i regering med SD eller sitta i en regering som är beroende av SD:s aktiva stöd.
 
V och SD är båda partier med antidemokratiska (kommunistiska alternativt rasistiska) rötter och båda har en fot kvar i den myllan. Det är inte aktuellt för Liberalerna att någonsin samverka med varken V eller SD. Men båda dessa partier är invalda i riksdagen av svenska folket och bör därför behandlas formellt korrekt.
 
Vi liberaler är övertygade om att en öppen debatt där alla argument får höras, är avgörande i en fungerande demokrati. När alla partier utom ett bjuds in till breda möten av regeringen för information eller samtal, skapar det en martyrställning som SD antagligen tjänar på.
 
Liberalerna vill syna SD:s politik och ta ifrån dem deras martyrställning. Vi kommer däremot aldrig att samarbeta med dem.
 
Liberala hälsningar,
Jan Björklund

—

Jag läste även dagens DN i samband med detta. Historien lär oss som bekant att det inte går att göra extremister rumsrena. Men är SD ens extremister? Och de sitter ju i riksdagen?

Eftersom jag har rätt många L-partister i mitt flöde och eftersom jag för min del alltid skiljt på sak och person ställde jag en allmän fråga till dem på min facebook-sida: Jag brukar undvika politik på den här sidan men nu måste jag fråga alla L-partister därute: är ni verkligen med på Björkis-tåget gällande SD? Och hur motiverar ni det?

Här är länken till diskussionen. 

—

Resultatet i sammanfattning för dem som inte orkar ta del av den långa ormen på fejan blev att man tycker att det inte är fråga om ett samarbete, att V har ett minst lika grumligt förflutet och att SD faktiskt är ett riksdagsparti. Samt att vi måste få partiet att sluta växa genom att göra dem till martyrer.

Och åsikten att min huvudsakliga anledning var att förstöra för L. Är inte det att tillskriva mig lite väl mycket inflytande? Jag vill ju bara förstå hur de motiverar detta.

Någon övergick, med passivt stöd från andra gamla partikamrater, till personangrepp och härskartekniker, någon la sig i försvarsställning rent allmänt. (För den som ändå vill ta del av det hela rekommenderas Anna Körlofs och Deepeds snygga nedplockning av ett populistiskt härskarteknik-grepp).

Det klart – vad hade jag räknat med? Många tycks sura på mig i L. De söker rimliga förklaringar till att jag säger som jag gör. Själv försöker jag alltid skilja på sak och person och jag har respekt för människors idealistiska arbete så länge det följer humanismens principer.

Det märkliga är aggressiviteten, ändå. Är du inte med oss är du emot oss. Människor jag haft trevligt, kul och intressanta diskussioner med ser plötsligt på mig som Judas. Nå, jag lever efter ett par enkla principer: jag får aldrig förlora min moraliska, ideologiska, kompass eller självständiga kritiska tänkande.

—

För de argument som framförs för samarbete med SD ger jag inte mycket. Sverige har länge stått emot: det tog lång tid för extremhögern att ta sig in i parlamentet och ännu har de inte fått stort inflytande. Det är ingen demokratisk rättighet att bli tilltalad, nämligen.

Tanken tycks vara att om vi släpper in dem i riksdagsarbetet på allvar, för dialog med dem, samarbetar med dem, kommer deras martyrstatus att minska, de kommer att tvingas ta ansvar och bli synade.

Och det är här någonstans DN:s artikel blir intressant.

Resonemanget innebär nämligen, hur man än vänder och vrider på det, att bidra till att normalisera SD – att göra dem till vilket annat parti som helst. Och det är de inte, tycker jag.

—

Min hobbyanalys ser ut som följer. Förr var det trångt i mitten och då blev det jobbigt för mittenpartierna. Nu förflyttar sig allt fler åt höger. Alla, faktiskt alla, utom V och C. Och dessa partier växer i opinionen. KD ramlar ur nästa val, sörjd av ingen.

Kvar längst ut till höger finns SD – bland annat normaliserat av M och L. Och vad händer sen?

—

Jag sa för länge sedan när jag började engagera mig politiskt: aldrig ett samarbete med SD. Då går jag ur. Jag kände nog vart hän det var på väg förra året och gick ur FP. Det var framsynt av mig, för en gångs skull. Om så inte varit hade just nu suttit och författat mitt avsked så jag är glad att det redan är gjort.

Det är en mörk dag för liberalismen som ideologi och det är delvis på Liberalernas ansvar. Men kanske sammanfattar hela saken demokratins inneboende problem: hur hanterar vi dem vars åsikter vi inte gillar?

Ryms SD inom demokratins ram förutom att de blivit invalda i demokratisk ordning? Jag tycker inte det, men jag kan ju ha fel. Oavsett vilket är många inom Liberalerna inte är så liberala när det kommer till när någon har motsatt uppfattning och kritiserar deras ställningstagande i just denna fråga.

Det blev ingen bra skilsmässa från Folkpartiet trots allt. Jag beklagar det – jag tycker om att lära känna nya människor. Men de personangrepp jag på olika sätt fått utså sedan jag lämnade var jag inte förberedd på. Oftast är sådant reserverat för meningsmotståndare.

Så, bästa L, övertyga mig med argument – inte med personangrepp eller härskartekniker.

Centern är Sveriges verkligt liberala parti – vilken tur att jag är medlem.

—

Lyssna gärna på detta apropå.

—

Relaterade blogginlägg:

När jag lämnade FP