Kategori: Resor

Så är det snart dags.

Ungdomarna som man jobbat så intensivt med ska snart ta studenten. Det är faktiskt inte alltid så lätt att ta farväl av dem. Man blir lätt lite gråtmild och inser den fulla innebörden av det gamla citatet: att skiljas är att dö en smula.

I morgon är det studentlunch och då kommer jag säkert att sjunga något patetiskt. Sen är det traditionellt firande och bal. Studentbalen var trevlig och kul, minns jag.

Men vårbalerna på V-dala i Uppsala var magiska. De pågick i nära två dygn och avslutades med utflykt med ånglok, krocket och sillunch.

Jag minns när jag och Darke gick på vårbal en gång på 1990-talet.

På vägen passerade vi en mack med våra klanderfria frackar, lackskor, hårpomada och luktagott.

(Användning av parfym är förövrigt en svår konst som inte närmare utvecklas här. Om du inte är knarklangare eller arbetar på NK:s parfymavdelning ska den som kommer dig så nära att vederbörande känner din doft vara någon du verkligen, verkligen vill ha så nära).

Vi köpte var sin dosa Generalsnus och en påse halspastiller. Jag köpte sockerfria och han sötade. Jag minns den detaljen då Darke tyckte det var lite omanligt med sockerfria.

Men så har jag ju alltid varit lite omanlig. Han kom att förklara mina eventuella tillkortakommanden under kvällen, som han var helt överygad om skulle inträffa, med just den imagemissen.

Hur som helst, det hela kostade knappt 25 kr eftersom detta utspelade sig på den tiden då snuset ännu kostade under 19 kr. (Jag minns förövrigt när en dosa ännu kostade 4,50 på BP i Falun).

När vi senare återvände hem efter firad vårbal hade samma kille som expedierade oss förra gången gått av sitt pass, åkt hem och sovit, kommit tillbaka och påbörjat förmiddagspasset.

Han såg häpen ut när han ånyo tog betalt för snuset och colan i morgonsolen.

Vi utgjorde enligt samtida vittnen en sorglig syn i våra luggslitna frackar, borttappade flugor och hesa röster. Inte var det mycket kvar av frisyr och luktagott heller, jag antar att den uppländska myllan satt sina spår i vår odör.

Skrålandes på någon Wennerberg-trudelutt tog vi oss till sist hem.

När vi om aftonen vaknade och gick ner till macken för att handla mat hade mack-killen gått hem för dagen.

En vårbal på V-dala är förvisso magisk. Det är inte alla som får uppleva en, brukar jag tänka när jag ser tillbaka på mina ytterligare.

Kunskap är den lättaste bördan att bära, sägs det ju. Ett litet felslag på tangentbordet har inget med kunskap att göra. Frågan är större än så. Låt mig ge ett exempel.

En gång, på det avlägsna 1990-talet, skulle jag och Den Änglaljuva åka hem till Falun från Jämtland. Man tar då med fördel inlandsvägen. Det var med vår första bil vi åkte, en SAAB 99 av 1982 års modell.

Tyvärr gick bilen sönder längs vägen. I bland startade tändningen, ibland inte. Vi fick turas om att rulla bilen i nedförsbackar och samtidigt som en, oftast hon, satt inne och vred på tändningen. Där, mitt på riksväg 45, upplevde vi vår första stora prövning på vårt förhållande.

De få mackar vi passerade hade allt – utom någon större kunskap om bilar. Man kunde få ballonger, godis, glass och kaffe. Men inte hjälp med bilen.En tjej på en Statoilmack visste inte ens vad silvertejp var utan hänvisade till Göran som kan sånt där. Men Göran var åter i tjänst dagen därpå, visade det sig.

Så rullade vi slutligen utmattade in på macken i Noppikoski.

Nu går jag in och styr upp det här deklarerade jag högtidligt. Ja, gör du det, adjunkten i religion och historia, replikerade Den Änglaljuva. Gå in till dom stora killarna inne på macken och styr upp läget. Jag väntar här.

Jag gick in och presenterade mitt problem. Mannen i kassan nickade in mot cafédelen av byggnaden. Där satt en person i blåställ och läste tidningen. Öj! Janson! ropade mannen i kassan. Kan du fixa killens bil? Det är en äldre SAAB. Utan att titta upp från sin tidning svarade mannen som uppenbarligen hette Janson: Är det en 82:a? Jag tillstod att det var så. Då vet jag vad det är för fel. Det är relä. Jag ska bara läsa klart sporten så fixar vi det.

För denna service hade jag varit beredd att betala flera tusen spänn. I stället betalade jag de 30 kronor reläet kostade och tog en kopp kaffe för att späda ut merförsäljningen (eller vad det heter).

Janson ville inte ha betalt för sina tjänster för han var ledig i dag, precis som Göran på Statoil några mil norrut för övrigt. Denna för mig sedelärande upplevelse bär jag ännu med mig både i mitt arbete och privata liv. Den ger en bra bild om hur det ska vara, på nåt sätt.

Jag minns resorna vi gjorde när jag var barn. Hela familjen, tre barn och två föräldrar, åkte alltid tåg. Inte säkkan nattåg, ety den här berättelsen tilldrar sig på den tiden sådana gock nåde norr- och västerut. Sålunda åkte vi ofta till Boden och västkusten på detta vis. Jag minns tialetten som ledde rakt ner på banvallen och inte fick användas när tåget stod på station. Jag minns rågsikten som var inslagen i plats så falukorven pressats till en skinkskivas storlek. Jag minns tågstationen i Boden.

Familjen var på hemfärd efter att ha begravt min farfar, Otto Wilhelm. Bodens enda fyllo höll stor show inne i det varma väntrummet inför likgiltiga resenärer som väntade på sitt tåg. Man ringde efter en vakt som fullproppad av stereoider stegade in och började samtala med fyllot. Den senare gjorde sig lustig på vaktens bekostnad varpå denne surnade till. Vet du vem jag är, frågade vakten barskt. Ja, dom kallar dig för makaronen, replikerade fyllot glatt.

Det var första gången jag fick klart för mig vad begreppet ”att buntas ihop” innebar. Och hela vägen hem tjatade jag på mina föräldrar om att jag ville bli ett fyllo när jag blev stor. De verkade leva ett så sorglöst liv, fyllona.