Retorik – Adolphson

Årets sommarprat 2025

14 juni, 2025av adolphson

Även detta år hade jag förmånen att vara högtidstalare på den traditionella studentlunchen på skolan. Jag försöker, som alltid, vara både personlig och förmedla något av substans.

Kära studenter!

Hur ska man klara sig där ute i den stora vida världen? Jo, det är känslan det handlar om. Jag ska under några minuter försöka ge perspektiv på studenten och hoppas ni står ut. Snart klar. Och det är ju ni också.

Det är tufft att växa upp, att gå från att vara barn till ung vuxen. Normer. Regler. Förväntningar. Media. Osocial media. Klimatångest. Trump och Putin. Men strunta i det under en liten stund för nu är det dig det handlar om. Skolan är över.

För hur mycket du än älskat att hänga med din familj, eventuella husdjur och vänner, att fem minuter innan lektionen börjar släntra iväg med en energidryck som sällskap, för att efter skoldagens slut åter landa i soffan och spela dataspel eller kolla på Emily in Paris, så är jag tämligen övertygad om att du också funderar över tiden efter gymnasiet. Och kanske känner du dig lite orolig.

Var inte det. Det löser sig.

Jag tog studenten för 35 år sedan. Jag minns faktiskt inte särskilt mycket. Jag minns utspringet, en glimt från flaket, mottagningen hemma med familjen och alla vänner och släktingar som ville gratulera. Så är det med allt i livet, det flyter bort i ett virrvarr av händelser, känslor och upplevelser.

Men den där särskilda känslan minns jag. Den är nämligen tidlös. Den är visserligen unik hos var och en men kanske känns det också hos dig, som det gjorde för mig, lite pirrigt, roligt och spännande. Som om du gjort något bra, en enastående prestation, som att du vunnit något ingen kan ta ifrån dig?

Vad är egentligen en student? Det är rätt mycket man kan klara sig utan, faktiskt. Somna i kyrkan efter champagnefrukosten – på grund av pollenallergi. Inte få stipendium. Regn. Tinnitus efter allt skrän. Stressen över att hinna än hit, än dit. Konstiga, ofta dyra, kläder och mössor som inte får bli smutsiga och som man ändå inte vill ha på sig någon längre tid.

Men så den där känslan. Den som man minns. Det är den man ska fokusera på. Den är det beständiga. Känslan som kommer sig av att nu ligger livet där, alldeles framför dig, och väntar på att du ska ta det i besittning. Ingen kan ta ta ifrån dig din utbildning. Utbildning är en av ytterst få saker man aldrig kan förlora. Det är en känsla som inte förändrar sig hur vi än väljer att utforma våra passageriter.

Passage vad då? Jo, studenten hette förr i tiden Mogenhetsexamen. Det är ett exempel på vad religionsvetare kallar en passagerit, något man gör för att markera att man passerar från ett stadium i livet till ett annat. Dop, konfirmation, bröllop, begravning. I vissa traditioner klättrar man under vuxenhetsriten naken upp för ett jättehögt berg eller brottas med lejon, här köper vi en vit mössa, äter smörgåstårta och dricker vin med bubblor i. Kanske ligger symboliken i att livet är kletigt, fett och drygt och bäst dagen efter – som en smörgåstårta. Meningen är hursomhelst att markera att nu är tiden när du ska ta hand om dig själv och ditt kommande liv. Du har gått från ett stadie i livet till ett annat. Det är dags att göra din egen smörgåstårta. Och nu uppmärksammar vi det.

Det är hädanefter du som bestämmer vad som är viktigt för dig, vilken karriär du vill välja, med vem (och om) du vill bilda en familj, vilka värden du vill leva efter. Och med tanke på hur världen just nu ser ut kan det kännas svårt och skrämmande. Pandemin, kriget i Ukraina, den fruktansvärda situationen i Gaza och USA:s agerande på sista tiden har rubbat allt vi tidigare tagit för givet. Att jämföra med andra världskriget är faktiskt inte långsökt. Plötsligt har världen återigen visat hur det kan gå om vi inte ser upp.

Insikten att resurserna i vårt rika land ibland inte räcker till den som är livshotande sjuk är jobbig. Tanken att vi aldrig mer skulle kriga i Europa och att USA är västvärldens garant visade sig inte vara sant. Det har blivit tydligt att de gamla systemen inte fungerar. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du tjänar om alla runt omkring dig är hungriga och sjuka eller om vårt land dras in i krig.

En sak som alla barn inser när de blir tillräckligt gamla är att de vuxna inte har alla svar. De vuxna kan inte alltid analysera saken på rätt sätt eller ställa rätt frågor. Det kan istället ni – de unga. Så att förbättra världen kommer att vara upp till er. Det kan kännas skrämmande men också inspirerande. För du är med, du är här, du påverkas i allra högsta grad. Med all den osäkerhet som nu råder, när alla system och regler plötsligt är satta på reset, är detta er generations värld att forma. Det är er tid nu. Inte sedan våren 1945 när andra världskriget tog slut, har detta varit mer sant.

Eftersom jag tillhör det gamla etablerade gänget, dinosaurierna, som vit medelålders hetrosexuell man kan jag egentligen bara säga att jag är ansvarig för allt som är dåligt i världen. Se där faran med generalisering. Men jag skulle, eftersom jag gärna ser mig som något av Yoda i sammanhanget (även om mina barn anser att Jabba the Hut passar bättre som liknelse), vilja ge några råd innan du springer ut i resten av livet.

Först och främst: var inte rädd. Vi har klarat svåra tider förr. Varje gång har vi klarat det och kommit ut starkare på andra sidan. Ofta har detta berott på att ny generation, unga människor som ni, lärt sig av tidigare misstag och försökt göra saker bättre.

För det andra, finn din röst och följ den. Höj den. Att enbart göra det som känns bra, bekvämt eller enkelt, är barnsligt. Tyvärr kommer ni att upptäcka att också många “vuxna”, även sådana med fina titlar och “viktiga” jobb, kanske till och med världens mäktigaste män, fungerar på det sättet. Gör som Greta. Säg ifrån till dem.

För det tredje: Bjud på dig själv. Skratta åt dig själv. Du kommer ändå inte att gå felfritt genom livet. Du kommer att begå misstag som vi alla gör. Om du lyssnar på din inre övertygelse om vad som är rätt istället för att påverkas av andra, även när det är svårt, obekvämt, kommer omgivningen att lägga märke till dig. Du kommer att vara en del av lösningen istället för en del av problemet. Det är sådana människor som är med formar samhället och framtiden.

Just nu, när världen är som den är det lätt att säga: Jag bryr mig bara om mig själv eller min familj eller människor som ser ut eller talar samma språk som jag. Men om vi ska skapa en värld där alla har möjlighet att hitta ett jobb, utbilda sig, en värld där vi räddar miljön och undviker galna mäns krig, då kommer vi att behöva göra det tillsammans. Ta därför hand om varandra, stå upp för varandras rättigheter. Lämna den gamla världens sätt att tänka med sexism, rasism, girighet och egoism. För in världen på en annan väg.

För det fjärde. (Och det här behöver jag ju inte säga till det fantastiska estetprogrammet.) Utöva livet igenom någon form av kultur – musik, sång, dans, teater, teckning, målning, skulptur, poesi, litteratur,– oavsett hur bra eller dåligt du gör det. Inte för att tjäna pengar eller bli kända, utan för att uppleva ett skapande, för att ta reda på vad som finns inom dig själv, för att få din själ att växa. På riktigt! Börja nu, på en gång! Skapa konst, och fortsätt med det under resten av ditt liv. Rita en rolig eller fin bild av någon av dina lärare. Fuldansa hem efter skolan, sjung i duschen, lek med maten, bygg pyramider av energidrycksburkar istället för att konsumera innehållet. Låtsas att du är Spider-Man.

Skriv en dikt om vad som helst, men med rim. Gör den så bra du bara kan. Men berätta inte för någon om dikten. Den är bara för dig. Visa den inte och läs inte upp den, inte för din flickvän, pojkvän, dina föräldrar eller ens din svensklärare, lägg inte ut den på insta. Nej, riv istället sönder dikten i pyttesmå bitar och släng dem. Du kommer att upptäcka att du redan har blivit belönad. Du har nämligen upplevt ett skapande, lärt dig mycket mer om vad som finns inom dig än vad omgivningens bekräftelse någonsin kan ge. Detta skapar en känsla av ljus som du alltid kan bära med dig. Och det är vad studenten handlar om.

Du har satsat mycket under din tid här på Lugnet. Men människor har också satsat på dig. Trott på dig. Tror fortfarande på dig. Hoppas på dig. Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig. Människor runt om i världen som lever i fattigdom eller krigsdrabbade områden behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Ja, faktiskt hela världen behöver din hjälp, alla som lever i den behöver de ungas insatser, engagemang, passion och briljans. Vi ställer vårt hopp till er. Och jag måste säga att det känns fantastiskt hoppfullt att se er. Så mitt sista råd blir: ge er ut i världen och erövra den, ge allt ni har. Håll aldrig tillbaka.

Det är alltid känslan det handlar om.

Kära studenter: stort grattis och lycka till!

Musik:

Lemon Tree

Bloggens spellista

Källor/inspiration:

Obama

Kurt Vonneguts brev till Xavier High School (2006)

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Retorik, Sång och musik

bild 168: i berättarens hand

Utvaldaav adolphson

Vad är sanning?

Det finns presenter och så finns det presenter. Viktor firade sin stora födelsedag hemma i Falun. Var ska sleven vara om inte i grytan, som han brukar säga. Det är ursprungligen ett citat från far. Festen var strålande, förstås.

Jag kände pressen. Hur högtidstalar man till en familjemedlem? Som man vill, förmodar jag. Med något lånat material och massor av egna minnen kunde jag väva ihop någon form av tal. Det blev även ett avslutande musikdrama tillsammans med döttrarna och Ragna.

Musikdrama

Det har varit svårt att skriva ett tal till dig, Viktor, eftersom du är som hallonlakrits. Blårosa.

Det känns på något sätt påkallat att börja med Hamlet. Att vara, eller inte vara. Det är frågan. Månn ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stygn av pilar än att ta till vapen mot ett hav av kval. Kära gäster, jag ska genom det här talet försöka att om inte ta till vapen så åtminstone göra upp med ett hav av kval.

Kära Viktor – grattis till de 50! Gattis och gratis. För det är ju gratis att ha 50 årsfest också – om man med det menar på ungefär samma sätt som det är gratis att skära ut ena njuren och satsa i en pokerpott. Så tack för detta fina kalas!

Jag tar ett djupt andetag och suger in känslan. Det var länge sedan, men så här underbart var det de första fyra åren av mitt liv. Så bästa människor, låt oss stanna i den känslan och återkomma till Viktor. Låt oss börja med att prata litegrann om mig.

Så står jag då äntligen här, all uppmärksamhet på mig, jag i centrum. Jag vet vad ni tänker: Varför har vi aldrig fått chansen att lyssna på honom förut? Viktors trevlige storebror. Alldeles snart kommer ni att få svar på den frågan – ha bara tålamod, för det kommer ni att behöva de kommande minutrarna. Ni kan trösta er med att det antagligen blir roligare sen, i toakön eller i baren.

Men så här har de övriga fyrtiosex åren av mitt liv gestaltat sig. Degraderad, detroniserad till ett liv i skuggan. Fast egentligen förstår jag Viktors oerhörda popularitet. Han har ju i hela sitt liv framgångsrikt spelat de kort han fick. Om jag var mammas guldklimp och Helena pappas, så behövdes det mer än ett par mandelformade ögon, tummen i munnen och huvudet på sne för att nå igenom bruset. Så visst förstår man folkets kärlek till Viktor. Vad tusan han än gör så nog lyckas han förvandla det mest triviala vardagsgöromål till en bestigning av Mount Everest. Nogsamt dokumenterad på sociala medier. Om ingen har sett det har det ju inte hänt.

Kära gäster, jag har faktiskt två varianter av fortsättningen på det här talet med mig – ett allvarsamt, fyllt med välmenande men aningen dumdryga storebroderliga råd och pekpinnar om hur människor i allmänhet men Viktor i synnerhet borde leva sina liv och så ett som mest handlar om mig själv och mitt miserabla liv i skuggan av en högt älskad bror. Vilket vill ni höra? Okej. Då blir det det som handlar om mig. För det gör nämligen båda två. Välkomna till familjen Narcissus. Som pappa sa: du har ju alltid varit en optimist men en lite gnällig optimist. Story of my life, skulle man kunna säga, så låt oss ta det från början så det tar slut nån gång.

De första fyra åren av mitt liv var som sagt mycket lyckliga. Jag minns visserligen inte så mycket av det, mest en oändlig cykeltur i barnstol bakom pappa från Hälsinggården in till stan. Sedan blev mor gravid, så kan det gå, och en kall februaridag 1975 slog Viktor, lilla Gödi som han kallades, upp sina saligt himmelsblå och charmigt puttinuttiga, till lika mandelformade ögon. Ögon som ingen människa kunde motstå. Så var Viktor född. Pojken som lindade alla tanter runt fingret genom sitt imbecilla flexande med sin ena sockeplastbeklädda fot, denne änglalike lille kerub som hade knottror på stämbanden för att han skrek så mycket och vilken som barn fick sin byst avgjuten.

Förstå mig rätt, eftersom konstnärens släkt finns här på middagen, det är inget fel på det konstnärliga utförandet. Nej, det är själva grejen som stämmer till eftertanke. Vem, som inte är Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea får som barn sin byst huggen för konstnärens hand? Och varför finns denna byst alltid hemma hos mig? Det hela kan möjligen ge en freudiansk förklaring till Viktors till synes omättliga behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Tur man är befriad från sånt. Men låt oss gå till botten med detta mirakel.

Viktor föddes alltså 1975 i Hälsinggården, en håla utanför Falun, mest känd för att det är rätt nära Falun och i samma ögonblick som detta underbarn tittade fram störtades hans äldre bror från ensamhetens tron i barnkammaren. Låt oss för ett ögonblick återvända till scenen för nedkomsten: En nybliven mor hostar apatiskt efter den första ciggen på tjugo minuter, för så var det på 70-talet, en lika nybliven, nyss stolt, far som nu gråter samtidigt som en sköterska tålmodigt förklarar skillnaden mellan en navelsträng och en penis. Och så underverket självt: En blårosa pojke som urinerar på sin egen journal. Mor är trött, far besviken och sköterskan blöt och ganska arg. Och det fanns naturligtvis ingen annan än underverkets storebror att ta ut sin besvikelse över. Flytta på dig, det är dags att byta blöja. Det där lär jag väl få höra på ålderdomshemmet också.

Vi delade rum de första åren, Viktor och jag. Eller delade och delade. Jag fick sova i garderoben. Eller om jag tog min tillflykt dit för att slippa hans enträgna jollrande, jag minns inte så noga. Ibland känns det som om tiden stått stilla.

Det var inte bara tanter som älskade Viktor, våren 1975 eller senare på Tinder, utan även de lite större flickorna Katla och Morran, eller vad de hette, i huset bredvid. Viktor fick leka, gullas med och dricka varm choklad medan ingen lade märke till den sorgsne pojken på andra sidan häcken som bara hade en byst av sin lillebror att leka med. Olika falla ödets lotter.

Det finns likheter och olikheter mellan oss tre syskon. Men vi fick samma uppväxt. Präglade av samma föräldrar vars föräldrar var födda på 1800-talet. Det har givit oss vissa gemensamma karaktärsdrag. Och en smärtsamt påtaglig ojämn begåvningsprofil. Men när jag tänker närmare efter på saken så inser jag att jag har jag gjort allt väsentligt först. Jag föddes före Viktor. Gudarna ska veta att jag hoppas att jag dör för före Viktor. Jag rökte cigarr före Viktor. Slutade röka cigarr före Viktor. Älskade råbiff före Viktor, insåg att dry martini är king of drinks före Viktor. Och så här skulle jag kunna hålla på. Men varför det, egentligen? Det är bättre att ta upp saker som skiljer oss åt. Som Viktors ”vansinneslekar” (mors benämning) vilka gick ut på att slåss med sin ende låtsaskompis. Jag fick inte ens slåss med (tittar på bysten). Eller pärmen Titanic och andra katastrofer som var en samling tidningsurklipp som Viktor ömt vårdade långt upp i vuxen ålder.

Det finns de som säger att Viktor låter som en pilsnerfilm från 50-talet, medan jag tycker att farbror Melker är mer träffande.

Visst måste man fascineras. Viktor har i hela sitt liv kommit undan med saker människor normalt sett inte borde vifta undan så lätt. Han har, och där kan jag väl inte svära mig helt fri, och jag förväntar mig att det går ett förvånat sus genom lokalen när jag säger att vi har ett mönster av få andra människor att göra saker åt oss. Magnus har dock uppmärksammat ett annat karaktärsdrag: den Adolphsonska godmodigheten. Det är en egenskap som tjänat oss väl för samma gudar ska veta att vi haft vår beskärda del av motgångar. Som den gången när jag glömt att frysa is och Viktor fick gå ut och med piassavakvast hacka ner is från hängrännan för att ha till groggen. Armageddon, enligt våra grannar.

Jag kan i förtroende berätta att grannarna inte är de enda som förväxlat Viktor med Belsebub. Men tillsammans mötte vi eländet med kvast och stiff uper lip. Som vid så många andra tillfällen. Du fanns där i bakgrunden när Malin blev sjuk. Tillsammans tog vi oss igenom Helenas alldeles för tidiga bortgång, sida vid sida tömde vi i somras en tidskapsel efter far och driver nu Styrsö ihop.

Det finns förvisso de som säger att vi har en alldeles för avslappnad inställning till husägande men jag säger, för att citera Göran Thunström, att vi är ganska bra på att inte pissa på nuet. Faster Gun uttryckte det på kusin Andreas fest för några år sedan så här: nog märks det att du är en Adolphson, du flyter liksom ovanpå alla andra i rummet.

En grej med Viktor är att han är hopplöst förälskad i sin egen barndom, och det måste väl ändå innebära att barndomen var bra. Den som var mest glad över att jag köpte radhus på vår barndoms adress var.. mm just det, Viktor. Om vi för ett ögonblick bortser från min något yviga beskrivning av Viktors födelse så vill jag nämna att jag minns faktiskt när han föddes. På riktigt. Jag var arg, det minns jag. Ilskan berodde dock inte på honom utan på hans något blårosa kulör och att han låg i kuvös. Han såg ut som hallonlakrits. Man ville om inte äta upp honom, för det fattade till och med en fyraåring är olagligt, så åtminstone gosa lite. Men på grund av kuvösen fick jag fick inte komma in. Pappa har ofta berättat historien. Dumma farbror doktorn, det är ju faktiskt min lillebror! ropade jag i vredesmod och bankade på rutan. Jag minns också ditt gosedjur: hunden Janne, marsvinet tuffsen som du pussade på trots att du fick munsår av det, alla uttryck och beteenden vi ärvt från pappa, mamma, morfar och alla andra släktingar – och allt annat vi upplevt genom åren.

Det är egentligen märkligt att denne lille blårosa kerub, han med den flexande asockeplastbeklädde foten, denne lättskrämda lilla parvel, vuxit upp till den mentala gigant ni nu ser framför er. Ska man fånga honom i ett så är det nog egenskapen att han alltid har varit obrottsligt lojal mot sina vänner och familj och han alltid ser något gott i de mest udda existenser.

Egentligen finns det bara en sak jag har dåligt samvete för. Jag lurade i honom att det var jag och Magnus Heden som gjort soundtracket till Snuten i Hollywood och Per Busk hade gjort baksidan på singeln. Så det gick Viktor och basunerade ut i skolan. Men vem minns egentligen en B-sida? Det finns mycket att säga om Viktor. Släkten följa släktens gång. Ingen känner en lika bra som de man vuxit upp med. Och det är väldigt roligt att Amanda, Ragna och alla barnen har det gemensamt att de ibland frågar varandra eller mig och Viktor var och en för sig om råd för att förstå den andre av oss. Liksom jag och Viktor ägnat mycket tid till att försöka förstå vår far.

Ja, kära ni. Man ska ha ett syfte med ett tal. Men jag vet inte vad mitt syfte är. Mer än förhoppningen att ni alla här inne ska må bra i allmänhet men att särskilt du Viktor ska njuta på din stora fest. Och för alltid därefter. Jag började med Hamlet och avslutar också med honom. Hamlet har just grävt fram sin barndoms hovnarrs, Yorik, skalle. Yorik som var så levande och rolig. Nu är han död. Maskföda. Hamlet tittar på skallen och funderar över tillvaron, ”Ack, stackars Yorick! Jag kände honom, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl”. Vad är lärdomen här? Jo, att en dag ska vi alla bli maskföda. Tills dess: låt oss älska nuet. Och det gör du Viktor. Jag skulle säga att du är världsmästare på det. Ett hav av kval möter man med den Adolphsonska godmodigheten. Låt oss fortsätta med det.

Kära Viktor, grattis till din femtio år. Du är som hallonlakrits. Det har du alltid varit.

Ett tal är en konstruktion. Referenser, minnen och saker man sett, hört eller läst någonstans som sätts ihop till ett ögonblick. Viktor fick sålunda en mer eller mindre sann levnadsbeskrivning, lite underhållning och hyllning. Det är vad jag kan bidra med till livspusslet. Det och en frack. För det finns presenter och så finns det presenter. Amandas målning av far slår det mesta.

Ingen sanning är given utom den som står upptagen i denna blogg.

Relaterade blogginlägg:

Kålsupare

Musik:

Walk on the wild side

Retorik, Sång och musik

Korvhatten

22 juni, 2024av adolphson

Det är så fasligt roligt, alltihop. Det är liksom en naturlag. En korvhatt får vem som helst på gott humör. Hatten ifråga kommer från ett gammalt juvenalspex jag inte var med i och sedan dess finns den i Patrics ägo. Det har blivit något av en tradition att jag bär den vid döttrarnas examen. Den bärs också med fördel när MDP framför Steka stolt i dunkla skyar.

En annan tradition är att föräldrarna ordnar avslutningsfesten för årskurs nio på mina döttrars grundskola. I år ingick dans som en beståndsdel i föräldrashowen men det är svårt att dansa i korvhatt. Dessutom föll det på min lott att hålla talet från föräldrarna efter dansnumret, ett förtroende att förvalta. Vill någon höra det live finns det här, annars följer manus nedan.

Kära ungdomar som strax lämnar Inovitaskolan! Eller SÖB som den egentligen heter. Eller hur?

Livet är som rosendagg. Jo, det är sant! Som vätska på en ros. Jag ska till och med sjunga en sång om det snart. Men vadå rosendagg? Vad är det egentligen? Jo, ett mirakel på sätt och vis.

Jag heter Fredrik och ska framföra några ord från oss föräldrar. Föräldrar. Titta på dem. Det bästa man kan vara. Där står de. Alldeles sprickfärdiga av stolthet. Vi är så himla stolta över er! Ni är våra mirakel!

Ibland kanske man tror att allt som händer i livet har en mening, att det är bestämt på något sätt, men jag lovar er att det inte finns någon mening här i livet. Livet är som rosendagg. Ett mirakel.

Allt man kan påverka i livet är vad man ska ha på sig för kläder nästa dag. Och hur man beter sig. Att söka efter meningen med livet är som att försöka förstå mello samtidigt som man badar i ett dass: det låter illa, det luktar illa och det känns som om skiten kommer att pågå i all oändlighet. Men det kommer det inte. Plötsligt är det slut och man undrar vad det var som hände, egentligen.

Nu har ni snart ett långt sommarlov framför er och sedan blir det olika gymnasieskolor, kanske. Er tillvaro kommer i höst att bli mycket större än den ni är vana vid här på trygga lilla SÖB.

Inför det, och fortsättningen av livet, kan det vara bra att veta att det faktiskt finns saker man kan påverka. Meningen med livet bestämmer man själv genom sin inställning till det. Kom ihåg: Livet är som rosendagg.

Därför vill jag ge er fyra, korta, råd. Råd är till skillnad från mycket annat gratis och även om man inte följer dem kan man i alla fall kosta på sig att lyssna.

Råd 1. Ta det lugnt.

Om du har något du verkligen drömmer om eller brinner för så är det bra! Kör på! Det kanske inte är så dumt att tillbringa sin tid med att jaga drömmar. Men du får också se upp. Om drömmen är för stor så kommer det mesta av tiden att gå till själva jakten och när man väl når målet kanske den inte är vad man trodde. De flesta människor drömmer dessutom flera drömmar under ett liv. Man blir aldrig färdig och det är som det ska.

Så ta det lugnt. Ta det lugnt när du pluggar, på sommarjobbet eller hänger med kompisarna. Fundera inte för mycket på sen utan var glad och nöjd över det du gör just nu för du vet aldrig riktigt vart det bär härnäst. Livet är som rosendagg.

Råd 2. Kom ihåg hur tursam du är

Du har tur att sitta här på niornas fest i Söderbaumska aula eftersom du hade den otroliga turen att vara född i en hyfsad familj i en hyfsad stad i ett hyfsat land. Du är rikare än 90% av världens befolkning. Du hade tur att du råkar ha en familj som fattade beslut som innebar att du hamnade här på skolan och så småningom gick ut 9:an. Det är ett mirakel, egentligen.

Inte för att förta något av din prestation med allt slit och plugg men nog hade du tur i livets stora lotteri. Hade du fötts någon annanstans i världen hade ditt liv sett helt annorlunda ut. Det kan vara bra att minnas när skolmaten inte smakar, när kompisar sviker eller lärare, syskon och föräldrar är mer än osedvanligt dryga. Var tacksam och försök ge något tillbaka till världen.

Råd 3: Idrotta

Ägna dig livet igenom åt någon form av träning. Yoga, gym, löpträning, simning, oavsett vad du gör, så måste du ta hand om din kropp. Du kommer nämligen att behöva den i livet. De flesta av er kommer att leva tills ni nästan är hundra år, och även de fattigaste av er kommer att uppnå en rikedom som de flesta människor tidigare i historien inte kunnat drömma om.

Det här långa, lyxiga livet du har framför dig kommer ibland att göra dig ledsen. Du kommer ibland att må dåligt. Du kommer att uppleva sorg. Men deppa inte ihop för det! Det finns ett samband mellan hur man mår och motion. Den som motionerar mår bättre. Både psykiskt och fysiskt. Så motionera. Och rök inte.

Råd 4: var snäll mot människor

Någon frågade mig nyligen vilken typ av musik jag tycker om. Jag svarade att jag inte gärna lyssnar på Melodifestivalen. Eller om någon frågar mig vilken mat jag gillar, säger jag ”Jag tycker att lever är äckligt ”. Men så löd ju inte frågan.

Den handlade om var jag gillar. Det är så många som utgår från det man inte tycker om: Tjejer, bögar, fröken Snusk, fotboll, eller vad det nu är. Försök istället att uttrycka saker du gillar. Beröm människor. Om någon är i en jobbig situation, till exempel en redovisning inför klassen i skolan, peppa hen. Var inte taskig i onödan.

Kära nior. Du har säkert redan märkt att livet ibland känns långt, tufft och så tröttsamt! Och så fortsätter det. Visst kan man hitta tröst i religionen eller naturvetenskapen men du kommer ibland vara glad och ibland ledsen.

Och så blir du, även om det inte känns så just nu, till sist gammal. Och sen dör du. Har du riktig otur dör du innan du blir gammal men oavsett vilket är det människorna omkring dig som är det viktiga.

Därför finns det endast en vettig sak att göra med ditt liv och din existens och det är: fyll livet. Lev det. Skjut inte upp saker till morgondagen. Lär dig så mycket du kan, var stolt över dig själv vad du gör, ha medkänsla, dela med dig, motionera, var positiv och entusiastisk.

För det finns så mycket bra grejer här i livet som ni kommer att uppleva. Och oavsett vad ni gör och var ni är så finns vi era föräldrar med er. Vi kanske ibland säger ifrån och blir arga men ni kan alltid räkna med oss. För det är vad föräldrar gör. It comes with the job. Just nu vill vi bara säga att vi är så himla stolta över er! Ni är våra mirakel!

Kära ungdomar som strax lämnar Inovitaskolan! Dagg är små vattendroppar som uppkommer på föremål, exempelvis en ros, på morgonen och kvällen. Rosen symboliserar kärlek och passion. Vad är det för mening med det? Ingen alls, egentligen, men ändå är det något av det bästa som finns. Tappa aldrig den riktningen.

Ja, så var det tollslut detta med sången som skulle bevisa att livet är som rosendagg. Så här går den.

Livet är som rosendagg, Livet är som rosendagg. Ro ro ro, Sen sen sen, Dagg dagg dagg, Filibom filja. Livet är som rosendagg

Tack så mycket! Ha en mirakulös fest!

Korvhattens gyllene förmåga ska inte underskattas. Dess språk är universellt. Om Putin fick en korvhatt skulle han säkert tänka annorlunda. Vi funderar förresten på att göra en ny, Patric och jag. Fast den här gången på temat pizza. En pizzahatt. E du me, eller? Pizzahut. Eh, ja. Det är som sagt så fasligt roligt, alltihop.

Musik:

Blommig falukorv

Fair Phyllis I saw sitting all alone

Personligt, Retorik

dotter i ljus

16 juni, 202416 juni, 2024av adolphson

Dotter i ljus. Alla dessa dagar. Men vi har klarat det så bra, Mina och jag.

Men han kan ju inte och plantera blommor och greja i finskjorta! sa Ragna till Patric under förberedelserna. Patric kom dock lite oväntat till mitt försvar: förvisso, men han blandar väldigt goda Dry martinis.

Så många känslor. Tal på begravning, studentbal, niornas bal, konferencier och högtidstal på studentlunchen. Jag gillar verkligen det där sista. I år var det dock speciellt. I år satt nämligen Mina Anita Margareta bland åhörarna. Min äldsta dotter.

Här följer, faktiskt på begäran, talet till mina studenter och min dotter.

Kära studenter!

Var en superhjälte!

En gång för länge sedan väcktes jag mitt i natten av en liten flicka. Flickan var ledsen. Tårarna rann. Jag trodde först att hennes känslor berodde på att hennes mamma dött några år tidigare men det visar sig, just den här gången, vara fel. Nej, hennes förtvivlan berodde på att hon var orolig för att mitt liv skulle förvandlas till ett enda stort misslyckande när hon och hennes syster flyttat hemifrån.

Jag satte mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Vad sa du? Förvandlas? Det är det ju redan? Men här gällde det att inte skoja bort en allvarligt menad oro. Vi började prata om livet, flickan och jag, där vid sängkanten mitt i natten. Sådana samtal har man inte många i livet och när de väl infaller bör man ta vara på dem.

Kära studenter. Jag är faktiskt lite nervös inför det här talet. Och det är för att innan det är till ända ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Varför? Jo, man ska alltid våga prova nya saker i sitt liv. Livets dilemma är att det invanda är tråkigt, det ovanliga läskigt.

Att hålla ett högtidstal på studenten är en allvarlig sak. Det är inget man skämtar bort. Till den som kanske tänker: du är ju historielärare så du pratar mest hela tiden – vad har du att vara nervös för och om det är så läskigt, varför sätta sig i situationen över huvud taget? Det är väl bara att låta bli? svarar jag att det är en bra fråga.

Men i klassrummet är det annorlunda. Det är jobbet, det är rutin. Och där lyssnar ni ändå inte. Där kan vi ha en avslappnad attityd till när ni somnar, drar fram telefonen och snappar till er pojk- eller flickvän i den mån ni har tillgång till dylika.

Idag är perspektivet annorlunda. Det är sista gången jag ser er samlade här på skolan. Och det gör mig nervös. Låt mig berätta varför jag ändå gör detta. För det första tar min ena dotter studenten från estet teater här på skolan. Det är en bra anledning för mig att vara här, jag vill ju vara närvarande när hennes skolgång närmar sig sitt slut. Men det finns andra viktiga skäl att greppa detta tillfälle när det nu ges.

För visst, jag har hållit tal inför stora kritiska församlingar förr men jag har aldrig dansat på scenen som ES-dans. Jag har talat med rikskända politiker men jag har aldrig lackat eller servat en bil. Jag har skrivit uppmärksammade debattartiklar och blogginlägg men aldrig målat en vägg så det blir snyggt och funktionsdugligt. Jag har skrivit uppsatser på universitet men aldrig deltagit i unga forskare på grund av att det jag åstadkommit verkligen spelat någon roll. Ni studenter är alla superhjältar inom era områden, därför är jag nervös när jag står framför er så här. Helt utlämnad till er dom, bara mig själv att falla tillbaka på.

Men jag känner ändå att jag är tvungen att hålla det här talet. Jag är tvungen att testa även om jag är rädd för att jag i slutändan misslyckas, att det sista ni kommer att minnas av mig är ett enda stort fiasko. Det är värt den risken. Man måste våga ta risker i livet.

Det är så mycket jag skulle göra om jag bara kunde, berättade jag för den lilla flickan. Skapa fred på jorden, rädda planeten, väcka din mamma till liv. Så där som superhjältar gör. Men jag är ju trots allt bara en helt vanlig människa och man kan inte begära för mycket av sig själv, det vore omänskligt. Även om det inte går att återuppväcka de döda går det faktiskt att göra dem odödliga. Flickan gjorde stora ögon. Hur då, undrade hon. Vänta lite så ska jag berätta, svarade jag.

Var och en har sin egen superhjälte som hjälper en att klara sig i livet. Mina är musikern Bach och poeten Tranströmer. En av dina är skådisen i Spindelmannen. Flickan skrattade lite och glömde för ett ögonblick tårarna. Det heter inte Spindelmannen utan Spiderman! Okej, svarade jag. Men Tranströmer är lite som Spiderman fast på ett annat sätt. Han har till exempel en gång skrivit att ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Dessa ord är som att skicka iväg ett skyddande nät och svinga sig ut över världen, så som Spiderman gör.

Men vad betyder det, undrade flickan. Jo, att man inte ska oroa sig så mycket. Det räcker att gilla sig själv och att stanna i den känslan. Både Spiderman, Tranströmer och Bach spinner kring en känsla. Och du, fortsatte jag, minns du Too-Ticki i Mumintrollen som vi läste när vi fick magsjuka i Grekland? Han har faktiskt en bättre formulering. Han säger “Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad.”

Men hur lever man då, framhärdade flickan. Ja, svarade jag. Möjligen har jag någon gång under ditt liv sagt att du måste lyckas i skolan så du har något att falla tillbaka på senare i livet. Jo, svarade flickan och på tonfallet hördes det att hon inte ville få ett förmaningstal mitt i natten. Det var dumt sagt av mig, sa jag. Alla faller i livet, gång på gång. Men man kan i viss mån välja hur man faller. Det är det Tranströmer menar. Att ha något att falla tillbaka på är kanske inte alltid det bästa.

Så jag tycker, sa jag till flickan, att man alltid bör försöka falla framåt. Skicka ut nästa nät framför sig och svinga sig vidare så som Spiderman gör. Eller annorlunda uttryckt: Uppfinnaren Thomas Edison genomförde 1000 misslyckade experiment. Det visste vi inte. Men vi vet att det 1001 experimentet var glödlampan.

Flickan satte sig tankfull ner vid fotändan på sängen. Jag ska berätta en grej, sa jag. Inte så många vet att jag en gång när vi var studenter i Uppsala skickade rosor till din mamma varje dag i två veckor, att jag försökte bjuda ut henne under ett halvår innan hon slutligen sa ja.

Färre vet att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne (fattar du hur jobbigt det var innan internet fanns) att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom.

Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på biblioteket och i disken på V-dala studentnation och därmed försummade mina studier så till den milda grad att jag inte kunde ta min examen förrän långt senare. Det skulle man kunna se som ett misslyckande.

Men vet du: Det var det värt. Varje misslyckande är nämligen ett steg närmare framgång. En vinnare är egentligen bara en förlorare som försöker en gång till. Hon sa till sist ja, din mamma. Skulle jag nu enbart tänka tillbaka på att hon dog och inte på att vårt gemensamma liv givit oss två fantastiska barn varav ett i år tar studenten från estet teater på Lugnet?

Skulle Edison dag ut och dag in begrundat sitt 879:e misslyckande hade det 1001 försöket aldrig sett dagens ljus. Du måste ta risker i livet. Du måste acceptera att du kommer att misslyckas många gånger. Det är en naturlag. Du kommer ibland att förlora. Du kommer att genera dig själv. Du kommer att klanta till saker. Människor kommer att svika och till och med dö. Det råder ingen tvekan om det.

Jag vet detta därför att jag har misslyckats och förlorat så många gånger att jag tappat räkningen. Så jag är inte ledsen. Jag tycker om att tänka tillbaka på alla misslyckanden. För ur dessa har framgång fötts. Det finns alltid en framtid. Det jobbiga och samtidigt underbara är att den aldrig går att förutse.

Poängen är, säger jag till flickan, att du och varenda en av alla dina vänner och alla du inte känner på din skola har tillräckligt med utbildning och talang för att lyckas. Men frågan ni bör ställa er är om ni klarar att misslyckas? Om man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något man aldrig haft, men vill ha, måste man göra något man aldrig gjorde. Eller som din farmor brukade säga: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Eller pojkar för den delen, la hon senare till.

Ibland är det det bästa sättet att ta ut en riktning och försöka. Funkar det inte så tar man ut en ny. Ta en risk. Prova. Våga. Gång på gång. Att ta en risk handlar om att vara öppen för människor och idéer. Att övervinna sin rädsla, att våga visa sig svag. Att ta risker är att vara öppen för själva livet.

Det kan vara skrämmande, och du kommer som sagt att klanta till det ibland, men det kommer också att vara underbart. Eftersom chanserna du tar, människor du träffar, människor du älskar – det är vad som kommer att definiera ditt liv.

Hade jag efter det tionde svaret från din mamma “just idag passar det inte, men kanske nästa vecka” slutat fråga om världens vackraste kvinna ville gå ut med mig hade jag inte fått två barn eller fått leva tjugotre år tillsammans med henne. Och jag hade aldrig fått chansen att prata med dig, så här, som vi gör nu. På så vis gör vi henne odödlig, du och jag. Var inte orolig. Jag klarar att du en gång flyttar för jag är en superhjälte. Det är du också. Det är bara att kasta ut ett nytt nät och svinga sig vidare.

Kära lilla flicka och alla studenter. Ni satsade mycket på er utbildning här på Lugnet. Tid, svett och resurser. Och människor satsade också på er. Trodde på er. Tror ännu på er. Hoppas på er. Lärare, vänner, släktingar, föräldrar. Okända. Jag vill säga: slösa inte bort er talang. Världen behöver er nu. Var den superhjälte du redan är.

Människor runt om i världen som lever i nöd behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver de ungas insatser, engagemang, passion och briljans.

Så kära studenter och lilla flicka, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Låt din röst eka. Ta fram din inre superhjälte.

Och när du någon gång faller i livet, kanske redan imorgon efter något glas champagne, res dig upp igen. Borsta bort skräp och sätt på ett plåster. Men ge inte upp. Fortsätt färden. Säg till dig själv: Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Nu snart ska jag göra det där jag aldrig gjort förut. När jag står här vet jag redan att det är värt risken, vad ni än tycker om det. Om inte annat förstår ni åtminstone vad jag menar när jag säger att man måste våga ta risker och vara villig att misslyckas.

Jag ska sjunga en sång som jag tycker passar lika bra för den lilla flickan som för många år sedan stod vid min säng mitt i natten som för er, våra studenter, som i morgon lämnar alla oss i personalen här på Lugnet som haft förmånen att känna er under er tid här. Det är första, och förmodligen sista, gången jag sjunger en poplåt solo med komp. Ni får ta det för vad det är oavsett om det brister eller bär.

(Jag sjöng Lullabye. Givetvis gjorde jag det).

Så många känslor, som sagt. Far är begraven, Dotter 2 har gått ur grundskolan och Dotter 1 tagit studenten. Det känns, efter alla dessa tal, som att jag sagt allt jag har att säga. Nu behöver jag nog vila, litet. Och nog har Patric rätt, jag blandar faktiskt jäkligt goda Dry martinis.

Flickorna är uppvuxna med MDP. Vi har hört allt en miljon gånger, sa Mina. Nu vill jag ha Stad i ljus. Så klingade den ut, en av alla dessa dagar, som en gråtmild allsångsvariant av Stad i ljus.

Vi har klarat det bra. Nu är mitt jobb över. Men vi blir aldrig färdiga och det är som ska.

Alsendräkt. Runt halsen sin mors vigselring

Relaterade blogginlägg

Musik:

Retorik, Skola

bild 153: actio

18 februari, 202418 februari, 2024av adolphson

Actio. Hur tusan ska man agera här i livet? Artificiell intelligens versus humaniora – här följer en betraktelse över tillvarons mysterium nedtecknad av en simpel, utbytbar adjunkt i läroverket.

Schopenhauer sa en gång att vi skrattar när vi blir medvetna om att det vi hör inte alls stämmer med den allmänna uppfattningen.

Musiken är ett glashus på sluttningen där stenarna flyger, stenarna rullar. Och stenarna rullar tvärs igenom men varje ruta förblir hel.

Stroferna ovan är hämtade från Tranströmers dikt Allegro. Det är sannolikt så att AI kommer, redan kan, producera musik, konst, poesi och tal. Men, vågar jag påstå, inte njuta av det. Jag tror förmågan att njuta av exempelvis Tranströmers rader ligger bortom den artificiella intelligensens räckvidd. Att förklara världen kanske är möjligt, men inte njuta.

Hur motiverar man humaniora i en värld där stålar är målet och starkast vinner? I en tillvaro där AI är svaret, medlet och vägen. Humaniora tycks inte vara ämnet för dagen, inte stämma med den allmänna uppfattningen. Ack, du ljuva bitterhet!

Nästan alla toppolitiker, liksom andra i ledande ställning, håller sig med talskrivare. Flera framstående politiker har börjat sina karriärer som talskrivare åt andra. AI fixar inte riktigt att skriva ett komplett, viktigt, tal. En talskrivare måste dels vara förtrogen med retorikens grundläggande elementa men även känna sin uppdragsgivare väl. Vem det är som ska hålla talet, vilket budskapet är, kontexten, publiken, när och var det ska framföras, anpassa det efter talarens röst, personlighet, uttryck etcetera. Allt detta är nödvändigt för att framträdandet ska bli framgångsrikt. Sedan är det dags för huvudpersonen att leverera. Plats på scenen! Ännu så länge krävs en mänsklig bearbetning för att klara detta.

Jag gav eleverna i uppdrag att skriva ett hyllningstal till mig. Varför, kan man undra. Tänk, att sitta och lyssna på tjugo hyllningar till sig själv? Vad kan slå det? Semmelfrossa? Nejdå. Till och med min narcissism har gränser. Det jag bad dem framföra var ett hyllningstal till sig själva. Jag påstår nämligen att förmågan att se det goda, vackra och enastående var och en bär inom sig är humanismens grund. Precis som framstående människor håller sig med talskrivare kan, borde, alla människor bli sina egna talskrivare. Skriva manus till sitt liv. Var och en spelar huvudrollen i sin egen föreställning, du är stjärnan i ditt liv, säger jag lite lagom dumdrygt till eleverna. Men om man tänker på det: om var och en skriver sitt personliga manus är ju kunskapen och förmågan hur man gör det närmast existentiell.

Månne överdriver vi faran. I nuläget är AI något av en avancerad sökmotor. Det gäller att bli sin egen sökmotor, är det något mänskligheten sysslat med sedan dag ett så är det sökandet. Jag tror vi står inför en paradox. I samma takt med att världen blir mer och mer avhumaniserad, AI-ifierad, ökar behoven och efterfrågan av humaniora. Det må vara svårt att se skillnad på AI och Tranströmer eller att besegra en dator i schack men i historiens backspegel kommer skillnaden att reflekteras tydligt. Och den som ser det perspektivet redan nu har en fördel.

Om AI ersätter allt blir den grundläggande frågan hur man i en sådan värld gör sig relevant. Varför ska en partner eller arbetsgivare välja just dig? Där tror jag mindre mätbar vetenskap som samhällsvetenskap och humaniora kan hjälpa till. Självkänsla, självkännedom, självinsikt är områden där vi människor kan, och bör, konkurrera med AI. Det är viktigt att kunna älska sig själv utan att för den skull vara Narcissus personifierad. Endast en verklig människa kan förstå innebörden av stenar som rullar genom ett glashus av musik utan att huset går sönder. Eller sammanfattat: humaniora innebär förmågan att kunna njuta.

Schopenhauer var något på spåren. AI vet ännu så länge inte vad den allmänna uppfattningen är. AI sammanfattar. Summerar. Fortfarande gäller regeln att förmågan att kunna skratta, njuta av Bach eller förundras över Mona Lisas leende står över det konstgjorda. Detta är skillnaden, det som gör var och en unik. Att skratta är mänskligt. Att ha någon att skratta med är allt som behövs. Skrattet gör oss relevanta. Så låt oss agera därefter.

Jag förblir sannolikt en simpel adjunkt i läroverket. En obetydlighet utan tillstymmelse till (artificiell) intelligens. Men en lycklig sådan. Och hur man bör agera i olika sammanhang, ja, det känner man förhoppningsvis inom sig – om man har den humanistiska grunden intakt. Actio.

Musik:

Stabat mater

Non più mesta

Relaterade blogginlägg

Musiken

Skynet

Den rådande uppfattningen

Källor

Tranströmer: Allegro. Del ur: Den halvfärdiga himlen 1962

Eriksson: Retorikens grunder

Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik, Sång och musik

briljans

11 februari, 202411 februari, 2024av adolphson

Här följer en arrogant, överlägsen text kryddad av bristande självinsikt, drypande av självgodhet och oljig självömkan. Eller möjligen motsatsen.

Den sjungande revolutionen avser de fredliga protester 1988-1991 mot Sovjetunionen och som ledde fram till att Estland, Lettland och Litauen blev självständiga stater. Vid något tillfälle lär det varit upp emot 300 000 människor som deltog. Protesterna skedde många gånger i form av sångfestivaler och andra musikaliska intiativ varför revolutionen snart kom att kallas den sjungande revolutionen. Bland annat sjöngs ofta patriotiska sånger av olika slag. Jag tänker att det nog ändå är som MDP brukar säga: flaskan kan innehålla vatten, flickan kan vara en man och fosterlandet är en plats där alla känner sig hemma.

En sjungande revolution. Det är ju helt briljant. Till och med värt att gråta en rörd skvätt för.

Nu har det hänt igen. Man kan ha fördomar om dig, Fredrik, ibland kan du faktiskt verka lite läskig. Sen, när man lär känna dig, visar du fantastiska sidor. Någon, eller strängt tagit några, har fogat sig till skaran av människor som tycks tro saker om mig som så gott alltid vederläggs när man tar sig tid att lära känna mig. Jag är inte läskig, inte alls faktiskt, utan en riktig mjukis. Jag gråter ofta, minst flera gånger i veckan. Men som far en gång sa: det finns tårar världen inte behöver se.

Jag fick äran att vara vikarierande gruppledare i fullmäktige. Inte lätt att ersätta vår briljanta Susanne. Det innebar att jag förde partiets talan i stort sett varje fråga. Upp och ner ur talarstolen. I pausen närmade sig någon från motståndarlaget som ansåg att mitt agerande inte var okej. Det var yttrandet att ledamöter mer eller mindre vältaligt påstått.. som väckt ont blod. Det ansågs tydligen som att göra ner människor som inte har så lätt för att äntra talarstolen. Nu skulle jag därför tuktas upp. Jag säger det här till dig, Fredrik, eftersom du ju anser dig vara en schysst kille. Det hela gjorde mig först ledsen eftersom det var en vantolkning av yttrandet. Men i fullmäktige gråter man inte.

Det är tufft för Dotter 2. Hon famlar med att finna sin väg i en tillvaro där vänner och vuxna sviker och det är svårt att möta krav och förväntningar. Eller att ens förstå världen. Femton år, årskurs nio. Många tårar blir det.

Jag är hennes pappa. Den ende hon har. Jag hade en trygg uppväxt med sammanboende (levande) föräldrar utan våldsamma känslostormar eller uppbrott. Jag idrottade, lyssnade på Vivaldi, The Cure och umgicks med likasinnade. Det kan ibland vara svårt att relatera till hennes värld. Vi sätter oss varje kväll och pratar. Gråter lite över hennes mor och mormor. Nu hade de behövts.

Låt inte idiotierna vinna, säger jag. Protestera, sjung ut, upphäv din stämma. Du kommer att möta elaka, svaga stackare hela livet och det är aldrig lätt att följa en väg av integritet och principer. Men följ den ändå. Använd och utveckla dina styrkor, försök bemästra dina svagheter. Klarar du högstadiet klarar du allt, det kommer inte alltid att kännas så här. Hitta din inre trygghet, våga visa vem du är i glädje, vrede och sorg. Det är alldeles för tidigt att med säkerhet säga vilken din väg blir. Men en sak vet jag: du är briljant, alldeles briljant.

Det var ju inte vältaligheten, eller eventuell avsaknad av sådan, jag angrep utan argumenten som sådana. Men situationen blev lite ansträngd. Det jag utsattes för var ett klassiskt exempel på härskarteknik. Varför? Tja, det gick väl lite för bra, kritiken jag framförde bet måhända. Men jag har varit med för länge för att låta mig rubbas så enkelt. I kommande anförande yttrade jag att nu ska jag själv mer eller mindre vältaligt… följt av en bisats i ett annat ärende där jag undslapp mig att jag har den största respekt för var och en som går upp i talarstolen. Till sist lyckades jag till och med få fullmäktige att skratta, utom ett parti, och jag vågar nog påstå att stämningen var god när mötet avslutades.

Jag fick inte bara ris från motståndarna och ryggdunkningar från hemmalaget. Ett par positiva meddelanden från motståndarna ramlade in i telefonen redan under mötet. Det som värmde mest var dock när någon från den andra sidan på vägen hem sa idag var du briljant, Fredrik. Det är stort att berömma en motståndare. Briljant, faktiskt.

Tydligen kan jag verka stiff, överlägsen, arrogant, självgod och yada yada. Jag har mött det där hela livet. Något ligger det ju i det. Men jag känner mig själv och mina egenskaper, styrkor, svagheter och förmågor. Och här är grejen: jag gillar mig själv och det mesta jag sysslar med. När livet snurrar till sig gör man en piruett åt andra hållet. Et violà! Briljans! Det löser sig, sa hen som orenade i vasken.

För drygt tio år sedan följde jag med Falu kammarkör på en körresa, tävling, i Tallinn. Det var inget direkt revolutionerande med det, om än sjungande, men några saker sticker ut. På färjan över, exempelvis, fanns en mycket trång toalett. När jag och John Erik skulle låta vårt vatten fick vi plötsligt sällskap vid pissoaren. Mannen som vevade på rätt vildsint, han var inte helt nykter ska sägas, under proceduren vägde två hundra kilo och hade en för liten t-tröja med trycket ”Born to fuck”. Maleur. Några dagar senare såg jag samma man iförd samma tischa på hotellet men nu satt han i poolen tillsammans med några likasinnade. I direkt anslutning till poolen fanns en bar. Det slog mig att trots timmar av öldrickande så gick aldrig någon i sällskapet på toaletten. Det är också en sorts frihet – men möjligen inte så briljant.

Vi må uppleva både revolutioner, patriotiska sånger, Tallinn och briljans olika. Låt oss icke desto mindre fortsätta sjunga och därigenom slå världen med häpnad. Hjärtats nyckel heter sång.

Saken ligger måhända i betraktarens öga. Det hör ju debatt till. Kanske ser man inte taggen i mitt hjärta på grund av det svarta hålet i sitt eget. Men vad vet jag, som i grund och botten inte är något annat än en obetydlighet offrad på pedagogikens altare.

Musik:

Boys don’t cry

Sicut cervus

Källor:

Här kan man hitta P2 dokumentär om den sjungande revolutionen.

Här kan man hitta mina debattinlägg, om man orkar spola, under fullmäktige 31/1 2024 och själv döma huruvida jag är en arrogant skitstövel eller möjligen motsatsen.

Här hittar du MDP:s hemsida. Bokstavskombinationen står för Mat Dryck Personlighet.

Film och TV, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Retorik

reductio ad Hitlerum

22 oktober, 202321 oktober, 2023av adolphson

Jag har en, måste jag tillstå, fråga av väsentlig karaktär. Jag är nämligen fasligt förtjust i TV-serien Peaky Blinders mode. Inte så originellt, kanske.

Påminner jag inte lite om Jerra Lindblom?

Värst vad du hamrar på tangentbordet. Får jag komma med ett råd? Lyft blicken, ecce homo. Stig in i värmen och låt mig bjuda på ett glas eller två.

Tja, men jag är inte bättre än så här. Och det är helt okej. Tillräckligt bra är det, iallafall. På något sätt måste man ju ta sig över kullen. När det väl är gjort breder sig en vidsträckt grön slänt ut framför dig i all tänkbar behaglig nedåtlut.

Politiken: ”Du och ditt parti är som Pinochet.”

Tonåringar: ”Du är värre än satan.”

Kollega: ”…matcholärare….”

Kollega: ”hörru, din pretentiösa jävel. Varför bjuder du inte på en draja?!”

Skröna: ”I Falun har det funnits och finns många nazister, de brukar samlas på Hitlerkullen!”

Godwins lag är en lite skämtsam benämning på en observation som gjordes av en viss Mike Godwin i internets barndom. Det han konstaterade var att diskussioner på nätet förr eller senare alltid urartar. Oberoende av ämne eller hur sakliga trådarna varit från början slutar de alltid förr eller senare i personangrepp. Alltid. Mer precist jämförs någon, eller någons ståndpunkt, slutligen med något relaterat till Hitler eller nazister. Och när det inträffar är det av lätt insedda skäl omöjligt att föra tillbaka diskussionen till saklig nivå. Som vinnande argument är det helt otjänligt av det enkla skälet att det så gott som alltid slår tillbaka på den som använder det.

I våra dagar har lagen nyanserats till ”what about” medan retoriken officiellt benämner fenomenet ”Hitlerargumentet” (reductio ad Hitlerum). Lite förenklat kan man säga att det handlar om att skylla ifrån sig, ursäkta sitt beteende eller angripa sin motståndare genom en jämförelse med något värre. Hitler anses (med rätta) vara ondskan personifierad. Det är den största retoriska släggan. Efter den finns inget mer. Men det är tidsrelaterat. För tio år sedan skulle en jämförelse mellan Putin och Hitler fallit under denna kategori, och ansetts som överdrivet, inte så idag. Det hela är på ett teoretiskt plan enkelt. Intellektuellt förstår vi alla att en förutsättning för en rimlig diskussion, irl eller digital, är att det man jämför faktiskt är jämförbart. Men vem avgör det? Känslolivet drar och sliter i såväl kollektiv som individ.

Den som till äventyrs strövar omkring i Faluns yttermarker kan stöta på Hitlerkullen. Mellan Skuggarvsvägen och Sjulsarvsberget finns den. Under andra världskriget användes platsen för att stapla virke som skulle exporteras till Tyskland. Virket var märkt med svastikan. Allt sedan dess har nya generationer viskat mellan skål och vägg om vad som där tilldrar sig.

Man klättar upp för en kulle men kommer ned för ett berg. Inga nazister samlas i skogarna ovanför Lugnet. Centerpartiets politik är inte jämförbar med Pinochets. Att skoja med en tonåring är måhända riskfyllt men gör mig inte till Hin håle själv. Och macholärare? Med förlov sagt: det är nog det mest världsfrånvända jag hört. Huruvida jag är pretentiös eller inte låter jag vara osagt men en draja bjuder jag alltid på. Kom in i värmen och låt oss språka en stund. Låt oss passa på innan din, eller för all del min, lungsot drar någon av oss i graven! (Referens till musiken nedan.)

Frågan var det, ju. Jo, den lyder: passar jag i smäck?

Relaterade blogginlägg

Ecce narrans

Musik:

Drick ur ditt glas

Ett sista glas

The piano has been drinking

Alkohol

Källor:

Eriksson; Retorikens grunder

Länsstyrelsen i Dalarnas rapport 2019:04 Kulturlandskapet i Lugnet, Underlag för översyn av kulturlandskapet

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Retorik

bild 146: doxa (möjligen annorlunda)

1 oktober, 20231 oktober, 2023av adolphson

”Folk engagerar sig för att de vill någonting.” Citatet lär härröra från Olof Palme. Jag deltar i Centerpartiets partistämma i Örebro. Kanske borde jag göra min röst hörd? För jag vill ju någonting. Dels borde jag göra det för att jag har förmågan och genom vårt demokratiska system möjligheten. Och dels borde jag, eftersom uppemot tusen personer deltar, kanske begagna tillfället att gå upp i talarstolen av ingen särskild anledning och i en bisats råka nämna att jag är singel?

Doxa är ett grekiskt ord som avser ett samhälles allmänna uppfattning, åsikt eller tro. Doxa missbrukades enligt Platon i syfte att förleda folket vilket ledde till att han inte alls gillade demokratin som styrelseform.

Just nu står vi svenskar inför några frågor som i både våra egna och omvärldens ögon definierar oss. Det kanske alla tider gör och detta är vår tids doxa. Det handlar om brända koraner, en angiverilag som ”bara” är en utredning, våldsam kriminalitet och människor som, samt hur det sker, utvisas.

Den värdegrund, doxa, vi har i Sverige har definierats genom lagar om tryckfrihet, hets mot folkgrupp, förtal och förolämpning. Sverige har faktiskt världens äldsta tryckfrihetsförordning daterad 1766. En väsentlig del idag utgör offentlighetsprincipen som säger att alla allmänna handlingar är offentliga och därför kan eftersökas och läsas av vem som helst. Det sker ofta genom oberoende journalister vars artiklar och reportage allmänheten tar del av. 1766 avskaffades också den offentliga censuren av tryckta handlingar. Det fanns dock vissa inskränkningar: smädelse mot Gud och Konungen tillhörde det som fortfarande var förbjudet att trycka. Innan lagens tillkomst kunde dessa brott leda till döden men därefter blev detta ovanligt även om Gustav III utgjorde ett undantag (”kungatyrannen”).

1671 dömdes den nittonårige Johan Olof Rahm från Gävle till döden genom halshuggning. Brottet var smädelse. Hans brott uppfattades så allvarligt att domen skärptes: kroppen skulle efter avrättningen brännas. Det Rahm gjort sig skyldig till var att han hade kritiserat den svenska krigsföringen i Tyskland. Han hade därmed kritiserat den svenska nationalstaten som sådan och statens uppfattning av den kristna tron.

Men smädelse kunde man bli dömd för även efter 1766. 1909 dömdes den socialdemokratiska agitatorn Kata Dahlström till två månaders fängelse för smädelse av regeringen. Det hon påstods ha sagt var att ”första kammaren valdes av oxar, får, getter, svin och penningpåsar. Då kunna ni själva tänka hur representanterna äro.” Idag skulle det påståendet knappast vara åtalbart.

I våra dagar får man kritisera Sveriges offentliga insatser inom olika områden och man får driva med såväl kung som riksdag. Man får också smäda, bränna, heliga böcker, utvisa människor och jaga kriminella. Men kanske bör man vara försiktig med att se sina ageranden och påståenden som något, ur ett allmängiltigt moraliskt perspektiv, rätt. Det finns frågor som kan leda till att vår demokrati förkastas av vissa grupper. Vissa saker är alltid fel, som kriminalitet. Men vad som faktiskt är kriminellt varierar över tid. Platon blev måhända offer för retoriken – för demokrati är något bra trots att den ger möjlighet att bruka den för egna syften. Kanske är detta dess kärna: majoritetens förtryck av minoriteten.

Doxa. Åsiktsyttringar. Perspektiv. Folk engagerar sig för att de vill någonting. Muharrem Demirok vill något. Exempelvis stå upp för en anständig liberal borgerlighet under en tid sådana värden är hotade. Och vad vill jag? Ja, inte ska jag gå upp i talarstolen om jag inte har något vettigt att säga. Jag känner dock att när jag befinner mig bland så många engagerade människor så slår det an något hos mig. Jag vill något.

Jag stötte ihop med en viss Johan Wester på stämman. Förutom sitt politiska engagemang är han en av personerna bakom Hernö Gin. Han tyckte det var roligt att språka med en Adolphson i verkligheten, sa han. Han hade nämligen följt min och min brors digitala diskussion om monarkin men ansåg min bror vara en för bra kund för att kunna ta mitt parti. Eller mitt parti är han ju i…ja. En bra karl, hävdade Viktor, och uppmanade mig att inte göra bort mig genom att börja veva om Tanqueray. Ånä, jag är en man av klass! En man av ginens Pripps Blå, avslutade junior sardoniskt.

Man kan fråga sig vad som är det bästa respektive sämsta med ett engagemang i ett politiskt parti. Frågar någon mig är svaret glasklart. Att få träffa människor och utbyta åsikter. Att få lyssna och kunna påverka vilken politik som ska föras. Frågar någon vad tonårsdöttrar anser är svaret möjligen annorlunda.

Jag avslutar mer seriöst än att skoja om alternativa skäl till att äntra en talarstol. Här återges en del av Muharrems tal som jag särskilt uppskattade. Han vill ju något, han. Doxa.

Var blev ni av ljuva drömmar? Det är frågan som dröjer sig kvar när jag ser många av våra forna vänner idag. Inte nog med att man dag för dag tvättar bort varje spår av liberal politik. Suddar ut minnena av sin egen stolta historia. Man monterar också ner sin borgerliga identitet, bit för bit. Köper helt okritiskt Sverigedemokraternas världsbild.

Olikheter möts med misstänksamhet. Friheten och öppenheten sätts på undantag. Klimatet, ja det tycks man strunta fullständigt i. Studieförbund och folkbildning monterar man ner. Man behåller inte ens grunden i borglig ekonomisk politik, man höjer skatten istället för att sänka den. När ledande Sverigedemokrater hetsar mot homosexuella, mot muslimer eller dragqueens. När man utan skam skriver ”Hej då Hassan” till människor som utvisas, ger människoföraktet och rasismen fritt spelrum i språket. Då ekar en närmast öronbedövande tystnad från dem som lovat att dra röda linjer och vara liberala vakthundar.

Till varje liberal själ som nu är fast i Tidötänket. Lyssna på Tages och Monicas fortsättning. Vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk? Ja, ett sätt, när det blåser lite kallt är att tro på det vi trodde på. Trots allt.

Relaterade blogginlägg:

Shrek

Rostra

Musik:

Sebastian against the world

Amors pilar

Källor:

Eriksson: Retorikens grunder

Jämställdhet, Livsåskådning, Retorik, Skola

bild 141: så nära

10 juni, 202310 juni, 2023av adolphson

Också i år fick jag äran att högtidstala för studenterna. Vagt baserat på verkliga händelser och med viss inspiration av författaren Harari åstadkoms följande specimen.

Kära studenter!

Detta tal är helt AI-säjfat.

Rubriker:

Våren är här! Kärlekens och hänryckningens tid! Lek med ord! Berusa er!Jag är kär! Jaga aldrig den perfekta vågen! Följ dina drömmar!

Studenten, alltså. Nu jäklar är ni allt på väg att bli något. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Detta är viktiga saker för att uppehålla ett gott samhällsliv. Snart nog sitter ni med lån, vadar i ungars magsjukor, volvo, hund, nedfällda toalock och sträckta lakan. Och arbete. Idel arbete. Veckans höjdpunkt är att på fredag i stillhet somna i soffan med näsan i dippen till hämtpizza och på spåret.

Briljans betyder superbra och irrelevans betyder oviktigt. Jag heter Fredrik och är historielärare. Det betyder att jag för det mesta är oviktig. Men, invänder kanske någon upprört, kunskap är ju den lättaste bördan att bära! Förvisso. Kunskap är makt. Kunskap är briljant.

Irrelevans kan tyckas som ett märkligt tema för ett tal på studenten vars existens handlar om att fira framgång, lyckade studier, glädje och framtidstro men ge mig en stund för att förklara mig så lovar jag att ni föralltid ska slippa mig därefter.

Det många fruktar mest i livet är att bli irrelevanta. Oviktiga. En oviktig man tenderar lätt bli överviktig. Se där, lek med ord. Alltid leka med ord. Hursomhelst. Alla från gatans folk till världens mäktigaste män hyser i grund och botten samma fruktan. Att bli oviktiga. Obetydliga. Irrelevanta. Annars skulle exempelvis inte sociala medier finnas.

Vet ni – många hoppas faktiskt att hen dött innan förändringen kommer. Förändringen som innebär att man plötsligt finner sig förvandlad från kingen på toppen, killen eller tjejen med koll, stålar och kändisskap, till en nostalgisk och lite patetisk föredetting utan förmåga att förstå världen omkring sig och därför inte heller kan bidra särskilt mycket till den.

Man kan lätt kan känna sig lite vilse i tillvaron. Irrelevant, rent utav. Åldrandet ter sig därför läskigt eftersom det innebär att vår identitet, våra drömmar, våra farhågor gradvis blir irrelevanta och vi själva meningslösa. Vilsna individer utan syfte, utan mål. Oavsett vad man varit tidigare i sitt liv, en världsberömd hockeyspelare, USA:s 45:e president eller en känd influenser, så kommer ditt åldrade jag att känna sig som en viking på Wall street. Du hör inte hemma där. Men det är en orättvis känsla. Mot vikingen, alltså.

Vikingen hade säkert sina vardagliga problem och konstruerade därför i kärv tysthet en båt som skulle ta hen från det här gråkalla skitlandet med sina introverta människor till möjligheternas horisont och bortom. Det var ju bara att hugga in en statusuppdatering i en runsten och dra. Men viking-hen (hörde ni: vikingen/viking-hen. Jag leker med ord, igen), behövde inte oroa sig för Wall street eftersom det fenomenet låg tusen år fram i tiden. Men i vår tid, här och nu, kan samhället faktiskt kollapsa redan i morgon. Det krävs ju bara ett litet virus. Eller ett krig. Det är vare sig briljant eller, hur gärna jag än önskar att jag kunde säga det, irrelevant. Å andra sidan utvecklas forskningen och tekniken snabbare än någonsin tidigare vilket paradoxalt nog möjligen förstärker rädslan för irrelevansens Luzentäta dimma. Det tog flera hundra år att få bukt med pesten, två år för att hantera corona. Allt blir hela tiden svårare, men bättre. Eller?

Jag kommer ihåg när jag för första gången stötte på internet, en smärtsam påminnelse så här i eftertankens påfallande kranka blekhet. Det var 1990-tal och jag studerade vid universitetet i Uppsala och hade hamnat på det som vi på den tiden refererade till som en förfest. Alla var på 1900-talet överens om att förfesten alltid var roligast. Jag argumenterade med någon teknist om valet av musik. Jag förespråkade Jussi Björling och han någon svensk pudelrockare som i tighta läderbyxor ylade om den slutgiltiga nedräkningen. Så depressivt. Så meningslöst. Så irrelevant. Han såg dessutom ut som Joey Tempest men det vet ju inte ni vem det är. Värden för festen lugnade den något hetsiga stämningen genom att visa oss det senaste av det sena. Internet. Hen kopplade inför oss klentrogna in en telefonsladd i datorn och knappade på några tangenter. Under någon minut hördes ett konstigt, knastrande ljud, några bastoner och sedan blev allt tyst. Det lyckades inte. Jag och min musik-antagonist började åter oroligt snegla mot DVD-spelarens remote men vår värd framhärdade. Gång på gång upprepades försöken.

Det kanske inte är någon hemma på internet, sa jag halvt på skämt. Men till sist ropade hen förtjust till och meddelade att försöket hade lyckats. Med vad då, frågade jag. Med att koppla upp sig mot universitetets dator svarade hen glädjestrålande. Jaha, sa jag. Vad finns där då? Mja, medgav hen, ingenting. Men det skulle kunna finnas allt möjligt. Som vadå, frågade jag. Inte vet jag, sa hen irriterad. Allt möjligt. Betyg. Forskningsartiklar, kontakter till internationella universitet, listor över studenter och lärare. Eller hur, utbrast jag och pudelrockaren i tighta läderbrallor samfällt i ett utslag av den ironi som var så typisk för oss som var unga på 1990-talet. Vi hade plötsligt glömt vårt musikgräl och ägnade resten av festen åt att skratta åt vår värd. Vilken idiot. Forskningsartiklar! Herregud! Nu är det istället vår värld som skrattar åt oss. Nu är det vi som är irrelevanta, pudelrockaren och jag. Jag har återkommande försökt hitta denne internetpionjär, via internet, för att be om ursäkt och uttrycka min beundran. Nåja. Livet, som jag ser det, borde inte handla om rädslan över att bli irrelevant utan snarare om saker som gör livet briljant.

Apropå briljans har jag några korta avslutande råd jag vill komma med. Först något till alla som inte definierar sig som man. Tänk att det idag finns gamla män som jobbar i en Hovrätt som inte vet vad en snippa är. De har studerat lag och rätt i många år och arbetat ett helt yrkesliv. Tänk på det. Perspektiven som öppnar sig. Jag skulle därför vilja påminna om termen dra åt helvete pengar. Alla som inte är män här inne är på god väg att trygga en försörjning genom att skaffa sig en utbildning. Det ger jobb med inkomst. Det ger frihet. Det finns ingen anledning att vara ihop med en idiot och med försörjningen tryggad kan man när som helst säga dra åt helvete och flytta. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja skilja sig.

Sen något till alla som definierar sig som man: Ni är också på väg att skaffa er en utbildning. Använd den. Lär er kommunicera om ni vill ha en partner, fungera i en familj eller i ett arbetsliv, i synnerhet om ni vill behålla familjen eller anställningen och inte bli irrelevant i sammanhanget.

Till alla kön vill jag säga: Kicka ut gubbarna som inte vet vad en snippa är.

Så till sist. Kära student, du är briljant. Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig. Människor runt om i världen som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver dina insatser, engagemang, passion och briljans. När ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Följ dina drömmar. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Det är viktiga saker för att uppehålla ett gott liv. Men hörni: strunta i hämtpizzan, minns istället att kultur, skönhet och kärlek, det är skälet till varför vi lever.

Vet ni. Jag är inte överflödig, för jag är historielärare. Men jag är så mycket mer. Pappa, vän, bror, medmänniska. Och så är jag kär! I livet, kärleken och kulturen! Och i en kvinna. Hon är briljant. Jag har ingen aning om vad hon tycker om mig men bara känslan av att vara kär i henne räcker långt. Jaga aldrig den perfekta vågen. Du får ändå aldrig tag i den. Istället ska du positionera dig och invänta den. Det gör du genom att välja något i livet du känner passion för. Res dig på vågtoppen och låt den bära dig genom livet. Då är du briljant. Ramlar du av så är det bara att positionera sig igen i väntan på nästa våg – för det kommer alltid en ny.

Kära studenter! Följ era drömmar! Berusa er! Av livet, kärleken och kulturen! Det är vår! Våren är kärlekens och hänryckningens tid! Det är er tid!

Från oss alla, all personal här på Lugnet, vill jag rikta ett stort, varmt och innerligt tack för att vi under en liten tid fick ha er här på skolan! Lycka till!

Relaterade blogginlägg:

Sommarprat 22

Musik:

Så nära

Foto, Livsåskådning, Personligt, Retorik

Niobe

15 januari, 202317 januari, 2023av adolphson

Kärlek. Hur den gestaltar den sig, egentligen? Nu? Då? I framtiden? Hård som en gråtande klippa eller som ett konstant tillstånd av värme. Inte sällan uttrycks den genom förlust.

Är förlåtelse möjlig? Jag tänker på människor som sörjer. På min gamle vän Patrik som nyligen förlorat, på den som sörjer en förlorad relation, på den som inte har kraft nog att förändra sitt liv. Eller värst av allt: på den som förlorat sig själv.

Hur analyserar man en sorgesprocess? Kanske genom hur den tar sig uttryck för den sörjande i nutid, dåtid och i en framtid. I nuet är etos (trovärdighet) starkt genom hur den rådande (olyckliga) situationen beskrivs. Därefter iakttar man (som kontrast) den tidigare upplevda lyckan och redogör för de orsaker som ledde fram till den (nu uppkomna) sorgesamma situationen. (Det har jag tragglat till leda). Till sist blickar man förhoppningsvis mot framtiden, antingen i hopplöshet eftersom den ser lika mörk ut som nuet eller i hopp om en bättre framtid. Det här stadiet är mycket viktigt, annars riskerar man att fastna i sorgen vilket kan utvecklas till depression.

Niobe är i den grekiska mytologin en symbol för sorg. Som drottning av Thebe möter vi henne i Iliaden och det berättas där att hon hade många barn. Hon var så stolt över dessa att hon jämförde sig med självaste gudinnan Leto som bara hade två: Apollon och Artemis. Niobes högmod förargade dock gudarna och som straff dödade de hennes barn. Förkrossad skriker hon ut sin smärta och ber om förlåtelse – men det är för sent. Barnen förblir döda. Niobe förvandlas slutligen till en gråtande klippa, som en symbol för evig sorg.

Okej. Ska jag med hjälp av Niobes klagan våga mig på en retorisk sorgeanalys? Jag försöker isåfall tillämpa lite av känslan från berättelsen i Iliaden.

(Nutid) Nog har ödets växlingar drabbat mig. Förr var jag välsignad med romantisk kärlek i överflöd, nu är jag helt utan. Överflöd blev till brist och jag som förut var på en given plats är nu famlande. Det hade varit bättre att jag aldrig mött henne än att som nu bara få möta tårar. Den som berövats sina barns mor är mer olycksdrabbad än den som aldrig mött verklig kärlek för det man glatt sig över ger sorg när man mister det.

(Dåtid) Mitt öde beror på högmod. Jag levde lycklig och nöjd men efter att ha levt så blev jag utkastad från gudarnas boning. Jag mötte Lyckan och drabbades av Olyckan: vår samvaro blev mina barns mors död, min bekantskap med en gudinna till sist min olycka. Innan jag förlorade lyckan var jag avundsvärd men sedan mitt högmod förstört allt saknar jag den tid då jag var rikt välsignad. Nu ligger min kärlek död och jag kan inte nog begråta det som var min stolthet.

(Framtid) Vart ska jag vända mig? Vad kan jag hålla mig till? Hur är den grav som skulle räcka till för all denna sorg? Hedersbetygelserna som olyckan kräver kan inte fullgöras, vilket inte minst denna blogg vittnar om. Men varför gråter jag över detta, när jag har möjlighet be gudarna ge mig en helt annan natur? Jag ser bara en väg ur mina olyckor: att förvandlas till något som inte kan känna någon smärta: en klippa. Men jag är rädd att jag ändå bara kommer fortsätta gråta.

Det här är något av den klassiska retorikens sätt att kategorisera sorg. Verkligheten är måhända en annan. Men vad vet jag, jag är föga mer än en empirisk teoretiker, om en eventuell läsare förstår hur jag menar.

Kan jag erbjuda tröst till min vän Patrik, till den som sörjer en förlorad relation eller inte har kraft nog att förändra sitt liv och till den som förlorat sig själv, så gör jag det efter förmåga. Men det behövs egentligen inte, det viktigaste är att kunna förlåta sig själv. Men är förlåtelse, för att man kommit till momentet framtid i processen, för att man överlevde och vill ha ett liv igen, möjlig? Självklart är den det. Det är relationen till dig själv det handlar om.

Vi har alla förlorat. Det vi inte förlorat återstår att uppleva. Man får bejaka detta enkla faktum eller riskera att förvandlas till en gråtande klippa.

Jag vet inte hur kärleken gestaltar sig, vare sig då, nu eller sen. Kärlek är ett konstant tillstånd av värme. Kanske sammanfattas kärleken bäst på det vis som någon en gång uttryckte saken för mig; Och du får finna dig i att du faktiskt är behövd på en massa sätt även för oss som inte just nu tänker hångla med dig.