Evolution?

Jag har för första gången varit med om en äkta på min tid-situation. Ni vet, det där som man tråkades ihjäl av att själv få höra som barn. 

Vi har den senaste tiden varit sjuka här hemma (förkylning, feber, en släng av stroke…) varför det blivit en del filmtittande för barnen. Och för oss vuxna, givetvis.

Jag försöker lära mina döttrar att inte använda begreppet vuxenfilm offentligt. Även om de med det menar Game of Thrones och sådana saker de inte själva får se kan uttrycket lätt missförstås.

Det är lite klurigt att förklara det för dem. Hur ska det gå i tonåren?

I går förklarade jag på försigkommen anledning för döttrarna att på min tid fick man minsann bara se på barnprogram en halvtimme om dagen med start kl 18 (KOMNUDÅ VADÅ? BARNPROGRAM I TEVETVÅ!!). På somrarna och jullovet fanns sommarmorgon som Den vita Stenen” och Jullovsmorgon. 

Annars var det testbild eller myrornas krig i rutan. Det bästa vi visste, näst julklapparna förstås, var att titta på Kalle. Någon mer som upplever att det nuförtiden mest är ett nöje för de vuxna, helst 60- och 70-tallisterna?

Våra barn kan inte förstå charmen med att på julafton se något de kan se varje dag, dygnet runt och var som helst. Till och med i bilen.

Så här långt kommen vandrar mina tankar vidare ut i de stora perspektiven. Hade min familj framlevt sina dagar år 1812 i stället för 2012 hade vi inte levt alls. Hurså?

Ja, själv låg jag i kuvös och syresattes mina första dagar i livet. Mina döttrar förlöstes via kejsarsnitt. Det troliga är att, om vi nu inte fötts i det övre samhällsskiktet, jag och flickorna inte överlevt vår första vecka.

Och Den Änglaljuva hade dött i barnsäng, som man förr sa. Mina barns far- och morfäder har också genomgått avancerade kirurgiska ingrepp som knappast var möjliga för tvåhundra år sedan.

Stroke var då ett okänt begrepp. Karl XV gick ur tiden 1872 i sviterna av det som vi i dag tror kan ha varit en hjärntumör eller möjligen stroke. Samtidens främsta medicinska experter kunde inte ställa diagnos.

Där vi var 1812 är Indien i dag. Man har uppskattat att ungefär 300 000 kvinnor årligen avlider i samband med graviditeter där.

Vi kan hjälpa till. Vi kan göra Internationella kvinnodagen meningsfull. Men vi kommer kanske att få egna problem framöver.

Genom allt vårt osunda ätande, stillasittande inomhusliv riskerar vi att hjärt/kärlsjukdomar ökar dramatiskt. Vi idrottar mindre och är inte ute så mycket idag.

På min tid var vi ute varje rast hela grundskolan. Idag har man inte obligatorisk idrott alla år på gymnasiet. Friluftsdagar är upp till varje gymnasieprogram att ordna på frivillig basis. Det är kostsamt i en trängd ekonomi.

Jag tror vi måste tänka om lite. Att vi ser oss som en mänsklighet som vi tillsammans tar ansvar för är en start. Att införa varierad och vegetarisk kost i skolan och att inte göra idrotten valfri en fortsättning.

Mina kollegor idrottslärarna säger att det är stor skillnad på den genomsnittliga fysiska formen hos eleverna i dag mot för tio-femton år sedan. Alltså på min tid. Ungdomarna väger mer och är sämre tränade idag.

Vi dör i västvärlden av övervikt och igenbeckade kärl, indierna i samband med svält, graviditet och födelse. Lite tidigare än oss, alltså. Men dör gör vi alla till slut. Oavsett om man tror på livet efter detta eller ej borde vi kunna vara överens om att vi bör framleva våra dagar i omtanke om varandra och att vi under vår livstid försöker göra planeten till en bättre plats snarare än tvärt om.

Så ni hade INGA filmer undrade Vildvittrorna klentroget. Jag svarade att jag kände några grabbar vars föräldrar var tidiga med video, så de hade ett par filmer. Men inte jag eller mina syskon.

Farmor och farfar skaffade video när jag flyttade hemifrån sa jag med ett stänk bitterhet som undgick mina barn. Och då var ni sura jämt fastställe min äldsta dotter.  Nu när vi har filmer behöver vi inte vara sura och det är väl bra?

På något sätt känns det som  barnens tankar borde gå att tillämpa på de stora perspektiven ovan, men jag missar hur. Om vi har vissa behov, konstruerade eller ej, tillgodosedda borde vi kunna få till kraft vilja och resurser att hjälpa andra, kanske?

Fler förslag?

Genus i skolan

En kompis, Malin Barnö, som arbetar på Röda Korset, väckte på Twitter frågan om hur det såg ut med genusperspektiv i skolan. I egenskap av lärare kunde jag svara att det är obefintligt.

Det ligger helt på den enskilde läraren att jobba med denna typ av frågor. Det råder inget tvivel om skolans betydelse för  framtidens människor ska våga och kunna utmana dåliga strukturer i samhället. Som exempelvis könsmönster. Historien är full av exempel. Frågan är dock hur dylik utbildning ska utformas.

Sverige har under de senaste två hundra åren lyckats tämligen väl med att sudda ut könsmönster i samhället. Tämligen väl. Men låt oss fundera lite över pojkar och män. Hur har man det?

Det är inte helt ovanligt att pojkar inte uppmuntras att fortsätta om deras intressen lutar åt ett mer traditionellt kvinnodominerat område. Självklart avspeglas detta också på arbetsmarknaden när pojkarna väljer utbildning och arbete.

Skolan kan hjälpa till med att bryta könsrollers bundenhet för morgondagens män. Jag funderar lite över hur detta kan påverka the grand picture.

För vem vet hur insatser på detta område skulle påverka saker som exempelvis våld mot kvinnor och barn om alla män fick vara som dom ville tidigt i livet, och inte automatiskt tvingades följa någon (dålig) manlig auktoritet tycker, eller av vana följa ett könsbaserat mönster.

Jag själv frågade för en tid sedan personligen gymnasiechefen om jag fick gå en genusutbildning på Högskolan Dalarna. Det fick jag inte eftersom detta inte ansågs ligga inom ramen för ökad måluppfyllelse. Det går det att argumentera emot, tänkte jag, men saknade modet att framhärda.

Utan upplysning ingen utveckling, hur smärtsamt det än kan vara för vissa. I det sammanhanget, som i så många andra, är socialliberalismen en ledstjärna. Upp till bevis herr minister! Ge svar på frågan:

Är du socialliberal, eller inte?

Kunna, kunde…

..Kunigunda.
Det är mycket snack om skolan, nuförtiden. Många förståsigpåare är i omlopp.
I går visade UR programmet ”Världens bästa skitskola”. Reportaget i sig var i mitt tycke inte särskilt bra gjort. Bra var däremot den efterföljande debatten (som jag inte lyckats hitta på nätet och därför inte kan länka till).
Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men Göran Greider var klockren i eftersnacket. Han sammanfattade problemet väl: Skolans problem beror på dåliga politiska beslut de senaste 25 åren, kommunala politiker är inte tillräckligt kompetenta att hantera skolan samt att skolan måste återförstatligas.
Basta.
Ja, så måste man ju komma åt den oreglerade friskolemarknaden. Där är jag själv engagerad, och även om jag inte skrev den här insändaren själv, så håller jag med i sak.
Det finns exempelvis något som heter ”Plusgymnasiet” som har en hård marknadsföring. I början på terminen skickade de sex sms i veckan till elever i deras målgrupp där de undrade om eleven verkligen börjat på rätt program och med löften om eleverna kom till dem, och dessutom tog med sig en kompis, fick man en dator och hjälp med styling till sin facebook-sida.Ja, ni hör ju. Så här kan vi inte ha det.

För, som man säger på lärarhögskolan, vad är kunskap? Tja, ofta handlar det om att utveckla sina intellektuella verktyg så man man förstår hur man själv lär sig. Enkelt uttryckt handlar det om självförtroende och självkännedom. Och logik. Låt mig ge två exempel:

1. För några år sedan skulle några elever åka på en resa till Mallorca. Man satte på GPS:en, lämnade Falun och åkte mot Arlanda. När man nådde Mora insåg man att något var fel, oklart vad.2. För några år sedan var jag och kollegorna Pontus och Joel på en resa i Tyskland. Efter en natt i bil på autobahn kände vi oss lite sunkiga och funderade på hur vi skulle lösa detta.

Vi var också osäkra på om vi skulle bo över i den sydtyska staden vi besökte, kanske kunde vi leta upp ett badhus? Vi hittade inget. Däremot hittade vi en gymnasieskola.

I den miljön kunde vi sedan lätt orientera oss och hittade snart idrottshallens omklädningsrum och kunde göra morgontoalett.

Ibland brukar jag ge mina elever en berättelse att fundera över. Lite beroende på vad de kommer fram till i sina reflektioner så avgör detta min utgångspunkt när jag sedan hjälper den enskilde eleven under resten av skolgången:
…och som alla vet är ursprunget till Gilbert och Sullivan ett café i Stora Tuna där en tämligen darrhänt kille som hette Ivan slog sig ihop med en som hette Gilbärt och de startade verksamhet. Eftersom Ivan var så darrhänt fick han snabbt smeknamnet Sull-Ivan i det kärnfulla Tuna (Sulla ska inte blandas ihop med den romerske generalen utan i sammanhanget uppfattas som dialektal benämning för att spilla). Stället gick i konkurs, självfallet. Grabbarna sålde allt och stack till USA och köpte gitarrer. Resten är historia.

Go Cart

Jag har just haft medarbetarsamtal med min chef.
Ett bra samtal, professionellt och relevant. Inte minst i offentlig sektor funkar inte alltid det där. Var är vi och vart är vi på väg?
Det är inte bra för en organisation att ha missnöje bland personalen. Blir man sedd, hörd och upplever man att man får tycka till kring sitt arbete?Det är skillnad på att ha inflytande och att få bestämma. Egentligen är det förra mer bekvämt på många sätt. Men det är viktigt att ha en känsla av sammanhang, att känna att man fyller en roll och att man betyder något.

Dessa faktorer är avgörande för människors hälsa. Det har också visat sig att chefen, eller ledaren, är den främsta trivselfaktorn alternativt källa till missnöje bland personalen på olika arbetsplatser.

Personalkontoret i Falun har försökt beräkna vad missnöjd personal kostar. Säkert har fler instanser, inte minst inom den privata sektorn, också gjort så. Deras resultat visar att om en grupp på 3-4 personer ägnar en timme per dag åt att snacka skit, gnälla och så vidare, kostar detta företaget 800 000 kr per år.
Jag vet inte hur man kommit fram till denna summa och man får minnas att statistik och siffror alltid sätts i ett sammanhang (i det här fallet arbetsgivarens). Men ändå, det ligger något i det.
Hur kan skolan fortfarande existera, kan man då också lite syrligt fundera över.
Låt oss bowla! Eller åka Go cart! Teambilda!
Sen är det lugnt. Undersökningar visar dock att sådana övningar inte hjälper ett dyft om man inte kopplar på syfte, medvetenhet och ett tydligt teoretiskt perspektiv kring vad vi vill uppnå för utveckling i just den här gruppen.
Annars kan jag rekommendera bonden ute på Tunaslätten som upplät sin bondgård till herrar i kostym att teambilda på. Att köra tunga maskiner fungerade kanske mer som terapi än teambildning, men ändå. Kul idé.
Själv känner jag mig i dag sedd, respekterad och lyssnad på. Med lätta steg går jag ut till eleverna.

Etik och moral

Ibland blir man förvånad. Det är roligt att bli det mitt i en rutin.

En gång hade jag delat ut en fri uppgift i skolan kring ämnesområdet Etik och Moral. Eleverna skulle lära sig att se ett etiskt dilemma ur flera perspektiv och de skulle använda sig av de olika etiska teorierna som finns. Sedan skulle de avsluta det hela med ett eget resonemang. En ganska ordinär skoluppgift, helt enkelt.

Två flickor hade valt att diskutera det något känsliga ämnet Sex före äktenskapet eller ej.

De gjorde vad som förväntades och tog även upp vad de olika världsreligionerna hade att säga i frågan. Så långt inga konstigheter. Det som förvånade mig var deras avslutande resonemang.

Tesen de drev, mycket skickligt faktiskt, var att det fanns en poäng, som inte har med Gud att göra, till varför man kan vänta med sex tills man är vuxen.

Problemet de här flickorna såg var att barn i dagens samhälle slutar vara barn alldeles för tidigt. För fort blir de av med sin oskuldsfullhet. Tidig sexuell aktivitet, genom webcams, internet med mera, kan i värsta fall leda till att man gör saker man vare sig vill eller förstår.

Könssjukdomar, övergrepp och olagligheter, oönskade graviditeter i tidig ålder, oönskade aborter i tidig ålder. Med mera.

Detta, på grund av brist av information och avsaknad av vägledning och upplysning, får förstås en stor inverkan på unga pojkars och flickors fortsatta liv sammanfattades redovisningen.

Jag vet inte vad jag förväntat mig: att alla svenska gymnasieungdomar är för fri sex och att de som inte är det kommer från religiösa hem? Fy, magistern, så fördomsfullt, sa jag till mig själv efteråt.

Redovisningen var även intressant för att eleverna hämtade innehållet i redovisningen från sin egen vardag. De var själva danstränare för barn och hade reagerat på hur vissa barn talar, klär och sminkar sig.

Länge funderade jag över redovisningen. Fortfarande funderar jag över den.

Jag tänker på hur ska jag skydda mina barn.

Eller hur ska jag hantera detta som lärare.

Inloggning

Så har ännu en semester tagit slut.

Det har varit en bra semester. Får man fjäll och salta bad så blir det gärna det. Jag har dessutom kommit i gång bra med min löpning, även om det stundom känns som om man springer med döden i hälarna. När jag springer iförd ett par gröna byxor och gul tröja ser jag faktiskt ut som ett trafikljus.

Men, som en iranier i mitt basketlag sa 1986 när han efter en träning stod utanför hallen och rökte, det är godast efter springa, va. Jag väger med andra ord fortfarande lika mycket.

Politiskt börjar nu satsningen mot riksdagen alternativt kommunfullmäktige. Jag har blivit antagen till en ledarskapsutbildning i Fp:s regi på regeringskansliet vilket känns spännande.

Yrkesmässigt har jag bytt program till natur. Varför, kanske någon undrar. Jag vet inte riktigt, kanske behövde jag bara omväxling.

Men sant är nog att även om jag allmänt ser mig som en sång och dansman, så har jag också alltid sett mig lite som tillfällig på Estetiska programmet. Min syn på kunskap och hur jag lägger upp min undervisning passar nog egentligen bättre på natur.

Vännerna och kollegorna finns ju kvar, även om jag byter program.

Det ska hursomhelst bli kul att börja jobba igen, fan tro´t.

Tradition

Det stundar till examen!

Alla är glada och man ser så fina kläder överallt, inte minst folkdräkterna vädras denna dag.

Det är bara min bror polisen som surt hoppas på regn eftersom mängden elände minskar vid dåligt väder. Som jag brukar säga på studentdagen till mina syskon (borsan är alltså polis och syrran sjuksköterska): Nu är mitt arbete över, nu börjar ert!

Cyniskt? Inte då.

Det är annars en känslig fråga, det där med traditioner. Ska man fira i kyrkan eller inte? Och hur är det med Lucia? Många av de olika världsreligionerna har sina högtider i midvintertid. Tycker barnen ens om Lucia, förresten?

De stora högtidsfrågorna tycks gälla om vi ska fira avslutning i kyrkan eller ej och om inte pojkar också kan få vara Lucia.

En kollega var lite fundersam över att man flaggar med EU-flaggan så här på examen. Kyrka, EU eller genus.

Varför ska det gnäggas så förbaskat, kan man undra. Hur illa mår en ateist som firar examen i en halvtimme i kyrkan? Jag tror inte jag mått så dåligt om jag firat i en synagoga eller i Folkets Hus.

Jag tror jag nämnt det förut, men kanske kunde man plocka fram någon sorts övergångsrit från flera olika kulturer och göra någon intressant blandning vid högtiderna. Eller så får man göra som man vill.

I kväll har jag kollegorna hemma hos mig på obligatorisk fyllnadstjänstgöring. Vi har alla våra traditioner, i det stora och lilla.

Johan Brädbärare

Vi är inne i stipendietider.

Redlighet och nit ska nu belönas. Själv brukar jag ibland dela ut egna diplom och hederspriser som eleverna ur min hand får mottaga. Det kanske handlar mer om herr Narcissus, men i alla fall.

Den belönade blir alltid glad. Jag vet själv hur roligt det är att belönas. För man är ju alltid värd sin belöning.

Dock kan man konstatera att det finns en väldans massa stipendier att söka medel ur för den som vet hur man ska leta. Ibland är dessutom kriterierna så ålderdomliga att väldigt få kan komma ifråga för ett stipendium.

Under min studietid kom jag flera gånger att falla under kategorin Skötsam, manlig teologie studerande. Det är sedan dess så jag betraktar mig själv.

En donations statuter får inte ändras hur som helst. Det är kammarkollegium som avgör om man får ändra i en donation. Och de är ganska sparsamma i vad de tillåter.

Det kan vara lite irriterande att pengar som kunde användas bättre fryser inne. Å andra sidan är det av respekt för den som en gång instiftade det hela.

Dessa stipendier skulle dock kunna delas ut lite mer frikostigt till dem som inte har det så lätt i livet.

En av mina favoriter bland lokala stipendier är Johan Brädbärare som på 1700-talet donerade en bit mark i Myckelmyra som grund för ett stipendium.

Han hade inga egna barn och ville lämna något till eftervärlden. På 200 år har donationsgrunden vuxit till 14 miljoner kronor ur vilken mindre bemedlade kan söka ur. Men det är inte så många som söker.

En insats här i livet kunde bestå i att hjälpa behövande att söka stipendier. För den som inte läser och skriver så bra kan det vara en djungel att ta sig igenom en ansökan. För den som inte litar på myndigheter är det lättare att låta bli att söka. Och den som skäms för att söka allmosor låter nog också bli.

Om alla samhällsinstanser samarbetade för att socialnämnden inte skulle behövas så skulle nog samhället se annorlunda ut. Varför inte använda en del av de pengar som ligger och skvalpar?

Matjord i fickan

I denna vårens och skolavslutningarnas gyllene tid kan man ibland se en och annan, förmodat lustig, t-shirt.

I morse såg jag en som var försedd med en bild föreställande frälsaren på korset. Under denna klassiska bild stod texten: Så kan det gå, snickarjävel.

Omdöme, som en del muslimer sa till Jyllands Posten och Lars Vilks.

Sedan tog pedagogen i mig över. Jag tänker att det kanske inte alltid går så väl även om man är född till storhet. Det slutar inte per automatik lyckligt bara för att man som Jesus hade en känd pappa.

Går vi ner en oktav i kändisstatus kan vi säga samma sak om kungen. Rikedom och predestination är inte värt så mycket om man inte har en teoretisk grund som funkar. En bra utbildning leder naturligtvis inte heller automatiskt till framgång.

Dock tror jag det är bättre att börja i andra änden. Att utvecklas, finna sig själv och sin fulla potential och sedan göra något stort. Eller något litet, om man så önskar. Där är det min yrkesuppgift att hjälpa till lite.

Jag tycker nästan lite synd om kungen. Han verkar så sorgset aningslös, nästan lite gullig. Han kommer från en annan värld och har inte vanan. Men nog skulle man vilja ha en lite mer slipad monark som ibland vann en eller annan rond mot pressen.

Man kan få ett hyggligt eftermäle oavsett hur man verkar i jordelivet. Se bara på Jesus.

Det är kanske statschefslärare jag borde bli? Det ligger väl i linje med vad lärarnas fackförbund i dag uttrycker: att lärare måste kunna göra karriär.

Jesus var ju också lärare. Fast utan lärarleg, då han var obehörig.

Hursomhelst, börjar det bli dags att vända någon form av blad.

Överklaga betyg

Frågan om att kunna överklaga betyg eller inte, börjar ta fart.

Nej-sidan, med Lärarnas Riksförbund och Björklund i spetsen, vill inte byråkratisera skolan. Ja- sidan, bestående av LUF, Centern och KD, tycker att det är en principiell rättighet vid myndighetsutövning.

Vad oppositionen tycker framgår inte, kanske iakttar man och gläds över en efterlängtad oenighet inom Alliansen.

Personligen tycker jag nog som ja-sägarna. Det är bara ett litet, litet krux. En liten, liten omständighet som förbises.

För visst är det är märkligt att man enbart diskuterar OM och inte HUR. Det finns nämligen inte tillstymmelse till möjlighet att skolan med nuvarande (o)befintliga resurser skulle mäkta med att administrera en sådan enorm sak. Och eftersom skolan är knuten till kommunens ekonomi så…ja, där har ni kruxet.

Det klart att varenda elev med självbevarelsedrift skulle överklaga sitt betyg. Helst om det inte regleras hur det går till – det blir som att spela på Lotto, fast gratis.

Om man lägger på lärarna denna gigantiska uppgift utan en seriös konsekvensanalys får man troligen en ordentlig betygsinflation som följd. Lika bra att sätta högsta betyg på en gång så slipper man en överklagan.

Det handlar om självbevarelsedrift, helt enkelt.

Någon föreslog på allvar att rektor skulle besluta vid överklagan. Det var nog det dummaste jag hört. Men det är som eljest, många som tycker till om skolan har inte en ringaste aning om hur den fungerar egentligen.

Att som enda merit själv ha gått i skolan räcker inte för att vara berättigad att uttala sig offentligt i diverse sakfrågor. Det gynnar inte debatten.

En arbetsgrupp får väl ta fram ett förslag sedan tillförs de resurser som krävs och vips så har vi gjort maj lite jävligare för oss som arbetar i skolan men möjligen betygssättningen lite säkrare för eleverna. Och det är väl huvudsaken? Varför börjar man inte i ett HUR?

—————

Men tänk om vi avskaffade betygen istället. Låt oss låtsas, om så bara för en stund. Tänk om vi kunde arbeta med omdömen, elevens målsättningar och ambitioner kopplat till utvecklingssamtal.

Tänk om handledning kunde sättas i fokus som arbetsform. Den gigantiska arbetsbörda, från elevers prestationer via lärares bedömning till den administrativa personalens iordningställande, som betygen innebär kunde överflyttas till test och skrivningar vid intag till universitet och högskola.

Varför måste rättssäkerhet och omdömen hänga ihop med betyg? Hur 1900-tal känns inte det? Varför kan inte bedömningar ske på andra sätt?