Kategori: Skola

Skola

Go down that road?

av adolphson

Tänk dig en visstidsanställd lärare som av olika skäl får privata problem. Hen är tidvis sjukskriven och har det allmänt kämpigt i livet. Kanske är hens mamma sjuk, kanske har hen relationsproblem. Lite så som det kan vara för oss alla ibland.

Att läraren varit sjukskriven får konsekvenser för undervisningen. Samtidigt har skolan beslutat sig för att av ekonomiska skäl inte lägga ut mer undervisningstid på schemat, 87 % av kurstiden, än vad lagen som minimum kräver.

Det blir pressat. När vikarie väl sätts in har mycket tid gått.

När det börjar närma sig terminsslut inser, för det här utspelar sig på ett gymnasieprogram där betygshetsen är hög, vissa elever, ivrigt påhejade av sina föräldrar, att de kanske inte kommer att nå högsta betyg.

Några går i bräschen – här ska det klagas. Läraren har ju inte uppfyllt sin del, tycker eleverna och deras föräldrar.

Det bokas ett möte utan att läraren informeras i särdeles god tid och därför inte hinner förbereda sig. På mötet finns rektor, 4 föräldrar och 2 elever. Sist in, förvånad och med en sån där klump i magen vi alla kan få när vi anar ett odefinierat obehag, är läraren.

Förutsättningarna är 7 mot 1. Under detta möte får läraren, utan facklig närvaro eller annat stöd, sig heder och ära berövad.

En del hårda ord sägs.

Rektor, som inte vill stöta sig med föräldrarna i onödan, och dessutom är rädd att föräldrarna ska göra allvar av sitt hot att gå till en friskola då det skulle leda till (vilket föräldrarna är väl medvetna om) en ekonomisk förlust på 200 000 kr, stödjer inte läraren.

Istället erbjuder rektorn föräldrarna en överenskommelse. Det föreslås att en annan lärare ska gå in och med-bedöma elevernas uppgifter och prov. Dessutom erbjuds eleverna förlängd kurs när höstterminen börjar. Rektor kräver också att läraren ska lämna in samtliga  lektionsplaneringar för kursen. Men inte till rektor själv. Till föräldrarna.

Med detta låter sig föräldrarna och eleverna tills vidare nöja.

Läraren kommer sedermera in med en detaljerad beskrivning över sitt kursupplägg där det framgår att eleverna har haft ett par tillfällen att visa om de klarar att uppfylla kriterierna för högsta betyg.

Det gjorde de inte.

Detta ändrar däremot inget i sak för vare sig eleverna själva, föräldrarna eller rektor.

—

Denna eventuellt fiktiva historia stämmer till eftertanke.

Först funderar jag lite över om detta sker någonstans i samhället i övrigt. Det tycks mig, men rätta mig gärna om jag har fel, att andra yrken har ett mer standardiserat, eller anständigt, sätt att hantera klagomål.

Inte slängs exempelvis vårdpersonal, som av olika skäl fått problem med din yrkesutövning, ut att oförberedd offentligen schavotteras inför de klagande?

Att sedan öppna dörren till sambedömning, eller överprövning, av en yrkesperson på hörsägen av den som är missnöjd och part i målet, kan bli en kostsam historia på sikt. Varenda elev med självbevarelsedrift lär ju kräva överprövning av betyg de är missnöjda med. Ja, och försigkomna föräldrar också givetvis.

I just det här eventuellt fiktiva fallet sågar rektor själv av grenen hen sitter på. Det lär inte sparas några slantar i slutändan. Det är inte gratis med förlängda kurser eller sam-bedömande lärare.

Enklare kanske vore att bedömning sker enligt högskoleprovsmodellen. Varje universitetsutbildning borde istället ha inträdesprov. Då skulle betygen eller bedömningarnas fokus förändras. Att jag själv ska utvärdera mitt eget arbete genom betygssättning är ju inte helt logiskt.

Vidare funderar jag över sakernas gång. En elev, och/eller dess föräldrar, som inte är nöjda med ett betyg kan hota att byta skola och därmed ta med sig skolpengen dit. Där får eleven ett högre betyg för det får man på en del oseriösa skolor som indirekt marknadsför sig med att man får höga betyg hos dem.

Detta säger man naturligtvis inte rent ut, men det finns som bekant många sätt att beskriva Mona Lisas skönhet. Och ryktet, kryddat med en gratis dator, körkort eller stayling, färdas snabbt på lätta vingar.

Utan tydligt regelverk och styrning blir förutsättningarna inte rättvisa för eleven. Och det  blir stört när omöjligt att vara lärare. Föräldrar och elever pressar såväl oss lärare som våra rektorer att sätta höga betyg. Annars riskerar utbildningen i fråga att försvinna och läggas ner.

Svaret är, som vanligt, att staten måste ta över huvudmannaskapet för skolan. Det här går ju inte längre.

—

För egen del brukar jag berömma duktiga elever. Jag brukar även försiktigt, eller för all del tämligen burdust och osminkat, påpeka att det är ju fint att komma in på den utbildning man önskar. Men man ska ta sig ut från den också. För att lyckas med detta, samt hur väl, blir frågan om vilka kunskaper och förmågor som döljer sig bakom bokstäverna A eller MVG väsentliga.

Det är där jag kommer in i bilden, påpekar jag avslutningsvis lite dumdrygt för mina studenter.

—

Jag funderar även över vad det är för människor vi danar, för att uttrycka sig lite ålderdomligt, genom detta tillvägagångssätt. Självinsikt, respekt och konstruktiv kritik är inte temat för dagen, tydligen.

—

Jodå. Genom åren har nog både kollegor, rektorer, föräldrar och elever försökt påverka mig på olika sätt. De kanske inte alltid är fullt medvetna om sitt försök. Men de brukar även ge upp tämligen omgående.

För se, med mig går inte den gubben. Jag är omutlig. Ska jag sätta mitt namn på en bedömning ska jag kunna stå för den i varje enskildhet. Utgångspunkten är enkel: det måste vara rättvist. Lika villkor ska råda för alla.

Återstår att se om jag är lika principfast den dag min anställning är hotad.

Lyssna gärna på detta i sammanhanget.

Politik, Skola

Alla pratar skola

av adolphson2 kommentarer till Alla pratar skola

Jaha, så vill alla prata utbildningspolitik, plötsligt. Återigen skjuter man prick enbart på Björklund. Börjar det inte bli lite…tjatigt?

Jovisst, han är förvisso ansvarig. Och ska därmed granskas. Absolut.

Man kan ju fundera lite över alternativet, också. Vad sysslade Baylan med i 12 år? Samma som Lövén i detta nu – knep käft? Och Göran Persson? Jo, tack. Kommunaliseringen från helvetet var hans bidrag till skolan.

Tanken som präglar utbildningspolitiken nu är att alla, verkligen alla, ska få chansen att utvecklas efter SINA förutsättningar. En bra reform som ska införas handlar om att barn till arbetslösa också ska gå i förskola. Reformen bygger på ett helhetstänk för svensk grundutbildning.

Skolan börjar i förskolan. Där ska alla beredas plats oavsett bakgrund.

Om vi bara hade modet att återförstatliga skolan skulle reformerna gå att genomföra ännu mer effektivt.

Styr vi upp regelverket så lika villkor råder är det fria skolvalet inte alls så dumt. (Diskussionen om vinster, eller förluster för all del, i välfärden är en helt annan diskussion. Som jag gärna för också).

Det tycks mig som en ekvation som inte går i hop. Problemen för skolan är allvarliga. Problemen har skapats av politiska beslut sedan mycket lång tid tillbaka. Ska regeringen, oavsett färg, lyckas åstadkomma en förändring måste skolan återförstatligas.

Flera av landets universitet vittnar om studenternas undermåliga baskunskaper. Detta är givetvis inte enkom utbildningsministerns fel. Men det är hans ansvar att åtgärda det. Slutsatsen blir att regeringen måste, om man verkligen vill se resultat för sina reformer, återförstatliga skolan.

Det går inte att genomföra reformer samtidigt som kommunen leker hela havet stormar och regelverket tillåter vissa oseriösa fria aktörer att bete sig som de vill. Detta är regeringens ansvar, helt klart.

Men alla elever kan, eller vill, inte nå högskolebehörighet. Därför att de inte har den intellektuella möjligheten eller intresset.

Jag har nu arbetat 14 år som gymnasielärare och är fullständigt övertygad om att det krossar vissa människors självkänsla att tvinga in dem i en norm som säger att du måste vara tillräckligt teoretiskt begåvad att kunna klara en högskoleutbildning när du är klar med gymnasiet.

Jag har genom åren träffat fordonselever, lackerare, hotell/restaurang-elever, snickare, musiker, dansare och skådespelare som är rätt mediokra, rätt okej eller fullständigt ointresserade av historia, religion och samhällskunskap.

Men i ett annat sammanhang är de helt briljanta. Haraldsbogymnasiets olika fordonsutbildningar har ofta vunnit nationella och internationella priser, hotell och restaurangutbildningarna har också varit framgångsrika.

Frisörer, snickare och konstnärer på estetiska programmet har åstadkommit, och åstadkommer storartade ting. För du vet, vi är olika, vi människor. Ska vi inte få möjlighet att utveckla detta?

Jag har många gånger sett desperationen hos killar som fortfarande i gymnasieskolans tredje årskurs inte förmår skriva en projektrapport, helt enkelt för att de inte kan, förvandlas till avslappnade, koncentrerade och professionella yrkespersoner när de jobbar med, eller i, en bil.

Det är alltid en sällsam upplevelse.

Nog måste ett skolsystem kunna tillvarata olika individers förmågor och möjligheter?

(S) vill lagstifta om en obligatorisk skola för alla, alltså en skola som ska se exakt likadan ut för alla. Lite som det var förr, alltså. Nej tack. Då satsar jag min hellre min slant på Björklund. Om han nu bara kunde förmå statsministern att återförstatliga skolan.

—

Alla pratar utbildning.

Löven tiger och Sjöstedt verkar hänfalla till gamla Ohly-galenskaper.

Oppositionen längtar tillbaka till gamla kollektiva normer. Det där med globalisering är ju jobbigt, det.

Det är idag som det brukar: oppositionen leder i opinionen. Det bör regeringen ta på allvar. Men när oppositionen börjar prata om sin politik, eller ännu hellre sitt regeringsalternativ, brukar det vända. För SÅ vill ju väljarna inte ha det, iallafall.

Jag är ingen helhjärtad alliansvän. Men nu har Alliansen har styrt i 7 år i en djup lågkonjunktur. Vi har klarat oss relativt bra, än så länge. Detta faktum kan inte viftas bort.

Här kommer ett tips till oppositionen: Kollektivismens tid är förbi. Det må vara groteskt, bittert och oförklarligt för er, men så är det. Vill ni vinna bestående framgång: utforma er politik efter denna i grunden positiva, demokratiska och högst påtagliga sanning.

I synnerhet er skolpolitik.

När regeringen landat i att vi behöver ett tydligt gemesamt ramverk med staten som huvudman, och när de äntligen insett att vi inte kan ha oreglerat vinstuttag i välfärden, ja då blir det bra.

Mycket bättre än alternativet.

Det är som farmor sa: bara de får vinna några val så blir det bra.

Historia, Sång och musik, Skola

En historielektion

av adolphson

Ibland, när det är dags för samtida historia, och vi kliver in i 1980-talet, använder jag mig själv som exempel på kvarleva. Ur ett rent källkritiskt perspektiv är jag måhända en saltstod. En rest. Men som historielärare är jag i mitt rätta element.

Jag är att betrakta vattenburen el i ett kärnkraftverk, typ.

Jag visar för eleverna något ur Pogo pedagogs omfattande produktion – alltså analoga bilder som ALLTID FUNKAR – sen drar jag fram den overhead som fortfarande finns att tillgå i varje lärosal men som mest fungerar som dörrstopp nuförtiden, varpå jag klär mig i en cerise och midjekort kavaj med axelpuffar, lofers och vita tubsockor.

Genom lite disco-lampor återskapar man lätt känslan av finlandsfärja. En Lennart, tack.

Sedan spelar jag några av mina favoritlåtar från tiden som fjortis: 1. 2, 3, 4, 5, 6, 7

Efter det får de hålögda eleverna uppleva Bengt Öste.

Men det gäller ju att sätta stopp för nostalgi-explosionen innan lektionen tar slut. Det som abrupt tvingar mig tillbaka till verkligheten är det ovedersägliga faktum som tydligt visar mig att när dagens unga människor är uttråkade stirrar de mangrant i sina telefoner.

Nästa lektion berättar jag istället om någon 80-talsikon. Som Sovjets mytiske målvakt Vladislav Tretjak, exempelvis. Jag undrar om inte det är världens bäste, ever. Vi som växte upp med att alltid förlora mot Sovjet förstod kanske inte alltid att det givetvis fanns en baksida på guldmedaljen för de sovjetiska hockey-spelarna.

Tretjak var sovjetmedborgare och som sådan var det otänkbart att spela i NHL.

Som avslutning på momentet om 1980-talet kan man titta på Dixelius utmärkta dokumentär som givetvis finns inom varje seriös historielärares räckvidd. Med detta borde vi väl fått med allt av väsentlighet, skolverket?

—

Jag lyssnade till Louise Hoffstens låt i melodifestivalen.

Varför fastnade jag för den, så där omedelbart? Jo, för att jag kände igen den. Lyssna på den, när det är möjligt. Och sedan lyssnar du på den här . Ring a bell?

Anledningen att jag reagerade direkt var att jag var på disco en gång i si så där 16-årsåldern. När DJ:n inte hade Sister of Mercy:s nya singel sprang jag helt sonika hem och hämtade den för att låna ut till den häpne DJ:n varpå vi kunde dansa till den.

Apropå uttrycket ring a bell så har jag tidigare givit exempel på låtar som liknar varandra. Ett klassiskt exempel kan förtjänas att uppmärksammas igen:

Lyssna först på den här.

Sedan på den här.

Till sist på den här.

Ska jag säga, förresten. Mitt arbete består av återupprepningar. Hela jag är en enda stor upprepning. En favorit i repris? Eller ett ständigt återkommande irritationsmoment i stil med det här. Allt var inte bra på 1980-talet.

Film och TV, Historia, Mat och dryck, Sång och musik, Skola

Passageriter (sir Brian del 3)

av adolphson1 kommentar till Passageriter (sir Brian del 3)

Under senhösten har eleverna och jag arbetat med passageriter. Kort uttryckt, vanans makt är stor.

Hur vi beter oss när antingen vi själva, någon oss närstående, eller hela vårt samhälle rör sig från ett skede till ett annat i tillvaron. En rit är en sorts standardiserad form av beteende som vi av känslomässiga, sociala, vidskepliga eller trygghetsbaserade skäl ägnar oss åt.

Vanligen handlar det om födelse, vuxenhet, giftermål, ålderdom och död. Det kan också handla om högtider, eller andra sedvänjor och traditioner. Som studenten, brottas med lejon eller omskärelse.

Ta seden dit du kommer kanske exempelvis den genomsnittligt begåvade sverigedemokraten tycker. Men jag tänker att det väl beror på vilken sed det handlar om. Just nu handlar den svenska debatten om vi ska fira skolavslutning i skolan eller ej.

Ursprunget till ordstävet ovan kan vara when in Rome do as the romans. Vilket i sin tur, om jag minns rätt, kommer från en milanesisk (heter det så om man kommer från Milano?) biskop som när han besökte Rom upptäckte att man utförde vissa riter, som bönen, på annat vis i Rom än i Milano. Han tog till denna tankebana för att lösa problemet.

Karl XII tog förvisso seden dit han kom och åt koldomar när han var hungrig. Så rätt gjort av honom. Jag vet inte var jag skulle vara utan kåldolmar. Lost in translation, kanske.

För mig är högtiderna viktiga. Får jag inte min äggtoddy rykande het på julafton blir jag sur. Lika så om syltan och rödhacket uteblir från julbordet. Alltså fixar jag det själv, det blir bäst så.

För 60- och 70-talisterna är Kalle Anka viktig på julafton. Men inte, måste smärtsamt inses, för våra barn. Fast ju äldre de blir desto mer ökar intresset. Det där har Henrik Schyffert pratat om i sin utmärkta show om 90-talet.

En annan viktig referensram för min generation är Grevinnan och Betjänten. I avdelningen onödigt vetande kan man anföra att vi i Sverige fått berättelsen via tysk tv men att den skrevs på 1920-talet av en viss Lauri Wylie.

Det som hos oss och i vissa delar av Tyskland är en riktig klassiker och ett måste på nyårsafton har aldrig visats i brittisk TV överhuvudtaget. Freddie Finton, som spelar betänten, hade en halvhyfsad karriär som skådespelare och komiker.

Under 1980-talet växte en annan tradition fram: Ivanhoe (1982) skulle ses på nyårsdagen. Filmerna och boken har hängt med mig genom livet och jag kan kanske mer om historien än vad som anses helt sunt. Läs gärna alla tre delarna av Sir Brian om du vill veta mer.

Apropå nyår så vore det synd att inte nämna nyårsklockan. Sveriges nyårsfirande på nyåret måste ramas in med en folkkär uppläsning av Lord Tennysons dikt. Många namnkunniga skådespelare har på nyårsafton läst den för nationen. Genomförandet av denna rit är alltså inget nationen Sverige lämnar över till vem som helst. Men så är det också en osedvanligt vacker dikt.

Jag och Malin har också en tradition. Vi rimmar, dricker glögg, slår in paket och ser på filmen med världens bästa inledning (Love actually) dagen före julafton.

Eleverna brukar sluta med att säga att traditioner skapas för att de betyder något. Och alla familjer jag väl sina egna traditioner.

Politik, Skola

Säkrad kvalitet

av adolphson

Beskedet att min skola, Haralsbogymnasiet, där jag arbetat sedan 1998, i stort sett läggs ner som gymnasieskola har kommit.

Visst, det formella är inte helt klart än. Men i stort sett är det klart. Falun är inte unikt. Det finns fler kommuner som måste göra något radikalt åt dålig ekonomi och vikande elevunderlag.

Jag tänker nu inte vidare debattera hur beslut gått till eller vem som gjort vad bland politiker och tjänstemän. Situationen är akut. Något måste göras. Och nu görs det. Bra eller dåligt? Hur borde man göra?

Jag har synpunkter, självfallet, men det faller utanför dagens ämne.

Nej, jag funderar istället över det förflutna.

Informationen om dagens situation har funnits att tillgå länge. I över tio år har olika instanser och personer i kommunen känt till att elevantalet skulle stört-dyka och att detta på olika sätt skulle påverka skola, vård och omsorg.

Frågan jag ställer mig är: varför gjorde vi inget i tid? Varför lät vi det bara ske? Nu är det så dags att vara arg, bitter eller ledsen. Som man bäddar får man ligga.

Det borde gå att få fram av gamla protokoll vem som var ansvarig för vad och till dessa ställa frågan: varför gjorde ni inget? Varför förvaltade ni bara? Tänkte ni inte på att en stor nedgång i elevantal skulle påverka organisationen och att det i slutändan skulle bli (för) kostsamt med överkapacitet i personal och lokaler?

Nu sitter vi här med resultatet. Det som man för tio år sedan visste skulle inträffa. Det hela är ganska basic: vikande elevunderlag och dålig ekonomi gör att människor blir uppsagda och att utbildningar omlokaliseras och skolor läggs ner.

Vi som drabbats av sjukdom får jobba hårt ändå. Ekonomin tillåter inget annat.

Fast vad gott skulle det göra att gnälla på pensionärer? Viktigare är att reflektera över  att vi i vår kommunala organisation har ett strukturellt problem eftersom detta faktiskt kan ske.

Redan idag borde kommunen mer aktivt arbeta med hur våra resurser används för att säkra framtiden. För det, kan vi väl alla enas om, har beslutsfattare på olika nivåer för 15-10 år sedan kapitalt misslyckats med.

Jag själv, förresten. Gjorde jag något för att säkra framtiden när det begav sig? Nej. Jag gjorde nog så gott jag kunde inom mitt gebit och skyddade mig med att det andra inte var mitt ansvar.

Göra reklam för utbildningen eller fundera över lokalers användning, nej, sånt är trist. Nu sitter jag här och är lite sur över att skolkrisen på olika sätt drabbar mig. Min undfallenhet har jag sedan ett par år åtgärdat genom att ge mig in i politiken.

En kommun, som har ansvar för människors välmående, trygghet, utbildning och framtid får inte ha så dålig kontroll som under lång tid varit fallet i Falun. Rent krasst handlar det om sparade skatteutgifter för medborgarna men även vilken kvalitet vi kan förvänta oss för våra investerade skattepengar.

Det är sådant här som företag arbetar med hela tiden: hur säkrar vi hög och hållbar kvalitet i verksamheten? Varför gör inte vi det i kommunen?

Skola

Lets Dance

av adolphson

Många som anser sig vara ÄKTA Bowie-fans är inte så förtjusta i Let´s Dance. Jag tycker den låten är jättebra. Nu ska jag emellertid bjuda upp någon jag inte ofta annars dansar med. Jag ikläder mig själv rollen som Liberalismen på friarstråt.

—

Hej Vänsterpartiet! Ska vi leka?

Kom igen, se inte så där sur och trumpen ut, jag vet såklart att vi brukar ha svårt att komma överens. Ja, egentligen har vi väl varit osams sedan vi  föddes. Jag är ju lite äldre än du men det har du ofta kompenserat genom råstyrka. När det handlar om våld vinner sällan jag.

Så, tina upp nu, låt mig bjuda på något att dricka. Vad vill du ha? Rödvin eller öl? Det beror kanske på om du är intellektuell  rödvinsvänster eller en lite mer jordnära variant. Vi liberaler tolererar dock alla smaker. Kanske får jag fresta med en Cuba Libre? OKEJ, OKEJ; jag bara skojade! Kom tillbaka, jag ska inte retas. Tummis.

Men den här gången har vi faktiskt något gemensamt du och jag: det här med skolan. Du gillar att allt ska vara statligt av princip. Punkt. Det gör förvisso inte jag men vi liberaler förknippar å andra sidan medborgarnas rätt till likvärdig utbildning med demokratiska grundbultar som frihet, kunskap och förmåga. Och sånt gynnar ju kollektivet också, eller hur?

Härav kommer det sig att jag inte gillar att medborgarnas utbildning knyts till kommunens ekonomi eftersom det finns så stora risker förknippade med detta enligt ovan förda resonemang. Du och jag borde alltså kunna komma fram till samma slutsats utifrån olika horisonter. Hur ofta händer det?

Så låt oss slå oss ihop och driva kravet att återsförstatliga skolan! Okej? Fast jag har ett villkor. Jag anser att staten ska vara huvudman för skolan. Det innebär att privata friskolor, kommunala friskolor och statliga skolor ska kunna verka sida vid sida men alltså med statlig översyn. Inte kommunal. Och inget förbud.

Okej? Deal? Over.

—

Skollagen säger att när elever på gymnasiet (förhoppningsvis gäller det bara omyndiga elever) är frånvarande utan giltig orsak ska läraren kontakta hemmet. Bland alla andra administrativa uppgifter som tillkommit de senaste åren är detta inte en helt okomplicerad historia. Till att börja med krävs en fungerande telefon, exempelvis.

Nu medger oss tekniken att så fort en lärare rapporterar frånvaro utan skäl för en elev i frånvarosystemet går automatiskt ett mail eller sms ut till vederbörandes målsman. Kollegiet är nöjt: åtminstone en tidskrävande arbetsuppgift har förenklats.

Men jag undrar lite, jag. Hur kan det ha blivit så här? Hur har vi lyckats skapa en skolmiljö där system måste sköta saker för att personalen ska orka eller hinna med alla uppgifter? Och kommunen vill spara pengar så då packar vi in än mer i lärartjänsterna och så blir vi alla till sist slavar under systemet. Hej, Babels Hus.

Visst, jag pratar i egen sak. Men låt mig göra en principiell utvikning för att illustrera min poäng. Nedan diskuterade jag att vi bör vara försiktiga med att flytta fram gränserna i avregleringshysteri och i vilket fall tänka över konsekvenserna först. Jag tycker således inte att diverse system ska varna föräldrar när deras barn är frånvarande. System är statiska. Vi bör ha en skola av människor och för människor. Och hur går det förresten ihop med liberalismen? I det här avseendet förespråkar jag mer av nattväktarstat än övervakarstat.

I grundskolan kanske det är mer rimligt. Det är dock principen jag starkt reagerar emot. Är det så viktigt att jaga studiemedlet av skolkare att jag ska ägna mer tid åt det än att förbereda ännu en briljant lektion om Upplysningstiden? Det är i alla händelser mest synd om skolkaren.

Den här typen av problem vill vi ju inte ha.

Björklund: du vill ju att vi lärare ska undervisa mer. Så låt oss göra det. Återförstatliga skolan. Ta med dig vänstern och driv frågan. Och låt oss slippa överevakning och larmsamhälle. Kommer inte en elev till skolan någon dag kan jag klara att ringa hemmet efter ett mänskligt genomtänkt beslut utfrån just den personen och vederbörandes situation. Det klart, det kräver kanske en rimlig arbetssituation förstås. Men ändå: hur svårt kan det vara att i just det här fallet gå från ord till handling?

Jag håller med dagens SvD: ombilda regeringen för att få in lite energi. Ombilda oppositionen också, förresten. Apropå: har du bestämt dig än Vänsterpartiet, vad blir det: paneltupp eller danskung? Jag är en charmig dansör som bemästrar de flesta stilar.

—

De senaste rönen från skolans värld låter oss annars veta att verb är något som man kan sätta utav helvete efter, adjektiv något man sätter skit framför och substantiv jävel efter.

VAR INDIKERAR LÄGE OCH VART RIKTNING, som en fanjunkare allt som oftast vrålade åt oss på Kungl. majt:s Signalregemente nummer ett i Enköping 1990. (Sommaren i city 1990 – året då jag såg Bowie på stadion. Inget slår det. Jag var där. Han var där. Jag minns att jag tänkte att efter detta kunde jag dö lycklig.)

Dom är alltid fel att använda i skrift. Det enklaste tricket (har språklärarna lärt mig) är att byta ut de/dem mot vi/oss. De passar istället för vi.

Det enda ställe man far till är åt helvete.

Fast vem är jag att ta fram argusögonen? Så som jag slarvat med språket, inte minst här på bloggen. Nä, eget tänkande och källkritik är min melodi i klassrummet. Var skeptisk mot allt och skaffa dig kunskap från flera olika perspektiv. Vi 70-talets barn får en skyhög igenkänningsfaktor när vi diskuterar Flourtanten. Gillar du flour eller ej? Varför/varför inte?

Sådant gillar jag mer än att jaga skolkare. Jag bara säger det.

Historia, Retorik, Skola

Lärartyper

av adolphson2 kommentarer till Lärartyper

Så kom äntligen tillfället när historieläraren fck träffa Augustus.

På forum romanum finns en byggnad bland alla ruiner som är rekonstruerad. Det är curian där senaten sammanträdde och vilken Augustus beordrade färdigställd.  Härifrån skickade han sitt påbud: Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle låta skattskrivas. Ett beslut som tvingade iväg en högravid snickarhustru att på en åsna  (Lukas 2:1) färdas till en plats där myndigheterna fanns. Curian är byggnaden från vilken världen styrdes för 2000 år sedan.

I denna byggnad står Augustus staty och strax bredvid adjunkten i religion och historia tillika ersättare i socialnämnden i Falun, bloggare, sångare, vän, kamrat, make, tvåbarnsfar, filosof och poet – ej utgiven. (Okej, det där sista var ett skämt). Vi har kanske inte så mycket gemensamt, kejsaren och jag, när jag tänker efter.

Vi hade en trevlig vistelse i Rom för några år sedan, Den Malin och jag. Det är hon som tagit detta mitt favoritkort på undertecknad och kejsaren. Efter ett par timmar hade hon till sist fått nog av marmor och statyer så vi gjorde andra saker. Åt middag på Alfredos (nedan), exempelvis. Sedan träffade vi lite gamla faluvänner som också var i stan.

Malin har annars genom åren visat stort tålamod när jag släpat runt henne på några av den europeiska kontinentens betydelsefulla platser: Churchills war rooms, Towern, Waterloo, Normandie och nu senast Rom för att nämna några.

Detta tålamod kanske beror på att jag vid dessa tillfällen inte blir så talträngd som eljest. Man behöver inte prata om det man ser, det räcker att uppleva en historisk plats. Att vandra i kulissen och pussla ihop den med vad som enligt historieskrivningen ska ha inträffat där. Ibland frågar Malin något och jag svarar efter förmåga. I övrigt njuter hon måhända av min tystnad eftersom  hon själv alltid upplever saker genom andra sinnen.

Man har självfallet stor nytta av att själv ha besökt de platser man undervisar om. Man kan förövrigt inte vara alldeles säker på att alla ungdomar i gymnasiets första årskurs faktiskt vet var medelhavet ligger. Det gör det en smula komplicerat att diskutera Antiken. Så jag brukar använda mig av Siljan i stället. Mora blir Grekland, Rättvik Sparta och Leksand Rom. När vi kommer till Medeltiden får Borlänge stå modell.

Skämt åsido. Det finns några fiktiva lärartyper som fascinerar mig. Även om de inte har existerat torde det finnas något av sanning bakom skildringen. Inledningen till filmen Hets skulle man i teorin kunna visa för eleverna för att de, i så fall, skulle kunna få en inblick i hur gymnasiet tedde sig på 1950-talet. Far faller alltid i gråt när han ser den filmen.

Ernst-Hugo har också givit oss ett ruskigt porträtt av tyranni och sadism i filmen Kådisbellan. Filmen är ändå rätt nedtonad jämfört med boken. Mats Bergman gör även han en obehaglig historielärare med nazistsympatier i filmen Ondskan. Jag föredrar dock ett annat favoritklipp med Erns-Hugo, från Den Goda Viljan.

Var alla gamla lärare nazister? Det tror jag inte. Men det fanns faktiskt en i det gamla läroverket i Falun. Han menade att man talar inte med elever, man talar till dem. Och vad bliva mitt eget eftermäle när jag till sist lägger pekpinnen på hyllan och näsan i vädret?

Spelar det någon roll vad man gör? Eller hur man gör det? Ett lärarporträtt som smärtar är från Fyra nyanser av brunt. Lite oklart varför, men jag blir riktigt illa berörd.

Nåja. Jag har roligt när jag jobbar. Nästan varje dag. Och i stort sett alltid i klassrummet. Och det är huvudsaken. Augustus hade säkert också rätt kul.

De bästa ögonblicken i yrket är, de försvinnande få gånger det har hänt, när jag får en en personlig uppskattning. Betygen är satta, allt är klart. Inget finns längre att vinna eller förlora för vare sig mig eller elverna. Man står där uppradad i lärarkön för att ta farväl strax innan studenterna springer ut i livet.

Och så plötsligt viskar någon mitt i kramen, helt snabbt och omärkligt, en uppskattning för mina insatser. Eller kanske läser jag en anonym utvärdering eller får ett tackkort några veckor senare. Som sagt, det händer inte ofta. Men det händer. Det är i sådana ögonblick jag känner mig stolt och nöjd med mig själv som yrkesmänniska. Ofta handlar det bara om att personen känt sig sedd och bemött på ett seriöst och respektfullt sätt. Svårare är det inte.

För hur många sådana här typer finns det inte därute? Förutom för lönechecken är det därför jag håller på. Själv då? Varför håller du på? Ursäkta en liten avslutande pekpinne: Det är ingen mening att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör.

Personligt, Skola

Varning för barn

av adolphson

Om föräldern får barnet att få dåligt samvete skapar föräldern en person som i vuxen ålder tycker synd om sig själv. Om föräldern kan leva sig in i barnets, ungdomens, och den unga vuxnas värld kan föräldern hjälpa till. Då blir man aldrig för gammal. Tror jag.

Ofta påminns man genom sina barn om saker man själv upplevde under sin uppväxt. I dessa lägen försöker jag påminna mig hur jag som barn upplevde saker för att eftersträva att vara den förälder man själv ville ha är man var barn. Kanske ett lite tillkrånglat resonemang men jag hoppas en potentiell läsare kan följa tankegången.
Jag förklarades som icke skolmogen 1977. Detta eftersom jag inte kunde sy en fruktväska. Så var det under mitt1970-tal. En norm sa hur barn skulle vara när de började skolan. Uppfyllde man inte normen var man onormal och fick ta längre tid på sig genom skolsystemet. För det hade Sverige råd med, på den tiden. Men vad individen behövde, eller hur tiden användes, tänktes det inte så mycket på. Här tror jag man kan finna grunden till Jan Björklunds försök att reformera skolan. Med denna grund kan jag sympatisera. Kanske inte med resultatet, dock. Inte än, i alla fall.
Förmodligen var problemet att jag var lite omogen på en del områden, men så var jag också född sent på året (en dåres försvarstal?). Det har gjorts undersökningar på det där, barn födda sent på året är inte lika framgångsrika, eller tidigt utvecklade, än dem som är födda tidigare på året. Detta präglade mig under hela min skolgång. Ville jag spela fotboll eller flöjt fick jag inte spela med mina klasskompisar eftersom de var födda 1971.
När jag hänvisades till 1970-gruppen var dessa barn mycket bättre eftersom de hållit på längre. Och inte fick jag nån extra hjälp i skolan, min eventuella omognad skulle lösa sig själv. Det gjorde den visserligen, och jag blev med tiden istället betraktad som lillgammal. Under rätt många år präglade denna orsakskedja mig. För liten, inte mogen, sämre. Det kompenserade jag med svåra ord (för min ålder) och lära mig en del saker som mina klasskompisar inte kunde. Men någon vuxenhjälp fick jag inte.
Sedan, på lite olika vägar, träffade jag människor som påverkade mig, jag fick bekräftelse för saker jag var bra på. På många sätt var universitetsvärlden den verkligt stora vändningen i mitt liv. Och så vidare. Jag blev pappa. Två gånger.
I julas var min äldsta dotter lite bekymrad. Hon skulle sy ett pennfodral och det gick inte bra. Jag fick blåmärken av historiens tunga vingslag, men tog mig samman. Jag är ju pappa nu. Vi pratade en stund kring detta och ytterligare någon dag senare frågade henne en klasskompis hur det gick med pennfodralet. Jag spetsade öronen. Med darr på underläppen smög jag lycklig, språkbruket till trots, därifrån med min äldsta dotters svar ringade i öronen: Skitdåligt. Men det struntar jag i, för jag är bra på skridskor.
Kollega Pontus säger att alla barn är kristdemokrater. Med det menar han att de är konservativa. Det ska vara samma lika jämt. Fiskpinnar och blodpudding. Mina flickor är extremt mycket så. Fördelen är dock att en trevlig ritual snabbt blir naturlig. Varje morgon när jag lämnar mina flickor viskar jag i deras öron, medan de får en farvälkram: ”Var snäll mot alla idag. Är nån dum mot dig så säger du till. Och lär dig något som du tycker är bra att kunna. Hejdå.” Nu vill de inte skiljas åt innan vi upprepat detta mantra.
Jag vill stimulera den snabba tanken och det rörliga sinnet hos mina barn. Detta för att jag tror det är bra egenskaper att ha med sig i livet. När jag var lite arg för att den nya tröjan fick en smutsig armbåge drog Dotter 1 snabbt upp den andra armen och menade att Kolla! Den HÄR är ju ren! En klockren barnvariant på det halvfulla glaset. Det finns som bekant motgångar också i barnens värld. Min yngsta dotter var lite trumpen härförleden. Problemet var att det inte var så kul att leka med en kompis. Varför? Jo, kompisen har en sån där brorsa.
Man får börja i det lilla för att förstå det stora. Kan jag vara nära mina barns värld och deras bekymmer kan jag kanske vara det när dom blir större också. Ensamma i det stora hemska 1970-talet ska de inte behöva vara, i alla fall.
ohälsa, Sång och musik, Skola, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Filosofie magister

av adolphson3 kommentarer till Filosofie magister

Om Uppsala är den eviga ungdomens stad är då Falun den eviga ålderdomens? Allt heter ju gamla nånting i Falun. Gamla Mormor (gruvan), Gamla berget, Gamla posten-parkeringen, Gamla gamla posten-parkeringen, Gamla herrgården etcetera.

Det finns en bok om Uppsala som heter Där kajorna talar latin vilket är en rolig titel eftersom det finns många kajor i stan och man kan även dra en parallell till begreppet fyllekaja. Någon annan fyllekaja än du själv, givetvis.

För ungefär ett år (blogginlägget skrevs 2012) sedan avslutade jag mina universitetsstudier. Jag började 1990, samtidigt som jag gjorde militärtjänst, läsa Öststatskunskap. Det jag nu avslutande var en gammal magisteruppsats, Resan till Älvaskären – om skärgårdtrafikens utveckling i Göteborgs södra skärgård perioden 1850-1996 som av oklar anledning aldrig blivit färdig. En potentiell läsare får gärna ett signerat exemplar.

2012 drog jag alltså iväg till mitt gamla lärosäte Historicum (i Uppsala måste allt latiniseras för att skilja lärosätet från andra, följaktligen heter den historiska institutionen Historicum den tekniska Teknicum etcetera) med uppsatsen i högsta hugg. Nu skulle agnar skiljas från vet(t)et.

Ventileringen blev något av en parodi. Jag upptäckte snart att jag uppfattades som något kuriöst inslag från förfluten tid, att det kunde vara roligt för dagens studenter att uppleva en fläkt från det förflutna i den numera moderniserade institutionen. Historicum hade nämligen flyttat från sin gamla fina adress som granne med Gustavianum. Det stora träbordet och porträtten på stränga professorer var ersatta av könlös konst och teknik. Charmen och mystiken var borta. Den tunga tystnaden som rådde i den gamla byggnaden var dock fortfarande den samma i de nya lokalerna.

Jag hade tagit med mig Thuresson för att han skulle hjälpa mig att slänga käft om så krävdes. Ett misstag, visade det sig snart. Han lierade sig nämligen omedelbart och skadeglatt med motståndarsidan, opponenten. Till sist summerade professorn att jag visserligen visste hur man slängde sig med gamla termer som ibidem och sånt, men i övrigt inte var så värst lysande. Men eftersom det inte fanns något att anmärka på måste jag godkännas. Samma kväll deklarerade den disputerade falusonen Edgren att han ansåg mig ha slarvat bort min akademiska talang på skörlevnad.

Jag avlutade min sista (?) kontakt med universitetet med att ta fram ett dokument som min professor skrev 1995. Det löd: Fredrik kommer enligt min bedömning kunna lägga fram sin uppsats så fort terminen tar sin början. Dokumentet skrevs för sjutton år sedan. Men jag gjorde ju som det stod – jag la verkligen fram min uppsats så snart höstterminen tog sin början. Höstterminen 2012. Detta sammanfattar kanske historieämnets problem, menade jag och tackade för mig. Med en filosofie magisterexamen under armen.

Direktör Bengtsson, vilken även kan lägga en kort sejour från Handels till meritlistan, hoppade över ventileringen men ansåg att min examen måste firas varpå han rundhänt bjöd på lunch på Domtrappkällaren. Det vankades cigarr och punsch som så ofta i hans sällskap. Sedan drog vi på oss frackarna och dansade natten lång med juvenalerna. Plötsligt var det 1990-tal igen, en tid år då världen ännu låg vid mina fötter och inga sorger fanns.

Nu är jag alltså filosofie magister vid Uppsala universitet. Nåja. Var tid har sin charm. Men Uppsalas är evig. Något av den stadens ungdomliga lycka bär jag alltid med mig. Jag avslutar med hopp om en trevlig helg och ett utdrag ur min favoritglunt. 

(Om inte det här räcker för anställning vid univeristetet vet jag inte vad jag ska ta mig till).
Historia, Skola, Spännande människor

Johan Brädbärare

av adolphson

Vi är inne i stipendietider i skolans värld. Redlighet och nit ska belönas. Själv brukar jag ibland dela ut egna diplom och hederspriser som eleverna ur min hand får mottaga. Det kanske handlar mer om herr Narcissus, men i alla fall. Den belönade blir alltid glad. Jag vet själv hur roligt det är att belönas. För man är ju alltid värd sin belöning.

Dock kan man konstatera att det finns en väldans massa stipendier att söka medel ur för den som vet hur man ska leta. Ibland är dessutom kriterierna så ålderdomliga att väldigt få kan komma ifråga för ett stipendium. Under min studietid kom jag flera gånger att falla under kategorin Skötsam, manlig teologie studerande. Det är sedan dess så jag betraktar mig själv.

En donations statuter får inte ändras hur som helst. Det är kammarkollegium som avgör om man får ändra i en donation. Och de är ganska sparsamma i vad de tillåter. Det kan vara lite irriterande att pengar som kunde användas bättre fryser inne. Å andra sidan är det av respekt för den som en gång instiftade det hela. Dessa stipendier skulle dock kunna delas ut lite mer frikostigt till dem som inte har det så lätt i livet.

En av mina favoriter bland lokala stipendier är Johan Brädbärare som på 1700-talet donerade en bit mark i Myckelmyra som grund för ett stipendium. Han hade inga egna barn och ville lämna något till eftervärlden. På två hundra år har donationsgrunden vuxit till 14 miljoner kronor ur vilken mindre bemedlade kan söka ur. Men det är inte så många som söker.

En insats här i livet kunde bestå i att hjälpa behövande att söka stipendier. För den som inte läser och skriver så bra kan det vara en djungel att ta sig igenom en ansökan. För den som inte litar på myndigheter är det lättare att låta bli att söka. Och den som skäms för att söka allmosor låter nog också bli. Om alla samhällsinstanser samarbetade för att socialnämnden inte skulle behövas så skulle nog samhället se annorlunda ut. Varför inte använda en del av de pengar som ligger och skvalpar?