Skola – Sida 2 – Adolphson

Vändpunkter 2

10 december, 202310 december, 2023av adolphson

Jag ber redan nu om ursäkt för delar av språkbruket i det här inlägget men det fyller en funktion.

Nu har det vänt! Jag är tjugotre år igen! Typ. Det är i efterhand man inser vad som var en vändpunkt i livet. Jag kan identifiera flera sådana – en viktig, kanske den viktigaste, skedde under senhösten 2022.

Julen står för dörren. En högtid bestående av frosseri av mat och ledig tid. För första gången sedan 2017 ser jag julen an med tillförsikt. 2017 var nämligen sista julen i friskhet för min kärnfamilj och sedan dess har den högtiden varit en smärtsam påminnelse om vad som kunde varit.

”Nu tycker jag kandidaten ska ta en lång promenad i botaniska trädgården. Det finns så mycket att förundra sig över så här års oavsett man tror på den allvise guden eller inte.” Så säger Ernst Hugo Järegård till Samuel Fröler i en klassisk scen i filmen Den Goda Viljan. Ernst Hugo har just underkänt Fröler, eller deras karaktärer, i ett förhör i kyrkohistoria.

Jag undervisar. Det verkar vara skälet till varför jag sattes här på jorden. Hela mitt liv går ut på det. Det betyder inte på något sätt att jag är eller anser mig vara en bättre människa. Däremot innebär det att jag lär mig mycket i mötet med människor. En sak vet jag: all undervisning måste vara välmenande, konstruktiv och framåtsyftande.

”Vad i helvete gör du ditt jävla psykopatmongo?!”

Dessa ord vrålades lika plötsligt som tämligen ogenerat som allmän förolämpning genom en korridor på skolan. Jag kallade till mig gruppen elever där okvädingsorden förekommit. Till min förvåning, det var nämligen inte mina elever, jag kände dem inte, kom de fram – om än i upprymd förväntan över den uppståndna möjligheten att utmana vuxenvärlden. Jag upplyste dem hövligt om att psykopat är en som diagnos tveksam benämning som härrör från grekiskans psyche som betyder själ och pathos som betyder lidande. Det man i allmänhet menar är någon med en störning både i sitt känsloliv och sin förmåga att följa sociala normer. Mongo, fortsatte jag, är ett hånfullt tillmäle avseende människor med funktionsvariation som förekom även i min ungdom. Att koppla ihop dessa två är bara dumt, it takes a fool to remain sane. Ska man förolämpa någon, dristade jag mig att säga nu när jag ändå vunnit deras uppmärksamhet, bör man ha på fötterna annars är man sårbar. Språkbruket ni nyss använde är daterat, kränkande även för andra än den eventuella målgruppen och visar tydlig brist på empati, allmänbildning och värdighet. Yttrandet slår tillbaka på den som fäller det. Alltså på er. På ett rent personligt plan tror jag dessutom att vi alla är något av ett psykopatmongo. Jag är det iallafall definitivt. Ett stolt sådant, vill jag tillägga.

Jag brukar i undervisningen ta upp jordbävningen i Lissabon år 1755. Lissabon hade detta år dubbel otur. Stadens läge och husens undermåliga konstruktion gjorde den extra sårbar för jordbävningar. Skalven (jag tror det var tre) orsakade sådana skador jordbävningar brukar, därefter kom en tsunami varefter en våldsam brand utbröt. Katastrofen utgör ett exempel bland viktiga händelser i historien som förändrat människors världsbild. Religionen kunde inte förklara det inträffade (eller så accepterade människorna inte förklaringen) medan vetenskapen erbjöd bättre förklaringar. Det handlar om att ifrågasätta auktoriteter och hävdvunna förklaringar. Om att våga och kunna formulera en egen uppfattning. Oavsett om man var religiös eller inte började ett nytt kapitel i Lissabon 1755.

Ordet katastrof kommer från grekiskan och betyder ”omstörtande”, “jag vänder”, ”vändning nedåt”. En mer modern definition är där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet. En katastrof leder ofrånkomligen till förändring. Å andra sidan är få saker revolutionerande. Mina elever får arbeta med temat historiska revolutioner och inser så småningom att av de kognitiva, jordbruks, vetenskapliga, industriella och franska revolutionerna så är det bara den senaste som (trots Maos uppfattning) får anses avslutad eller fullbordad.

Jag var inte mig själv åren 2019-2022. Till er som träffade mig då ber jag om ursäkt. Nu är jag tillbaka, i någon mån, vill jag tro. Vad som framkallade förändringen är inte gott att veta. Inget revolutionerande, direkt. En insikt är att jag inte accepterade läget jag var i. Att mina själsliga resurser var tillräckliga för situationen jag befann mig i, Att jag slutade vara arg på saker jag inte kunde, eller kan, påverka. Så som dödlig sjukdom eller andra människors beteende. Man kan i stort sett ändå inte kontrollera annat än vilken kavaj man ska ha på sig nästa dag. Kanske en röd? Det vore en förändring värd namnet.

Eleverna stod kvar en stund och vägde på hälarna men dröp snart av. Det blev inget spännande uppträde, ingen offentlig utskällning av magister A att senare skryta om. Ingen ifrågasatte den hävdvunna auktoriteten. En av dem undslapp sig ett ”men tjaba, rå” vilket är ungdomsspråk för ”jag hör vad du säger och tar det eventuellt med mig”. Kanske blev det en vändpunkt för någon, kanske inte. Jag lär aldrig få veta.

Jag undervisar, således. Och jag älskar denna min syssla. Fast jag tror det handlar mer om att förmedla det man själv lärt sig under resans gång. Kanske kan man också lära sig själv något. En grej eleverna nyligen uppskattade var när jag via projektor (eller vad det heter) råkande visa att jag skickar mail till mig själv med titeln: ”skärp dig förhelvete”.

Det finns verkligen mycket att förundra sig över så här års. Man må ha fått underkänt i vad det månde vara men det går alltid att förundra sig. Framtiden går att kontrollera, man får alltid skörda det man sår. Sätter man potatis får man inget annat hur mycket man än hoppas, ber eller regndansar. Så jag tror, när allt kommer omkring, att jag ska ta mig en promenad, om än inte i Botan, och fortsätta förundras.

2022 var om inte året jag blev tjugotre igen så året jag återfann mig själv. En vändpunkt, således. Åren 2017-2022 var präglade av sorg, stress, dåliga samveten, otillräcklighet, ilska och oro. Då kände jag mig betydligt äldre än jag var. Jag var ingen bra människa eftersom jag förlorade något av mig själv. Nu ser jag julen an med tillförsikt, igen. Nu struntar jag i vad som kunde varit och fokuserar på det för handen varande. Nämligen livet, kärleken och kulturen. Ungefär som min syn på livet var när jag var tjugotre år.

Språk är makt. Man måste känna till reglerna för att bryta mot dem, som det heter.

Tjugotre år. Från jeansjacka till kavaj. En vändpunkt i livet

Relaterade blogginlägg:

Vändpunkter

Musik:

I Am A Man Of Constant Sorrow

Euch Lüften, die mein klagen

It takes a fool to remain sane

Källor:

popularhistoria.se Lissabon 1755

Wikipedia

Förhör i kyrkohistoria

Livsåskådning, Skola

Skräckkriteriet

27 augusti, 202326 augusti, 2023av adolphson

Varje dag möter jag Afrodite. Eller Venus om man ska vara noggrann. Och det ska man ju. Hursomhelst, Afrodite och Venus, det är kärlekens gudinna i antikens Grekland och Rom.

Alla växer med positiva förväntningar på sig och det finns något alla fruktar att göra. Jag, exempelvis, fruktar kärleken eftersom den gör så ont när den tar slut. Och slut tar den ju, förr eller senare.

Tillvaron består ofta av olika sorters kriterier som man måste förhålla sig till. Betyg, lön, eller värderingar. Kriterier kan ungefär översättas till bedömningsgrund.

Jag besvarar ofta mina barns och elevers frågor med en motfråga: ”vad tror du själv?”. Kanske kan det uppfattas som ett fåfängt försök att lajva Sokrates men det hela är faktiskt resultatet av en livshållning: att i alla lägen främja självständigt och kritiskt tänkande. Den främsta förutsättningen för det är, som jag ser det, förmågan att tro på, och gilla, sig själv och sin förmåga.

Jag vet att du kan och är uppriktigt intresserad av din åsikt.

Häromdagen fick jag en fråga av liknande karaktär, en så kallad boomerangfråga, när min äldsta dotter spekulerade: ”Ja, du pappa. Vad säger du om livet egentligen?”.

Pygmalion är namnet på en antik grekisk skulptör. Han skapade en kvinnostaty som han förälskade sig i och bad därför enträget till gudarna att statyn skulle bli levande. Afrodite bevekades av Pygmalions förväntansfulla kärlek och besvarade hans bön. Statyn fick livets gåva och en dotter vid namn Pafos föddes.

I USA genomfördes 1963 ett experiment. Av två burar med råttor uppgavs de i den ena ha tränats och vara mer intelligenta än de i den andra där råttorna förklarades som dumma och lata. Så var det i själva verket inte, alla var helt vanliga råttor. Men hör och häpna. Råttorna som antogs vara bättre klarade faktiskt alla test bättre och snabbare än de andra! Hur var det möjligt? Ingen råtta hade ju tränats, de var som sagt helt ordinära djur. Experimentet har sedan dess varierats men kommit till samma resultat. Fenomenet kallas inom vetenskapen för pygmalioneffekten och innebär att varje individ växer med positiva förväntningar, bemötanden och beröringar. Till och med en staty kan enligt myten få liv om tron är tillräcklig. Försökspersonerna hade ett annat handhavande med de råttor man från början trodde var intelligenta. Närbesläktat är fenomenet placeboeffekten som förekommer inom sjukvård.

Av alla betygskriterier som måste uppfyllas i mitt ämne brukar jag tjuvhålla på ett som i elevernas folkmun benämns ”skräckkriteriet”. Det spelar ingen roll hur många uppgifter de gjort tidigare, och på vilken nivå, har de inte uppnått eleven ger enkla/utförliga exempel på, och förklarar översiktligt/utförligt/nyanserat, samband mellan skeenden i det förflutna och förhållanden i nutiden blir de inte godkända i kursen. För detta krävs nämligen att man deltar i det sista momentet och säger något om det baserat på kriteriet ovan. Uttrycker något som har med ämnet att göra. Inte skriver.

Hur kan nu detta komma sig, undrar kanske både en potentiell läsare och definitivt eleverna. Jag förklarar för dem redan från början att det inte går att misslyckas med uppgiften – men man måste delta i den. Dels innebär detta att eleverna inte checkar ut i förtid när studenten närmar sig och dels tränar de sig i aktivt deltagande. Säg något, kom med ett påstående, med utgångspunkt från ämnet och kriteriet.

Du kan. Jag vet att du kan. Det behöver inte ske inför hela klassen om du tycker det i läskigt – men du måste öppna munnen och säga något. Låt din röst eka och gilla det du hör dig själv säga.

Jag ska avslöja en hemlighet. Skräckkriteriet är bara något jag hittat på. Det påverkar inte betyget nämnvärt, det är hela kutsens resultat som avgör betyget. Men det speglar verkligheten, lite.

Jag har uttryckt, tänkt och känt så mycket om/på/för Malin sedan hennes bortgång. Om jag inte härigenom skapat en staty så har det väl åtminstone blivit någon form av monument. En gång medan hon var i livet gav jag henne Afrodite (Venus om vi ska vara noggranna) i present och sedan dess tronar gudinnan på hedersplats i hemmet. Jag ber, som Pygmalion, till henne varje dag. Inte om att väcka en död till liv utan om hjälp att se allt det vackra som omger mig. Och om att väcka det som stelnat inom mig till liv igen.

Jag svarade min dotter med ett citat jag hört någonstans. ”Livet är inget för amatörer, tror jag.” Dotter 1 blev emellertid inte svaret skyldig. ”Det har du rätt i. Och det är ju tur för oss, det.”

Det finns inga kriterier för livet utöver religionens och filosofins kärleksbudskap. Jag har positiva förväntningar på tillvaron och det finns inget jag fruktar mer än att tappa kärleken. Men hon ler mot mig varje dag, kärlekens gudinna. Jag vet ju egentligen hur det är. Kärleken tar aldrig slut. Den bara fortsätter och fortsätter.

Relaterade blogginlägg:

Musik:

Källor:

Bergman: I grunden god

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

bild 144: teatrum mundi

12 augusti, 202313 augusti, 2023av adolphson

Vi har alla våra roller att spela på livets scen.

As time goes by. Alla dessa dagar.

Tiden går fort om man inte stirrar sig blind på den enskilda människan utan istället fokuserar på de stora händelserna i världen. Jag brukar ibland låta eleverna få krympa jordens historia till att omfatta bara ett år. Livet uppstod i den tankemodellen i slutet av november, dinosaurierna dukade under på julafton. Sedan får de reflektera över sina egna liv. Ja, inte dinosaurierna alltså – eleverna. Om det nu är någon skillnad (ursäkta, lärarhumor).

Analys, lär jag också mina elever, är ett grekiskt ord som betyder lösa upp, frigöra, sönderdela. Analys innebär att plocka sönder något i smådelar och undersöka varje enskild del. Varje beståndsdel vänder och vrider man på och och undersöker från olika vinklar och perspektiv. Det är ungefär som att plocka isär en motor för att förstå hur den fungerar. Vissa har fallenhet för processen, andra inte. Allt går att analysera, både motorer och livet i stort. Likaså lär jag dem att syntes innebär motsatsen och avser att sätta samman, lägga ihop, konstruera. Man sätter ihop olika beståndsdelar, går från analys till helhet. Man skapar något nytt, kanske en större, ny, förståelse av helheten. Ibland handlar det om att kombinera information på nya sätt och därefter dra slutsatser.

Teatrum mundi är en filosofi med rötterna hos Platon och som blev populär under 1600-talet. Termen innebär att se världen som ett skådespel där alla har sin roll att spela och det är viktigt att spela den väl. Då genom ståndsamhällets hierarki, nu genom sociala medier. Tiden går medan jag och alla andra spelar våra roller på tillvarons scen. Papparollen är för mig den svåraste, samtidigt den viktigaste och roligaste. Roligt var förresten också när en elev i skrift refererade till den store filosofen som ”Platton”. Är det den där filosofen från Göteborg, skrev jag i marginalen. (Ursäkta, lärarhumor.)

Det börjar bli dags att sammanfatta sommaren och se hösten an. Där har funnits umgänge i storfamilj med släkt och vänner. Där har funnits gyllene ögonblick: ett kvällsdopp i engelska kanalen, en öl på puben The Victoria i London, en måltid på brasseriet Le Charlet i Paris, familjemiddagar i huset i byn Treignac, Chablis, Champagne samt havets läckerheter på Styrsö. Men där har inte bara varit frossarens överdåd utan även späkning genom löpning där kilometer lagts till kilometer. Det enda jag egentligen saknat denna sommar är fjällen. Ska vi sikta på Sarek nästa år?

Analysen säger mig att livet är gott, njutbart och i allt väsentligt tillfyllest. Även om syntesen inte är given (och tur är väl det när vi diskuterar människor) känner jag glädje över allt jag har. Utan uppgivenhet kan jag konstatera att jag inte har något att bevisa eller uppnå utan egentligen bara den fantastiska möjligheten att kunna ta dagen som den kommer.

Jag ägnar mig åt, uttryckt med en formulering lånad av Carl Piper, (en av Karl XII:s närmaste män) som uppgiven över majestätets tjurskallighet utbrast att nu inget annat återstod än lydnadens ära under tonårsdöttrars (exakt så sa dock inte Piper) tyranni (ursäkta, pappahumor). Mer konkret ska jag under året fortsätta att försöka vara en närvarande pappa, laga mat som ingen vill ha, trösta, krama, irritera, ”inte fatta ett skit”, med mera, ety det är min roll – en roll som tarvar perfektion.

Analysen säger mig också att jag i allt väsentligt är fri att rolltolka. När jag ser mig omkring konstaterar jag att det förefaller som om det inte är allt för många som fullt ut är det. Det, om något, är minsann en värdefull syntes. Så, uppmanar jag slutligen mig själv, landa trygg i det du har. Unna dig något gott, lyssna på något vackert, läs något bra. Var nöjd i nuet, tiden är din vän. Syntesen kommer sen. Rätt som det är har alla dessa dagar plötsligt passerat. As time goes by.

Vi har alla våra roller att spela, detta är min.

En fin stund på Hjortronvägen i Falun. Kanske blir jag aldrig mer så här obekymrad

Relaterade blogginlägg:

Musik:

As time goes by (länk ovan)

Bloggens samlade musik (spellista)

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid

Skola

Robin Hood

11 juli, 202311 juli, 2023av adolphson

Äntligen på Styrsö. Friden, lugnet. Min vana trogen reflekterar jag något över det senaste arbetsåret, det tjugofemte i ordningen, först ett par veckor in på semestern. När jag hunnit få lite perspektiv. För perspektiv är en bra grej. Liksom det är att hysa tillit och förtroende till människor. Med positiva förväntningar på sig växer den enskilde och lyckas med det för handen varande. Som att lära sig eller lära ut något – frågan är om det är någon skillnad, egentligen.

Jag. Vi. De.

Jag har nog, trots allt, fel. Jag kan ha det.

Förlåt skryt, men jag har fått fina recensioner via elevernas utvärderingar och överlag goda resultat. Det är många av mina kollegor som också lyckas med det år efter år. Falu gymnasium är en bra skola. En skola att vara stolt över. Vårda den, politiker. Just ja. Jag är ju en politiker, själv. Hur har engagemanget gått? Nja, det börjar ta ut sin rätt att jobba dubbelt, jag undrar hur länge jag orkar hålla på så här.

Det är emellertid något annat som upptar mitt sinne denna dag. Politiska- och tjänstemannabeslut beslut som får konsekvenser. Det har beslutats att varje elev ska nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling. Det är för mig oklart vem som fattat beslutet men det är väl något bra. Frågan är bara: vad innebär det? Tolkningen tycks vara att alla ska nå betyget A. Jag måste sålunda sträva efter att mina elever ska nå högsta betyg.

För att förklara dessa mina tankar behövs en bakgrund.

Jag undervisade under året en praktisk klass. Jag tycker mycket om det. Det är en annan kategori elever än de som väljer de teoretiska programmen och det berikar, ger perspektiv, att undervisa på olika program. Yrkesprogrammen är så underbart chosefria, omedelbara och helt utan lismande betygshets. Det finns andra typer av problem och intressen än vad jag brukar stöta på och ambitionen är så gott som alltid betyget E, alltså godkänt.

Jag brukar lägga upp det så att när en elev nått sitt mål, godkänt betyg, och kursens centrala innehåll är genomfört så är kursen avslutad för vederbörande. Tidigast i slutet av april eller början av maj kan frågan bli aktuell men i praktiken senare. På så vis kan jag ägna den resterande tiden åt att hjälpa den som ännu inte uppnått godkänt betyg (vilket brukar vara ungefär en tredjedel) och andra ämnen kan få min kurstid till att göra samna sak för behövande. Vinna-vinna. Flexibilitet i en komplex organisation. Bra, va?

Men riktigt så enkelt är det ändå inte. Det kan innebära att en eller några elever faktiskt blir lediga. De har nått E, ofta reser de till skolan från andra kommuner. Det kan i sin tur innebära att om de inte har min lektion så skippar de också den förevarande eller efterföljande eftersom de kanske bara har den på hela dagen. Svårt läge. De är visserligen snart myndiga samtidigt kanske omogna eller omotiverade. Liberalen i mig säger att man kan ge också relativt unga människor ansvar att styra över sina liv medan vissa behöver fastare ramar. Och skolan har ett ansvar att ”förvara” dem.

Jag fick njet. Överheten (förlåt min syrlighet) har ju bestämt att alla sexton grabbar och två tjejer skulle ha A i historia. Sagt och gjort, jag meddelade eleverna att det är som på vilken arbetsplats som helst: när chefen pekar med hela handen så lyder man eller slutar. Alternativt tar en fight. Min chef är en av de goda så någon fight ville jag inte ta. Hon lyder ju också order uppifrån. Så jag kavlade upp ärmarna och körde mitt mest motiverande peptalk om kunskap och möjligheter.

Jag tystnade efter en stund. Såg ut över klassen. Klentrogna blickar mötte mig. Det var tyst i klassrummet. Någon suckade, någon öppnade i protest en energidryck trots vetskapen om vad jag anser om förtäring på mina lektioner i allmänhet och om denna typ av dryck i synnerhet. Så kom frågan. Vad menar du? Vi är alltså redan godkända i den här jävla skitkursen. Vad i helvete vill du att vi ska göra?

Vilken utmaning! På några veckor skulle vi gå från knappt E till solklart A. Här duger inga B:n för det är inte att nå så långt man kan nå i sin kunskapsutveckling. Nu jäklar skulle jag slå världen med häpnad. Kom igen, gänget! Jag gick all in. Ojoj, som jag höll på. Jag fixade och trixade, flaxade och grejade, spelade ut alla mina godbitar, alternativa metoder och redovisningssätt. Läste på hos skolverket om pys-paragrafer med mera. Jag kan ärligt säga att jag aldrig under mina tjugofem år lagt ner så mycket tid och energi på en enstaka kurs. Resultatet? Oförändrat. Eleverna är smarta, de tog de svar de redan lämnat in på olika uppgifter, som de visste var godkända, och skickade in igen, frågade därefter om det var okej att gå till kafeterian. De ville inte utveckla svaret även om de kunde.

Låt oss sätta saker i perspektiv. Dessa elever är nämligen lite speciella. Skolan har, om inte alltid så ofta, för dem varit förknippat med misslyckande. Känslan av att inte duga eller räcka till. Att svaret aldrig är bra nog. Att deras förmågor inte räknas. De må vara fullständigt lysande på att (exempelvis) reparera bilar men de vare sig kan eller vill skriva en text med korrekt svenska som är längre än tre rader om att (exempelvis) koppla ihop en aktuell rättighet med upplysningen. Att de gällande kardanaxlars beskaffenhet kan betydligt mer än om Rousseaus samhällskritik spelar ingen roll. Inte konstigt att de kryper så långt in i sina hoodies de kan. Det bor måhända en Robin Hood i oss alla.

Eleverna fick i uppgift att släktforska, säga något bra om, samt kritisera, samhället och dessutom fundera över framtiden. Jag minns särskilt ett svar: jag är från Syrien. Min familj och släktingar är döda. Jag tycker det sämsta med Sverige är vädret och det bästa att man får gå i skolan. Jag vill ha ett jobb i framtiden.

Perspektiven. Hur bedömer man sådant? Att komma dragandes med betygsskalor känns aningen futtigt.

Det klart, jag hade ju kunnat låta bli att berätta när de var godkända för när de väl visste det försvann motivationen. Och jag förstår att det blir ett problem om många avslutar kurser hipp som happ. Men jag gör ju inte det. Jag ger tid till den som behöver och till andra kurser där eleverna inte nått godkänt betyg. Jag tar från de rika och ger till de fattiga.

Nä, skämmes ta mig fan. Hur vågar någon påstå att nå så långt man kan i sin kunskapsutveckling är liktydigt med betyget A. Det är ett tragiskt och fördummande sätt att se på utbildning. Jag gör som yrkesmänniska vad som sägs åt mig, visst. Men jag ber att få anföra en avvikande åsikt. Detta går nämligen emot allt jag tror på när det gäller undervisning. Vilket jag framfört till berörda och nu offentligt.

Visst är det märkligt. Samtidigt som vi anser att alla elever ska nå A oroar vi oss för så kallad betygsinflation. Kunskap och betyg är inte nödvändigtvis samma sak.

Jag, jag och jag. Det handlar inte om mig. Det handlar om eleverna, alltid om eleverna. Och kanske något om vilket samhälle vi vill leva i. Jag vill bli en bättre lärare, alltid strävar jag efter det. Jag vill också ha en bättre skolpolitik. Det finns inga genvägar, det behövs fler vuxna människor i skolan. Punkt. Sedan kan vi prata om betyg, vinstutdelning och fan och hens moster i evigheter. Det stannar ändå vid det där med människor.

Även mina fordonselever var, faktiskt, nöjda med kursen. Och uppgiften som gav bäst resultat var muntlig i formen allmän otvungen diskussion, formulerades vad gör dig unik? I dessa AI tider, varför ska en arbetsgivare anställa just dig? Den ledde till att tre elever höjde sig och nådde betyget D. Det hade de förmodligen gjort ändå men på det viset blir det ett-ett, kanske, mellan överheten och mig.

Rent allmänt tror jag dock på lite mindre väderspänd affekt och mer av tillit och förtroende. Lita på mig, jag vet vad jag gör. Eller som Björn säger: jag kan ha fel. Det tror jag att jag har.

Äntligen på Styrsö. Friden, lugnet. Behåll lugnet. Jag har inte varit det minsta upprörd när jag skrivit dessa rader. Jag tror minsann jag ska laga spenat idag.

Jag ser fram emot att undervisa i höst. Det tjugosjätte läsåret, varav tjugofem på Falu gymnasium, elfte på Lugnet. Och vad gäller politiken? Mandatperioden ut? Så länge folket vill? Behåll Lugnet.

Lugnet. Eller Blåsut, som mormor kallade det.

Musik:

Nu lyfter vi från marken

Jämställdhet, Livsåskådning, Retorik, Skola

bild 141: så nära

10 juni, 202310 juni, 2023av adolphson

Också i år fick jag äran att högtidstala för studenterna. Vagt baserat på verkliga händelser och med viss inspiration av författaren Harari åstadkoms följande specimen.

Kära studenter!

Detta tal är helt AI-säjfat.

Rubriker:

Våren är här! Kärlekens och hänryckningens tid! Lek med ord! Berusa er!Jag är kär! Jaga aldrig den perfekta vågen! Följ dina drömmar!

Studenten, alltså. Nu jäklar är ni allt på väg att bli något. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Detta är viktiga saker för att uppehålla ett gott samhällsliv. Snart nog sitter ni med lån, vadar i ungars magsjukor, volvo, hund, nedfällda toalock och sträckta lakan. Och arbete. Idel arbete. Veckans höjdpunkt är att på fredag i stillhet somna i soffan med näsan i dippen till hämtpizza och på spåret.

Briljans betyder superbra och irrelevans betyder oviktigt. Jag heter Fredrik och är historielärare. Det betyder att jag för det mesta är oviktig. Men, invänder kanske någon upprört, kunskap är ju den lättaste bördan att bära! Förvisso. Kunskap är makt. Kunskap är briljant.

Irrelevans kan tyckas som ett märkligt tema för ett tal på studenten vars existens handlar om att fira framgång, lyckade studier, glädje och framtidstro men ge mig en stund för att förklara mig så lovar jag att ni föralltid ska slippa mig därefter.

Det många fruktar mest i livet är att bli irrelevanta. Oviktiga. En oviktig man tenderar lätt bli överviktig. Se där, lek med ord. Alltid leka med ord. Hursomhelst. Alla från gatans folk till världens mäktigaste män hyser i grund och botten samma fruktan. Att bli oviktiga. Obetydliga. Irrelevanta. Annars skulle exempelvis inte sociala medier finnas.

Vet ni – många hoppas faktiskt att hen dött innan förändringen kommer. Förändringen som innebär att man plötsligt finner sig förvandlad från kingen på toppen, killen eller tjejen med koll, stålar och kändisskap, till en nostalgisk och lite patetisk föredetting utan förmåga att förstå världen omkring sig och därför inte heller kan bidra särskilt mycket till den.

Man kan lätt kan känna sig lite vilse i tillvaron. Irrelevant, rent utav. Åldrandet ter sig därför läskigt eftersom det innebär att vår identitet, våra drömmar, våra farhågor gradvis blir irrelevanta och vi själva meningslösa. Vilsna individer utan syfte, utan mål. Oavsett vad man varit tidigare i sitt liv, en världsberömd hockeyspelare, USA:s 45:e president eller en känd influenser, så kommer ditt åldrade jag att känna sig som en viking på Wall street. Du hör inte hemma där. Men det är en orättvis känsla. Mot vikingen, alltså.

Vikingen hade säkert sina vardagliga problem och konstruerade därför i kärv tysthet en båt som skulle ta hen från det här gråkalla skitlandet med sina introverta människor till möjligheternas horisont och bortom. Det var ju bara att hugga in en statusuppdatering i en runsten och dra. Men viking-hen (hörde ni: vikingen/viking-hen. Jag leker med ord, igen), behövde inte oroa sig för Wall street eftersom det fenomenet låg tusen år fram i tiden. Men i vår tid, här och nu, kan samhället faktiskt kollapsa redan i morgon. Det krävs ju bara ett litet virus. Eller ett krig. Det är vare sig briljant eller, hur gärna jag än önskar att jag kunde säga det, irrelevant. Å andra sidan utvecklas forskningen och tekniken snabbare än någonsin tidigare vilket paradoxalt nog möjligen förstärker rädslan för irrelevansens Luzentäta dimma. Det tog flera hundra år att få bukt med pesten, två år för att hantera corona. Allt blir hela tiden svårare, men bättre. Eller?

Jag kommer ihåg när jag för första gången stötte på internet, en smärtsam påminnelse så här i eftertankens påfallande kranka blekhet. Det var 1990-tal och jag studerade vid universitetet i Uppsala och hade hamnat på det som vi på den tiden refererade till som en förfest. Alla var på 1900-talet överens om att förfesten alltid var roligast. Jag argumenterade med någon teknist om valet av musik. Jag förespråkade Jussi Björling och han någon svensk pudelrockare som i tighta läderbyxor ylade om den slutgiltiga nedräkningen. Så depressivt. Så meningslöst. Så irrelevant. Han såg dessutom ut som Joey Tempest men det vet ju inte ni vem det är. Värden för festen lugnade den något hetsiga stämningen genom att visa oss det senaste av det sena. Internet. Hen kopplade inför oss klentrogna in en telefonsladd i datorn och knappade på några tangenter. Under någon minut hördes ett konstigt, knastrande ljud, några bastoner och sedan blev allt tyst. Det lyckades inte. Jag och min musik-antagonist började åter oroligt snegla mot DVD-spelarens remote men vår värd framhärdade. Gång på gång upprepades försöken.

Det kanske inte är någon hemma på internet, sa jag halvt på skämt. Men till sist ropade hen förtjust till och meddelade att försöket hade lyckats. Med vad då, frågade jag. Med att koppla upp sig mot universitetets dator svarade hen glädjestrålande. Jaha, sa jag. Vad finns där då? Mja, medgav hen, ingenting. Men det skulle kunna finnas allt möjligt. Som vadå, frågade jag. Inte vet jag, sa hen irriterad. Allt möjligt. Betyg. Forskningsartiklar, kontakter till internationella universitet, listor över studenter och lärare. Eller hur, utbrast jag och pudelrockaren i tighta läderbrallor samfällt i ett utslag av den ironi som var så typisk för oss som var unga på 1990-talet. Vi hade plötsligt glömt vårt musikgräl och ägnade resten av festen åt att skratta åt vår värd. Vilken idiot. Forskningsartiklar! Herregud! Nu är det istället vår värld som skrattar åt oss. Nu är det vi som är irrelevanta, pudelrockaren och jag. Jag har återkommande försökt hitta denne internetpionjär, via internet, för att be om ursäkt och uttrycka min beundran. Nåja. Livet, som jag ser det, borde inte handla om rädslan över att bli irrelevant utan snarare om saker som gör livet briljant.

Apropå briljans har jag några korta avslutande råd jag vill komma med. Först något till alla som inte definierar sig som man. Tänk att det idag finns gamla män som jobbar i en Hovrätt som inte vet vad en snippa är. De har studerat lag och rätt i många år och arbetat ett helt yrkesliv. Tänk på det. Perspektiven som öppnar sig. Jag skulle därför vilja påminna om termen dra åt helvete pengar. Alla som inte är män här inne är på god väg att trygga en försörjning genom att skaffa sig en utbildning. Det ger jobb med inkomst. Det ger frihet. Det finns ingen anledning att vara ihop med en idiot och med försörjningen tryggad kan man när som helst säga dra åt helvete och flytta. Rätten att skilja sig står över rätten att inte vilja skilja sig.

Sen något till alla som definierar sig som man: Ni är också på väg att skaffa er en utbildning. Använd den. Lär er kommunicera om ni vill ha en partner, fungera i en familj eller i ett arbetsliv, i synnerhet om ni vill behålla familjen eller anställningen och inte bli irrelevant i sammanhanget.

Till alla kön vill jag säga: Kicka ut gubbarna som inte vet vad en snippa är.

Så till sist. Kära student, du är briljant. Slösa inte bort din talang. Världen behöver dig. Människor runt om i världen som lever i fattigdom behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver dina insatser, engagemang, passion och briljans. När ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Följ dina drömmar. Ingenjörer, vanliga knegare, sjukvårdspersonal, advokater. Det är viktiga saker för att uppehålla ett gott liv. Men hörni: strunta i hämtpizzan, minns istället att kultur, skönhet och kärlek, det är skälet till varför vi lever.

Vet ni. Jag är inte överflödig, för jag är historielärare. Men jag är så mycket mer. Pappa, vän, bror, medmänniska. Och så är jag kär! I livet, kärleken och kulturen! Och i en kvinna. Hon är briljant. Jag har ingen aning om vad hon tycker om mig men bara känslan av att vara kär i henne räcker långt. Jaga aldrig den perfekta vågen. Du får ändå aldrig tag i den. Istället ska du positionera dig och invänta den. Det gör du genom att välja något i livet du känner passion för. Res dig på vågtoppen och låt den bära dig genom livet. Då är du briljant. Ramlar du av så är det bara att positionera sig igen i väntan på nästa våg – för det kommer alltid en ny.

Kära studenter! Följ era drömmar! Berusa er! Av livet, kärleken och kulturen! Det är vår! Våren är kärlekens och hänryckningens tid! Det är er tid!

Från oss alla, all personal här på Lugnet, vill jag rikta ett stort, varmt och innerligt tack för att vi under en liten tid fick ha er här på skolan! Lycka till!

Relaterade blogginlägg:

Sommarprat 22

Musik:

Så nära

Demokrati och samhälle, Film och TV, Skola

bild 138: Skynet

7 maj, 20237 maj, 2023av adolphson

Vad är intelligens? Vad är äkta?

Hur mycket artificiell intelligens finns det exempelvis i min profilbild, tänkt att locka åtminstone någon att svajpa höger, tro? Någon verklig människa kanske gillar det hon ser. Oj, vad många vi är som hoppas på sådant. Oj, vad mycket pengar det verkar gå att tjäna på människors längtan efter kärlek. Inget ont i det, kanske. Men hur ska ”hon” kunna veta någonting alls om mig med utgångspunkt från en bild? Kanske kan en potentiell intressent lära sig något om mig genom att först läsa min blogg? Men är det verkligen jag som skrivit detta blogginlägg?

En annan fråga är varför mina elever måste skriva prov med papper och penna. Svaret på samtliga frågor är kinesiska muren. Sug på den, chatGPT.

Skynet är en superdator i filmerna om The Terminator, där den första, åtminstone för min generation, är en kultfilm. Skynet var ursprungligen ett (fiktivt) militärt datasystem som blev självmedvetet och därefter försökte utplåna mänskligheten. Människorna bekämpade Skynet och som en del i kriget skickades en mördarrobot tillbaka i tiden för att avgöra striden. Det här var inte fars favoritfilm, ska sägas.

Man ordnade en föreläsning på min arbetsplats och ämnet rörde artificiell intelligens. Jag tyckte det var ett bra initiativ i ett angeläget ämne. Innehållet hanterade både vad AI faktiskt är, dess möjligheter och risker. Det har dock för de flesta kollegor sedan länge stått klart att hemuppgifter inte går att ge. Istället kommer en hel drös tekniska hjälpmedel för att förhindra fusk. Så antingen lär man sig nya tekniska hjälpmedel varannan termin eller…

Jag har under mina tjugofem år i branschen inte ändrat pedagogik nämnvärt. Jag låter eleverna läsa i läroböckerna, lyssna på föreläsningar och arbeta med instuderingsfrågor. Sedan har jag prov. Lägg bort telefoner, smarta klockor med mera. Provet skrivs på papper med penna. Det är inte omöjligt, men relativt svårt, att fuska. (Jodå, ibland ger jag andra typer av uppgifter, exempelvis muntliga.)

When they go low we go high. Eller något. Det som fungerat sedan antiken fungerar idag.

Det går inte att bygga en utbildning med huvudsyftet att jaga fuskare. Jag tänker plötsligt på Chi-Huang-Ti (259-219 fvt), han som ville bygga en mur för att stänga ute hela världen och stoppa tiden. Det fungerade inte, men muren står där än idag. Jag ser den som en metafor för kunskap och förmåga. Vissa värden är eviga, underverk rentav, och värda att försvara. Muren är konstant oavsett tidens utmaningar och kommer att överleva också nuvarande regim. Jag vet, det är en tveksam metafor med tanke på alla som tvingades till slavarbete och död i bygget. Murens lärdom är dock att vi aldrig kan betvinga tiden och vad den för med sig. Fuskare intresserar mig föga.

AI ger mig briljanta lektionsplaneringar på ett ögonblick, borde användas för schemaläggning och mycket annat. All denna tidsvinst ställer dock krav på människor. Den som är duktig på att skriva, läsa, lyssna och källkritik kommer inte att vara irrelevant i framtidens samhälle. Hen kommer att se och hantera riskerna och utnyttja möjligheterna. Vilket är vad all utbildning egentligen syftar till.

Dystopiska profetior står som spön i backen. Skynet kan hända. Jurassic park också. Det sägs dock vara för dyrt att utveckla självtänkande AI i någon större utsträckning i nuläget (läs: för Putin). Mängden el och datakraft som krävs finns knappt.

Open chat-gpt är verkligen fascinerande. Men ju mer text och begåvade svar datorn genererar desto större krav och behov av klassisk bildning. Att kunna läsa, skriva och värdera information. Framtiden tillhör måhända humanisterna.

Jag tänker på far som uppgivet svarade på bankmannens vänliga fråga om han använder internet att ”det är internet som använder mig”. Jag tänker också på filmklassikern Hets. Här följer några minnesvärda citat:

Vad är det här? Otillåtna hjälpmedel? Glömde sudda ut? Fusk min herre, fusk! Vet ni, jag tror inte ni kommer att ta studenten. Det är ett stålbad, det är inget för er. Mycket tråkigt att tvinga bestraffa en elev för detta kriminella förfaringssätt endast två veckor före examensskrivningarna. Mycket tråkigt. Mycket. Sedan när har vi börjat bedriva undervisning utan kavaj?

Jag svävar iväg, märker jag. Antagligen för att jag kan. Och vill. Jag är måhända programmerad på det viset. Jag fortsätter hursomhelst skicka ut elever i världen som, oavsett program, får ett visst mått av klassisk skolning med sig. Det är mitt blygsamma bidrag till den artificiella intelligensen.

Frågan är alltså vad intelligens egentligen är. Det klart chat-ai fattar att svaret är kinesiska muren. Men tänk ändå vad man missar när man svajpar vänster. Alla borde förresten få en superlike varje dag. Tänk också på alla möjligheter som en enda bild kokar ner till. Bu eller bä. Intelligens är kanske förmågan att avgöra skillnaden?

Vad som är fusk ligger måhända i betraktarens öga. En bra bild kan leda till något fantastiskt. Min bild är enbart förändrad till svartvit och bakgrunden borttagen. Min utbildning, däremot, är min mur. Mitt hopp och nyfikenhet min styrka. Men ändå: vad händer den dag dejtingappar blir självmedvetna? Att man genast möts man av ett meddelande: ”Min bäste herre, ta din anskrämliga nuna härifrån. Du är körd”. Det, om inte annat ger en tidsvinst.

Det är jag som skrivit detta blogginlägg. En potentiell läsare/svajpare får helt enkelt tro på mitt ord därvidlag. Frågan om intelligens får jag möjligen låta förbli obesvarad. Äkta, ja, det är väl hur man känner sig.

Välj Lugnet. Behåll Lugnet. Satsa på Lugnet.

Relaterade blogginlägg:

Momento Mori

Musik:

The robots

Maskinerna är våra vänner

Blinkar blå

Muren och böckerna

Scen ur Terminator 2

Scen: förhör i kyrkohistoria

Foto, Historia, Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

bild 127: Gustafs skål

13 november, 202213 november, 2022av adolphson

Kolla! Vad har de på sig?! Jag ler för mig själv. I mjugg, som det heter. Ett Mona Lisa-leende. Eller är det möjligen ett varggrin?

Var det bättre förr? Minnet går sin eviga holmgång med skildringen. Ibland är minnena jobbiga och historien obamhärtig. Men ibland… Så många tankar. Timmar, dagar och år av gagnlöst muttrande om i stort sett ingenting. Sittandes i min fåtölj stirrandes på kungar. Och inte heller någon att dela dessa tankar och käbbel med. Förr hade jag projektet ”veckans kung” som innebar att jag varje middag inför en hänförd (eller hur) familj föredrog aktuell monark.

Men vad säger jag? Ingen att dela tankar med? Trams. Jag har ju dig, bloggen. Det är du och jag.

Jag är knappast någon glödande rojalist men jag har ett intresse. Jag har i stort sett alla regenter på min vägg, det är nog mer än man kan säga om de flesta innevånare i konungariket Sverige. När jag synar dem där på väggen fastnar jag alltid för gustaverna. I synnerhet den tredje. Han verkar varit något av en glad gamäng. Det kan man nog inte riktigt säga om den förste.

Det är kontemplativt. Medan jag iakttar kungarna begrundar jag högt och lågt, tillvarons stora och små egenheter. Som att Dotter 1 tycker det är fånigt med polo. Jag ignorerar henne och reflekterar istället över att det finns en mängd händelser som man på olika sätt borde uppmärksamma. Iallafall kan man anse det om man är historielärare.

Händelser som givit visst avtryck i historien, alltså. Hur är det egentligen med rojalismen, numera? Svenska botten var en rojalistisk rörelse inom Hattpartiet som samarbetade med Gustaf III vilket bidrog till dennes kupp och slutet på Frihetstiden 1772. Yej! Leve konungen! Det var en rojalism som heter duga, det. Borde inte Svenska botten lyfts fram av hovet under 2022?

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill.

Anjalaförbundet var något av det motsatta. Det var en revolt bland officerare 1788 efter att Gustaf III startat ett krig mot Ryssland. Detta var ett brott mot de svenska grundlagarna och hären var dessutom illa rustad. Några officerare började på eget bevåg fredsförhandla med Katarina i Ryssland. Gustaf krävde lojalitet av militären men följden blev Anjalaförbundet, ett öppet myteri där 113 (adliga) officerare förklarade kriget olagligt och krävde riksdagens inkallande. Ner med tyrannen! Gustafs bemötande av anjalamännen blev framgångsrikt, han spelade på historien. Klädd i folkdräkt talade han på kyrkbacken i Mora såsom en gång Gustaf Vasa hade gjort. Gustaf (III) vann stöd, upproret krossades och en av ledarna avrättades. Gustafs skål! sa Bellman. Leve Dalarna! sa Gustaf. Adeln bidade sin tid.

Republikanska föreningen borde vädrat morgonluft vart tionde år allt sedan 1988, då det var två hundra år sedan Anjala. Men se det året, 1988, det var Berglagets år. Det 700:e i företagets historia firades bland annat genom att Lasse Berghagen uppträdde i Stora stöten.

Borde inte åtminstone vi i Dalarna under 2021 firat minnet av slaget vid Brunnbäcks färja? Eller, det kanske någon gjorde? Pandemin, jag vet. Men ursäkter är som ändalykter – alla har en. Kanske borde Falun minnas att Gustaf, sedermera I, hade sin bas här i stan vid tillfället?

Detta var hursomhelst den första större sammandrabbningen mellan Gustaf Vasa och ”danska” (Kalmarunionen) trupper. De förra hade sin bas i Falun, de senare i Västerås. Slaget stod vid byn Brunnbäck i närheten av Dalälven 1521. På Gustafs sida stred bland annat soldater, bönder, från Dalarna. Slaget utföll till deras fördel och kungen var inte sen att utropa det hela som en stor svensk seger. Leve Sverige! Leve Dalarna! Huruvida någon uppträdde i folkdräkt under slaget håller jag för osannolikt.

Det hela ledde till att det moderna Sverige föddes den 6:e juni 1523. Nästa år fyller gamla Sverige alltså 500 år. Det lär väl firas i det här i sammanhanget ganska ljumna landet. Där låg ett skimmer över Gustafs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill. Utländskt. Plötsligt känns Tegners ord aktuella för vår tid. Välkomna, ni som sökt er hit! Ni, vi, är alla fantastiska och flärdfulla!

Jaha, hur binder jag ihop det här? Fler helgdagar år folket? Det blir något av en paradox eftersom det var ”kungatyrannen” (G3) själv som genomförde den stora helgdöden. Att det är snyggt med polo? Det visste redan Gustaf Vasa. Så många tankar och ingen… vänta! Plötsligt dyker tillfället upp. Fjärran så nära. Upptagen, jäkla otur. Nå, det går fler tåg. Det är fortfarande du och jag, bloggen.

Man får väl i det stora hela högtidlighålla vad man vill. En glad gamäng, exempelvis. Jag tror slutsatsen får bli att det inte är det sämsta att vara en sådan, ehuruväl ensamstående.

Leve alla glada gamänger i såväl slott som koja! Jag höjer mitt glas och skålar diskret, fast på avstånd, med en envåldshärskare som hänger på min vägg. Det finns väl sämre ställen att hänga på, tänker jag. Nåväl, Gustafs skål!

Så, var det bättre förr? Måhända var det ungefär lika. Lärjungen tycker sitt arbete är tungt, men är ändå vagn, och läraren är hästen, säger (ungefär) Strindberg. Den enes Mona Lisa är den andres varg.

Det är sen eftermiddag i klassrummet. Några elever tittar en film på youtube, de har hittat en video från Lugnetgymnasiet inspelad 1992. Eleverna fascineras. De tycker skolan verkar ”mer nice” än idag. De slås av att inga mobiler förekommer. De tycker också allt verkar mer unket, påstår att ingen kände till deodorant eller parfym på den tiden. Så tittar de på mig. De frågar hur det var eftersom jag var elev ungefär den tid filmen visar. Jag tar ett djupt, bitterljuvt andetag och förlorar mig i ett avlägset fjärran.

Vad ler du åt, Fredrik?

Relaterade blogginlägg:

Resan till Leningrad

Musik:

Gustafs skål!

Crawford: same old story

Källor:

Landen: Gustaf III en biografi

Wikipedia

Tegnér: Vid svenska akademinens femtiåra minneshögtid

cancer, Livsåskådning, Personligt, Retorik, Skola, Uppsala/V-dala

årets sommarprat

3 juli, 20223 juli, 2022av adolphson

Jag fick förmånen att hålla tal till studenterna på skolan i år. Det är något inspirerande, viktigt och en stor ära.

Kära studenter!

Här kommer en problematisering jag som skolans representant tänker vända och vrida lite på under några minuter. Är ni beredda? Nu kör vi.

Det gäller att inte växa upp alltför mycket eller allt för fort. Livet är meningslöst. Försök alltid resa dig efter en smäll, var alltid lite galen och fortsätt alltid framåt. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

I oktober 2017 raserades livet som jag hittills känt det. Marken rämnade under fötterna. Mitt livs kärlek, mina barns mor, min bästa vän, diagnostiserades med cancer. Sedan gick det fort. Efter ett och ett halvt år i helvetet var hon död. Där stod jag plötsligt ensam med två relativt små barn. Det var ett sådant avgörande ögonblick som jag tror alla människor någon gång upplever i livet. Så här i efterhand kan jag konstatera att det gäller att koppla ihop nyckelscenerna i livet för att nå självinsikt.

När jag var i er ålder, strax efter att den sista mammuten lagt näsan i vädret, och student på gymnasiet, var jag en tämligen medioker elev. Rätt halvdana betyg C, eller 3 som det hette på den tiden, i det mesta. Jag levde ur hand i mun, tog dagen som den kom. Så kan man inte leva, insåg jag, det håller inte i längden.

Så jag gjorde högskoleprovet. Jag fick inte så bra resultat, men jag fortsatte göra det tills jag näst intill spikade det. Säkert berodde det mest på tur, men tur har man också ibland. Provet medförde att jag kunde förverkliga min dröm. Så jag åkte först till ett universitet i Frankrike och sedan till Uppsala för att studera historia. Han kanske kan bli bibliotekarie, eller nåt, sa far till mor, eftersom far inte tyckte att yrket historiker lät riktigt seriöst.

Jodå, nog förstår jag att det låter märkligt i era öron, men drömmen var faktiskt inte att bli historielärare. Jag ville bli historisk fackjournalist (far skakade bara på huvudet eftersom han tyckte att jag skulle ha ett riktigt jobb, göra ett rejält dagsverke någon gång i mitt liv) men råkade försova mig efter en sen kväll i Uppsalas studentliv så jag missade ansökningen till journalisthögskolan. Alternativet var lärarhögskolan. Så jag blev historielärare och det har jag aldrig ångrat. Även slumpen drabbar oss ibland.

Inför den där sena kvällen som gjorde att jag missade ansökningen till journalist hade jag fått frågan om jag kunde tänka mig att hoppa in i ett nummer på en scen, inte alltför olik den här. Någon hade blivit sjuk i en föreställning och det behövdes en vikarie som kunde sjunga någorlunda. Där och då måste det avgöras. Jag tackade impulsivt ja och det hela blev en framgång. Jag fick mycket beröm, mitt ego stärktes. I publiken satt en kvinna jag inte kunde slita ögonen ifrån. Det var hon som skulle bli min bästa vän, mina barns mor och min partner. Där och då tog jag mod till mig och gick fram efter föreställningen och… vi slutade inte umgås förrän tjugofem år senare i en sjukhussäng på falu lasarett.

Aldrig, inte ett ögonblick, har jag tänkt att det var synd att jag inte vaknade i tid så jag kunde ansöka om att bli antagen som journalist. Det hade nämligen förutsatt att jag aldrig gick upp på den där scenen. Och det i sin tur att jag aldrig åkt till Uppsala. Och det… jag tror ni förstår vart jag vill komma. För så är livet. Oavsett föräldrars tyckande är det fyllt av kärlek och förluster. Jag har misslyckats så många gånger att jag tappat räkningen. Med högskoleprovet, med att vara en bra pappa, cancerdiagnosen, jag har svikit människor som betyder mycket för mig.

Så här några, nåja, ganska många år senare inser jag att betyg inte är allt. Hur bra det var att jag åkte till Uppsala och klev upp på en scen. Vilken fantastisk relation jag fått till mina döttrar som ensamstående pappa även om jag föredragit alternativet alla dagar i veckan. Dessa motgångar har stärkt mig, jag mäter människors eventuella otrevligheter mot allt jag upplevt och allt jag är. Hur viktigt är egentligen just den här struntsaken som vi just nu bråkar om? Jämfört med sjukdom, menar jag. Eller krig eller en pandemi. Så brukar jag tänka.

Kära studenter. Några av er fick nyligen en lite märklig, tyckte ni, uppgift av mig. Men tänk efter. Om 100 år kommer sannolikt vi alla att vara döda. Varenda människa man känner kommer också vara det. Varenda serviceperson du besöker för att få hjälp med saker, din frisör och hen i kassan på ICA, varenda kollega, influencer, idrottsstjärna, varje släkting du har. Sannolikt, hur smärtsamt det än kan låta, även de flesta av dina eventuella barn. Ingen av oss här inne kommer någonsin att vara så unga som vi är precis nu. Ser man krasst på det är vi mitt inne i en nedräkning. Att verkligen leva är att vara uppmärksam på allt underbart som finns runt omkring oss. Att varje dag bejaka de små tingens gud. Trots allt elände som finns så finns också skönhet. Som att ha en lyckad lektion eller när barnen säger att man inte är helt jävla dum i huvudet, iallafall inte just nu, människors leenden eller känslan av att sätta sina läppar mot… en stor kopp fylld med mango-te.

Jag sa i början av detta anförande att livet är meningslöst. Det var inte ett ogenomtänkt påstående. Jag tycker verkligen att tanken att söka ”mening” i de omständigheter som råkar existera efter miljarder år av händelser är absurd. Vad är meningen med sjukdom? Eller krig? Eller en pandemi? Vi kan förstå hur och när, men inte varför. Inte egentligen.

Men jag är ingen cyniker. Jag är, när allt kommer omkring, faktiskt ganska romantiskt lagd. Och så här ser alltså jag på romantik: Jag kommer snart att vara död. Maskföda, för att citera Shakespeare. Under tiden jag inväntar denna ofrånkomliga sanning kommer livet ibland att tyckas långt, tufft och herregud, så tröttsamt! Jag kommer ibland att vara glad och ibland ledsen. Till sist blir vi alla, även om det inte känns så just nu, gamla. Och sen dör vi. Det finns egentligen bara en slutsats som är rimlig att dra: nämligen att det endast finns en förnuftig sak att göra med denna vår tomma existens, denna segdragna väntan på döden, och det är: Lev. Här och nu.

Visst kan det vara bra att pensionsspara men enligt min åsikt så fyller man livet bäst genom att lära sig så mycket man kan, vara stolt över vad man gör, ha medkänsla, dela med sig och vara positiv i alla lägen. Med det synsättet blir det lättare att alltid göra en ny satsning mot livets stora pokerpott. Vem vet vilka kort man får den här gången? När man tänker närmare på saken, så inser man att det finns väldigt många bra grejer i livet. De små men stora sakerna. Kärlek, resor, vin, sex, kultur, barn, Bach, mat, sång och att ensam en morgon ytterligare något öka farten på löparrundan.

Kära studenter. Här kommer svaret på frågeställningen. Det är en otroligt spännande sak det här på så många sätt totalt meningslösa livet man alltid är precis i början av. Därför tänker jag: Lev det. Bejaka det. Njut det. Och vila trygg i övertygelsen att din bästa tid alltid är precis nu. Detta förhållningssätt har i mitt liv stärkt mina relationer, gör att jag älskar både livet och det jag gör varje dag. Trots allt är det härligt att leva. Slösa inte bort tid på nonsens, dåliga känslor och irriterande människor. Javisst hon dog min kära fru. Men vilket liv hon levde. Vilket liv vi fick tillsammans. Det är inte den som lever längst som vinner utan den som lever varje ögonblick.

Klyschor finns av en anledning. Fånga dagen, se människan, efter regn kommer solsken. Fortsätt vara nyfiken och lite galen, gör det du älskar. Faller du någon gång i livets stora lotteri så rest dig upp, satsa igen. Kära studenter, framtiden är här. Som alltid annorlunda än tänkt, oförutsägbar men definitivt här.

Vi som har jobbat mer eller mindre länge här på skolan har perspektiv. Ni som tar studenten i år har åstadkommit något helt otroligt. Ni sticker ut. Ni är mer makalösa än andra generationer av studenter. Ni har klarat det från hemmet under pandemi. Det är något helt enastående och unikt. Jag är helt säker på att ni kommer att slå oss med häpnad.

När ni nu står vid ett vägskäl i livet vill jag för min del och som representant för all personal här på skolan säga en sak: Tack för er tid på Lugnetgymnasiet. Livet är meningslöst. Passa på att göra det du älskar medan tid är.

Lycka till!

Demokrati och samhälle, Foto, Livsåskådning, Skola

bild 117: homo narrans/ homo ludens

18 juni, 202219 juni, 2022av adolphson

Den ljusnande framtid är vår.

Homo narrans betyder den berättande människan och homo ludens den lekande människan. Berättelse. Lek. Nyfikenhet. Kreativitet. Fantasi. Det hänger ihop det där. Jag ser dessa egenskaper som fundament i mitt liv, i min syn på barnuppfostran och undervisning. Kryddar man dessutom anrättningen med en nypa moralisk övertygelse så får man en svårsmält brygd.

Jag talar nu inte om min inre bror duktig, jag är (som jag återkommande känner mig manad att upplysa en eventuell läsare om) vare sig bättre eller sämre än någon annan. Men låt mig ge några exempel på hur jag menar så får vi se var vi landar.

En känd händelse är när den förutvarande statsministern Tage Erlanders fru, Aina, efter makens död återlämnande ett antal av hans gamla pennor märkta ”Tillhör Statsverket”.

Jag tycker inte riktigt om hur skolan ibland fungerar. Jag finner mig emellanåt inlåst i en regelstyrd institution som påfallande ofta inte gynnar kreativitet, fantasi, glädje eller kritiskt tänkande. För det är väl tanken? Vad gör man åt det? Jag tänker att det ena leder till det andra. Första steget är att våga misslyckas. Jag vet inte hur många gånger jag gjort det. Misslyckats, alltså. Påt igen, strunt samma vad människor tycker. Men samhället tycks istället uppmuntra inställningen att man måste behärska allt på första försöket. Som om det vore möjligt. Tala om stressande.

För att komma åt detta i undervisningen måste jag som lärare våga släppa matriserna och proven för att istället värdera andra förmågor och intressen. Jag tycker att vi rent allmänt borde uppgradera de estetiska förmågorna och ämnena. Poesin existerar faktiskt utanför svenskämnet. Filosofin är ständigt närvarande, musiken, dansen och konsten likaså. Det som för någon är en grå vägg är för någon annan en myriad av kulörer.

Mäster Yoda säger att man först måste glömma det man redan lärt sig för att kunna hantera kraften rätt. Jag tycker det ligger mycket i det yttrandet. Öppna sinnet, och annat flum. Ofta får jag frågan ”vad händer om jag misslyckas på provet”. Jag svarar att det fixar hen genom att vara aktiv på lektionerna. Eleven flackar med blicken. Omprov är det enda svar som duger.

Men jag har inte alla svar. Jag brukar lite skämtsamt säga i klassrummet att det enda jag inte lär ut är briljans. Den finner man, som Yoda lär oss, inom sig. Jag märker att jag varje år tar ytterligare små steg mot mina ledstjärnor berättelse, lek, nyfikenhet, kreativitet, fantasi och glädje. Och samtidigt som jag gör det tar jag också steg ifrån formalia, lagbundenhet, regler och tradition.

Eleverna verkar i stora drag nöjda, även i år. Men det handlar verkligen inte om mig. Undervisning, utbildning, är ingen popularitetstävling. Det handlar om människan man har framför sig. Ecce homo – att se människan. Och att människan ser sig själv.

Gammal skåpmat. Redan Sokrates ville förlösa den kunskap eleven har inom sig. Den regelstyrde teknokraten sträcker återigen på sig: flummigt. Jag vidhåller att för att nå kreativitet, fantasi, glädje, och kritiskt tänkande i såväl skola som förälder måste man visa ärlighet, integritet, äkthet och, faktiskt, kärlek. Det är personliga egenskaper som går att träna sig i.

Episoden om Erlanders pennor är på sina håll populär eftersom den påminner om ett socialdemokratiskt drömtillstånd när politiker, och andra, inte skodde sig. Jag tänker att det gäller fler än s-politiker, det gäller oss alla. Det är där kryddmåttet moral kommer in i bilden.

Bättre eller sämre, var det ja. Det svårsmälta är inte lätt att sätta fingret på, faktiskt. Jag fattar att jag framstår som något dumdryg, det är ofrånkomligt. Så mer än så här säger jag inte om mina tjugofyra år som lärare. För, som Voltaire säger: konsten att tråka ut är att berätta allt. För egen del tänker fortsätta både leka och berätta under mitt kommande tjugofemte år.

Den som lever (och/eller går naturprogrammet på Falu gymnasium) får väl se. Detta är hursomhelst mitt dragna strå till den stack vi ibland formulerar den ljusnande framtid till vår.

Relaterade blogginlägg

Lärartyper

Bortom mr Keating

Skola

sista natten med coronagänget?

8 juni, 20229 juni, 2022av adolphson

Eller som jag brukar säga i politiken: vad är egentligen utbildning? Vad syftar den till? Hur genomförs den på bästa sätt?

Det sista (?) coronagänget står inför sin student. De som utbildats på distans halva sin gymnasietid. Första Coronakullen fick en tämligen medioker, men ändå rätt mysig, studentexamen, andra gänget hade en något bättre och så i år. Stor eruption!

Eller? Nja.

Traditioner försvinner snabbt. De vet ju inte hur man gör! Men visst, lite av studentens härliga eufori börjar infinna sig. Lite olovliga resor till medelhavets strand, handledning till någon som halvligger under en palm (varför ska inte det fungera som fungerat i två år?! Va!), utspringstävlingar och baler. Det blir nog som eljest, vad det lider.

Jag har arbetat med naturelever (och många andra program också men Naturprogrammet har alltid varit med i leken) sedan 1998. I år ligger betygen lägre än normalt, generellt sett. Inte så många underkända (det brukar det inte vara) men lägre betyg. Men vem kan klandra? Det är som en enda stor tappad sug gått genom en hel generation. Tänk om det är så i hela världen, tänker jag förskräckt.

Vi människor tror en massa konstiga saker fast vi faktiskt vet bättre. Vi tror på spöken, i USA tror 70% inte på evolutionen (i EU är den siffran 50%), 6% av svenskarna tror att månlandningen är skapad i en filmstudio. Miljontals människor i USA tror att valet stals och att Trump är landets rättmätiga president. Miljontals (delvis samma individer förmodar jag) tror att vaccin alltid är farligt. Vi kan skratta åt det. Men massornas tro kan leda i fördärv. Som häxbränningarna, Förintelsen eller, faktiskt, planetens undergång. 32% i USA tror nämligen att klimatförändringarna inte är orsakade av människor.

Varför tror människor så här? Varför fortsätter människor tro på rena felaktigheter även efter att motbevis presenterats? En förklaring är att vi får våra övertygelser från andra människor. Om vi har tur finns dessa i en välfungerande skola, hos seriösa medier, bland kunniga vänner och hederliga politiker. Om vi har otur råder motsatsen.

Ingen, eller ytterst få, kan stå emot denna påverkan. Vi är i slutändan tvungna att lita på vad andra säger. Frågan är om man blir informerad eller manipulerad? Är man godtrogen blir man lätt lurad och är man skeptisk hindrar man sig själv att ta in ny kunskap. Relativt få människor har koll på vad deras övertygelser ifrån början kommer ifrån. Alla vet exempelvis att cancer är farligt men hur, på vilket sätt, är det få som kan förklara utöver att man kan dö av det.

Generellt sett har vi människor en stark känsla av förståelse för saker vi i själva verket förstår ganska dåligt. Det ger en stark övertygelse på svag grund. Att fortsätta tro på, ja, rent utsagt galenskap för att man inte vet tillräckligt mycket för att resa invändningar är mycket enklare än man tror. Källkritik är tråkigt. Tidsödande. Trist. Jag har en perfekt källkritisk uppgift men när jag presenterar den tror eleverna att jag skojar.

Eller som jag brukar säga i klassrummet: vi tror att vi vet och vet att vi tror.

Skolan kan hjälpa till. Har vi, under pandemin, förlorat något av det? Sannolikt inte. Men framtiden får väl utvisa. Att ett vettigt socialt sammanhang är ovärderligt för undervisning torde vara glasklart. Men låga betyg är minsann inte liktydigt med tro på tomtar och troll. Det är ett gott gäng som går ut. Jag tror det kommer gå dem väl. Eller som jag brukar säga till döttrarna: jag skiter i alla betyg utom F. Huvudsaken är att man lär sig något.

Jag lägger snart det tjugofjärde läsåret till handlingarna med en känsla av att det jag gör är viktigare än någonsin. Kliché? Taskig självinsikt? Jag har inte läst elevernas utvärderingar än men tanken är att i höst fortsätta göra så gott jag kan för kulturen, för integrationen och för jämställdheten. Eller som jag brukar säga till kollegorna: ni har ett dilemma. Vill ni ha mig här nästa år ska ni inte rösta på mig. Och tvärt om. Fast det kanske inte är något dilemma, egentligen.

Utbildning är det du har kvar när du glömt allt du lärt dig sa Ellen Key. Hur den utformas är för de där politikerna att bestämma. Hoppas de vet vad de gör.