aliens

Vad är egentligen en alien? Uppslagsverket säger något främmande. Jag tänker mest på en banbrytande film från 1979.


Jag är lite osäker på vad som är lämpligt att uttrycka i dessa krigiska tider, varför jag i denna bloggpost inte anger exakta geografiska platser. Det finns flera öar, åtminstone tre, som heter Styrsö. Jag är kanske därför att betrakta som något av en alien i okänd terräng. Någon som är en alien, i betydelsen fel man på fel plats är Putin – och konsekvenserna är förödande.


Det finns olika former av minnesmärken. Ruiner, grottmålningar, museum, monument, bilder och personliga minnen. På olika sätt minner de om en tid som var, antingen i sig själva eller för att vi anser dem så pass viktiga att vi skyddar och bevarar dem. Själv bor jag till vardags bokstavligen mitt i ett världsarv. Minnesmärken är faktiskt också som något av aliens. En företeelse i fel miljö.


Någon uppmärksammade mig nyligen på att det finns ett helt tjog av statyer av kungar men inte i hela Sverige en enda av drottning Kristina. Ska det finnas en så bör den väl placeras i Falun, staden och Kristina är ju som Göteborg och Gustav II Adolf – och han tronar minsann sedan 1854 mitt i stan. Men han är en man, han. Så, frågan måste ställas: borde vi inte ha en Kristina-staty i Falun? Det blev en lite häpen tystnad i den politiska chattgruppen när jag föreslog det.


”Hur kan du vara så säker på att fienden kommer österifrån?” En vän i flottan berättade historien från 1990 som jag skrattade gott åt. Stängt taget är det faktiskt svaret som är roligt: ”Det är riktigt, säker kan man aldrig vara. Men det verkar ju onödigt att gå runt”.


Svågern ringde och ville besöka ön tillsammans med några utländska gäster. Men det går ju inte, blev min omedelbara reaktion. Det är intressant, det som hände inom mig var nämligen att jag omedelbart kastades tillbaka till mina barn- och ungdomsår på 1970- 80- och 90-talen.

Sedan åtminstone världskrigens tid har det funnits bunkrar på Styrsö. (Inga hemligheter avslöjas nu, de jag avser är sedan länge borttagna.) Oj, vad spännande det var att som tio-åring leka krig där. Min bror gjorde några år senare mer än att leka, han övade i området som en del av sin utbildning till kustjägare. (Själv var jag signalist på S1 i Enköping, ”Sveriges närmaste stad”. Quintus Wilhelm 2 – det var jag det, ”chef repro” ((kopieringsmaskin i fält)). Inte heller detta utgör några försvarshemligheter eftersom ÖB för drygt tio år sedan i ett brev tackade mig för mina insatser i rikets tjänst – och avpolletterade mig.)

Men på 1990-talet var stora delar av södra skärgården militärt skyddsområde och förbjuden mark för utländska medborgare. Särskilt minns jag skylten vid Saltholmens färjeläge med den något amatörmässiga översättningen av utlänningar till ”aliens” (se bild). Det gick visserligen att ansöka om särskilda besökstillstånd vid internationella besök men det krävde en hel del byråkrati. Inför VM i friidrott i Göteborg 1995, då jag sommarjobbade på Styrsöbolaget, kontaktade den dåvarande vd:n, Ove Boström, kommunledningen för att försöka få till en lättnad i restriktionerna. De utländska turisterna kunde inte ens färdas till Vrångö (ön längst i söder) som helt saknade försvarsanläggningar, (då alltså, nu har jag ingen aning) beroende på att de under resan skulle passera försvarets skyddsområden. Och det var ju lite synd när Sverige och Göteborg stod värd för ett internationellt idrottsevenemang.

(Förövrigt kan nämnas att jag denna sommar, när jag deltog i det göteborgska nattlivet, fick tillfälle att utväxla artigheter med Martin Dahlin, stekhet efter VM-framgången i fotboll året innan.)

Ärendet hamnade hos Jan Kaaling på dåvarande stadskansliet. Det visade sig att Försvarsmakten inte var intresserad av att upprätthålla det stora skydds- och besöksområdet utan ville begränsa det till betydligt närmare försvarets anläggningar på berörda öar. Eftersom det inte fanns några krav från försvarets sida att upprätthålla det utbredda besöks-/vistelseförbudet fanns inga skäl för kommunen att för egen del driva den linjen. Tvärtom innebar kommunallagens likabehandlingsprincip att samma besöks- och vistelseprinciper som gällde för kommunen i övrigt också skulle gälla södra skärgården.

Under processens gång skickade försvarsmakten ut militärpoliser till Saltholmen för att kontrollera medborgarskapet bland resenärerna. Syftet var inte att jaga spioner utan att tydliggöra orimligheten i det system som rådde. Det var ett, får man säga, kreativt sätt att ”verka utan att synas”. Det hela, minns jag, gav ibland upphov till uppträden, upprörda insändare i Göteborgs Posten och andra yttringar, då människor fann det obehagligt att få sin identitet kontrollerad av militär personal.

Det var en annan tid. Kalla kriget var slut, Sovjetunionen hade just fallit samman och Sverige nybliven medlem i EU. I det nya Ryssland hade en drygt fyrtioårig före detta KGB-officer, Vladimir Vladimirovitj Putin, börjat positionera sig i kretsen kring Boris Jeltsin och i Göteborg ansågs det vara dags att skrota ett föråldrat system. Ove Boström och Styrsöbolaget fick som de ville men det var egentligen bara en tidsfråga innan det ändå hade skett.

Jag minns skylten väl. Idag ser försvaret annorlunda ut än att avgränsa stora områden. Sedan något år är förövrigt en annan militär angelägenhet från min ungdom tillbaka i ny form: Kungliga Dalregementet. Platsen där de flesta av mina vänner gjorde militärtjänst. Det sägs att man under andra världskriget på sovjetisk radio rapporterande att ”det fruktade Dalregementet rör sig norrut” men jag har inte kunnat bekräfta uppgiften. Stämmer den? Säkert inte, men i det kollektiva minnet gör sig det påståendet fint, inte minst i dessa dagar.

Källa: Facebookgruppen Styrsö historia

Skrattet åt skämtet att fienden alltid kommer österifrån eller att utomjordingar inte får beträda Styrsö fastnar numera i halsen. Fienden talar dock inte alltid ryska. Nej, fienden, som historiskt sett kommer förr eller senare, anländer överallt ifrån. Kanske har vi förresten alla en liten alien inom oss. Frågan om försvar gäller isåfall hur vi hanterar detta något filosofiska antagande.


Jag förstår mina politiska kollegors tvekan. Att föreslå en staty över Kristina i dessa ekonomiskt svåra tider har kanske inte högsta prioritet. Men skidtävlingar har vi tydligen råd med. Se där, nu är jag i opposition med mig själv igen. Min inre alien vädrar morgonluft.

(Men! Uttrycket ”vädra morgonluft” kommer från Hamlet där vålnaden säger ”jag vädrar morgonluft” vilket för honom innebar att han var tvungen att dra sig tillbaka och försvinna för den dagen. Uttrycket har sedan av någon anledning ändrat betydelse så att det skulle vara något positivt. Så om min inre alien vädrar morgonluft, så innebär det ju att den är på väg bort.)


Det är skillnad på vad som är olämpligt och otillåtet. Är det fel på reglerna får man i en demokrati påtala det. Detta enkla faktum är värt att försvara. Jag njuter av min yttrandefrihet och tror faktiskt jag är beredd att dö för att försvara också din rätt att göra detsamma. Så, sämste Putin, det är alltså du som är en alien i samtiden. Avgå. Låt Ukraina vara. Försvinn ur historien så som galna diktatorer plägar. Några hyllande minnesmärken blir det inte.


Filmen Alien och dess uppföljare är faktiskt en perfekt metafor för Putin. I synnerhet den första filmen i serien. Se den gärna (igen) och döm själv.



Musik:

Englishman in New York

Don’t you forget about me


Relaterade blogginlägg:

Statyer


Källor:

Jan Kaaling, Styrsö

Per Gillén, Falun

Alien

bild 143: laterna magica

Viktor ringade. Med ett tonfall som inte tillät opposition beordrade han mig att hissa flaggan. ”Det är kronprinsessans födelsedag. Skärp dig”.

Namn. De säger mycket om oss.

Laterna magica är latin och betyder ”magisk lykta”. Termen avser den tidiga kameran, ett sätt att projicera bilder. Det finns en magisk låda i huset på Styrsö. Öppnar man den är man förlorad. Iallafall om man, som jag, är intresserad av (sin) historia. Lådan innehåller bilder och minnen, fragment av en tid som var, men tolkningen, bilden, den får man som alltid göra själv.

Astrid är ett gammalt nordiskt kvinnonamn (…) bildat från orden as, ‘gud’ och frid, ‘skön’, alltså ‘gudaskön’. Ett av de äldsta beläggen i Sverige för Astrid är en inskrift från 1000-talet på en runsten i Södermanland: ”Astrid lät göra detta minnesmärke efter Anund och Ragnvald, sina söner. Blevo dödade i Danmark, voro rika i Rauninge och raskast i Svitjod”. (Wikipedia).

Alla har en eller flera platser som är viktiga för dem. Halsvik är en av mina. Och jag gissar att det är på liknande vis för våra grannar här i viken.

Min mormor hette Astrid. Hon träffade min morfar Ivar och de reste ett minnesmärke i form av ett hus. Sådant händer mest hela tiden. Två människor träffas, tycke uppstår och i enlighet med omgivningens nöje eller missnöje slås några påsar ihop. Det sätter igång processer och historiens trådar skapar en fantastisk, unik väv.

Mormor (till vänster) med vänner

Jag vet inte vilket år morfar och mormor träffades för första gången. Men jag vet att morfar hade två systrar som gift sig och flyttat till Styrsö från Gullholmen och att morfar, när han på 1920- och 1930-talen hade permission från sitt liv på världshaven, ofta besökte dem.

Sjömän på permission på Styrsö (och som posen antyder, möjligen på friarstråt)

1936 hade dock frågan ställts och beslutet fattats. Men morfar ville inte bo i skyddande lä inne på ön, dessutom ville han se havet. Halsvik passade därför bra, där bodde redan, på södra sidan, en av systrarna. Sålunda inköptes för 728 kronor (1 krona kvadratmetern) år 1936 en avstyckad obebyggd fastighet av byalaget Styrsö Sörgård.

Köpehandlingar

Nu, snart nittio år och några generationer senare, kan jag, om än med viss möda, följa tråden. De flesta av nutida släktingar på morfars sida har flyttat från Styrsö. Några enstaka finns kvar på Gullholmen. Men i stamhuset Viktorsgården (där mormor och hennes två syskon växte upp) tronar ännu, i rakt nedstigande led, mammas kusin Lennart och hans fru Agneta med barn och barnbarn. Där hålls gästfriheten högt och vi är ofta på besök, Viktor (!) och jag.

Mormor till höger med vänner på Viktorsgården

Jag vet inte hur långt tillbaka mormors släkt går att spåra på Styrsö. Men det är långt. Min syster Helena, som gick bort alldeles för tidigt och vilar i samma grav som sin mor, kusin, moster, mamma, morföräldrar och gammelmorföräldrar knyter via sitt namn ihop det: Helena Astrid Viktoria.

Den gamla dansbanan på Styrsö. Eller möjligen Donsö. Säkert tog sig Astrid och Ivar en svängom.

Husen i Halsvik byter inte ägare så ofta. Vårt har tillhört vår släkt sedan det byggdes. Grannen genomför som nybliven andre ägare sedan 1936 en renovering och husen runt omkring har inte fler än en till tre ägare sedan 1960-talet. Plötsligt kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens Norrgården, Mellangården och Sörgården. Matriarkerna i Halsvik, Astrid, Gunhild Carlund med flera, fintade man inte bort. Ökända (!) var deras kafferep som kunde pågå i tre dagar. Sägs det.

Halsvik från väster

Mormor. Vem var du egentligen? Jag minns dig som en ibland sträng, för att inte säga auktoritär, men samtidigt kärleksfull dam med strikt moralisk kompass. Den magiska lådan talar dock delvis ett annat språk. Där framträder du som någon som gillar spex, upptåg och med ett rikt umgängesliv. Det sägs att du ogillade alkohol varför morfar gick ner i källaren om han ville ta en liten knäppare. Även där finner vi ibland spår.

Spår

Hursomhaver. Gud, frid, skön. Precis som Helena Astrid Viktoria genom sina namn sammanfattar släkten sammanfattar också mormor Astrid Styrsö och Halsvik.

Mormor 1970-tal

Jag tar fram flaggan, tänker att var och en av oss är en magisk lykta med förmåga att projicera bilder. När jag öppnar den magiska lådan på Styrsö försvinner många timmar men när jag återkommer till nuet förstår jag lite mer om mig själv.

Namn. Jag skulle hetat Markus men någon fackpamp på fars arbetsplats hävdade att man inte kunde döpa mig efter kapitalets lakej (Marcus Wallenberg). Så var tidsandan på 1970-talet. Mor valde istället, för att markera tillhörighet till sin nya hemvist, ett rejält dalanamn: Per Fredrik. När nästa barn kom hade hemlängtan blivit stark och Jon Viktor såg dagens ljus. Genom en salig blandning av det jag här nämner plus ett knippe rojalistisk yra (Kronprinsessan och Helena är i det närmaste jämngamla) fick min syster sina namn.

Namn. De säger mycket om oss. Jag vet dock bättre än att argumentera med Viktor om flaggor och kungahuset. Så jag avslutade mitt kaffe, mumlade ”Vive la republique” och masade mig ut samtidigt som jag tänkte på människorna som gått före. För dem, och många fler, utropar jag: låt flaggan gå i topp!

Det står ett nytt hus på platsen för Öhbergs gamla bod


Musik:

Det är vackrast när det skymmer

bild 126: cirkulärt

Styrsö i början av november 2022. Under några dagar företar jag en resa genom både gamla album och inom mig själv. Inombords, så att säga.

Morfar, antingen bakom eller framför kameran, på en isig båt. 1920-tal

Den som äger information äger framtiden, sägs det. Pengar, makt och inflytande är vad hen i så fall äger. Jag vill inte ha något av det där. Lätt sagt av någon i min privilegierade sits, jag vet. Jag vill istället äga historien. Min historia. För då äger jag också framtiden. Det är oändligt mycket viktigare än materia.

Morfar och mormor har träffats på Styrsö. 1930-tal. Resultatet blev…

Min gamle vän Patrik hörde av sig med ett önskemål. Hans son Johan har precis gått bort och det var föräldrarnas önskan att jag skulle skriva en vers. Jag lovade att försöka mot villkoret att de både fick refusera och ändra som de önskade. Jag är ju ingen poet, självklart inte, men vissa förtroenden får man inte backa ifrån.

…att mor och far gifter sig, på bilden flankerade av moster Lena och hennes Lennart, i Styrsö kyrka 1966

För 30 000 år sedan begravdes vissa människor i överdådiga gravar tillsammans med pärlor av elfenben, armband, juveler, konst och allehanda skatter. Andra fick nöja sig med ett hål i marken som sista viloplats. Ojämlikheten spåras i historien genom egendom. Hur mycket rikedom den döde fick med sig i graven eller hur många hektar han i livet ägde. Men du kan ingenting ta med dig när du dör. Ägandets historia fortsatte och ur den föddes hierarkier. Och så är det förstås än idag. Men jag funderar över något som historien inte lika enkelt besvarar: går det att vara känslomässigt ojämlik?


Styrsö kyrka i november 2022. Släkten följa släktens gång

Det råder järnhårda missförstånd på många håll och kanter. Det är ibland nedslående. Det måste vara ett missförstånd att Johan lämnat alldeles för tidigt. November bjuder på karameller av granit, menar Tranströmer. Han har nog rätt. Plomberna ryker så det står härliga till. Det har de visserligen alltid gjort och inte bara under min födelsemånad. Samtidigt: det konstrueras en playa utanför vårt fönster. Liknar sånt!? hade säkert morfar muttrat om saken.

Den enes strand är den andres båtebacke

Jag satt länge och tänkte på Johan. Jag har genom åren följt honom och hans föräldrars liv på visst avstånd, som man gör numera. En så vacker relation de verkar haft. Samtidigt som jag nåddes av hur illa det stod till med Johan fyllde min gudson Sixten år. Livets växlingar. Jag skrev ett par rader, med inspiration från så långt tillbaka som Johans dop. Hans föräldrar bearbetade raderna så det blev som de tyckte passade. Några rader om Johan. Deras rader. Det är Johans närmaste som äger hans historia. Johan förblir en inspiration trots att hans liv blev kort. Så kommer det alltid att vara.

En snäll, varm, glad och omtänksam vind drar över vattnet. Den övervinner hinder. Plötsligt är vinden borta. Som den försvunna diamanten.

Först råder storm, sedan istid. Till sist: värme, så mycket värme. Resan på Styrsö kastar mig mellan hopp och förtvivlan. Men alla människor jag möter, de som gått före, de jag nu lever med samt de jag ännu inte mött – jag vore bokstavligen inget utan dem.

Jag äger massor med information, om mig, mina vänner och min släkt, alltså äger jag framtiden. Bilderna som här publiceras visar en resa på nästan hundra år.

Jag vet inte om det går att vara känslomässigt jämlik. Dotter 2 tyckte slutligen att jag blev lite väl tungsint där i min stol i huset på Styrsö. Tänk inte så mycket, pappa. Lev lite istället. Spring, det gör dig ju glad! Dotter 2 är något på spåren.

Banknestorn Hans Dahlborg har gått ur tiden. Jag hade nöjet att träffa honom då och då. Han sa en gång att en människas kapital är den återstående livstiden. Om det är ens rikedom, funderar jag, borde det avgörande vara hur man förhåller sig känslomässigt till det förflutna.

Styrsö i november 2022. Resorna möts, den inre och den yttre, allt är cirkulärt. Alla äger vi vår historia, men bär den olika. Bättre inombords än utombords, som det heter. Eller, det heter det väl inte men jag påstår det.

I forntidens Egypten var solguden Ra skaparen. Världen var från början ett blått hav och ur havet steg en kulle där det växte upp en blå lotusblomma ur vilken Ra kom och skapade världen. Han gör varje natt en resa med en båt (månen) över himlavalvet och återkommer varje dag i soluppgången

Musik:

Mozart: Laudate dominum

Whitacre: Sleep


Källor:

Harari: 21 tankar om det tjugoförsta århundradet

Tranströmer: Sorgegondolen, November i forna DDR


bild 125: dies irae

Ett skepp kommer lastat.

Jag sitter, när dessa rader skrivs, i köket i huset på Styrsö. Allt är tyst, förutom vindens tag om husknuten blandat med det avlägsna smattret från försvarsmaktens övningar. Ett fartyg ligger på redden. Borta är stojet och skratten från sommarens badande människor. Barnen sover. Kaffet ryker ur muggen. Tankarna far. Oj, vad jag tänker och processar. Stirrar, som Viktor kallar det. Slutsatsen levereras redan nu: jag är briljant.


Kom ihåg att du är dödlig. Tusen gånger har jag använt detta citat. Men är det rimligt att begrunda vår dödlighet hela tiden? Är inte en viktigare fråga att fundera över vad jag består av? Vad som är min essens här och nu?


Får jag feeling och vill gå upp och hålla tal så hindra mig. Det vad var vad jag, lagom storstilat, lät meddela Mange strax innan vi häromveckan besökte V-dala nation som höll middag för föredettingar.


Dies irae är latin och betyder vredens dag. Det är en förekommande del i den kyrkliga (katolska) dödsmässan (Requiem). Jag sjunger den satsen, och andra, i Mozarts Requiem. (Kom gärna och lyssna.) Varannan dag är en vredens dag i mitt liv. Varannan klättrar jag på väggen. Eller, rättare, tittar på väggen bekvämt tillbakalutad i min fåtölj. Jag flyttar blicken. Stirrar, måhända. Växlar krokus, förlåt, fokus, iakttar min hibiskus. Det är meditativt. Den är så grön och fin. Magnifik, faktiskt. Ett tag trodde jag att den skulle dö. Men det gjorde den inte. Inte än, iallafall. Vi är ett, min hibiskus och jag.


Magnifik

Ingen står väl ut någon längre stund tillsammans med någon med stukad självkänsla. Man måste nog älska sig själv för att bli ett bra sällskap. Konsten att hitta en vän är att inte ens försöka. Jodå, nog vet jag allt det där. Och det är heller inte problemet. Jag är inte besviken på livet. Jag är en bra far, begåvad lärare, duktig körsångare, en god vän och en rätt kul person (för det mesta). Jag är stolt över hur jag burit och klarat familjen sedan Malin blev sjuk och dog. Jag stod fast i eländets stund – och jag står ännu. Jag bär min livshistoria med stolthet. Jag är intresserad av människor och gillar att lyssna. Jag ser alltid den jag har framför mig.

Det är alltså inte självbilden som är problemet. (Eller det kanske det är, men att den är för uppblåst. Det får bli ett annan blogginlägg,) Mitt problem innebär något annat. Det handlar om den ohyggliga känslan av att stå i skuld. Skulden av att vara den som överlevde, klarade sig, den som fortfarande har lyxen av att som enda problem hantera allehanda dagliga i-landsproblem. Skulden som tillkommer den som saknar någon som lämnat på samma gång som hen saknar någon som ännu inte kommit.

Varannandagsvreden lägger sig alltid relativt snart. Men kampen består. Kampen för att tina upp isen i hjärtat. Isen som kommer av att jag inte känt värme på väldigt länge. Insikten att jag måste lyssna till mina känslor, tillåta mig att bli lite kär varje dag och samtidigt stå ut med känslan av att inte veta något om framtiden men att duga ändå.

Det där blev måhända komplicerat. Kanske handlar det om svårigheten det innebär att skiljas. Att skiljas är förvisso att dö en smula. Samtidigt: är det slut så är det slut. Hon lämnade mig. Jag lämnade henne. Det är över. Jag finner mig lämnad (men inte övergiven!) med mer eller mindre angenäma minnen. Icke desto mindre är det slut. Det ges inget utrymme för velande. Livet vissnar ibland men dör inte. Man återhämtar sig, trots vanskötsel, ytterligare en liten tid. Så som min hibiskus. Den magnifika. Den briljanta.


Mange hann inte. När det blev dags för en hyfsvisa for jag upp som skjuten ur en kanon. Bryskt avvisad lommade jag snart tillbaka till min plats. Nej hyfsvisor, sådant håller vi inte på med längre. Nehej. Så kom ögonblicket. Talarstolen var min. Vi la in dig när vi hade en längre paus i schemat. V-dala känner mig.

Jag kom (äntligen) ner från scenen, sjönk ner på stolen. Henrik nickade glatt åt mig: lysande Fredrik. Petra skrattade åt mig. Fast ett glatt, vänligt skratt. Ett skratt från förr. Och så Mange. Min bäste vän. Han tittade på mig varvid han yttrade Du är tillbaka. Om du visste hur länge jag väntat på det där. På vad, undrade jag. Du ska inte hålla på och förbereda tal med logos, patos och skit. Du ska få feeling och bara köra. Då är du briljant.


Dies irae, vredens dag, syftar måhända på hur arg man kan bli över orättvisan i ett dödsfall. Eller över att skiljas. Men där finns också hopp och framtidstro. Det gör det alltid. Lyssna på musiken så får du se.

Briljans

Jodå, jag känner nog till att jag är dödlig. Döden ler åt oss alla, allt man kan göra är att le tillbaka, för att citera Gladiatorn.

Jag hoppas och tror att jag består av kärlek, glädje, harmoni – och lite briljans. Det är vad jag behöver påminnas om i det fall jag nödvändigtvis måste påminnas om något. Och kanske är det som Marcus Aurelius lär ha sagt: man får acceptera döden i en glad anda som upplösningen av de element av vilka varje varelse är sammansatt. Död är jag alltså först när jag förlorat min briljans.


Jag blickar ut genom köksfönstret. Ett fartyg ligger på redden. Av döma av läget väntar den på last och uppdrag att ta till någon avlägsen destination på andra sidan haven. Lite som jag, ungefär. Nog är vi väl lite smått briljanta, både fartyget och jag?

Briljans klockan 07.52 den 30/10 2022

Ett skepp kommer lastat. Snart är det försvunnet i fjärran på sin väg mot mål där nya vänner och erfarenheter väntar.


Musik:

Mozart: dies irae

Verdi: dies irae

Bo Kaspers orkester: hon är så söt


Källor:

Wikipedia

Samtal med vänner

Strindberg: Tjänstekvinnans son

Gladiator (film)

bild 120: ensamma kufars sällskap

En känsla att längta tillbaka till.

Jag och Malin dansade på Brännö brygga sommaren 1996. Det var visserligen bara hon och jag – och utan musik – men vi dansade. Viktor och hans exfru Ulrica dansade där när de gifte sig tio år senare till tonerna av vännen Jobs Karls fiol. Johan och Julia har också dansat mycket i sina dagar. Jag tror det var genom dansen de möttes.

Så kom den igen, bröllopsdagen. Den fruktade. Eller Ensamma Kufars Sällskaps Årsmöte, som vi numera kallar den. Från början var det jag och junior, änkemannen och den frånskilde, som ”firade” samma bröllopsdag. Med tiden har ytterligare en änkeman, svågern Johan, tillkommit.

Bröllopsdag

De första två åren besökte vi det exklusiva Pensionat Skäret här på Styrsö. Sedan det gått i graven besöktes förra året restaurangen på Knarrholmen, trevligt men kanske mer ett etablissemang för människor begåvade med ribbåt, rosa skjorta och backslick än ett ställe för oss. I år föll valet på genuina Brännö Värdshus dit någon hade vänligheten att köra oss.

Visst log Brännö sitt allra mest välkomnande leende mot oss när vi klev i land vid den gamla klassiska bryggan, tillika dansbanan. När vi ankom värdshuset inne på ön visade det sig att någon godhjärtad, anonym människa, som antagligen läst min något gråtmilda statusuppdatering på sociala medier, förbeställt var sitt stop Brännöl att välkomna de törstiga sjöfararna med. Det hela väckte viss munterhet bland övriga på restaurangen, en munterhet som inte blev mindre när det visade sig att ytterligare någon redan betalt förrätten. Varför betalar folk bara åt er?! Tack, alla goda, fina, okända välgörare! Stämningen på topp och servitrisen tyckte, när kvällen närmade sig sitt slut, inte att vi var ens tillnärmelsevis så skitdryga som man inledningsvis lätt kunde frestas att tro.

Ensamma Kufars Sällskap. Vad avhandlas egentligen under dessa tillställningar? Jo, främst jagas stoff till mina kommande memoarer som (enligt Viktor) går under arbetsnamnet ”På jakt efter den håg som flytt” alternativt ”Ack, Du Stora Dysterhet”. Nä. Syftet är ett annat. Vi är tre tämligen välmående herrar i sina bästa år, tycker vi åtminstone själva, som njuter, eftersom vi obehagligt väl vet hur knapp tiden är, av livet och bejakar bordets fröjder.

Kanske kan mina memoarer, om de någonsin nedtecknas, heta ”Minnen från Brännö”. Jag och Malin upplevde en magisk sommarnatt på Brännö 1996. Vi hade just träffats och jag bjöd ner henne från den jämtländska vildmarken (där hon arbetade) till västkusten. Vi åt på värdshuset, fuldansade, rusiga av vin och romans, på bryggan och åkte i styrhytten på Vipan (jag sommarjobbade på Styrsöbolaget några somrar på 1990-talet) med en vidunderlig utsikt över skärgården under återresan till Styrsö. Det var så vackert, alltihop. Jag längtar dit.

Sommaren går mot sitt slut. Det börjar bli dags att återvända till Dalarna. Dotter 1 ska börja sitt andra år på gymnasiet och Dotter 2 i åttan. Jag tänker under läsåret försöka bli en bättre lärare, bli bättre på att baka samt försöka bidra till att det går så bra som möjligt i valet. Därefter är alla möjligheter och riktningar åter öppna. Men ett personligt mål kvarstår och det blir sannolikt svårt att nå.

Brännö brygga i skymningen sedd inifrån ön

Jag hatar verkligen att inte längre vara gift med Malin. Det är det absolut värsta jag vet. Jag har visserligen sedan länge accepterat vårt öde och slutit fred med tillvaron. Men ändå. Det är inte roligt att varje dag vakna upp och sakna henne. Det är inte en känsla att vila i. Målet jag har är att nästa år, vid den här tiden, inte minnas att det är bröllopsdag den femte augusti utan istället se det som en helt vanlig dag. Först då har Ensamma Kufars Sällskap spelat ut sin roll. Fast Sällskapet spelar egentligen aldrig ut sin roll. Livsnjuteriet är trots allt en ädel konst som bör bejakas varhelst den uppkommer.

Jag har alltid försökt se mig som någon som varit gift istället för som änkeman. För att det känns bättre. Vännen Andreas påminde mig nyligen om ett annat synsätt: Jag är lyckligt gift. Min man råkar bara vara lite död. Det är nog så det är för mig. Spot on, som det heter.

Vi dansade en sommar på Brännö brygga. Sommaren 2022 gjorde vi det igen och den här gången i goda kufars sällskap. Tänk så många potentiella danser på så många olika bryggor det finns, ändå. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Det gäller bara att angöra rätt brygga. Och har man lyckats en gång borde det väl gå igen. Om man vill.

Se där en känsla så god som någon att vila trygg i.


Relaterade blogginlägg :

Beyond Thunderdome

Julia


Musik:

Haydn: Stabat mater

Dahlquist: Dans på Brännö brygga

Zetterlund: Angöra en brygga

grattis per!

Augusti 2024:

Förutom en vecka hemma i Dalarna kommer jag varit på ön i mer än två månader denna sommar. En gång har jag besökt Göteborg och det var när jag skulle möta kärt besök.

Förra året var jag lite nedstämd på min andra namnsdag, Per-dagen, som alltid infaller när juli övergår i augusti. En tid jag under väldigt många år brukat vara i fjällen. En tid när sommaren börjar tona ut. När ljungen blommar och det blir lite kallare i havet. Jag var nedstämd året före förra året med. Och det före det. Liksom de tre föregående. Dessförinnan var jag i allt väsentligt en lycklig människa.


Augusti 2021:

När detta skrivs är det min namnsdag.

Detta faktum, att jag har namnsdag, får mig att fundera över vem jag egentligen är. Inte många känner mig som Per. Per är en doldis i såväl almanackan som i verkliga livet. Annat är det med den där Fredrik! Stolt krumbuktar han sig, som om tankar om jämställdhet inte fanns, i början av fruntimmersveckan med flaggspel, pukor och trumpeter, tårta och allehanda ryggdunkningar från när och fjärran. En dryg jävel, den där Fredrik (Adolphson). Honom gillar vi inte. Per, å andra sidan, har en helt annan hållning inte sällan uttryckt genom en lågmäld nick som tack om någon till äventyrs skulle minnas hans dag. Trevlig, godmodig och omtänksam är han. Per är kort sagt en bra karl.

Per (Fredrik) 2021

Identitet hänger ihop med namn. Och tvärt om. Till skillnad från mina syskon är jag inte döpt efter någon släkting. Och jag hade nog ganska bra koll på vem jag var före Döden kom och ändrade på alltihop. Men nu? Per (eller) Fredrik. Vem är jag, egentligen? Tanken var från början att jag skulle heta Markus. Men en fackpamp på fars jobb blev arg ety han var kommunist och frågade far om konsulenten verkligen hade mage att döpa sin avkomma efter kapitalets lakej. (Han avsåg därmed Marcus Wallenberg.) Varvid far på sitt karaktäristiskt milda vis undrade hur pampen såg på kunganamnet Fredrik. Salig mor slängde på ett Per för att det mer lät som ett namn från Dalarna. Så lyder iallafall släktkrönikan om bakgrunden till mitt namn.

Den kommer fortfarande i skov, sorgen. Jag minns att jag en gång efter begravningen undrade när människors välvilja skulle ta slut. Nå, den är nog slut nu är jag rädd. Människor tänker inte längre på mig och min sorg. Ibland, smärtar det mig att erkänna, gör det mig arg men för det mesta är det skönt. Som en hägring av normalitet. Man märker det på olika vis. Sociala medier, exempelvis, följer sin obönhörliga logik. De som inte delar mina (politiska) åsikter har för länge sedan slutat gilla mig i största allmänhet. De som ogillar mig av andra skäl har blivit mindre blyga. Det är en paradox att politiken bygger på att synas och höras men den som sticker ut framstår lätt som skrytsam och självgod. Jag är, måste jag erkänna, lite less. Nå, prova att förlora den du älskar, dina barns andra förälder, i cancer brukar jag i tyst raseri tänka. Men jag säger inget. För jag är svag. Eller så är det min inre Per som bättre vårdar integriteten än vad kollegan Fredrik mäktar.

Det är nog mer av funderingar kring vad meningen är, snarare än vem jag är, som sysselsätter mig numera. När förståndet inte längre finner en utväg eller förklaring vänder sig somliga till gud eller till andra ideologier i en strävan att övervinna det omöjliga och förstå det obegripliga. Men för den som redan upplevt det nattsvart absurda är förnuftet tomt och realismen likgiltig.

Det finns inga allmänna förklaringar eller facit. Det finns bara en själv och ens värderingar. Det gäller att vara ihärdig, att inte ge upp. Att göra sig fri från jantelagar och andras (miss)uppfattningar. Att finna sin väg. Man kan finna sig tillrätta efter härdsmältan om man verkligen är fast besluten att göra det. Jag är det. Jag ger inte upp. Jag försöker, iallafall, och det är huvudsaken.

Efter lång tid på ön har jag inte fått nog. Jag vill aldrig mer åka hem. Jag vill leva här i min spåkula. Höra vinden slita i huset. Ta några darriga löpsteg. Läsa. Köpa dagens färska fisk. Ta ett glas Chablis till maten och därefter ett salt dopp. Men så blir det nog inte. Till sist får jag rulla hemåt. Men inte idag. För idag blir det så som jag nu vant mig. Idag är det dessutom min namnsdag. Jag tror vid närmare eftertanke att min höst, med vidhängande liv, ska präglas mer av Per och mindre av Fredrik. Ja, så får det nog bli.


Augusti 2024:

För ett år sedan var jag vid den här tiden lite nedstämd. Men jag sa uppmuntrande till mig själv att vem vet hur livet ser ut om ett år. Och se så rätt jag hade! Jag lever just nu ett på många sätt underbart, kärleksfullt liv så varför fokusera på annat? Huset är fullt av tonåringar, Ragna är med mig på ön, vi lever, har hälsan och saknar inte mycket. Kort sagt, livet är gott. Grattis Per, kunde jag åter igen säga, ha en fröjdefull dag! Och det hade jag med kafferep i släktens stamhus, middag hemma och ett glas hos morbror Lennart och kusin Stina. Fjällen ligger kvar. Liksom havet. Jag tror jag i allt väsentligt är en lycklig människa igen.

Per Fredrik (till vänster) 2024


Musik:

Can’t Stand Losing You

Partita no 3

Bloggens samlade musik (spellista)

Pendling

Uppdaterat 29:e juli 2021.

Jag är på samma plats under semestern. Först Dalarna sedan Styrsö. Det gör mig gott. Gäster kommer och går, jag består. Det är så jag är skapad.

Ibland hör jag människor prata om pendling. Det är inte så farligt – jag kan arbeta på tåget! Och så är det för många, för att inte säga för de allra flesta, som bor i storstadsregionerna. Man har rätt lång väg till jobbet. Själv har jag min åsikt klar. Jag kommer aldrig, så länge jag själv kan styra, försätta mig i en situation som tvingar mig att pendla dagligdags till och från mitt arbete.

Jag har alltid hatat logistik. Det ska vara enkelt. Det är en av anledningarna till att jag flyttade hem till Dalarna en gång i tiden. Närheten till allt. Visst kan det bli lite inskränkt ibland, och visst är det kulturella utbudet begränsat. Men Dalarna är vackert och Falun består inte alls bara av pizzerior och körskolor. Det finns många optiker också, faktiskt.

För den som varit inne i bostadsvängen är det ingen hemlighet att man ibland, när man som bäst håller på och budar på ett hus, plötsligt får se sig övertrumfad av nån 08 som sålt en etta med kokvrå för fyra miljoner och nu vill börja om på landet. Med tanke på vad de får för pengarna, och hur mycket det blir över efter att hyran är betald i deras nya liv, förstår man. Handen på hjärtat, ni heltidsarbetande småbarnsföräldrar i Mälardalen, hur ofta går ni på Dramaten eller Villagio (fantastisk italienare på Östermalm) nuförtiden?

Från att jag per cykel  lämnar bostaden tillsammans med mina två barn, vilka ska till olika institutioner och varav en inte kan cykla och en inte vill, dator, adjunktsportfölj och skolväskor till att jag via ett skjortbyte och två kaffekoppar påbörjar dagens första lektion går det i genomsnitt 40 minuter. De dagar barnens mor gör samma resa tar det mig kanske tjugo minuter.

Detta är livskvalitet.

I början av 2000-talet bodde jag på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Jag arbetade i Uddevalla. Jag påbörjade min dag kl 04 men en cykeltur till båten.  På fastlandet bytte jag och torslandaverkens skiftarbetare färdmedel till buss mot centralen där jag sen bytte till tåg. Jag klev in på kontoret i Uddevalla strax efter kl 08. I tid reste jag sträckan Falun-Göteborg. Varje dag.

Men det dryga var hemvägen. Ibland var det fullt på centralen varför tåget fick vänta precis så länge att jag missade bussen. Och därmed båten ut till Styrsö. OM bussen fick rött vid första trafikljusen fanns dock en chans. Då gällde det att tränga sig förbi sina medpassagerare och i full kareta springa tvärs igenom Femman-huset, mitt i bästa rusningstid, för att på så vis genskjuta bussen vid Brunnsparken.

Trots att jag var hyfsat vältränad på den tiden var jag rätt andfådd efter att under språngmarsch givit mitt yttersta i två kilometer. De gånger jag hann tog det cirka tjugo minuter innan andning och puls hämtat sig så pass att jag kunde prata, torka bort svett och dregel framför den fullsatta bussens kritiskt granskade likgiltighet. En gång fick jag låna en näsduk av en äldre dam. EN GÅNG! (Göteborg, jag har ännu inte förlåtit dig).

Nästa fas var att ringa Malin. Pust, harkel, host, host, snörvel etcetera – jag hann inte. Ses sen. En gång dräglade/svettade (oklart vilket, förmodligen en kombination) jag ner telefonen så den gick sönder. Är sånt avdragsgillt? De gånger jag inte hann vred Malin ute på Styrsö av spisen igen och satte sig att vänta, Hej Mad Men. När jag kom hem hade vi cirka en kvart att samtala innan jag somnade in djupt till Aktuellt.

Jag försökte faktiskt klaga över att tåget stannade så där retsamt nära centralen men fick veta att jag inte tillhörde Västtrafiks största resekategori. Mitt besvär var dock noterat, sa man.

Fram emot jul kände jag att jag inte mådde så bra. Detta var inte livskvalitet. När hembygden kallade oss åter och jag sedermera cyklade till min nygamla arbetsplats fick jag en tydlig känsla om vad som är viktigt och inte här i livet. Men det klart, nog läste jag mycket under året jag pendlade.

Några år senare såg vi På spåret. Som en hyllning till Oldsberg gällde den sista resan Uddevalla-Göteborg. Det tog inte ens en sekund. Jag kände nackhåren resa sig och i triumf kunde jag inför en häpen familj deklarera rätt svar. Ja, ja, du behöver väl inte vråla för det, sa Malin.

Nu, nästan femton år och förhoppningsvis snart en pandemi senare har perspektiven återigen förändrats. Jag är ensam förälder till två ungdomar, vi har fiber huset på Styrsö. Jag fantiserar lite om att flytta hit igen. Jag har ju inget som binder mig i Falun utöver barnens väl förstås.

Nja, jag vet inte. Visserligen tror jag pandemin förändrat vår syn på pendling och resor på ett sätt som är för tidigt att utvärdera. Men att kunna dela sin tid mellan Dalarna och Styrsö är att leva precis på det sätt jag alltid gjort. Så vill jag fortsätta ha det, en blandning mellan hav och inland.

Löven kom förbi och hälsade på mig på Styrsö. Helena som är bördig från Uddevalla och allt. Den pendlingen de till vardags hanterar slår nog förresten min. Hursomhelst, de glömde inte bort att uppvakta någon vars bemärkelsedag försvann ner i Covids mörka gap.

Tack, Johan och Helena!

Sällan har ”ja, må han leva” klingat vackrare.

Idag blåser det på ön. Jag får nog vänta med att klippa häcken. Vad är det för väder du väntar på egentligen som Thomas en gång sa till min bror när han uppskjutit häckklippningen ytterligare en vecka. Det tycker vi är roligt här i familjen. Och det, om något, är dessutom antitesen till arbetspendling.

Mamma

Uppdaterat 2021-08-10.

Arv och miljö. Vad gör det med människor? Här är iallafall mitt perspektiv.

Min mor, tryggheten, kärleken, gick bort i sviterna av en hjärntumör 1997 endast 58 år gammal. Hon är begravd på Styrsö och jag besöker henne ofta. Bilden är tagen från ”min” bänk på den vackra kyrkogården.

Jag saknar mor. Inte så att jag (numera) tänker på henne varje dag, men ofta återkommer hon i mina tankar. I synnerhet när jag besöker Styrsö. Den här sommaren har hon funnits nära.

Jag är väldigt präglad av mor. Dels för att jag var hennes första barn, dels för att det tog nästan fem år innan nästa, min bror Viktor, kom. Vi fick alltså en förhållandevis lång första tid tillsammans, mor och jag. Möjligen hittar jag här grunden till mitt (ibland påstådda) bekräftelsebehov och ständiga vilja att försöka underhålla. Allt det som fick jag av henne, alltså. I överflöd. Ensambarn i fem år.

Inte bra, hör jag psykologen mumla medan jag ligger där på soffan och gör upp med mitt liv samtidigt som hen krafsar med pennan i sitt block. (Okej, det där var ett skämt. Jag har inte besökt någon psykolog även om det nog skulle vara givande.) Så här i vuxen ålder har jag dock kunnat konstatera att mor uppfostrade mig lite för en värld som inte finns. Jag ska återkomma till det. Men först en bakgrund.

Bilden föreställer mor. Så mycket mer hon blir det inte.

Ingvor Anita Isakson, född 1939 på Styrsö, en ö i Göteborgs södra skärgård, av Astrid. Mors far Ivar var sjöman och ofta ute på världshaven. Mor berättade inte så mycket om sin tidiga barndom utöver att mormor ibland var krävande. Mor flyttade sedermera till Leksand (av alla ställen) där hon gick på folkhögskola. Den tiden omtalade hon ofta med värme. Senare flyttade hon vidare till Falun och utbildade sig till sjuksköterska, mötte far och fick tre barn.

Mor var nära sin syster Lena trots avståndet. Bilden föreställer ett känslomässigt möte när Lena och Lennart överraskande med att oanmälda komma till Falun inför min studentexamen 1990.

Mor stannade hela sitt liv i Falun. Men hon glömde aldrig sitt ursprung. Hon kom från en kyrklig och traditionsbunden miljö med fasta principer vilket präglade familjen. Hon hade ett rikt socialt liv. Det hände alltid saker trots emellanåt knappa resurser. Kärlek, värme och glädje fanns dock alltid i överflöd. God mat och festligheter, så ofta som möjligt. Bilden föreställer mor och far på väg på Bellman-fest på Källö.

Mor ansåg att det är viktigt hur man uppträder. Man klär sig helt, rent och gärna snyggt. Man sätter inte på sig en ostruken skjorta och man stryker den själv. Som man är klädd blir man hedd, sa hon ofta. En gentlemans främsta tecken är ett par välputsade skor. Att slåss är ett tecken på svaghet. Det var enligt mor otänkbart att ha shorts på sig, eller att som man gå med bar överkropp, i officiella sammanhang. Att klä sig ordentligt är att visa respekt för sina medmänniskor hävdade hon.

Bilden föreställer jag och mor som i samma ålder gillar rutiga kavajer:

Något som sitter djupt i mig är mors syn på hur man behandlar auktoriteter, äldre människor och kvinnor. Man visar dem respekt. Det har ibland varit smärtsamt att upptäcka att auktoriteter inte alltid förtjänar respekt eller hur man ska reagera när ens förebilder faller ned från sin piedestal.

En gång när mor hälsade på mig under studietiden i Uppsala presenterade jag henne för ”min” professor, historikern Stellan Dahlgren, och till hans förvåning hälsade hon på honom i djupaste respekt. Efteråt läxade hon upp mig för att jag så omdömeslöst närmat oss lärdomsgiganten. Så gör man bara inte, menade hon. En förövrigt ofta återkommande fras.

Och så kvinnor. Jag gillar kvinnor, rent allmänt. Kvinnor är ofta mycket mer intressanta än män. Mor lärde mig tidigt att man reser sig upp när en kvinna kommer in i rummet, alltid går ett steg efter och öppnar dörren för henne och annat 1800-tals-larv i samma stil. Eftersom det där i ett modernt samhälle verkar lite fånigt får jag hela tiden behärska den impulsen. Men den sitter djupt. Även om jag ofta umgås med män har jag lättare att respektera och tycka om en kvinnlig auktoritet än en manlig. Jag tror det beror på mor.

Mor älskade Styrsö. Varje år ville hon återvända och varje semester tillbringade vi i huset där. Två familjer, tio personer, på en våning tills moster Lena och Lennart köpte den intilliggande fastigheten ”Bagarns”. Då duschades det inte. Det badades. I havet. (Nyligen sagt till brorsdöttrar och döttrar, alla med lika stängda öron. Don’t get me started on the internet.)

Bilden nedan föreställer en jul vi firade på Styrsö under 1980-talet, något som antagligen var viktigare för mor och moster än för oss övriga och som morfar rent allmänt ansåg som ett stolleprov.

Mor, på den tiden hon rökte, tog ofta ett tjuvbloss (för mormor) med morfar på rökverandan som numera är inbyggd. Hon drömde om att, efter att vi barn flyttat hemifrån, jobba som sköterskaStyrsö vårdcentral eller driva kafé med moster Lena. Som så ofta blev det tyvärr inget med det. Morfar lämnade oss 1996 och mor året därpå.

Men idag, faktiskt helt nyss, när jag och min dotter Mina Anita Margareta handlade på öns Ica kom någon fram. Visst är det Anitas pöjk? Ni är lika. Och din dotter med! Det kändes fint att höra.

Det har gått många år men ännu består känslan. Känslan av Styrsö som en plats förenad med så mycket av min personliga lycka att min påhittade psykolog nickar gillande och antecknar i blocket att hen mycket väl förstår varför det är hit jag flyr. Någonstans på mottagningen slår visserligen Oidipuskomplex-klockan med stora slag men det är på det viset att trots att mitt liv slagits i spillror så är detta platsen där jag bäst kan låtsas som om det aldrig skett.

Nåja. Nu är det jag som får vara tryggheten och kärleken. För mina döttrar som förlorat sin mor och för alla som känner mig. För alla som vill, helt enkelt. De som inte vill slipper. Det, om något, är det slutgiltiga arvet från mor. Det fick vi tre syskon på lika och olika vis ta del av. Vilken gåva, när man närmare begrundar det.

Nåja, igen. Efter sex veckor på ön är det snart dags att återvända till den vackra hösten hemma i Falun. Det är inte heller så illa för också det var mors plats. Och min. Och mina döttrars.


Relaterat blogginlägg;

Viktors perspektiv