styrsö – Sida 2 – Adolphson

Grindslanten vs Kopparmärra

24 augusti, 2025av adolphson

Ibland behöver de lite hjälp, pojkarna. Möjligen en underdrift för jag vet i ärlighetens namn inte hur vi skulle klara livet på Styrsö utan Lennart.

Låt fula skuggor stanna där de lurar i sitt skamfyllda djup är ett citat från den romerska kejsaren Tiberius tid. Jag har varit i ett av hans hem – det på Capri – (eller i det som återstår av det) under min bröllopsresa. På min förra bröllopsresa för tjugofem år sedan är det nog bäst att tillägga. Men vad är egentligen en ful skugga? Möjligen åsyftades minnet av den störtade romerska republiken som vissa saknade. Själv tänker jag på allt som hänt under det kvarts sekel som passerat sedan jag knackade på hos Tiberius. Underbara saker men också förfärliga.

Hur lång är framtiden hur långt tillbaka sträcker sig det förflutna? Är livet en parentes mellan två evigheter? Får man åka på två bröllopsresor? Vi lever en kort stund men ska vara döda så väldigt länge, för att citera Astrid Lindgren.

Avslutningsvis undrar jag om okunskap frihetens pris?

Karon är färjekarlen som enligt grekisk mytologi för de döda över underjordens floder, Styx eller Akheron, med dödsriket Hades som slutdestination. Man var tvungen att skicka med den döde mynt, ibland placerade över ögonen, att betala för färden. Liknande seder finns också i andra traditioner. En sorts omvänd grindslant, måhända.

Grindslanten är ett känt konstverk från 1885 av August Malmström. Det skildrar barn som slåss över en slant de fått för att de öppnade grinden för ett hästspann. Det är en av Sveriges mest kända målningar.

Pengars makt. Den kvicke, den starke, den smarte, den kämpande, den besegrade och den oskuldsfulla.

Jag måste ha passerat Karl IX:s ryttarstaty, tydligen också känd som ”Kopparmärra”, massor med gånger. Det är ett av Göteborgs landmärken i form av en ryttarstaty placerad på Kungsportplatsen och är skapad 1904 av John Börjesson.

Min smarta sportklocka är motsägelsefull. Den varnar för höga ljudnivåer när vinden ligger på men reagerar inte nämnvärt när ljudnivån i klassrummet stiger. Den vill att jag ska betala för att uppgradera och därmed få tillgång till mitt hälsoläge men larmar gratis om jag snubblar. Dör jag kan den inte få betalt, tänker den kanske i ett hemligt handslag med Karon. Den är ju trots allt smart. Jag sprang i somras ikapp en mor och hennes tonåriga dotter vid en av fårgrindarna i Brännholmsviken och de hade vänligheten att hålla upp grinden. Nästan som i Grindslanten, sa mamman. Tyvärr har jag ingen slant för er att slåss om, replikerade jag. Vad menar han, mamma? Kvinnan och jag utbytte en blick i samförstånd innan jag sprang vidare på min runda.

Vi ses vid Kopparmärra! Jag skulle träffa en vän i Göteborg och ville inte riktigt erkänna att jag inte vet vad Kopparmärra är. Jag tänkte att det är väl en krog eller något liknande. Jodå, enligt min väldigt smarta klocka fanns Kopparmärra alldeles i närheten. Men var?! Fåfängt lät jag blicken svepa från Saluhallen till statyn. Ytterst märkligt. Så jag stegade in på intilliggande turistbyrå och sa som det var: jag är visserligen lärare i historia och har tillbringat väldigt mycket tid här i Göteborg. Men något etablissemang med namnet Kopparmärra har jag aldrig hört talas om. Långsamt, och påfallande göteborgskt, fällde personen bakom disken ut ett pekfinger varvid jag lät blicken följa fingrets riktning. Så blev jag varse statyn i all sin prakt. Är det Kopparmärra?! Allt jag kom på att svara var att tack, jag trodde inte Karl IX satt på en märr. Jag knyckte på nacken i ett fåfängt försök att rädda min ära och la till en dräpande utsaga om att i Falun kan vi minsann något om koppar! Sedan snurrade jag på klacken och gjorde min inte allt för storstilade sorti.

Det är tråkigt, pappa. Va, tråkigt?! Egentligen är det väl ett sundhetstecken att de säger så men aldrig trodde jag dagen skulle komma när jag tjatade på barnen att faktiskt stanna kvar på Liseberg. Ska ni redan hem?! Åk lite mer, vi swishar! Till saken hör att jag och Viktor var kvar på Styrsö frossande på havets blodpudding medan ungdomarna åkte till Liseberg. Vi hade, så att säga, köpt oss lite tid. Det går i verkliga livet men inte av Karon.

Min bror håller i slutet av augusti en fest på Styrsö för sina vänner. Festen benämnes “Dalahelg”. Han fyller då huset med människor som aldrig har bott, eller så var det väldigt länge sedan, knappt ens varit, i Dalarna. När jag likaledes årligen påpekar att min inbjudan, jag som bott i landskapet i fyrtiofem år, måste kommit bort i posten svarar han att det inte är något för mig. Gästerna är för grovgardiga, du är för känslig. Du skulle inte klara det. Så lyder argumenten för att slippa bjuda sin storebror, sin kvarvarande kärnfamilj, sitt eget kött och blod, på fest. Jag undrar i stillhet vad som skulle uppröra mig så till den milda grad att jag till varje pris måste hållas kvar borta från Karons båt. ”Is it a matter of money?”. Jag fnyser och tänker att en falukrog mitt i Göteborg kallad Kopparmärra kunde vara något för Viktor och hans vänner att festa på medan jag fick vara ifred ute på ön. Jag swishar. Loggan? En Dalahäst i koppar, givetvis. Dalahelg tycks hursomhelst som mer av en resa till dödsriket än Flumride.

Grindslanten är å sin sida mer än en ögonblicksbild av barn som slåss – det är en berättelse om mänskliga drivkrafter, samhällsstruktur och barndomens spegling av vuxenvärldens konflikter. Och en bild av kapitalism. Jag tolkar det också som en skildring av en missriktad strävan efter att nå sina drömmar och, faktiskt, en kamp över historieskrivningen. Men det kunde jag ju inte stanna och säga, det hade varken sportklockan eller dottern vid grinden uppskattat. Möjligen mamman, men också det får betraktas som tveksamt.

Okunskap är paradoxalt nog en välsignelse. För tänk om vi visste allt, hade alla svar, hur dåligt vi skulle må. Inget kvar att upptäcka, inga drömmar att jaga. Dalahelgen får stanna i mytologins imbelupna dimmor medan ungdomarna lämnar Liseberg bakom sig. Sportklockan må vara snart men inga uppgraderingar i världen är värda att få kunskap om sitt utgångsdatum.

När jag säger att förfärliga saker hänt de senaste tjugofem åren avser jag alla som alldeles för tidigt fått täcka ögonlocken med grindslantar. Men jag låter de fula skuggorna stanna i Hades (ett yttrande som inte avser minnena av personerna utan omständigheterna kring deras resa med Karon) och plockar istället fram de underbara. Som kärleken och ser fram emot en stundande bröllopsresa och döttrarnas och Viktor med familjs fortsatta resa (när det inte är Dalahelg). Då och då tar jag fram minnen från förr, som sommaren 1982.

Besättningen på S/S Gripsholm, Halsvik sommaren 1982 – enligt mors anteckning i albumet oförglömlig. De tre i aktern har lämnat med Karon. Det är väl Lena eller Lennart som tagit fotot.

Det förflutna sträcker sig filosofiskt sett så långt tillbaka vi vill. Kanske är historien en grindslant och vi människor barn som slåss över den. Framtiden är för var och en av oss att forma. Med lite tur kanske jag kan vänta med att betala för en resa med Karon och istället lägga slantarna på en kommande bröllopsresa – hur underbar är inte denna tanke? Grindslanten kanske åtminstone räcker till en Dalahelg för två.

Jag tänker att i all sin enkelhet är det finaste man kan göra att alltid vara beredd att sträcka fram en hjälpande hand. Som Lennart på Styrsö. Svårare är inte tillvaron, egentligen. För vi kan alla då och då behöva lite hjälp mitt i all vår okunskap.

Relaterade blogginlägg:

Villa Jovis

Musik:

Rondo Amoroso

Källor:

Wikipedia

Holland: Dynastin – den första romerska kejsarätten

Resor, Sång och musik, styrsö

bild 174: pale blue dot

10 augusti, 202510 augusti, 2025av adolphson

Det gäller att låta det mesta av vardagslivets tråk och tvång rinna av sig som vatten på en gås. Det är väl därför man har semester, egentligen. För att ens teflonlager ska tjockna en smula. Är en supernova en metafor för semesterns slut? Det börjar bli dags att lägga sommaren 2025 till handlingarna och masa (!) sig hem till Dalarna igen. Slocknad och passerad är sommaren – men inte glömd. Och inte går jag ett svart hål till mötes. Man får försöka att på samma gång finna och vara en pale blue dot i tillvaron. Det är nämligen i de pale blue dottarna det sker. Så sök dessa. Fågel, fisk eller inuti.

Förr eller senare kommer en dag man fruktat hela livet. Fruktat, eftersom den innebär det första steget på en resa mot något nytt och okänt. Men man ska inte vara rädd, det finns alltid nya underbara pale blue dots att upptäcka därute. Om man är en kanadagås kanske man fruktar att bli bortsjasad från en trevlig plats, för en adjunkt i läroverket kan det vara katastrof att den långa semestern faktiskt tar slut, för en okänd livsform i universum är det möjligen illavarslande om det kommer ett intergalaktiskt pucko farande som dessutom spelar Bach på högsta volym, någon annanstans kanske ett frieri äger rum medan en pappa har en dotter som plötsligt blivit vuxen och flyttar hemifrån.

Har inte du tjänstevapen? Jo, men jag vill gärna behålla mitt arbete. Viktor vill inte jaga kanadagässen som under natten trivs i vår trädgård. Kvack, kvack. Kraxa och kackla, ni! Jag (v)änder på perspektivet och ser vårt hus ur kanadagässens synvinkel. Varför är de så arga på oss? Vi lever ju bara här i allsköns ro. Äter, sörjer för vår avkomma, utför våra behov, göranden och låtanden. Hur mycket plats behöver de?! De är allt bra invasiva, de där homo sapiens.

De kraxar, orenar och breder ut sig. De är mest aktiva på natten men man ser dem ibland bortåt eftermiddagen

Med i bagaget har rymdsonden Voyager Bachs Brandenburgkonsert nr. 2. Ifall den möter främmande livsformer är vacker musik något av det främsta vi människor vill förmedla. Det ligger något trösterikt i det. Voyager 1 och 2 är två satelliter som skickades ut i rymden på 1970-talet och allt sedan dess fortsätter rakt ut i oändligheten. Med sig har de alltså en hälsning från Johann Sebastian Bach. Kunde de inte skickat med så många kanadagäss som möjligt, också? Jag vänder på perspektivet och ser på vår planet genom det berömda fotografiet pale blue dot från Voyagers resa.

Pale blue dot. Jorden ses i bild som prick till höger. Bild: NASA / Voyager 1, 1990

En supernova är en explosion som sker i slutet av en stjärnas liv och är en av de mest kraftfulla (kända) händelserna i universum. Min (mycket) avlägsne släkting Tycho Brahe var den förste att upptäcka supernovor. Sedan dess har vi lärt oss att universum expanderar och att det dessutom sker med accelererande hastighet. En gång i en avlägsen framtid försvinner allt ljus i rymden. Ett evigt mörker, är det vad som väntar oss? Svårt att säga. Det enda vi vet med säkerhet är att det alltid kommer en ny semester. Tills den dagen (eller natten) det inte gör det.

Midsommar i Hälsingland, resten av semestern på Styrsö. Jag har knappt lämnat Halsvik. Några golfbilshaverier och att dela min tid med ett gäng tonårstjejer är det drama jag upplevt under denna sommar. Några vänner besökte ön, Ragna tillbringade hela sin semester med oss och den första juli gav hon ett underbart svar på en fantastisk fråga. Äventyret fortsätter. Sommaren saktar, till skillnad från universums expansion, in. Viktor & co anlände sin vana trogen i augusti.

Tångbaren. Ett vattenhål i öknen. En man tappade det plötsligt vid bordet intill. Han var tvungen att bevisa för appen man beställde via att han inte var en robot. Jag har inte läsglasögonen på mig, jag vet inte hur många förbannade blå prickar det är på bilden! Ge mig bara en öl! Lyssna på Bach broder, det lugnar när man är utanför sin comfort zone.

Jag lämnade ön vid två tillfällen, en gång med Ragna och en annan gång för att träffa min gamle vän George. Han är en sådan vän där man bara tar upp tråden igen trots att man inte setts på många år. En lysande kväll i Linnestadens mörker. Bright yellow dot.

Blickar jag över axeln konstaterar jag att Kerstin Björnsson föddes år 1630 på Styrsö Tången. Hennes pappa Hans föddes 1592 men platsen är inte specificerad. Man borde kunna säga att min släkt bott på ön sedan åtminstone strax efter 1600 men alltså inte osannolikt sedan 1592. Kanske fanns mina förfäder på ön ännu tidigare än så. På den tiden var det få bofasta. Ingiften har sedan dess skett från Donsö, Vrångö och Brännö. Det är inte helt orimligt att anta att vi är ättlingar till någon av de bofasta ursprungsfamiljerna. Men vet med säkerhet gör vi inte. Det enda vi vet är att mina och min brors döttrar utgör en länk i en månghundraårig kedja på ön. I vårt hus är de den fjärde generationen som härjar runt. Och resan fortsätter.

Jag funderar på att sätta upp en skylt med texten kandagäss äga ej tillträde. Ifall kanadagässen är läskunniga, menar jag. Alternativt spela Bach Brandenburgkonserter för dem. Det är spännande att fundera över vad man tar med sig inför mötet med det okända. Svepningen har inga fickor, sägs det ju. Mannen på Tångbaren saknade sina läsglasögon. Vad Kerstin Björnssons pappa hade med sig i båten är omöjligt att säga men sannolikt saker han behövde för att säkra sin och sin familjs överlevnad. Till Tångbaren kunde han iallafall inte gå, för den fanns inte. Jag reser själv, till flickornas förskräckelse, aldrig utan Bach. Han är alltid med, som ledstjärna i det djupaste mörker. På min resa med Ragna tar jag med mig ovillkorlig kärlek och tillit. Vad min äldsta dotter tar med sig på sin stundande resa har jag inte efterforskat. Nyfikenhet och tro på sig själv, hoppas jag.

En springande resenär i universums periferi

Semesterns slut är inte en stjärna som slocknar. Man kan inte leva enbart för ett par ynka sommarveckors ledighet. Arbete är inte mörker. Man måste trivas i vardagen – det verkar åtminstone kanadagässen göra. Tillvaron är ett ögonblick, en liten blå prick mitt i allt det svarta. Det gäller oaktat om man är gås, människa eller levde på Styrsö i början av 1600-talet. Hur vardagen ter sig för universums övriga livsformer är inte för mig att säga.

Det blev ett lite stormigt slut men sommaren har varit så fin överlag. Jag ser fram emot att träffa nya elever. Något säger mig också att det blir mycket Bach i höst, för dagen jag fruktar har kommit. Dotter 1 vill nämligen göra som Kerstin Björnssons förfäder, hon vill bli styrsöbo. Vi får se hur det går och för hur länge. Ett litet, litet steg ut i det oändliga. Resan fortsätter. Och jag kacklar väl på och gör dad noises. Allt är ändå bara en pale blue dot under en kort sekund i evigheten.

För en kort sekund sedan var hon barn. En evighet sedan

Relaterade blogginlägg:

Oändlig surf

Musik:

Brandenburgkonsert nr. 2 i F-dur, BWV 1047

MDP sjunger om Lupiner

Ta mig hem

Källor:

Danielsson: En sekund i evigheten och andra betraktelser

Film och TV, Livsåskådning, styrsö

bild 173: Goliat vs Rötter

27 juli, 202527 juli, 2025av adolphson

Ibland, nästan alltid egentligen, förstår man inte det fulla värdet av en upplevelse innan den hunnit bli till ett minne.

Rötterna går djupt och Goliat sover sin törnrosasömn. Det har han alltid gjort.

Vi ger nyplanteringen femtio-femtio i chans till överlevnad, svågern och jag.

Där ligger han. Goliat. Jajamän. Mer sa inte morfar innan han vände på klacken och stödd på käppen spatserade iväg mot något göromål. Det var sommar i Halsvik och jag kan väl ha varit i tioårsåldern. Min fantasi skenade och jag kastade mig ut i lekens jakt efter underbara öden och äventyr. Gläntar inte Goliat på ögonlocket? Det morfar avsåg var den karaktäristiska klippsiluetten i norra delen av viken som formar bilden av en (förhoppningsvis!) sovande jätte. Eller kanske är det en gammal kung eller möjligen en sioux man ser. Kärt barn har många namn.

Han e grann, häcka är ett annat av morfars yttranden. Då syftade han på den gamla, om den är jämnårig med huset är den från 1936, oxel som omgärdar vårt hus. Västsidan mot havet är dock mer utsatt av väder och vind – så värst grann är den nog inte längre, är jag rädd. Ett träd är dött och sedan några år borttaget vilket bildar en öppning i häcken för kanadagäss och någon gång vilsekomna turister att spatsera in igenom. Därför, och av estetiska skäl, flyttade vi dit en yngre buske från östsidan som ändå skulle tas bort. En chansning, helt klart. På kvällarna släktforskar jag och upplever egna minnen blandade med det förflutnas mylla som både bokstavligen och metaforiskt drabbar mitt känsloliv. Det är spännande.

Jag minns när mor och far under 1970-talet tittade på tv i gillestugan i Falun. Fattiga och Rika, Rötter, Onedinlinjen, Baretta, Hedebyborna, Raskens, Kojak – alla ikoniska serier. Serien Rötter gjorde särskilt stort intryck, det är berättelsen om Kunta Kinte, en man från Gambia som blir tillfångatagen av slavhandlare och förd till Amerika. Serien följer flera generationer av hans ättlingar.

Morfar. En jätte. Styrsö är sig inte likt utan dig

Goliat är en figur från Bibeln. Han var känd för sin enorma styrka och storlek. Goliat utmanade på envig och David, en herdepojke, accepterade utmaningen. Trots sin litenhet och att han inte bar rustning lyckades han besegra Goliat med en enkel slunga och en sten. Detta har blivit en symbol för att den lille kan besegra den store genom mod, tro och list.

Det är inte alltid ett enda stort lyckorus att som ensam förälder hantera minst två, ofta fler, tonåriga kvinnor. Vi harvar på i husen i Halsvik och Falun. Ibland känns det som att jag driver ett halvtaskigt dagis, ibland som att offras på altare i de häftiga humörsvängningarnas tabernakel. Men ibland känns det fullkomligt underbart. Jag klarar det, allt som oftast, genom mod, tro och list. Och genom villkorslös kärlek. Dessutom är jag faktiskt inte ensam, jag har både det förflutna och olika människor omkring mig. Ragna, exempelvis. Nu har hon åkt hem till Falun medan jag när förhoppningen att något frö jag sår (eller pärlorna jag kastar) kanske slår en liten, ynka rot hos tonåringarna.

Ragna. Styrsö är inte det samma utan dig

Jag struntar i att fira min födelsedag i dystra november, istället uppmärksammar jag mina namnsdagar som infaller på sommaren och ofta i Halsvik. Jag firar således mina namn med lagom mycket pompa och ett kryddmått ståt med två veckors mellanrum. Jag är tacksam för dået, älskar nuet och hoppas på framtiden. Inom mig för David och Goliat sin kamp. Tiden är min vän, ge allt tid så löser det sig. Relationer eller oxel, det är ingen skillnad.

Rötterna går djupt. Jag ger mig själv femtio-femtio som nyplantering i släktträdet. Å ena sidan är jag snart lika gammal som mor var när hon blev sjuk. Å andra sidan blev morfar nittiosju. Vem vet när löven vissnar och rötterna släpper. Släktingarna jag möter i arkiven vet. Passa på att leva, fånga dagen, gör ditt liv storslaget, viskar de till mig – precis som i filmen Döda poeters sällskap.

Han hade rätt, morfar. Häcken är grann. Men ingen jag pratat med här på ön kallar Goliat för Goliat. Det var han som fick stryk av David, va? Man känner sin katekes, tydligen. Vanligare benämning på naturfenomenet är ”Karl XII” eller ”Indianen”. Innan sly växte på berget såg man ansiktet på en liggande person i profil som påstods tillhöra amerikansk ursprungsbefolkning. Eller Kalle dussin. Men Goliat verkar vara morfars egen uppfinning. Han kanske ville lära mig något. Så ett frö. Eller så hittade han på det för att han inte gillade de andra namnen. Man kan aldrig så noga veta för morfar var gåtfull.

Vid närmare eftertanke ger jag mig själv noll chans till överlevnad. Iallafall i det långa loppet. Det känns faktiskt trösterikt att oxeln lär överleva mig. Ett samhälle blir bra när människor planterar träd i vars skugga de vet att de aldrig kommer sitta, sägs det ju.

Någon gång i en avlägsen framtid kanske en avkomma till tonåringarna får för sig att gräva bland gamla rötter och hitta – mig. Sin morfar. Förbryllad kanske hen undrar var jag fick att klipporna i Halsvik kallas Goliat ifrån. Men jag kommer inte att vakna, inte ens lyfta på ögonlocket. Det enda jag kommer att göra är att vara en bekräftelse på rötterna går djupt.

Jag är tacksam för alla minnen som hjälper mig att älska nuet. Tänk så mycket som redan hänt denna sommar. Till delar av det lovar jag att återkomma men ännu har dessa händelser inte stelnat till minnen.

Relaterade blogginlägg

Musk:

Källor:

Bibeln, Första Samuelsboken

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, styrsö

bild 172: Simeon Styliten

13 juli, 202513 juli, 2025av adolphson

Det är livet på en pinne.

När är ens bäst-före-datum? Det är stilla och varmt på ön. Kyrkklockor ringer på avstånd. #Slowrun, #trailrun och allt vad kidsen kallar det. Så länge hålfoten håller tänker jag ägna mig åt detta och i synnerhet på Styrsö. Att avsluta med ett dopp är…, ja närmare Gud går det inte att komma. Just idag kallar alltså basilikans klockor samtidigt några utvalda att följa någon för mig okänd till sista vilan. Vid några tillfällen på rundan kan jag se Vinga fyr.

Jag tror han klättrade upp på en pelare för att finna en plats där allt spelar mindre roll. För att slippa oväsen, brus, krav och måsten. För att öva sig i balans och finna frid. Det låter lockande. Fast det där med att ständigt avstå och försaka, nej, det tror jag inte är min väg. Ibland askes, ibland överflöd. Inte bara det ena. Jag undrar förresten vad han fäste blicken på under trettiosju år. En fyr? Inte Faros iallafall, för den syntes väl inte från Alexandria till Syrien. Och vad funderade han över däruppe?

Simeon Styliten (även känd som Simeon pelarhelgonet) levde 390-459 och var en kristen asket verksam i det som numera är Syrien. Han är känd för att ha tillbringat trettiosju år stående på en pelare för att komma närmare Gud och undvika världsliga frestelser. Därav namnet “Styliten” som kommer från grekiskans stylos som betyder pelare. Han började sin bana på en liten pelare, enbart några meter hög, för att senare avancera upp till varianter på 15–20 meter. Det går att öva upp sin balans, tydligen. Han gjorde detta för att han ville leva i extrem enkelhet och, som sagt, få en närmare kontakt med Gud – enligt föreställningen att denne finns i himlen. Simeon ville isolera sig och undvika distraktion. Trots det samlades stora folkskaror nedanför hans pelare för att höra honom predika eller be om råd. Han blev under sitt liv ett slags, aningen motvillig kan man tänka sig, andlig institution och en stor basilika byggdes efter hans död på platsen för hans pelare – ruinerna lär finnas kvar än idag.

Lite av det där kanske man bör ta med sig in i sitt eget liv, oaktat hur var och en definierar Gud. Mange säger att en bra gubbövning för balans är att varje dag stående och utan stöd ta på och av strumporna. Det känns på något sätt rimligare än att balansera i toppen av en pelare. Thuresson lagar mest mat. Också ett gott sätt att gå genom livet.

Arselindex är ett mindre känt uttryck för hur mycket ändalykten fallit över tid, ett öde som genom åldrandet ofrånkomligen drabbar både män och kvinnor. Men vad spelar ett par fallna skinkor för roll, jag bekymrar mig inte nämnvärt. Hålfotens nedfall påverkar mig mer. För att påminna mig om balans funderar jag på att tatuera in ”Finn” på den ena skinkan och ”crisp” på den andra. Bättre det än en delfin som motiv – för den blir med tiden enligt arselindex lätt en blåval.

Jag har slutat ha min akademiska titel i brevfoten på mail. Numera står mitt namn och titeln ”humanist” som avsändare. Vad kommer sig denna förändring av? Någon form av insikt, måhända, att människor är mer än titlar och att jag vill att man ska lära känna mig utan mina eventuella dylika. Dessutom är det fånigt att titulera sig om det inte efterfrågas, säger Ragna. Så det blir framöver ”humanist”, för något måste det ju stå. Eller?

Thuresson levererar inte havets blodpudding eller dödsfärsen från Turkiet

Jag predikar mest för tonåringar men dessa samlas inte i skaror nedanför altanen i Halsvik för att lyssna. Det blir mest digital predikan. Döttrarna tycker inte om att jag skriver punkt efter en mening i våra SMS-konversationer. Det kan tydligen uppfattas som lite läskigt. Motfrågan hur man annars avslutar en mening lämnas obesvarad.

Det är skillnad på att ”gå med håven” och ”gå med hoven”. Det första är att sukta efter beröm och bekräftelse medan det andra mer borde avse ”en black om foten”. Jag grubblar, där uppe på min pelare, över båda formuleringarna. En håv är sannolikt bättre än en hov vid sjönöd på livets stora vida ocean.

Jag frågade om döttrarna köpt fräsch (avseende bäst-före-datum) färs till tacosen. Nej, vi köpte dödsfärsen från Turkiet, blev det ungdomligt sarkastiska svaret. Var inte så gubbig, pappa fortsätter de och får visst medhåll av Ragna.

Styrsös basilika var tyvärr stängd när jag skulle ta med de besökande vännerna på gudstjänst. Ville man njuta andlig spis fick man denna söndag ta sig till Donsö. Så det fick bli en närmast religös upplevelse i Halsvik istället. Och en annan spis än andlig.

Simeons strävan är inte min. Jag har istället en tendens att sätta andra människor på piedestal. Att klättra upp själv är nämligen alldeles för svårt. Jag tror alla vill förstå tillvaron och gör det genom att på olika sätt söka balans och frid. Ibland njuter man av livets goda, ibland blir det blodpudding. Löpning på Styrsö är min pelare. En av anledningarna till att jag åker hit är att komma närmare mig själv och undvika vardagens blackar om (mina) fallna hålfötter. Jag vistas här för att komma närmare det förflutna samtidigt som jag tar ut riktningen inför framtiden. Det finns alltid en framtid. Balans, alltså. Balans är frid.

Jag undrar hur Simeon fick mat, gick på toa och sånt. Han måste ju ha tagit pauser, kanske var det hål i pelaren och han ofrivilligt uppfann världens första mulltoa? Pelaren måste även rimligen varit tillräckligt stor så han kunde sova ordentligt annars hade han blivit galen. Och varför slutade han plötsligt sin strävan, efter trettiosju långa år? Hur som helst, ner kommer man alltid på det ena eller andra sättet.

Det kommer en tid när jag inte kan springa, när ingen längre efterfrågar mina tjänster och kyrkklockorna i Styrsös basilika kallar några få att följa mig till familjegravens vila. Kanske sitter då min vänner, nära och kära i glesa bänkrader och minns en hyfsad människa, en humanist. Men det är inte idag. Idag sprang, badade, älskade och levde jag. Det är inte jakten på rekord som får mig att hålla på, det är mer strävan att hålla på länge. Slow run, helt enkelt. Så länge man fortsätter framåt är ens bästa tid här och nu. Fast stillastående kanske inte är så dumt det heller.

Det är livet på en pinne, helt enkelt.

Relaterade blogginlägg:

Täckminnen

Musik:

Unforgettable

Alla vill till himlen

Himlen

Källor:

Religionslexikonet

Foto, Resor, styrsö

bild 121 – ett vykort

6 juli, 2025av adolphson

Jag kan endast svara ett par ord och du får inte ta den karga tonen för ovänlighet.

Synonymer till adjektivet karg är snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv.

Skatter som dyker upp. Jag finner en i huset på Styrsö i form av ett vykort avsänt den tjugoandra mars 1934 – för övrigt samtidigt som far, ungefär två månader gammal, befann sig i Råbäckslägret strax utanför Boden – från Norfolk vid den amerikanska Atlantkusten. Vykortet är ställt till fröken Rika Johansson i Göteborg och texten lyder: Jag mår bra, och kommer hem, om två månader till Göteborg. Jag skall skriva brev senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Ivar

Tänk om nutidens genomsnittlige mejlskrivare kunde vara lika karg, tänker jag för mig själv när jag öppnar inkorgen efter semestern. Det är morfar som skickat vykortet till en av sina systrar, Rika. När han senare kom hem besökte han inte bara henne utan också två andra systrar på Styrsö. Morfar hade stor familj men sin syster Rika verkade han tycka extra mycket om. Jag minns att hon brukade ringa honom och ibland var det jag som svarade. Morfar! Det är faster Rika i telefon! Ska vi fika, säger du? JassÅ (han betonade å:et särskilt) är det Rika! Morfar blev alltid glad och upprymd över de där samtalen.

Isak och Josefina på Gullholmen omgiven av alla barn. Morfar syns till vänster i sjömanskostym. Rika är precis ovanför.

Kargheten. Jag känner den strömma mot mig från vykortet. Förr var den, iakttagen genom historiens kyliga distans, påtaglig överallt i samhället men något av den lever också kvar här på ön. Den bistra humorn. Det kärva sinnelaget. Några exempel: Jag tackar någon för hjälpen med att få båten i sjön och frågar om det är något jag kan göra i gengäld. Repliken (framförd med en vänlig glimt): Rösta inte på Centerpartiet. Ännu ett exempel: Är det inte Anitas pöjk? Du som skriver om öa? Jag njuter ett kort ögonblick av att för en gång skull vara den av Anitas tre barn som är känd och omtalad innan jag återvänder till verkligheten och berättar att det faktiskt är två av pöjkarna som då och då skriver om ön. De räcker la me en? Ytterligare ett exempel: Har du skaffat båt med brossan? Byt till eka, är mitt råd. Men han svågern är la inte helt tappad bakom en vagn? Det kan nog gå.

Jag och Dotter 2 besöker Styrsö Kammarmusikdagar. Även om hon inte är född (men döpt) på ön bär hon på något av kargheten, kanske är det hennes mors jämtska arv som gör sig påmint. För aftonen är det en av Mozarts violinsonater och Chopins etyder som gäller. Hon uppskattar musiken och säger efteråt att jo, det var bra. Men pappa. Du behöver inga flickvänner för att gå på sånt här. Du kan gå med mig. Avväpnande, kargt, och mitt i prick.

När jag växte upp fick man inte duscha särskilt ofta i det minimala badrummet hos mormor och morfar. Man tvagade sig i havet (så det löddrar i vika!). I början på 1980-talet kunde man då och då sno åt sig en dusch hos kusinerna (påhejad av morfar gå in dit, de har sommarvatten) som köpt ett eget ställe nästgårds: ”Bagarns”. I vilket fall var man tämligen salt efter ett par veckor. Nu har vi fem döttrar, sex när svågerns dotter är här (hon är ju också min, på något sätt), och duschningen i huset har med tiden gått från karg till motsatsen.

Nästan alla systrar på bild, ingen karghet (eller lödder) i vika

Vykortet från Norfolk. Jag undrar hur han hade det på den resan, morfar. Och hur det var på Styrsö, samtidigt. Ett foto från den här tiden föreställer mormor utanför handlaren. J E Diversehandel låg där dagens Konsum ligger. Mormor kallades, lite kargt men skämtsamt, för ”femifem” eftersom hon alltid kom till butiken strax innan stängning.

Mellan vykortet som skickades 1934 och tillfället när detta skrivs ryms en evighet. Ingen dotter har slagit upp sina saligt himmelsljuva ögon, jag har sprungit, badat och övervägt att inte återvända till Dalarna – eller som en granne säger: jag vet la inte hur det är i Falun men det är fasligt grant här på vintern också, du borde bo här – Viktor bakat morgonbrödet och far, hör vi, slappar i sin fåtölj hemma i Falun.

Bara för att man är karg behöver man inte vara snål, sparsam, njugg, inte frikostig, ordfattig, snål med beröm, föga givande, ofruktbar, mager, sparsamt tilltagen, knapp, ringa, torftig, bister, sträv, vresig, tvär, hård, barsk, kärv. Det visar om inte annat livet på Styrsö. Då som nu.

Bästa potentiella läsare. Jag mår bra, och har kommit hem, efter nästan två månader från (typ) Göteborg. Jag skall blogga mer senare när jag får veta vart det bär. Helsningar Fredrik

Vi, och alla andra, lever och står i samtidigt som vi under vår lilla stund här på jorden ständigt skapar nya skatter för framtiden att upptäcka.

Jag kan ofta svara med många ord och du får ej taga den den överdrivna tonen för arrogans.

Relaterade blogginlägg:

Gullholmen

Blås ut

Musik:

Mozart violinsonat g-dur kv 379

Sven Bertil Taube: ett sista glas

Källor:

synonymer.se

Foto, Historia, styrsö

Bild 170: Sitting Bull

27 april, 202528 april, 2025av adolphson

Va, är jag från Brännö? Eller Turkiet? Eller Amerika? Jag som trodde att Dalarna eller Styrsö var mitt ursprung.

Jag är en främling som är hemma. Fast borta. Två och en halv vecka på Styrsö. I april.

Jag har via släktforskning fått en uppdaterad rapport angående min genetiska härkomst. Den kompletterar bilden jag redan har: att jag är född i Falun med en pappa från Boden och en mamma från Styrsö. Flickornas mamma föddes i Jämtland och deras morfar i Stockholm. Ragna är från Gästrikland med rötter i Dalarna. Hoppar man tillbaka ytterligare en generation för var och en av oss är den geografiska spridningen total. Så fortsätter det genom myriader av spår in i förflutenhetens dimma.

Jag bad AI skapa en bild av hur jag kunde sett ut om jag varit någon ur Siouxfolket. Det gjorde AI men först efter att läxat upp mig för att ha använt ett daterat, stereotypiskt, nedsättande och för att inte säga rasistiskt sökord. Å andra sidan tror jag AI också gjorde sig skyldig till något av ett övertramp.

Ragna säger ibland att jag får för mycket tid att tänka på Styrsö och att det inte alltid är bra. Man måste komma ihåg varats olidliga lätthet också, menar hon.

Alla människor är ut- respektive invandrare och därmed en blandning av ursprung, arv, sociala omständigheter och miljö. Hur svårt kan det egentligen vara att inse att vi är en mänsklighet som bor tillsammans på en planet? Att ingen har mer rätt till en viss plats än någon annan? Att vi inte är mer än några ytterst tillfälliga besökare, här, där, nu och kanske sen. Inte en särskilt svår insikt, måhända. Vi har faktiskt redan tillräcklig kunskap om både oss själva och planeten, det är inte där skon klämmer.

Mina, Louise, Elinora, Lykke och Ragna. Modern family.

DNA ljuger inte men har heller inget med geografisk hemvist att göra. Jag är enligt de indelningar genetiken gör 50.1 procent svensk, 29,9 procent norsk, 16,5 procent finländare, 2,2 procent dansk och 1,3 procent engelsk. Jag är lite förvånad över den blygsamma delen danskt påbrå för jag gillar ju både öl och korv (AI rynkar nu irriterat pannan). Men så här har det inte alltid varit. Det hela är en process. Från början, verkligen från början, var jag 48 procent europeisk jägare och samlare och 28,6 procent av mitt ursprungliga jag anatolisk (den asiatiska delen av Turkiet), 22,4 procent är kaukasisk (bergsområde mellan Svarta havet och Kaspiska havet, där länder som Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och delar av Ryssland ligger) och 1 procent östsibirisk jägare och samlare. Det verkar rimligt, jag gillar ju riktig vinter (AI suckar uppgivet).

Slutsats? Människan har alltid vandrat. Vi rör på oss men lämnar också något av oss kvar.

Läsning, löpning, bad, havets läckerheter, promenader i solnedgången och ett stycke golfbilshaveri får mig att inse hur privilegierad jag är.

Drygt sextusen år f.v.t stretade alltså mitt DNA på i sitt anletes svett som östeuropeisk jordbrukare men under de första århundradena e.v.t hade läget ändrats: då var jag istället drygt 58 procent german, 26,8 procent brittisk kelt och 12,6 procent baltoslavisk och centralsibirisk. Fascinerande nog utgörs 0,2 procent av mitt genetiska jag också av ursprungsbefolkning i Nordamerika. Jag kan vara släkt med Sitting Bull! Hoookahey! Ned med blekansiktet med gula håret i vita huset!

Flickorna flänger in till Göteborg. När jag var liten åkte vi in en gång – till Liseberg. Å andra sidan besökte vi under min uppväxt enbart Styrsö på sommaren. På självaste påskafton åkte de hem med motiveringen att påsk ändå inte är en riktig högtid. Människan har alltid vandrat. Särskilt tonåringar.

I slutet av antiken och tidig medeltid hade jag blivit mer germansk, 86 procent, med inslag av slaviskt och baltiskt DNA. Strax innan Gustav Vasa besteg tronen var jag dessutom 11,6 procent fransman, lite balt, en del kelt, ungrare och, låt vara ytterst lite, mongol. Det är kanske därför jag gillar råbiff och visst har jag alltid älskat att känna vinden i håret från hästryggen (AI stirrar klentroget på mig).

Hej, Fredrik! Det är så trevligt att läsa när du skriver om ön. Jag tar med det till min faster som kände din mamma! Faster har ju inte internet, vetu.

Jag har i dagsläget över 40 000 genetiska släktingar runt om i planetens alla hörn: Europa, Asien, Sydamerika, Nordamerika, Latinamerika och Afrika. Från Färöarna till Azerbajdzjan, Guatemala och Japan, finns de. Och det är ändå bara de som gjort som jag och anmält sitt DNA (AI ser påtagligt självbelåten ut).

En familj där ingen är nära genetiskt släkt.

Ragna trivs bra i Styrsö Sandvik – men så är hon ju från Sandviken också

Vad gör jag med insikten att vi alla är invandrare och tillfälliga besökare? Ja, dels tänker jag att man inte ska, eller ens kan, låsa in vare sig liv, sinne eller själ i en formulering att ett visst område ska mäjkas great. Det är helt enkelt inte möjligt att åstadkomma storhet på det viset. Sedan tänker jag att man alltid bör ge människor en chans oavsett bakgrund för det är att vara öppen för livet som sådant. Klyschor? Tja, det ligger i betraktarens öga.

Vi sitter alltså på kunskapen. Men kunskap är inte liktydigt med vishet. Vi har kunskap om både genetik och klimat men fattar ändå inte alltid beslut som förhindrar vår arts och planets undergång.

Men du förstår ju vad jag menar, AI. Det skulle gå snabbt. Nej. Du har rätt. Det finns inga ursäkter för daterade stereotypiska, nedsättande och rasistiska sökord. Det är ju faktiskt hela tjocka släkten det handlar om. Alltid är det på det viset. Men det var du som gestaltade mig som du gjorde. Efter mycket tjatande om aktualitet – var detta det bästa du kunde åstadkomma?

Ursprung. Börge Börgesson föddes 1580 på Brännö och var lots. Han var gift med Anna som föddes 1589. Längre tillbaka har jag inte kommit i släktforskningen, än. När jag senare fortsätter på farmors sida så vet jag redan att jag kommer att finna samiskt påbrå. Att jag är en liten del sioux samt mongol var däremot en nyhet, tänker jag förnöjt i fåtöljen i huset i Halsvik, Styrsö. Snart reser jag hem till Dalarna igen. Eller hem och hem. Dit.

Musik:

Put your head on my shoulder

Bloggens spellista

Relaterade blogginlägg:

Don före person

Källor:

Jag använder tjänsten MyHeritage för släktforskning

Fotnot

Min gamle vän Björn lanserade följande teori om mitt sioux-dna:

Kan det vara så här att folk av Lenapefolket har fått barn med Siouxfolket? Män i Nya Sverigekolonin som grundades på 1600-talet fick barn med Lenapekvinnor – till fasa hos vissa präster. Barnen kom i regel inte att leva i kolonin utan hos Lenape. Att vara en Lenape räknades på mödernet, alltså en slags materikal kultur.

Livsåskådning, styrsö

Sommarslätt

13 april, 202513 april, 2025av adolphson

Varför? Hur?

Styrsö. Våren är i antågande. Gillar jag våren? De oersättliga dör ju alltid då. Det är i dagarna ett år sedan pappa, tio sedan Helena och sex sedan Malin hoppade över respektive gärdesgård. Snart är det trettio år sedan mor lämnade. Tre av dem vilar i graven här på ön. Det vill jag nog göra själv när den dagen kommer. Men där är vi inte än. Icke desto mindre: tiden går och saker förändras. Jag lånar Åsas fina ord om hennes Gingen.

Fem år har gått
anar något nytt,
minns utan att sakna så det svider.
Värmen och glädjen över det vi hade och delade överväger. I alla fall för det mesta.

Känslor. Lycka. Förnuft. Vetande. Varje iPhone innehåller mer kunskap än biblioteket i Alexandria. Men är vi lyckligare än antikens människor?

Man har sett så mycket. Verkligheten har tärt så mycket på en, men här är sommaren till sist:

En stor flygplats – trafikledaren tar ner lass efter lass med frusna människor från rymden.

Gräset och blommorna – här landar vi. Gräset har en grön chef. Jag anmäler mig.

Dikten ovan heter Sommarslätt och är skriven av Tranströmer. Det är poeten som tillsammans med löpningen återkommande ryckt upp mig ur sorgens förlamning.

Livet är gott och våren är här igen. Jag oroar mig inte nämnvärt över saker, har aldrig, som många andra, drabbats av ångest och känner mig generellt sett hyfsat munter. Men vi är alla olika. Författaren och psykiatrikern Viktor Frankl överlevde fyra koncentrationsläger under andra världskriget och på frågan hur han klarade det svarade han genom att citera Nietzsche: den som har ett varför att leva för uthärdar nästan varje hur.

Jag är just nu ensam. Lite senare kommer de andra. I Halsvik ligger det lilla huset med det stora innehållet. Innanför väggarna finns ekon av generationers värme och glädje som ständigt möter nya tider och känslor. Allt i en förunderlig kombination som tinar frusna hjärtan och skapar nya relationer. Det är krafter i rörelse här i huset. Som i alla hus.

Vi hade emellanåt existentiella samtal, pappa och jag. Om att han ville vila i släktgraven här på Styrsö när den tiden kom, om spöken och om de som gått före. Innan han långsamt gick in i åldrandets dimma kunde dessa samtal, inte sällan över en måltid och ett glas vin, vara mycket stimulerande. Pappa var ofta munter. Han hade funnit sitt varför i livet redan för länge sedan och hans hur manifesterades genom idrott och poesi. Det huret har jag snappat upp. Det är väl äpplet, trädet och allt det där hoppas och tror jag. Men spöken – nej, sådant tror han inte på, far.

Samtal med pappa

Visst har jag sett mycket trots att jag inte är lastgammal. Men något spöke har jag aldrig sett. På något sätt måste man tåla livet som det ter sig och att göra det genom munterhet är ett bra hur. Tids nog får man på det ena eller andra sättet släppa taget och bli en vattendroppe som faller i havet*. Alternativt ett snällt spöke.

Varför. Jag jagar inte lyckan. Den är inte en stapelvara av förnöjsamma upplevelser. Lycka kan kanske beskrivas genom hur nöjda vi är med vårt livs riktning i det stora hela. Lycka är det man får när man jämför sina upplevelser med de förväntningar man har och förhoppningsvis är nöjd med resultatet. Lycka är ett sammanhang där vi förstår vad som är viktigt och handlar därefter. Lycka är en sommarslätt, ett bad efter springrunda på Styrsö, att alldeles lätt kyssa någon man känner att man vill vara med i den trygga förvissningen att också hen vill vara med dig. Dessutom är lycka att undervisa. Lycka är att ha ett varför.

Jag tycker mycket om dikten Sommarslätt. Den fångar känslan jag får när jag anländer till Styrsö. Att lämna färjan bakom sig och ta sig över ön. Att närma sig huset och till sist sätta nyckeln i låset. Sett i det sammanhanget är min slutsats att vi vare sig är lyckligare eller olyckligare än antikens människor. Men det var heller inte bättre förr. Kunskap är inte liktydigt med lycka. Men en förnuftig inställning till lycka kan leda till den.

Det finns mycket kärlek och glädje i mitt liv. Jag ser mina döttrar växa upp till självständighet. Jag ser solen glittra i västerhavet. Jag känner vattnet rinna av mig efter ett kallt bad. Jag älskar och är älskad. Med kärlek kommer höga höjder och djupa dalar. Även om de oersättliga alltid dör på våren så är våren vacker. Och efter våren kommer sommaren. Sagt med Tranströmers ord: jag anmäler mig.

* Buddisterna beskriver ibland livet som en vattendroppes färd från när den först genom födseln stiger ur havet och sedan i döden genom regnet faller ner i det stora medvetandet från vilket den en gång kom.

Musik:

Jamtlandstaus

Av längtan till dig

Så skimrande var aldrig havet

Relaterade blogginlägg

Ragnarök

Bältdjurslampan

Länkar:

TED: The journey through loss and grief

Källor:

Hansen: Depphjärnan

Mat och dryck, styrsö

Styrsöbröd

23 december, 2024av adolphson

Till julens läckerheter hör brödet från Styrsö. Hur uppstod den traditionen? Allt har som bekant en bakgrund och det man tror är tradition har också ett ursprung. Frågan är om jag kommer brödets födelse närmare genom denna lilla spaning. Brödet finns hursomhelst i två varianter: vört och vanligt. Ingen jul utan Hackat rött (se länk) och Styrsöbröd.

Mamma bakade alltid Styrsöbröd i god tid innan jul (och påsk), detta bak blev därmed den första förnimmelsen av jul för oss barn. Stora, tjocka bakfiltar som skulle garantera jäsningen släpades fram för att belamra köket. Doften av kardemumma. Och inte fick man smaka en endaste liten bit (jo, kanske en liten, liten, ynka bit) innan julafton. ”Stäng!”, vrålade mor ofta till mig och mina syskon när vi ville in i köket. Hon kostade på med extra temperatur på elementen och tätade alla mer eller mindre inbillade dörrspringor. Jäsningen var helig.

Jag kan inte mer om brödets bakgrund än antagandet att människor som flyttat från norra skärgården (Hönö) tagit med sig brödrecept. Genom mötet mellan fornt och nytt har brödet förändrats över tid och evolutionerats fram till dagens Styrsöbröd. Ju mer socker och smör i brödet desto rikare bygd. Donsö har ett lite grövre bröd baserat på mjölk vilket fått styrsöbor att skämta lite om den påstådda fattigdomen brödet vittnar om medan man på Donsö i samma anda fnyst åt överflödet i Styrsöbrödet. Styrsövarianten bör hursomhelst bakas i stora, jämna brödcirklar men det klarar inte jag så jag brukar skämtsamt säga att jag bakar Styrsös kartbild.

Sålunda bakar jag i december varje år samma bröd som mammas mormor Selma, som i sin tur fick det från sin svärmor, liksom min mormor Astrid, mamma, moster Lena, kusin Stina och släkten på Tången i alla tider gjort. Jag hör, medan mina kakor utstår tonåringarnas sarkasmer, för mitt inre gammelmormor Selma (som jag givetvis aldrig träffat) kritiskt smacka med munnen i köket på Viktorsgården: ”ajajaj, inte en kaka som duger att ge bort!” Var sak har sin tid. Och inget finns att jämföra med på dessa breddgrader jag nu befinner mig på då jag sannolikt den enda norr om Asperö som bakar brödet.

Det är lätt att bli en aning känslosam. Mer koncist är receptet jag använder från Tången. Det var alltså Selma, född Samuelsson 1878 på Styrsö Tången där hon också somnade in 1964, som förde det vidare i vår släkt. Hon lär i sin tur ha fått det från sin svärmor Gustafva Hallenberg. Gustafva föddes 1828 i Bro (var nu det ligger) och flyttade genom giftermål till Styrsö där hon gick ut tiden 1905. Så receptet är åtminstone cirka hundrafemtio år gammalt.

Vem vet om mina döttrar plockar upp seden. Det må vara som det vill med det, det är först i efterhand man inser vad som saknas på julbordet. Är det tillräckligt viktigt lagar man det själv fortsättningsvis. Med sin personliga tuch. En styrsömacka med skinka, hackat rött och en iskall falu brännvin och lika kall pilsner är underbart. Mer behöver man inte. Givetvis fungerar julmust eller, faktiskt, mjölk också.

Traditioner kommer och går, saker förändrar sig. Barnens mor lärde sig baka Styrsöbröd och är nu ett mycket populärt inslag bland jämtländska rötter på julbordet. Min brors exfru bakar det och igår fick Ragna en påse bröd av mig att ta med till sin familj i Västerås. Brödet lär erövra världen men knappast Donsö.

Här följer receptet. Smaklig spis!

Styrsöbröd, Tångenvarianten

3/4 liter mjölk

2 kilo mjöl

3 paket gäst

3 kaffekoppar socker

1/4 kilo margarin

125 gram flott

1 påse krossade kardemummakärnor

1 tesked salt

Häll halva mängden mjöl i bunken tillsammans med salt och socker.
Ljumma mjölken, lägg i smöret och flottet. Smält det och blanda med mjölet.
Smält gästen med socker.
Häll mer av mjölet i degen.
Slå i häst och kardemumma.
Låt degen jäsa i 40 minuter.
Lämna mjöl på bakbordet. Kavla ut till jämna kakor alternativt Styrsös kartbild.
Låt jäsa. Nagga (eller vad det heter).
Sätt in i ungen som har 250 grader 5-6 minuter.

Relaterade blogginlägg:

Hackat rött

Falu brännvin

Källor:

Ja…, det vete tusan. Mamma? Kusin Stina? Moster Lena? Mormor Astrid? Gammelmormor Selma?

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt, styrsö

Gnothi Seauton

15 september, 2024av adolphson

(Redigerat september 2024.)

Hösten är här. Den tiden på året stannar jag ibland och betraktar spindlarnas konst. Spindelväv fascinerar mig. Häromdagen blev jag stående så pass länge att jag höll på att komma försent till jobbet.

Ramla inte i ån, säger spindeln. Tack för varningen, svarar jag.

Jag återkommer då och då till begreppet memento mori. Legenden berättar att en slav stod längst bak på kejsarens vagn på färden genom Rom när triumf firades. Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Det var orden slaven viskade i kejsarens öra under triumfens ögonblick.

Ovanför det berömda Apollontemplet i Delfi fanns något av det antika Greklands samlade vishet. Där fanns det mystiska oraklet med sina dubbeltydiga svar och ovanför porten till templet stod några meningar ingraverade. Bland annat Gnothi seauton, vilket betyder känn dig själv. Andra sentenser som lär ha funnits i templet lyder i översättning måtta i allt och visshet ger vansinne.

Ibland, när svårmodet drabbar extra hårt, känner jag mig ensam i världen. Alla mig närstående dör ju hela tiden. Ålderdom och ohälsa river bland mina kvarvarande släktingar. Det gäller att hålla i tills flickorna är flygfärdiga, tänker jag hurtfriskt i ett fåfängt försök att muntra upp mig. Ibland drömmer jag att jag är ensam kvar på jordklotet. Jag vaknar illa till mods. Nej, till syvende och sist är det sig själv det kommer an på. Man bör trivas i sitt eget sällskap – om man faktiskt skulle råka bli ensam kvar på klotet, menar jag. Jag förstår drömmarnas ursprung. Jag levde mitt liv som alla andra när plötsligt cancer avskaffade framtiden. Allt blev efter den plötsliga döden till ett stort, oformligt nu. Det flyter på, livet, visst gör det, i en strid ström av händelser. Men jag undrar. Är det möjligt att vara dyster och lycklig på samma gång?

Jag vet inte hur många självutnämnda trivselgurus som hållit föredrag eller skrivit böcker på temat känn dig själv. Men jag tror inte det var en skjutjärnskliché som var andemeningen bakom grekernas visdom. Inte heller att vägen till lycka går genom hög lön eller popularitet, som många av dessa gurus hävdar. Vänskap och kärlek, det är grejen. Det andra kan kvitta lika.

Jag besöker om inte ett orakel så åtminstone någon med minst sagt tvetydiga svar. Nämligen far. Hans lägenhet, i vilken han länge tronat i ensamt majestät, är en plats där tiden passerar långsamt. Jag minns hans förra, en stor våning, som han sålde relativt billigt eftersom han ansåg det olämpligt att sälja så dyrt det gick. Så gör man inte, påstod oraklet, och stod fast vid sitt handslag till ett äldre par som ville bo på markplan.

I lägenheten där han nu bor finns spår från alla våra barndoms hem. Där blandas kantstötta minnen med nya ting. Där finns fotografier av barn och barnbarn, VHS och ett Nya Finans som inte ens var nytt när jag spelade det för första gången under tidigt 1980-tal. Där finns köksklockan jag gjorde i slöjden och minnen av mor och Helena.

Tiden må gå långsamt hos oraklet. Mitt egenhändigt tillverkade ur håller dock tiden i led.

Jag frågar oraklet om råd. Det svarar, dunkelt som vanligt, att om man tvivlar ska man alltid utgå från det goda, glada, perspektivet. Tänk bara på det som är roligt, saker som man gillar, säger han. Det finns mycket som är bra här i livet. Ensamheten är inte min bästa vän men en nära, avslutar oraklet vår seans.

Det är svårare än man tror att känna sig själv. Man måste, anser jag, iallafall stå ut med sig själv eller istället dömas till evig ensamhet på planeten. Måtta i allt är än svårare. Frosseri är en av de sju dödssynderna men ändå skamligt enkelt att ta till som tröst för den som saknar.

Om livet är en tom bar är man iallafall i gott sällskap. Med sig själv.

Tanken att det skulle leda till vansinne att vara så pass säker på något att man är övertygad är komplicerad att analysera. Kanske är det inte svårare än att det faktiskt inte går att veta allt och därför är det bortkastad tid att spekulera.

Jag stirrar alltså alldeles för länge på spindelns nät. Var finns min samlade vishet, mitt alldeles egna lilla Apollontempel, funderar jag men blir svaret skyldig. Inom mig, kanske. Några insikter har jag dock. Som att det finns en plats där jag sedan länge funnit mig själv. Som att jag inte behöver påminnas om att jag är dödlig eftersom jag sett döden på nära håll. Men borde det inte vara ovisshet, inte visshet, som leder till vansinne? De var allt bra kluriga, de gamla grekerna.

Någonstans finns en annan vishetslära som pockar på uppmärksamhet: God och glad ska människan vara bidandes döden. Den försöker jag följa. Men det är svårt, så svårt.

Jag kom i tid till jobbet. Men det ger mig mycket att för en stund stanna upp i morgonrusningen och betrakta spindelns nät. Tankar som mynnar ut i denna bloggpost, exempelvis. En barnvisa kommer för mig, en bagatell. Jag tänker på att översätta den till grekiska och hugga in ovanför porten till mitt eget apollontempel.

Imse vimse spindel klättra upp för trån. Ner faller regnet spolar spindeln bort. Upp stiger solen torkar bort allt regn. Imse vimse spindel klättra upp igen.

Relaterade blogginlägg:

Memento Mori

Musik:

Bowie: where are we now?

Stina Nordenstam: I’ll be cryin for you

styrsö

Don före person

10 augusti, 202411 augusti, 2024av adolphson

Vem vet var ens runa slutligen ristas? Vem vet var ens nuna slutligen vistas?

Viktor gav mig, innan hemfärd, en sträng uppmaning att summera sommaren i gästboken – jag har ju varit på ön länge i år. Den är viktig för honom, gästboken.

Pappa är urnnedsatt i familjegraven på Styrsö. Ädel och högaktad, iallafall så ansedd av oss närmaste, avled han av ålderdomssvaghet 2024. Och nu vilar han med mamma, Helena, Lena, Magnus, Signe, mormor, morfar och mammas mormor och morfar. De senare träffade han visserligen aldrig. Men nu delar de plats. Det vilar något tidlöst över det. Viktor sörjer pappa. Det gör även jag, förstås, samtidigt som jag tänker på hans goda och relativt långa liv.

Släkten följa släktens gång. Urnnedsättning av pappa Jörgen (1934-2024) Styrsö kyrka 7/8 2024. Foto: Ragna

Sommaren. Jag minns en kväll när jag lyssnar på radion. Man spelar vår nationalsång under prisutdelningen efter Sara Sjöströms bragd i olympiska spelen. Samtidigt som solens sista strålar når Styrsös klippor klingar Du gamla du fria. Det är vackert. Jag reser i tiden på jakt efter mina släktingars liv. Identitet, tillhörighet och ursprung. Det är starka krafter i görningen denna sommarkväll.

Han har förekommit i bloggen förr, min mormors farfars farmors far, Jonas Gudmundson Donberg. Skillnaden är att jag i sommar börjat släktforska och kan, så att säga, sätta lite kött på sedan länge döda ben för att komplettera stumma årtal. En ny bekantskap är däremot min mormors mormors farmor (om jag räknat rätt i släktleden) Helena Nilsdotter. Undrar var de är begravda, funderar jag.

Brännholmsviken. En gång begravningsplats Foto: Ragna

Det som är spännande med Donberg är att han var kapare. Alltså pirat. (För en utförligare beskrivning hänvisas till blogginlägget Vinthunden 2, se länk nedan.) Donberg föddes på Donsö 1682 och innan han blev sjörövare var han löjtnant i örlogsflottan men erhöll statlig pension från båda verksamheterna 1751 och dog sedermera 1765: Afled Lieutnanten ädel och Högachtad Hr Jonas Donberg på Donsö af ålderdomsswaghet. En ädel och högaktad pirat som dör av ålderdomssvaghet på Donsö, alltså. (Don är ett äldre uttryck för ängsdun som växte på ön. Huruvida namnet på ö och man hänger ihop känner jag inte till.) Det var emellertid inte bara Donberg som ägnade sig åt sjöröveri. På ett annat av kaparskeppen, ”Jägaren”, var hela besättningen på fjorton man från Göteborgs södra skärgård. Om fartyget finns följande anteckning från 1721:

köpte löjtnanten och kyrkovärden Erik Andersson, Brännö, ett rött altartäcke med gult övertäcke f. 14 daler, 2 öre, inlöst för det sammanskott som besättningen år 1715 på Caparen Jägaren gjort. Besättning: Kapten Erik Andersson, Brännö, Löjtnant Olof Möller, Köpstadsö, Jonas Stör, Styrsö, Styrman Jon på Wrangöö, Erik Nilsson, Styrsö, Erik Jöransson, Styrsö, Lars Olofsson, Brännö, Mathias Larsson ibidem, Jon Persson ibidem, Anders på Lidan, Anders Häljesson, Köpstadsö, Nils Börjesson, Wrangöö, Sven Nilsson ibidem, Olof Andersson.*

En kyrkvärd som är både löjtnant och pirat köper inventarier till sin kyrka för pengar han samlat ihop från besättningen på sitt piratskepp. Se där exempel på händelser som kittlar fantasin.

Jonas Donberg var år 1716 befälhavare på ett annat kaparskepp: ”Vinthunden II”. Fartyget ägdes av Lars Gathenhielm med kapargalliot** om 60 á 70 läster*** och bestyckad med 12 á 14 kanoner av medelgrov kaliber. Don efter person. Eller före, när det gäller Donberg.

Om Maria Nilsdotter finns inte många notiser av det slag som Donberg. Hon föddes i Göteborg revolutionsåret 1789. Anledningen till att hon flyttade till Styrsö (Tången) var att hon gifte sig med Gunnar Larsson som kom därifrån. Tillsammans fick de sex barn: Carl Peter, Johanna Magdalena, Elisabeth, Catharina, Christina och Cornelius. Efter Gunnars död 1824 gifte Maria om sig med Tore Nilsson och de fick dottern Regina. Maria arbetade livet igenom som piga och dog 72 år gammal på just Styrsö Tången år 1861. Huruvida hon ansågs ädel och högaktad framgår inte av källorna.

Tången 31/7. Här har en piga som hette Maria bott och verkat. Foto: Ragna

Jag tror inte någon av gravarna som Maria och Jonas vilar i finns kvar men jag kanske kan jag höra efter hos kyrkogårdsförvaltningen. Däremot finns som framgår spridda notiser från två liv som ett eko av det förflutna. Och det är kanske så det ska vara. Först sorg och lovord, sedan en plats med en sten, sedan minnet. Till sist återstår inget annat än solens sista strålar över den plats man en gång beträtt.

Som tur är finns det inga tidsmaskiner. Möjligheten att resa bakåt i tiden skulle ofrånkomligen innebära att det förflutna förändrades och det skulle i förlängningen sätta igång en serie händelser som skulle rasera världen. Det som skett har skett och det enda vi kan påverka är vårt förhållningssätt till det. Men nog är de vackra i solnedgången, mina förfäders klippor.

Förfäders klippor i Halsvik 3/8. Foto: Ragna

Den som lämnar livet tronar en liten stund på minnen från fornstora dar, då ärat hens namn flög över jorden. Pappa har fått sin plats. Samtidigt som ytterligare en gren tillkommit på släktforskarens digitala träd befinner jag mig längst ut på verklighetens släktgren. Ännu inte ansedd som särskilt högaktad, ädel eller, som tur är, ålderdomssvag. Men min tid kommer.

Jag har knappt lämnat ön. Sommaren har virvlat lugnt och stilla förbi och blivit ytterligare en bland somrar. Pappa älskade Styrsö. Flickorna älskar Styrsö, Ragna likaså. Och Styrsö älskar dem. En personlig regel jag har här i livet är uppfattningen att man bör hålla sin nuna där livet är gott. Var ens runa slutligen ristas är för andra än huvudpersonen att hantera. Nu vilar iallafall pappa i graven och vi ska rista i stenen. Och jag följer Viktors stränga uppmaning och gör det samma i gästboken. Det talade ordet är allt för flyktigt.

Huset till vänster mitt i bilden innehåller gästböcker. Foto: Viktor

* Ibidem är latin och betyder ”som ovan”)

** Galliot eller galjot var ursprungligen ett mindre och lättare variant av galär. Den hade från sexton par åror, var och en förd av en eller två man, ända till tjugotre par, med tre roddare till varje åra, samt förde ett eller två segel. Gallioter omnämns redan på 1100-talet, men tycks såsom roddfartyg ha upphört omkring slutet av 1600-talet. Senare förekom under detta namn ett holländskt flatbottnat fartyg, tacklat som galeas med stor- och mesanmast. Den främre masten förde rår och stod tämligen långt från förstäven. Eftersom denna tackling lämnade ett jämförelsevis fritt förskepp, ansågs galioter lämpliga som bombfartyg. På tyska och holländska Nordsjökusten förekom gallioter ganska talrikt under mitten av 1700-talet. Dessa var byggda på köl och liknade galeaser.

*** Skeppsläst är ett gammalt storleksmått för fartyg. Den exakta innebörden har varierat men i Sverige fastställdes måttet 1726 genom ett kungligt beslut att en läst skulle vara cirka 2450 kg.

Relaterade blogginlägg

Vinthunden 2

Källor:

Danbratt & Odenvik: Styrsö socken

Wikipedia

Musik:

Pigor och drängar

Unquiet thoughts

Länkar:

Styrsö hembygdsförening