bild 29 – reuterdalsfejden

Konflikter eller olika perspektiv – det är väl bra saker, det? Olika tider, platser och generationer går igång på olika saker, så är det ju. Jag gillar förövrigt själv att fundera över och studera sånt. Vad är rätt? Vad är fel? Enligt vem och varför?


På ett möte nyligen surnade plötsligt min nya, yngre, historiekollega till och utbrast: Typiskt dig att inte gilla Håkan Hellström, Fredrik! En gaphals från Göteborg? Jag är inte imponerad, det är riktigt. Det finns i så fall andra, mycket bättre, göteborgare. Som Freddie Wadling, exempelvis. Och det säger jag inte bara för att han nyligen lämnade oss, jag var ett fan redan under Blue for two-tiden. Men det imponerade föga, tydligen.


När Vilhelm Moberg 1949 utgav Utvandrarna utbröt debatt. I berättelsen förekommer ett citat från en av karaktärerna, Ulrika, riktat till en kyrkvärd som kallar henne hora:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann´ra?

Sådant sa man inte hursomhelst dåförtiden, inte ens i fiktionens värld. En samhällsdebattör, Ebbe Reuterdahl, kritiserade Moberg. Till saken hör att Ebbe var pingstvän och ansåg att de verkliga utvandrarna genom romanen skildrades som en samling perversa individer. Konflikten kom att stå mellan kultur vs religion och var en del av en större moraldebatt. Ebbe var så upprörd att han skrev debattartiklar och spred cirkulär (dåtidens motsvarighet till sociala medier) som han spred inte bara i Sverige utan också i de amerikanska svenskbygderna. Det genomgående temat var att boken var att betrakta som ”smutslitteratur”. Saken eskalerade till ett regelrätt debattkrig och Ebbe publicerade slutligen en artikel Vem har rätt? I litteraturfejden Moberg – Reuterdahl. En artikel som fick flera riksdagsmän så upprörda att någon krävde att Moberg skulle sättas i fängelse och en annan eldade upp boken.

Det offentliga Sverige följde kampen mellan de två. På debattsidorna stod Reuterdahl tämligen ensam även dåtidens litteraturvetare och kulturskribenter ansåg boken vara litterärt betydande, moraliskt förkastlig eller inte. Paradoxalt nog bidrog konflikten till att boken blev en kommersiell framgång. Idag minns ingen Ebbe medan Wilhelm är odödlig.


I helgen var det Åfest i stan. Åfesten innebär östtyska karuseller, blingbling, langos och… Dolly Style. (Förlåt min surmagade inställning, typiskt mig att inte gilla Håkan Hellström, liksom). För Dotter 2 var detta i alla händelser en stor sak – hon kan låtarna. Vi fick bra platser och hon intog bekvämt mina axlar under en halvtimmes tid.

Det var efter konserten problemen började. Med i sällskapet fanns en kamrat som firade födelsedag. Vi råkade alla efter konserten hamna i fel ände av autografskrivarkön men en vakt släppte som tur var in barnen också från det hållet. Tills en barsk agent resolut meddelade att nu var det minsann slut med det. Vi befann oss plötsligt sist i kön på den andra, regelrätta, sidan. Dotter 2 och hennes kompisar, liksom förövrigt även Dotter 1, var besvikna. Och vad gör man inte för sina barn? Jag stegade sålunda raskt fram till vakten och sa som det var – med tillägget att vi hade ett födelsedagsbarn bland oss. Vi fick fri lejd av den barmhärtige. Sedan dök dock Häxan Surtant, förlåt, agenten, upp och menade att nehej, det här, det gick då rakt inte för sig. Då klev Dotter 2 fram i ett sista försök att för sin vän (vännen hade överlämnat en teckning som hon gärna ville ha tillbaka med autograf) rädda situationen. Dolly Style, som bara hört agentens version, avspisade dock flickorna. Besvikelse.

Åter hemma framgick att det var jobbigt för Dotter 2 att ha, som hon upplevde det, grälat med sina idoler. Det hjälpte föga och intet hur mycket jag än försökte påtala det coola i att ha grälat med just Dolly Style. Efter en sträng blick från barnens mor bytte jag taktik. Det samtalades länge. Kontentan blev insikten att idoler kan vara storartade musiker men inte alltid lika storartade människor. Jag berättade upplysningsvis också om min egen idol Jussi och hans liv. Vidare, fick jag nog till sist erkänna, var den ende som i någon mening gjort något fel i hela den här historien egentligen jag, hennes far. Och möjligen vakten. Varför, undrade Dotter 2. Jo, jag chansade ju på att barnen skulle få gå före alla andra barn som lydigt (nåja) stod i kö och hade jag inte gjort som jag gjorde hade ju inget av allt detta hänt. Sedan analyserades ingående de olika bandmedlemmarnas agerande under händelseförloppet.

Det märkliga är att Dotter 2 faktiskt lät sig nöja med detta. Sanningen är mitt vapen. In hoc signo vinces.  


Ja, det är svårt. Det enda man kan göra, antar jag, är att med jämna mellanrum plocka fram sina övertygelser ur sitt inre och syna dem. På så vis har man i alla fall  en hyfsad chans att då och då rensa ut lite gammal skåpmat som hunnit ruttna till fördomar. Håkan Hellström kanske inte är så dum, när allt kommer omkring.

frågor till Sverige

Hej, Sverige.

Jag har några frågor av olika slag så jag vänder mig till dig.

 


 

Först en bagatell.

Jag såg nyligen filmen Arrival. Den var väl okej även om förhoppningarna nog var större än de som införlivades. (Som reservation ska tilläggas att jag möjligen var för trött när jag såg den).

Sedan dess har jag gått och grunnat över om förlagan till äjlienarnas språk i filmen är inspirerat av inkarikets skriftspråk quipu.

(En quipu bestod av många olika trådar i olika färger och på varje tråd knöts olika knutar. Genom olika kombinationer kunde inkakulturens byråkrater hantera stora mängder information om exempelvis skatter och egendomsinnehav i imperiet).

Det är konstigt, och lite spännande, hur det undermedvetna ger upphov till olika associationer. Kanske finns det någon cineast därute i landet som vet besked? Här är bilderna:

 

en quipu

äjliensarnas språk i filmen

 


 

Sverige: jag har noterat att vissa friskolor och grundskolor refererar till sina lärare som pedagoger. Inte ont i det, kanske. Men jag blir irriterad när någon (mig närstående) kallar mig det. Ofta i ett sammanhang som men du som ju är pedagog och allt borde väl kunna förklara detta…

En snabb titt på Wikipedia säger mig att pedagog kallas den som i sitt yrke använder sig av pedagogik i syfte att underlätta och befrämja inlärningen hos den undervisade. Pedagog var i antikens Aten namnet på den slav, som undervisade herrefamiljens barn.

Jag avstår från att vitsa om slavkontraktet som man kanske kan tycka sig (inte) ha undertecknat givet arbetsbördan. Tydligen betyder ordet att leda också. Jodå, led kan man bli. Ledd också kanske. Åt fel håll.

Eller hur, Sverige?

Jag tar mig samman och konstaterar att jag personligen inte ser mig som pedagog – och läser man definitionen ser man ju att det där med pedagogik kan gälla allehanda yrken.

Jag har läst en termin pedagogik som fristående kurs på universitetet men jag kan inte så här 23 år senare säga att jag minns vad den kursen handlade om. Ett minnesfragment är att Anatol Pikas höll i ett av momenten som handlade om mobbning.

Nej, jag är lärare – närmare bestämt gymnasielärare – i historia, samhällskunskap, kulturhistoria och religion. Dessa ämnen kan jag nog (på gymnasienivå) presentera ett hyfsat genomtänkt upplägg för.

Allt annat är tur och/eller bonus. En elev som jag uppmanade vara källkritisk även mot mig utformade sin källkritik på följande vis:

Läraren Fredrik Adolphson som utger sig för att vara historielärare. 

Huvudet på spiken. Trots våra burgna titlar är vi i slutändan väl inget annat än amatörskådespelare på livets alla-kan-själv-scen som hoppas på att inte bli avslöjade innan pjäsens slut.

 


 

Så, Sverige, till sist vill jag diskutera en allvarlig sak.

När jag programmerades politiskt, under 1980-talet, var motståndet mot det rasistiska samhället i Sydafrika, apartheid, en viktig sak. Sverige stödde motståndet i landet och inte minst statsminister Olof Palme var personligen engagerad.

(Ett av hans sista framträdanden var förövrigt på en gala i Scandinavium där 25 000 människor, artister med flera samlats i protest mot apartheid-regimen).

Alla var med på det tåget. Även om flera, främst moderater, inledningsvis var lite tveksamma till den där Nelson Mandela och att det inte ser så bra ut så här i historiens backspegel, så var alla med på tåget.

Så, Sverige, hur är det idag?

När jag iakttar nuet så ställer jag mig frågande inför engagemanget. Och det oavsett var någon har sin politiska hemvist. För hur kan man blunda för att hälften av människorna, kvinnorna, förtrycks i många länder. Till exempel i Saudiarabien.

Saudiarabien är ett land som deltar i ett blodigt krig (Jemen) och där den kvinnliga inhemska befolkningen saknar stora delar av de mänskliga rättigheterna. Precis så som det var i Sydafrika under apartheid, alltså.

Hur reagerar vår feministiska utrikespolitik på det? Utsätts landet för bojkotter? Inte.

Samlar det enade politiska etablissemanget till galor, möten eller bjuder in till protestmarscher? Icke.

Vad gör vi då? Jo, vi fortsätter att exportera vapen till saudierna och hemligstämplar hur vi röstade i omröstningen kring om landet skulle få sitta med i FN:s kvinnokommission.

Du, Sverige, vet du vad jag tror? Jag tror att vi röstade ja till det. Jag tror vår röst ingick i ett rävspel om affärer, tjänster och gentjänster. Fast vi har ingen lust att stå för det så vi hemligstämplar det istället.

Jag tror vi är rädda för att störa våra handelsintressen med saudierna så istället gör vi – ingenting. Nu har jag ju inga substantiella belägg för detta – det är bara som jag tror. Och jag har heller ingen koll på hur våra handelsintressen såg ut med Sydafrika på 1980-talet – så jag vet inte om jämförelsen haltar.

Näru, Sverige, det kanske bara är jag som håller på att bli gammal, eller nåt, men någon nationaldag känns det inte som jag har lust att fira.

Men ändå – det är varmt idag. Och jag har ett glas svalt glas rosévin framför mig. Barnen leker fridfullt fjärran från bomber och elände.

Så skål du gamla nation, du land som snart ska fixa en integration värd namnet, som ska stå upp mot förtryck inom och utom landets gränser och som sannolikt avskaffat monarkin inom en mandatperiod eller två.

Jag är trots allt tacksam över att få bo i dig.

bild 28 – black dog

Black dog. Det var så Winston Churchill kallade sina återkommande perioder av svårmod. Det har antagits att den stora talaren och ledaren led av någon form av bipolär sjukdom och att detta tillstånd faktiskt bidrog till hans framgångar. Benämningen Black dog antyder att Churchill på samma tillgivna sätt såg på sina återkommande depressioner som man kan se på ett gammalt kärt husdjur. Alltså som en trogen, självklar följeslagare. Vi bär kanske alla med oss våra metaforiska svarta hundar. Min är helt klart minnet av människor som lämnat alldeles förtidigt. Sommaren 2017 innebär en del tveksamma jubileum därvidlag.

Den 4:e juli är det 20 år sedan salig mor lämnade mig. 20 stormiga, lyckliga och händelserika år har förflutit. Men också 20 år av en ständig, dov, saknad. För bli lite klichéartad: den första bilden (nedan) är verkligen spot on salig mor. Så här såg hon nästan alltid ut. Jag behöver ingen annan bild för att minnas henne och jag har den alltid inom räckhåll.

Jag lyfter också fram ur minnet ett citat som bara är några år gammalt. Det var en kväll efter att jag hade uppträtt för en damförening här i stan där salig mor en gång var medlem. Efter framförandet kom en kvinna fram och tackade: Tack för att jag fick minnas Anita. Du har hennes ljus i dig. Det kan vara bland det finaste någon okänd sagt till mig.


Helena. Idag skulle du fyllt 40 år. Det hade firats stort, är jag säker på! Men för mig var du inte Party-Helle i boa och glitter. För mig var du också en person som jag hade ett särskilt band till. Om jag på något sätt tyckte att jag svek dig så var det nog att jag inte fanns bättre till hands när du började plugga i Uppsala. Men det slutade ju så bra det kunde i det du gick i mammas fotspår. De två följande bilderna är typiska. I källaren hos släkten i Göteborg eller i vårt hus på Engelbrektsgatan. Min klädsel på bild 2, jeans och scarf, är väl dock något tveksam, kanske.


Mamma finns alltid med mig varför jag idag tänker mest på dig, Helena. Och jag föredrar att uppmärksamma födelsedagar framför dödsdagar. Jag sluter ögonen för en stund – och ser dig framför mig. Jag ser dig en solig men blåsig dag på Styrsö i din morgonrock, framåtlutad i blåsten stretar du målmedvetet på mot morgonbadet.

Ett särskilt fint minne är när jag ser dig fem år gammal på gården Luras i Grangärde med händerna för öronen och ögonen hårt hopknipna nervöst vaggades fram och tillbaka. Jag kramade om dig och du blev åter lugnad från den inbillade faran, vad den nu kunde bestått i. Jag ser dig som tonåring ligga på din säng och kasta en liten boll upp och ner, jag ser dig servera bacon på ett frukosthak i Dorking, jag ser dig njuta bekvämt avslappnad i en solstol och jag ser dig med ett av mina barn i famnen på dopdagen. Till sist jag ser jag dig svårt sjuk, men ack så tapper, på en sjukhussäng inväntande det oundvikliga slutet. Jag minns att jag gjort vad som helst för dig då, om jag kunnat.

Det slår mig också så här i efterhand att jag i mina minnesbilder hela tiden ser dig leende. Slutligen ser jag oss båda under de minuter vi fick ensamma tillsammans, utan sjukpersonal, talrika vänner eller andra familjemedlemmar, under din sista tid. Vi fick en stund att se varandra i ögonen, kramas och säga de där förlösande orden: ”det är okej.” Allt som varit och att du snart inte finns mer. Det är okej, sa vi. Mer behövdes inte. Vilket värdigt slut, ändå. Så fint, så starkt.

För det kommer jag alltid älska dig på samma sätt som jag tänker på vår mamma. Så länge jag finns finns du. Så länge mina barn och kanske deras barn finns, finns vi – både du och jag. Sen kan det kvitta lika, kanske. Släkten följa släkten gång. En av mina döttrar heter delvis som sin farmor och den andra delvis som sin faster. Jag hävdar att det faktiskt inte enbart är dåligt att ha sällskap av en black dog genom livet. Man lär sig att leva, hantera och vårda den. Man lär sig samtala med den, plocka fram vackra minnen, som de jag beskrivit och publicerat ovan, som sällskap på vägen framåt. Winston Churchills benämning på ett svårmod på, och emellanåt över, gränsen till sjukdom är mycket insiktsfull.

Jag avslutar med en bild från den finfina restaurangen Två Rum och Kök. Den måste vara tagen på Helenas 25-årsdag. Så måste det vara eftersom 30-årsdagen firade vi ute på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård. Malin tog den här bilden och jag, förutom det faktum att jag ser ut som ringaren i Notre Dame, gillar den. Vi är så glada, mätta och, för att låta nästan makabert cynisk, levande. Hur det än är med svarta hundar och grejer så föredrar jag att göra som benämningen löd i kamerans begynnelse: att ibland frysa tiden. Men jag lever i nuet. Och det är banne mig helt okej. Men idag minns och tänker jag på henne som inte fick fylla 40 år.

Leve du.

Bortom Hygia

Jag fortsätter ältandet.

Hur kan vi egentligen vara säkra på att det vi tror oss veta om sakernas tillstånd verkligen stämmer? Hur kan vi exempelvis vara så säkra på att vinstuttag inom skattefinansierad verklighet är omoraliskt och hur kan vi veta att vi får en bättre välfärd om vi i stället tillåter det?

 


 

Romarna insåg tidigt, med grekerna som förebild, att rent vatten är bra för folkhälsan. De förknippade bad med sundhet och ett rikt socialt liv. På de romerska badhusen var det vanligt förekommande med statyer av läkekonstens gud Aesculapius och dennes dotter Hygia, hälsans gudinna.

Vad de inte visste var att de paradoxalt nog genom badhusen också främjade ohälsa. Badhusen bytte sällan vatten i någon större omfattning och dusch med tvagning innan bad existerade självfallet inte.

Klor i vattnet, eller andra bakteriedödande ämnen, var inte känt. Och det kanske var tur i oturen, så att säga, givet att många bakteriedödande ämnen också är hälsovådliga för oss människor.

Men den insikten låg 2000 år bortom romarens horisont.

 


 

På 1500-talet fanns ett recept på salva för att bota skador från vapen. Det intressanta var att salvan skulle smörjas på vapnet som åstadkommit skadan – inte på själva såret. Gjorde den skadade så läkte skadan omedelbart.

Sas det.

På innehållsförteckningen, (eller kanske receptet) framgick att salvan innehöll två uns mossa som vuxit på ett kranium blandat med två uns människofett, ett halv uns mumie, ett halvt uns mänskligt blod, linolja, rosenolja, honung, oxfett.

Jag vet inte om känsliga personer, så som barn, allergiker eller gravida, varnades i någon större omfattning. Inte heller fanns varningstrianglar som meddelade att den som nyttjade medicinen inte omedelbart efteråt kunde köra…häst och vagn.

Skämt åsido.

Dåtidens lärde diskuterade hur man vetenskapligt kunde förklara att salvan faktiskt kunde kurera vapenskador. Någon menade att receptet måste kompletteras med terpentin, daggmask björnfett och vildsvinsister för att fungera.

 


 

Helsingforsdeklarationen från 1964 föreskriver etiska regler för forskning på människor. Till dessa riktlinjer hör att man måste ha informerat samtycke från en försöksperson, eller för omyndiga personer en person som har försökspersonens bästa för ögonen.

Internationella läkarförbundet har förbundit sig att följa deklarationen, och ingen tidskrift får publicera artiklar om forskning som inte utförts i enlighet med den.

Bakgrunden är förstås andra världskrigets förintelseläger där plågsamma vetenskapliga experiment utfördes på människor. Bara det att offren inte betraktades som människor av nazisterna.

I Sverige har vi Macchiariniskandalen som färskt exempel. Man får inte göra vad som helst i vetenskapens namn vår moderna värld. Och det är en god sak.

 


 

Men ändå. Tänk om.

Hur vet vi att vi inte, oavsett vad vi anser om vinsternas vara eller icke vara i välfärden, gör samla paradoxala tankefel som den antike och moderne romaren (nåja, Macchiarini är förvisso italienare men inte från Rom) eller som de samhällen där dessa verkat?

Kanske kommer ett framtida samhälle om en si så där 500 år att titta tillbaka och med samma roade småleende med vilket dagens människor läser om 1500-talets sårsalva, iaktta vår diskussion om vinster i välfärden.

Inte vet jag, men det är en smygande känsla jag bär på. Kanske kommer Alexander snart till Gordion igen, tänker jag i ett fåfängt försök att försöka rycka upp mig. Under tiden knypplar vi väl vidare på vår stora olösliga knut.

Eller så är det kanske inte svårare än som kommunens roligaste invånare Marklund uttrycker det:

Om någon siare för 20 år sedan hade kommit fram till mig på Gökboet vid Karlaplan och sagt: när du är 43 å ett halvt år gammal, då kommer du sätta koppartejp runt en odlingslåda. Som du byggt själv. Och göra en klassisk ölfälla, allt för att stoppa mördarsniglarna att komma åt salladen, sockerärtorna och dilljäveln. Då hade jag sagt, med en ironisk och ganska dålig imitation av Robert De Niro: ”Get the fuck out of here. What is your problem?”
Men nu är vi här. Det är ganska kul att göra saker med händerna. Sallad. Döda sniglar. Äh, get the fuck out of here. You god damn slug motherfuckers.

 


Källor:

Wikipedia

Populär historia, 2010

Håkansson: Vid tidens ände

Michael ”Hammarn” Marklund

To be, or not to be 2

Många är det som vet hur det ligger till med det här med vinster i välfärden. Tvärsäkra argument böljar fram och åter. Jag har varit lite missnöjd med hur debatten förts och plötsligt funnit mig själv uppträngd i ett hörn bland finanskramare och allehanda kapitalistfifflare.

Jag tycker inte människor är handelsvaror. Det hela har förbryllat mig, därför.

I veckan provade jag ett experiment. På Facebook finns många som råkat i luven på varandra i just denna fråga. I studio ett slentrianlyssnade jag på regeringens utredare Reepalu i debatt med Friskolornas Riksförbunds ordförande Ulla Hamilton.

Plötslig slog det mig att dessa båda i sin debatt sammanfattade hela problematiken. Frågan jag ställde var rakt ut i den virtuella luften löd:

Hej Facebook! Det är mycket känslor i svallning i frågan om vinster i välfärden. Själv är jag inte helt positionerad men lutar åt att det möjligen passar bättre med företagsamhet i vården än i skolan. Nu undrar jag dock följande. Ett typexempel på argumentation är från tex Reepalu att den som startar vårdcentraler/skolor enbart gör det i områden där stålar finns att tjäna och därmed prisger (!) andra delar/grupper av samhället. Den andra sidan, exempelvis företrädd av Friskolornas riksförbunds vd Ulla Hamilton, menar istället att vårdcentraler startas just på landsbygden och i utförskapsområden där landstinget dragit sig tillbaka samt att kvinnor skulle drabbas särskilt hårt vid ett vinstförbud eftersom det särskilt riktar sig mot kvinnodominerade yrken.Så om vi struntar i magkänslor, personangrepp och gissningar: vem har rätt? Går det ens att svara på? Jag frågar därför att jag vill lära mig mer om ämnet.

Det blev en intressant och innehållsrik diskussion där båda sidor mycket skickligt och kunnigt argumenterade för sin sak. Men något direkt svar på själva sakfrågan framkom inte.

Här är länken till diskussionen. 

Igen vill jag tacka för alla inlägg – det blev som sagt mycket intressant och lärorikt. Särskilt glad blev jag över att de flesta, alla, höll sig sakliga och undvek angrepp på person.

Tyvärr tvingas jag nog til syvende og sidst inse så att den ursprungliga frågan är och förblir obesvarad då alla mycket skickligt argumenterade för sin ståndpunkt. Forskning och statistik som stödde den egna övertygelsen flög fram och åter.

För det är ju så det är: det är ideologisk övertygelse det handlar om. Och kanske mår den svenska debatten och demokratin alldeles utmärkt av lite mer av den varan. Så kör på kombattanter! Må bäste hen vinna!

När det kommer till ideologisk övertygelse stämmer inte kartorna överens och det är väl så det ska vara i en demokrati. I den meningen finns inget rätt eller fel, härvidlag.

 


 

I skrivande stund kommer jag på en annan tankenöt i sammanhanhanget.

På 1980-talet sommarjobbade jag som  lokalvårdare i landstingets regi. En tid städade jag på en avdelning som hette Lättmödravården (eller något ditåt). Det var en avdelning i avskilt, vackert läge där nyblivna mammor kunde få stanna för att återhämta sig efter förlossningen, få hjälp med amning och allt annat som hör till tiden efter en förlossning.

Där på avdelningen kunde mammorna få stanna en vecka eller så och så vitt jag förstår var det mycket uppskattat.

På 1980-talet hade vi också mycket höga skatter. Kanske ett av de högsta skattesatserna i världen. Idag har vi inte det men i dag åker kvinnan och barnet hem efter mycket kort tid och ibland läggs hela BB-avdelningar ner.

Nedläggning av BB innebär att kvinnor tvingas åka lång väg för att föda vilket självklart medför risker. I Sollefteå har medborgarna ockuperat BB i protest mot dess nedläggning.

För mig tycks det som om debatten om vinster i välfärden är ofullständig. Antingen så förbjuder vi privata alternativ helt och hållet och höjer skatterna så att de ligger minst i paritet med 1980-talets nivåer.  Därmed kan vi åter bygga ut en stor offentlig sektor.

Det kanske är bra och eftersträvansvärt på många sätt, helst om man är Vänsterpartist eller sympatiserar med FI kan jag tänka mig att detta är vägen framåt.

Eller så öppnar vi upp för privata alternativ, låter läkare och sjuksköterskor och seriösa entreprenörer öppna vårdcentraler, BB-avdelningar – ja, det kanske till och med finns en marknad för kvinnor som just genomgått en förlossning.

Regelverket styrs upp för att i möjligaste mån förhindra oseriösa eller kriminella aktörer. Samma principiella resonemang borde gå att tillämpa på skolan. Här hittar vi alla andra partier utom ett kluvet S. (Att vara socialdemokrat är att vara kluven).

Svårare än så här är det väl inte?

Förespråkarna för respektive sida får slipa sina argument utan att misskreditera eller demonisera varandra.

Var och en medborgare får sedan fundera över fördelar, nackdelar och konsekvenser för att själv bilda sig en uppfattning.

Sedan blir det väl val och grejer, tänker jag.

Göran Rosenberg

En av mina favoritkrönikörer på God morgon världen är Göran Rosenberg. Även om jag självklart förstår att vi inte riktigt har samma politiska åskådning så gillar jag ändå hans höga moraliska svansföring.

I krönikan från den 14: maj kände jag dock att det gick väl långt. Efter att jag lyssnat kände jag, ja, ilska faktiskt. Så jag bestämde mig för att, i min egen lilla morgonpigga värld, bemöta honom. Eftersom texten är offentlig och redan har sänts hoppas jag det är ett tilltag som fungerar.

Mina kommentarer är kursiverade och förekommer kronologiskt i Rosenbergs text.

 


 

För ganska många år sedan nu fick jag anledning att ställa mig frågan vad som driver oss att göra saker och ting. Det långa svaret blev så småningom en bok.

Det var på den tiden då det började bli en allmänt spridd uppfattning att vi drivs att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera vilka varor och tjänster som helst på vilken marknad som helst.

Att man tror att man kan åstadkomma en lika god, eller bättre, vård eller skola enligt marknadsekonomiska principer är inte liktydigt med åsikten att sjuka eller barn är en vara. Det är ett cyniskt och djupt kränkande synsätt att se så på ideologiska meningsmotståndare. 

Det var på den tiden då skolor och sjukhus blev till leverantörer och produktionsenheter och elever och patienter blev till kunder och intäktskällor, och offentligfinansierade verksamheter som nyss hade drivits av något slags förpliktelse mot våra barn, sjuka och gamla, plötsligt ansågs kunna drivas lika bra eller bättre av riskkapitalbolag drivna av krav på vinst.

Det är en högre förpliktelse mot våra barn och gamla att besjälas av övertygelsen att enbart det bästa är gott nog. Vårt målet är det samma men vägen dit skiljer sig. Varför inte pröva något nytt istället för att längta tillbaka? 

Det var också på den tiden som verksamheter byggda på tillit till professionalitet och yrkesetik –det slags verksamheter där man rentav talade om yrken som kall – undan för undan förvandlades till verksamheter byggda på kontrakt och kontroll.

Jag är lärare. Vad menar du? Den tilltro till min etik och professionalism du efterlyser var det sämre bevänt med för 15 år sedan. Och skulle förresten mitt kall vara sämre nu? Förespråkar jag kontrakt och kontroll? Nej. Och kall – ja, det blir man av osaklig retorik eller av att jaga rökare på en vintrig skolgård när man mycket hellre vill ägna sig åt att hjälpa elever. 

Anledningen att jag vid den här tiden började ställa frågan om vad som driver oss att göra saker och ting var den växande känslan av att grundläggande verksamheter i samhället plötsligt hade börjat drivas av fel skäl och därför börjat invaderas av ett språk som jag fick ont i magen av.

Jag kunde helt enkelt inte föreställa mig att vi plötsligt skulle drivas att fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla av samma skäl som vi drivs att producera bilar och mobiltelefoner. Jag var fast i föreställningen att vi måste fostra våra barn och vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla oavsett om det lönar sig eller inte – eftersom det som ytterst driver oss att göra det är en förpliktelse och inte en lönsamhetskalkyl.

Jag ser ingen motsättning i det du säger. Men det som framkallar magknip hos mig är tanken att tvinga in barn och gamla i en mall där allt måste göra lika och på samma sätt, en mall ur vilken ingen tillåts sticka ut och där alternativa synsätt, individanpassade behandlingsmetoder eller pedagogiska modeller automatiskt avslås bara för att de är just alternativa. Eller för att inte alla samtidigt överallt kan få dem. 

Försvinner lönsamheten kvarstår ändå förpliktelsen.

När vi nu likväl har infört vinst som drivkraft i verksamheter som ytterst måste drivas av något annat, så har vi därmed byggt in en växande konflikt mellan skilda och delvis oförenliga mål.

Jag tror det beror på hur man ser på vinst. Men det är en annan fråga. Att slösa med skattemedel, så som som förekommit i årtionden, är i alla händelser ett fruktansvärt, omoraliskt, sätt att använda skattepengar. 

Exempelvis mellan målet att dra till sig så många kostnadseffektiva elever (förlåt kunder) som möjligt för att dra in så mycket skattepengar till verksamheten som möjligt, och målet att ge alla elever, oavsett hur kostnadseffektiva de är, den skola de behöver för att klara sig genom livet.

Tänk så många gånger det privata alternativet varit överlägset i fråga om att skapa en skola barnen behöver för att klara sig genom livet. Ska vi avskaffa det för att några missköter sig? Måste alla ha det lika dåligt? Det tycker inte jag. Vi ska åtgärda bristerna och tänka positivt, utvecklas, inte titta bakåt och stagnera. 

Eller konflikten mellan målet att etablera så lönsamma vårdcentraler som möjligt på platser med så kostnadseffektiva kunder som möjligt, och målet att ge alla människor vård efter behov på lika villkor.

Men det är ju ofta på platser där det allmänna dragit sig tillbaka som privata alternativ uppstår. Helst på landsbygden. Gå åt det andra hållet – låt fler läkare och sjuksköterskor öppna vårdcentraler på landsbygden. Som vi säger i centern: låt hela Sverige leva!  

Svaret på den här typen av växande målkonflikter i den offentligfinansierade välfärden – med åtföljande skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser – har märkligt nog inte varit att försöka göra något åt själva målkonflikten, exempelvis genom att minska vinstens betydelse som drivkraft och försöka hitta fram till det slags balans som upprätthålls i andra jämförbara länder, där ännu inget land så vitt jag vet har tagit steget att låta vinstdrivna riskkapitalbolag äga och driva och köpa och sälja offentligfinansierade skolor.

Menar du på fullt allvar att skandaler, korruption, kvalitetsproblem och felallokering av pengar och resurser inte förekommit tidigare? Jag påstår i så fall att du nog har fel. Jag vågar till och med påstå att det många gånger varit värre tidigare. Den här typen av retorik tillför inget utan bidrar till den utveckling av värderingar du ofta själv i dina krönikor vänt dig emot. 

När den statliga välfärdsutredningen nu ändå försökt föreslå något sådant har reaktionen blivit ett samfällt ramaskri från den vinstdrivna välfärdens många och starka intressenter.

Deras samfällda idé är istället mer kontroll.

Hellre mer kontroll än mindre vinst.

Det här resonemanget är förvirrande. Du tycker det är bra att ta bort vinster i välfärden, eller vid 8%, men du tycker det är fel med kontroll? 

Mer kontroll också av det som inte så lätt går att kontrollera, exempelvis det slags kvaliteter som är beroende av hur en specifik person hanterar en specifik relation i en specifik situation, det vill säga det slags kvaliteter som bygger på tillit och som snarast riskerar att förstöras av krav på mer standardisering och kontroll.

Tja, personligen är jag förespråkare av att staten är huvudman för skolan men att flera utövare tillåts – under överinseende och…kontroll. Vi klarar det nog, ska du se. 

För så ser den onda spiralen ut; ju mer kontroll desto mindre tillit, och ju mindre tillit desto mer behov av kontroll.

Nja – det är jag inte helt säker på. Jag tror istället att dina resonemang för oss tillbaka till den kontrollerande tid jag själv växte upp i där SJ körde tågen, Landstinget stod för sjukvården och enbart en statlig huvudman för skolan fanns. Been there done that. Jag tror vi kan lyckas uppnå en bra välfärd på andra sätt.

Varför fostrar vi våra barn och vårdar våra sjuka och tar hand om våra gamla? är fortfarande en bra fråga.

Och jag väntar fortfarande på att de högljudda förespråkarna för vinstdriven välfärd ska ställa sig den.

Särskilt högljudd vet jag inte om jag är. Men jag ställer mig den där frågan du efterlyser hela tiden och jag kommer till andra slutsatser än du. För den skull behöver jag väl inte demoniseras? 

Det finns problem. Men istället för att kriminalisera en hel grupp eller konservativt längta tillbaka till en förlorad värld bör vi kanske fundera över hur vi tillsammans kan bygga en modern, fungerande välfärd.

Jag är friskoleförälder, Göran. Det är inte liktydigt med girighet eller att jag vill sälja mina barn på börsen.

På den här krönikan får du allt bakläxa. 

Med vänlig hälsning:

Fredrik Adolphson

Sankt Vitus – bild 27

Dessa förbannade, betvingande ritualer. Denna förslavande, tvångsmässiga vilja att kollektivt bete oss som vi alltid gjort. Denna masshysteri. Denna drift som definierar oss som människor.


En person som hette Vitus led martyrdöden i Rom under kejsaren Diocletianus tid varför han småningom begåvades med titeln Sankt. Legenden säger att han i det närmaste oskadd uthärdade svår tortyr och att hans reliker därefter vårdades och vördades ömt ända in i och genom medeltiden.

Särskilt om någon drabbades av danssjuka anbefalldes besök hos helgonets reliker och helgedom i norra Frankrike som bot. Idag kanske kvarlevorna förövrigt återfinns i Prags domkyrka som ju heter Vituskatedralen?

Men det där med danssjukan, undrar kanske någon?

Jo, dansmani eller danssjuka var en mycket fruktad åkomma nere på kontinenten (jag har inte sett några källhänvisningar huruvida sjukdomen härjade i Sverige) under 1500-talet. Hur det kommer sig att just Sankt Vitus kom att ge namn åt sjukdomen vet jag inte heller.

Sjukdomen innebar att offret drabbades av en översvallande lust att dansa ”frenetiskt, ursinnigt  och hämningslöst – i ett lika fåfängt som tvångsmässigt försök att driva ut den ångest som bubblade upp i deras själ”

Dansandet kunde pågå i flera dygn tills den drabbade av utmattning eller döende slutligen föll ihop med trasiga ligament och knäckta revben. Sjukdomen var dessutom epidemisk och därför kunde ibland hela skaror av vansinnigt dansande människor dra fram.

I Strasbourg 1518 inträffade ett svårt utbrott av sjukdomen då över 400 människor drabbades. Myndigheterna, handfallna av situationen, valde (rätt logiskt om än en aning cyniskt) att tillkalla en orkester i den fåfänga förhoppningen att möjligheten att leva ut sitt tillstånd till ackompanjemang av pipor och trummor skulle hjälpa de sjuka.

Det finns liknande tillstånd i dag men likheterna med den historiska epidemin är ändå få. Däremot kanske vårt rituella beteende i samband med högtider kan för en främling förefalla lika konstiga? Kanske rent av masshysteriska?


170430-Valborg-_1040931

Ovan: ”Vintern Rasat” framförd vid egenhändig majbrasa. Foto: Magnus Höög

Valborg 2017. Same all, same all.

Men så är det ju: de av oss som upplevt Valborg i Uppsala bär – likt facklan som tänder den olympiska elden – något av detta ljus alltid med oss. Det spelar inte så noga roll om man studerade samtidigt eller om man ens kände varandra.

En Uppsalastudent vet vad det handlar om.

Lycka, frihet, glädje inom ramen för en på många sätt oerhört privilegierad tillvaro. En Valborg i Uppsala innebär att man liksom bara följer med i den fullständiga hänryckningen. Frukost, forsränning, champagnegalopp, fest och gamman i dagarna tre.

Några av oss som var samtida i Uppsala brukar försöka ses just på Valborg. Kanske är det vårt sätt att försöka besvärja tiden, kanske är det för att det är en så bra högtid eftersom inte så många andra människor (familj, släkt och vänner) pockar på uppmärksamhet, kanske är det helt enkelt så att Uppsala-valborg innebar en kraftig programmering av oss i en ålder då vi var extra mottagliga.

Eller kanske är det helt enkelt så att vi just på Valborg drabbas av vår egen variant av Sankt Vitus danssjuka. För visst är sjukdomstillstånd, beteenden och ritualer i allra högsta grad ett resultat av en viss period i någons, eller mänsklighetens, historia.

I år firades Valborg tillsammans med 30 vuxna och 30 barn. Det var kul. På kvällen när jag kom hem, möjligen inte lika utpumpad som (exempelvis) 1995 plingade det till i telefonen. Det kom ett meddelande från en gammal kompis från Uppsalatiden:

Tänker på dig en sån här dag. Då är du som bäst!

Antar att det där säger något. Det säger något om mig. Det säger något om avsändaren. Och det säger definitivt något om Uppsala. Nåja, det är väl som jag brukar säga: binder du ris åt egen rygg har du iallafall en portabel majbrasa.

Och nog finns det väl sämre åkommor än danssjuka, kanske. Men min gamle vän har fel. För jag är alltid som bäst: nu, sen och alltid. Eller annorlunda uttryckt: min bästa tid är nu – och det gäller ju oss alla.

Kanske är det därför jag gillar Valborg så mycket.


Källor:

Citatet är från Håkan Håkanssons bok ”Vid tidens ände” sid 411

Vi bör måhända inte

När jag lyssnar till olika analytiker som diskuterar strategier bakom politiska kampanjer kan jag ibland slås av den cynism som präglar språket och inställningen. Allt är okej -bara det ger uppmärksamhet.

Men jag håller ju inte riktigt med om det. Nej, jag anser att vi alla har ett ansvar för saker vi säger och gör. Men det är också väl känt att normer och värderingar genom historien flyttas och sakteliga förändras genom olika komplicerade processer.

Alla opinionsbildare får ta ansvar för sig själv. Men som politiker har man ett särskilt ansvar, som jag ser det.

 


 

Som det här med att skapa okvalificerade (enkla) jobb med relativt låg lön som ett sätt att få in människor utan särskilda kompetenser på arbetsmarknaden. Vi kan ha olika uppfattning i sakfrågan men vi bör vara försiktiga hur vi uttrycker oss.

När förslaget först kom från borgerligt håll blev de röda upprörda. Man talade om en borgerlig apartheid-politik.

Nu när regeringen och LO i allt väsentligt accepterat förslaget så ligger de gamla formuleringarna kvar i minnet. Ska man verkligen förknippa sina meningsmotståndare med den fruktansvärda samhällsmodellen som Apartheid innebar?

Vad har man sen kvar för argument? I synnerhet om man som nu ändrar sig?

 


 

Jag tänker på två relativt kända och framgångsrika kampanjer i modern tid. Först den förre moderatledarens trygga röst i reklamfilmen från Nya Moderaterna i förra valrörelsen.

Lyssna/se på den här. 

Den är, måste jag tillstå trots att det på många sätt är en politisk motståndare (nåja, inte helt) vi talar om, briljant. Den blev också mycket framgångsrik och den, liksom hela det moderata partiet på den tiden, vilar tungt på statsministerns röst.

En annan mycket framgångsrik kampanj var SD:s kampanj i tunnelbanestationen på Östermalmstorg 2015. Jag länkar inte till det av princip men för den som minns så rörde det sig om slogans där SD presenterade sig som Sveriges enda oppositionsparti och på engelska ber turister om ursäkt för alla tiggare i landet.

Osmakligt, självfallet. Och lika självfallet revs reklamen tämligen omgående ner.

Och under någon veckas tid var SD:s kampanj på all medias förstasidor. Vi funderade, diskuterade  över vad man får och inte får göra inom yttrandefrihetens ram. Har SL ett ansvar? Riv ner skiten!

Vi går på det hela tiden. Full pott för SD. Total utdelning. Sett ur ett strikt resultat-perspektiv får man nog erkänna också denna kampanj som fullständigt lysande.

Jag har länge sagt att jag fruktar att det bara är en tidsfråga innan fler begåvade människor (= ondskefulla genier) kliver fram bakom Åkessons stora skugga. I deras PR-avdelning sitter det redan några, helt klart.

Och så tilltaget att skriva en debattartikel i Wall Street Journal där man håller med Trump i synen på Sverige och invandring. Samma sak igen: alla gick bananas. Herregud – regeringskansliet svarade ju, dessutom. Absurt.

 


 

Men det är det där med samvetet och ansvaret, igen.

SD, liksom andra partier på den extrema högerkanten, vill åstadkomma – och har definitivt lyckats – en värderingsförflyttning i samhället. (Hoppas förövrigt någon forskar på detta snart).

Studerar man vad som inte kunde sägas och inte i den offentliga debatten perioden 1990-2017 så har rätt mycket hänt. Testa själv då och nu: ID-kontroller. Tillfälliga uppehållstillstånd. Att alla inte få del av välfärdssystemen förrän de vistats i landet en viss tid eller har en anställning…

Visst har värderingar och attityder förändrats.

Och kanske är det nödvändigt givet vad som händer i tillvaron. Eller kanske inte. Det enda jag säger att jag personligen inte tänker medverka till någon värdeförskjutning kring saker som innebär påverkan av min moraliska övertygelse.

Inget, verkligen inget, är värt att dagtinga med sitt samvete för.

Därför, bland annat, tycker jag det är fel att lättvindigt bevilja nazister demonstrationstillstånd. Och därför, bland annat, avstod jag från att protestera mot dem samma dag.

Och därför, bland annat, tycker jag inte att man bör bedriva kampanj med effektivitet som enda utgångspunkt. Vi kan och vi får göra mycket inom en demokrati. Men om vi bör, är kanske en annan fråga.

En lektion om demokrati

Det här med att ge nazister demonstrationstillstånd eller inte är en frågeställning man kan jobba med i skolan. Jag har i någon klass låtit eleverna diskutera frågan utifrån nazismen i allmänhet, information från Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) hemsida, våra demokratiska grundlagar gällande yttrandefrihet, mötesfrihet (demonstrationsrätt).

 


 

Detta är Hitlers partis partiprogram. Mina kommentarer är kursiverade.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget. 

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är. 

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

 


 

Nordiska motståndsrörelsen vill (hämtat från deras hemsida 28/4 2017 – mina kommentarer kursiverade).

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

Repatriering innebär en flyktings återvändande till sitt hemland. För det mesta genomförs återvändandet frivilligt men kan även förekomma genom tvång. NMR tänker sig nog med tvång. 

Närbesläktade folkslag till nordeuropéer är, om vi nu ska ge oss in på den banan, exempelvis semitiska folkgrupper och afrikaner. Det kanske alltså inte är så många som ska återsändas, alltså? (Förlåt – men ibland kan jag inte hejda mig. Det är svårt att inte driva med okunskap). Allvarligt talat: detta innebär precis samma sak som det nazisterna började med i stor omfattning 1933 i Tyskland. 

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Håhåjaja – den gamla sionistiska konspirationsteorin igen. Det spelar för nazisten ingen roll hur många gånger det slås hål på den. 

3. Gemensamt med de övriga nordiska länderna skapa en nordisk självförsörjande stat med gemensamt försvar, gemensam valuta och centralbank, gemensamma övergripande lagar och regler. Detta innebär också omedelbart utträde ur den Europeiska unionen och eventuella liknande folkfientliga sammanslutningar.

Vafalls?! Ska vi avskaffa den svenska nationalstaten!? Det är ju landsförräderi! Skämt åsido: det där med självförsörjande kan bli knivigt då 60% av Sveriges export går till EU. Det kan också tänkas att exempelvis Norge som är rikt, välmående och de senaste 1000 åren existerat som ett bihang till antingen Sverige eller Danmark har synpunkter på att ge upp sin självständighet till förmån för ett land med Sveriges ekonomi. 

4. Införa en stark stat med utpräglat folkstyre. Ansvarspositioner ska tilldelas efter kompetens och statens mål blir att främst arbeta för folkets väl och bevarande. Yttrandefriheten ska vara omfattande.

Djävulen finns i detaljerna, heter det ju. Vi ska enligt NMR ha UTPRÄGLAT folkstyre. Inte folkstyre rakt av. Yttrandefriheten ska vara OMFATTANDE men alltså inte total. Detta ligger fullt i linje med Nazitysklands syn på dessa ting.

5. Att vår massmedia ska ägas av medborgare i det nya Norden. Utländsk såväl som inhemsk media som agerar folkfientligt ska kunna förbjudas. Ett alltför koncentrerat ägande måste motverkas.

En totalitär stat, alltså. Glidningen på demokratiska värderingar från punkt 4 blir tydligare. 

6. Skapa ett modernt samhälle i harmoni med naturens lagar. Våra djurskyddslagar ska vara framtagna med tonvikten på etik istället för profit. Naturen och dess resurser ska brukas med förnuft och framtiden i åtanke. Allemansrätten ska värnas.

Ytterligare en parallell till Nazityskland. Hitler var stor djurvän och verkar enligt den nära omgivningen (sekreterare Traudl Junge och Albert Speer) älskat schäfern Blondi (jag vet – ibland är saker, namnet på hunden alltså, för parodiska i sig själva för att det ska gå att driva med) högst av allt. Nazityskland hade verkligen för sin tid mycket framstående djurskyddslagar.  

7. Införa ett nationellt socialistiskt samhälle där resurserna fördelas så att vi tar hand om hela folket, såväl starka som svaga, och där alla ska ha möjligheten att nå sin fulla potential. Det ska finnas ett socialt skyddsnät som ger medborgaren rättigheter, men också skyldigheter. Staten ska kontrollera grundläggande infrastruktur av allmännyttiga intressen då detta kräver ett större ansvarstagande än vad ett företag klarar av. Samtidigt ska företagande och innovationsanda uppmuntras.

Fast bara de som är riktiga medborgare enligt deras etniska principer. Detta är nazism. 

8. Återinföra allmän värnplikt och utöka försvaret. Alla som fullgjort sin värnplikt behåller sitt vapen och sin utrustning. Varje medborgare ska kunna bidra till försvaret av nationen mot såväl yttre som eventuella inhemska hot.

Värnplikt har vi. Anledningar till varför det inte ska finnas en massa vapen i samhället likaså. 

9. Införa en rättsstat där alla medborgare är lika inför lagen. Utbildade jurister ska döma i domstolarna. En folkdomstol ska upprättas med syfte att pröva de svåra fallen av folkförräderi.

Utbildade jurister? Hur ser det ut i dag, tro? Folkdomstolar är förövrigt (historiskt sett) statens verktyg i totalitära stater och har inget med rättsstatens demokratiska principer om att separera domstolsväsendet från regimen att göra.

Folkförräderi är vad jag kunnat se inte närmare preciserat av NMR men demokrati verkar höra dit.

 


 

YTTRANDEFRIHETSFÖRORDNINGEN.

Yttrandefrihet innebär allas rätt att uttrycka sina åsikter. Men den har begränsningar som exempelvis gällande hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är ett hatbrott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper.

Förekommer hets mot folkgrupp på NMR hemsida? Tveklöst. 

Jag kan tänka mig (men jag vet inte säkert) att Yttrandefrihetslagens 5:e paragraf är väsentlig när NMR beviljas demonstrationstillstånd:

5 § Den som skall döma över missbruk av yttrandefriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick. Han bör alltid uppmärksamma syftet mera än framställningssättet. Om han är tveksam, bör han hellre fria än fälla

 


 

DEMONSTRATIONSRÄTT.

Strejkrätten, eller Demonstrationsfriheten, är vidgående i Sverige och definieras i den svenska grundlagen regeringsformen (2 kap) som ”frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats”.

Man garanteras alltså rättigheten att demonstrera för eller emot vad man vill. Den som anordnar en demonstration måste ansöka om tillstånd eller lämna in anmälan till polismyndigheten.

Polisen ger avslag bland annat då risk för bråk i samband med demonstrationen finns eller av andra praktiska skäl som hänsyn till trafiken. Polisen har inte rätt att stoppa en demonstration, det får de bara göra om tillstånd inte sökts, om den inte anses farlig av samma skäl som kan innebära avslag vid ansökan.

 


 

Så var hamnar vi? Ja, eleverna har iallafall sin åsikt klar. För att få ta del av demokratin måste man också acceptera den. Därmed kan man säga att vissas rättigheter inte står över andras.

Hur kommer det sig att en kriminell grupp som uppfyller lagens kriterier får tillstånd att ventilera sina hatiska åsikter i Falun och i en av den av den svenska demokratins viktigaste symbolplatser: Almedalen.

Jag blir svaret skyldig. Kanske är det en styrka för demokratin? Eller så är det lika naivt som eftergiftspolitiken strax före andra världskrigets utbrott.

De som begår brott som hot mot politiker, bombdåd (NMR har medlemmar som dömts för detta) hetsar och begår hatbrott förtjänar inte att omfattas av demokratin. Iallafall inte när det kommer till demonstrationsrätten.

När jag påtalar demokratins inneboende dilemma genom frågeställningen hur ska en tolerant människa bemöta en intolerant människa ändrar eleverna allt väsentligt inte åsikt.

Och jag blir alldeles trygg och varm inombords. Och jag hyser gott hopp om (över)morgondagen. För att vara människa måste man ju vara mänsklig, som en elev uttryckte saken. Och det är de allt, ungdomarna.

Hur tycker du själv då, magistern?

Mitt personliga ställningstagande blir att stanna hemma. Det bästa vore ju att NMR demonstrerar för döva öron. De när sitt hat och syr sin offerkofta i energi från det omgivande samhällets aggressiva motstånd.

Jag engagerar mig i demokratin på många olika sätt och mitt samvete är rent när det kommer till engagemang mot nazism och intolerans. Att stå och skrika på motståndare är inte min personliga stil.

Kanske går jag till kyrkans mässa för mångfald – men det är inte ett enkelt ställningstagande, svarar jag till sist.

ad hominem

ad hominem

Ad hominem-argumentet innebär att i en argumentation vända fokus från argument till person. På så vis försöker man åstadkomma att det man/målgruppen tycker om någons argumentation avgörs av vad man tycker om själva personen och inte det hen säger om något i en diskussion. Det är i allmänhet illa men bland kanske ofrånkomligt.

Jag har förövrigt själv, måste jag tyvärr erkänna, någon gång hemfallit åt detta.

 


 

Jag har ett något kluvet förhållningssätt till frågan om vinster i välfärden. Det som mest upprör mig är hur själva debatten förs – detta har jagat upp mig mer än själva sakfrågan.

Kanske säger det en hel del om mig personligen. Men istället för att hemfalla åt Freud sneglar jag åt retoriken. Jag har under påsken roat mig med att retoriskt analysera argumentationen om vinster i välfärden.

Jag menar: något ska väl en långfredag ägnas åt.

När någon (någon får för enkelhets skull här stå för person, företag, politiskt parti etcetera) försöker vinna gehör för en argumentation så kan en enkel retorisk analys se ut som nedan. Det är samma modell som den mer allmänt kända diskussionsanalysen Alla människor är dödliga, Sokrates är en människa alltså är Sokrates dödlig. 

Jag påminner om att retorik kan definieras som läran om ändamålsenlig framställning i tal och skrift eller mer burleskt uttryckt: konsten att be människor dra åt fanders med effekt att de faktiskt vill göra så.

I allmänhet finns tre variabler i varje argumentation: Påstående, Grund och Garant.

Påstående:

Påståendet är den ståndpunkt som någon vill få målgruppen att ansluta sig till. Påståendet är det viktigaste i hela argumentationen eftersom det är det som ska fastställas eller rättfärdigas med hjälp av de två övriga variablerna (nedan).

Påståendet är alltså en synpunkt från någon med syfte att få målgruppen att hålla med. Det är startpunkten för en argumentation. (Med påstående avses inom retoriken alltså inte skillnaden mellan åsikt ((påstående)) och fakta). Kanske kan man se Påståendet som utgångspunkt för demokratin som filosofi.

Påståendet finner man i en analys genom att fråga vad den som påstår att jag ska hålla med faktiskt vill uppnå.

Grund:

Grunden är den information som den som står för påståendet lägger fram som stöd för sitt påstående. Innehållet i grunden måste vara mer direkt tilltalande eller acceptabelt än innehållet i påståendet.

Grunden finner man i analys genom att fråga vad den som påstår bygger sitt påstående på.

Garant:

Garanten binder samman Påståendet och Grunden. Det är den som gör att målgruppen kan acceptera påståendet med den grund som anges.

Man kan kanske istället kalla Garant för Värdegrund (även om det blir lite trubbigt med exemplet nedan). Det är emellertid här analysen blir intressant eftersom det är Garanten som avgör hur vi uppfattar Påståendet och tar ställning om vi kan acceptera det eller inte.

Jag presenterar två bilder för att åskådliggöra analysen.

Bild 1: FI, V, S och diverse lobbyorganisationer (som LO) syn på saken.

 

 

Bild 2: Alla andra riksdagspartier inklusive diverse lobbyorganisationer (som Svenskt näringsliv och Friskolornas riksförbund) syn på saken.

 

Sedan kan någon finslipa sina olika argument enligt retorikens övriga principer: logos, patos och etos och allt det där.

I den här debatten (vinster i välfärden) går dock mycket snett eftersom de olika parterna tenderar att tillskriva sina motståndare egenskaper och åsikter de inte alltid har. Mycket osakliga guilt by association-argument blir det.

Jag använde ordet ohederlig vid något tillfälle. Det var snubblande nära ad hominem även om jag med det avsåg själva debatten, inte personen. Jag bad om ursäkt och uttrycker mig inte längre så det eftersom det alltså kan uppfattas som ett angrepp på debattmotståndarens karaktär snarare än hens argument.

 


 

Vad jag själv anser? Det torde väl vara känt vid det här laget. Men låt mig ändå lägga till följande:

Rent historiskt och/eller filosofiskt har vi redan prövat den samhällsmodell bild 1 förespråkar – och vi har gått vidare. Samhället, historien och människorna har gått vidare.

Det betyder dock inte att människor inte vill ta bort möjligheten att göra vinst i välfärden.

Systemet med välfärdsföretagande är långt ifrån perfekt som det är och det finns många andra problem vidhäftade: ett fritt skolval som (möjligen) leder till segregation, fördelning av resurser, oseriösa aktörer med mera.

Ska jag anföra något och lansera som (min) sanning får det nog bli Påståendet att det aldrig går att vrida klockan tillbaka. Vi kan förvisso förändra samhället så det blir något nytt och annorlunda och förhoppningsvis bättre.

Men aldrig kommer den värld som flytt tillbaka. Och här finner vi möjligen något av kärnan i V:s, S och faktiskt SD:s (samt alla andra konservativa nostalgikers) problem i frågan (och kanske i allmänhet).

 

 

Det är kanske ändå på det viset att vad vi anser om den som säger något faktiskt spelar in. Jimmie får lite svårt att diskutera tiggarens välbefinnande hur skickligt han än argumenterar. Föräldern som själv röker får lite svårt med trovärdigheten när hen ska övertyga sitt tonåriga barn om tobakens skadeverkningar.

Person, situation och målgrupp är avgörande för hur väl ett argument lyckas.

Jag tror helt enkelt att det som upprör mig i debatten är att jag förväntar mig en diskussion där vi kan lyssna på varandras argument och i god demokratisk ordning till slut komma fram till något konstruktivt.

Istället ser jag en oförsonlighet från båda sidor där ad hominem är standard och man inte drar sig för något i sin argumentation. Det gör mig nedslagen. För hur kan någon säkert veta vilken framtid som är bäst? Är det inte bättre att diskutera och kompromissa sig fram till en lösning?

Jag tycker det.

 


 

Källor:

Jörgensen & Onsberg: Praktisk argumentation

 


 

Relaterade blogginlägg

Ovinster i välfärden