Historia, Jämställdhet, Spännande människor

Kalle Dussin

av adolphson

Så vitt jag förstår är 12 inte ett binärt tal. Jag kan ha fel och i så fall faller hela resonemanget i denna bloggpost. Eller?

Det binära talsystemet, har jag lärt mig, utnyttjar endast två siffror vanligen 0 och 1 och kanske är det enligt den principen som man nuförtiden talar om binär, eller möjligen icke binär, könstillhörighet.

Detta är givetvis inte samma sak som att vara homosexuell, asexuell eller av inte fastställd könstillhörighet, med mycket mera. Det är i alla händelser en bra sak att vi som samhälle och art börjar kunna identifiera en större variabel i detta sammanhang.

Jag menar: inte fastställd könstillhörighet, liksom. Enligt vem och varför?

Tänk så många människor som inte kan, eller genom historien har kunnat, göra som de vill enbart på grund av att de inte kvalar in i kategorin han, hon, hetero eller homo. Historiskt sett måste det rört sig om massor med människor. Och även om de inom sig kände sin identitet så hjälpte det föga eftersom samhället inte förmådde acceptera mer än max två variabler på kön.

Ta Karl XII, exempelvis.

 

 

 

Karl XII är en av den svenska historiens mest omskrivna figurer. Tyrann, hjälte, krigshetsare, nationalromantisk symbol, nazistisk symbol… bilderna har växlat i takt med tidsandan.

Han tog över tronen 1697 och ärvde samtidigt en organisatoriskt väl fungerande krigsmakt. Genast gav han sig ut i det stora nordiska kriget och slog världen med häpnad i det han i tur och ordning besegrade sina fiender.

Så kom katastrofen (eller självklara följden) i Poltava, vidare exilen i Turkiet, återkomsten till (södra) Sverige och till sist det nya kriget varvid han föll i Norge 1718.

 

 

Karl XII skilde sig väsentligt från andra samtida monarker. I fält var han en förebild då han red främst vid anfall, stred outtröttligt även om hans häst stupade under honom, simmade över floder istället för att invänta båt för säker överfart och kunde rida långa marscher i högt tempo.

Han sov enkelt, ofta med stövlarna på, klädde sig som sina soldater och delade deras umbäranden.

 

 

Måltiderna var förhållandevis enkla och varade inte länge, han drack bara vatten eller möjligen varmt öl (vanligt till frukost) och han åt under tystnad. Han behandlade alla lika oavsett rang, religion (han hade en stor respekt för Islam) och ursprung men undvek om möjligt att tala med kvinnor.

Han hade inga kända sexuella partners.

Den kungliga flärd som omgav andra härskare i början av 1700-talet saknade Karl XII alltså helt. Han bar inte peruk utan klippte sitt hår kort och föredrog att avbildas så som han verkligen såg ut med solbränna, koppärrig hy och i uniform.

 

 

Vad vet man, egentligen? Kanske var han helt enkelt en skicklig propagandist som väl visste att förvalta myten kring sin person. Eftersom hela regeringskansliet färdades i fält med kungen finns mycket av korrespondensen bevarad och utgör ett viktigt källmaterial om honom.

Exempelvis brevväxlingen med farmor Hedvig Eleonora (som sägs vara den enda kvinna han respekterade) och systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora är intressant. Den sistnämnda fungerade från 1708 som kungens representant i Sverige och blev efter hans död en kort tid regerande drottning (förövrigt den enda förutom Kristina och unionsdrottningen Margareta Sverige haft).

Alla tre kvinnorna bad i breven enträget om att få besöka honom i fält, att han skulle komma hem och att han skulle gifta sig. Alla dessa önskemål ignorerades och han verkar inte särskilt bekymrad över att den pfalziska ätten skulle dö med honom.

Redan tidigt efter dödsfallet uppstod myter och konspirationer kring kungens liv i allmänhet och kring hans död i synnerhet. Hur dog han egentligen och varför gifte han sig aldrig?

För att få svar på dessa frågor har man öppnat kistan inte mindre än tre gånger. Var han homosexuell? Hade han en icke binär könstillhörighet?

I så fall: klart han drog, liksom. Så långt bort från all konvention som möjligt. Han lär ju inte vara den förste homosexuelle person som försökt dölja sin läggning genom en överdrivet nitisk heterosexuell (macho) livsstil.

 

 

För egen del tycker jag frågeställningen är ointressant. Det är samma sak med Drottning Kristina – samhället och historien försöker förklara ett avvikande beteende med vederbörandes förmodade sexuella läggning.

Det finns förvisso mer som talar för att Karl avvek från den biologiska normen än Kristina men i båda fallen var det fel på den sociala normen och inte personerna. Detta med dagens synsätt sagt, något som är problematiskt när det kommer till historia.

Hur det än är: den historiska forskning som bedrivs i ett land säger mycket om det dagsaktuella läget i landet.

Det finns mycket som är intressant att forska om kring slutskedet av stormaktstiden men Karl XII:s sexuella läggning eller könsidentitet hör i mitt tycke inte dit. Jo, som utgångspunkt för vad en allt för rigid norm kan leda till är forskningsområdet kanske fruktbart.

Frågan lär dock förbli obesvarad. Så vila i frid bäste Kalle Dussin – i tredubbel bemärkelse. Minst.

 

 

 

Källor

Det finns en hel del äldre litteratur om Karl XII men jag föreslår för en intresserad:

Bengt Liljegren – Karl XII

Peter Englund – Poltava

Ernst Brunner – Carolus Rex, Karl XII, hans liv i sanning återberättat

Voltaire – Carl XII:s historia (typ samtida)

Lindeborg mfl – Bilden av Sveriges historia 40 sätt att se på 1900-talet.

 

Relaterade blogginlägg

Bosie

 

Foto, Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola

Bild 26 – premiär

av adolphson
Bild 26 – premiär

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars. Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv? Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen. Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar. För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal. Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande. Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och… det finns olika sätt att uppträda, som sagt. Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar. Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken. Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med. Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.

Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera. Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande. Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk. Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist: För att jag kan räkna.  Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske. Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor. Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt. Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt. Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter. So dont let them. Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.

Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån. Och där inne är vi ju alla i stort sett lika. Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa. Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse. Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

Okategoriserade

drömmarnas horisont

av adolphson

 

Mellan år 1851 och 1910 emigrerade knappt en miljon människor från Sverige till Amerika. Av de svenskar som var födda under senare hälften av 1800‑talet lämnade ungefär 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna landet. Det utgjorde ett hårt slag mot Sveriges arbetsmarknad och befolkningstillväxt.

Två som stack från Överluleå församling var fars farbröder Felix och Robert.

 

 

Amerikabrev innebär den samlade korrespondens mellan utvandrade svenskar och släktingar och vänner hemma i Sverige nedtecknad företrädesvis perioden 1841-1928. Detta är ett särskilt historiskt forskningsområde för både amatörer och vetenskapens expertis.

I breven hem beskrivs Amerika generellt (man använde ofta begreppet Amerika framför USA) som ett rikt land, en möjligheternas plats där ett bättre liv än ett i Sverige erbjöds. Amerika framställdes som en plats där det varken fanns någon rangordning eller klasskillnad – ett samhälle där statsmannen och den lägsta arbetaren var lika fria medborgare.

Vi vet ju att det där inte var, är, sant. Och verkligheten för det stora flertalet emigranter blev ofta en annan än den som utmålades i breven. Det blir intressant ur ett psykologiskt och/eller antroposofiskt perspektiv varför bilden av den nya världen så påfallande överdrev verkligheten. Men det faller lite utanför bloggpostens ram.

 

 

Signalpolitik innebär att ett land eller organisation stiftar lagar eller genomför saker där målgruppen ofta inte primärt är den som nämns. Exempel: genom att förbjuda tiggeri vill man inte i första hand komma åt tiggaren som redan finns på gatan utan snarare förhindra att fler människor börjar ägna sig åt tiggeri samt också förhindra att utländska medborgare tar sig till Sverige med syfte att tigga.

Signalen är tänkt att förhindra utökning av problemet och ge möjlighet att i god ordning hantera det aktuella problemet (exempelvis tiggeri) utan allt för mycket väsen.

 

 

Orsakerna till att så många gav sig i väg från Sverige var överbefolkning, brist på odlingsbar mark, religiöst förtryck, bristande personlig frihet, politisk konservatism, relativt få arbetstillfällen, allmän värnplikt – samt en mängd olika personliga skäl.

Rätt många länder kvalar in på den beskrivningen i dagens värld.

Lockande faktorer var också överflödet av odlingsbar mark (billig, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag (American Homestead Act), religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet med mera.

Minus värnplikten – Sverige idag.

En av anledningarna, Homesteadlagarna, stiftades för att stimulera människor att slå sig ner på orörd mark och bli bönder. Man fick marken billigt eller gratis mot att man förband sig att under åtminstone ett par års tid bo på platsen och bruka den.

Idag är det ofta tvärt om – EU förhandlar med olika länder för att försöka förmå dem att ta emot de miljontals människor man vill förmå återvända hem.

Om vi istället erbjuder billiga bostäder, kanske nästan gratis inledningsvis, så gäller utmaningen istället att tänka ut sysselsättningar att motsvara den enskilde jordbrukaren på 1800-talet. Antingen det eller kolonisera andra planeter.

Kalla mig gärna naiv men den här typen av tankar tror jag kan motverka populismen, rasismen och rädslan som tycks löpa genom dagens oroliga värld.

 

 

De flesta emigranter passerade Castle Garden och Ellis Island som ligger på Manhattans sydspets – inte så långt ifrån Frihetsgudinnan. Det handlar om miljontals människor som passerat här på sin väg in i USA.

Det var en lång och omständlig process och det finns många källor och berättelser att tillgå för den som vill förkovra sig.

Några avgörande skillnader mellan nu och då finns dock. För det första var de nyanlända välkomna. Även om den nya staten ofta inte tog hand om dem med mer än att att de fick gratis mark så var de välkomna.

Varsågod – där får du bo och överleva bäst du kan. (Här kan man ju möjligen finna en förklaring om inte ursäkt för den amerikanska inställningen till exempelvis skjutvapen och sjukvård).

I Sverige börjar vi i dag i andra änden och oroar oss över hur (våra egna) trygghetssystem ska klara av att försörja alla. Varför inte börja i samma ände, som då, i USA?

En annan avsevärd skillnad är att tusentals av de emigrerande svenskarna inte i massor tilläts drunkna ute till havs. Även om det förekom så står andelen omkomna inte i proportion till dagens siffror.

 

 

Mellan åren 1851 och 1855 nådde utvandringen från Sverige till Amerika rekordnivåer.

Sammanlagt utvandrade 11 148 personer till Amerika under åren 1851‑1855, men det var bara början. 1880‑talet var det decennium då utvandringen kulminerade, med topp­året 1887. Då uppges 50 786 personer ha lämnat Sverige varav 46 252 bosatte sig i USA.

Totalt fram till 1910 lämnade 1 170 456 landet och majoriteten tog sig till USA, enligt tabellerna i Historisk statistik för Sverige, Del 1 (SCB). Så såg det ut fram till 1920‑talet.

I dag är andelen av befolkningen som utvandrar på helt andra nivåer och mer spridd jämfört med mitten på 1800‑talet. År 2012 utvand­rade 51 747 personer från Sverige, vilket endast var drygt en halv procent av befolkningen. Främst emigrerade vi till Norge, 7 379 personer, näst Danmark, 4 471, och Storbritannien, 3 280. Till USA sökte sig 3 111 personer (men det var före presidentvalet).

 

 

Hur är det med Sveriges arbetsmarknad och befolkningstillväxt idag? Tja, den rymmer uppenbarligen inte alla. Eller annorlunda uttryckt: vi är ovilliga att delas med oss till människor som inte befunnit sig tillräckligt länge i landet.

Det tycks förövrigt gälla alla typer av svenskar – alltså oavsett hur gammalt passet är.

Det kanske är nödvändigt. Men samvetsmässigt känns det inte så bra, tycker jag. Och, som antyds ovan, sneglar vi lite på historien kanske vi kunde finna en väg framåt. Några idéer för hur vi ska använda den enorma resurs humankapital innebär, exempelvis.

Att det rent mänskligt är det rätta att göra är, tyvärr, en annan sak.

 

 

Jag vet inte hur det gick för Robert och Felix. Fars kusin Brage (sic!) lär varit över och hälsat på någon gång under 1950-talet. Släktmyten gör gällande att de skrev hem strax efter ankomst för att få ekonomist stöd att återvända.

Farfar och hans övriga syskon ska ha svarat att om de tagit sig på egen hand dit så kunde de gott ta sig hem på samma sätt. Sedan dess har de, enligt släktkrönikan (vilket som alltid är far) inte hörts av.

Och nu ska jag börja rota i det, kanske.

Tänk om de under alla dessa år behållit sitt amerikabrev från farfar och syskonen inom glas och ram? Tänk om de alla är döda sedan länge? För att få svar måste man ställa frågor och för att komma fram måste man ju till att börja med åka.

Jag tror jag börjar med ancestery.

 

 

Källor:

Wikipedia

Populär Historia: Svenskarna i Amerika

SCB

Mr Hyde/Neanderthalson, Skola

nationella prov

av adolphson

Nu börjar den igen, Nationella Prov-säsongen. Jag har länge sagt att den dag det blir aktuellt i mina ämnen säger jag upp mig. Tro det? Finns det inte bättre anledningar att säga upp sig? Kanske inte.

Här är i alla händelser mitt drömvisa dramatiserande möte med nationella proven (NP) där dessa plötsligt blivit ett subjekt.

Jag: Vem är du?

NP: Jag är de nationella proven.

Jag (ängslig): Kommer du för att hämta mig?!

NP: Jag har redan länge gått vid din sida. 

Jag: Det vet jag. 

NP: Är du beredd? 

Jag: Min kropp är rädd. Inte jag själv. (NP närmar sig hotfullt) Vänta ett ögonblick!

NP: Så säger ni alla. Men jag ger inga uppskov. 

Jag: Du spelar ju på Lotto eller hur?

NP: Hur vet du det?

Jag: Äh, det vet ju alla. 

NP: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig Lottospelare. 

Jag: Du kan ändå inte vara skickligare än jag. 

NP: Varför vill du spela Lotto med mig?

Jag: Det är min sak. 

NP: Det har du rätt i. 

Jag: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Vinner jag friger du mig. Kolla – du fick siffran 0!

NP: Det passar ju bäst så, inte sant?

I will never surrender. 

Mitt förslag om jag plötsligen skulle bli insatt som extravakt i provet engelsk hörförståelse är att göra en pantomimteater på ”To kill a mockingbird”. Det vore ju rätt så kul. Tänka sig magister Adophson göra gäster med gester framför en stor sal med hundratals ungdomar.

JAG DRÖMDE OM EN JÄTTESAL…

 

 

Jag ber om ursäkt. Jag vet att jag är dryg. Jättejobbig. Mr Babbel, som barnens mor emellanåt kallar mig.

Det jag seriöst funderar över är det här:

Har vi verkligen belägg för att en sådan gigantisk arbetsbörda som alla de nationella proven sammantaget innebär verkligen levererar det resultat som är avsikten med dem?

Varför finns de? För att säkerställa kunskapsnivån över hela riket? För att säkerställa likvärdigt underlag vid betygssättning? Jag är inte helt säker på svaren och vill heller inte ta reda på dessa eftersom det inte är viktigt för mig.

Så jag får väl skylla mig själv.

Inget är som väntans tider.

Nationella prov-tider.

Den administrativa personalen undanber sig att organisera det hela, lärare vill inte ha med det att göra (helst inte om det inte berör ens ämne), rättingsbördan är stor och svårlöst, andra kurser (bland annat mina) drabbas och sist men inte minst stressar de sönder eleverna.

I mina ämnen förekommer alltså inte nationella prov. Men jag berörs ändå. Hur? De snor tid av mina viktiga ämnen! Generellt verkar det som om kollegorna i matematik/fysik är mer positiva än kollegorna på språksidan.

Det är som sagt så mycket administration, stress och press på såväl elever som kollegor i samband med detta så jag undrar om resultatet verkligen står i proportion till insatsen. Det är väl egentligen allt jag säger.

Men nu är vi ålagda att genomföra dessa så det är inte mer med det. Samtidigt funderas det över varför så många lärare lämnar yrket. 38 000 enligt en rapport från Lärarförbundet. 

Någon som vill gissa på ett svarsalternativ?

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Charlotte Corday

av adolphson

Charlotte Corday har gått till historien som den som dödade den franske revolutionsledaren Marat. Händelsen har förevigats (nåja) genom Jacques-Louis Davids målning Marats död. 

Jag brukar ibland låta eleverna analysera tavlan. Det blir alltid spännande resultat.

 

 

Målningen fick i samtiden en stark symbolisk betydelse och om David inte redan varit revolutionens konstnärliga regissör så blev han det definitivt genom denna målning.

Målningen är ett exempel på nyklassisk stil (antika ideal, stämningar och motiv) och Marat framställs inte så lite om en kristusgestalt där han ligger ny-mördad i badet, stilla och fridfull.

Marat var i 50-årsåldern när han mördades men i porträttet syns en ung atletisk kropp och av den hudsjukdom han led syns inte mycket.

Samtidigt genomsyras hela scenen av martyrens fridsamma anletsdrag. Marat skulle i den här framställningen passa lika bra som frälsaren nedtagen från korset vilandes i jungfru Marias armar som mördad i sitt badkar.

Hela kompositionen framställer förövrigt Marat som fredlig (vilket naturligtvis är fullt medvetet): gåspennan och brevet, den vita färgen på tyget i kläderna (tygen för tankarna till de plagg Jesus i de flesta avbildningar bär på korset), ansiktsdragen.

Det är en liknöjd (jag kunde inte motstå göteborgsvitsen) man som just mött sin banekvinna.

Om man tittar närmare på det blodsfläckade brevet Marat håller i sin hand ser man att det rör sig om en vädjan från mördaren, Charlotte Corday, om att få hans uppmärksamhet och hjälp.

Hon använder sig av smicker för att vinna hans förtroende och få audiens för att när mötet väl äger rum kallblodigt hugga ihjäl honom. David har skapat ett mycket politiskt laddat konstverk som förmedlar den bild som regimen (jakobinerna) önskade.

Hur mordet verkligen gick till i detalj får vi aldrig veta men Davids målning skapade i samtiden en opinion mot revolutionens motståndare och för jakobinernas sak. Den kan därför ses som en tidig propagandabild även om propaganda i olika former alltid existerat.

 

 

Förutom det uppenbara – att låta eleverna diskutera varför tavlan är ett exempel på nyklassicism – brukar jag uppmuntra dem att gå längre. Historia ska ju vara relevant för individen som lever nu, är min filosofi.

Så vem var egentligen Charlotte Corday? Varför är hon viktig för oss idag?

Känt är att hon fick viss utbildning eftersom hon stammade från en familj ur den lägre adelsklassen. Flickor fick ju annars inte utbildning så lätt.

Bland annat hade hon studerat upplysningsfilosoferna, helst Rousseau. Hon förde därefter ett kringflackande liv och engagerade sig småningom för revolutionens sak, framförallt den nya, stora, medelklassens position och rättigheter var viktiga för henne.

(Det fanns två huvudsakliga partier, eller grupperingar, inom revolutionen som var fiender: Girondisterna och Jakobinerna).

Många utanför Paris började reagera på jakobinernas brutalitet och krävde att blodbadet inom revolutionen skulle stoppas. Efter att flera girondister uteslutits ur den styrande församlingen (konventet) och arresterats 1793, begav sig Charlotte till Paris för att på plats engagera sig och stödja deras sak.

Som huvudfiende såg hon tidningsmannen och revolutionsledaren Jean Paul Marat som bekämpade girondisterna, bland annat genom artiklar i sin tidning. Hon skrev flera brev i vilka hon bad om ett möte och som skäl angav hon att hon ville ange girondister som planerade att göra revolt.

Till sist beviljades Corday ett möte med Marat som satt i sitt badkar (eftersom han led av en hudsjukdom tog han ofta medicinska bad, vilket dock inte hindrade honom att ta emot besök).

Medan Marat skrev ner namnen på de girondister hon angav tog hon fram en insmugglad kniv och högg honom i bröstet. Han dog omedelbart. Själv gjorde hon inget för att komma undan och hon greps direkt.

Under rättegången uppgav hon att hon handlat helt på egen hand och myntade en fras som blivit välkänd: jag dödade en man för att rädda 100 000.

På kvällen fyra dagar efter att hon dödat Marat giljotinerades hon, liksom alla andra som anklagades för att vara revolutionens fiender, förövrigt tio dagar före sin 25:e födelsedag.

I avdelningen morbida fakta kan följande anföras: i samma ögonblick som hennes huvud ramlade ner tog bödelns assistent, en viss Francois Legros, upp det och förevisade det åskådarna varpå han slog det våldsamt i ansiktet.

Publiken ansåg att detta var att gå för långt – till och med under rådande omständigheter. Myten gör gällande att ansiktet rodnade, vilket det naturligtvis inte finns några belägg för. För att lugna publiken så fängslades mannen i tre månader för sin brist på ”giljotinetikett”.

Skarprättaren som hade en så olämplig assistent hette Henri-Clément Sanson utgav sina memoarer 1862 (eller åtminstone publicerades de då – det verkar en aning sent om han var bödel 1793) i vilka han skildrar (och här har vi kanske förklaringen till att det dröjde innan publiceringen) Charlotte Corday som en vacker (vad nu det har med saken att göra) och tankfull ung kvinna vars lugn och självkontroll ingav respekt.

 

 

Förutom dessa frågor brukar jag be eleverna fundera över varför/om det är viktigt att känna till Marat, Corday och David.

Den enes frihetshjälte är den andres terrorist, heter det ju. Charlotte Corday ville försöka stoppa det blodbad som franska revolutionen innebar, dock blev hennes handling istället upptakten till det skräckvälde som bröt ut.

För girondisterna blev Charlotte en hjälte, medan Marat dyrkades som ett helgon av jakobinerna. Bilden behöver som vanligt problematiseras.

Sedan kan man ju alltid slänga fram den etiska frågan huruvida det är rätt att döda en människa för att rädda 100 000 andra. För egen del tycker jag inte det men det finns som bekant gott om demokrater som förespråkar tortyr.

Nu kommer det i och för sig inte an på mig som lärare att förmedla mina egna åsikter. Kanske kan jag nöja mig med att försöka peka ut en riktning och uppmuntra självförtroendet som får individen att våga börja gå.

 

Relaterade blogginlägg:

Albert Pierrepoint 

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

God of the gaps…

av adolphson

…är en term tänkt att förklara luckor i vetenskapen med religiösa alternativ. Det vi inte vet är alltså lika med Gud. Ur ett filosofiskt perspektiv kan man kanske se benämningen som ett försök till svar på teodicéproblemet.

Utifrån sett är det lätt att tycka att förklaringen är att göra det lite väl lätt för sig – och den har inte stått oemotsagd.

Dietrich Bonhoeffer, exempelvis, var tysk präst och motståndare till nazismen under andra världskriget. Han dödades av nazisterna och formulerade i sin bok Ett liv i gemenskap citatet Vi ska finna gud i det vi vet, inte i det vi inte vet.

Bonhoeffer använde religionen för att bekämpa ondskan. Mönstrar vi ut de svaga går gemenskapen förlorad är en annan del av innehållet i boken.

Jihad betyder heligt krig. Genast dyker måhända bilden av skäggiga militanta jihadister upp på näthinnan. Men en inte ovanlig muslimsk tolkning av begreppet innebär att det i själva verket är individens, den enskilde muslimens, kamp mot tillvarons alla dåligheter och frestelser som avses.

Kanske passar Anonyma Alkoholisters bön som jämförelse i synen på vad det gudomliga kan innebära i sammanhanget:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

—

Vad gott tjänar oss religion, invänder kanske någon. Nå, den frågan är allt för stor och komplicerad för en blogg (ens av denna magnitud – av de sju dödssynderna är det nog högmod, och någon enstaka gång frosseri, jag oftast gör mig skyldig till är jag rädd. Jag skämtade förvisso – men ändå).

Vad händer efter döden? Hur stort är universum? Vad innebär det att inte existera?

Den mänskliga hjärnan kan nog inte, rent filosofiskt, greppa begreppet ingenting. Därför finns religion, kanske. För att överbrygga de svarta hål vetenskapen på ett tillfredsställande sätt ännu inte hunnit förklara.

God of black gaps.

—

Annars kan ju ett alternativ, eller komplement, till religion och vetenskap vara demokrati. Demokrati bygger på vårt deltagande. Kanske är det så att vårt engagemang där sådant saknas gör oss gudomliga. Eller som Walt Whitman uttrycker det:

To be indeed a God!

För att konkretisera: det har väl inte undgått någon att värnplikten ska återinföras. Debatten har böljat fram och åter. En del röster har höjts till förmån för att bredda den värnpliktiges uppgifter.

Det tycker jag är en god idé. Det finns så mycket begåvade människor, och även andra, vars erfarenheter borde komma till ättre nytta. Så jag säger att istället för att tycka till på Facebook eller på andra ställen – låt alla tjänstgöra ett år som lokalpolitiker.

Någon gång under sitt liv förväntas varje medborgare göra en insats för demokratin, helt enkelt.

Fast det går ju inte. Vi kan inte tvinga fram engagemang.

Alltså säger jag så här: istället för att sitta vid datorn och prata rakt ut i luften uppmanas du att ta plats i en politisk nämnd, gå på partimöten, spendera en mandatperiod i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige.

Kort sagt – gör något. Det inte bara den sannskyldige demokratens moraliska skyldighet – det är och så en annan definition av det mänskliga. Det är engagemanget om gör oss mänskliga och det är det mänskliga som gör oss gudomliga.

Avslutningen på denna pseudofilosofi blir en hemmasnickrad parafrasering av AA:s bön:

Människa, acceptera att du kan förändra, se din kraft att vilja det och inse att du ständigt bör försöka. 

 

Relaterade blogginlägg

Fermis paradox

Värnplikten

 

 

Källor:

Dietrich Bonhoeffer Ett liv i gemenskap

Jan Hjärpe – professor em i islamologi

Demokrati och samhälle, Politik

Ovinster i välfärden

av adolphson1 kommentar till Ovinster i välfärden

Jag har ganska länge engagerat mig hårt i frågan om vinster i välfärden. Varför? Antagligen för att jag äntligen tyckte mig ha hittat en fråga där ideologierna för en gångs skull var tydliga.

Och för att jag älskar frihet. Det kan låta banalt, men så är det. För att ge en bakgrund får den som vill gärna läsa:

Mattis fråga

Brevet till statsministern

Trumpifiering

Okej, vi går vidare. Jag har kämpat hårt för det som jag ser som en ohederlig debatt. Jag har lyssnat på vettiga människors vettiga argument och ovettiga människors ovettiga argument. Och vice versa.

Så i natt insåg jag det: jag är fel ute.

Inte i själva sakfrågan för i den går det inte att ha fel. Nej, den handlar mer om vilken vision man har för samhället. De båda sidorna kommer inte att lyckas övertyga varandra och jag kan bara hoppas att mina barn får gå kvar i sin skola.

Varför har jag till synes plötsligt kommit till denna insikt? För jag har alltså inte ändrat uppfattning i sakfrågan – jag bara släpper den. Jo: den vrider nämligen fokus åt fel håll.

En viktig orsak till att jag åter engagerade mig i politiken är att jag inte med gott samvete kunde stå och se på när världen, samhället, vrider sig mot det otänkbara. I det avseendet är vinster i välfärden en icke-fråga.

Flera partier har börjat darra ordentligt på manschetten när det gäller samarbete med SD. Det står och väger, just nu. Det finns prognoser som säger att partiet kommer att fortsätta att växa.

Men säker kan man ju aldrig vara.

Just nu finns det ingen majoritet i riksdagen för ett vinsttak bland annat eftersom SD är emot. Alltså kommer förslaget inte att bli verklighet utan snarare att bli en valfråga. (Det förefaller lite konstigt att SD är emot vinsttak eftersom partiet är såväl konservativt som populistiskt och borde i den här frågan se en gyllene möjlighet).

Men fan vet hur SD resonerar.

Efter valet säger de flesta förståsigpåre att det inte kommer att vara någon större skillnad i det parlamentariska läget. Om SD är ännu större kommer de sannolikt att komma ännu längre i sin normaliseringsprocess.

I det avseendet är frågan om vinsttak i välfärden alltså en icke-fråga, en petitess. Jag ser hellre att mina meningsmotståndare på vänstersidan får igenom nästan all sin politik ( i det här fallet vinsttak i välfärden) än att jag lever i ett land där SD har inflytande.

Inflytande har de redan, och mer kommer de kanske att få.

Jag inser därför att frågan är helt fel för mig att driva, även om jag alltså väl vet vad jag tycker i saken. Mitt engagemang inför ödesvalet 2018 måste istället fokusera på att i varje aspekt, i varje avseende och i varje ögonblick stå upp emot SD och dess sexistiska, homofobiska, rasistiska intolerans.

Och till alla er begåvningar därute, alla ni kollegor, vänner och bekanta som resonerar så klokt i så många avseenden: Jag tycker ni har en moralisk skyldighet att engagera er politiskt och inte nöja er med att debattera på nätet.

Annars går det som det går i den riktiga världen.

Och apropå har jag stängt av kommentarsmöjligheterna här på bloggen. Det är för mycket att moderera. Helst från vänsterns och SD:s undervegetation. Man kan ju tycka att de borde följa sin partiledarens exempel och blocka mig.

Hursomhelst: vill någon diskutera går det att göra via sociala medier eller i verkligheten. Och vill någon följa med på ett politiskt möte? Hör av er så tar jag med er till centerpartiet!

Politik

trumpifiering

av adolphson1 kommentar till trumpifiering

Jag har engagerat mig i debatten om huruvida vinster ska tillåtas i välfärden. Jag har den största respekt för en hederlig debatt som förs med sakliga argument men tyvärr har den här debatten kommit att bli själva sinnesbilden för smutsiga trick, personangrepp och demagogi.

Det är som om Trump/Brexit kommit och knackat på. Och det har de ju, när jag tänker efter.

—

Om själva sakfrågan kan man tycka olika. Det är viktigt att ha det sagt.

Den som till äventyrs läser denna text får också ha i bakhuvudet att jag är liberal och har en positiv syn på möjligheten att driva vårdföretag eller skolor i privat regi. Möjligen tänker jag att vård och omsorg passar bättre för detta än skola, men jag är heller inte helt säker på den saken.

Jag har helt enkelt inte tillräckliga kunskaper för att uttala mig närmare, där. Men det är inte om det denna bloggpost ska handla. Nej, för jag har alltså kommit att reagera på hur debatten förs.

—

För att debatt eller diskussion ska vara möjlig att föra på grundläggande demokratiska villkor måste de som deltar ha viss hederlighet i sitt sätt att diskutera. Annars blir det på sikt som att diskutera med Donald.

En grundläggande faktor härvidlag är att kunna skilja på åsikt och fakta. Låt mig ge några exempel hur det kan bli när rågången dessa emellan inte är helt tydlig.

—

Ett vanligt påstående från motståndarsidan är att Sverige är extremt – inget land i hela världen har gått lika långt som Sverige. Vissa debattörer har till och med gått så långt att de jämför Sverige med diktaturer som Pinochets Chile.

(Vet ni vad som hände i Sverige i går kväll? Sweden! who´would belive this!) 

Det här är ett nonsensargument. Ett falskt påstående som tar oss långt i från grundfrågan om vinster i välfärden.

Det finns privatskolor i hela världen. Sverige har tack vare att vi öppnat upp för privata aktörer i skattefinansierad verksamhet demokratiserat detta och gjort de slutna exklusiva utbildningarna tillgängliga för alla. Inte bara för några få.

Huruvida alla kan göra ett genomtänkt val i god tid är naturligtvis en annan fråga.

Ett annat påstående är riskkapitalister som gör vinst och flyttar till vinsten skatteparadis. Detta har förekommit. Frågan är om vi ska utgå från dessa förhållandevis få, oseriösa, eventuellt kriminella, aktörer för att stigmatisera en hel yrkeskår eller beskriva hela vårt samhälle.

Jag antar att det kokar ner till vilken människosyn man har. För egen del ser jag hårt arbetande företagare och många väldigt lyckade och framgångsrika verksamheter.

—

Fakta, då? I den här typen av debatter handlar fakta ofta om siffror. Dessa kan användas på olika sätt. Fakta kan exempelvis vara hur stor procent av alla företagare som faktiskt fifflar eller så kan fakta visa hur nöjda vårdtagare, personal och elever/föräldrar är.

Fakta kan handla om vi kan påvisa huruvida det fria skolvalet faktiskt leder till segregation samt om denna segregation i så fall ser likadan ut i Stockholm som i resten av landet.

Fakta kan visa hur ofta privata aktörer tagit över vårdcentraler (ofta i glesbygden) som landstinget inte velat eller kunnat driva vidare.

Fakta kan visa en stor del av Stockholms vård skulle kollapsa utan såväl invandrare som egenföretagare. Den senare delen skulle försvinna på grund av ett vinsttak på 7 % och den förra gruppen skulle i stor utsträckning förlora sina jobb.

På så vis slår ett vinsttak mot kvinnor (vården är som bekant kvinnodominerad) och invandrare.

Ok – det sista är en åsikt men den grundar sig på fakta och statistik. Man kan givetvis med lätthet formulera motargument. Det är helt enkelt bra att bygga sin argumentation på det här sättet – oavsett vad man tycker i sakfrågan.

Påståendet att vi måste förbjuda övervinster är inte ett oskyldigt påstående. Frågan måste, som alltid (se nedan), problematiseras. Vad är egentligen en övervinst? Kan man helt enkelt sätta en procentsats för en viss bransch och så är det bra med det?

Nej, jag tycker inte det. Bolagslagstiftningar och ekonomisk lagstiftning kan absolut ses över för att komma åt oseriösa aktörer. Men vad är egentligen en övervinst?

Bara för att ta ett exempel: Förra året tog Falu kommun ett politiskt beslut att lärarna på gymnasiet av ekonomiska skäl skulle jobba mer. Ha tyngre tjänster, vi fick fler kurser och fler elever.

Det är också en sorts vinstjakt i offentlig skattefinansierad sektor. Jag tyckte inte (och inte enbart för att jag själv drabbades) att våra skattepengar skulle optimeras på det viset.

Varför? Jo, och här kommer en åsikt: det är kvalitén på verksamheten som räknas, inte driftformen.

—

Sedan är det där med ideologisk övertygelse. För många är är det upprörande att någon kan tjäna pengar på skattemedel. Jag tycker inte det och kan argumentera för denna ståndpunkt. Det kan också de som inte tycker som jag.

Låt oss respektera varandras olika uppfattningar men hålla oss till vettiga argument. Förenklingar, generaliseringar, svepande argument och populism, som ju välfärdsdebatten är full av, leder aldrig till något bra. Låt mig avsluta med ett exempel:

Påstående: Välfärdsföretagare tar ut övervinster. Vi ska förbjuda detta.

Påstående: Invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Därför är invandrare kriminella. Förbjud invandring.

Påstående: Män är överrepresenterade i statistiken för våld mot kvinnor. Förbjud män.

Nej, det håller ju inte. Vi måste problematisera, vi måste höja nivån.

Utförligt och nyanserat står det i betygskriterierna i historia här och där. Jag ger betyget F till debatten om vinster i välfärden.

—

Mer i ämnet:

En kurs till

Min debattartikel i dt

Politik

Nödvändighetens herravälde

av adolphson

Jag brukar, apropå perspektiv, återkommande ta upp svenskslummen i Chicago på 1800-talet. Det fanns en stadsdel i stan där svenskslöddret höll till. Bakgrunden var att det var många av utvandrarna som det inte gick så bra för i det nya landet. De sökte sig i sin nöd till sina landsmän och koncentrerades småningom till en del av staden där de tiggde, rånade och levde i misär.

På 1960-talet spred sig bilden av den svenska synden i bland annat USA delvis beroende på filmer som ”Jag är nyfiken gul”, samt att svenska ungdomar tack vare politiska reformer och en stark svensk ekonomi kunde resa ut i världen och ta för sig av den. På 1990-talet och 00-talet fanns grupper i USA som såg Estonias förlisning och orkanen som drabbade delar av södra och mellersta Sverige (säkert lägger de till branden i Västmanland också) som ett tecken på att Gud hatar oss och vår lössläpta syn på diverse ting, som exempelvis homosexualitet och abort. Nu sitter det en president och twittrar om allt elände i Sverige som han hävdar beror på invandring. Felaktiga uppgifter, vinklade reportage blandas med hätska angrepp på olika grupper. Sverige används som ett slagträ i den amerikanska inrikespolitiska debatten om migration.

Det här går ju inte. Jag känner helt enkelt att jag inte kan låtsas som ingenting. Tur det finns humorister. Och: man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?

Men nog tog Dala Demokraten i lite när tidningen talade om en politisk comeback. Men visst, i någon mening är det ju det. Och visst intresse tycks det hela rönt, tack för alla uppmuntrande tillrop! Jag har lärt mig ett och annat under mina år som engagerad i lokalpolitiken och jag tror och hoppas att jag har ett bättre förhållningssätt den här gången. Det gäller att inte bränna sig i flera ändar, för att låta lite klichéartad. Och: jag gillar det. Jag gillar debatten, diskussionen, jag gillar att bli övertygad eller besegrad, att vinna eller förlora en debatt. Jag gillar att tillämpa retorik i praktik och att testa mina argument. Jag gillar att vara med och utforma beslut och politik, jag gillar att känna mig informerad. Mest utav allt gillar jag att lära känna nya människor.

Sedan är jag begåvad med ett samvete och engagemang. Jag kan inte låta bli att bry mig, att köra händerna i fickorna och titta åt ett annat håll. Jag brukar förvisso återkommande komma dragande med Aristoteles, men sällan har väl hans fras ”människan är ett politiskt djur” passat bättre. Helst du, som hon jag delar morgontidning med brukar säga.

Jag tror att riksdagsvalet 2018 är ett ödesval för Sverige. Jag vill därför, utan någon särskild agenda, vara med och påverka, eller kanske snarare hålla emot, de läskiga krafter som nu tycks vara i rörelse. Jag har under det senaste året långsamt trappat upp mitt engagemang och nu under våren kände jag mig redo igen. Jag meddelade Centern att jag stod förfogande  – om de vill ha mig. Och det ville de. Jag blev i söndags vald till ordinarie ledamot i styrelsen på ett år och ska försöka göra mitt bästa att motsvara förtroendet. För det inte lätt att vara fritidspolitiker i dessa dagar. Det är lite som att klyva ägg med hårstrå, om liknelsen tillåts. Jag ska försöka att luta mig mot erfarenheten och inte göra om gamla misstag.

Förutom bloggen har jag även upptagit min Youtube-kanal igen. Och jag kan twittra, jag med. Förövrigt är jag väl ungefär – samma gamle Fredrik här som där.

—

Relaterat:

När jag slutade

Demokrati och samhälle, Historia

metokios, xenoi eller barbar

av adolphson

Det diskuteras (ständigt, tycks det) huruvida invandring innebär kostnad eller investering för ett samhälle. Jag kan inte riktigt greppa den diskussionen – handlar det inte snarare om vilken sorts värld man föredrar?

Under större delen av den mänskliga civilisationens historia har samhällen gjort skillnad på de samhällsgrupper som har rättigheter i det aktuella samhället och vilka som inte har det.

Tillfälliga (uppehållstillstånd) rättigheter verkar dock inte förekommit tidigare i mänsklighetens historia – åtminstone inte vad jag hört talas om. Det kanske med lite god vilja går att tolka några historiska händelser som exempel på detta? Upplys mig gärna.

—

De antika grekerna gjorde skarp åtskillnad mellan medborgare i den egna stadsstaten, inflyttade greker som var medborgare i andra stadsstater (dessa kallades ”xenoi” vilket betyder främlingar), icke-greker (som kallades ”barbarer” och det ordet anspelade på den – ur grekiskt perspektiv – rotvälska som skäggiga typer från typ Asien ansågs tala), kvinnor och slavar.

Det allmänna ordet för invandrare var ”metokios”, vilket betydde att personen inte var medborgare men heller inte en främling (xenoi), barbar eller slav. Detta förhållande ska förstås som att vederbörande trots sin avsaknad av medborgarskap ändå hade en viss ställning i stadsstaten.

Perikles och Aristoteles, har jag för mig, är kända exempel på personer som åtnjöt denna status i Aten.

Statusuppdateringar skedde helt enkelt inte under antiken.

Metokios kunde aldrig bli fullvärdiga medborgare och få samma rättigheter som en sådan eller uppbära officiellt statligt ämbete. Inte heller deras barn. De kunde dock inte bli slavar eller behandlas hursomhelst och de hade i allmänhet rätt att bo i vilken stadsstat de önskade.

Kanske är detta att betrakta som någon sorts tillfälligt eller begränsat medborgarskap?

—

Under drygt häften av det romerska imperiets existens innebar det något exklusivt att vara romersk medborgare. Denna rättighet kunde erhållas av kejsaren som belöning för värdefulla insatser eller så kunde medborgarskapet helt enkelt köpas.

(Kanske var det detta danskarna hade i åtanke häromåret när de krävde en viss mängd rikedom från varje flykting för att tillåta vederbörande att stanna.)

Vilka var då de rättigheter som medföljde ett romerskt medborgarskap?

Mindre viktigt (eftersom förhållandevis få kunde utnyttja det) var rösträtten i imperiets huvudstad. Något betydligt mer substantiellt var möjligheten att slippa betala vissa skatter, driva rättsfall – om så krävdes ända upp till kejsaren – samt det faktum att en romersk medborgare inte kunde behandlas hursomhelst.

En medborgare fick inte torteras (piskas eller korsfästas) eller överhuvudtaget dömas till döden för annat än högförräderi.

Att säga, eller ropa, att man var romersk medborgare kunde innebära respekt eller skydd i farans stund. I bibeln berättas om att Paulus undgår spöstraff just på grund av att han var romersk medborgare.

—

Under världens hittills största imperiums, det brittiska, glansdagar på 1800-talet gjordes också skillnad på undersåtar och medborgare. Imperiets medborgare hade rättigheter, undersåtarna enbart skyldigheter.

Denna princip gällde överallt i imperiets alla hörn och relegerade det koloniala samhället. I takt med att imperiet sedan dess stadigt krympt har också protektionismen i kärnområdet ökat. Historiskt sett är måhända Brexit en logisk konsekvens av ett längre historiskt skeende liksom antagandet att skottarna småningom kommer bryta sig ur Storbritannien.

—

Ordet ”asyl” härstammar från det grekiska ordet ”asylon” vilket betyder ”skyddsort”. Under antiken avsågs härmed en specifik byggnad, gärna ett tempel, som av hänsyn till guden/arna var fredad från allehanda nidingsdåd hur berättigat detta dåd än tycktes vara. Härav följer att personer som var jagade eller efterlysta kunde söka skydd på dessa platser.

Alla, utom slavar, kvinnor och icke-greker, hade möjligheten att gå i exil eller söka asyl om nöden så krävde men agerandet var inte riskfritt. Det kunde få som konsekvens att vederbörande istället svalt ihjäl eftersom det var långt i från säkert att omgivningarna ville förse personen i den fredande byggnaden med förnödenheter.

Detta öde drabbade förövrigt en spartansk kung som av olika skäl tvingats på flykt. Det kanske var något av detta Julian Assange till sist kom underfund med under ensamma, dystra nätter inne i den den trånga ecuadorianska ambassaden.

—

Det svenska passet är ett av de mäktigaste i världen sägs det ju. För att komma över ett sådant, att bli fullvärdig svensk medborgare, måste en kunna styrka sin identitet, ha fyllt 18 år, ha permanent uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållskort, ha haft sitt hem i Sverige en viss tid och under denna tid levt ett skötsamt liv.

Alltså inte sprungit runt på fyllan och viftat med järnrör samtidigt som du vrålat sexistiska eller rasistiska tillmälen, alternativt nitat folk i krogköer.

I antikens Grekland kunde man bli landsförvisad på viss tid eller för alltid – alltså bli av med sitt medborgarskap – och det alldeles oavsett etnicitet (enligt ovan förda resonemang). Det kanske Järnrörsfolket borde tänka på.

Under senare delen av det romerska imperiets historia urvattnades medborgarskapets status i takt med att imperiets gränser och organisation sönderföll. Också detta borde kanske en och annan ”Sverigevän” fundera över.

Parallellen till Storbritannien ligger inom räckhåll. När civilisationen faller så faller även medborgarskapet. Det är bland annat därför jag tror på att bejaka invandring, alltså att bjuda in många som vill bidra till att bygga upp värdet bakom det svenska passet.

Historiskt sett är måhända alla uppehållstillstånd mer eller mindre tillfälliga.

—

Jocke – han vet, han. 

—

Källor:

Paul Cartledge ”Sparta”

Eva Queckfeldt ”Romerska kejsardömet”

Bibeln – Apostlagärningarna

Migrationsverket

—

Relaterade blogginlägg:

Från Argos till Tegera