Foto, Resor

bild 25 – ice is nice

av adolphson

När det kommer till ren och skär njutning är det inte mycket som slår långfärdsskridskor. Många av mina alster på min Youtube-kanal utspelar sig sålunda på is. Säsongen är i allmänhet kort (jag är inte särskilt snobbig, tycker jag, men en sorts snobbism ägnar jag mig nog åt. Jag gillar inte att åka skridskor på plogade banor, nej det är enbart stora svarta frusna fjärdar som duger) så man får passa på när tillfälle erbjuds. Denna bedrövliga skridskosäsong får jag istället hänge mig åt nostalgi. Skridskor på ny, svart, kärnis. Att bara susa iväg. Frihet. Längtan.

Den här bilden är tagen av svärfar i februari 2010 utanför Gävle. Det är förövrigt enda gången jag åkt skridskor på havsis. Han skickade senare in den till något skridskomagasin varför jag får anses varit coverboy vid ett åtminstone ett tillfälle i mitt liv.

—

Nästa bild är tagen av Niklas (vännen, basen, kanotbyggaren, skrinnaren med mycket mera) en magisk januari-natt 2015. Vi var några som gav oss iväg ut i beckmörkret. Den där hisnande känslan av att åka ut i, på, något odefinierbart svart var en fantastisk upplevelse. Sällan har beskrivningen ”skräckblandad förtjusning” passat bättre.

—

Den sista bilden är en tidig decembermorgon var jag ute tillsammans med två kollegor för att uppleva soluppgången över Vika. Joel tog bilden. Varför gillar jag detta så mycket, tro? Att åka iväg ut i friheten och slippa barlasten av sig själv är en bra känsla. Jag försöker faktiskt, har jag insett, i fantasin att åka ifrån mig själv. För jag blir nämligen så otroligt trött på mig själv emellanåt. I alla sammanhang har jag så otroligt svårt att inte driva med folk, fä och företeelser. Det blir lätt påfrestande för alla inblandade. Många blir arga, andra sura några kanske sårade.

På den senaste resan, exempelvis, skulle familjen checka in på ett hotell. Receptionisten lät förstå att det fanns en bugg i systemet. Hen kunde nämligen inte se om rummet var städat eller inte. Receptionisten kliade sig i huvudet och skulle ”ringa nån”. Jag svarade att jag förstod mycket väl problemet – och upplyste opåkallat om att jag hade samma problem själv. Receptionisten sken upp i det hen undrade om jag möjligen arbetade med datasystem. Nej, – men det blir aldrig städat i tid hemma hos mig heller. 

Håhåjaja – människan är alltings mått, var det väl Protagoras som sa. Därute på isen kan jag i fantasin upptäcka nya världar eller dimensioner. Allt är en fråga om perspektiv och för exempelvis antikens greker var Gibraltar sund världens ände i västerled. Var världen tar slut är en fråga om sinne och uppfattning. Problemen och (van)föreställningarna är alltid de  samma – det är bara perspektiven och tidpunkten som skiljer.

Here we go!

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik

Sprickor i glastaket

av adolphson

Samtiden ser oftast inte de små sprickorna i bygget. Början till förändringen. Det är det historikerna som gör – fast i efterhand.

De romerska kejsarna på 200-talet, exempelvis, såg måhända inte sprickorna i fasaden, de uppfattade inte det faktum att det blev allt svårare för Rom att hålla sina gränser som ett tecken på imperiets kommande undergång.

395 delades icke desto mindre riket i två och 476 var det klippt för den västliga delen.

—

Just nu deltar jag i tre olika debatter. Kanske hänger de ihop, vad vet jag, eftersom de handlar om normer och etiska ställningstaganden i vår tid. Kanske kommer debatterna i efterhand sammantaget visa sig vara ett bland flera tydliga tecken på att en ny tid står för dörren?

—

Den första diskussionen handlar om barnmorskan Elinor Grimmark som åberopar samvetsfrihet som stöd för att vägra utföra abort. Hon fick sparken (eller vägrades anställning) och stämde därför landstinget ifråga.

Det hela har valsat igenom det svenska rättsväsendet och hon tänker uppenbarligen driva det ända till EU-domstolen för att få rätt. Hon kan göra så därför att hon får ekonomiskt stöd av en stor amerikansk organisation, ADF, som gör det för att de vill påverka europeisk abortlagstiftning. (Lyssna på  Ekot om det här).

Vad jag vet finns det bara två yrkesgrupper i Sverige som har så kallad samvetsfrihet: journalister kan inte tvingas göra reportage som strider mot deras övertygelse och militärer kan av samma skäl inte tvingas utföra vissa samvetsvidriga order.

Barnmorskan vill inte, med hänsyn tagen till sin religiösa tro, utföra aborter och åberopar samvetsfrihet.

Jag närmar mig frågan ur ett filosofiskt perspektiv. Etik handlar ytterst om frågorna vad som är rätt och vad som är gott. Platon pratar om ethos och menar med begreppet vår inre känsla för vad som är rätt. Kanske menar han därmed vad vi i dag kallar samvetsfrihet.

Men alla i ett visst samhälle kan inte agera efter sin personliga inre övertygelse (det kallas för anarki) och för att kunna avgöra var de gemensamma gränserna går måste ett samhälle enas om några grundläggande principer.

Dessa principer skulle vi  kunna kalla för en, eller flera, norm(er).

DT:s konservativa krönikör Frida Park har i flera debattartiklar (både i DT och Expressen) argumenterat för att samvetsfrihet ska råda för barnmorskan. Och hon är inte ensam.

Om vi inte enas om hur långt samvetsfriheten för individen ska sträcka sig i ett samhälle och vilka etiska principer som ska gälla kan ju vilken brottsling som helst anföra samvetsfrihet som argument för att rättfärdiga sina handlingar.

Det har genom historien funnits, och finns tyvärr fortfarande, gott om vanföreställningar som syftar till att rättfärdiga patologiskt sjuka och vidriga beteenden av olika slag.

En sådan etisk samhällelig gräns jag efterlyser har vi dragit är när individens handlingar drabbar andra människor. Därför har vi oftast lagstiftat till förmån för den svagare parten: offret.

Och det är därför som barnmorskans samvetsfrihet är underordnad den vårdsökandes önskan och behov.

Här räcker det inte heller med att säga att en annan barnmorska kan utföra ingreppet. Vi måste istället tänka tanken att hon, just Elinor Grimmark, är den enda tillgängliga barnmorskan för den kvinna som just där och då av personliga skäl vill genomföra en abort.

Det kan inträffa.

Det är det som menas med begreppet princip.

Det moraliska valet består i stället i att var och en som väljer ett yrke själv har ansvaret att pröva om det yrket är förenligt med vederbörandes samvete. Om inte får personen söka ett annat arbete och där (i det här fallet) abort inte ingår.

Det går alltså inte att jämföra med journalistens eller militärens samvetsfrihet.

Vi kan givetvis ha olika åsikter huruvida vi ska säga ja till Grimmarks krav. Men om vi gör det så bör vi vara medvetna om att vi samtidigt lägger en pusselbit i mönstret för en förändrad norm i vårt land. Det räcker liksom inte att säga – titta, det fungerar ju i Norge!

Tillsammans med vad som sker i Ryssland, USA och på många andra håll i världen just nu utgör pusselbiten Grimmark som jag ser det en del av ett obehagligt, svart, ålderdomligt pussel från en förfluten tid.

—

Den andra diskussionen handlar om Moderaternas samarbete med SD. Jag har lyssnat och läst mycket i frågan. På TV, i radion och tidningar men framförallt på vad M-ledningen äger om saken.

Och det de säger är att de vill behandla SD som alla andra partier eftersom den tidigare strategin, att isolera dem, inte fungerat. Jag personligen tycker inte tanken om samarbeta med SD är så tilltalande (vilket jag tidigare återkommande argumenterat för).

Uppenbarligen tycker inte L och C det heller. Man behöver inte vara någon större analytisk stjärna för att inse att alliansen är körd om detta fortsätter. Det som är fascinerande är att av de moderater jag känner är det några som vägrar erkänna innebörden i det partiledningen gör. Tvärt om blir de arga när jag frågar om det.

Men frågan handlar inte om att misskreditera M, nej, sakfrågan handlar om att be partiet motivera sig. Istället får jag goddag yxskaft-svar i stil med att nej, M ska inte samarbeta med SD. Nähä då! Inte.

Jag blir förvirrad. Är det en svensk variant på alternativa fakta eller försöker man skyla över det ledningen av partiet gör? Oavsett vilket tycks det mig som den svenska politiken är på väg in i ett nytt skede.

Inte mig emot, egentligen.

—

Den tredje diskussionen hänger måhända tydligare ihop men den ovan. I lördags publicerades min och kommunalrådet Joakim Storcks debattartikel i lokaltidningen. Den rörde inte helt oväntat om i den röda myrstacken.

(Det är en liten stad. Nog får man utstå syrligheter och glåpord i den lokala offentligheten, men det kan det vara värt. Jag säger vad jag tror på och den som inte håller med får gärna försöka övertyga mig.)

Tanken med artikeln var ju knappast att övertyga politiska motståndare. Nej, snarare handlar det om att ge väljarna en alternativ bild. Vi i C ser nämligen inte alla välfärdsföretagare som skurkar och tror inte vinst i sig är något fult.

Att S låst fast sig så i frågan är lite konstigt. Det var ju de som initierade det hela en gång i tiden. Att gå armkrok med V verkar inte heller vara ett framgångsrecept. En modern socialdemokrati kan vara en väl så intressant samarbetspartner för både L och C om M fortsätter sitt (i mina ögon) grumliga samtal om (med) SD.

Menar statsministern allvar med samarbete över blockgränserna måste han nog byta fot (igen) i frågan om vinst i välfärden. Det blir kanske en efterträdare i så fall. (Juholt lär förövrigt ha blivit ambassadör på Island).

—

Jaha, det svåra var ju alltså att se sprickorna innan bygget rämnar. Om nu inte det är hela syftet, förstås.

Historia, Sång och musik

Gordiska Knuten

av adolphson

Gordion var ett rike under antiken beläget i dagens Turkiet och som döpts efter sin grundare. Denne hade fått en pampig sista viloplats. Invid graven fanns en staty föreställande en vagn som var bunden till en stång med en så komplicerad knut att ingen kunde få upp den. Det sas att den som kunde lösa knuten skulle bli herre över Asien. När Alexander år 333 f.v.t kom dit under det att han var i färd att erövra den dittills kända världen ställdes han inför den märkliga knuten. Här erbjöds ju onekligen ett gyllene tillfälle att förbättra oddsen för honom.

Alexander löste det hela antingen genom att knyta upp knuten eller genom att hugga av den (vi vet inte vilket men nog vore det senare typiskt Alexander) vilket givit upphov till begreppet ”alexanderhugg” och vilket innebär en plötslig och definitiv lösning på ett komplicerat problem. Sedan gjorde Alexander anspråk på titeln Asiens erövrare även om man kan anta att hans definition av hela Asien skilde sig åt från dagens uppfattning. Han gick till och med så långt att han uppmuntrade att tillbedjas som om han vore en gud redan medan han levde, samt, till övriga grekers förskräckelse, la han sig till med orientaliska seder och mode.

Alexander tänkte större. Jaja, can´t blame a man for trying, kanske.

—

1985, eller möjligen 1986, gillade jag och flera vänner bandet The Sisters of Mercy och deras megahit This Corrosion.När det var dags för disco på Ungdomens Hus visade det sig att DJ:n inte hade vare sig singeln eller maxisingeln. Men Jesper, som bodde i närheten, sprang helt sonika hem och hämtade den för DJ:n att spela. Så kunde vi lyckligt dansa vidare länge, länge. Det var landsbygdens välsignelse, kanske, liksom 80-talets.

När jag berättar sånt här för mina barn eller mina elever tror de inte på mig. Det blir liksom för mycket att förklara. Och apropå: i veckan var jag av olika skäl nedgraderad till en ovanlig lokal utan ordinarie utrustning. Eftersom jag skulle visa en film behövde jag koppla datorn till en så kallad IT-vagn. Det var en vagn försedd med video, dvd, högtalare, förstärkare, senare kom kanon och en jäkla massa sladdar (I skolans evolution befinner vi oss förövrigt genom denna gigantiskt otympliga tingest ungefär 2006-12).

Problemet för mig uppstod bär datorn skulle kopplas till förstärkaren. Som alltid tog jag kunniga elever till hjälp. Du måste kolla uttagen på baksidan på stärkaren, menade jag upplysningsvis. Va? sa eleven. När jag skärskådade vederbörandes ansikte såg jag den, blicken som varje kollega genom åren lärt sig att lätt igenkänna, den totala oförståelsens karaktäristiska starrbligande. Koppla bara, sa jag till sist. Jo, det var det jag tänkte, svarade eleven. Varvid hen gjorde så.

—

Falun har, liksom de flesta städer antar jag, organiserat kollektivtrafiken genom bland annat en central punkt kallad Knutpunkten. Detta reser några frågor. För det första undrar jag om det heter Knytpunkten eller Knutpunkten? Det är väl en fråga om perspektiv, kanske. Och hen som jobbar där – firas denne någon stort på Tjugondag Knut? Huruvida denna knutpunkt löser kollektivtrafiken låter jag vara osagt. Klart är emellertid att en väl fungerande kollektivtrafik är en väsentlig fråga för medborgarna. Jag tänker på den som ett grundläggande behov som är gemensamt både för både stad och landsbygd. Sådana frågor står inte som spön i backen. Kanske är det något att organisera sig i som politiker?

—

Samtidigt som problem i stil med Gordiska Knuten, samt dess lösningar så som Alexanders hugg, är såväl tids- som kulturbundna så är de också eviga. De ändrar bara karaktär. Vi lever i ett kretslopp av återkommande tillsynes olösliga problem. På måndag är det dags för årets första medlemsmöte i Centern. Jag ska gå – jag ska bli en aktiv centerpartist här i stan (och det av en massa skäl som faller utanför bloggpostens ämne).

Temat för mötet VM. Ska Falu kommun ansöka om att ånyo arrangera VM 2025? Frågan har varit aktuell i media en tid sedan Beyond Skiing initierade en utredning för att undersöka förutsättningarna för en ny ansökan. Beyond Skiing är en intresseorganisation som är fristående från kommunen och att det är Falu kommun som beslutar om en eventuell VM-ansökan. Något sådant beslut finns inte men utredningen har uppmärksammats och frågan kommer att bli aktuell under våren. Därför är det viktigt att partier och medborgare tänker igenom hur var och en ställer sig till en eventuell ny VM-ansökan.

Vad ska jag säga, göra och tycka? Samma som alltid och hela tiden? Min övertygelse säger mig, som jag återkommande bloggat om förra gången det begav sig, att ett arrangemang av den typ ett VM innebär ligger långt ifrån kommunens kärnverksamhet. Å andra sidan antar jag att ännu ett VM innebär att vi kan få valuta för de insatser kommunen redan gjort eftersom de är gjorda och inte behöver göras på nytt samt att erfarenheter finns från senast. Jag ska lyssna på fakta, begrunda och sedan komma med en ståndpunkt. Men Alexanders svar är enkelt. Arrangera inte lek och spel som i förlängnigen kostar mer än det smakar.

—

Relaterade blogginlägg:

Ullas Alexanderhugg

—

Källor:

Paul Cartledge: Alexander den store

Historia, Livsåskådning, Mat och dryck

Minervas uggla

av adolphson

Minervas uggla är djuret som får syn på saker i skymningen, då det svårt för andra att se. Skymningen kan också ses som en metafor. Minervaugglan avbildades av de antika grekerna sittande på vishetsgudinnan Athenas hjälm.

Som ett par extra vakande ögon, kanske.

I dåtidens Aten var ugglan så populär i bildkonsten att den gav upphov till ett talesätt: att sända ugglor till Aten, vilket motsvarar det moderna svenska uttrycket att bjuda bagarbarn bröd.

—

Makaroniskandalen inföll i det Adolphsonska hemmet när den högt uppburne kock-pappan skulle laga köttfärssås men hade slut på spagetti. Nej, såklart inte – jag bara luras.

Verklighetens makaroniskandal lyder emellertid annorlunda. Marconiskandalen utbröt nämligen i England 1912 och i dag skulle vi förmodligen kalla händelsen för insiderbrott.

Det som var skandalöst, och möjligen också brottsligt, redan 1912 var att högt uppsatta medlemmar av regeringen gjorde privata vinster baserat på information om företaget Marconi Company som de erhållit i egenskap av statsråd och ministrar.

De aktuella regeringsmedlemmarna hade nämligen i förväg känt till att staten snart skulle ge ett synnerligen lukrativt kontrakt till företaget och passade därför på att, innan detta blev allmänt känt, köpa andelar i det.

Det fanns religiösa och antisemitiska strömmar i konflikten och det har även spekulerats i huruvida anledningen till bråket också var ett intresse från politiska motståndare att misskreditera regeringen så mycket som möjligt.

—

En värre skandal är Macchiariniskandalen.

Paolo Macchiarini var en upphöjd och berömd kirurg som lurade en stor del av världen. Jag känner inte närmare till hans tidigare meriter men han menade sig stå för en ny revolutionerande metod att att operera in nya artificiella luftstrupar på patienter.

Det verkar som forskarvärlden i allmänhet och Karolinska institutet (eller sjukhuset, dessa är ju inte samma sak) i synnerhet tagit honom på orden utan att begära evidens eller att ordinarie rutiner för nya forskningsmetoder följts.

Efter att sex av åtta patienter avlidit efter transplantationer utreds han nu för forskningsfusk och möjligen vållande till annans död. Skandalen, som har pågått i flera år, har fått rektorn på Karolinska institutet att avgå och regeringen att byta ut delar av styrelsen.

—

Tillbaka till England år 1912.

Då hittades nämligen den så kallade Piltonmannen – ett fynd som visade sig vara en vetenskaplig bluff där påstådda benfragment presenterades som rester av en tidigare okänd människoart.

Det var amatörarkeologen Charles Dawson som hävdade att han upptäckt den felande länken mellan apa och människa efter att ha hittat en del av en människoliknande skalle nära Piltdown, East Sussex, England.

Dawson kontaktade i sin tur en viss Arthur Smith Woodward, en geolog vid Natural History Museum. De undersökte tillsammans saken vidare och påstod sig småningom ha upptäckt ytterligare benrester och primitiva verktyg.

Var det sant? Kunde verkligen mänsklighetens ursprung spåras till England? Affären rullade vidare.

Woodward rekonstruerade en skalle och hävdade att resterna tillhörde en mänsklig förfader som levt för 500.000 år sedan. Upptäckten tillkännagavs vid ett möte med anrika Geological Society och fyndet döptes till  Eoanthropus dawsoni (Dawsons gryningsman).

Upptäckten var dock omstridd tills den slutligen 1953 kunde avslöjas som en förfalskning. Någon hade helt enkelt kombinerat en käke med tänder från en orangutang med kraniet från en fullt utvecklad, men tidig, modern människa.

Bluffen genomfördes under en tid då intresset för paleontologi och den mänskliga evolutionen var stort men kunskapen relativt begränsad – det hade bara gått drygt 50 år sedan Darwin publicerade sin On the Origin of Species.

Det hela fick som sagt stor uppmärksamhet. Och det dröjde alltså ytterligare 45 år innan det gick att utan tvivel avfärda det hela som bluff. Vem som låg bakom det hela fastställdes heller aldrig men misstankar riktades bland annat mot min gamle hjälte sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes skapare).

Vi lever måhända alltid i en tid när intresset för vissa företeelser är extra stora och att vi därför är mer benägna att tro på saker. Vi som presenteras för oss på ett övertygande sätt –  tror att vi vet och vet att vi tror, så att säga.

—

För den som har kunskap inom ett visst område är det förhållandevis lätt att lura någon som inte har det. Min dystra fundering gäller huruvida detta egentligen spelar någon roll. Det går ju tydligen utmärkt att kampanja för saker med hjälp av bluff och lögn.

Javisst, jag låter uppgiven och kanske aningen bitter men så här: Brexit-sidan beslogs flera gånger med lögn och felaktigheter – exempelvis den slogan som de hade på sina kampanjfordon – men det hade ingen som helst roll för många i befolkningen när avgörandets stund var inne.

Vi behöver inte ens nämna det amerikanska presidentvalet.

Ordet skandal brukar användas när ett brott mot vissa givna etiska regler i ett samhälle eller tid uppmärksammas. Men ofta först efteråt. Vi behöver kanske var och en ha vår Minerva-uggla aktiverad eftersom det mer eller mindre råder konstant skymningstid.

Jag går så långt att jag påstår att det inte var värre på 1930-talet eller att vår tid just nu är synnerligen mörk – humanistiska värden är alltid hotade. Men om det är så att vi mer eller mindre alltid lever i skymningslandet är det viktigt att var och en skärper sina Minerva-ögon.

Demokrati och samhälle, Film och TV, Retorik

St Crispin´s day är nu

av adolphson1 kommentar till St Crispin´s day är nu

Nationalism. Innebär det att försvara det egna landet jämt och i alla avseenden? Jag tycker kanske inte det – men det är måhända i det stora hela av mindre betydelse vad jag tycker och anser.

Nationalism är dock en typ av känsla och passar därför utmärkt att spela på inom retoriken. Nationalismen uppstod under 1800-talet när världen och tillvaron på många sätt förändrades för miljontals människor. I vår tid förändras också världen men kanske inte på samma genomgripande vis som under 1800-talet.

Ett utmärkt exempel på nationalistisk retorik är ett påhittat tal, det så kallade Band of brother-talet, också känt som St Crispin’s Day Speech, i pjäsen Henrik V av Shakespeare.

Britterna står i dramat inför en tillsynes övermäktig motståndare och Henrik eldar på trupperna. Slaget vid Agincourt är ett legendariskt och mycket blodigt slag där Henrik V vann en berömd seger tack vare sina bågskyttar.

Pjäsen och talet skrevs nära 200 år efter de verkliga händelserna men även om talet är påhittat är det likafullt ett retoriskt mästerstycke som inspirerat både verkligheten (bland annat inför D-dagen) och senare gestaltningar av Shakespeares drama.

Tag dig gärna tid att lyssna på länken ovan eller läs det.

—

När det kommer till politiska tal är ett framgångsrecept att försöka gissa publikens åsikter och sedan återge dem på ett allmängiltigt sätt i anförandet.

Systemet håller på att kollapsa, vi måste ha ordning och reda i invandrarfrågan, vi måste göra det här landet stort igen, jag lovar att skaffa nya jobb.  

Måhända har någon sett den förre statsministern Fredrik Reinfeldt intervjua internationella kändisar? Jag tittade på programmet när han intervjuade den förre danske kollegan Anders Fogh Rasmussen.

Det här är inte bra, tänkte jag, när jag såg programmet, det här kommer att användas i SD-retoriken. Eller kanske vänsterretoriken. Varför gör han så här, Reinfeldt?

Intervjun kom mycket att handla om hur danskarna och svenskarna hanterat SD och den danska motsvarigheten Dansk Folkeparti. Se intervjun här. 

Rasmussens argument går i stort ut på att man i en demokrati inte kan utesluta någon, att folk i gemen inte accepterar en sådan sak. Danmark har heller inte haft Sveriges typ av problem, säger han och fortsätter med att hävda att vi svenskar är mer politiskt korrekta och tillknäppta.

Sverige är genom vår invandringspolitik och hantering av SD ett avskräckande exempel i Rasmussens ögon.

Tja, det ju ett sätt att se det.

Rasmussen utnyttjar skickligt det faktum att Reinfeldt i det här läget samtidigt är den intervjuande journalisten och före detta statsminister och därmed ansvarig för den politik Rasmussen kritiserar – Reinfeldt kan inte blanda journalistrollen med att försvara sin förda politik.

Han blir passiv.

—

Man måste se sådana här saker ur ett mycket längre perspektiv än vad samtalet i intervjun medger. Som i exemplet med att nationalismen föddes under 1800-talet. En historisk analys av det slaget bygger på händelser under ett helt århundrade.

Sett ur ett historiskt skandinaviskt 100-årigt perspektiv där en liberal och progressiv lagstiftning för utsatta grupper varit normen är det istället Danmark och Norge som sticker ut som annorlunda eller med Rasmussens ord: avskräckande.

Jag vet heller inte om jag riktigt håller med Rasmussens påstående att Danmark har – och har haft – så mycket mindre problem med integration och flyktingar än Sverige, men det är ju ganska lätt att kontrollera.

Reinfeldt själv borde ju veta. Varför argumenterade han inte mot? En sak han faktiskt försökte säga var att det är skillnad på Dansk Folkeparti och SD i det att den svenska varianten har sitt ursprung i ren och skär, förlåt brun, nazism.

Alltså, som jag brukar säga, man får ju en massa på köpet om man köper SD:s retorik. Som normalisering av rasism.

De nuvarande händelserna i Sverige och världen kan hursomhelst bättre analyseras ur ett 50- eller 100-årigt perspektiv än vad två före detta (men tämligen samtida) statsministrar klarar på tre kvart.

—

Livet är som en kaffebörna i en kaffekvarn, antar jag. Eller för att damma av det gamla skämtet: vad heter SD:s kvinnoförbund: bruna bönor.

—

Kanske är en annan framtid möjlig?

Kanske visar framtidens historiska backspegel Sverige som en framgångssaga? Kanske kan vi som tror att en annan väg framåt är möjlig, vi som tror på en annan sorts nationalism än den gängse och vi som på olika sätt tror på och kämpar för andra teman än rasism, sexism, hat eller våld, låta oss inspireras av Shakespeare?

Särskilt de sista raderna i talet ger iallafall mig inspiration. Saint Crispins day kan med fördel bytas ut mot kampen för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter.

But we in it shall be remembered-
We few, we happy few, we band of brothers;
For he today that sheds his blood with me
Shall be my brother; be he ne’er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in England now a bed
Shall think themselves accurs’d they were not here,
And hold their manhoods cheap whiles any speaks
That fought with us upon Saint Crispin’s day.

 

Demokrati och samhälle, Film och TV, Jämställdhet

den gemensamma nämnaren

av adolphson

När jag är ledig ägnar jag mer tid till eftertanke. Då brukar jag gå igenom mina anteckningar. Där kan det exempelvis stå: varför gillar jag inte dryga män? Jag är ju själv en!?

Det låter ju lite pretentiöst, det medges, men det jag menar är att jag genom åren tagit för vana att skriva upp saker jag inte omedelbart, där och då, kan svaret på. När jag senare har lite mer tid tittar jag igenom listan – det är om inte annat rätt kul – även om jag ändå inte efter en inte så föraktlig stunds eftertanke eller googlande finner svaret på gåtan.

—

Det var ofta oroligt, ibland rådde till och med fullt inbördeskrig, mellan stadsstaterna i det antika Grekland. En i dagens allmänna medvetande mindre känd (än Aten och Sparta) stadsstat var Thebe.

Thebe ville inte böja sig för Alexander och staden blev i princip totalförstörd som avskräckande exempel och androm till varnagel. Eller för att uttrycka sig lite nutida fast med en samtida tankegång: Dont fuck with Alexander.

Det som i höstas hastigt flimrade förbi mitt medvetande var en företeelse inom den stora militära reform som ledningen i Thebe lät genomföra 386 f.kr. Som en väsentlig del av krigsmakten skapades nämligen en elitstyrka bestående av 300 bögar.

Eller mer precist: 150 manliga homosexuella par att ingå i en enhet kallad Den heliga skaran och ledd av en viss Pelopidas.

Innan de fördomsfulla tankarna hos en potent(iell) läsare rullar iväg allt för långt vill jag säga att jag ser tanken på en homosexuell elitstyrka som intressant. Alla som har en relation till krigsmakt (läs: gjort lumpen) är troligen bekant med begreppet ”stridspar”.

Jag var själv beredd att gå rätt långt i försvaret av min partner, min comrade i arms. Osunt långt känns det som, nu så här 25 år senare.

Förutom överlägsen träning inom taktik, teknik och exklusiv utrustning hade soldaterna i Den Heliga Skaran en erotisk relation till varandra vilket gjorde att de var beredda att gå mycket långt för att undsätta sin (sin har här en dubbelbottnad betydelse) kamrat.

Det jag nu, när jag sitter och surfar planlöst, skulle vilja komma över är mer information om denna skara. Och jag kan heller inte bortse från tanken på vilken psykologisk effekt en dylik formation idag skulle inge en homofobisk motståndare.

För egen del tror jag att det var en bra sak att vara medlem i skaran givet hur det antika samhällslivet i övrigt såg ut – det var om inte annat säkerligen ett bra sätt att slippa alla dryga karlar.

—

Och så ett jämfotahopp till den berömda slutscenen i Casablanca. Ser hon ledsen eller glad ut, Ingrid? Casablanca är stor filmkonst och det är egentligen en film om känslor.

Man kan ha invändningar mot filmen utifrån ett genusperspektiv eller kanske lära sig något om könsroller när man ser den. Men den stora frågan, alltså huruvida hon är ledsen eller glad där i slutet, ja, det är väl upp till betraktaren att svara på antar jag.

För egen del tror jag hon är glad att slippa hela skiten – för när hon väl kliver ombord på planet slipper hon ju alla dryga karlar…i Casablanca.

—

Slutwalk är en internationell reaktion sedan 2011 mot påståendet från en (kanadensisk) polis att kvinnor bör undvika att klä sig som slampor om de i sin tur vill undvika att bli våldtagna.

Deltagarna i Slutwalk klär sig helt enkelt som hur en förmodad slampa ser ut och manifesterar sig därefter genom en marsch eller parad. Företeelsen förekommer i många städer runt om i världen.

Skulle jag kunna tänka mig att delta? Absolut. Om inte annat för att reta alla dryga karlar – för kvinnor i allmänhet tror jag inte skulle bry sig lika mycket.

—

Okej, det är väl egentligen inget generellt fel på dryga karlar. Förutom att de är dryga, alltså. När jag säger detta menar jag inte att jag själv är så mycket bättre. Det är ett overdersägeligt faktum att jag är att betrakta som osedvanligt dryg, emellanåt.

Det som skiljer mig, och många andra män, från dryga karlar är att jag är villig att erkänna min dryghet. Samt det faktum att jag har mindre problem med en armé bestående av homosexuella soldater än en där normen är väldigt heterosexuell.

Samt, gissar jag, att jag till skillnad från många andra dryga karlar tycker Ingrid ska ta flyget till Långtbortistan fort som ögat och, avslutningsvis att jag inser att mäns våld mot kvinnor är ett normativt manligt problem.

En dryg karl behöver inte vara en misshandlande man. Men en dryg karl fastnar nästan uteslutande i frasen inte alla män. Det är inte svårt att säga, inse eller erkänna: grabbar – vi har ett kollektivt problem. Vi är som kollektiv rätt dryga. Och definitivt farliga.

Ska vi andra försöka göra något åt det?

Javisst. Låt oss göra en insats för mänskligheten.

Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik

En skägglös dundergud

av adolphson

Lagom till 100-årsminnet av Karl XII:s död skrev Esaias Tegnér sin kända dikt Kung Karl den unga hjälte, han stod i rök och damm…den kom också att tonsättas några årtionden senare och sjungs, hör och häpna, än i dag.

Vurmen för hjältekonungen, eller tokdåren om man nu föredrar det, tycks hur som helst svalnat på senare år. Min favoritfras i dikten/sången, som alltid får mig att brista ut i gapskratt, lyder annars Lugn stod han mot Europa – en skägglös dundergud. 

Vi har väl alla våra attiraljer eller attribut. Mitt skägg är min akilleshäl. Utan det går det som för Simson. Jag har burit det sedan tidigt 1990-tal och de få gånger de åkt av vankas alltid missnöje i hemmet.

Min fru säger förövrigt att jag saknar respekt för pengar. Som nyss när jag kom hem med en alldeles för dyr champagne. Jo, man skulle kunna tänka sig att det är säsong för dylik dryck så här års – men det är faktiskt inte skälet till att jag köpte den.

Jag bara gjorde det. Så hon har nog rätt, min fru.

Personen framför mig i kön fick visa leg. När det var min tur utbrast personalen – det var min favorit-systemperson – men det behöver inte du Fredrik! Jag replikerade muttrande att det utan tvivel måste bero på skägget.

Personal-personen höll med och berättade vidare upplysningsvis att så fort man fått silverstänk i skägget är man på andra sidan leg-gränsen. Om det vore sant skulle jag inte behövt visa leg sedan 13-årsåldern fortsatte jag lite småsårad munhuggandet vilket vid det här laget började dra till sig viss uppmärksamhet. Det tyckte han före mig, han som fick visa sitt leg, var roligt.

Annars är den bästa beställning jag gjort på Systemet när jag skulle köpa en massa skumpa till en fest. Jag köpte 20 flaskor av bästa märke – och ställde dit en Falcon Export.

Ja, frugan lär ju ha sitt å – svarade jag den frågande blicken. Nu var inte det riktigt sant men sedan dess verkar den där system-personen gilla mig.

Sedan skulle jag klippa mig. Frisören, trots min försäkran om att det inte på något sätt var nödvändigt, ägnade mitt skägg övernitisk hänsyn och vård. Stylism, klet, smet, sax, trimmer och rakblad. Plock och pet.

Det tog 10 minuter att klippa sig och en timme att fixa skägget. Jeez.

Det blev lite dyrare – men nu känner jag iallafall skäggvårdens inneboende väsen. Något jag klarar mig utan framgent. Jag längtar förövrigt till den dag mitt skägg är helvitt. Jag vet inte varför – jag bara gör det.

Den skägglöse dunderguden hade en häst som hette Brandklipparen. Inte minst efter kungens död blev hästen mytomspunnen. Den har fått en minnessten rest över sig någonstans i Västmanland.

Men det är inget mot Alexanders häst: Bukefalos. Världserövraren var så förtjust i den att han lät döpa en hel stad, Bukefalia, efter hästen. Bukefalia låg i dagens Pakistan men har aldrig lokaliserats av den moderna arkeologin.

Vare sig Karl XII eller Alexander hade skägg. Huruvida de var hästallergiker eller åt hästkorv håller jag för osannolikt. Lik är de allihop. Eller kanske stoff.

Situationer, tider och kulturer har olika traditioner. I vår tid kan en excentrisk miljonär sätta på sig jumpadojor i olika färg och komma undan med det medan den som bär tofflor utomhus knappast kan vara vid sina sinnens fulla bruk.

Det finns vissa saker man bara inte gör – som att halsa Blossa årgångsglögg direkt ur flaskan på en parkbänk i juni år 2017 eller retas med envåldshärskares hästar respektive skägglösa hakor.

Fel haka bläddra, hade fungerat bättre på Karl X Gustaf eller han med världens bästa namn: Adolf Fredrik. I dokumentationen om konung Adolf Fredriks död står att läsa: Hans Majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg (semlor), surkol, rovor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin. 

Gott slut, säger man ju. Sällan har det stämt bättre in. Greve Gabriel Oxenstierna verkar iallafall varit en man med humor i det han noterade att det är ej att omkomma på det mest mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd. 

Änte könsti, tänker jag samtidigt som jag blänger på den dyra skumpan och stryker med handen över mitt ännu så länge melerade skägg.

Historia, Skola

Gymnasium och bortom

av adolphson

När jag studerade i Frankrike upptäckte jag att ordet Lycée ofta förekom istället för att beteckna Gymnasium. Sedan dess har jag ibland funderat över vad det är för skillnad på de olika orden för skolor och lärosäten.

Lärosäte, förresten. Varför förknippas med slutmuskel istället för hjärna?

—

Jag jobbar sedan 1998 (minus ett år i Uddevalla) på Falu gymnasium. Ordet gymnasium kommer av grekiskans gymnos, vilket betyder ”naken”; (jämför med gymnastik – gymnastikklubben i Falun heter förövrigt just Gymnos), och var i antikens Grekland en institution för kroppslig träning. I vissa språk används ordet fortfarande i denna betydelse.

För det första var gymnastik i den antika världen liktydigt med idrott (möjligen med tillägget friidrott om vi ska översätta området till en nutida mening) och för det andra utförde männen (alltid män) dylika aktiviteter nakna.

Inom flera språk avser gymnasium idag en institution för universitetsförberedande studier och följer efter avslutad grundskola. I Finland, Frankrike och säkert på andra håll kallas en del gymnasier för lyceum (av lukio, lukea) vilket rätt och slätt betyder läsa. 

Det har även funnits svenska exempel, bland annat Stockholms lyceum (1839-1975). I Sverige ersattes gymnasierna 1970 genom den nya gymnasieförordningen och den korrekta benämningen är sedan dess Gymnasieskola (Lgy 70 – jag tror det var då också sifferbetygen infördes och den gamla gymnasieexamen avskaffades) men ordet gymnasium används ännu idag i vardagligt tal om gymnasieskola.

På grekiska heter det Lykeion och på latin lyceum eller lycium). Ursprungligen var detta ett gymnasium – och mer exakt en offentlig lokal avsedd för nakna kroppsövningar – i antikens Aten.

På denna plats inrättade Aristoteles en ny filosofisk skola efter Platons död då Aristoteles inte gillade den nya inriktning som Akademin (Platons skola – se nedan) tog. Lykeion inriktade sig mer på empirisk naturvetenskap till skillnad mot Akademins idealism, matematik och spekulation.

(Ämnena som diskuterades säger kanske inte oss så mycket idag eftersom de för det antika samhället innebar andra saker än för en nutida människa. Allt handlade egentligen om filosofi – eller, då som nu, om skolpolitik.)

—

Akademi kommer från grekiskans akademeia och är en vanligt förekommande benämning på alla möjliga företeelser som på ett eller annat sätt gör anspråk på kunskapsförmedling. Men i utbildningssammanhang generellt är det ett begrepp som på olika sätt kan syfta på högre, eftergymnasial, utbildning.

Det kan antingen vara beteckningen på ett universitet eller en specialiserad (inte vilken allmän mainstream-högskola som helst alltså) högskola, eller endast vara en del av den.

 Akademeia var ursprungligen namnet på en olivlund nära det klassiska Aten. En park, helt enkelt. Den användes för idrott och tillbedjan av gudinnan Athena. Platsen sades ha tillhört heroen Akademos – en legendarisk hjälte i grekisk mytologi.
Lunden grundades av en viss Hipparchos och snart hade platsen blivit en anlagd park. Tydligen en så pass trevlig park att självaste Platon, som bodde i närheten, från någon gång på 380-talet f.Kr. varje dag brukade föreläsa i filosofi för sina elever på platsen.
Hans skola kallades som en följd av detta den akademiska eller Akademien. Benämningen akademi levde vidare in i lärda romerska kretsar och fick sin allmänna betydelse för högskola och sedermera även såsom ett vittert, lärt eller konstfrämjande samfund.

—

Här har vi alltså grunden till de olika orden Lyceum (gymnasium) och Academia. Varför latiniserades inte akademia, undrar jag.

Dessutom finns här en intressant skillnad mellan gymnasium och högre utbildning som verkar ha sin grund i Platons respektive Aristoteles filosofiska läror. Här vet kanske någon filosof besked?

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia

Gilgamesheposet

av adolphson

Gilgamesheposet är en gammal historia, en del påstår att det är världens äldsta bevarade berättelse, om en kung,  Gilgamesh av Uruk i Mesopotamien, som skrevs omkring 2100 f.Kr. – 2000 f.Kr.

Gilgamesh var alltså kung i Uruk, en stad i Sumer och senare Babylonien. Staden låg vid floden Eufrat i dagens Irak. Inte så långt i från en av världens stora oroshärdar just nu.

Jag tycker, som den lite blåögde romantiker jag är, att världens ledare kunde läsa eposet och sedan ha en bokcirkel tillsammans. Och i den andan senare sammanträda om fred. Så, världens alla ledare, vad lär ni er av berättelsen? Vilken sensmoral ser ni?

Lämna in era svar snarast och notera vänligen att detta är ett grupparbete. Grupparbeten är bra grejer.

—

Här följer eposet i sammandrag.

Gilgameshs mor var en odödlig gudinna medan hans far var en vanlig människa. Det gjorde att Gilgamesh till två tredjedelar var gud och en tredjedel människa. I början av berättelsen var Gilgamesh en elak och orättvis kung som förtryckte sitt folk.

Folket i Uruk bad till gudarna om hjälp. Gudarna lyssnade på människornas böner och gudinnan Aruru skapade ursprungsmänniskan Enkidu. När Enkidu kom till Uruk blockerade han Gilgameshs väg. Gilgamesh och Enkidu slogs med varandra på stadens gator.

Men till slut avbröt Gilgamesh kampen när han insåg att han mött en jämlike. De kramade om varandra och blev bästa vänner. Gilgamesh beslöt att de skulle ge sig ut på äventyr. Tillsammans lyckades de döda monstret Humbaba.

När de två vännerna kom tillbaka till Uruk dök gudinnan Ishtar upp. Hon krävde att Gilgamesh skulle gifta sig med henne. Gilgamesh avvisade frieriet. Ishtar blev då rasande och flög upp till himlen där hon hämtade den stora Himmelstjuren Gugalanna. Den gick till attack och dödade hundratals människor i staden.

Gilgamesh och Enkidu lyckades döda tjuren efter en lång och hård kamp. Gudarna blev då mycket upprörda över att de dödat både Humbaba och Himmelstjuren. Efter en viss debatt bestämde de att Enkidu skulle dö. Han insjuknade och dog.

Gilgamesh blev utom sig av sorg. Han klädde sig i lejonskinn och gav sig ut i vildmarken. Där började han fundera över sitt eget öde. Han insåg att även han skulle dö en dag. Han bestämde sig då för att försöka leta upp Utnapishtim som räddat sig från den stora Floden genom att bygga en ark.

Efter Floden hade gudarna gett honom evigt liv som tack för han räddat mänskligheten. Gudarna hade nämligen ångrat att de sänt den stora Floden. Gilgamesh reste över alla hav till världens ände i sökandet efter Utnapishtim. Efter många äventyr lyckades Gilgamesh finna Utnapishtim.

Denne sade att döden var oundviklig för alla människor och därför även för Gilgamesh. För Gilgamesh berättade han om den stora Floden och hur han räddat sig genom att bygga den stora arken. Trots att Utnapishtim sagt att det var omöjligt att uppnå odödlighet sade han till Gilgamesh att om han verkligen ville få evigt liv skulle han först hålla sig vaken i sex dagar och sju nätter.

Den trötte Gilgamesh somnade dock och sov i sex dagar och sju nätter. Utnapishtim lät Gilgamesh sedan genomgå en mystisk reningsritual och han gavs sedan en magisk dräkt.

När Gilgamesh klivit på båten för att färdas hem ropade Utnapishtim på Gilgamesh och bad honom återvända. Utnapishtim berättade då en av gudarnas hemligheter att det fanns ytterligare ett sätt att uppnå odödlighet. På botten av den kosmiska oceanen Apsu växte Livets växt.

Om Gilgamesh kunde fånga den och äta upp den skulle han få evigt liv. Gilgamesh lyckades finna Apsu och på dess botten fångade han Livets växt. Han åt dock inte upp den direkt utan bestämde sig för att en åldring i Uruk skulle få äta en liten bit av den först innan han själv åt växten.

På vägen hem till Uruk tog Gilgamesh sig ett svalkade bad. En orm kom ringlande, fann växten och fick evigt liv. Gilgamesh blev förfärad och började gråta. Men han fortsatte hem och när han till slut såg sin hemstad Uruk kände han åter glädje. Han hade mognat under sina äventyr och försonats med sitt öde.

—

I eposets prolog summeras vad Gilgamesh uppnådde i sitt liv. Det står att han ”fick fulländad kunskap om allt som finns”, att han ”skådade hemligheten” och ”uppenbara det dolda”.

Fundera i er uppgift över vad det var för en hemlighet Gilgamesh såg och hur han kunde få kunskap om allt som finns? Om detta står det inget om i eposet. Men det finns dolda ledtrådar i det som den uppmärksamme läsaren kan upptäcka om denne noggrant studerar texten och dess symbolik.

Detta, alla ni världens ledare, är en mycket bättre sysselsättning för er än att kriga och förstöra. Lämna världen i fred ett tag medan ni tillsammans diskuterar Gilgamesheposets inneboende väsen.

Historia, Personligt, Skola

Mellon

av adolphson1 kommentar till Mellon

Ibland arbetar jag med historiska murar som tema i mina kurser. Men så slog det mig att jag måste tänka lite mer positivt varför jag har varierat mig med ett nytt tema: portar.

—

När den antika grekiska kulturen spreds lämnade den efter sig spår som är tydliga ännu idag. Noga räknat är det faktiskt i mångt och mycket den mykenska kulturen (omkring 1500-1050 f.Kr) vi avser när vi pratar i termer som den antika grekiska kulturen.

Det var kulturen från fastlandet, den mykenska, som blev den dominerande maktsfären och kulturen när den minoiska kulturen från Kreta under oklara omständigheter försvann.

Kulturen spreds hur som helst, Mykene etablerade handelkontakter och Alexander krigade, långt utanför Greklands gränser. Ett känt exempel är den magnifika Lejonporten. Porten är stor: bara överstenen är drygt 4 meter lång, 2 meter bred och 1 meter hög.

De mykenska kungarna snodde motiv från den mesopotamiska kulturen. Det är det vi menar med hellenism: en eurasisk blandkultur. Den europeiska kulturens vagga är ett pussel av allehanda särdrag och kulturyttringar – ett faktum som rasister och protektionister ofta glömmer bort.

Ett exempel är på ett sådant bidrag är alltså Lejonporten där två lejon och en kolonn är avbildad ovanför porten. Såvitt jag förstår är detta en entré till en grav (man säger ju sällan ”utgång” i gravsammanhang)

En port mellan liv och död är ett vanligt tema i den mänskliga historien och litteraturhistorien. Portar och portaler som han förflytta någon mellan saga och verklighet, i tid och rum och mellan liv och död.

—

En annan känd port är Ishtarporten – entrén till den forntida storstaden Babylon. Porten, en av åtta ingångar till staden, och paradgatan som utgick från den vidare in i centrum byggdes av kung Nebukadnessar II (605–562 f. Kr.).

Kanske är det den som inspirerade till den mykenska varianten?

Ishtarporten låg i början av en muromgärdad processionsväg, boulevard skulle väl vi säga i dag, som var mellan 20 och 24 meter bred och med en längd på omkring 250 meter. Den var luxuöst utformad av sten och tegel och användes vid viktiga högtider som de vårliga nyårsfestligheterna.

Ishtarportens väggar var utsmyckade med bilder av lejon, tjurar och drakar vilka symboliserade Babylons gudar. Lejonen är symboler för gudinnan Ishtar, himlens härskarinna, kärlekens gudinna och krigsmaktens beskyddarinna.

Den ormliknande draken framställer Marduk (också kallad Bel) stadens och fruktbarhetens gud som skänkte evigt liv. De vilda tjurarna symboliserar väderguden Adad. Totalt 575 djur täckte utsidan av Ishtarporten och ytterligare 120 vita och gula lejon täckte murarna längs processionsvägen fram till porten.

Babylon var Babyloniens huvudstad och låg vid Eufrat i dagens Irak. Ett av forntidens mäktigaste riken ville med sin paradgata och entré manifestera sin storhet. Så som olika tider och samhällen alltid gjort.

Den forntida besökaren skulle bli imponerad och slagen av vördnad. Eleverna brukar i uppgiften få leta likheter med arkitekturen i vissa av dagens huvudstäder som Washington, Oslo, Paris med flera.

Jag blir, när jag ser bilder och modeller, sugen på att få promenera in genom Shtarporten. Men som vanligt är jag hänvisad till den historiska kulissen.

Porten och processionsvägen har rekonstruerats av de originalstenar som återfanns vid utgrävningarna 1899–1914. Hela rasket, inklusive fundamentet till porten, har transporterats till Berlin där det idag kan beskådas.

Även denna sak brukar ingå i uppgiften: varför finns den den i Berlin? Vem äger egentligen forntida lämningar? Vilken nationalitet ska vi tillskriva Ötzi och Lucy? Kan man annektera månen på samma sätt som Conquistadorerna Amerika?

—

Så har vi till sist min egen lilla port. Det är inget märkvärdigt, egentligen. Det är porten som leder in till ett klassrum på Haraldsbogymnasiet som på den tiden hette H1C. Entrén till en lärargärning. Sällan har jag varit så nervös som när jag första gången klev in genom den.

Det var i augusti 1998 och jag skulle möta min första klass. Jag var tveksam – var detta verkligen något för mig? Jag minns nästan alla eleverna från denna min första klass trots att de i år hunnit fylla 35 år.

Ibland har jag övervägt att backa ut genom dörren igen men det är alltid något som håller mig kvar därinne i klassrummet. De få tillfällen jag har att maxa min Linkedin eller leta platsannonser slutar ofta med att jag istället chattar med elever, rättar prov och uppgifter eller tänker ut nya lektionsupplägg.

Eller bloggar om mitt yrke.

Jag kan inte riktigt säga vad det beror på men nästan alltid hittar jag något positivt med jobbet. Ännu är porten alltså relativt tillsluten bakom mig även om jag ibland kastar en snabb blick bakåt.

Det kanske helt enkelt förhåller sig på det viset att jag en gång för alla klivit in i min yrkesmässiga arkad varifrån jag helt enkelt inte vill återvända. Men… jag skulle ju aldrig bli som far – en som öppnade dörren till sin arbetsplats 1963 och klev ut 1999 och varligt stängde den efter sig.

Vad heter ”vän” på alviska, nu igen? ”Mellon”

—

Och jag måste ju berätta. Jag har under hösten haft en internationell lärarstudent hos mig. Jag väljer att lyfta fram en slumpvis utvald del av hens utvärdering:

The young teacher Fredrik Adolphson has admitted me in the institute with a big smile and a perfect english.

Härmed berättas upplysningsvis att jag passerat den 46:e födelsedagen. Det är nästan synd att jag inte får sätta betyg på dem.