adolphson

bild 151: tron allena

20 januari, 202421 januari, 2024av adolphson

Herren är min beskyddare. Det är, var, Karl XII:s valspråk. Mer ett valt språk än med sanningen överensstämmande, måhända. Men Karl var faktiskt något på spåren, en herre bör alltid beskydda.

Det är mycket som händer i döttrarnas liv. Känslostormar blandas med oro. Jag tröstar efter förmåga. Tro på dig själv, säger jag. Hitta din inre styrka, lyssna på din övertygelse om vad som är det riktiga. Människor sviker, kommer och går – enbart pappan för evigt består. Även om det där sista är mer av ett valt språk än med sanningen överensstämmande (åtminstone en viss överdrift) så är det jag menar att det finns saker man helt enkelt inte gör. Som att vända sina barn ryggen. Det påståendet är såklart en självklarhet men blir extra påtagligt om man råkar vara den enda föräldern i livet.

Men hur tänker jag? Vad driver mig?

Med tron avses en (ofta) praktfull stol som symbol för makten. Upphöjd blickar härskaren ut från sin tron över världen. Karl XII satt aldrig på en tron men ägde en stark sådan. Tron kan nämligen också avse ideologisk övertygelse (oftast religös) i bestämd form eller för all del övertygelse i största allmänhet till skillnad från att faktiskt veta. Tron allena, är den lite ålderdomliga översättningen och sammanfattningen av Luthers kritik av katolska kyrkan. Hur tänkte han? Vad drev honom?

Jag har varit inne på tronföljdsfrågor på sistone. Oklart varför. Blir det Putins dotter som tar över, funderar jag. Hur var Putin som pappa? Vilken relation hade han till sin egen far? Hur tänker han? Vad driver honom? Bör Carl XVI Gustaf abdikera till förmån av Viktoria så som Margarete i Danmark gjorde? Hur tänker han? Vad driver honom? Hur var han som pappa? Hans egen far dog när han var mycket liten.

Karl XII fick inga barn. Det finns inga belägg, till skillnad från exempelvis Gustav III, att han någonsin var intim med någon. Vad som skulle hända om eller när han dog var därför frågan på svenska elitens läppar i början av 1700-talet. Sverige var en repressiv militärdiktatur och arvrike med en diktator som vägrade gifta sig eller avla arvingar. Den yttersta representanten för makten vägrade spela efter reglerna. Och det kunde han ju, som enväldig. En paradox, således.”Vad ska hon här och skaffa, det där polska fruntimret” lär det konungsliga svaret blivit när en högättad polsk adelsfröken ville göra sig omaket att besöka kungen i fält för att sondera giftermålsterrängen. Karl XII utsatte sig ständigt för risker och fara, han trivdes bättre på slagfältet än nära giftermålssugna kvinnor, så frågan vad som skulle hända om han dog var i allra högsta grad befogad.

Nummer ett i tronföljden var kungens storasyster, den ett år äldre Hedvig Sofia. 1708 fyllde hon tjugosju år och ställde till med en hejdundrande fest. Det stod på festen klart att hon allmänt sågs som blivande regent och tronarvinge, den församlade högadeln såg henne som ”en uppgående sol” enligt en samtida skildring. Men det blir sällan som tänkt – i ett utbrott av den fruktade och mycket smittsamma sjukdomen smittkoppor insjuknade Hedvig Sofias son. Hon vakade, trots faran, natt och dag vid hans sjukläger. Sonen överlevde men Hedvig Sofia insjuknade och dog. (Förövrigt kan anföras att alla var lika illa ute, det fanns vid den här tiden inga verksamma mediciner mot något alls. Kung som bonde var lika exponerade låt vara att den förre led sjukdomars kval i mjukare säng.)

Sagt och gjort. Kungen måste informeras om systerns död och återkomma med instruktioner för hur begravningen skulle gå till. Det antogs att Karl skulle ta dödsfallet hårt, Hedvig Sofia var hans favorit. De var nära i ålder och hade lekt som barn. Men kuriren hade en lång väg att rida med budskapet, fram och tillbaka till Ukraina, och ingen visste exakt var kungen och hans armé befann sig. Kvar att ärva tronen fanns lillasyster Ulrika Eleonora. Risken utan tydlig tronföljare var, om både hon och Karl skulle dö, att riket skulle kastas in i en blodig maktkamp. Men trots många brev och samtal med familj och rådgivare om giftermål och tronföljd undvek Karl sorgfälligt frågan livet ut. Detta, förutom själva dödsfallet 1718, är en av de mest omdebatterade frågorna kring honom. Hur tänkte han, vad drev honom, varför gjorde han som han gjorde? Fruktade han faderskapet? Var hjältekonungen i grund och botten inget annat än en krake när det kom till känslor och närhet?

Dessa frågor kommer aldrig att besvaras. Men vi vet hur det gick. Karl XII kom till sist hem (till Lund) och startade omgående ett nytt krig i vilket han föll för en förlupen kula 1718. I kraft av börd utropade sig Ulrika Eleonora på torget i Uddevalla till drottning. Men Sverige var trött på envälde och hon abdikerade snart till förmån för sin man, den tämligen slätstrukne Fredrik av Hessen, som med kraftigt reducerade maktbefogenheter fick bli kung. Ätten Pfalz förlorade därmed tronen, Hessen accepteras som en tillfällig övergångslösning och efterträddes av ätten Holstein Gottorp.

Vad rör mig tronföljden egentligen? Det enda jag kan göra är att försöka kratta manegen för att de som följer efter mig ska få en lite bättre tillvaro. I övrigt identifierar jag mig mest med Fredrik från Hessen: i takt med att tonårsdöttrarna njuter av den nyvunna frihetstiden kan jag genom kraftigt reducerade maktbefogenheter ägna mig åt nöjen och utsvävningar. Det, medan kostymen sys i det tysta, är inte ett så dumt alternativ. Luther lär förövrigt haft ett, mindre känt, citat: den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång. Sa han verkligen så? Källa på det som kidsen säger. Måste jag välja en envåldshärskare föredrar jag nog trots allt Gustav III. Men det är en annan historia, det.

Jag vet att jag tror och tror att jag vet. Jag tror på människor, på kärlek, glädje och – ja, jag vet att vi kan bättre. Det är vad som driver mig. En tron, liksom en tro, kan ta sig många olika uttryck. Men ibland måste man resa sig från sin gyllene position, lyfta blicken och se sig omkring. När man gör så är det lätt att tro att Luther i viss mån hade fel: tron är sällan ensam.

Herren, i det här fallet jag, är din beskyddare. Jag lämnar dig aldrig, lilla tjej. Det tänker jag fortsätta vara tills mina dagars slut. Så tänker jag. Det är min tro, min drivkraft och mitt löfte. Aldrig sviker jag det.

Musik

Who’s sorry now

Down to the river to pray

Mozarts kröningsmässa Gloria

Relaterade blogginlägg

Pfalzloppet

En skägglös dundergud

Hovstallmästare Munck

Källor:

Västerbro: Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII

Liljegren: Karl XII – en biografi

Mat och dryck

Galliano hotshot

13 januari, 202428 december, 2024av adolphson

Är Galliano hotshot en god drink? Den skapades i slutet av 1980-talet av bartendern Bosse Bergström och blev världsberömd. Jag serverade den relativt ofta när jag jobbade på Banken. Ja, inte på en riktig bank utan på Bistron. A.k.a Faluns skafferi.

What goes around comes around är ett engelskt idiom som säger att hur vi agerar och uppför oss i nuet påverkar hur vi kommer att bli bemötta eller känna oss i framtiden.

Va? Kajal och vitt puder? Det har jag nog inte… Plötsligt fann vi en beröringspunkt, döttrarna och jag, när jag inför skolans tema berättade att jag under ungdomen ibland sminkade mig. Lugnetgymnasiet fyller fyrtio år vilket firas med 80-talstema. Hur är festen upplagd, undrade far samtidigt som jag vittjade hans garderob i jakten på något att sätta på mig. Vi ska klä ut oss, äta och dansa svarade jag. Låter mer tidlöst än 80-tal, replikerade far. Förutom att jag generellt sett har lite svårt för crazy utklädningsteman på fester inser jag att mitt 80-tal ser något annorlunda ut än för vissa. För mig var det mest svarta kläder och ibland vitt puder (vilket avser smink). Tyvärr kunde jag inte delta i personalfesten utan klädde ut mig på lektionerna.

”Prinsen av Wasa” (1799-1877) hette egentligen Gustav Holstein-Gottorp och var i egenskap av förstfödd son till den sedermera avsatte kungen Gustav IV Adolf under tio år kronprins i Sverige. Det är, då som nu, knepigt med titulaturen bland de kungliga – i synnerhet om de av olika skäl slutar i förtid. Först ville han kalla sig ”prins av Sverige” men det satte Jean Baptiste (Karl IV Johan) stopp för. Så titeln blev istället prins av Vasa.

Gustav hade inte så bra relation till sin något märklige far, var under sitt liv hög militär i Österrike och återvände endast en gång till Sverige (som turist) efter att han förlorat arvsrätten. Han protesterade formellt vid Karl XV:s och Oscar I:s trontillträden men lät bli inför Oscar II:s. Efter sin död gravsattes han bredvid sin far och övriga kungligheter ur ätten Holstein-Gottorp i Riddarholmskyrkan. Värt att notera är att att den nuvarande kungafamiljen via Gustaf V:s fru Victoria av Baden faktiskt är släkt med den gamla gustavianska ätten (Holstein-Gottorp).

Vi har i Sverige efter andra världskriget rivit fler byggnader än vad kriget som sådant lyckades åstadkomma i vissa andra länder. Det har ofta beklagats och tjänar som varnande exempel i statsarkitektens vokabulär. I Falun, exempelvis, är det många som i nostalgisk saknad pratar om det rivna äldre badhuset samtidigt som man funderar över hur vi ska hantera det gamla. Nu när vi har ett sprillans nytt som i all sin briljans prålar måste vi minnas och hantera det gamla. Av Baden, så att säga. (Ursäkta, släkten är från Göteborg.) En historisk lärdom är: riv med måtta. Ersätt inte gammalt och fornt med tillfällig, obeständig materia. Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män. Vissa saker är och förblir oersättliga. Men Banken Bar och Brasseri håller öppet och visst kan man, om hågen slår till, beställa en Galliano hotshot.

Kanske kan Carl XVI Gustaf och hans förstfödde son lära sig något av Gustav IV Adolfs och dennes son prins Gustafs oblida öde. Apropå vissa uttalanden i tronföljden, menar jag. Hursomhelst. Jag, min fars förstfödde, gick alltså härförleden hem till min något märklige far. Vi har på det stora hela alltid haft en bra relation, far och jag. Det är det inte alla som har med sina fäder. Far kisade. Är det Viktor? Jasså, det är du, skrockade han sedan. Ni låter så lika. Mor, påminner jag mig medan vi språkar, brukade citera Hamlet och kalla mig en förryckt prins som måste bevakas väl.

Det är lätt att känna vinddraget från hån och misstag när man blickar bakåt. Min bror påstår att man får ett rikare liv om man bejakar sina laster. Tage fastslår att 1980-talet ofta framställs som mer färgglatt än det egentligen var. För mig innebar ungdomen Kraftwerk, Vivaldi och Depeche Mode. Klädseln var svart, ibland förekom eyeliner och vitt puder. Men en gris är fortfarande en gris även om den bär läppstift, som jag deklarerade för tveksamma döttrar.

Det börjar kanske bli dags att bygga upp en ny sminklåda i takt med att åldersskavankerna tilltar. Det var under min ungdomstid inte okomplicerat att som man sminka sig. För då bröt man mot normen. Något måste väl ha hänt därvidlag? Min historia är i alla händelser min, så som för oss alla. Jag föredrar att gå i regn för då kan ingen se mina tårar, sa Charlie Chaplin. Men jag sminkar inte bort min sorg, jag bejakar den när den uppkommer. Det gör mig nämligen lycklig i det långa loppet.

Jag gillar inte kaffedrinkar något vidare. Men Galliano hotshot är faktiskt rätt okej. Det finns emellertid inga genvägar till den perfekta drinken, man får alltid skörda det man sår. På ett eller annat sätt får man alltid det. Det finns heller inga proteser eller smink för en amputerad själ, för att parafrasera Al Pacino. Själv tänker jag att livet faktiskt är lite som en Galliano hotshot: svart, gult, fett – och snart förtärt. Skål, gustavianer och kosmonauter! Bartender! Another round over here!

Musik:

Radioactivity

Photographic

Vivaldi

Relaterade blogginlägg:

Memento mori

Källor:

Wickman: Gustaf IV Adolf – en kunglig tragedi

styrsö

Ghosta inte Klimax

6 januari, 20246 januari, 2024av adolphson

Jag ser mig omkring. Var finns egentligen tillvarons klimax? Är den försvunnen? Redan upplevd? Ghostad?

Klimax betyder olika saker men den vanligaste definitionen är en höjdpunkt eller kulmen på en process eller händelse. Fenomenet att ”ghosta” syftar på att avsluta en relation utan att ta direkt kontakt med den det berör. Man slutar plötsligt svara på sms, telefonsamtal, etcetera tills den andra personen tröttnar och i sin tur också slutar höra av sig. En vedertagen definition är att ”göra slut med någon genom att sluta ge ifrån sig livstecken”.

Den flygande holländaren är ett mytologiskt spökskepp som irrar runt på världshaven. Kaptenen hade enligt legenden misslyckats med att runda Godahoppsudden och därför svurit att han skulle lyckas oavsett om Gud eller Djävulen stod emot honom. För denna hädelse dömdes fartyget och dess besättning att intill tidens ände fortsätta segla.

Ghost och Klimax var två karaktäristiska båtar som låg för boj (ibland låg Klimax vid Stora bryggan) i Halsvik under min uppväxt. Den förra, en rätt stor segelbåt, var ett hemmabygge i plåt och den senare en oerhört vacker motorbåt i trä. Vad som hände med Ghost vet jag inte, hon, passande nog kan tyckas, försvann. Eller så var det jag som försvann, man kan aldrig så noga veta sådant. Kanske irrar hon planlöst runt i Södra skärgården under eviga försök att runda udden på Saltskär. Jag tänker hursomhelst på alla gånger jag under 1980-talet passerade Ghost på min surfingbräda. Svart och vit låg hon där, som ett trotsigt brott mot omgivningen. Tyvärr har jag ingen bild eftersom spöken inte gärna låter sig fotograferas.

Klimax (jag tror namnet kommer från företaget som konstruerade henne) byggdes före andra världskriget och sjösattes 1946. Det var min barndomskompis tillika granne i Halsvik Klas pappa, Ulf, köpte henne 1965 av en släkting. Båten såldes vidare 2005 – till en (vill jag tro) jordnära holländare. Klimax hade måtten 9×1,8 m, och en topphastighet på 14 knop. Minnesvärda citat om henne är ”hon är ingen båt utan en gustaviansk möbel” och att hon ”drog mer lack än bensin”. Jag färdades aldrig med henne men var ombord några gånger. När Ulf och Klimax återkom från resor till stan (Göteborg) var det alltid viss uppståndelse i viken, minns jag. Morfar utstötte efter förtöjning ofta ett nöjt ”ha-ha!” vilket i min värld tolkades som att nu var ordningen återställd.

Det kan vara svårt att navigera på tillvarons stora, vida ocean. Alla söker vi Det Goda Hoppets Udde – frågan är dock hur ska vi runda den. Ibland är det kanske lättare att ghosta än att möta utmaningarna. Förnuft och kylig rationalitet räcker inte alltid för att navigera när dimman ligger tät. Och för att möta bottendjup hänsynslöshet krävs mod.

1970-tal. Släktfest i vår trädgård i Halsvik. Klimax anas till höger om flaggstången

Okej, det börjar bli dags att landa. Verkliga människor ghostar inte. Verkliga människor löser saker även när det blir svårt, obekvämt eller till och med omöjligt. Det kan innebära jobbiga känslor och svåra livsval. Visst skrattar, gråter och stormar de. Men de vänder inte bort ansiktet och står alltid, högst påtagliga, kvar oavsett väderlek. Och jag vill för säkerhets skull upplysa om att jag talar om principen, inte om mig själv. Den enda ghosting jag funderar över är gentemot sociala medier.

Klimax i tillvaron upplever man tack och lov rätt sällan. Kanske utgör förresten tanken om att uppnå klimax något av legenden om Den flygande holländaren. Hurså? Jo, det bara pågår det här underbara livet. Det är i efterhand man vet vad som utgjorde höjdpunkten. Men det gäller att se upp – plötsligt kommer nya klimax navigerade av en flygande holländare.

Jag har vaga, flyktiga minnen av Ghost. Än idag älskar jag Klimax. För mitt inre ser jag henne stolt stäva fram på holländska kanaler. Jag känner respekt för Ulf Öhbergs idoga arbete med att år efter år få henne i sjön. Ryktet sa att han blåste igenom varje mutter. Vilket låter rimligt, man måste nämligen arbeta hårt för att nå Klimax. Jag undrar förresten var hon finns numera. Eller det vet jag! Vill någon uppleva denna spektakulära båt ligger hon för boj precis på andra sidan Godahoppsudden. Det har hon ju alltid gjort.

I valet av livets olika transportmedel gör jag mig hellre av med hemmasnickrade spöken till förmån för tanken på kommande klimax. Tanken är nämligen aldrig tom i Klimax.

Redan upplevd? Inte då. Jag ser något vackert. Jag tror som alltid att klimax ligger där, alldeles framför nästippen.

Relaterade blogginlägg:

Blås ut

Musik:

Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 150: tripp, trapp, trull

1 januari, 202431 december, 2023av adolphson

Här har jag slipsten och här min bytta och mat i väskan till ängen ut. Nu är det fråga att göra nytta, vi får nog svettas förrn det tar slut.

Tripp, trapp, trull. Dagarna går. Nu har 2023 gått av sin stapel, fallit av sin stängel. Vad ska vi tycka om detta nådens år? Kanske att 2023, på många sätt en förolämpning, äntligen lagt sig till ro. Be gone, good riddance to you.

Det är en smula dragit i korthuset jag byggt upp som tillvaro. Hurså? Ja, till att börja med är det fan ingen lek att vara ensam förälder till tonårsdöttrar.

Det är vackrare i naturen än vad människors smarta kameralinser förmår återge på sociala medier. Jag begrundar året, och åren, som gått under en promenad genom ett vintrigt Falun. Om jag fick leva om mitt liv, tänker jag, skulle jag ändra något? Ångrar jag något? I synnerhet under 2023?

Utan att medvetet hänfalla till någon sorts oljigt självöverskattande minnesfel vill jag påstå att 1986 var ett bra år. Så även 1990, 1991-92, 1995, 1997-98, 2000, 2005 och 2008. Men 1997 var samtidigt ett jobbigt år. 2015, 2017 och 2019 innehöll stora personliga motgångar och katastrofer. 2023 var väl hyfsat bra på ett rent personligt plan. Och det är väl så det är här i livet, det går upp och det går ner.

Tripp trapp trull är ett uttryckssätt för att beskriva tre ungefär likadana föremål eller varelser som står på rad i storleksordning. Uttrycket är känt sedan 1700-talet men var ursprungligen namnet på ett kortspel. Intressant är att trots att uttrycket är etablerat råder ingen konsensus huruvida Tripp eller Trull är störst. Svenska Akademiens ordlista anger exempelvis avtagande storlek, medan Nationalencyklopedins ordbok hävdar ökande.

Jag ser dagligen tre av samma när jag iakttar mina döttrar. Bli inte som jag, skriker jag tyst inombords. Ingen risk, svarar mig Brahma. Tack för det. Jag roade mig att göra ett litet fotomontage av döttrarna och deras mor när de alla var i ungefär samma ålder. Det är nog ingen som ser det jag ser och det är som det ska med den saken.

Oljiga självöverskattande minnesfel behöver inte vara så tokiga. Jag påminner mig under promenaden om Kirkegaards citat: ”Livet förstås baklänges, men levs framlänges”.

Ånger. Det är kanske typiska tankar så här års. Det är ju fullt på gymmet i januari. En promenad kan man ändra och göra om. Man får inte leva om sitt liv det är själva grejen, säger Jonas Gardell. Jag ångrar inget för det har jag inte tid med, säger favoritskådespelaren Anthony Hopkins. Människor jag mött, misstagen jag begått – nej, inte ångrar jag något. Hur skulle det vara möjligt?

Faller korthuset bygger man sig ett nytt. Man ska fan inte gnälla. Man får råda sig själv inför livets val som man skulle råda sin bästa vän. Angående föräldraskap gäller samma regel som för alla föräldrar, ensamstående som övriga: det gäller att ge så mycket kärlek en kan och hälla käften. Kalla mig konservativ men min uppfattning är att den man som, familjesituation oaktat, inte sörjer materiellt och emotionellt för sina barn och deras mor är en krake.

Det må vara som det vill med 2023. Det enda jag kan påverka är minnet av det. Men ändå: djuphavsavtalet blev klart, det kom ett nytt vaccin mot malaria, en bromsmedicin mot alzheimers, en lag mot kvinnovåld i hela EU och skövlingen av Amazonas bromsades. Lyfter jag blicken mot 2024 inser jag att mycket annat bra också kommer att hända. Det enda jag för egen del önskar av framtiden är att sitta under korkeken och lukta på blommorna, och vara så lycklig jag förmår. Tripp, trapp, trull – åren går, vare sig vi vill eller inte, och vi med dem. Genom varje svårighet mot stjärnorna.

Förgäves blomman om livet tigger, nu är den slut hennes korta vår. Och blomman faller i från sin stängel, när skördarn kommer med lien sin – och tätt i spåren där går en ängel och räfsar samman och bärjar in.

Relaterade blogginlägg:

Sannolikhet

Musik:

Slåttervisa

Nihil tibi

Källor:

Wikipedia

Expressen 28/12 2023

cancer, ohälsa, Personligt

en artikel

26 december, 202326 december, 2023av adolphson

Det gjordes ett reportage om mig i lokalpressen i februari 2020. Jag tycker Anna Klint och Ragna Fahlander gjorde en fin intervju och vill spara den. Det är lite vanskligt med länkar, jag har varit i kontakt med upphovspersonerna och fått godkänt för det här förfarandet. Det är intressant att se hur jag tänkte och kände i februari 2020.

Så kände jag alltså i februari 2020. Hur känner jag nu, nästan fyra år senare? Det finns inget entydigt svar på den frågan. Jag känner kärlek. Förhoppning. Nyfikenhet. Övertygelse.

Jag visade flickorna artikeln och de gillade den. Det är väl egentligen allt som betyder något och därför vill jag spara den.

Relaterade blogginlägg:

Kärlek

Musik:

Psalmus CXX

There will never be another you

Chose something like a star

Det första stycket sjöng den maffiga kören (den enda önskan Malin uttryckte – att få en maffig kör) på på begravningen. Det andra lyssnade jag på massor med gånger efter hennes bortgång och det tredje ville jag ha med på begravningen men det fick inte plats. Vi sjöng det i kammarkören, Malin och jag, så det är lite nostalgi förknippat med det. Jag har förövrigt börjat avveckla spellistan ”kärleken” som tog mig igenom den akuta sorgen. Det måste ses som ett sundhetstecken. Delvis finns den nu inbakad i spellistan ”bloggens musik”.

Personligt, Skola

Vändpunkter 2

10 december, 202310 december, 2023av adolphson

Jag ber redan nu om ursäkt för delar av språkbruket i det här inlägget men det fyller en funktion.

Nu har det vänt! Jag är tjugotre år igen! Typ. Det är i efterhand man inser vad som var en vändpunkt i livet. Jag kan identifiera flera sådana – en viktig, kanske den viktigaste, skedde under senhösten 2022.

Julen står för dörren. En högtid bestående av frosseri av mat och ledig tid. För första gången sedan 2017 ser jag julen an med tillförsikt. 2017 var nämligen sista julen i friskhet för min kärnfamilj och sedan dess har den högtiden varit en smärtsam påminnelse om vad som kunde varit.

”Nu tycker jag kandidaten ska ta en lång promenad i botaniska trädgården. Det finns så mycket att förundra sig över så här års oavsett man tror på den allvise guden eller inte.” Så säger Ernst Hugo Järegård till Samuel Fröler i en klassisk scen i filmen Den Goda Viljan. Ernst Hugo har just underkänt Fröler, eller deras karaktärer, i ett förhör i kyrkohistoria.

Jag undervisar. Det verkar vara skälet till varför jag sattes här på jorden. Hela mitt liv går ut på det. Det betyder inte på något sätt att jag är eller anser mig vara en bättre människa. Däremot innebär det att jag lär mig mycket i mötet med människor. En sak vet jag: all undervisning måste vara välmenande, konstruktiv och framåtsyftande.

”Vad i helvete gör du ditt jävla psykopatmongo?!”

Dessa ord vrålades lika plötsligt som tämligen ogenerat som allmän förolämpning genom en korridor på skolan. Jag kallade till mig gruppen elever där okvädingsorden förekommit. Till min förvåning, det var nämligen inte mina elever, jag kände dem inte, kom de fram – om än i upprymd förväntan över den uppståndna möjligheten att utmana vuxenvärlden. Jag upplyste dem hövligt om att psykopat är en som diagnos tveksam benämning som härrör från grekiskans psyche som betyder själ och pathos som betyder lidande. Det man i allmänhet menar är någon med en störning både i sitt känsloliv och sin förmåga att följa sociala normer. Mongo, fortsatte jag, är ett hånfullt tillmäle avseende människor med funktionsvariation som förekom även i min ungdom. Att koppla ihop dessa två är bara dumt, it takes a fool to remain sane. Ska man förolämpa någon, dristade jag mig att säga nu när jag ändå vunnit deras uppmärksamhet, bör man ha på fötterna annars är man sårbar. Språkbruket ni nyss använde är daterat, kränkande även för andra än den eventuella målgruppen och visar tydlig brist på empati, allmänbildning och värdighet. Yttrandet slår tillbaka på den som fäller det. Alltså på er. På ett rent personligt plan tror jag dessutom att vi alla är något av ett psykopatmongo. Jag är det iallafall definitivt. Ett stolt sådant, vill jag tillägga.

Jag brukar i undervisningen ta upp jordbävningen i Lissabon år 1755. Lissabon hade detta år dubbel otur. Stadens läge och husens undermåliga konstruktion gjorde den extra sårbar för jordbävningar. Skalven (jag tror det var tre) orsakade sådana skador jordbävningar brukar, därefter kom en tsunami varefter en våldsam brand utbröt. Katastrofen utgör ett exempel bland viktiga händelser i historien som förändrat människors världsbild. Religionen kunde inte förklara det inträffade (eller så accepterade människorna inte förklaringen) medan vetenskapen erbjöd bättre förklaringar. Det handlar om att ifrågasätta auktoriteter och hävdvunna förklaringar. Om att våga och kunna formulera en egen uppfattning. Oavsett om man var religiös eller inte började ett nytt kapitel i Lissabon 1755.

Ordet katastrof kommer från grekiskan och betyder ”omstörtande”, “jag vänder”, ”vändning nedåt”. En mer modern definition är där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet. En katastrof leder ofrånkomligen till förändring. Å andra sidan är få saker revolutionerande. Mina elever får arbeta med temat historiska revolutioner och inser så småningom att av de kognitiva, jordbruks, vetenskapliga, industriella och franska revolutionerna så är det bara den senaste som (trots Maos uppfattning) får anses avslutad eller fullbordad.

Jag var inte mig själv åren 2019-2022. Till er som träffade mig då ber jag om ursäkt. Nu är jag tillbaka, i någon mån, vill jag tro. Vad som framkallade förändringen är inte gott att veta. Inget revolutionerande, direkt. En insikt är att jag inte accepterade läget jag var i. Att mina själsliga resurser var tillräckliga för situationen jag befann mig i, Att jag slutade vara arg på saker jag inte kunde, eller kan, påverka. Så som dödlig sjukdom eller andra människors beteende. Man kan i stort sett ändå inte kontrollera annat än vilken kavaj man ska ha på sig nästa dag. Kanske en röd? Det vore en förändring värd namnet.

Eleverna stod kvar en stund och vägde på hälarna men dröp snart av. Det blev inget spännande uppträde, ingen offentlig utskällning av magister A att senare skryta om. Ingen ifrågasatte den hävdvunna auktoriteten. En av dem undslapp sig ett ”men tjaba, rå” vilket är ungdomsspråk för ”jag hör vad du säger och tar det eventuellt med mig”. Kanske blev det en vändpunkt för någon, kanske inte. Jag lär aldrig få veta.

Jag undervisar, således. Och jag älskar denna min syssla. Fast jag tror det handlar mer om att förmedla det man själv lärt sig under resans gång. Kanske kan man också lära sig själv något. En grej eleverna nyligen uppskattade var när jag via projektor (eller vad det heter) råkande visa att jag skickar mail till mig själv med titeln: ”skärp dig förhelvete”.

Det finns verkligen mycket att förundra sig över så här års. Man må ha fått underkänt i vad det månde vara men det går alltid att förundra sig. Framtiden går att kontrollera, man får alltid skörda det man sår. Sätter man potatis får man inget annat hur mycket man än hoppas, ber eller regndansar. Så jag tror, när allt kommer omkring, att jag ska ta mig en promenad, om än inte i Botan, och fortsätta förundras.

2022 var om inte året jag blev tjugotre igen så året jag återfann mig själv. En vändpunkt, således. Åren 2017-2022 var präglade av sorg, stress, dåliga samveten, otillräcklighet, ilska och oro. Då kände jag mig betydligt äldre än jag var. Jag var ingen bra människa eftersom jag förlorade något av mig själv. Nu ser jag julen an med tillförsikt, igen. Nu struntar jag i vad som kunde varit och fokuserar på det för handen varande. Nämligen livet, kärleken och kulturen. Ungefär som min syn på livet var när jag var tjugotre år.

Språk är makt. Man måste känna till reglerna för att bryta mot dem, som det heter.

Tjugotre år. Från jeansjacka till kavaj. En vändpunkt i livet

Relaterade blogginlägg:

Vändpunkter

Musik:

I Am A Man Of Constant Sorrow

Euch Lüften, die mein klagen

It takes a fool to remain sane

Källor:

popularhistoria.se Lissabon 1755

Wikipedia

Förhör i kyrkohistoria

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Mr Hyde/Neanderthalson, Språk

näsoperatören

3 december, 20233 december, 2023av adolphson

Den som lägger näsan i blöt åker ofta på en stöt. Det där är ett ordspråk från Bordurien, eller möjligen Syldavien, som jag tror är hämtat från Tintinalbumet Kung Ottokars spira.

Meta avser en text om texten. Om hur man skapar sammanhang. Det är också en avslappnad form av fiske dessutom smeknamnet på salig svärmor.

Quis custodiet ipsos custodes är latin och betyder vem övervakar övervakarna.

Otillbörlig är ett adjektiv och avser något som är oacceptabelt enligt rimliga normer. Frågan är bara vad som är rimliga normer och vem som avgör det.

Meta Plattforms inc, Meta, är företaget som bland annat äger Facebook och Instagram viket i huvudsak är de sociala medier jag använder. Numera nöjer jag mig oftast med att dela blogginlägg någon gång i veckan, något jag gjort sedan 2009. I söndags blev bloggen flaggad av Meta. Det går (när detta skrivs) inte att dela den på företagets plattformar. Varför? Ja, inte vet jag. Jag skrev ett inlägg om min faster och taggade mina kusiner. Där gick tydligen topplocket på Meta. Det enda meddelande jag fått som förklaring är att det verkar, sett från deras horisont, som att jag försöker nå spridning på ett otillbörligt sätt. De anger att avstängningen beror på hur allvarlig förseelsen är – något jag inte har någon aning om.

Är detta slutet för bloggen? Har vi efter fjorton år äntligen kommit till vägs ände?

Jag läste en amerikansk rapport från 1980-talet om kvinnliga universitetsstudenter som brukade förringa sin intelligens, kunnande och beslutsamhet när de umgicks med män de ville göra intryck på. Undersökningen visade att kvinnorna lät den aktuella mannen ge sig ut i långa tirader om saker kvinnan redan kände till. Kvinnorna maskerade sin skicklighet för sina manliga kollegor i kursen de studerade, stavade fel med flit eller förlorade medvetet i gemensamma idrottstävlingar. Allt för att mannen skulle känna sig, ja, manlig. Det här, inser de flesta, är på många sätt dåligt bland annat därför att det vidmakthåller dåliga stereotypiska könsroller.

(Fenomenet är inte nytt. En historisk variant är att arrendatorer under 18- och 1900-talen kunde underlåta att rusta upp bostaden de arrenderade så att ägaren inte skulle höja arrendet.)

En fråga man kanske oftare borde ställa sig är vad som händer utanför Meta. Livet, alltså. Det har varit några märkliga, för att inte säga otillbörliga, veckor. Först reste jag tillsammans med far till fasters begravning, (vilket gav upphov till blogginlägget som kan leda till bloggens begravning). Det är alltid ett äventyr att resa med far. ”Vi kanske kan hitta på något kul när vi ändå är ute och rör oss” meddelade han när jag hämtade honom. Nja pappa, låt oss fokusera på det tillbörliga den här gången.

Sedan följde en, eller närmare bestämt två, opererationer i näbben i fåfäng förhoppning att få Michael Jacksons näsa. ”Om jag skulle lägga mig under kniven skulle operatören du har vara den jag valt”, meddelande personalen i ett, antar jag, försök att verka hoppingivande. Operatören? Heter det så? Näsoperatör? Se där är en eftersträvansvärd titel. Jag tänkte efter en stund och kom fram till att jag isåfall ville ha två näsor. Den ena är nämligen alltid så röd. Det kostar extra, blev svaret. Ibland har också vården humor, tydligen.

Senare samma vecka var det dags för fullmäktige utan stopptid vilket innebär att det aldrig tar slut. Debatten bara fortgår. Otillbörligt att på det viset nyttja kommunens resurser för 61 000 kronor i timmen? Sådan är den, demokratin.

Därefter följde möten med stiftelserna för länskulturen. Det regnar in i museet, vad ska hända med konservatoriet, får vi något nytt kulturhus, SD vill möjligen skära i både min näsa och kulturen medan biljetterna till Cabaret skulle kosta dubbelt så mycket, minst, utan bidrag om man skulle försöka att åtminstone närma sig brake even.

En dotter påstår att hon ska navelpierca sig men jag har gått under jorden och hon har inga pengar. Men någon närstående tog oväntat hennes parti. Det är tydligen mellan sexton och tjugotre man med värdighet kan bära upp en dylik utsmyckning. Otillbörligt för mig, således. Eller? Med två näsor och piercing i naveln slår jag världen, eller åtminstone navelluddet, med häpnad.

Jag försöker införskaffa likes på otillbörligt sätt, hävdar alltså Meta. I så fall måste jag replikera att deras algoritmer verkar aningen finkänsliga. Jag brukar vid delning tagga den som eventuellt berörs och delar då och då inlägg i två olika grupper: ”Styrsö historia” och ”Falun – bilder då och nu”. Gör det mig till en digital falskspelare? Behöver förresten bloggen gå i graven för att den inte går att dela på Meta? Makten företaget har är i så fall har är stor.

Nja, jag får väl göra mig dummare än jag är (vilket kan bli svårt enligt närstående) för att gå under radarn. Jag har en relation till, känner faktiskt ett ansvar för, mina läsare. De hör av sig varje vecka (tack!) och jag bryr mig om dem.

Meta äger som tur är inte WordPress. Tills avstängningen eventuellt upphör bloggar jag väl på i godan ro. Kanske berättar jag på Metas plattformar när en uppdatering skett. Det måste väl iallafall gå för sig. Jag bryr mig, oss emellan sagt, inte särskilt mycket om ifall Meta anser att jag fiskar på ett otillbörligt sätt. Det finns många plattformar och luften är ännu så länge fri även om internet inte är det. Frågan är väl, som alltid, huruvida jag har något tillbörligt att säga (bloggen är iallafall billigare än fullmäktige) och vem som isåfall avgör det.

Att meta eller fiska, det är frågan. Hellre otillbörlig än otillräcklig – bara aldrig meningslös god smak enligt rådande norm. Man måste gå sin egen väg här i livet. Plötsligt tänker jag på svärmor Meta, salig i åminnelse. Hon som skrattade när jag sjöng snapsvisan svärmor. Hon som gillade att ibland vara åtminstone något av kärringen mot strömmen.

Romarna fångade det principiella problemet i formuleringen vem övervakar övervakarna? Detta är hursomhelst min metatext, text om texten, men jag tänker samtidigt att de viktigaste möjligheterna att skapa sammanhang finns på tryggt avstånd från den digitala världen. Jag avslutar detta lilla drama med en hälsning på latin till Meta Plattforms inc. Meta! Till dess vi eventuellt hörs igen: Da in inguine! (puss i ljumsken! ❤️).

Om den som lägger näsan i blöt ofta åker på en stöt så må det vara så. Men stöt mig inte på näsan. Iallafall inte just nu. För även om jag är rund är jag ingen biljardboll.

Relaterade blogginlägg:

Algoritmer

Faster Gun

Svärmor

Musik:

Welcome to the internet

Til it Happens To You

Källor:

Goffman: Jaget och maskerna

Synonymer.se

Personligt, Spännande människor

Faster Gun

26 november, 202321 januari, 2025av adolphson

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Så formulerar sig Tranströmer i en av sina dikter.

1997-98 var en gigantisk tid i mitt liv. Jag tog examen, livets oundvikliga slut drabbade mor, jag blev vald till Förste kurator på V-dala och förlovade mig.

Det var nyligen tid att ta farväl av min faster och gudmor Mona Gun Niklula. Hon som under hela sitt liv firade två födelsedagar. Min farmor gick i graven övertygad om att hennes förstfödda kom till världen den första mars men enligt födelseattesten såg faster dagens ljus den andra mars. Faster firade alltid den första mars i lojalitet med farmor men hon anförtrodde mig en gång att hon tyckte om att fira två födelsedagar. Och nu har hon efter ett rikt liv lämnat oss. Hon gick med stövlarna på som min kusin, hennes ena dotter Maria, uttryckte det.

Sålunda begav vi oss mot Lidingö vackra kyrka, far och jag, för att möta Viktor på plats. Jag försökte under resan pumpa far på underlag till ett tal på minnesstunden. Du pratar och jag nickar med, fastslog far. Jag frågande allt mer enträgna frågor. Hur var faster som syster? Hon var en bra syster. Vill du utveckla det lite? Nej.

Jag har många egna minnen av faster. Exempelvis när jag som barn fick åka och ”göra Stockholm” tillsammans med henne.

Eller när en kusin gifte sig i Boden och fasters man, Kaj, tyckte jag festade lite väl hårt på bröllopsfesten (till mitt försvar vill jag säga att jag muckade dagen innan, dessutom festar vi Adolphsons mycket och gärna). Faster kom till mitt försvar och spände ögonen i sin man och utstötte kort och gott det karaktäristiskt kärnfulla norrländska ”Nå!” (Uttalat med kort å). Därmed var saken utagerad.

Eller när jag var student i Uppsala och mor låg på akademiska sjukhuset. Faster kom ofta och bodde över för att besöka mor och insisterade vid dessa tillfällen på att sova på madrass på golvet. Inget besvär för hennes skull, inte.

Vi hade ett särskilt band, faster och jag, dels eftersom hon var min gudmor men också beroende på att vi båda vikt våra liv till undervisning och utbildning. När jag examinerades från lärarhögskolan i Stockholm kunde mina föräldrar inte vara med, märkt av sjukdom som mor var – exakt en månad senare gick hon förövrigt bort. Examensfesten hölls hemma hos Gun på Lidingö. Alla som examinerades fick, som en lustig grej förmodar jag, en pekpinne. Faster lutade sig vid ett tillfälle fram och viskade att det var väl en bra gåva men uppmanade mig att nyttja pekpinnar med försiktighet i livet.

Examen. Notera att jag håller i pekpinnen

En rolig sak sa faster en gång till min bror på en fest. Hörru, man ser att du är en Adolphson. Hurså, undrade Viktor. Jo, en Adolphson flyter ofta liksom lite ovanpå allt och alla i rummet. Det var roligt sagt och förövrigt inte enbart positivt menat.

En annan rolig sak var att hon kategoriserade all form av friluftsliv i allmänhet, men båtliv i synnerhet, som att äta frukost under bordet.

Man orienterar sig i tillvaron efter fyrar. Faster Gun var en fyr. Som min kusin Andreas sa på minnesstunden: man kände sig alltid sedd när man besökte henne. Även hennes hem med den klassiska inredningen, i allt väsentligt orörd från min barndom, utgör en fyr. En bastion av trygghet. Vid ett besök för några år sedan skickade jag en bild på en detalj till Viktor. Han visste omedelbart var jag var. Vi behöver sådana platser – de fungerar som en sorts barndomens ambassad – och vi sörjer dem när de går förlorade. Nu har en fyr slocknat. Men jag vet, bland annat tack vare faster, hur jag ska navigera. Det är tid att bli fyrvaktare själv.

Far var mer uppsluppen under resan hem. Det kan förvisso hänga ihop med vinet han serverades men han gillar också att träffa släkten. Kanske behöver man heller inte säga så mycket mer om en älskad syster än att hon var bra. Det grep mig när han rörde vid kistan i ert sista farväl. En försiktig liten gest av tillgivenhet från en åldrad man från en annan tid. En gest med enorm innebörd.

Jag frågade honom under hemfärden hur det kändes och han svarade kärnfullt: tomt. För att vrida stämningen uppåt fortsatte jag med en mer öppen fråga: vad gillar du mest med livet, pappa? Svaret stämde till eftertanke: att finnas till. Tänk att han som nu ensam kvar av de fyra syskonen från Råbäcken strax utanför Boden kan svara så. Nu är det du som är släktens ålderman, pappa, svarade jag försiktigt.

Kära faster och gudmor. Jag ser dig just nu för mitt inre sitta i den svalkande skuggan ute på loggian på ditt hus. Du har bullat upp till kafferep och under skratt och samtal flyter tiden stilla förbi. Tack för färdriktningen. Vila i frid.

2023 är en gigantisk tid i mitt liv. Jag är tonårspappa, yrkesmänniska, son, bror och möjligen något mer. I februari 2024 hoppas vi fira far som fyller nittio.

För kanske första gången ber jag nådigast om att få gå i polemik mot min Tranströmer. Om uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen så väck mig inte. I vilket fall måste man våga göra det där fallskärmshoppet. Varje morgon.

Musik:

Vocalise

Both Sides Now

Relaterade blogginlägg:

Min andra gudmor

Källor:

Tranströmer: Dikter och prosa 1954-2004,

Foto, Historia, Uppsala/V-dala

bild 148: hovstallmästare Munck

18 november, 202318 november, 2023av adolphson

Kärlek. Jag har den. Vill du också ha? Tillåt mig att assistera. Den där skoluppgiften kräver måhända en förklaring.

Varje år är det alltid någon elev som med viss emfas påpekar att Gustav III minsann var homosexuell och att det var en annan snubbe (de kan sällan namnet på hovstallmästare Munck) som fick styra majestätets majestatis vid avelstillfället. Verkligen? Hur det än förhöll sig med G3:s sexualitet så är den viktigaste lärdomen i sammanhanget att alla då och då borde ha en hovstallmästare Munck inom räckhåll, replikerar jag. Eleverna ser villrådiga ut. Håhåjaja. Man säger ju så mycket dumt. Sedan lägger jag till: älska dig själv hur svårt det än är. Det är förutsättningen för att älska sin nästa.

Hur vet man att det verkligen var som det var? Minnet spelar oss spratt, rykten sprids och blir till sanningar, källkritik är inte ordet för dagen. Nej, uppfattningar av olika slag handlar mer om känslan var och en hade när det som hände hände och av det byggs både kollektiva och individuella uppfattningar. Allt är ett enda stort antagande – inte sällan med påfallande vag verklighetsförankring. Bör man, om inte annat för sin sinnesfrid, vända historien ryggen?

Förra helgen var jag på återträff på V-dala. Mitt undermedvetna sa mig att det var en resa till 1995 jag skulle göra och jag hade verkligen sett fram emot det. Den senaste återträffen ägde rum 2012 tillsammans med Malin. Händelsen ryms alltså inom bloggens historia. Vi träffades ju på V-dala, Malin och jag, och platsen utgör således något av min personliga hovstallmästare Munck. Nu är det fyra och ett halvt år sedan Malin gick bort och tiden med henne börjar obönhörligt snurra in sig i kronologi, händelser och uppfattningar som ett eko från den absoluta sanningen.

Sofia Magdalena och Gustav III hade svårt att få barn. En viktig orsak var att de aldrig fått någon ordentlig sexualkunskap. Osäkerheten på det amorösa området hade skapat en klyfta mellan paret. Gustav ville dock råda bot på detta, riket måste om inte annat få en tronföljare. Problemet var att kungen och drottningen enbart träffades i officiella sammanhang. Det gällde, så att säga, att gå från att vara kung och drottning till att bli Sofia Magdalena och Gustav. För att förmedla sin önskan om intimitet utsåg Gustav hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck. Denne var lämplig dels eftersom han redan hade en relation med en av drottningens hovdamer som därför kunde förmedla önskemålet och dels eftersom han just på grund av relationen, uppenbarligen visste hur man gjorde. Till Muncks förskräckelse ingick det i uppdraget att finnas med i sängkammaren för att vid behov kunna bistå det bortkomna paret i hur ett samlag i praktiken gick till. Munck försökte slippa undan med hänvisning till att naturen nog skulle ombesörja detta men Gustav ville inte chansa.

Det finns några, sett så här i efterhand, smått absurda, men samtidigt nästan lite gulliga, berättelser om vad som tilldrog sig. Det hela för tankarna till något ur en slå-i-döttrar-fars av Nils Poppe. Klart är att dock Munck fick instruera kungaparet vilket ledde till ett hyfsat fungerande kärleksliv med två barn som följd. Kronprins Gustav Adolf och hans yngre bror Karl Gustav, den senare dog ett par månader efter födseln.

Gustav III:s bröllopsdräkt från 1766. Bild från Livrustkammarens Instagramkonto

Kungaparet var mycket tacksamma. Munck fick titlar, ordnar och presenter vilket naturligtvis väckte avund. Efterhand började ryktet gå att det i själva verket var Munck som var far till kronprinsen. Inte minst kungens mor Lovisa Ulrika hävdade detta vilket ledde till en brytning henne och Gustav. Att Munck ofta syntes i drottningens våning på slottet hade dock även en annan förklaring, nämligen hovdamen han hade en affär med.

Jag klev in i kulissen (nationshuset) i Uppsala och träffade massor av gamla vänner. Människor som det kändes att jag såg genom ett sådant där åldersfilter på sociala medier. Fredrik! utropar någon. Vad roligt att se dig i verkligheten! Det yttrandet, om något, indikerar att tid förflutit. Besöket på nationen beskrivs kanske annars bäst genom jämförelsen med hur det känns att åka på semester till Norge. Man känner till stället väl, förstår språket hyfsat, irriterar sig på märkligheter (som den oerhört provocerande företeelsen unga män som bär håret i fläta bara för att de kan) och gör sitt bästa för att med hjälp av historien orientera sig. Där fanns en gång en öppen bar, men det var för länge sen, så länge sen…

Kvällen gav ytterligare perspektiv på min personliga historia. Jag sippar på mitt glas, jag lyfter min hatt, jag tackar livet, jag har haft tur. V-dala – min Amor, min hovstallmästare Munck, min clownfisk i svarta havet. Vi ses igen.

Inför återträffen 2023. Det hände. Jag var där. Foto: Gunnar

Jag ankommer hemmet efter helgen i Uppsala. Det är fars dag. Det är tyst i huset. Tankarna vandrar. Jag inser att att känslan från hur det var faktiskt räcker. Det som är det är, tillvaron är god nog. Vildvittrorna överraskar mig med uppvaktning. Jag känner att jag gillar att se hovstallmästare Munck som en metafor för Amor. Med det synsättet kan man med fog faktiskt hävda att alla behöver en dylik nu och då. Tankarna vandrar vidare. Man bör inte vända historien ryggen. Man bör bejaka den. Rätt använd är var och ens historia en språngbräda in i något nytt. Ständigt är det så. Historien är vår hovstallmästare Munck. Jag älskar det. Jag älskar alltså är jag till.

Hörrni, säger jag till eleverna. Kan man inte se Munck som Amor? Va, svarar eleverna. Ta Eros istället då, om det förenklar, svarar jag. Klassrummet fylls av flackande blickar. Vad menar du, undras det allmänt. Välkomna till humanismen, kära naturvetare. Men så här. Alla längtar efter kärlek. Gustav, Sofia Magdalena, ni och definitivt jag. Fruktar man ensamheten ingår man snart i publiken till sitt eget liv. Reflektera över det medan jag hämtar kaffe. Jag skriver rubriken på tavlan:

Kärlek. Jag har den. Vill du också ha? Tillåt mig att assistera.

Jag lägger till, halvvägs ute ur klassrummet: jag älskar min nästa. Kanske har jag redan träffat henne. Kanske inte.

Musik:

Till mamma

You are my sunshine

Oh! Mio babbino caro

Relaterade blogginlägg

Thorsten Flinck

Återträffen 2012

Täckminnen

Källor:

Wickman: En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf

Livsåskådning, Språk

Fågel Fenix

12 november, 202312 november, 2023av adolphson

Myten om fågel Fenix är en berättelse från antiken om en egyptisk fågel som återföds ur askan från elden den brann upp i.

Anledningen till att man måste förlåta det förflutna är att annars störs nuet. Genom krig och konflikter mellan grupper eller dåligt mående på det personliga planet.

Vad betyder trofast?

Livet och världen, i Bibeln formulerat som Herren, prövar oss ständigt. Det gäller att hålla tungan i rätt mun, som det heter. Abraham höll på att offra sitt barn för att Herren ville pröva honom. Ingen vettig människa offrar vare sig själv eller andra för att bevisa sin trofasthet.

Människor hör fortfarande då och då av sig och tackar för min blogg. Det gör mig glad.

Jag blir lätt uttråkad när jag är hemma för länge. Hur klarade jag av pandemin, egentligen? Ett och ett halvt år i mysbyxor. Blä.

Varför bråkar syskon?

Trygghet är något alla eftersträvar. I osäker tid söker vi människor en stark ledare som ska ställa allt tillrätta. För det är vi villiga att ge honom (det är alltid en han) extra befogenheter. Ändamålet helgar medlen, bara han räddar oss. Så blir den tilltänkta landsfadern en tyrann och allt börjar om.

Abraham var en stark ledare, får man nog anse. Han är enligt skrifterna upphovsman till till de tre monoteistiska världsreligionerna. De som allt som oftast ligger i luven på varandra. På Herrens uppdrag lämnade Abraham staden Ur i Mesopotamien för att flytta till det heliga landet, Kanaans land.

Vi rör på oss när livet inte fungerar. Så har det alltid varit. Abraham från Ur. Urfadern. Urmakaren. Ur askan i elden.

Abraham fick flera barn men främst två söner är kända: halvbröderna Isak och Ismail. Isak blev stamfader till judarna och Ismail till araberna. Tyvärr jagade Isaks mamma bort Ismail och hans mamma eftersom hon inte ville att sönerna skulle dela på arvet. Det var väl dumt, tänker jag. Bröder, halva som hela, är bra att ha. Vad Abraham tyckte om saken vet jag inte, men agerandet är inte ett exempel på gott ledarskap. Ur judendomen uppstod kristendomen efter att en annan stark ledare anlänt. Judarna väntar fortfarande på sin. Det är kusiner som bombar varann, just nu.

Den grekiske historikern Polybios skrev på 100-talet f.v.t att den romerska republikens styrka låg i maktbalansen. Blandningen av monarki, aristokrati och (låt vara i begränsad form) demokrati skapade en fungerande stat där inte för mycket makt koncentrerades på ett ställe. Genom historien har olika samhällen på olika sätt försökt kopiera den antika idén om maktdelning. Sedan händer något som rubbar balansen och vi människor vänder oss i vår nöd till patriarken som ska frälsa oss från ondo. Men blandat är bra. Gott och blandat, helt enkelt.

Varför bråkar människor? Ja, säg det. Visste jag svaret på den frågan skulle min blogg vara värdefull på riktigt. Kanske för att man inte litar på att det blandade ska bli tillräckligt gott och därför försöker tillskansa sig en fördel? Jag måste i alla händelser tro att det till sist föds något nytt ur askan, att vi en gång äntligen får se ett verkligt Kanaans land. I Småland, Hebron eller Gaza City. Det enda som krävs är förmågan att kunna förlåta det förflutna. En så liten, men samtidigt enorm, sak.

Jag är egentligen inte uttråkad. Jag tänker. Bloggar. Alltså existerar jag. Det jag tänker är att min nuvarande familj är viktigare en den jag en gång hade. Världen har prövat mig. Vad är jag beredd att offra? Det mesta utom mina nära, min själ och kärleken. Det innebär ett liv utan bitterhet och ilska. Cancer och bomber är skit, det vet vi redan. Låt dem försvinna.

Trofast betyder den som är av beprövad trohet. Jag tror det avser förmågan att resa sig ur askan för att åter kunna flyga. Det finns inget gudomligt i det, det är något grundläggande mänskligt.