…är latin och betyder att någon i kraft av sitt fulla ämbete framför något från talarstolen utan möjlighet till följdfrågor. Ett direktiv, helt enkelt.
Det är upp till var och en. Det är så många jönserier i tillvaron. Trollfabriker. Folklistan. Tyska prinsar som försöker göra statskupp. Brännande av böcker. Men pajaskonster kan lätt övergå i blodigt allvar. Hur ska man, både som samhälle och individ, lyckas undvika Näckens locktoner? Risken vi ständigt löper är att demokratin dränks i sörjan. Demokratin, det må låta som en klyscha, kan vi inte ta för given.
I operan Trollflöjten ska hjälten Tamino söka den fångna Pamina för att befria henne ur ondskans klor. Till hjälp har han en magisk flöjt att använda när fara hotar. Taminos väg går mellan ljus och mörker, kärlek och hat.
Ordet troll kommer från det engelska ordet ”trolling”, vilket innebär att fiska genom att dra en lina med krokar efter en båt. Pilka, som morfar sa. På samma sätt försöker nättrollen få napp på internet, exempelvis genom att slänga ut trådar med med mer eller mindre skruvat innehåll för oss att nappa på. Ibland handlar det om att vilja förstöra eller påverka en diskussion med desinformation, ibland om att skapa oreda i största allmänhet. Troll är alltid anonyma eller använder falsk identitet. På senare tid är det huvudsakliga syftet att påverka människor i en viss riktning.
På kvällen den 31:a augusti 1939 genomfördes som det påstods en polsk attack mot en tysk radiostation i Gleiwitz. I själva verket var det sex kommandosoldater ur den tyska säkerhetstjänsten som iförda polska uniformer anföll och som efter fullgjort uppdrag sände ut ett falskt radiomedelande på polska. De sköt också en judisk koncentrationslägerfånge iklädd polsk uniform som de lämnade kvar för att öka trovärdigheten att det verkligen var Polen som anfallit Tyskland. Senare kablade naziregimens media ut budskapet om ”outhärdliga polska kränkningar av Rikets gränser” som anledning till att Tyskland behövde försvara sig. Andra världskriget började, som allt annat i nazisternas värld, med en stor lögn.
Hur kunde det gå så illa i Tyskland? För att förstå det är vi hänvisade till att studera historia. Dagens politik är på många håll lik den som fördes på 1900-talet vid de tillfällen demokratin föll för nazism och kommunism. Men dessa skeenden går att förhindra, vi kan lära av historien. Vi vet att demokratier kan falla eftersom historien påminner oss om det.
Vad består då denna historiska kunskap i? Ja, Aristoteles lär oss exempelvis att ojämlikhet leder till instabilitet (vilket inte innebär att alla måste ha det på exakt samma sätt) och Platon att demagoger förr eller senare blir tyranner. I en modern kontext består lärdomen i förmågan och viljan att försvara sanning och öppenhet. Att vårda oberoende institutioner och nyhetsrapportering. Att inte avhumanisera eller håna meningsmotståndare eller se en avvikande uppfattning som en kränkning. Att inte sluta tänka självständigt. Att ta ansvar för det man säger eller skriver. Att engagera sig i civilsamhället, att undvika att tänka i termer som vi och dem. Att behålla förnuft och anständighet.
Historien ger oss referensramar och bildning. Som att det före 1965 inte fanns någon lag mot våldtäkt inom äktenskapet eller att nazisternas skenangrepp 1939 var en lögn. Detta är endast två exempel på när historien borde ta oss i upptuktelse.
Troll är en demokratisk antites. Ett anständigt parti eller politiker trollar inte. Ett anständigt parti eller politiker samarbetar inte med partier som gör det. Den som trots allt anser att trolling är legitimt gör klokt i att föreställa sig ett liv där de förmåner och rättigheter hen vant sig vid är borta. För så kan det gå. Det lär oss historien. Nappa inte. Ta inte betet. Det är upp till var och en av oss.
Trollflöjten är ett metaforiskt hjälpmedel för att Tamino ska välja rätt väg i en hotfull omgivning. Jag tolkar flöjten som samvetet. Förnuftet. Den inre känslan för vad som är rätt och vad som är fel. Lyssna till tonerna och ta den rätta vägen. När man spelar på den försvinner trollen.
Jönserierna blir vi aldrig av med, de hör demokratin till. Rätten att agera pajas sig står över rätten att förbjuda någon detta. Demokratin sjunker förvisso återkommande ner i gyttjan: under antiken, i Tyskland 1933, i östra Europa 1945 och Ryssland har egentligen bara upplevt ett hyfsat demokratiskt val 1992. Sannolikheten och historien talar för att demokratin faller igen. Men var och när kan vi påverka. Kanske sker det inte under din och min livstid. Lyckas vi förhindra det sätter vi ett vackert historiskt exempel. Det är upp till var och en.
Direktiv är sällan bra. Öppen dialog är bättre.
Vägen Colosseum-Forum Romanum. Här har de gått – Caesar, Cicero och gänget. Bilden är tänkt att illustrera den eviga kampen för demokrati
Something is rotten in the state of Denmark. Orden är Hamlets i pjäsen med samma namn.
Jag är arg. Arg på trollfabriker. Arg på avsaknad av anständighet i det offentliga samtalet. Arg på en mängd andra saker. En sak är jag emellertid inte arg på och det är att ett kommunalt bolag ska köpa en innebandyarena. Det är visserligen ett dåligt beslut men jag kan inte säga att det upprör mig särdeles. Vi förlorade omröstningen och det är som det är med den saken.
När Dalarnas Tidningar beskrev debatten i fullmäktige angående ett förvärv av en idrottsarena användes termen goons. Jag gillar den jämförelsen. Termen kommer från NHL och avser de spelare som hade till uppdrag att skydda stjärnorna Gretzsky, Foppa med flera. Så fort någon gav sig på stjärnorna var goonsen där och tog fighten i deras ställe. Synonymer till goons är dickhead, dumbass, dummy, fool, pudding, wanker, silly. Ack och ve, dessa amerikaner. På svenska finns en mer kärnfull översättning: flåbuse.
I veckan beslutade alltså fullmäktige att ta över en idrottförenings arena. Av skäl jag inte tänker gå in på just här gillar jag inte idén. Men så blev det. Jag låg vaken länge och funderade på kvällen efter debatten. Jag accepterar självfallet att utfallet i omröstningen blev som det blev men är inte nöjd med min egen debattinsats i ärendet. Faktum är att jag inte är särskilt nöjd med min politiska insats rent allmänt. Min styrka har ju alltid legat i samtal och debatt. Varför har jag känt mig så missmodig på sistone? Varför har jag tystnat? Vet inte. Men en delförklaring är den mycket dåliga stämningen i lokalpolitiken. Man riskerar nämligen mycket verbalt spö om man tar till orda.
Flåbuse? Foto: Lars Dafgård
Jag är inne på min tredje mandatperiod. Aldrig tidigare har jag upplevt den generella politiska nivån så låg som nu. Dels handlar det om det politiska hantverket: ofta förekommer att förslag till beslut ändras på sittande möte (av majoriteten som från början utformar förslaget) och ber man om tid att begrunda svåra och principiella frågor på grund av nya förutsättningar bemöts man inte sällan nedlåtande. Det handlar om ledande tjänstemän som säger upp sig och politiker som slutar av hälsoskäl, nämnder upplevs som dysfunktionella med dåligt samtalsklimat. Exempelvis kultur och fritidsnämnden. Socialdemokraterna tycks ur mitt perspektiv kidnappade av en liten, hårdför klick som styr med järnhand och moderaterna, koalitionspartnern, verkar (också det utifrån sett) skrämda till tystnad. Det väcker så många frågor, detta.
Och såklart. Jag saknar Annie.
Missmod, således. Och det finns alltid skäl att ge upp. Men samtidigt finns det inspiration. Mina kollegor i Centerpartiet gör alltid gedigna insatser i alla instanser. Överallt ser jag människor som försöker och vill. Och nu har jag bestämt mig. Äntligen har jag återfunnit något av min glöd. Den som en gång fick mig att engagera mig. Insikten slog mig efter halldebatten i fullmäktige. Jag säger inte att jag alltid har rätt. Men de ska inte få komma undan med dessa återkommande goonsmetoder. Bort med fulspelet. Handskarna åker i så fall av. Det kommer säkert att bli smutsigt och jobbigt, särskilt i nämnden, men nu är det nog. Jag ska göra vad jag kan orkar och kan den här mandatperioden för att backa upp mitt gäng. Ett förtroende ska ros i land, helt enkelt.
God stämning beror på ledarskapet och ledarskapet i Falun behöver nog lite hjälp. För mig är politik inte ett arbete eller karriär utan en insats för demokratin. Det som verkligen betyder något är mina barn och andra som står mig nära, livet, kärleken och kulturen. Men nu är jag där jag är och det är som det är. Den som fortsättningsvis tänker agera flåbuse i falupolitiken bör veta att det är en ny sheriff i stan som innan eftertexterna börjar rulla och han rider mot solnedgången avser fullgöra sitt uppdrag.
Något är ruttet i falupolitiken. Ur led är tiden. Det är allas vår roll att vrida den rätt.
En av de vackraste sånger jag vet är Under rönn och syren. Sedan MDP med vänner via telefon sjöng den för mig och Malin på palliativa avdelningen i april 2019, och senare på begravningen i maj, har den varit omöjlig att sjunga för mig. Tills helt nyss.
Det sägs ibland att människor lever i sina telefoner. Kanske finner de frid genom den verklighetsflykt en telefon innebär, kanske är det digitala livet en nödvändighet. Den gången dog vi lite i en telefon, Malin och jag. Eller så var livet då som mest närvarande. Jag kommer aldrig att glömma hennes ansiktsuttryck när hon från sjukhussängen lyssnade till Under rönn och syren. Det var den sista glimten av hennes jag, en glimt av liv och kärlek. Några dagar senare var hon död.
Visst förstår jag lockelsen alla mobila förströelser innebär. Jag har emellertid en annan tillflyktsort som jag ibland nyttjar. En uråldrig sådan. Nämligen tempel. Och bland dem finns några favoriter: Kristine och Styrsö kyrka samt (visserligen inte ofta) Pantheon i Rom. Det händer ibland, dock sällan under pågående gudstjänst, att tillvaron jagar in mig i tempel för att uppleva en stunds frid. Det finns så mycket att förundra sig över, oavsett om man tror på den allvise guden eller inte och det är viktigt att finna tiden att begrunda det.
Kristine kyrka
Människor har i alla tider flyttat på sig i jakten på ett bättre liv eller för att helt enkelt överleva. Och lika länge som människor flytt har också begreppet asyl funnits vilket innebär att ge flyktingar en fristad. Ordet asyl är ett låneord från grekiskan och betyder okränkbar. I antikens Grekland innebar det att om den jagade tog sin tillflykt i templen (och placerade en olivkvist med vit ylletråd på altaret) så var vederbörande, som vi sa på 1970-talet, tifri. En jagad människa kunde alltså söka sig till templen för en stunds andhämtning och eftertanke.
Vi är oss själva närmast. Sverige vågade inte ge kung Håkon asyl när han ville fly till oss efter att Tyskland invaderat Norge. Vi svenskar vågade inte riskera att reta upp Hitler, trots att de svenska och norska kungahusen är släkt. Det innebar att om Håkon kommit hade han kunnat utlämnas till Hitler om så begärts. Men Håkon fick faktiskt asyl i tjugo minuter innan han valde att återvända över gränsen för att istället söka en fristad i Storbritannien. Om gränsvakten, en viss Torsten Påhlgren, hållit kvar honom vet vi inte hur det gått. Undrar om de någonsin diskuterar detta, de nordiska kungahusen. Rojalist eller inte: heja Torsten.
Jag slinker alltså ibland in i kyrkor som en sorts asyl från vardagen. Jag gillar att vara där när ingen verksamhet pågår. Den senaste gången jag besökte Faluns barocktempel Kristine kyrka var i samband med fars begravning. Jag fick innan gudstjänsten en stund i stillhet och lät som jag brukar vid dessa tillfällen tankarna svepa genom huvudet.
Jag tänkte på att jag framför blommor vid kistan föredrar pengar till välgörande ändamål. Viktor och jag skämtade om att i annonsen skriva ”istället för blommor, tänk på bröderna Adolphsons vinkylar”. Se där ett välgörande ändamål i fars smak.
Mitt hem är mitt tempel. Fars favoritställe
Jag tänkte på hur mycket jag avskyr den vita slipsen. På hur modiga flickorna är, ett mod som påtvingats dem genom att alltför tidigt tvingats vänja sig med begravningar.
Jag begrundade det faktum att vardagslivets tråk och tvång inte alltid är av ondo då människors oaktsamhet påminner om livet som det faktiskt är.
Jag funderade över hur ogärna jag vill ta bort pappas nummer från min telefonbok. Att nu är det jag som sitter längst ut på släktgrenen och sågar på fel sida.
Olika tempel har olika inverkan. Jag har som sagt mina favoriter. I Styrsö kyrka är känslan annorlunda än i Kristine kyrka. Men stillheten i båda kyrkorna är påtaglig och när jag lämnar Pantheon känner jag mig tidlös. Okränkbar. Ja, faktiskt oövervinnlig.
Jag ber en bön till livet. Jag ber om att de som gjort sig omaket att ta sig in bland favoriterna i min telefon ska stanna där.
Vännen Daniel bad nyss MDP sjunga Under rönn och syren på minnesstunden efter hans far. Han hörde särskilt efter om det kunde gå för sig för mig. Inte kunde jag vägra. Det gick bra att sjunga den, det kändes fint. Grabbarna klappade diskret om mig efteråt. De visste ju.
Man måste ständigt återerövra livet, kärleken och kulturen om man vill nå asyl från allt det dåliga, tunga i tillvaron. För det finns så mycket att förundra sig över. Så mycket kärlek att få och ge. Visst är Under rönn och syren fortfarande en favorit.
Kom, du min vän i skogen, Kom, vid min sida sjung! Skogen är evigt trogen, Våren är evigt ung. Livet förgår som kvällens fläkt; Evig är vårens andedräkt! Kom, du min vän i skogen, Vid min sida sjung!
På minnesstunden på Oddfellows i Falun efter hans begravning tredje maj 2024.
Kära vänner och släktingar till pappa!
Fyll på era glas och luta er tillbaka. Det här kommer nämligen att ta en stund. Dessa minnesord bygger på mina och Viktors gemensamma minnen av vår pappa. Och de är många, dessa minnen.
Jag vet inte hur ofta jag och mina syskon refererade till pappa, men det var ofta. Senast i morse när Viktor fick sitt kaffe filtrerat genom ett filter som inte bytts på länge varvid kaffet smakade mögel. Du är som pappa…
Det vill gärna bli bra. Ni känner alla till pappas livsmotto inpräntade på den spruckna lertavlan som han sedan omsorgsfullt limmat ihop. En perfekt sammanfattning av hans liv.
Jag börjar med en ganska ny händelse från när jag och pappa gick till banken, han skulle av praktiska skäl byta till min. Bankpersonalen frågade: använder du internet Jörgen? Nej, svarade pappa, det är internet som använder mig. En mycket insiktsfull formulering. Man bör också i sammanhanget minnas att pappas enda kontakt med en dator var när han råkade formatera om en hårddisk under en IT-kurs på 1980-talet.
Mötet avslutades med den välmenande men något hurtfriska frågan: undrar du något mer, Jörgen? Jo, svarade pappa – jag vill ha en femhundring i börsen också. Bankpersonalen såg frågande ut och vände sig till mig: har din pappa en okänd aktieportfölj? Nej, svarade jag – han vill bokstavligen ha femhundra kronor i sin plånbok. Detta kunde banken inte stå till tjänst med varvid pappa muttrade misslynt.
Hans ovilja att prata i telefon är omvittnad. Samtalen blev sällan långa. Varje gång inledde vi med: hej pappa, det är Helena/Viktor/Fredrik varvid han artigt svarade: ja, jag hör det. Han förhörde sig om barnbarnens väl och ve och konstaterade att “det är gott att ha dem.” Därefter ville han oftast avrunda samtalet. Men man kunde, om pappa var på humör, också bjudas på vardagliga betraktelser eller kommentarer om världsläget, om den så kallade porthäxan en våning ner eller någon anekdot från Bodforsen inte sällan avslutat med ett ”huvva” vilket är norrländska för ”usch”. Dessa korta små samtal var en återkommande trygghet för oss barn även in i vuxenvärlden.
Vi minns hur pappa läste sagor för oss när vi var barn. Hur han tappade tegelstenen Nils Holgersson i huvudet på sig själv när han då och då nickade till under läsningen. Alltid läsande, alltid litteratur. Dagen efter Helenas begravning satte han sig med hela barnbarnaskaran och läste just ur Nils Holgersson. Det var på samma gång talande, hjärtskärande och väldigt vackert.
En gång fick han den åttaårige Viktor att uppbringa modet att åka en läskig attraktion på Liseberg med orden ”det där är bara en jätte på lerfötter”, ett uttryck Viktor både förstod och inte förstod. Men åkte, det gjorde han.
Berättelserna från pappas uppväxt i Norrbotten, alla uttryck, namn, ramsor och skrönor. Ibland på den obegripliga dialekten överlulebondska varvid ingen förstod någonting. “Ske du hä noe stoop i käkostän” översätts “är du hungrig?” Alla dessa historier han älskade att återberätta och när vi uppgivet invände att vi redan hört allt förut berättade han glatt en ny historia vilken vi givetvis också hört tidigare. Som den när han och en vän hamnade i slagsmål utanför en krog i Boden. Vännen åkte på en propp och stöp i backen. Pappa, något fundersam, lutade sig över vännen och frågade om han halkade eller fick en smäll varvid kombattanterna började skratta och kampviljan ersattes av förbrödring.
Eller berättelsen om den ende nazisten i Bodforsen, “han Oskar Sundqvist. Huvva”. Pappa kunde namnet på Råbäckens hundar under 1930- och 40-talen men inte alltid minnas vilket barnbarn som lyssnade till vilket namn. Eller när han under sin korta karriär som plit var ansvarig för en fångtransport per tåg och spelade kort och drack grogg med fångarna eftersom “det var det bästa sättet att hålla koll på dem.” Hur han som ansvarig redaktör för personaltidningen Mixturen på landstinget publicerade sin egen roman Kolmilan som han skrivit tillsammans med mångårige vännen Hans Hallquist. Redaktionen bestod enbart av dessa två herrar. Utgivningen tog ett år av tidningens nummer i anspråk. När vi och våra föräldrar var på fest hos Hallquists fick vi barn äta i garaget eftersom vi kunde ge Hans stora schäfer trauma. Hans och pappa startade på 1960-talet ungkarlsklubben MDP, Mat Dryck Personlighet, som levt vidare i en manskör jag startade för femton år sedan. Det gillade pappa. Namnet mer än sången, som han sa.
På frukostarna under vår uppväxt undrade pappa varje morgon om man ville ha “filmlött eller vanlig mlött” då han mindes att något av barnen en gång inte kunnat uttala ordet “mjölk” ordentligt. Efter mottagen beställning om vilken mjölksort som föredrogs kom alltid följdfrågan hur man ville ha den serverad: med eller utan stepp?
Alla dikter han älskade att citera i tid och otid. Fröding, Dan Andersson och så självklart Sten Selanders ”Spela kula”, som vi syskon snart kunde utantill.
Pappa och mamma hade aldrig någon egen bil så för pappa var det naturligt att ta barn och skidor på lokalbussen upp till Lugnet. Eller dra runt en gigantisk bagagevagn genom en bokhandel i centrala Göteborg i väntan på tågets avgång, helt obrydd av personalens och kundernas irriterade ögonkast och sura muttranden. Alla dessa tåg- och bussresor med tre barn och massor av packning. Inte sällan nattåget till och från Göteborg, alltid på plats minst en halvtimme innan avgång. En egenhet som jag nog måste erkänna att jag ärvt. I garaget fanns istället för bil kanoten “Gröna faran” (som nu återfinns på Styrsö) samt hela Badboys rekvisita eftersom pappa var materialförvaltare på livstid. Vi ber å hans vägnar härmed att officiellt få lämna ämbetet åter efter utfört uppdrag.
Jag påtalade, när pappa sålde den stora lägenheten på Promenaden, att han kunnat få bättre betalt om han gått ut på öppna marknaden varvid han gav mig en förvånad blick. Han svarade förebrående att så gör man inte. Vi har kommit överens. Ett handslag är ett handslag.
Vi minns hans “gnuggningstix”, det idoga gnuggandet i ansiktet när han funderade över något och som tilltog i frenesi när han kände sig pressad. En företeelse som tycks gått i arv till Viktor.
Hans ändlösa utläggningar om högt och lågt, de långa monologerna om allt och inget. I den händelse omgivningen signalerade ointresse så sporrade det honom att prata på. Kanske ett beteende alla syskonen ärvde.
De torra sarkasmerna som tittade fram när han blev irriterad. Som den gången en dam med käpp skällde på Viktor för att han satt på hennes plats på bussen. När pappa och Viktor flyttat sig avslutade pappa med att uppmana damen att säga till om han skulle ringa efter en ambulans också.
Pappa brusade sällan upp eller tappade humöret. Hårda ord i vredesmod var inte hans melodi. Tvärtom ogillade han svordomar och yttrades sådana fick man en reprimand, ”Nå, inga fula uttryck!”. När Viktor tappade fattningen, gormade och svor (Viktor skrek ofta som barn) kunde pappa till min oförställda glädje bekymrat titta på honom och fråga ”du är väl inte affektlabil?” Jag minns också svårigheten att förklara det roliga för mina egna vänner. Först var jag tvungen att slå upp ordet affektlabil.
Jo, en gång blev pappa faktiskt ursinnig. ”Cykeln ska fram!” Det var när Viktor i ungdomen varit ute och festat och inte orkat gå de cirka 250 meterna till krogen. Han glömde emellertid cykeln på hemvägen, det kan ha varit ett blont yrväder inblandat i dramat, och cykeln blev i alla händelser kvar på stan. Viktor somnade i trapphuset, mamma och pappa skulle ut och cykla dagen efter. Maleur. Men han hämtade cykeln och desarmerade situationen. Våra föräldrar var lösningsfokuserade, långsinthet hade ingen plats hos dem.
Välkända är berättelserna om långkrypning som innebar att vi barn som spädbarn fick uppleva världen på egen hand, men under uppsikt. Eller när jag var, med pappas ord, odygdig, och människor undrade vad det var för fel på mig så svarade han att jag tar ingen kritik nu, kom igen när han är vuxen. Lite som en variant på Nalle Puh; Om någon inte tycks lyssna var tålmodig. Det kan vara så att han har lite ludd i ena örat.
När han under 1970-talet simmade Vansbrosimmet och från topp till tå smetade in sig i grisfett för att inte frysa minns jag att jag tyckte att min pappa var en mycket märklig man.
Hur han kunde lägga omkull sitt urdruckna vinglas på bordet under en middag för att markera att där inte fanns en endaste droppe som riskerade fläcka en duk. När man sedan fyllde på sa han alltid ”Hä på bara, hä på”.
Jag minns stenen i trädgården på Hjortronvägen som var för stor för att gräva upp och som han istället målade grön. Med tiden falnade kulören och vi hade en turkos sten i trädgården. En trevlig prydnad och ett briljant sätt att lösa problemet.
Eller när Viktor körde bil i Falun och en medtrafikant slarvade. För att reta pappa ropade han ”kör ordentligt din bonniga jävla falubo”. Omgående replikerades från baksätet ”Nja, det där kan lika gärna varit en stockholmare på besök. De är obehärskade i trafiken. Vad jag kan se”.
Eller när Helena dagen efter mitt och Malins bröllop slog huvudet i skåpet varvid pappa deltagande och teatraliskt dystert uttryckte “och det huvudet som redan var så ömt”.
Hur han vägrade finna sig i att allt stängde ner under pandemin, utan fortsatte gå till biblioteket eller ta sig en öl på krogen. När vi allt mer desperat förmanade och tjatade svarade han bara ”det är ju inte en människa ute, hur skulle jag bli smittad?” Till mig sa han dessutom att jag har har överlevt ett världskrig och flera pandemier, det ska nog gå bra den här gången också. Så såg han på livet. Och han fick ju rätt, på sätt och vis.
När vi gick och röstade i val och jag gjorde mitt yttersta för att bevara hans valhemlighet. Väl bakom skynket i valbåset vrålade han över hela vallokalen: “var det Centerns eller Folkpartiets lista du stod på, du byter ju parti i parti och minut!”
Hur han, när vi var små och senare med våra döttrar, brukade lägga sitt huvud intill den andres och buffa lite på det i en gest av tillgivenhet. Min förvåning när han under min pappaledighet erbjöd sig att byta blöja på barnen med orden: “Ska jag rensa henne åt dig?” varvid han tände rökelse och skred till verket.
Hans kärlek till krocket och de omöjliga banorna han brukade lägga där aldrig någon gick i mål, där aldrig någon segrare korades, eftersom varje parti varade en evighet.
Hans drömska utläggningar om restaurang Tennstopet med sin gräddstuvade pytt i panna, Badboys hjältedåd och om den bekväma samvaron på Odd Fellows.
När han i vår ungdom blev upprörd över att jag öppnade mikrovågsugnen utan att först stänga av den och vi, till mina syskons ohöljda förtjusning, brottades så att morgonrockarna fladdrade i en sorts dödsdans i köket. Pappa trodde att ett nytt Tjernobyl stod för dörren.
Hans uppriktigt bekymrade uppfattning att jag och mina syskon var den enda generationen i släkten som aldrig brukat jorden. (Nu ska det väl tilläggas att exempelvis kusin Andreas tyckte att farbror Ingmar och Helgas radhus i Farsta efter dem kunde blivit en lämplig lantlig sommarstuga.)
Stoltheten att vår norrlandssläkt var med och betalade på Älvsborgs lösen. Oavsett sanningshalten i det ansåg han att för detta borde göteborgarna vara tacksamma.
När vi gick på bio 1977 och såg Star Wars och pappa tyckte att det var det värsta han någonsin sett. Oknytt i världsrymden kallade han det.
Pappa besökte oss ofta på söndagsmiddag i lägenheten på Daljunkaregatan, i huset i Slättaskogen och nu på slutet på Engelbrektsgatan. En gång i veckan sov jag och flickorna över hos honom så jag och Malin kunde jobba över och sedan gå på körrep. När jag hade synpunkter på att det ofta vankades godsaker till flickorna vid dessa tillfällen svarade han milt att det är olika på olika tegelbruk.
Han är den ende man jag känner som ägde ett par “källar- och balkongsskor” utan att äga vare sig källare eller någon större balkong. Han lärde mig knyta slips och putsa skor. Noga. Gentlemannens främsta tecken är ett par välputsade skor, ansåg han.
Källar- och balkongskor
En återkommande sak han gjorde var att ta med flickorna på ”kårebocksafari”, resan gick sedan vidare till biblioteket och avslutades på Dalarnas museum. Sedan blev det glass som han älskade.
Pappa ordnade under sitt yrkesliv så att personalen i regionen och kommunen kunde bada billigare. Han grundade Falu Lasaretts Idrottsförening och “den litterära bastun” på Badboys tänkt för dem i föreningen som ville ha lite höjd i diskussionerna. Pöbeln hänvisades till den andra bastun.
Även om det var lite rörigt på slutet försökte vi kratta manegen efter förmåga, Viktor och jag. Jag smög in på ICA och kom överens med dem om att när pappa inte minns koden, det gör han aldrig, ring mig så löser vi det. En person bland många som hört av sig efter hans bortgång var just en ur personalen på ICA. Hon som alltid frågade hur det var med honom. Hon hade hört att han gått bort och ville beklaga.
För egen del tar jag nog mest med mig att han på sitt försynta vis visade mig en annan sorts manlighet. En som säger att allt inte behöver uttryckas. Att våld aldrig är okej annat än i självförsvar. En som medger att bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden. Uppfattningen att man står vid sitt ord. Att uppskatta poesi och musik, ordets och bildningens kraft och bordets fröjder.
Allt gick bra fram till pandemin sedan började han sakta släppa taget. När jag Louise åt middag med honom på hans 90-årsdag frågade jag honom vad som var det bästa med alla dessa år. Att de är till ända svarade han halvt på allvar, halvt på skämt. När vi gick hem tryckte han min arm och sa: tack, det här känns tryggt. Vad mer kan man hoppas på att få höra av sin pappa? Vi hann fira honom ordentligt när han fyllde år, han fick träffa alla en sista gång och kanske lite extra roligt: Amanda och Ragna. Tack Ragna för sången på begravningen och tack Amanda för att du styr upp Viktor. Och mig.
Pappa var klar nu. Även om vi alltid kände att han älskade oss söner så blev han aldrig riktigt sig själv efter Helena. Hans minsta, hans dotter. Ändå var han stark och positiv in i det sista. Han beklagade sig aldrig och var tacksam för sitt liv. I hans värld gick han även de sista åren på Badboys varje lördag och Odd Fellow mitt i veckan. Ibland pratade han om mamma, Helena och Malin som om de ännu levde. Och vi lät honom stanna där, i sin tillvaro. Den var nog på många sätt bättre än alternativet.
Det finns så mycket att säga, men jag tror denna röra av mina och Viktors minnen får räcka. Ni har ju också era minnen av honom. Nu har han hursomhelst tagit sitt sista simtag och vilar iförd badrocken prydd med morgonbadarklubbens Badboys emblem. Och med sin borste, pappa gick aldrig en meter utan sin borste.
Nu är det Viktor och jag kvar i vår kärnfamilj. Tre minnesvärda människor är borta. Man kan säga mycket om livet och relationer men de som har kramats av samma föräldrar, delat sjukdom, lidande och död delar också liv, glädje, här, nu och framtiden. Låt oss fortsätta göra det bästa av livet tillsammans och med dem som vill göra oss sällskap. På så vis lever pappa vidare. Jag vill innan jag slutar också nämna Gillet på vinden av Dan Andersson. Iallafall hans favoritstrof ur den. Om du inte ändrat vanor så kom och ta ett glas med en gammal kamrat, ty gamla Johanna har lagt sig så det blir klent med mat.
Kära vänner och släktingar till pappa! Fyll på era glas! Det blev förvisso ganska långt, detta anförande. Precis som pappas liv blev ganska långt. Ska ni ta med er något från dessa minnesord så gör som pappa och välj tanken att det gärna vill bli bra. För nu har vi tagit avsked av någon som under hela sitt liv tänkte att det gärna vill bli bra. Och det blev det.
Tack, pappa. Tack för hela ditt liv, tack för all din närhet.
Att möta någon att vara den bästa för. Det sker inte ofta, men när det sker, ja, då vet man.
Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Den första sviktar tyvärr lite hos mig ibland medan den andra emellanåt är lite för robust i förhållande till vad som kan anses vara helt sunt.
Det finns de som hävdar att det är svårt att älska någon som varit singel länge. Långvariga singlar sägs ha svårt att visa hänsyn och är vana att leva i sin självtillräcklighet, heter det ibland.
Att leva livet utan djup, villkorslös kärlek är meningslöst. Jag menar inte att det bara är den romantiska kärleken som räknas, men det är den jag avser just nu. För att uppleva sådan måste man (oftast) våga chansa lite. Man måste våga börja någonstans för att få möjligheten att se vart det bär.
Klichéer? Häng med ett tag till, om du orkar.
När jag var vigselförrättare hade jag en egen ritual. Nu är jag inte det längre, vigselförrättare alltså, och på senare tid har jag istället för att rama in andra människors kärlek funderat över hur kärleken inom mig själv mår. För att få uppleva verklig kärlek är det viktigt att försonas med både det förflutna och sig själv. Det är nödvändigt att om inte älska så åtminstone gilla nuet för att kunna forma en framtid. Se där exempel på sådant jag i godan ro brukade pladdra på om inför ett allt mer klentroget brudpar. Vem som älskar vem och hur länge kärleken består är dock inte något jag som vigselförrättare har åsikter om – det är mer föremål för världslitteraturen.
Jag har (som jag nämnt tidigare) uppfunnit en maträtt. Den kallas ”Solskenspasta” och är i själva verket ett täcknamn för att lura i flickorna rester. Numera vill ingen ha den, inte ens brorsdöttrarna går att finta. Kanske kan man se Solskenspasta som en metafor för livet som det ter sig. Man tar vad man har i skafferiet och kör på. Ibland vill ingen ha resultatet men ibland blir det rent utav underbart.
Jag må i vissa avseenden vara en tämligen enkelspårig människa. Det som styr mig, det som alltid styrt mig, är att i varje ögonblick försöka maximera glädje och kärlek. Det är en egenskap, vågar jag påstå, som tjänat mig väl. Mycket har nämligen gått åt fanders på senare år. Som att flickorna insett att den ena solskenspastan aldrig är den andra lik eller att receptet knappast återfinns hos Cajsa Warg. Många nära har lämnat. Men jag ger inte upp trots att pastan i tonårsdöttrars ögon blivit till ett ironiskt skämt, otjänlig som föda. Men jag väljer att inte fokusera på det.
Pandemin kom (om vi för ett ögonblick bortser från allt elände den medförde) lämpligt för mig. Jag kunde avsluta en flera år lång sorgeprocess med ett och ett halvt år i ensamhet. Jag kan inte säga att jag älskade varje minut där i fåtöljen med musiken, stearinljuset och litteraturen som sällskap men kunde bearbeta, känna, förbanna, skratta och gråta. Jag flydde inte. När det går fullständigt åt helvete flyr jag inte. Slutsatsen? Tja, har man haft tur och hittat verklig kärlek en gång får man kanske nöja sig, resonerade jag.
Det blir sällan som tänkt. Plötsligt kommer insikten smygande. Insikten att livet som det ter sig inte är så illa. Inte för mig personligen, iallafall. Visst hör jag om allt elände i världen och visst berörs jag. Jag fokuserar på det jag kan påverka, på att göra mitt lilla hörn av världen aningen mer hanterbar. Jag vänder blicken mot det halvfulla glaset, det dukade bordet (just det, det vankas ofta solskenspasta), det vänliga leendet och det stora skrattet. Därefter gör jag vad jag kan för att besvärja tillvarons dåligheter. Jag inser hur privilegierad jag är och försöker ge något tillbaka till världen.
Jag är politiker och lärare. En kliché, något av en clownfisk i svarta havet. Men sic erat scriptum: 2023 var året jag blev kär i livet igen. Året när jag åter kände glädjen över lyxen att finnas till.
Och så plötsligt, när man är som minst beredd, ser man det där glittret, det rakt igenom äkta. Det som lockar. Kanske är man lite tvekande till en början, jag menar – vågar jag verkligen? Det skiter sig säkert, som alltid (utom en gång). Men vinsten med att våga är någon att vara den rätta för. Vad finns egentligen att tveka inför? Kanske hade jag glömt hur underbart det är att hand i hand skratta tillsammans med någon.
2024 är trots fars frånfälle ett bra år. Storstilat, glatt och kärleksfullt. Jag har en härlig känsla av att det kommer att fortsätta så. Som jag brukar säga när jag agerar vigselförrättare: var än kärleken döljer sig må den bejakas. Kärleken finner alltid väg och alltid råd. Finns det något jag håller för en nästan helig sanning så är det att man aldrig ska tveka att ge, eller ta emot, kärlek.
Det kanske är hårt att lite svepande påstå att livet är meningslöst utan djup, villkorslös kärlek. Så jag nyanserar mig och säger att för mig personligen är det så. Har man en gång upplevt det så vet man. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Kärlek handlar om var och ens rätt att vara den man är. I samhället, i vården, skolan bland vännerna, i familjen och på arbetsplatsen. I en relation handlar det om någon att varje dag vara sitt bästa jag för. Förra millenniet mötte jag en sådan människa. Det innevarande en annan. Tänk att det ligger tusen år mellan kärleken, samtidigt är den evig.
Min självinsikt säger mig att det svåra är att lyckas få en inmutad singel att inse att man är det bästa i hens liv. Självkänslan följer i självinsiktens spår.
Recept på Solskenspasta:
Ta allt du har och fräs i vitlök. Blanda i crème fraiche och grädde. Krydda med vad du vill och servera med sallad, ris, pasta eller något annat. Njut. Det sista är förstås det viktigaste. Det viktiga är inte vad man äter utan att man intar sina måltider under kärlek och glädje.
Och si, ur den vaggande ångan klev Lorentz Creutz den äldre fram.
Platsens historia har alltid intresserat mig. Alla har vi platser som betyder något, låt vara att vissa av oss är mer fästa vid dem än andra. Kan man, om man upplevt en plats tillsammans med någon viss person ladda den igen – fast tillsammans med någon annan? Eller är platsen för evigt förknippad med det som var och vi människor dömda att ständigt söka nya horisonter?
Jag står stilla. Det är sent, mitt i natten faktiskt. Det råder ett blekt månsken men det disiga vädret gör att inga stjärnor syns. Ett världsarv ligger vid mina fötter. Jag är påväg hem efter vännen Mats halvsekelsfest men har blivit stående vid Creutz lave. Gruvan, stöten och alltihop ligger där. Hur mycket kärlek ryms det i stora stöten? En öppning i berggrunden fylld av både det som varit och det som kunde ha varit.
Jag känner Lorentz Creutz den äldres ögon på mig. Lorentz, en man i staten i stormaktstidens Sverige. På den tiden var en position i gruvans skugga en topposition. Jag vet egentligen inget om honom. Statsman, militär. En tuffing, säkert. Och nu träder han fram. Ska jag fråga honom hur Lorentz Creutz den yngre var?
Under en annan stund några veckor senare befinner jag mig tillsammans med evigheten på Saltskärsudde på Styrsö. En något oländig plats där himlen möter havet. Väl där lämnar man den ogärna. Här möter jag ofta de som gått före. Jag tänker på far, sörjer honom. Han fattas mig nu när också han gått in i den vaggande ångan.
Ännu en dag på Saltskär
En lave är en byggnad över ett gruvschakt. Creutz är en gammal adelssläkt med vida förgreningar. En ur släkten, Lorentz Creutz den äldre, var, om jag förstått det rätt, landshövding i Dalarna på 1600-talet. Laven bygges 1852 vilket gör den till landets äldsta på ursprunglig plats. Byggnaden är dessutom landets högsta bro då den spänner över ett 208 meter djupt schakt.
Jag står som sagt stilla. Låter dimman och mörkret omfamna mig. Från hjulhuset bredvid laven hörs ljudet från klockan som plingar dygnets alla timmar. Slutade klockan ljuda var det en varning för pumpstopp och då kunde gruvan översvämmas. Lite som livet i stort, må hända. I en tunna som fungerade som hiss tog de sig upp och ner ur gruvan, gruvdrängarna. Deras arbete. Deras plats. Upp ur jordens inre kom de, nakna till midjan, medan svetten rann ur deras kropp som vatten ur en ullpåse – som Linné uttryckte saken.
Creutz den äldres lave
Jag tappar nästan andan, där jag står. Gruvan, en plats i människors liv sekel efter sekel. Havet och bortom än mer så. Arbete, sjukdom, rikedom, fattigdom, liv och död.
För mig är båda dessa platser förknippade med kärlek. Som barn åkte jag under vintrarna plastpåse nedför slagghögarna i en vindlande fart, på somrarna lekte jag krig i de numera borttagna bunkrarna på Saltskär. Som student skrev jag akademiska uppsatser om både gruvan och skärgården. Jag har under mitt liv älskat, gråtit och skrattat i dess omedelbara närhet. Men gruvan förhåller sig likgiltigt ointresserad av mina känslor, hon bara ligger där, gamla mormor, ruvande på sina hemligheter. Och Saltskärsudde – många stunder har jag upplevt här. Med vänner. I ensamhet. Nu senast tillsammans med någon mycket viss. Det känns som udden/det är vår. Havet, ja det bara är som vanligt.
Varje plats är en kuliss. Det är människor som laddar scenen med innehåll. Vad människor känner på, eller för, platsen är för dem som lever där och då. Den stora historien är för historikern, det lilla mer för var och en. Ibland är historia som ett vykort från det förflutna och denna natt damp det ner ett från Lorentz Creutz den äldre.
Det är för tidigt att överblicka fars liv. Sorgen är för nära.
Självklart kan man återerövra en plats. Det sker ju hela tiden och är, som jag ser det, själva poängen. Platsen, var den än är, är något man delar med någon eller några som den är helt rätt för ändamålet.
Jag upplever, faktiskt, ett visst obehag av Lorentz Creutz den äldres blickar. Tillbaka in i dimman med dig, gamle man! Det är vår tid nu. Klockan i din lave klämtar för oss. Vinden på Saltskär är sydlig.
3500 meter över havet sträcker sig vulkanen Tejde. Det är nog den högst belägna plats jag någonsin varit på. När jag blickar ut från den tänker att man kan älska världen eller hata den.
Inte visste jag, när resan bokades, att innevånarna på Kanarieöarna protesterar mot sin lokala regering på grund av massturismen. Att aktivister skulle börja hungerstrejka på Teneriffa samtidigt som jag var där. Fast det är kanske inte så märkligt, egentligen. Ön besöks av fem miljoner människor årligen jämfört med en befolkning på knappt en miljon. Det finns också andra aspekter på resande. Det låter kanske lite pretentiöst men överflödet och ojämlikheten som ofta möter mig på resor blir så påtagliga. Flyg, bufféer och djuparker. Några av oss ligger på stranden medan andra vandrar runt på den och säljer krimskrams. Sådant drabbar mig.
Teneriffa bildades genom ett vulkanutbrott för omkring sju miljoner år sedan. Romarna kallade ön för Nivaria av ett ord som kommer av latinets nix eller nivis (som betyder snö) på grund av snön man ser på vulkanen Teide. Namnet Teneriffa går även det att härleda till namnet Teide som betyder berg och ife som betyder vit (bokstaven r lades till av spanjorerna).
Teneriffa erövrades av Spanien 1495 och som på andra håll förslavades ursprungsbefolkningen eller så dukade den under av sjukdomar när européerna i större utsträckning bosatte sig på ön. Under de följande århundradena byggde ekonomin i huvudsak på produktion av vin och bananer. Turisterna började komma på 1890-talet och ön är idag ett klassiskt resmål. Så gick åren tills Gustaf och Gabriella ville visa oss ön varför vi anlände Costa Adeje på södra Teneriffa på påskafton.
Det var dags att påminna sig om Sangrians saliggörande efter en lång, varm dag. Det var länge sedan, det. Ibland har man kanske lite otur med maten men sådant hör resande till. Temperaturen låg ofta på trettio grader och nitton i havet. Ägg Benedict, en frukost för champs, och besök i stadens äldre del, Los Christianos, där vågorna gjorde badarna modiga. På kvällen upplevde vi en fantastisk lokal restaurang, Pal choso Huachine, som krävde återbesök under veckan.
Konstiga drömmar (jag skulle i drömmen guida Vänsterpartiet i Falun till Mölnlycke men vi kom aldrig fram) tarvade en mer försiktig fruktsallad till frukost. Sedan en dag i djurparken Loropark. Trots allt en mycket smakfull park med ett tydligt ekologiskt tänkande och budskap om fred.
Så plötsligt en egen dag, semester från semestern, eftersom de övriga besökte ett (så kallat) Vattenland. Jag sökte efter åtminstone en glimt av det genuina i detta turismens paradis och fick tipset att besöka en butik: ”Spanish style”. Men Spanish style var stängd. Kanske söker vi alltid det genuina trots att detta nästan alltid är stängt för oss. Paradoxen är att för att det genuina ska förbli genuint måste vi turister låta det vara. Jag travade istället runt och betraktade. När värmen tog andan ur mig läste jag min bok under en korkek (eller motsvarande).
Förändring förnöjer. Crêpes till frukost och iväg mot den omtalade vulkanen. Ett fantastiskt landskap på väg mot toppen där bland annat vissa scener från Star Wars spelades in. Eller oknytt i världsrymden, som far kallade filmen.
Teneriffa protesterar mot mig och fem miljoner andra. Det gör Teneriffa rätt i och jag försöker vårda mitt ekologiska fotspår efter förmåga.
Vulkanen Teide, således. 3500 meter över havet. Platsen jag besökte bara några timmar innan far somnande in utgör resans höjdpunkt.
Vi har varit på resa, flickorna och jag. Har precis kommit hem. I går nåddes vi av beskedet att far i stillhet somnat in. Under natten till lördagen lämnade han för gott. Han var framme nu, det var dags att kliva av. Viktor ringde och gav beskedet.
November 2023
Det blev något surrealistiskt att titta ut över den vackra vulkanön jag befann mig på samtidigt som jag fick budet om pappa. Svart som stelnad lava är den, sorgen. Samtidigt utgör den andra halvan av livet. Jag har mött den förr, jag är redo. Det som är annorlunda den här gången är att jag nu är föräldralös.
Vi drog oss undan, flickorna och jag, för att snabb-bearbeta, hantera, kramas och gråta tillsammans. Ingen bör i sitt liv behöva uppleva brist på värme, vänskap och kärlek omkring sig. I synnerhet när livet är tufft, eller alltid inom en familj, lyder regeln. Fars regel.
Livet över tid med far, och de andra som gått före (varför sker det alltid på våren?), de som finns kvar samt de som var med på resan har inneburit och innebär ett i liv värme, vänskap och kärlek. Man får vara tacksam över det. Men nu är det över med far som sällskap. Så många lustiga episoder, så många märkligheter, så många gamla och nya minnen. Så mycket att bearbeta och sakna. Han var med på tåget fram till pandemin, därefter har han sakta kopplat loss. Men han återhämtade sig aldrig riktigt efter Helenas bortgång. Livet smakade honom inte lika väl efter det. Ändå föreföll han glad över existensen in i det sista. Just den förmågan är nog det jag mest tagit med mig. Att i det svartaste mörker ändå kunna se glimten av ljus.
Sista gången vi sågs pratade vi om den härliga 90-årsfesten. Far var glad. Han gladdes över de nya medlemmarna som kommit till vår familj. Vilken glädje att vi hann ha festen, enades vi om, Viktor och jag. Man ska aldrig skjuta upp en fest. Nu är han borta men slutade i stor stil. Far, får man ändå säga, slutade med stövlarna på.
Det är kanske inte så märkligt att vara föräldralös i min ålder. Men det väcker existentiella funderingar. Nu är det jag som sitter längst ut på grenen medan främlingen sågar i det tysta. Men det där vet man aldrig – det båtar föga att rota i sånt, hör jag far säga.
Jag står nyss hemkommen och undrar vad det var som hände. Det är inte samma Sverige som tar mig emot. En sak har jag dock lärt mig på resan. Sorg är inte liktydigt med att jaga den tid som flytt. Ibland får vulkaner utbrott, däremellan stelnar lavan och blir till en harmonisk värld. Den känslomässiga jakten efter det förflutna är förslösad tid.
Det enda jag begär av omgivningen är att få hjälp att vara mig själv. Och då måste jag göra det samma för omgivningen. Flickorna är oroliga för att jag ”ska bli så där ledsen igen”. Jag svarar att jag vet hur sorgen känns och hur den kommer att kännas. Farfar var klar, hans stund på jorden över. Det var en fin tid, ett fint slut. Han efterlämnar ett fint fotspår och jag är stolt att vara hans son. Jag är bara lite ledsen just nu, svarar jag. Låt oss gråta, kramas och vara tacksamma. Därefter skrattar vi igen.
Nu är det vi två kvar, Viktor. Jag ger dig därför Stagnelius: ”Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud”.
Vi färdas vidare, vi andra. Det här är inte vår hållplats. Men det var fars. En bra plats att kliva av på, i en bra tid efter en lång och fin resa.
Händelser. Katastrofer. Underbara ögonblick. På olika sätt dokumenterar vi resan genom livet och historien. I minnet. Genom bilder och berättelser. I historieböcker. I protokoll. Genom musik och poesi.
Att justera ett protokoll innebär att säkerställa att det överensstämmer med vad som beslutades på mötet. Protokollet är inte giltigt förrän efter justering och detta görs av en person som mötet valt till justerare. Om det är bråttom kan mötet besluta att en punkt är omedelbart justerad, vilket innebär att beslutet gäller omgående.
Kanske kan man se protokoll och dess justeringar som livet och våra uppfattningar om det. Ibland inträffar saker som omgående påverkar oss. Justerad är förövrigt även en idrottslig metafor för att vara skadad.
Resor.
Olyckan i Getå 1918 är en av de värsta tågolyckorna i Sveriges historia där minst fyrtiotvå människor omkom. På grund av varierande väderförhållanden hade påverkan skett på banvallen. I Getå utanför Norrköping hade ett jordskred orsakat ett stort hål vilket i sin tur orsakade en våldsam krasch när tåget skulle passera. Loket drevs med kol och olyckan medförde ett eldhav där människor omkom under förfärliga omständigheter. Många gjorde hjältemodiga insatser medan andra passade på att stjäla alkohol och pengar i restaurangvagnen. Högt och lågt. Som livet är. Olyckan medförde på sikt krav på bättre kontroll över spår och infrastruktur.
I tågolyckan strax utanför Falun 1980 dog bland annat med fem mig jämngamla barn när ett av tågen missade en stoppsignal. Samma år körde en båt in i Tjörnbron vilken rasade. Åtta människor omkom när flera bilar som på grund av mörker och dimma var ovetande om olyckan körde över kanten på den raserade bron. Jag tänkte mycket på båda olyckorna, minns jag. Kanske omkom inte så många individer men för en grupp anhöriga blev livet aldrig mer sig likt. Mitt i, eller i början av livet, tog det slut. Vilka var de? Hur hade tillvaron sett ut för dem om tåget inte kört mot rött eller båten inte ramat bron? Händelserna bidrog till att jag lärde mig att uppskatta det lilla, nära, innerliga livet i tillvaron. Förr eller senare tar det nämligen slut. Men kanske inte just idag.
När jag var femton år mördandes en människa. Det är tyvärr inget ovanligt, varje år mördas människor. Men detta var Sveriges statsminister, en händelse som också den påverkade mig starkt. Den är en bidragande orsak till att jag i vuxen ålder engagerade mig i politiken. Insikten att det finns saker som är viktigare, ja, själva förutsättningen, än det lilla, nära, innerliga livet i tillvaron.
En med mig jämnårig man mördade 1994 sju personer i Falun. Någon borde, tänkte jag långt efteråt, gått utanför protokollet och besinnat det olämpliga i att frige mördaren på dagen tjugo år efter morden. Några månader senare 1994 inträffade en av de värsta katastroferna i svensk historia när Estonia förliste, en händelse som fortfarande kastar en lång skugga i vårt kollektiva medvetande. Det kollektiva minnet av tsunamin i Sydostasien 2004 tycks svagare. 853 människor omkom genom Estonias förlisning, varav 501 var svenskar. Under tsunamin omkom 230 000 människor varav 543 svenskar. Ändå förefaller den händelsen mer avlägsen.Vissa händelser, som Estonia, påverkar oss, människorna i Sverige, på längre sikt. Andra påverkar på ett rent personligt plan medan somliga inte får den påverkan man skulle kunna tro.
När mamma, Helena och Malin avled i cancer fick det en omedelbar påverkan, mitt liv förändrades i ett slag. Det påverkade också på sikt. Man kan se livet som en resa, ibland går det illa men för det mesta rätt bra. Fram kommer man alltid. Whatever fram is.
En annan enskild händelse som påverkade mig var när jag lämnade ett sjukhus med mina döttrar i vardera handen. Deras mor hade just dött. Vart går jag nu, minns jag att jag tänkte. Hem? Nej, det ville ingen. Vi åkte till svärföräldrarna. Och nu är också hon borta, fina svärmor.
Ytterligare en händelse var när jag som barn åkte buss till skolan första gången. Vart är jag påväg, minns jag att jag tänkte. Vägen tycktes oändlig men jag tog mig fram längs den.
Nu, alldeles nyss, har jag träffat någon som jag hoppas och tror påverkar mitt liv på både lång och kort sikt. En person som får mig att känna mig omedelbart justerad.
Resan fortsätter.
(Jag påminns, när jag skriver om min syster, om Kristina Lugns vackra dikt som betydde så mycket för mig när Helena gick bort.
Till Erland
Över ensamma och älskade
råder samma lag:
Vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag.
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.
Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.)
Livet är alltid omedelbart justerat. Man får en chans att leva det och det finns ingen justeringsperson. Eller, när jag tänker närmare på saken, det kanske det faktiskt gör. Sjukvården, domstolsväsendet, polisen och idén om Gud skulle kunna anses som dylika. Men jag tror man bäst speglar sig i andra människors reaktioner på sitt beteende. Det gäller att inte bli en plump i protokollet. Känner man sig justerad får man ta sig tillbaka från fotnot till beslutspunkt hur tungt det än är.
När man reser gäller det att resa lätt och ha väskan i ordning. Eller ”grejerna gött i ordning”, som man säger på västkusten. Själv reser jag aldrig utan en bok eller kavaj. Resten ger sig.
Händelser. Katastrofer. Underbara ögonblick. Oavsett hur vi dokumenterar dem formar de oss både som kollektiv och individ, på gott och på ont.
En jul på 1900-talet. Fotot är taget under min tid som trollkarl. (Se den avhuggna handen på Helenas axel – läskigt!)
Någon sa att en dirigent ska ingjuta självförtroende och inte eftersträva kontroll. Det är bra uttryckt.
Vi arbetar med ett tema i en av mina kurser: historiska tyranner. Eleverna är dock nyfikna på angränsande ämnen, hur stor är militärens roll? Har du gjort lumpen Fredrik? Vad tycker du om Sveriges inträde i Nato?
Erik Smepust, som med tiden bytte efternamn till Dahlgren, var en riktig karlakarl – en svensk yrkessoldat, en person som förkroppsligade det karolinska idealet. Smepust föddes i Oxberg 1681 och hann under sin karriär som soldat och officer verka vid flera regementen (bland annat Dalregementet) under en dramatisk tid uppleva mycket. Han är en av de mest kända av dalakarolinerna beroende på att han förde noggrann dagbok. Jag följer honom under åren 1701—1714 från Mora till Falun, Stockholm, Dorpat, Riga, Ljesna, Poltava, Moskva, Petersburg, Brahestad, Stockholm och så åter hem till Dalarna. Men här hemma stannade han inte länge.
Särskilt intressant är Smepust öde efter slaget vid Poltava 1709, en händelse som givit eko i svensk historieskrivning. Historien om en armés undergång. Smepust hörde till dem som togs till fånga efter slaget och tvingades delta i det triumftåg genom Moskva, för att hånas och bespottas, ryssarna genomförde. Han tillbringade några år i olika arbetsläger men lyckades rymma 1714. Ensam tog han sig under åtskilliga strapatser genom vildmarken in i finska Karelen och vidare till fots upp till Österbotten som fortfarande var svenskt. Därifrån kom han med en båt till Stockholm där han sökte upp Svea livgarde för att kvittera ut sin innestående lön på 39 daler silvermynt.
Se där en man att dela skyttegrav med. Eller hur Lövet? (Internt skämt mellan mig och vår man i Nato.)
Inte Smepust utan Quintus Wilhelm II a.k.a grabben i skyttegraven bredvid
Efter några dagar reste Smepust hem till sitt barndomshem i Dalarna som han inte sett på tretton år. Det dröjde dock inte länge innan han åter anmälde sig till tjänst (vid Dalregementet). Han anställdes som fältväbel och deltog i de två fälttågen mot Norge och sårades vid Fredrikshall 1716. Han var med när kungen föll för en förlupen kula 1718 och måste (det framgår inte av källorna jag haft tillgång till) ingått i Armfeldts katastrofala återtåg över fjällen in i Jämtland. När han befordrades till fänrik vid Västerdals kompani i Kristiania (Oslo) 1716 var han den ende dalkarlen av regementets officerare och kunde därför ”med en viss självkänsla” anta namnet Dahlgren.
Smepust/Dahlgren fortsatte sin militära bana och stupade sextio år gammal under det nya kriget mot Ryssland i slaget vid Villmanstrand (Finland) 1741.
Jag svarar eleverna att visst har jag gjort lumpen. På Uplands Signalregemente, S1, i Enköping framlevde sergeant Adolphson sina dagar under en tid när alla män gjorde lumpen, försvaret fortfarande var anpassat till kalla kriget och tyrannens tid var avlägsen.
Och vad gäller Nato har jag alltid varit för ett medlemskap men på senare tid har jag börjat tveka. Dels inför tanken på vad som skulle kunna hända om en komplett galning blev president i USA. Å andra sidan styrs Ryssland av en. Dels reagerar jag på den snabba, okritiska processen. Att bli skrämd in i en allians kan man ha synpunkter på. Men nu är det som det är. Tyrannernas tid är tillbaka och arvsfienden i ens klor.
Ur ett längre perspektiv kan man konstatera att Sverige byter hållning i försvarsfrågan vart tvåhundrade år. Kalmarunionen, stormaktstiden, alliansfriheten efter 1809 och Nato är exempel på det. Nu är vi i alla händelser med, kanske beroende på att vi vill slippa dela Smepust erfarenheter som att tvingas utstå Walk of Shame på Moskvas gator. Eleverna ser fundersamma ut men säger inget. För övrigt, avslutar jag lektionen, har vi faktiskt en sak gemensam Smepust och jag: vi har båda tillhört Upplands regemente.
Upplands regemente. Bild: Wikipedia
Det är ett klokt citat, det där med självförtroende versus kontroll. Det gäller också för föräldraskap, undervisning och hur en fri, demokratisk värld borde fungera.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.