adolphson

Refaat El-Sayed VS Beethoven

9 juni, 201525 september, 2023av adolphson1 kommentar

Under en ganska lång tid struntade jag i att hämta ut någon examen från universitetet. Jag hade ju ändå min lärarexamen, resonerade jag. Whats the point? När jag vid något tillfälle påstod att jag i princip var filosofie magister kallade kollegorna i Hasses Hörna mig för Refaat El-Sayed. För man kan inte pråla med lånta fjädrar. Antingen är man eller så är man inte. Kollegorna hade rätt. Deras genmäle tog skruv.

Alltså satte jag omedelbart igång med arbetet som krävdes för att avsluta mina studier och kunde småningom ta ut en filosofie magister från Uppsala Universitet. Denna examina är jag rätt stolt över. Ibland har jag, lite skämtsamt, kallat mig själv teologie kandidat. För jag har ju studerat tre terminer på teologiska institutionen, gu bevars. Därför har jag kunnat roat mig med att på akademiska middagar (alldeles för) högt sjunga versen för teologer i O gamla klang. Någon (det är alltid den Änglaljuva) kanske skulle kalla det beteendet för patetiskt.

Någon (det är alltid den Änglaljuva) uppmanade mig nyligen att kolla upp sakförhållandena i sammanhanget. Alltså: påstå inte bara saker som du inte är helt säker på. Sagt och gjort – här skulle ringas några samtal. Personen på Examensarbeten vid Uppsala Universitet lät lite syrligt meddela att någon teologie kandidatexamen kunde det då rakt inte bli fråga om då det är en yrkesrelaterad titel som kräver att man studerat en faslig massa specialkurser på teologiska institutionen. Däremot borde en filosofie kandidatexamen med inriktning mot religionsvetenskap kunna gå alldeles utmärkt. Skulle man skicka en sådan, då? Sedan blev hen tveksam. ”Jag ser här att du redan har en fil.mag. Och nu vill du alltså ha en fil.kand…? Det brukar ju vara tvärt om…” Sagt och gjort: jag har en filosofie magister-examen med inriktning historia och nu hämtar jag alltså även ut en filosofie kandidatexamen med inriktning religionsvetenskap, båda från universitet med stort U.

Nu kan jag sammantaget stoltsera med, förutom de två ovan, en examen från Lärarhögskolan i Stockholm (den utbildningen är en historia i sig), en i politisk historia från universitet i Aix-en-Provcence/Marseille, en från Franska Vinakademien (vilket nog får anses som den mest njutbara) och jag har även (snart – hej igen,Refaat) lärarlegitimation i fyra ämnen för gymnasiet. Detta trots att jag i både Uppsala och Frankrike mest levde livets glada dagar – dessutom kanske lite för mycket och för länge. (Som om det vore möjligt att överdriva levandet av livets glada dagar- hallå, liksom).

Håhåjaja.

Det är faktiskt inte så många i min omgivning som kommer upp i den utbildningsnivån, när allt kommer omkring. Trots att jag inte är så mycket mer än en sliten adjunkt i läroverket så har denne slitne adjunkt en rätt gedigen utbildning att luta sig emot. Det är ju en bra sak när det inte finns så mycket annat att ta tag i snålblåsten. Man kunde också tänka sig att jag borde vara rätt intressant för en arbetsgivare. Nog kunde man tänka sig det.

Nu ska man eventuellt börja snabbutbilda lärare för att lösa lärarbristen. Och Falu kommun måste spara, nästa läsår blir det fler kurser och elever att undervisa i. Det här med akut lärarbrist eller att det ska satsas på skola och lärare märks det ännu inte mycket av. Problemet är inte att jag måste jobba (för) mycket. Problemet är att jag inte gillar att gå ner i kvalitet i det jag gör. Och jag gillar inte att se mina kollegor slitas ner.

—

När jag sitter på kammaren efter att vardagens tvång och tillvarons måsten är tillgodosedda, när Vildvittrornas sagor är lästa och ögonlock slutna funderar jag över tillvaron. Tillsammans med Beethoven konstaterar jag att jag möjligen inte alltid känner mig helt uppskattad efter förtjänst. Och Beethoven håller med mig. Det är det fina med honom, han gör alltid så. Och så kommer det ett brev. När jag är som tröttast och inte alls är på topp så kommer det ett brev. Nog blir jag glad. Nog är det skönt att veta varför jag håller på. Inte för att det gör någon skillnad i sak men nog får jag unna mig lite förnöjsamhet i det offentliga? Och Beethoven ler.

—

Till sist återstår väl egentligen bara ett faktum respektive önskan.

Jag är inte snabbutbildad och jag vill inte snabbutbilda.

Sådant ligger inte för mig, helt enkelt.

—

Relaterade Blogginlägg:

Arbetsrummet Hasses Hörna

Filosofie magister (med stroke)

Aix en Provence

Historia

Idiot(i)

5 juni, 2015av adolphson1 kommentar

Makedonien blev självständigt 1991 i samband med att Jugoslavien kollapsade. Grekland och Makedonien är sedan länge (kanske ända från självständigheten) i konflikt.

Varför? De är oense om den historiska rätten till Alexander den store.

Denna eviga fråga: vem äger historien?

Alexander kom från ett makedonskt kungahus som enade – eller kuvande – de flesta andra grekiska statstater och kan därför på ett sätt sägas ha skapat den första grekiska staten. Resten är, som man säger, historia.

Eller?

Man förstår ju logiken i hur såväl en grekisk som makedonsk historiker resonerar. 2009 skrev – enligt Wikipedia – 200 experter på antiken till USA:s president för att få till en lösning på konflikten.

De menade samtliga att Grekland har rätt och något annat vore att betrakta som historieförfalskning.

Genom att Makedonien reser Alexander-statyer,namnger huvudstadens flygplats efter den grekiske härföraren, med mera så gör de anspråk på Alexander anser grekerna.

Därför inkräktar makedonierna på grekernas stolta historia.

Grekland gör därför allt man förmår för att hindra Makedonien att utvecklas. Exempelvis genom att försvåra inträde i EU och Nato. Det drabbar folket och skapar en instabil situation – vilket naturligtvis är avsikten.

Det blev bråk om hur länderna skulle placeras i FN (där man sitter i bokstavsordning) och lösningen blev T (The former Yugoslavic Republic of Marcedonia) och det är så landets kallas officiellt.

Används Makedonien blir grekerna vansinniga.

—

Plötsligt kom jag att tänka på det grekiska ordet idiot.

Den antika betydelsen av detta ord innebar ungefär någon som ville ägna sig åt sina egna angelägenheter – en privat person – i motsats till en offentlig person som engagerade sig i staten och demokratin.

Det låg ingen värdering i detta (tror jag) men det är onekligen intressant i sammanhanget.

Efter ett tag kom Idiot att översättas med någon ur den stora massan vilket skulle uppfattas synonymt med att vara en okunnig eller obildad person.

Det är först långt senare som det kom att förknippas med någon form av utvecklingsstörning eller handikapp.

—

Nu fick jag problem att knyta ihop det här. Energin tog slut. Har jag fått malaria (som Alexander)? Står jag vid mitt Waterloo, Poltava eller Gettysburg?

Jag känner mig lite som mannen som södermalmspolisen arresterade: En man sparkade sönder en ruta, flydde men snubblade direkt, föll. Låg kvar tills vakter kom. ”Jag blev så trött på mig själv och låg kvar”.

Personligt, Retorik

Söstra mi

31 maj, 20153 juni, 2023av adolphson2 kommentarer

Det är dags att ta farväl och vårda minnena. På tisdag skulle hon fyllt 38 år, min syster. Begravningen var fin, så fin. Den efterföljande minnesstunden, som vännerna mestadels hade arrangerat tillsammans med hennes fru Marie, bjöd på minnesord, tårar, skratt och minnen. Det är ju det som är det fina med minnesstunder: alla får minnas och begrunda på sitt vis. Jag ville säga något men jag var så ledsen att jag nog knappast var begriplig. Det här var vad jag försökte säga. Och i viss mån också sa mellan tårarna.

Även om jag idag såklart vill hylla min syster så vill jag betona att jag inte står här för att prata OM henne.

Detta, allt som jag säger, är också – och har så varit i verkliga livet – riktat direkt TILL henne. Vi har pratat för länge sedan och alldeles nyligen, i personliga samtal, i telefon, via sms och slutligen, som det nu blev, vid fotändan i hennes säng.

Jag står här framför er som en ur en familj i smärta, i en släkt som sörjer men kanske även som en ur stor vänkrets i chock.

Hur det än varit, hur relationen än sett ut, så tror jag vi alla är förenade inte bara i vår önskan att minnas Helena utan snarare i vårt behov av att göra så.

Så är det kanske för alla sörjande men sådan var min lillasysters utstrålning att också de människor som endast hastigt träffade henne, kanske genom jobbet eller på andra sätt, också känner att de förlorat någon som stod dem nära.

Om inte annat så vittnar alla besök hos henne den sista tiden om det.

Alla ni som är här, alla ni hennes vänner från förr och kanske senare, släkt, vi anhöriga, och så till sist så klart Marie – vittnar om en långt mer enastående kärleksförklaring till Helenas minne än vad jag någonsin kan hoppas att kunna ge här idag.

Men ändå. Det är så orättvist. Och tiden med Helena blev för kort, alldeles för kort.

Helena, vi var nära varandra som små. Och även om vuxenlivets samvaro inte präglades av samma närhet som barndomens har den senaste månaden fyllts av minnesbilder.

Som när du kröp upp i min säng när du var alldeles liten eller kanske allra starkast när du gjorde det en gång under mammas sjukdomstid.

En natt Uppsala kröp du upp i min famn och så satt vi länge och bara andades. Men vi tänkte även framåt.

Man får aldrig glömma detta viktiga – man måste alltid se framtiden an, möjlighetshorisonten får inte enbart vara dyster och det är viktigt att minnas detta även när tillvaron är som svartast.

Så uppfattade jag att du Helena såg på tillvaron och så försöker jag själv också göra, så långt det nu är möjligt.

Vi har lärt oss alla våra läxor den hårda vägen, sa du nyligen. Jag tänker att i det hade du alldeles rätt.

Du fick enbart leva ett halvt liv och jag kommer alltid att känna mig lurad på all den tid vi skulle ha nu när du äntligen var på väg – du skulle ju bara svänga in i Sandviken – och sedan komma hem till mig, Malin och flickorna på middag.

Du kom aldrig fram. Det gick inte. Du fick återvända.

Sista gången jag träffade dig satt du i en solstol och var glad, så glad. Även om talet gick lite långsammare än det brukade såg man fortfarande det där lite småbusiga leendet och den så typiska glimten i ögat – den som gör dig så lik mamma ibland– och du tyckte det var en bra dag. Det tyckte jag med.

En bra dag i en solstol på Ersta diakoni. När slutet nalkas är det saker och stunder av den typen som räknas.

Men jag vill inte bara minnas den dagen.

Nej, jag minns dig även ligga på rygg i din säng och kasta en liten boll uppochner – eftersom du på det sättet trodde du kunde får bättre bollkänsla – jag hör dig spela The Doors genom dörren till ditt rum under Kevin Kostners vakande ögon.

jag tänker på besöket jag och Malin gjorde hos dig i England och senare i Eskilstuna under studietiden, och jag tänker på många, många roliga stunder där du med din osvikliga pricksäkerhet och underbara känsla för humor ofta lockade till dubbelvikt skratt som varade tills man kiknade.

Jag tänker på hur glad du blev den gången jag skrev ett brev till dig och sa att den du älskar älskar också jag. Mer behövdes liksom inte sägas. Du var den kärlek som vågade säga sitt namn och för det är jag stolt.

När jag fick beskedet att du ville somna bort från alltihop fick jag panik. Trots att det inte på något sätt var oväntat.

När jag kom fram sov du redan och för en gångs skull alldeles fri från smärta. Jag fick vara med din sista stund. Jag lärde mig också något under detta dygn, något jag egentligen redan visste: att leva i nuet är viktigt.

Du har kämpat ibland, Helena. Alltså långt innan du blev sjuk. Kärleken är lite omständlig på det viset – omgivningen kanske inte alltid kan förstå eller acceptera den man älskar och hur man gör det.

Egentligen vore vår värld bättre om fler kunde säga den du älskar älskar också jag. Och sedan leva efter det. Och jag menar inte detta ur ett religiöst perspektiv.

Jag förstod dig tidigt, Helena. Och som du känner för Marie känner också jag fast för Malin. Vilket gör att jag känner åtminstone lite av din kärlek – kanske en tiondel eller så – för din Marie, Viktors Ulrika och deras barn.

Det kommer jag alltid att göra. Oavsett vad.

Därför väljer jag att tänka på något som var bland det sista du sa till mig: nämligen om vikten av att ta hand om varandra.

Jag tänker också att du under sjukdomstiden hade sitt sinne och själ intakt och det sista beslutet, det om ditt eget liv, ja det tog du själv på dina egna villkor.

Jag kan inte låta bli att också låta några andra, människor som säger saker bättre, tala för mig. Jag väljer tre texter som liksom knyter ihop hela sorgeprocessen som jag ser den.

—

Thomas Tranströmer – Efter någons död

Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV – bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger—
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

—

Ylva Eggehorn

Stå stilla I smärtan, rotad I det som är ljus I dig. Låt svärdet gå genom dig.Kanske det inte alls är ett svärd. Kanske det är en stämgaffel. Du blir en ton. Du blir den musik du alltid längtat efter att få höra. Du visste inte att du var en sång.

—

Harry Martinsson

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Helena ditt namn betyder lysande. Och även om livet utan dig på många sätt känns mycket svårt så är det så vill jag minnas dig – som lysande. Och jag vill se framtiden an, med dig i minnet även om du mycket hellre hade fått vara med.

Den unika, komplexa, många gånger slutna, den inre och yttre vackra, den fantastiska, briljanta oersättliga och lysande Helena.

Jag kommer alltid att minnas dig, jag ska se till att så många som möjligt också gör det – inte minst dina brorsdöttrar Liv, Line, Louise, Mina och så en som vi ännu inte känner.

Jag vill avsluta med det enda lilla poem jag någonsin skrivit – till mamma när hon lämnat oss. Det får knyta ihop detta:

Så lägger sig det stormiga havet och allt blir lugnt och stilla. Sakta, nästan omärkligt, men för oss så oerhört fort, lägger du loss från stranden och lämnar oss ensamma kvar. Längre och längre ut far du och varje ögonblick rymmer sorg och saknad. Snart når du horisonten medan vi står kvar på stranden uppfyllda av dig. Vi minns och älskar dig så fantastiskt mycket.

—

See you in Liverpool, Helena.

—

Här kan man hitta hennes blogg

Här kan man hitta minnesorden från vännerna.

Här är mina relaterade blogginlägg om henne:

Kalla pannkakor

In loco parentis

Fotnot: Uttrycket ”See you in Liverpool” är en fras sjömän använde under främst andra världskriget. Klarade man sig, alltså fartyget resan över till Liverpool var det lugnt. Det blev en lyckofras som många äldre sjömän – exempelvis vår morfar – använder som avskedshälsning för en avliden vän eller kollega vid deras begravning. Orden yttras samtidigt som man diskret knackar lite i kistan.

Demokrati och samhälle, Livsåskådning

Marx 2.0

19 maj, 2015av adolphson1 kommentar

Igår gjorde jag – via twitter – samma sak som jag tidigare gjort med diverse människor på högerkanten. Jag gav mig ut i undervegetationen.

Det blev visserligen inte lika otrevligt och hotfullt som då men slutsatsen som drogs var att jag är sinnessjuk och olämplig som lärare.

Möjligen också som människa.

Jag kom på, efter att drevet som uppstod (i morse var alltså mitt twitterkonto relativt fullproppat med personangrepp och hån av varierade grad och jag kom att tänka på vänsterns goda hat men sedan påminde jag mig om att det också finns många vettiga vänstermänniskor) att jag också skulle vilja bli upplyst.

Det finns människor som på fullt allvar och i offentlighetens ljus säger att de är marxister. Även om jag inser att det är en skillnad mellan alla dessa massmördare som härjat i ideologins namn så reser det några frågor.

Jag anser ju att jag har 1900-talets historia på min sida. Men ungefär så här tänker jag:

1. Som jag förstått Marx revolutionära teori så måste man ta produktionsmedlen från dem som äger dem och omfördela i hela befolkningens intresse. Eftersom de som äger inte vill lämna ifrån sig det man äger frivilligt måste det ske genom tvång och våld.

Nu säger en del marxister att det inte måste ske så utan revolutionen kan ske genom reformer och demokratiska beslut. Men är man inte vänsterpartist och socialdemokrat då? Kallar sig dessa partier marxistiska?

Vem äger tolkningsföreträde till begreppet marxism?

2. Vilket ansvar har en upphovsman till resultatet av sina tankar? Kan man verkligen bara säga att nä så menade inte Marx eller han skriver ingenstans om våld! som svar på att hans filosofi givit upphov till sådana oerhörda brott mot mänskligheten?

Jag tycker inte det är så enkelt. jag anser det som en demokratisk fara att tänka så.

När jag argumenterade för punkt 2 blev jag anklagad för fascism. Tack och bock.

Ett vanligt marxistiskt argument är att liberala stater också kan ägna sig åt våld.

Javisst.

Skillnaden mellan liberalism och marxism härvidlag är att det inte finns någon revolutions/vålds-tanke inskriven i själva ideologin även om olika liberala företrädare och stater ägnat sig åt övergrepp.

Höger eller vänster-extremer (som jag ser SD och marxister som) lägger sig i våra individuella identiteter, våra själsliv, och är människofientliga – anser jag. Med historiska belägg, alltså. Som hela 1900-talet.

Och rent logiskt: ursäktar man kommunismens brott måste man ju göra det samma med nazismen och fullt ut köpa Åkessons snack om noll-tolerans i partiet. Det är för mig otänkbart.

Det som skrämmer mest är dock föraktet och intoleransen för oliktänkande och politiska motståndare. Kan man inte komma åt motståndaren på annat sätt än genom att attackera personen är det illa.

Verkligen illa.

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola, Spännande människor

In loco parentis…

10 maj, 20158 maj, 2025av adolphson5 kommentarer

… betyder ungefär istället för föräldern. En person – eller institution – ska agera i bästa intresse för tredje hen. God hen, anhörig, myndighet, lärare eller juridiskt ombud.

Min lillasyster sa någon gång att efter att vår mor gick bort blev jag någon sorts ställföreträdande förälder tillsammans med far.

Min lillasyster är död. Hon somnade in på Ersta diakoni i sviterna av lungsäckscancer 23.45 på onsdagsnatten. Jag är helt förkrossad.

Hennes bortgång är ännu alltför smärtsam att nämna något om vidare – men jag kan säga så mycket som att hon var mig en vida överlägsen skribent. Hon skrev på officiella uppdrag och hade självfallet en egen blogg.

Inte så illa för en lekhen.

Sålunda tänker jag att hon ändå ville att jag skulle fortsätta babbla på om allt mitt sedvanliga nonsens, om ditt och datt, högt och lågt, och inte hålla på och gråta ihjäl mig över svunnen tid eller en förlorad framtid.

So here goes.

—

OECD har sagt att jag är en dålig lärare och att mina elever är lata. Man borde kanske ge föräldrar coachning istället, tänker jag. En kurs i att inspirera istället för att pressa, att lyssna istället för att tala, att ta in istället för att diktera.

OECD slår vidare fast att det går allt sämre för landets skolsystem. Men ett utbildningsväsende kan aldrig vara bättre än de som verkar i det, alltså lärarna.

Det är tydligen okej med läxhjälp om Röda korset håller i den men helt fel om ett elakt riskkapitalbolag erbjuder samma tjänst. Här har kanske OECD en poäng: behövs läxhjälp för att klura ut mina läxor är jag i sanning en dålig lärare.

Oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt förblir jag alltså en dålig lärare.

Men istället för att gnälla på mitt jobb tänker jag på änglarna som tog hand om min syster. De som jobbar i vården är värda all respekt och mer av samhällets resurser. Jämfört med dem är jag faktiskt vare sig mer eller mindre än en dålig lärare.

—

Min vän på socialtjänsten har lärt mig att ett sätt att hjälpa barn som far illa är att uppfinna ett hemligt signalsystem för att barnet ska kunna visa att något är fel utan att den anhörig som kan vara upphovet märker något. Det kan handla om en bakochfram-vänd nalle. Då vet socialtjänstepersonen att något är fel.

De som hjälper barn som har det svårt är bättre än dåliga lärare. Alltså bättre än jag.

Min syster hade sin lilla nalle Haderittan hos sig när livet tog slut. Vi, barnen Adolphson, är uppvuxna med Owe Thörnkvist dikt…

Haderittan satt på taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sig, Haderittan finns ej mer

…genom fars underliga förmåga att minnas bagateller. Plötsligt slog dikten mig i mellangärdet med full kraft och den lilla nallen slog stort larm. Nu är sorgen här, sa den. Gör dig redo, för nu är den här, sorgen.

Plötsligt ville jag slita nall-jäveln i bitar. Men den såg så fin ut där den satt på hennes axel lutande mot samma kudde som hon. Jag sjönk tillbaka i stolen igen, och mörkret tilltog.

—

Några elever hade upptäckt musikalen Sound of Music. De var hänförda och jag tänkte att det är intressant att denna härliga film från 1965 fortsätter fånga publik. Jag berättade engagerat om baron von Trapp, gestaltad av Christofer Plummer i filmatiseringen av Sound of music, som i verkligheten var en österrikisk ubåtschef under första världskriget.

Eleverna tittade klentroget på mig och meddelande korthugget att sådant där behöver man faktiskt inte veta. Jag antar att de har rätt och att jag in the end of the day är en dålig lärare.

Vare sig mer eller mindre.

Min syster gillade musikaler, schlager och en hel del annan musik. Ofta genom åren samlades vi till TV-soffans samvaro under årets schlager-veckor. Kunde vi inte träffas fysiskt hade vi kontakt via cyberrymden där låtarna kommenterades och skrattades åt.

Ofta hade vi samma smak. Den här gången rådde ingen tvekan: Mariette Don´t stop beleving för vad annat kan jag göra, sa hon lite vemodigt.

—

Det finns en populist i Holland vars namn uttalas Stjärt Vilders. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade jag och min lillasyster skrattat gott åt. Om hon suttit bredvid mig nu hade vi skrattat. Men det gör hon inte.

Det är så vi ofta gör i vår familj, vi skrattar åt enfalden.

—

Den sista tiden.

Du log ofta och du höll ut, fast du visste att klockan var slagen.

Du var ledsen för all sorg du visste du skulle åsamka genom din allt för tidiga bortgång.

Det finns inte någon som kan ersätta din plats hos din älskade Marie, hos din gamla pappa eller dina bröder, svägerskor, brorsdöttrar eller många vänner.

I sorgen finns ingen in loco parentis.

Vägen till Lovis i Mattisborgens pragmatiska inställning till tillvaron känns lång, så lång: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit.

Något av det sista du sa var att jag ville leva vidare men min kropp ville inte.

—

Det blev svårt att inte tala om henne. För svårt.

Nu gråter jag, igen.

Är det så här det ska vara nu?

Historia, Jämställdhet, Retorik, Spännande människor

Aspasia

24 april, 2015av adolphson2 kommentarer

En av få kända kvinnor i antikens Grekland heter Aspasia (ca 470 – ca 400 f.v.t). Givetvis (sagt med en lite sarkastisk underton) mest för att haft ett förhållande med den store Perikles (som jag tidigare bloggat om).

Aspasia föddes i staden Miletos i dagens Turkiet och lite är känt om hennes bakgrund utöver att hon var rik, vacker och bildad. Hon flyttade till Aten där hon startade en bordell.

Aspasia och Perikles fick en son tillsammans. Det finns en film från 2012 om detta kärlekspar som jag inte sett.

Hon var i samhällslivet verksam som hetär. Denna kvinnogrupp roade de atenska männen med sång, flöjtspel och spirituella samtal på festerna. Men även prostitution ingick i det livet.

Prostitution hörde till samhällsbilden – då som idag – och var paradoxalt nog det enda sättet för kvinnor att behålla något av sin frihet och kunna delta i umgängeslivet utanför hemmets väggar.

Som gift var kvinnan helt förslavad i Aten under demokratins födelse.

Aspasias bordell lockade hur som helst samtidens stora filosofer, retoriker och statsmän för att diskutera filosofi och politik. Hit kom Sokrates och alltså Perikles.

Hennes hem blev ett intellektuellt högsäte i Aten och trots att det mer eller mindre rörde sig om en bordell tog många män med sig sina fruar att lyssna till vad Aspasia tyckte och tänkte.

Aspasia har också framhållits som den första kvinnliga retorikläraren. En del menar att hon är förebilden för det grekiska dramat Lysistrate.

Trots att hon inte var ifrån Aten – och alltså inte kunde bli medborgare eller ta del av det demokratiska styrelseskicket (vilket inte spelade någon roll eftersom kvinnor ändå inte omfattades av den antika demokratin) – och därmed inte lydde under dess lagar, hade hon tillgång till offentliga talarforum i staden tack vare sitt förhållande med den politiskt högt uppsatte Perikles.

Eftersom hon inte var från Aten kunde de inte gifta sig men de levde ändå tillsammans som en sorts antikens första sambor. Därigenom utmanade de samhällsnormen.

Perikles gjorde något så ovanligt som att behandla henne som en jämlike och värdesätta hennes råd vilka han ofta frågade efter. På så vis fick hon inflytande i stadens styrelse.

Det var i det närmaste samhällsomstörtande att konversera med en kvinna offentligt. Perikles och Aspasia visade också sin kärlek offentligt genom ge varandra kyssar när de tog avsked eller när de träffades efter att ha varit åtskilda.

Någon historiker har kallat Aspasia för historiens första first lady.

Perkles försökte förgäves förmå folkförsamlingen att erkänna hans son som atenare och därmed ge honom medborgarskap. Men eftersom Aspasia var utlänning avslogs detta. Efter Perikles dött ändrade man beslutet som en hyllning till Perikles och hans betydande insatser för Aten.

Givetvis (sagt med samma sarkasm som ovan) gick Aspasia inte ostraffad. Hon blev anklagad för att manipulera stadens kvinnor att ge stöd åt Perikles och fick, enligt vissa källor, även försvara sig i en rättegång för gudlöshet (en anklagelse vi också känner igen från rättegången mot Sokrates).

Största problemet var dock hennes uppenbara inflytande över Atens styrelse via Perikles. Utlänning, kvinna till på köpet, nej, så ville dåtidens demokrati inte har det.

Och hur mycket har hänt, kan man undra ibland.

Sokrates för sin filosofi, och Aspasia av ovan angivna skäl, fick stå ut med mycket offentligt spott och spe. Sokrates uppskattade dock Aspasia och via Platon finns en argumentation om mer jämlikhet inom äktenskapet bevarad:

(Sokrates skev inte ner sina tankar och yttranden – hans främste elev och biograf Platon är det närmaste vi kommer Sokrates i källorna).

If your neighbor had gold that was purer than yours,” Aspasia asked Xenophon’s wife, ”would you rather have her gold or yours? ”Hers,” was the reply. ”And if she had richer jewels and finer clothes?” ”I would rather have hers.” ”And if she had a better husband than yours?” At the woman’s embarrassed silence, Aspasia began to question the husband, asking him the same things, but substituting horses for gold and land for clothes and asking him finally if he would prefer his neighbor’s wife if she were better than her own. At his embarrassed silence, reading their thoughts, she said, ”Each of you would like the best husband or wife: and since neither of you has achieved perfection, each of you will always regret this ideal

Efter Perikles död 429 fvt. levde Aspasia med en högt uppsatt militär och fick (troligen) ytterligare en son. Man vet att hon var död vid tidpunkten för Sokrates avrättning 399 fvt.

—

Källor:

Historys´s women

Hans Nyström ”Perspektiv på historien”

Tom Holland ”Marathon”

—

Relaterade blogginlägg:

Perikles

Skola

Dubbelt utanförskap

17 april, 2015av adolphson

Ibland möter jag elever som verkligen inte vill läsa historia. De har relativt sällan något särskilt emot just ämnet historia – det är i stort sett en ovilja mot alla teoretiska ämnen det handlar om.

Ofta är det en problematik som går tillbaka igenom hela deras skolgång. De har inte lärt sig skriva eller läsa ordentligt. De har alltid misslyckats och därmed känt sig utanför. Ibland finns det en djupare problematik med i bilden, ibland inte.

Varenda minut i ett klassrum är en plåga för dem. Det handlar om att fly vid närmste givna tillfälle. Vissa av dem är duktiga på att skapa något estetiskt eller praktiskt och kan på så vis stå ut med övriga ämnen.

Vänder man ryggen till är de på rymmen. Ibland sitter de alldeles utanför klassrummet och tittar uttryckslöst framför sig. Frågan varför möts av en nedslagen blick, suck, och så travar de långsamt in igen.

Jag brukar i allmänhet komma rätt väl överens med dessa elever, men det går inte att framhärda i att få dem på något sätt intresserade eftersom deras skolgång enbart består i att misslyckas.

Varje minut påminner dem om misslyckande.

Detta kan inte beskrivas på annat sätt än som att befinna sig i ett helvete.

Jag lägger all min tid med dem på att bryta denna känsla. Men jag har en livstid emot mig och är ofta chanslös.

Eftersom de inte får godkända betyg får de inga jobb. Utanförskapet fortsätter. Och detta är de ofta väl medvetna om långt innan studenten. Hur en möjlighetshorisont ser ut för en sådan individ är kanske inte så svårt att räkna ut.

Min lösning? Tja, det vete tusan. Inte fler nationella prov eller betyg från fyran iallafall.

Men de resurser vi lägger på att jaga, rapportera, ha möten, specialpedagoger (i den mån sådana existerar), ta fram extra uppgifter borde kunna användas bättre.

Kanske en kort praktiskt utbildning, där enbart svenska och matematik ingår och med riktigt skickliga pedagoger, på ett år eller så, hjälper individen till att utföra enklare arbetsuppgifter på en arbetsplats.

Jo – jag vet – de enklare jobben blir allt färre. Men ändå tycker jag inte att man kan tvinga alla människor igenom ett skolsystem.

Det är inte verklighetsförankrat.

Människor har olika typer av intelligens. Vissa har fotografiskt minne, andra skapar. Några har social kompetens. Ett lands utbildningsförfarande bör ta hänsyn till sådana faktorer.

Min personliga övertygelse är att vi kunde få färre arga, människor i ständigt utanförskap och därmed färre extremister.

En sak vet jag: om jag år ut och år in tvingades gå till en plats där jag ständigt misslyckades skulle jag också krypa längre och längre in under mössan och i täckjackan.

Vi kommer aldrig att dö.

Film och TV, Spännande människor

Philip Seymour Hoffman

15 april, 2015av adolphson

Ibland händer det att jag och Den Änglaljuva lyckas se en film. Vi har tittat mycket på film i våra dagar men sedan Vildvittrorna blivit större har det blivit mindre av den varan.

I helgen lyckades vi se del 3 i Hunger games.

Mest ville jag se den filmen eftersom det sannolikt är det sista nyproducerade jag ser av en av mina absoluta favoritskådespelare Philip Seymour Hoffman. För han är död.

Jag inser att det bara är att stämma in i hyllningarna och påsråendet hur sorgligt det är med överdoser – det gäller ju oavsett offer givetvis.

Men hans skådespeleri är…ja, ren och skär njutning. Jag länkar nedan till de filmer jag själv sett och verkligen uppskattat.

Flawless

Magnolia

The Talented Mr. Ripley

Sannolikt lär han bli ihågkommen för Capote för vilken han 2006 fick en Oscar för bästa manliga huvudroll

En personlig favorit är Before the Devil Knows You’re Dead

Charlie Wilsons war

The master

Och nu får jag inte se honom mer. Jag är så sorgsen. å andra sidan är ju det fördelen med film – man kan se dem hela tiden.

—

Länkar:

Tio minnesvärda scener

The epic uncool of Philip Seymour Hoffman

Relaterade blogginlägg

And the Oscar goes to

And the Oscar goes to 2

En bagge

Film och TV, Spännande människor

Bagge

13 april, 2015av adolphson1 kommentar

På grund av tekniska problem (konvertering från plattformen Blogger till WordPress) kommer här ett inlägg från 2012 i ny tappning.

—

Svenska skådespelare får en egen topplista, en för damerna och en för herrarna. Enligt dessa listor framgår att svenska aktriser generellt är bättre än sina manliga kollegor då kvinnorna i högre utsträckning tar sig upp på den internationella listan.

Allt enligt Adolphson, förstås.

Damerna först:

9. Lena Endre. Är lite för samma-lika i sina olika roller för att komma högre på listan – men är en av våra skickligaste och flitigaste filmskådisar.

8. Pernilla August. Var det ett misstag att spela Anakins mamma? Nej, det var coolt. Pernilla regisserar numera också. Den här måste man se någon gång.

7. Lena Granhagen. Inte bara en sagotant. Jag rekommenderar Glasblåsarens barn.

6. Lena Ohlin. Finns närmare presenterad på den internationella listan.

5. Greta Garbo. Finns närmare presenterad på den internationella listan.

4. Siw Ruud. Har spelat mycket teater och en del barnprogram. Här en länk till en av de bättre adventskalendrarna. Kanske är det därför jag gillar henne så mycket?

3. Margareta Krook finns närmare presenterad på den internationella listan.

2. Ingrid Bergman finns närmare presenterad på den internationella listan.

1. Ingrid Thulin. But of course – här.

—

Och så herrarna:

16. Shanti Roney. Trots att han gjort mycket bra, mest som gangster, får man också så ut med att det drivs med en om man är kändis. Många gillar att göra parodi på Shanti.

15. Ingvar Hirdwall. Numera sorgligt (er)känd som grannen i Beck-filmerna, alla tjugotusen. Men se Kejsarn av Portugallien som många anser är det bästa han gjort på film!

14. Sven Vollter är en annan skådespelare som det också drivits en del med. Det här är roligt. Annars har han gjort mycket bra. Jag tror förövrigt att upplösningen på Raskens fortfarande innehar tittar-rekord i Sverige. Fast på den tiden var inte utbudet så stort.

Efter att Sven kommit ut som stalinist är han inte helt stekhet i mina ögon.

13. Lennart Hjulström. Ser man i klippet från plats 15. Har en fantastiskt stor produktion bakom sig på såväl Dramaten som på film.

12. Rolf Lassgård. Ingen närmare presentation nödvändig. Håller på Brynäs, vilket drar ner omdömet.

11. Peter Stormare. Mer internationellt erkänd än man kan tro. Och med en intressant bakgrund. Har börjat göra mer svensk film igen, för vilket man tackar. En märklig grej är hans utbrott på svenska i en av Jurassic-filmerna.

10. Thommy Berggren. Håller mest på med teater men har filmat med storheterna Bergman och Wideberg. Är en underskattad skådespelare i mina ögon. Spelade huvudrollen i SvT:s briljanta inspelning av Gösta Berlings saga från 1986 (tror jag det var).

9. Krister Henriksson. Har numera fallit i Wallanderfällan, but why, undrar man. Annars, kan det här vara något?

8. Johan Rabaeus. Spelar just nu (tror jag) Den Girige på Dramaten. Han spelar också pappan i den våldsamt överskattade filmen Ondskan.

7. Stellan Skarsgård. Stellan är numera en etablerad Hollywood-skådis liksom flera av hans barn. Men har man inte sett Den enfaldige mördaren så…. Även filmen God afton, herr Wallenberg är mycket sevärd.

6. Georg Rydeberg. För en äldre publik (ja, det är väl jag det) är han välkänd. Han läste även Nyårsklockan så fint en gång i tiden.

5. Thorsten Flinck. Alldeles nyss känd i mello-sammanhang, och i övrigt skandalomsusad. Men han har faktiskt sjungit förr. Själv såg jag honom i Gustaf III i en legendarisk föreställning på Uppsala stadsteater en gång, något jag ska berätta om vid tillfälle.

4. På en delad fjärde plats finner vi Jarl Kulle och Börje Ahlstedt. Jag gillar visserligen Kulle bättre, men båda dessa herrar har gjort mycket bra svensk film. Jag har tidigare länkat till ”filmernas film” men gör det igen för jag kan inte låta bli. Scenen är så gudomligt bra.

3. Max von Sydow. Han höll på att få en Oscar nyss, och det borde han ha fått. Evig blev han emellertid långt tidigare. En skådespelare som spelat så mycket mer än bara gamla nazister.

2. Erland Jospehsson. Det är för mig fullständigt omöjligt att lyfta fram något enskilt från en enorm skådespelargärning. Man får själv finna sin favorit.

1. Och så på första plats: Ernst Hugo Järegård. Han är den störste. I alla händelser är han min min favorit – i världen. Hans roll i Lars von Triers Riket – i synnerhet monologen på sjukhusets tak – är klassisk.

Serien Skånska Mord hör till höjdpunkten i hans karriär och även bland det bästa som gjorts i Sverige i hyfsat modern tid.

Och ska man som artist ägna sig år kommersiella intressen kan man göra det som Ernst Hugo. Hatten av för en skådespelare i en klass ytterst få kommit upp i.

Historia, Retorik, Skola

Synonym

7 april, 2015av adolphson

Eleverna har fått en uppgift att hålla ett argumenterande tal.

Jag har sneglat lite på kriterierna för gymnasiekursen Svenska 3. Där framgår att eleven bör ha ett medvetet urval av olika språkfigurer och bland dessa verkar det som om tillämpningen av synonymer är lite extra lurig för eleverna.

—

Synonym betyder ungefär tolkning av och innebär i princip att det finns flera ord med i stort sett samma betydelse.

Det retoriska valet innebär att välja passande synonym (eller metafor) för att uppnå maximal effekt. Kunskap inom det aktuella språket är, från A till Ö, rätt väsentligt.

Det går inte att tillämpa retorik utan rätt goda språkliga kunskaper – gärna inom flera språk.

Inom retoriken handlar användandet av synonym om att ge sitt framförande en snyggare utformning. Vissa ord är ju mer högstämda, värdigare, smakfullare än andra. Vissa låter även bättre när de uttalas eller sätts ihop med andra ord.

Synonym utnyttjas på olika sätt. I sammanhang där vi blir rädda, arga eller upprörda passar ord som i allmänhet inte är trevliga att lyssna till. Men oftast brukar tydliga ord, samt ord som anses behagliga att lyssna på, vara att föredra.

Anständiga ord är alltid bättre än förolämpningar och slang eller svordomar hör inte hemma i ett bildat språk. Fast inga regler utan undantag och det gäller ju att känna till när man ska bryta mot reglerna.

Det som är storlaget vid ett tillfälle är kanske bara svulstigt eller högdraget på ett annat. Ett oväntat användande av könsord kan vara ett tecken på Touretts syndrom eller ett medvetet val av etikettsbrott.

Om man plötsligt använder ett enkelt ord i ett högstämt hyllningstal – exempelvis svär under nyårsklockan på tolvslaget på Skansen – sticker detta ut som ett fel eller misslyckande på grund av tillfällets högtidliga inramning.

I vissa fall kan svåra akademiska ord, eller gamla språkformer, vara ett tecken på högtid eller bildning medan orden vid någons köksbord får den som använder dem att framstå som en uppblåst pajas.

Svårast är att uppfinna nya begrepp eller ord. Oftast sker det genom den (i mitt tycke onödiga) anglifiering som kommer till oss via den amerikanska kulturen. Men även auktoriteter kan göra detta som språkrådet, SAOL med flera.

—

Varför håller vi på med det här – det är ju svenska!? säger några av eleverna som anar argan list. Och det har de ju alldeles rätt i. Allt är svenska. Allt är språk. Närmare bestämt matematik.

Takt, ton, klang, längd och höjd.

Jag uppmanar alla, helst mina barn, att lära sig svenska och matematik. Det är basen för all kunskap. Svenska och matematik måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Men för att svara på frågan: vi gör det för att lära oss tillämpa (historiska) kunskaper. De flesta kan dunka in mycket i huvudet för att sedan vomera fram något svar på ett prov. Men att skriva en akademisk uppsats eller driva en argumenterande tes i muntlig form det är något annat.

Huvudet är en sak, men hjärtat (känslan, patos) måste vara med. Uppgiften syftar till att eleverna får öva sig i att driva en fråga och stå för en övertygelse och att argumentera för den.

Historia är ju, när allt kommer omkring, en produkt av människan. Alltså syftar uppgiften till integritet och kritiskt tänkande. Här med hjälp av historiska kunskaper. För så fungerar ämnet i händerna på all världens makthavare och institutioner.

Hävdar jag.