Författare: adolphson

Livsåskådning, Personligt

Ridicule is no shame

av adolphson2 kommentarer till Ridicule is no shame

Det senaste året har, på många olika sätt, spenderats i husbyggandets anda. Eller, ja, personligen har jag ju inte byggt något. Jag har låtit bygga, däremot. Huset har blivit jättefint. När jag vid något tillfälle var på banken så frågade mig min bankman hur mycket jag tänkt bygga själv på huset. Jag undervisar i Historia och Religion så gissa själv svarade jag. Vi studerade varandra under en stunds tystnad innan mannen sprack upp i ett stort leende. Jag vet precis hur det är – jag jobbar ju på bank! Jag fick mitt lån. Vilket är en hysteri i sig.

Nu är det ställt på det viset att särskilt händig har jag aldrig varit. Inte alls, faktiskt. Au contraire. Jag vare sig vill eller kan. När jag och Malin renoverade ett hus (lät renovera) fick jag i uppdrag att riva en vägg. I den väggen hittade jag tidningar från andra världskriget. Jag förlorade mig i samtida reportage från Stalingrad. När hon undrade varför det blev så tyst i rivningsrummet smet jag ut och la ett par tidningar från 1942 i grannarnas brevlådor tillsammans med en not från prenumerationsavdelningen på den aktuella tidningen där de beklagade att tidningen var försenad. Sådant tycker jag är viktigt att göra under husrenoveringar. När det är mycket att göra är sådant min prioritering. Ansvarslöst? Värdelöst? Måhända. Men vi har bara ett liv, vad vi vet. Detta smärtsamma faktum får inte glömmas bort.

Våra snickare har gjort ett fantastiskt hantverk. Det tycker inte bara jag och Malin utan även alla kontrollerande personer och besökande. När jag framförde berömmet blev de nöjda, snickarna. Sedan sa han som ledde arbetet, huvudsnickaren, att det finns lite olika typer av kunder. Dels finns det sådana som är snickarkunniga själva och inte riktigt kan förlika sig med det faktum att det står en yrkesperson och kostar dyra pengar för något han (det är alltid en han) nästan kunde göra själv. Sedan finns också teoretikern. Han är ännu jobbigare att ha att göra med, menade snickaren, eftersom han hänger över axeln och nogsamt följer varje steg. Och ännu värre: kommenterar varje steg. Till sist finns det en lite ovanligare typ. Det är han som kommer in och är glad för ett väl utfört arbete. I den mån kommunikation måste föras handlar det inte om hantverk. Det handlar om att få människor att trivas, dra några vitsar, och skratta tillsammans. Snickaren tycke jag var ett skolexempel på den sista typen. Det blev jag glad av att höra. Det är fint med komplimanger. Vi ger dem alldeles för sällan.

Dotter 1 hade kompisar hemma. Plötsligt hördes vilda skratt från barnrummet. Jag spetsade öronen. Vad du är tokig, Mina, varför sa du så där!? tjöt en av kompisarna av skratt. Min äldsta dotter svarade: Det finaste som finns är att få människor att skratta, det har pappa sagt. Medan jag svalde ner en blåval av stolthet funderade jag över om jag verkligen uttryckt mig på det viset. Andemeningen i min uppfostran handlar tvivelsutan om denna inställning till livet.

Faktum kvarstår. Jag är helt värdelös på hantverk och teknik. Jag har tummen mitt i handen. Och så vidare. Jag kan verkligen inte snickra något alls. Men, vilket tog mig trettio år att inse, jag är bra på annat. Min självkänsla var länge stukad av att jag inte kunde sådant som män i allmänhet skulle kunna. Byta bilddäck. Bygga grejer. Vara muskliga. Sådant där strunt, könsnormer och patriarkala strukturer, irriterar mig fortfarande en masse. Jag håller nämligen med Gary Oldman i det roliga klippet. Även om man inte måste specialisera sig så kan vi bli bättre på att inse att vi människor faktiskt är bra på olika saker. Kan vi ta till vara denna mångfald tror jag att vi får ett bättre samhälle med lyckligare individer.

Jag vill inte påstå att jag är guds son, eller så, men en berättelse i Bibeln (Markusevangeliet 12:e versen) tolkar jag som en variant på detta bloggtema:

Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: ”Varför försöker ni snärja mig? Ge mig ett mynt och låt mig se på det.”  De räckte fram ett, och han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Kejsarens.” Då sade Jesus till dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.” Och de förundrade sig över honom.

Med andra ord: skomakare bliv vid din läst. Och kopplingen till låten, genom dess utmärkte sångare som själv spelar Jesus just nu, It Takes a Fool to Remane Sane, är uppenbar.

Ridicule is no shame.

Plain and simple.

Hör du det, världen?

Livsåskådning

Moralens Väktare

av adolphson3 kommentarer till Moralens Väktare

Hemma hos oss har vi ett gäng dalahästar som ligger och skräpar. Detta är knappast något unikt för svenska hem i allmänhet eller för dalahem i synnerhet. Man får en häst, nu och då, vid avslutningar eller avtackningar.

Min största och finaste Dalahäst är den jag fick av V-Dala Nation som tack för mitt år som dess främste representant. Sen finns det i vårt hem även en liten oansenlig häst som följde med Malin när vi en gång beslutade oss för att dela morgontidning för sisådär sexton år sedan. Det är den enda av våra hästar som har ett namn.

Den heter Moralens Väktare. 

Hästens bakgrund är värd att berättas. En gång i sin barndom deltog Malin i en tävling i SSAB:s regi. Hennes pappa arbetade där under lejonparten av sitt yrkesliv. Man hade ofta familjedagar för företagens anställda på den tiden. Nu var det tipspromenad och korvgrillning, familjefest och lek. Malin hade, skarpsinnig som vanligt, iakttagit att de rätta svaren på tipspromenaden fanns anslagna bakom en lada där promenaden slutade. (Till utsocknes läsare: Så går det alltid till i Dalarna).

Sagt och gjort, hon smet dit. Vid utslagningsfrågan gällde det att gissa antalet ärtor i en burk. Hon tog det rätta svaret men drog för trovärdighetens skull av fem ärtor i sitt svar. Sedan anslöt hon sig diskret till sällskapet och travade snällt runt tipspromenaden tillsammans med de övriga. Ingen hade märkt att hon varit borta. Hon tyckte hon var jättesmart. Känslan av trumf bestod ända tills det var dags för prisutdelning. Hon vann förstås. Föräldrar, pappas arbetskamrater, deras barn, egna och andras syskon, tyckte alla det var fantastiskt att Malin vann FÖRSTA PRIS!

Det tyckte inte Malin. Hon tyckte det kändes hemskt att stå där och oförtjänt ta emot pris och omgivningens beundran och hyllningar. För att påminna sig om den känslan har hon behållit hästen. Det var förövrigt alldeles nyligen hon berättade om dess sanna identitet för mig. Berättelsen, som säger mycket om henne, slog naturligtvis omedelbart in ännu en spik i mitt känslolivs kistbotten.

Det är förövrigt symboliskt att tidens rand nött bort öronen på Moralens Väktare – hästen är öronlös. Det är inte nödvändigtvis detsamma som att vara döv. Moralens Väktare kommer under alla omständigheter fortsättningsvis att inneha hedersplatsen i det adolphsonska hemmet, nu när jag känner dess verkliga identitet.

Historia, Retorik, Sång och musik, Spännande människor

Den Svenska Synden 2

av adolphson

Jag fortsätter temat. Här har ni den välkända ”skammens doktrin”:

Bilden skapades av Bertil Almqvist på uppdrag av Statens Informationsstyrelse hösten 1941. Eftersom i stort sett hela Europa var indraget i det pågående världskriget där Hitler fortfarande var segerrik, och det ännu inte fanns något som tydde på att amerikanerna ännu en gång skulle ge sig in i kriget, var svenska regeringen nervös. Vi hade ju inget att sätta emot Hitler.

Regeringen ville därför stärka det folkliga psykologiska försvaret samt se till att diverse frisinnade debattörer inte i onödan provocerade nazisterna. En blågulrandig tiger med texten En Svensk Tiger sammanfattade det som avsågs: vikten av att hålla tyst om svenska angelägenheter samt vikten av att vara stark i den rådande situationen. Det handlade om att rädda nationen från krig till varje pris. Strunt samma hur det går för andra länder och folk ute i Europa bara vi klarar oss. Vi gick till och med så långt att vi lät nazisterna marschera i vårt eget land.

Det klart. Hur skulle man själv gjort om man satt i regeringen vid tidpunkten? Stått upp för sina åsikter och riskerat att landet drogs in i kriget? Tja, Winston Churchill gjorde det. Efter krigsslutet kunde svenska socialdemokratiska regeringar bygga upp ett av världens rikaste välfärdsländer (inte minst) tack vare vår export till alla de länder som fått sin infrastruktur förstörd. Det är inte utan att man förstår att många ute i världen än i dag är tämligen skeptiska till det kappvändande rättrådiga lilla landet uppe i norr. Men det fanns också svenskar som gjorde något ute i världen. Den mest välkände är självfallet Raoul Wallenberg. Jag tycker även att Folke Bernadotte förtjänar att nämnas.

Här hemma då? Ett av mina föredömen är, eftersom han utmanade den rådande stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet som En svensk tiger i mina ögon stod för, tidningsmannen Torgny Segerstedt. Han utmanade etablissemanget och kritiserade tidigt den svenska fegheten gentemot nazismen. Trots att han flera gånger av regeringen uppmanades (ett tydligt övertramp mot tryckfriheten) att sluta skriva negativa saker om Hitler och nazisterna stod han på sig. Den svenska officiella hållningen var inte unik. En liknande engelsk fras var Loose lips sink ships. 

Även i USA uppmanades till försiktighet i den offentliga debatten. Därför är Charlie Chaplins film Diktatorn så stark. Den driver hejdlöst med Hitler i ett mycket känsligt läge i världen. Det finns många härliga scener, men talet i slutet av filmen är…episkt.

Man kan använda sin plattform oavsett om den är på arbetsplatsen, ett engagemang inom politiken, inom media, som författare eller om man är artist, att stå upp för de ideal man tror på.

Låt mig avsluta med Karl Gerhards låt Den välkända hästen i från Troja från 1940. Låten är starkt kritisk mot nazismen. Karl Gerhard blev efter framförandet kontaktad av självaste statsministern, Per Albin Hansson, som, enligt Karl Gerhard själv, ville få honom att stryka numret ur revyn. Lyssna på låten och begrunda texten. Jämför den med innehållet i dagens melodifestivaler, exempelvis.

Till slut handlar det kanske om vilken sorts person du vill vara och hur du vill leva ditt liv. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, eftersom Karl Gerhard och Hitler är lika döda som koncentrationslägrens offer.

Men så kan inte jag se på tillvaron. Vill man åstadkomma något bra för planetens nuvarande och framtida invånare är den här typen av frågeställningar inte oväsentliga. Man kommer emellanåt till olika crossroads i livet. Frågan är vilken väg man tar, varför man gör det valet och vilka följder det får.

Bistånd, Historia, Spännande människor

Den Svenska Synden

av adolphson3 kommentarer till Den Svenska Synden

Historien lär oss att vi i många fall är blinda för övergrepp på människovärdet i vår egen tid och omgivning. Det är i efterhand som vi, i bästa fall, kommer på att det där med att allmän lika rösträtt är något bra och att homofobi och rasism är dåligt. Jag tänker också att man bör vara uppmärksam på sådant när, hur och var man upplåter sin åsikt i olika sammanhang. För det går att stå upp sina ideal i nästan varje ögonblick. Det är ofta jobbigt, men det går. Normer kring vissa givna teman, som vårt sexuella beteende eller rasism, borde vara ack så enkla att förhålla sig till. Men det är det inte, tydligen.

Förra sommaren besökte jag Fotografiska museet i Stockholm. Man hade en utställning över Strindbergs självporträtt. Man hade även en utställning över berömda ögonblick, med mera, i olika olympiska spel genom tiderna som ett tema inför OS i London. Jag fastnade framför affischen för OS i Stockholm 1912.

Denna officiella OS-affisch skapades av Olle Hjortzberg. Den kom att kallas för skandalaffischen. Varför? Jo, 1912 visade man inte lättklädda människor, ens i tecknad form, hur som helst. Början på förra seklet var också en homofobisk tid. I Kina förbjöds affischen därför att den ”stred mot all anständighet”. I Holland förbjöds den på grund av att den var ”i högsta grad omoralisk”. Affischen förblev dock officiell och ”Den Svenska Synden” såg dagens ljus cirka femtio år före det att sexuellt frigjorda svenska ungdomar reste ut i världen i sällskap med filmer som Jag är nyfiken – gul.

Sedan stannade jag till inför ett annat tidlöst fotografi på museet. Bilden föreställer prisutdelningen efter längdhoppsfinalen i OS i Berlin 1936. Finalen mellan tysken Luz Long och amerikanen Jesse Owens blev historisk. I finalen var Owens överlägsen och Long tog silvret. Long var den förste att gratulera Owens, sedan lämnade de arenan arm i arm.

”Det krävdes stort mod av honom att hjälpa mig framför ögonen på Hitler”, skrev Owens senare i sina memoarer. ”Du skulle kunna smälta ner alla medaljer och pokaler jag hade och de skulle ändå inte räckt till för att förgylla den 24-karatiga vänskap jag kände för Lutz Long i detta ögonblick.” (Wikipedia).

Postumt ärades Long senare med Pierre de Coubertins medalj, även kallad True Spirit of Sportsmanship medal, en specialmedalj som ges av Internationella olympiska kommittén, IOK, till idrottare som visar en sportsmannaanda under olympiska spel utöver det förväntade. Endast tio stycken har utdelats. (Wikipedia). Long dog några år senare under de allierades invasion av Sicilien.

Tankarna vandrar. OS i Berlin 1936 var ett sådant där tillfälle när många, medvetet eller omedvetet, bekände färg. Det fanns gott om Hitler-sympatisörer i Sverige. Antisemitismen var stark.

I Hitlers värld, och på hans definitiva hemmaplan i hjärtat av hans Tredje Rike, skulle den ariske mannen i olympiaden visa sin överlägsenhet. Jesse Owens visade honom motsatsen. Och Lutz Long visade solidaritet och integritet inför ögonen på ”sin” diktator. Owens slog honom fair and square. Idrotten segrade. På många sätt.

Kopplar man ihop dessa fotografier, dessa historiska ögonblick, med dagens Sverige där vi hittar företeelser som Reva, avvisande av sjuka flyktingar, ett flyktingfientligt parti som är landets tredje största och undfallenhet mot Bashar-regimen så tycks det mig som vi gjort någon sorts bakåtvänd resa gentemot vad vi skulle kunna åstadkomma. Ibland känns det som vi numera ofta i rädsla gömmer oss bakom regler och normer istället för att gå i bräschen och flytta fram gränserna i humanismens namn. Så som ibland gjort. Exempelvis 1912.

Jag kan inte hjälpa det, jag bara känner så. Jag känner också att detta inte har särskilt mycket att skaffa med den politiska höger/vänster-skalan så länge vi befinner oss inom demokratins råmärken. Nej, det har nog mer att göra med vår moraliska halt både som samhälle och individ.

Personligt, Spännande människor

Olle Larshans dikt

av adolphson1 kommentar till Olle Larshans dikt

Det finns ord som på något sätt verkar sakna innebörd. Värdeladdade ord som används slentrianmässigt, för ofta eller i fel sammanhang. I brist på bättre exempel: Vivaldis fyra årstider som man allt för ofta hör i en hiss eller telefonkö.

Orden typ eller finaste/ bästa eller eller hur är exempel på ord som används antingen ironiskt eller för att understryka superlativ. Typ används istället för ungefär. Person X berättar påfallande ofta genom en statusuppgradering att vederbörande dricker kaffe med finaste Lasse på bästa café Vadgott.

Allt det där stör mig, lite. Helst när man använder bestämd form som finaste. Då blir det riktigt cheezy.

Jag har tidigare bloggat om ett riktigt avskyvärt ord. 

Låter jag grinig idag? Det är väl jag som börjar bli gammal.

För att väga upp grinigheten påstår jag även att det även finns ord och meningar som är otroligt meningsfulla för huvudpersonen trots sin enkelhet eller banalitet.

På min arbetsplats arbetar en i lika delar mångsysslande som allfixande vaktmästare. Han är son till min gamle mellanstadielärare Olle ”Räven” Larshans. Via honom, som jag alltså är kollega med, fick jag kännedom om Olles bortgång.

Jag minns Olle Larshans med värme. I femman författade jag mitt livs första prov i historia vilket han lite förvånat tog emot. Ingen av oss visste naturligtvis vid tillfället att det förmodligen var det första steget mot en medelmåttig yrkeskarriär vi bevittnade.

Allt har en början, tänker jag lite nostalgiskt.

Nu håller jag på att demontera mitt hem inför vårens flytt. Det gås igenom, sorteras och slängs. Så kom det sig att jag i botten av en låda hittade en dikt om mig skriven av Olle som avsked när jag slutande årskurs 6 på Södra Skolan i Falun.

Han skrev vid tillfället ett litet poem till varje elev i klassen för det här tilldrog sig på den tiden när lärare hade tid med sådant. Det måste ha varit våren 1982.

Jag tror ibland att jag som barn var en helt annan människa än den jag är idag.  Avståndet till olika stadier i livet ökar ju äldre jag blir, tycks det. Därför tyckte jag det var lite läskigt att läsa min gamle lärares rader om mig skrivna för cirka 30 år sedan.

För de saknade verkligen inte innebörd för mig.

Hurså? Tja, känner du mig personligen så döm själv. Men tänk att en mellanstadielärare efter tre år och genom fyra rader kan fånga kärnan i ens framtida liv. Otroligt. Och inte så lite läskigt.

Fredrik är klassens galante charmör

visar i idrott ett häftigt humör.

Rolig och festlig, ibland han dock stör

artig förövrigt och sjunger i kör. 

Analys?

Tja, någon större charmör har jag väl aldrig varit. Däremot fick jag en annorlunda uppfostran än många av mina kamrater eftersom mina föräldrar hade en annan bakgrund och var lite äldre än många av mina klasskamraters. Detta (som jag har bloggat om tidigare) medförde att jag ofta betraktades som lite lill-gammal.

Kompisarna kallade mig ofta Greven i en förväxling av allmän artighet med noblessens liv och leverne. Tidigt fick jag lära mig att öppna dörren för, bära väskor åt och resa mig inför kvinnor eller jämnåriga tjejer. Att allmän artighet är viktigt ingick i min uppfostran från första stund.

Tävlingsinstinkten ligger djup i mig, vilket kommer till uttryck när jag idrottar. Ett vanligt citat av mig är jag håller inte på med det här för att förlora. 

En del tycker att jag är lite lustig men ibland, påfallande ofta som ung, går jag för långt och övergår istället i dumdryghet.

Körsång, men paradoxalt nog inte i Uppsala, har jag alltid hållit på med.

Nåja, det är som eljest. Vila i frid, Olle Larshans. Jag hoppas din dikt även förutspår mina kommande 40 levnadsår. Därefter kan den kvitta lika.

Personligt

Den bästa komplimangen

av adolphson3 kommentarer till Den bästa komplimangen

Jag älskar filmen Livet från den ljusa sidan. Vad gäller kategorin feel good-filmer är den oslagbar. Kanske kommer sig min uppskattning av att jag faktiskt kan känna igen mig lite i Jack Nicholsons karaktär. I filmen finns dessutom det som måste vara filmhistoriens bästa komplimang: Du får mig att vilja bli en bättre man. Men film är film och verkligheten något annat. Det där med komplimanger är svårt. Både att ge och ta emot. Helst i vårt land, vi svenskar tycks ha svårt både att ge och även att ta emot beröm. En komplimang given vid rätt tillfälle är något enastående för mottagaren. Men det är även härligt att se eller uppleva känslan det framkallar hos mottagaren. Det är saligare att giva än att taga.

I januari uppträdde MDP-kvartetten för Odd Fellows damer, Rebeckorna. När jag konferecierade kunde jag inte låta bli att nämna salig mor som på sin tid var aktiv medlem där. Framförandet gick bra både för både kören och mig själv. Efteråt kom en dam fram. Damen kom mycket väl ihåg mor och vi språkade en stund om henne. Hon hade mycket gott att säga om mor. Jag blev glad, så klart. Men det var framför allt damens sista mening som verkligen rörde mig i det hon fattade båda mina händer och såg mig i ögonen: Tack för att du fick mig att minnas allt det underbara med din mamma. Du har hennes ljus i dig. Jag tror aldrig någon sagt något så vackert till mig, åtminstone inte någon för mig obekant person.

Nåja. Det är ju inte så konstigt att det där berörde mig så starkt. Vi pratade ju trots allt om min mamma. Som tur är har jag en annan Anita i mitt liv: Mina Anita Margareta. Henne tog jag ut på stjärnjakt i december. En stjärna, hennes farmor, hade lämnat ett meddelande till en annan stjärna: sin sondotter. Hon som alltså bär hennes namn. Vi pratade på om farmor medan vi letade efter tecknet. Vi pratade vem hon var och vad hon gjorde i sitt liv. Och så plötsligt.

Pappa! Kolla! Där!

Personligt, Retorik, Spännande människor

Till moster

av adolphson4 kommentarer till Till moster
I fredags begravdes min moster, Lena, på Styrsö. Innan hon gick bort bad hon mig att säga något på hennes begravning. Moster var klar i sinnet och sig själv in i det sista och även om hennes önskan innebar mycket press på mig så finns det lägen i livet när man helt enkelt inte får backa. Detta var ett sådant. Hon utsåg mig.
Härliga moster Lena. Som ena halvan av mor. Bilden, från första halvan av 1960-talet, föreställer från höger Lena, far, Lennart och mormor i trädgården i Halsvik.

Det blev en fin och värdig, om än outsägligt sorglig, begravning med massor av människor närvarande. På minnesstunden efteråt höll jag mitt tal till henne.

—

Hej, jag heter Fredrik och Lena var min moster. Hon har betytt mycket för mig. Moster Lena bad mig vid vårt sista möte i livet att säga något på hennes begravning och vi hann faktiskt till och med prata lite om vad jag skulle säga. Även med en sådan sak hjälpte hon till, lite. Hon hjälpte alla med allt.

Vissa samtal är oberoende av tid och rum. Vi pratade, moster och jag, som om vi i stället för att omges av Sahlgrenska sjukhusets gråkalla väggar som vanligt satt på altanen och tittade ut över Halsvik. Vi pratade om allt mellan himmel och jord: om saker man säger och gör som just där och då verkar så rimligt men som senare framstår som dåligt gjort. Vi pratade om vikten av att kunna förlåta sådana saker. Vi pratade om allt härligt vi upplevt tillsammans för moster Lena hade bläddrat i sina album och konstaterat att vi, Adolphsons, fanns med på nästan varje bild.
 Det samtalet fick mig att fundera mycket. Jag hoppas ni inte tycker det är allt för opersonligt om jag helt enkelt läser det. Annars blir det nog för svårt.
 Svårt är också att säga något om någon som så många har sin alldeles egna varma och personliga relation till. Så jag försöker istället för att tala om hennes liv och personlighet ringa in en känsla jag har burit med mig genom livet och som jag fått till stor del av henne.
På Styrsö har det alltid funnits starka kvinnor. Mormor Astrid, mormors syster Ellen som vi också kallade för moster, min mamma Anita och så moster Lena förstås.
 Aldrig är orden från den gamla psalmen, släkten följa släktens gång, så närvarande som i kyrkan på Styrsö. Där har jag upplevt livets början genom mina barns och deras tremänningars dop, jag lämnade barndomen där genom min konfirmation och jag har också på denna plats sett livets slut genom mormors, morfars, mammas, moster Ellens och nu moster Lenas begravningar.
 Jag tänker lite på Ronja Rövardotters mamma Lovis ord, i Astrid Lindgrens saga, när sagans karaktär Skalle-Pär gått bort: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit. Men jag tänker också på hur viktigt det är, när man förlorat någon älskad, en hustru, en mamma, en mormor, farmor och moster, att få ropa som Ronjas pappa Mattis: ”hon fattas mig!”
Eller som min pappa sa när vi i går klev av båten och i skymningen vandrade bort mot Halsvik: Det känns annorlunda nu, att komma hit, när Lena inte är här.
Det är så viktigt att få sörja och vi sörjer alla på olika vis. Jag sörjer själv genom Harry Martinssons ord; ”Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”
 Så mynnar vår sorg så småningom ut i en annan vacker fras: I ljusaste minne bevarad.
 I vårt sista samtal upptäckte vi, moster och jag, att vi hade en gemensam föreställning om vårt inre mentala rum. Ni vet ett sådant där rum man ibland kan bli uppmuntrad att gå in i för att meditera lite. Vi ser för vårt inre båda framför oss Vassholmen en varm och solig sommardag. Allt är lugnt och stilla.
 Jag blev tidigt i livet präglad av Styrsö och jag vet att det varit bra för mig att präglas av olikheter och andra perspektiv än det kända och invanda. Så långt det är möjligt försöker jag ta med mig och föra över denna inställning till livet till mina barn.
 Om jag tänker på något särskilt ur mosters rika liv med många skratt och härlig samvaro tror jag alltså att det får bli en känsla. Känslan av sommaren 1985. Då gick jag och kusin Stina på konfirmationsläger här på Styrsö. Det var en spännande och lycklig sommar först under mosters vakande ögon sedan tillsammans med mamma och pappa när övriga familjen kom ner från Falun.
 Moster sa till mig, där i sjuksängen, att hon var nöjd med sitt liv när hon såg tillbaka. Det blir visserligen inte alltid som man tänkt sig: mamma och moster tänkte sig en ålderdom tillsammans som de själva sa: som pantertanter. Så blev det nu inte.
Men moster Lena har redan gått en tuff match mot sjukdom och vunnit. Det gjorde hon inte den här gången, men hur mycket kan man begära egentligen? Hon gjorde nog gott hon kunde. Det blev 1-1 kan man kanske säga. Om det nu inte vore för det där med i ljustaste minne bevarad. Där vann hon, hundra och åter hundra gånger om.
 Tänk att kunna få ligga för sitt yttersta och säga så som moster Lena gjorde, att man är nöjd med sitt liv i vetskapen att det också strax är över. Och tänk att kunna vara den som trots svår och obotlig sjukdom ändå klarar att gjuta mod i omgivningen. Hon hade tid och plats även för mig en liten stund trots att tiden var knapp.
 Men så var hon, moster Lena. Det är så talande. Det fanns alltid plats för alla.
 Ja. Nu sitter de väl där uppe någonstans, mormor, morfar och mamma och tar emot sin yngsta familjemedlem. Det är i alla fall så jag ser på det. Vi andra stannar kvar och kämpar på ett tag till. Vi kämpar på som jag tror i deras, de som rest vidare, förhoppning att deras liv inspirerat oss som är kvar på vår egen fortsatta livsvandring.
 Sinnebilden för lycka är för mig en sommardag på Styrsö under 1980-talet. Kanske sommaren 1985. Det har inte bara att göra med att jag var ung och och oprövad då. Målat med den tidens starka pastellfärger och med sommar på Styrsö var livet enkelt att leva och underbart att ta för sig av. Några större problem kände jag ännu inte till. Så kom 1990-talet och 2000-talet och ändrade på det. Släkten följa släktens gång.
 Det här med att våra kära lämnar oss med jämna mellanrum är ett ansvar man som kvarvarande måste ta. Det hör livet till. Man får hantera det, helt enkelt. Så som Ronjas mamma Lovis i sagan om Ronja uppmanar oss. Det gjorde mormor och morfar, det gjorde mamma och moster. Och nu är det vår tur.
 Men det är så svårt. Hur det än är med den saken: nu vilar ansvaret på oss andra att föra vidare en trygg och stabil tillvaro för våra barn och kära. Nu är det vår tur att till dem förmedla en känsla av Vassholmen sommaren 1985. Det där har jag själv inte klarat så bra hittills.
 Nu säger jag till mig själv att jag i mammas och moster Lenas namn, de som gått före mig och så fint krattat manegen inför mitt liv att jag nu ska ska ta över krattan med fast hand. Annars är jag ingen människa utan bara en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta säger i en annan saga av författarinnan med samma namn som min mormor.
På mammas begravning lovade mig moster Lena att söka vara vår moster Ellen om vi så behövde. Detta är vår släkts sätt att lova varandra stöd och stabilitet. Lennart, Stina, Magnus och Henrik med familjer, jag kan nog aldrig, av uppenbara skäl, bli någon styrsö-moster för er, men vill ni ha hjälp, stöd eller bara prata en stund, kan ni alltid räkna med mig och Malin. Då finns vi där. Jag vill bara säga det, även om jag ju väl vet att ni i varandra har ett starkt stöd.
 Nu får den inre bilden ta över. Jag är på Vassholmen en varm sommardag. Kanske är det sommaren 1985. Det enda som hörs är fiskmåsarna som skränar och ljudet av en avlägsen motorbåt ute till havs. Stina läser och själv är jag rastlös för jag har ingen att hitta på något med. Jag funderar över att ta ett bad till. Eller kanske fika lite, om jag får. Mamma, Lena och alla de andra ligger en bit bort och dåsar i värmen. Allt är lugnt och stilla.
 Jag vill avsluta med att läsa Kristina Lugns dikt som hon skrev i samband med hennes väns bortgång och då tänker jag särskilt på dig, käre morbror Lennart. Till dig vill jag från mig och Malin genom diktens ord försöka komma med åtminstone lite styrka och deltagande i det som utan jämförelse måste vara ditt livs svåraste stund.

”Över ensamma och älskade
råder samma lag:
vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett sträck av glömska
över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.”

Vila  i frid, kära moster.

—

 

Vid lyktstolpen mitt i bild ligger vilar Lena i familjegraven.

Personligt, Spännande människor

Jultomten

av adolphson3 kommentarer till Jultomten

Det blev en rätt fröjdefull jul och nyår som avslut på detta, vid en jämförelse, dåliga år. Vi gjorde lite annorlunda denna gång och hängde på trenden att dela upp firandet. Så länge man har en pulkabacke i närheten ordnar det sig. Vi behövde, för återhämtningens skull, göra så. Efter ett par dagar i snön var man återhämtad och kunde fira jul ordentligt. Tänk att det behövs så lite, ändå.

Julstämningen kan i och för sig vara värd att vänta på lite emellanåt. Men när man ser svågrarnas fantastiska pepparkakshus vet man att julen är här.

Sedan skulle det delas ut julklappar så klart. Ett misslyckande i mitt föräldraskap är mina tomtegestaltningar genom åren. Helst min äldsta dotter är, eller har varit, livrädd för tomten. De brutala rumpmas-tomtarna har i min tolkning inte varit särdeles barnvänliga. Malin har givit mig något irriterat ögonkast och undrat exakt vad det är jag inte fattat med konceptet jultomte. Lite sordin har detta lagt på stämningen. Dotter 2 har förövrigt inte förstått skillnaden mellan tomten vi bygger ett hus på och den som kommer med paket om jularna. Vår tomt gillar hon inte då det alltid är smutsigt och jobbigt att vara där. Så värst imponerad av tomtegrejen är hon alltså inte, hon heller. Kort sagt, det har inte varit helt lysande det här med tomteriet. Vare sig här eller där.

Lite orolig var jag sålunda när jag ännu en gång packade upp svärmors numera inte helt för lilla tomtekostym. Nåväl, det fanns inte längre någon undanflykt. Showtime! Och vi vet ju vem, eller hur? Mmm, just det: Adolphson. Sagt och gjort, jag harklade mig och deklarerade med lite för hög röst att jag bara skulle gå och köpa en tidning. Omgivningen himlade sig. Dotter 2 lyfte ett öga från paddan och frågade vad en tidning var för något. Det blev, ja, om inte succé, så nog måste framträdandet jämförelsevis betraktas som en klar framgång. Väl återkommen möttes den tidningsbärande pappan (inget lämnades åt slumpen denna gång) av hänförda döttrar. Pappa! Du missade tomten! Han hade en likadan halsduk som du! Sedan tog dotter 1 mig åt sidan och berättande i förtroende och utom hörhåll att hon trodde att tomten nog var lite kär i mamma. För han PUSSADE henne! Jag återgäldade förtroendet genom påståendet att vi nog måste ge tomten lite svängrum eftersom han har rätt taskiga arbetstider. Sedan sjöng jag lite av ren och skär lycka.

Men allvarligt talat, den här killen måste man ju bara älska. Eller hur?

Trots att det finns så mycket olycka i världen och att allt överflöd här hemma därför ibland fastnar lite i halsen finns det inget som slår känslan av att få göra sina barn glada och lyckliga på julen. När det kommer till kritan är detta den minsta beståndsdelen i tillvaron. För mina barn räknas deras morbröder (mormor och morfar faller mer under samma kategori som föräldrar gör för ett barn som alltid har självklar och oproblematisk tillgång till båda) verkligen in i deras magiska julkänsla. Det är förvisso en lyx att vara flera just på jul. Tur att det finns insatser för dem som är ensamma också.

I går sa min yngsta dotter till mig när jag fipplade med att få på henne den komplicerade bältesanordningen i barnstolen (denna tingest måste vara konstruerad endast för att ge stressade småbarnsföräldrar stroke, krupp eller afasi): Ge inte upp pappa. Man få aldrig ge upp. Ger man upp är man ingen riktig man. Något att ta med sig in i 2013 tänker jag.

Nyåret firades, som vanligt, hemma hos Thuresson tillsammans med fler gamla V-dala vänner. Det blev lyckat så när på beslutet att skicka iväg taxin i tron att man lätt skulle få en ny. Jag avslutar med min favoritbild i nyårssammanhang. Bilden nedan är tagen strax efter tolvslaget nyårsnatten 2004-2005 i Lausanne, Schweiz. Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen, världsomseglaren, bestsellerförfattaren och projekteraren, hade just installerat sig i stan för att gå en sällsynt exklusiv utbildning. Den prestigefyllda skolans elever bestod av människor från världens alla hörn och som första händelse ställde man till med stor nyårsfest. Tideström, som bjudit oss till Schweiz över nyåret, hade oss som gäster. Det blev en intressant kväll om vilken jag ska berätta mer om någon gång. Jag nöjer mig med att här återge en händelse. Efter middagen hängde jag i baren och konverserade med nån som hette Nasser och kom ifrån Egypten och sedan diskuterade jag allsvensk fotboll med en britt och hans bortom räddning uttråkade fru. En kille från Tyskland anslöt sig till sällskapet och undrade artigt: So, what´s youre business mr Adolphson? Min engelska har väl aldrig varit briljant men den håller för salongerna. Nu hade jag tagit något glas (det var ju ändå nyårsafton) och var mätt och behaglig till mods. Någon hade bjudit mig sin bästa cigarr. Jag tänkte inte efter så mycket utan svarade melankoliskt: Oh, my business is history.

Min mening var, som vanligt, att vara lite vitsig. Historielärarhumor. Jag var rätt nöjd med den till synes harmlösa repliken. Vad jag däremot inte uppfattade var att tysken tog mig på orden. Vart jag vände mig resten av kvällen stod alltid någon vänlig själ redo att med deltagande min bjuda mig på vad jag än behagade. Som det visade sig trodde man, eftersom ingen egentligen kände någon ännu då detta var första gången alla på utbildningen träffades, att jag tillhörde någon fin internationell finansfamilj på fallrepet. Alternativt att min fina finansfamilj skickat mig till Schweiz för att få ordning på mina konkursade bolag. Ja, ja, det blev ett riktigt bra nyår och, även om nyårsdagen var lite tungrodd, ett riktigt bra år med Dotter 1:s födelse som höjdpunkt.

Lustigt, men jag har en lite smygande känsla av att 2013 kan bli ett riktigt bra år det med. När allt kommer omkring verkar det dumt att inte tänka så.

Foto, Mat och dryck, Mr Hyde/Neanderthalson, Resor, Sång och musik, Språk

bild 97: livets vatten/avgrundshål

av adolphson2 kommentarer till bild 97: livets vatten/avgrundshål

Redigerad i september 2024.

Med förkortningen MACK avses vanligen en bensinstation där man också kan köpa godis och andra saker. Från början var MACK ett företag, grundat i början på 1900-talet, som sålde bensinpumpar. Efter ett tag kom alla bensinstationer att kallas mack. Ska vi gå till macken? Namnet härrör från begynnelsebokstäverna i grundarnas efternamn och har enligt IKEA-principen bildat ett företagsnamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key.

Förr, så långt tillbaka som under min barn- och ungdomstid, kunde man åka till en mack och få hjälp med sin bil. Idag kan du köpa tusen olika sortiers korvar, godis, porr (edit 2021-06-05: även om de de flesta mackar har gjort sig av med porren numera. Tror jag?), Sven Ingvars-cd:s, ballonger, blingbling, pinka, spela på tipset och tanka. Men sällan få hjälp med några allvarligare bilhaverier. Alla som arbetar med serviceyrken borde prova på att vara i den behövandes position, brukar jag tycka.

Man har lagt ner La Petite Maison, min favoritrestaurang när jag studerade vid universitetet i Aix-en-Provence. Denna smärtsamma upptäckt gjordes vid ett återbesök i staden för ett par år sedan. Där, på restaurangen, lärde jag mig faktiskt att tala franska eftersom jag innan jag behärskade språket i okunskap råkade beställa kalvhjärna. Kan någon skicka senapen? Att kunskap är makt lärde jag mig där och då.

På La Petite Maison fanns det, när jag en gång i ensamhet frekventerade stället, en gammal dam och ett piano på vilket den gamla damen spelade Je ne regrette rien bara för mig. En kypare bjöd oväntat på på en Galloise och en Dry martini. Varför? Jo, eftersom jag varit där tidigare ett par gånger och då med en kvinna (min resekamrat Jessica, men det visste ju inte personalen på restaurangen) men nu åt ensam antog de att jag hade hjärtesorg. De betraktade mig som stammis och ville ta hand om mig. Jag tror det där är mitt livs bästa middag. Ensam, på en restaurang i södra Frankrike. Och även om jag tämligen omgående slutade röka franska cigaretter betraktar jag än i dag Dry martini som king of drinks.

Jag undrar för övrigt om inte världens bästa jobb vore att vara inköpsansvarig på ett reseföretag. Alltså att få resa jorden runt och avgöra eller upptäcka platser för bolaget att satsa på. Platser med restauranger som La Petite Maison.

Vi förändras alla under resans gång och vi påverkas när vi stannar till vid livets mackar. Jag är inte längre riktigt samma människa som den som en gång tog studenten i Falun, gjorde lumpen i Enköping och studerade i Frankrike. Jag träffar ibland, inte så ofta numera, människor som jag kände förr. Personer som jag i vissa fall inte träffat sedan aktuellt sammanhang. Det är ofta ett sjå att övertyga dem om att jag inte längre är den odräglige typ de en gång lärde känna. För jag var ofta dryg, inser jag när jag som vuxen blickar tillbaka. Det kanske jag fortfarande är, ska medges. Värst var jag nog på gymnasiet och när jag gjorde lumpen. Kunde jag, lite som i reklamfilmer för pensionssparande, träffa mitt unga jag idag skulle jag ta mig själv i kragen och läxa upp mig.

Fast det är inte bara negativt att bli kapprustningen av det förflutna. En gång klev jag och barnens mor in på en amerikansk hamburgerrestaurang här i Falun. Adolphson! vrålade genast en vagt bekant person vid ett av borden. Det visade sig att det var en gammal lumparkompis som studerat flera år på högskolan här och länge väntat på att få träffa mig. Stan är ju inte så stor, menade den godmodige torsbysonen. Han framhärdade rätt länge i att försöka övertyga min tämligen skeptiska hustru om hennes mans förträfflighet. Din man var en legend i lumpen – han är en sådan man berättar vandringssägner om! 

Lumpen

Hur har ditt liv sett ut de senaste åren om allt du pratar om är en arrogant och självgod fåne försökte jag lite lamt replikera men möttes av skratt och ett bestämt avvisande av mitt diskreta försök att ta maten med mig hem. Här skulle catchas upp. Och det var rätt kul, tyckte till och med Malin senare. Hon fick med sig mycket att dra fram vid lämpligt tillfälle.

Jaja, ack du ljuva medelålder. Jag har, kan jag konstatera vid en tillbakablick, gjort så mycket dumheter. Men här är jag nu, i alla fall, och försöker göra lite gott också. Även om jag ibland får återfall. En gång för ett par år sedan höll jag ett födelsedagstal för en person. Bland åhörarna fanns en av mina gamla lärare. Alla var efteråt nöjda med min vittra och underhållande insats. Det blev ett bra högtidstal och föremålet för det blev också nöjd. Den gamle läraren kom fram efter ett tag och nickade uppmuntrande. Så där bra var du inte i skolan sa han med ett tvetydigt leende. Inte du heller, svarade jag varpå vi gick åt var sitt håll. Eller det gjorde vi ju inte. Vi skrattade båda.

Det är resan som är målet.

Personligt, Retorik, Uppsala/V-dala

Återträffsgask

av adolphson3 kommentarer till Återträffsgask
Med viss kontinuitet håller Västmanlands Dala nation, platsen för mitt 1990-tal, återträffsmiddagar för sina gamla medlemmar. Jag och Malin fick i går möjligheten att träffa precis hur många av våra gamla vänner som helst. Det var lapp på luckan, stora salen var fylld till bredden, vilket innebär 360 gäster. Nationen gjorde oss inte besvikna. Det levererades service och underhållning på hög nivå. Och, mitt bland all briljans, fick även undertecknad en chans att bidra. 
 
 Det känns inte helt fräscht att stå vid samma pissoar tjugo år senare bredvid en flintskallig kille och få höra att man fått några gråa strån.
 
Inspektor, kuratel och landsmän! Kära vänner!
 
Vi vet ju alla hur det är, Kalle Anka åldras inte, det är bara du själv som blir äldre. En dag, blott ett ögonblick i sänder. Och så plötsligt är man en kuriös anakronism, den i egna ögon främste bland gelikar. Det är lite som när Arne (inte Anka, utan Weise) märkt av ålderdom släpade sig in i studion för att ännu en julafton tända ljuset. Svenska folket upprördes. Var Arne full? I TV? På självaste julafton! Näe. Han var bara lite gammal.
 
På samma sätt återvänder generationer hit till nationen för att ännu en sista gång få njuta av att tända flitens lampa. Men jag vill komma med en varning: Steget mellan flitens lampa och sliten slampa är inte så stort som man lätt festas att tro mitt uppe i sin stora ungdomliga briljans. Så när ni yngre ser någon av oss äldre vobbla omkring här i nationshuset med ett tomt GT-glas i handen, vilket vi enligt reccebalkens principer vill att ni yngre ska fylla på, vet sålunda att vi inte är fulla. Vi är bara lite gamla. En av mina inspirerande föreläsare på historicum inskärpte tydligt vikten av att aldrig påstå att det var bättre förr. Man får inte använda denna totalt meningslösa fras, helt enkelt för att den inte stämmer. Den är alltid felaktig som tes, problematisering eller allmän filosofisk floskel.
 
Jaha, och vem är jag då? Om jag nu inte var bättre förr, menar jag. Tja, dagens kuratorer ville inte i onödan uppröra 90-talisterna med en massa nymodigheter: Man slängde in Barbapappa, eller mer verklighetsnära, en sliten slampa som bränner sin själ på den kommunala landsbygdsskolans pedagogiska altare. Jag är inte bitter. Det är helt okej. Men det är inte som på 70-talet när jag en gång var arg på far och upprört sa till honom att jag hoppades att han får sparken. Det skrattade han gott åt och berättade länge som en lustig anekdot vid middagar för familjens vänner. För på 70-talet var det som landstingsanställd fullständigt omöjligt att få sparken.
 
Det var i alla fall jag som var nationens Förste Kurator mellan Benjamin Netanjau och mannen med gummiansiktet, han som istället för att hålla tal på gasker, som ju Förste Kurator annars plägar, blev plakat och svingade sig iförd en orangutangmask högt upp bland almarnas grenverk. Det är okej, du kan ta av dig masken nu, Martin. Det är så länge sedan, det där. Åh, förlåt. Du är bara nyvaken. My bad. Men du kan väl ställa dig upp och vinka lite till folket så vi ser vem du är?
 
Det gäller att kunna snacka med kidsen, och det kan ju jag. En kollega berättade i förtroende att han en gång, för att koneckta lite med gymnasieungdomarna, köpt ett par jeans. Eftersom jag allmänt höll vederbörande så som varandes ett veritabelt praktarsel var min undran uppriktig när jag frågade vilket märke han valt. Hans svar kom som en pisksnärt: Jeans, sa jag ju.
 
Så sätter jag mig i tidsmaskinen och färdas genom slumpens skördar. Det är i dagarna ganska precis 20 år sedan jag, eftersom jag nu ändå var i stan, slank in på ett upprop i Historia, kände igen en kille från Falun, följde med honom på Cafe Alma och sedan skrev in mig på V-dala. Och vad som därefter hände. Du kan väl också ställa dig upp och vinka lite, Magnus?
 
Så sögs jag in i nationens magi. Först slog jag ner mina betongskinkor på stolen för tyska i Biblioteksutskottet med enda merit att ha på recceinformationen böjt det tyska ordet för att ringa korrekt. Nu kommer jag bara ihåg en böjning: telefoniren. För att nationen, föreningen eller hembygden ska leva måste man aktivt jobba med med kontakt.
Det var nationen bra på under 1990-talet. Man hade ett fint kontaktutskott. I det utskottet fanns det ett år en chef som var en jävel på det här med kontakt. Så när Magnus skulle ha avskedsfest när han skulle åka till Afrika fick jag välja vem jag ville sitta bredvid. Jag siktade mot stjärnorna och frågade lite blygt efter Malin Tivander. Jag fick sitta bredvid henne. Och vad som därefter hände: Avbetalningar, nedfällda toalettringar, bilringar och påsar under ögonen. Och kärlek. The love of my life. Du kan väl också ställa dig upp och vinka du med?
 
Hörrni, Oavsett om man bor i Stockholm, pendlar, trängs på perronger, motiverar sitt lilla vardagshelvete med att det finns ju i alla fall fina föreställningar och schyssta restauranger att besöka, lägger 80 % av sin disponibla inkomst på att bo, eller bor i Dalarna, täljer trähästar, så att säga, njuter av den påstådda tystnaden, skjuter varg, putsar graningekängor eller bränner turistbyrån, kan man se på nationens uppenbara värden utifrån dessa olika horisonter. Vilka horisonter talar jag då om?
 
I början av 1870-talet examinerades den första kvinnliga studenten här i Uppsala. Det var långt efter Gunnar Wennerberg, det. Hon hette Betty Pettersson kom från Gotland. Sen åkte hon hem och blev lärare. Jag identifierar mig faktiskt lite med Betty. Sådana där saker som många av oss numera tar för självklart: lika allmän rösträtt, kvinnors närvaro vid universitetet eller lika lön för samma arbete, är faktiskt inte självklarheter. Varken här hemma eller ute i världen. Att få studera är en vacker sak. De flesta i Sverige kan idag få den möjligheten. Många av dagens studenter verkar dock inte ta sig tid att likt generationer av deras föregångare även bejaka den delen av Uppsala som nationerna erbjuder. Hur är det möjligt? Det var bätt…nä. Bort.
 
Jag är helt övertygad om att vår samtid också för framtiden erbjuder hårresande exempel på övergrepp och diskriminering. Det är bara det att vi är hemmablinda i vår egen tid. Det var man inför riksdagsvalet 1921, avkriminaliseringen av homosexualitet eller tanken att dela lika på föräldraförsäkringen. Saker många av oss idag tar för självklara. Vi vill i förstone ha det som det alltid varit. Innan Åsa blev bibliotekarie, vinka Åsa, var det närmast självklart att bibliotekarien var man. Jag tänkte inte så mycket på det, liksom. Vi behöver nationerna för att mötas utanför lärosalarna. Att hjälpa varandra att få upp våra Sylvester Stallone-ögonlock lite ibland. Studier är en sak. Att dela en back dalastark alternativt Loranga i ett läsrum kl 03 en annan. Jag tror det är lättare att inte bara se kvinnan, muslimen eller republikanen utan människan bakom för den som tar sig tid att ta vägen via nationen på sin väg genom universitetsstudier.
 
Sakta steg jag i mitten av 90-talet mot maktens höjder: sånganförare, dalpelle, biträdande skitstövel och under två år skitstövel. En fin tid. Jag avslutade det sju åriga dundrande kalaset ett par trappor ner som vi på 90-talet lite skämtsamt sa om allt som hände utanför biblioteket. Jo förstår ni, då hade vi ett evenemang som hette ett par trappor upp… ja. Ni fattar. Inte så roligt, egentligen, så här 20 år senare. Jag var alltså nationens Förste Kurator 1997-1998. Ni som var andrekuratorer, klubb och gilleverk, ekonomichef, sånganförare, aktiva i utskott eller bara hade jävligt roligt då kan väl också ställa er upp vinka ni med. Ta lite på varandra och nicka lite i förtroligt samförstånd. Vi är ju alla nästan släkt.
 
Jaha, för att avrunda lite, det är väl som Ove Bengtsson en (vinka!) gång sa: det är häftigt att komma från Dalarna men inte att bo där. Eller är det häftigt att komma ifrån Dalarna? Jag blir aldrig klok på det det där, så det är väl bäst att jag bor kvar. Jag vill avsluta med att rikta ett tack till min kära nation för allt du givit mig. Tack för alla människor och erfarenheter du genom din existens låtit mig präglas av. Och tack att vi får komma tillbaka hit ibland. Lycka till i framtiden.