adolphson

Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola, Spännande människor

In loco parentis…

10 maj, 20158 maj, 2025av adolphson5 kommentarer

… betyder ungefär istället för föräldern. En person – eller institution – ska agera i bästa intresse för tredje hen. God hen, anhörig, myndighet, lärare eller juridiskt ombud.

Min lillasyster sa någon gång att efter att vår mor gick bort blev jag någon sorts ställföreträdande förälder tillsammans med far.

Min lillasyster är död. Hon somnade in på Ersta diakoni i sviterna av lungsäckscancer 23.45 på onsdagsnatten. Jag är helt förkrossad.

Hennes bortgång är ännu alltför smärtsam att nämna något om vidare – men jag kan säga så mycket som att hon var mig en vida överlägsen skribent. Hon skrev på officiella uppdrag och hade självfallet en egen blogg.

Inte så illa för en lekhen.

Sålunda tänker jag att hon ändå ville att jag skulle fortsätta babbla på om allt mitt sedvanliga nonsens, om ditt och datt, högt och lågt, och inte hålla på och gråta ihjäl mig över svunnen tid eller en förlorad framtid.

So here goes.

—

OECD har sagt att jag är en dålig lärare och att mina elever är lata. Man borde kanske ge föräldrar coachning istället, tänker jag. En kurs i att inspirera istället för att pressa, att lyssna istället för att tala, att ta in istället för att diktera.

OECD slår vidare fast att det går allt sämre för landets skolsystem. Men ett utbildningsväsende kan aldrig vara bättre än de som verkar i det, alltså lärarna.

Det är tydligen okej med läxhjälp om Röda korset håller i den men helt fel om ett elakt riskkapitalbolag erbjuder samma tjänst. Här har kanske OECD en poäng: behövs läxhjälp för att klura ut mina läxor är jag i sanning en dålig lärare.

Oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt förblir jag alltså en dålig lärare.

Men istället för att gnälla på mitt jobb tänker jag på änglarna som tog hand om min syster. De som jobbar i vården är värda all respekt och mer av samhällets resurser. Jämfört med dem är jag faktiskt vare sig mer eller mindre än en dålig lärare.

—

Min vän på socialtjänsten har lärt mig att ett sätt att hjälpa barn som far illa är att uppfinna ett hemligt signalsystem för att barnet ska kunna visa att något är fel utan att den anhörig som kan vara upphovet märker något. Det kan handla om en bakochfram-vänd nalle. Då vet socialtjänstepersonen att något är fel.

De som hjälper barn som har det svårt är bättre än dåliga lärare. Alltså bättre än jag.

Min syster hade sin lilla nalle Haderittan hos sig när livet tog slut. Vi, barnen Adolphson, är uppvuxna med Owe Thörnkvist dikt…

Haderittan satt på taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sig, Haderittan finns ej mer

…genom fars underliga förmåga att minnas bagateller. Plötsligt slog dikten mig i mellangärdet med full kraft och den lilla nallen slog stort larm. Nu är sorgen här, sa den. Gör dig redo, för nu är den här, sorgen.

Plötsligt ville jag slita nall-jäveln i bitar. Men den såg så fin ut där den satt på hennes axel lutande mot samma kudde som hon. Jag sjönk tillbaka i stolen igen, och mörkret tilltog.

—

Några elever hade upptäckt musikalen Sound of Music. De var hänförda och jag tänkte att det är intressant att denna härliga film från 1965 fortsätter fånga publik. Jag berättade engagerat om baron von Trapp, gestaltad av Christofer Plummer i filmatiseringen av Sound of music, som i verkligheten var en österrikisk ubåtschef under första världskriget.

Eleverna tittade klentroget på mig och meddelande korthugget att sådant där behöver man faktiskt inte veta. Jag antar att de har rätt och att jag in the end of the day är en dålig lärare.

Vare sig mer eller mindre.

Min syster gillade musikaler, schlager och en hel del annan musik. Ofta genom åren samlades vi till TV-soffans samvaro under årets schlager-veckor. Kunde vi inte träffas fysiskt hade vi kontakt via cyberrymden där låtarna kommenterades och skrattades åt.

Ofta hade vi samma smak. Den här gången rådde ingen tvekan: Mariette Don´t stop beleving för vad annat kan jag göra, sa hon lite vemodigt.

—

Det finns en populist i Holland vars namn uttalas Stjärt Vilders. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade jag och min lillasyster skrattat gott åt. Om hon suttit bredvid mig nu hade vi skrattat. Men det gör hon inte.

Det är så vi ofta gör i vår familj, vi skrattar åt enfalden.

—

Den sista tiden.

Du log ofta och du höll ut, fast du visste att klockan var slagen.

Du var ledsen för all sorg du visste du skulle åsamka genom din allt för tidiga bortgång.

Det finns inte någon som kan ersätta din plats hos din älskade Marie, hos din gamla pappa eller dina bröder, svägerskor, brorsdöttrar eller många vänner.

I sorgen finns ingen in loco parentis.

Vägen till Lovis i Mattisborgens pragmatiska inställning till tillvaron känns lång, så lång: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit.

Något av det sista du sa var att jag ville leva vidare men min kropp ville inte.

—

Det blev svårt att inte tala om henne. För svårt.

Nu gråter jag, igen.

Är det så här det ska vara nu?

Historia, Jämställdhet, Retorik, Spännande människor

Aspasia

24 april, 2015av adolphson2 kommentarer

En av få kända kvinnor i antikens Grekland heter Aspasia (ca 470 – ca 400 f.v.t). Givetvis (sagt med en lite sarkastisk underton) mest för att haft ett förhållande med den store Perikles (som jag tidigare bloggat om).

Aspasia föddes i staden Miletos i dagens Turkiet och lite är känt om hennes bakgrund utöver att hon var rik, vacker och bildad. Hon flyttade till Aten där hon startade en bordell.

Aspasia och Perikles fick en son tillsammans. Det finns en film från 2012 om detta kärlekspar som jag inte sett.

Hon var i samhällslivet verksam som hetär. Denna kvinnogrupp roade de atenska männen med sång, flöjtspel och spirituella samtal på festerna. Men även prostitution ingick i det livet.

Prostitution hörde till samhällsbilden – då som idag – och var paradoxalt nog det enda sättet för kvinnor att behålla något av sin frihet och kunna delta i umgängeslivet utanför hemmets väggar.

Som gift var kvinnan helt förslavad i Aten under demokratins födelse.

Aspasias bordell lockade hur som helst samtidens stora filosofer, retoriker och statsmän för att diskutera filosofi och politik. Hit kom Sokrates och alltså Perikles.

Hennes hem blev ett intellektuellt högsäte i Aten och trots att det mer eller mindre rörde sig om en bordell tog många män med sig sina fruar att lyssna till vad Aspasia tyckte och tänkte.

Aspasia har också framhållits som den första kvinnliga retorikläraren. En del menar att hon är förebilden för det grekiska dramat Lysistrate.

Trots att hon inte var ifrån Aten – och alltså inte kunde bli medborgare eller ta del av det demokratiska styrelseskicket (vilket inte spelade någon roll eftersom kvinnor ändå inte omfattades av den antika demokratin) – och därmed inte lydde under dess lagar, hade hon tillgång till offentliga talarforum i staden tack vare sitt förhållande med den politiskt högt uppsatte Perikles.

Eftersom hon inte var från Aten kunde de inte gifta sig men de levde ändå tillsammans som en sorts antikens första sambor. Därigenom utmanade de samhällsnormen.

Perikles gjorde något så ovanligt som att behandla henne som en jämlike och värdesätta hennes råd vilka han ofta frågade efter. På så vis fick hon inflytande i stadens styrelse.

Det var i det närmaste samhällsomstörtande att konversera med en kvinna offentligt. Perikles och Aspasia visade också sin kärlek offentligt genom ge varandra kyssar när de tog avsked eller när de träffades efter att ha varit åtskilda.

Någon historiker har kallat Aspasia för historiens första first lady.

Perkles försökte förgäves förmå folkförsamlingen att erkänna hans son som atenare och därmed ge honom medborgarskap. Men eftersom Aspasia var utlänning avslogs detta. Efter Perikles dött ändrade man beslutet som en hyllning till Perikles och hans betydande insatser för Aten.

Givetvis (sagt med samma sarkasm som ovan) gick Aspasia inte ostraffad. Hon blev anklagad för att manipulera stadens kvinnor att ge stöd åt Perikles och fick, enligt vissa källor, även försvara sig i en rättegång för gudlöshet (en anklagelse vi också känner igen från rättegången mot Sokrates).

Största problemet var dock hennes uppenbara inflytande över Atens styrelse via Perikles. Utlänning, kvinna till på köpet, nej, så ville dåtidens demokrati inte har det.

Och hur mycket har hänt, kan man undra ibland.

Sokrates för sin filosofi, och Aspasia av ovan angivna skäl, fick stå ut med mycket offentligt spott och spe. Sokrates uppskattade dock Aspasia och via Platon finns en argumentation om mer jämlikhet inom äktenskapet bevarad:

(Sokrates skev inte ner sina tankar och yttranden – hans främste elev och biograf Platon är det närmaste vi kommer Sokrates i källorna).

If your neighbor had gold that was purer than yours,” Aspasia asked Xenophon’s wife, ”would you rather have her gold or yours? ”Hers,” was the reply. ”And if she had richer jewels and finer clothes?” ”I would rather have hers.” ”And if she had a better husband than yours?” At the woman’s embarrassed silence, Aspasia began to question the husband, asking him the same things, but substituting horses for gold and land for clothes and asking him finally if he would prefer his neighbor’s wife if she were better than her own. At his embarrassed silence, reading their thoughts, she said, ”Each of you would like the best husband or wife: and since neither of you has achieved perfection, each of you will always regret this ideal

Efter Perikles död 429 fvt. levde Aspasia med en högt uppsatt militär och fick (troligen) ytterligare en son. Man vet att hon var död vid tidpunkten för Sokrates avrättning 399 fvt.

—

Källor:

Historys´s women

Hans Nyström ”Perspektiv på historien”

Tom Holland ”Marathon”

—

Relaterade blogginlägg:

Perikles

Skola

Dubbelt utanförskap

17 april, 2015av adolphson

Ibland möter jag elever som verkligen inte vill läsa historia. De har relativt sällan något särskilt emot just ämnet historia – det är i stort sett en ovilja mot alla teoretiska ämnen det handlar om.

Ofta är det en problematik som går tillbaka igenom hela deras skolgång. De har inte lärt sig skriva eller läsa ordentligt. De har alltid misslyckats och därmed känt sig utanför. Ibland finns det en djupare problematik med i bilden, ibland inte.

Varenda minut i ett klassrum är en plåga för dem. Det handlar om att fly vid närmste givna tillfälle. Vissa av dem är duktiga på att skapa något estetiskt eller praktiskt och kan på så vis stå ut med övriga ämnen.

Vänder man ryggen till är de på rymmen. Ibland sitter de alldeles utanför klassrummet och tittar uttryckslöst framför sig. Frågan varför möts av en nedslagen blick, suck, och så travar de långsamt in igen.

Jag brukar i allmänhet komma rätt väl överens med dessa elever, men det går inte att framhärda i att få dem på något sätt intresserade eftersom deras skolgång enbart består i att misslyckas.

Varje minut påminner dem om misslyckande.

Detta kan inte beskrivas på annat sätt än som att befinna sig i ett helvete.

Jag lägger all min tid med dem på att bryta denna känsla. Men jag har en livstid emot mig och är ofta chanslös.

Eftersom de inte får godkända betyg får de inga jobb. Utanförskapet fortsätter. Och detta är de ofta väl medvetna om långt innan studenten. Hur en möjlighetshorisont ser ut för en sådan individ är kanske inte så svårt att räkna ut.

Min lösning? Tja, det vete tusan. Inte fler nationella prov eller betyg från fyran iallafall.

Men de resurser vi lägger på att jaga, rapportera, ha möten, specialpedagoger (i den mån sådana existerar), ta fram extra uppgifter borde kunna användas bättre.

Kanske en kort praktiskt utbildning, där enbart svenska och matematik ingår och med riktigt skickliga pedagoger, på ett år eller så, hjälper individen till att utföra enklare arbetsuppgifter på en arbetsplats.

Jo – jag vet – de enklare jobben blir allt färre. Men ändå tycker jag inte att man kan tvinga alla människor igenom ett skolsystem.

Det är inte verklighetsförankrat.

Människor har olika typer av intelligens. Vissa har fotografiskt minne, andra skapar. Några har social kompetens. Ett lands utbildningsförfarande bör ta hänsyn till sådana faktorer.

Min personliga övertygelse är att vi kunde få färre arga, människor i ständigt utanförskap och därmed färre extremister.

En sak vet jag: om jag år ut och år in tvingades gå till en plats där jag ständigt misslyckades skulle jag också krypa längre och längre in under mössan och i täckjackan.

Vi kommer aldrig att dö.

Film och TV, Spännande människor

Philip Seymour Hoffman

15 april, 2015av adolphson

Ibland händer det att jag och Den Änglaljuva lyckas se en film. Vi har tittat mycket på film i våra dagar men sedan Vildvittrorna blivit större har det blivit mindre av den varan.

I helgen lyckades vi se del 3 i Hunger games.

Mest ville jag se den filmen eftersom det sannolikt är det sista nyproducerade jag ser av en av mina absoluta favoritskådespelare Philip Seymour Hoffman. För han är död.

Jag inser att det bara är att stämma in i hyllningarna och påsråendet hur sorgligt det är med överdoser – det gäller ju oavsett offer givetvis.

Men hans skådespeleri är…ja, ren och skär njutning. Jag länkar nedan till de filmer jag själv sett och verkligen uppskattat.

Flawless

Magnolia

The Talented Mr. Ripley

Sannolikt lär han bli ihågkommen för Capote för vilken han 2006 fick en Oscar för bästa manliga huvudroll

En personlig favorit är Before the Devil Knows You’re Dead

Charlie Wilsons war

The master

Och nu får jag inte se honom mer. Jag är så sorgsen. å andra sidan är ju det fördelen med film – man kan se dem hela tiden.

—

Länkar:

Tio minnesvärda scener

The epic uncool of Philip Seymour Hoffman

Relaterade blogginlägg

And the Oscar goes to

And the Oscar goes to 2

En bagge

Film och TV, Spännande människor

Bagge

13 april, 2015av adolphson1 kommentar

På grund av tekniska problem (konvertering från plattformen Blogger till WordPress) kommer här ett inlägg från 2012 i ny tappning.

—

Svenska skådespelare får en egen topplista, en för damerna och en för herrarna. Enligt dessa listor framgår att svenska aktriser generellt är bättre än sina manliga kollegor då kvinnorna i högre utsträckning tar sig upp på den internationella listan.

Allt enligt Adolphson, förstås.

Damerna först:

9. Lena Endre. Är lite för samma-lika i sina olika roller för att komma högre på listan – men är en av våra skickligaste och flitigaste filmskådisar.

8. Pernilla August. Var det ett misstag att spela Anakins mamma? Nej, det var coolt. Pernilla regisserar numera också. Den här måste man se någon gång.

7. Lena Granhagen. Inte bara en sagotant. Jag rekommenderar Glasblåsarens barn.

6. Lena Ohlin. Finns närmare presenterad på den internationella listan.

5. Greta Garbo. Finns närmare presenterad på den internationella listan.

4. Siw Ruud. Har spelat mycket teater och en del barnprogram. Här en länk till en av de bättre adventskalendrarna. Kanske är det därför jag gillar henne så mycket?

3. Margareta Krook finns närmare presenterad på den internationella listan.

2. Ingrid Bergman finns närmare presenterad på den internationella listan.

1. Ingrid Thulin. But of course – här.

—

Och så herrarna:

16. Shanti Roney. Trots att han gjort mycket bra, mest som gangster, får man också så ut med att det drivs med en om man är kändis. Många gillar att göra parodi på Shanti.

15. Ingvar Hirdwall. Numera sorgligt (er)känd som grannen i Beck-filmerna, alla tjugotusen. Men se Kejsarn av Portugallien som många anser är det bästa han gjort på film!

14. Sven Vollter är en annan skådespelare som det också drivits en del med. Det här är roligt. Annars har han gjort mycket bra. Jag tror förövrigt att upplösningen på Raskens fortfarande innehar tittar-rekord i Sverige. Fast på den tiden var inte utbudet så stort.

Efter att Sven kommit ut som stalinist är han inte helt stekhet i mina ögon.

13. Lennart Hjulström. Ser man i klippet från plats 15. Har en fantastiskt stor produktion bakom sig på såväl Dramaten som på film.

12. Rolf Lassgård. Ingen närmare presentation nödvändig. Håller på Brynäs, vilket drar ner omdömet.

11. Peter Stormare. Mer internationellt erkänd än man kan tro. Och med en intressant bakgrund. Har börjat göra mer svensk film igen, för vilket man tackar. En märklig grej är hans utbrott på svenska i en av Jurassic-filmerna.

10. Thommy Berggren. Håller mest på med teater men har filmat med storheterna Bergman och Wideberg. Är en underskattad skådespelare i mina ögon. Spelade huvudrollen i SvT:s briljanta inspelning av Gösta Berlings saga från 1986 (tror jag det var).

9. Krister Henriksson. Har numera fallit i Wallanderfällan, but why, undrar man. Annars, kan det här vara något?

8. Johan Rabaeus. Spelar just nu (tror jag) Den Girige på Dramaten. Han spelar också pappan i den våldsamt överskattade filmen Ondskan.

7. Stellan Skarsgård. Stellan är numera en etablerad Hollywood-skådis liksom flera av hans barn. Men har man inte sett Den enfaldige mördaren så…. Även filmen God afton, herr Wallenberg är mycket sevärd.

6. Georg Rydeberg. För en äldre publik (ja, det är väl jag det) är han välkänd. Han läste även Nyårsklockan så fint en gång i tiden.

5. Thorsten Flinck. Alldeles nyss känd i mello-sammanhang, och i övrigt skandalomsusad. Men han har faktiskt sjungit förr. Själv såg jag honom i Gustaf III i en legendarisk föreställning på Uppsala stadsteater en gång, något jag ska berätta om vid tillfälle.

4. På en delad fjärde plats finner vi Jarl Kulle och Börje Ahlstedt. Jag gillar visserligen Kulle bättre, men båda dessa herrar har gjort mycket bra svensk film. Jag har tidigare länkat till ”filmernas film” men gör det igen för jag kan inte låta bli. Scenen är så gudomligt bra.

3. Max von Sydow. Han höll på att få en Oscar nyss, och det borde han ha fått. Evig blev han emellertid långt tidigare. En skådespelare som spelat så mycket mer än bara gamla nazister.

2. Erland Jospehsson. Det är för mig fullständigt omöjligt att lyfta fram något enskilt från en enorm skådespelargärning. Man får själv finna sin favorit.

1. Och så på första plats: Ernst Hugo Järegård. Han är den störste. I alla händelser är han min min favorit – i världen. Hans roll i Lars von Triers Riket – i synnerhet monologen på sjukhusets tak – är klassisk.

Serien Skånska Mord hör till höjdpunkten i hans karriär och även bland det bästa som gjorts i Sverige i hyfsat modern tid.

Och ska man som artist ägna sig år kommersiella intressen kan man göra det som Ernst Hugo. Hatten av för en skådespelare i en klass ytterst få kommit upp i.

Historia, Retorik, Skola

Synonym

7 april, 2015av adolphson

Eleverna har fått en uppgift att hålla ett argumenterande tal.

Jag har sneglat lite på kriterierna för gymnasiekursen Svenska 3. Där framgår att eleven bör ha ett medvetet urval av olika språkfigurer och bland dessa verkar det som om tillämpningen av synonymer är lite extra lurig för eleverna.

—

Synonym betyder ungefär tolkning av och innebär i princip att det finns flera ord med i stort sett samma betydelse.

Det retoriska valet innebär att välja passande synonym (eller metafor) för att uppnå maximal effekt. Kunskap inom det aktuella språket är, från A till Ö, rätt väsentligt.

Det går inte att tillämpa retorik utan rätt goda språkliga kunskaper – gärna inom flera språk.

Inom retoriken handlar användandet av synonym om att ge sitt framförande en snyggare utformning. Vissa ord är ju mer högstämda, värdigare, smakfullare än andra. Vissa låter även bättre när de uttalas eller sätts ihop med andra ord.

Synonym utnyttjas på olika sätt. I sammanhang där vi blir rädda, arga eller upprörda passar ord som i allmänhet inte är trevliga att lyssna till. Men oftast brukar tydliga ord, samt ord som anses behagliga att lyssna på, vara att föredra.

Anständiga ord är alltid bättre än förolämpningar och slang eller svordomar hör inte hemma i ett bildat språk. Fast inga regler utan undantag och det gäller ju att känna till när man ska bryta mot reglerna.

Det som är storlaget vid ett tillfälle är kanske bara svulstigt eller högdraget på ett annat. Ett oväntat användande av könsord kan vara ett tecken på Touretts syndrom eller ett medvetet val av etikettsbrott.

Om man plötsligt använder ett enkelt ord i ett högstämt hyllningstal – exempelvis svär under nyårsklockan på tolvslaget på Skansen – sticker detta ut som ett fel eller misslyckande på grund av tillfällets högtidliga inramning.

I vissa fall kan svåra akademiska ord, eller gamla språkformer, vara ett tecken på högtid eller bildning medan orden vid någons köksbord får den som använder dem att framstå som en uppblåst pajas.

Svårast är att uppfinna nya begrepp eller ord. Oftast sker det genom den (i mitt tycke onödiga) anglifiering som kommer till oss via den amerikanska kulturen. Men även auktoriteter kan göra detta som språkrådet, SAOL med flera.

—

Varför håller vi på med det här – det är ju svenska!? säger några av eleverna som anar argan list. Och det har de ju alldeles rätt i. Allt är svenska. Allt är språk. Närmare bestämt matematik.

Takt, ton, klang, längd och höjd.

Jag uppmanar alla, helst mina barn, att lära sig svenska och matematik. Det är basen för all kunskap. Svenska och matematik måste man lära sig. Allt annat kan man läsa sig till.

Men för att svara på frågan: vi gör det för att lära oss tillämpa (historiska) kunskaper. De flesta kan dunka in mycket i huvudet för att sedan vomera fram något svar på ett prov. Men att skriva en akademisk uppsats eller driva en argumenterande tes i muntlig form det är något annat.

Huvudet är en sak, men hjärtat (känslan, patos) måste vara med. Uppgiften syftar till att eleverna får öva sig i att driva en fråga och stå för en övertygelse och att argumentera för den.

Historia är ju, när allt kommer omkring, en produkt av människan. Alltså syftar uppgiften till integritet och kritiskt tänkande. Här med hjälp av historiska kunskaper. För så fungerar ämnet i händerna på all världens makthavare och institutioner.

Hävdar jag.

Resor

There and back again

6 april, 20159 juli, 2019av adolphson

Vi har ännu en gång varit i Bydalen över påsk.

I Oviksfällen, belägna mellan Åre och Östersund, ligger Bydalen. Här gifte jag mig och här har den Den Änglaljuvas familj hängt i 50 år.

Det är alltså en bra plats, detta. Knappt några människor i backarna, prisvärt och bra skidåkning. Och här har de lärt sig att åka allihop. Nu var det Vildvittra 2:s tur. Det gick över förväntan.

Vilken stil hon har. Det tar tid för henne – det har det alltid gjort – men när hon hon väl lärt sig något gör hon det ordentligt. Jag är så stolt.

Hon berättade för mig att hon bara bestämde sig för att kunna och plockade fram det ur huvudet. Sedan frågade hon om hon kunde få mina skidor när jag dött. Jag lät förstå att vi nog skulle kunna komma fram till någon sorts arrangemang därvidlag.

För den som gillar afterski – och det har väl jag aldrig gjort egentligen, iallafall inte det musikaliska innehållet i denna umgängesform – finns här en länk. Möjligen bör afterski-fanatikern välja annat vattenhål.

—

Det finns alltid etiska överväganden att göra när man reser. Samma sak gäller för de som låter bli att resa och istället kommunicerar eller upplever på andra sätt.

All inclusive uppmuntrar till onödigt slöseri och slår ut lokala näringsidkare. Och i våra smartphones finns ett ämne som heter coltan.

Coltan utvinns, fast kanske kan man säga att verbet skövla bättre beskriver verkligheten, bland annat i Kongo- Kinshasa. Brytningen av detta svarta guld har lett till omfattande miljöförstöring och miljontals människors död i det krig som utbrutit över rättigheterna inom landet.

Och apropå rättigheter: mänskliga sådana är inte ämnet för dagen när feta kontrakt över rättigheter att utvinna coltan diskuteras.

Det tänker man kanske inte på när man surfar omkring i telefonen. Och varför skulle man?

Ja, varför.

—

Plötsligt tänker jag på en annan resa jag gjort.

När jag var i Kenya för ett par år sedan åkte jag i en Matatu, alltså den typ av minibussar som fungerar istället för reguljärtrafik. Det var en sällsynt skräckfylld upplevelse.

Bussarna åker med öppna dörrar och människor hoppar på och av i farten. Snart var bussen överfylld. Trafiken är livsfarlig och människor slänger fram en avgift – ju snabbare allt går desto mer intäkter till chauffören.

Min chaufför körde som en galning och som han villle. I Kenya finns inga välplanerade väg/infrastrukturstystem, pendeltåg eller bussar. Alltså kan den genomsnittlige pendlaren tillbringa 2-3 timmar varje dag i en sådan buss.

Jag var livrädd. I Afrika är inte HIV, ebola eller vilda djur den största risken. Det är utan tvivel trafiken.

En bild på Matatu från Richard Myrenbergs repotage

Fram kom jag till en by med en liten skola som jag sedan försökte stödja på olika sätt. Det var en spännande resa på många sätt och som jag tidigare redogjort för.

Men vart är jag på väg, egentligen? Var indikerar läge och vart riktning. Eller kanske har Adolphson och Falk som vanligt rätt. Vi reser inte till någonting, vi reser ifrån.

Bistånd, Foto, Personligt, Spännande människor

bild 8 – kusin Magnus

22 mars, 201515 juni, 2021av adolphson2 kommentarer

Magnus är min kusin och är ganska precis ett år äldre än jag. Han är sedan födseln blind och döv. Nyligen lämnade han oss och eftersom jag inte kan vara med på begravningen vill jag berätta något litet om, till, honom.

—

Hej Magnus!

Nu är du på någon annan plats i kosmos, tänker jag. Å andra sidan var du alltid i ditt eget kosmos, en plats där du helt härskade.

Som liten tänkte jag ofta – med ett barns egocentriska naivitet – att om du varit som jag hade jag nästan haft en storebror. För det ville jag så gärna ha när jag var liten. Jag har nämligen aldrig gillat att vara äldst av barnen i min egen familj.

Jag ville så gärna ha en storebror att jag hittade på en.

Han hette Tom och han var allt jag inte var. Stark, självsäker, cool, och duktig i sport. Det var dig jag tänkte på när jag uppfann min påhittade bror, Magnus, även om jag som barn inte förstod det. Så som jag föreställt mig dig om du varit som jag.

Sedan blev jag äldre och fick andra perspektiv.

Du hjälpte mig att inse att liv är ljus och något värdefullt. Särskilt tänker jag på de somrar då jag tillsammans med dig och andra synskadade ungdomar och barn fick möjlighet att åka på seglarläger på Krokholmen.

En gång där på lägret seglade jag ensam i en båt tillsammans med blinda. Det var en stor upplevelse och mycket berikande. När jag behöver påminnas om att det finns många sätt att ta sig fram i tillvaron tänker jag på just den segelturen.

Jag tror också det var där och då jag lärde mig skillnaden mellan sarkasm och ironi samt den ädla formen av galghumor som förhållningssätt.

Jag fick under lägervistelsen även lära mig nattnavigera och besöka en oljeborrplattform. Inget av dessa ovanliga och spännande upplevelser hade jag fått uppleva om det inte varit för dig.

Magnus, jag vill egentligen bara säga tack för att du fanns, även om det var för kort tid. Det är alltid sorgligt för oss som är kvar när någon närstående går bort men jag tror faktiskt inte att alla slut är dåliga.

Även om min låtsasbror var en del av min uppväxt så fanns han inte på riktigt. Han gjorde ingen skillnad alls i mitt liv. Du, däremot, var en verklig del av min uppväxt. Du fanns. Du gjorde skillnad.

Jag har ju delat fler somrar, jular och påskar med dig än med de flesta andra människor.

Nu när vi inte kommer att ses mer ser jag dig för mitt inre. Jag ser dig skrattande i en hammock, i en röd gunga eller i vikingaskeppet på Liseberg.

Jag ser dig kalasa på en rostad brödskiva i köket eller njutningsfullt borsta dig i soffan.

Jag hör dig skratta i rummet mellan hytten och vardagsrummet på Styrsö och jag ser dig i högljudd förtjusning hårt krama Lennart eller Lena under bad vid stora bryggan.

Jag delar även med mig av min systers ord.

Jag tänker ofta på att du alltid vidgade min världsbild en aning på så många sätt Magnus. Hur du liksom sträckte ut din hand för att försiktigt känna vem som slog sig ner bredvid dig i hammocken om vederbörande gjorde det en aning tanklöst för fort kunde du ju bli rädd förstås. Innan tanken på varseblivningen i din värld hann i fatt min eller andras vill säga.

Sedan måste jag erkänna att jag alltid var en smula avundsjuk på de förstfödda gossarna i klanen Johansson/Adolphson. Den ena slapp äta fisk och den andra hade en vattensäng och ett kompromisslöst godisförråd som ingen dryg liten ego småkusin kom i närheten av. Nej resten av oss fick hålla till godo med morfars ”podding”, finare var vi ju som bekant inte. Och inte visste jag bättre kanske.

Men ditt skratt Magnus! Det kunde muntra upp den mest bittra och småsinta fisk och podding ungen (jo för mig var det bara läckergom som gällde).
Det tar jag med mig under de svåraste av stunder. Ditt hjärta och dina händer. Och ditt skratt. You did it your way. Vila i frid Magnus tillsammans med mammorna, morfarn och drottningen av Halsvik.

Vila i frid käre kusin. Vi ses i Nangilima.

Tänk gärna på ”Mama Magnus pg: 24 94 36 – 7

Demokrati och samhälle, Livsåskådning

Kalla pannkakor

15 mars, 2015av adolphson3 kommentarer

Min kusin gick just bort, min syster är svårt sjuk och en tidigare kollega togs precis av cancern. Även om jag själv är vid vigör och tämligen goda vätskor vore det synd att påstå att jag inte påverkas.

För det gör jag. Jag påverkas.

Min tappra syster citerade Kristian Gidlund och hans fantastiska blogg och meddelande krasst att det nu är hon som får äta sina pannkakor kalla.

Apropå blogg kan ju den som vill läsa hennes. Den är väl värd en stund av din tid.

—

Det är viktigt för många att känna samhörighet, en identitet.

Jag hade en kamrat som aldrig riktigt kände sig hemma vare sig här eller där och till slut begick självmord. I Lasermannens Sverige kände han sig aldrig hemma trots sin svenska mamma, sina goda betyg och stora attraktionskraft.

Det är en stor fördel i det mångkulturella samhället att medborgarskapet inte syns utanpå. Men vi måste ändå ta hand om varandra och lagstifta till förmån för utsatta. Och trots att Sverige idag tycks mer polariserat än tidigare hävdar jag att utanförskapet för vissa grupper var blytungt i folkhemmet.

Och vi kan inte börja chakra med medborgarskapet. Once given är det absolut. Man blir inte av med det på grund av ett visst beteende. Jag kommer att kämpa emot varje förslag som på olika sätt vill beskära medborgarskapet för allt jag är värd.

—

Vill någon prata volymer i invandringsfrågan så låt gå.

Här är en sorts volym: varje svensk bär i genomsnitt hem cirka 800 kg mat per år. Tacka tusan för att nyckeln till framgångsrikt företagande stavas p-platser. Mängden mat vi slänger är hiskeligt stor

I min värld är det inte helt rimligt att mot den bakgrunden använda volymbegreppet för att reglera antalet människor att komma hit till vårt rika land.

—

Vissa tyckare känner sig missmodiga inför situationen i Ukraina och tänker att de känner igen Mellankrigstiden. Jag, å min sida, påstår att historien aldrig återupprepar sig men också att vi alltid lever i en mellankrigstid.

När jag är dyster kan tankarna vandra i den riktningen.

—

Nyckeln stavas tillhörighet. Mötesplatser av olika slag och i det stora hela ett tolerant samhälle där individen kan förverkliga sig gör att hen inte känner sig övergiven eller utanför i tider av personlig kris eller i sökande efter en identitet.

Som jag brukar tjata om: kollektivets minsta beståndsdel består av individen: bögen, kvinnan, muslimen, juden, terroristen, rasisten, våldtäktsmannen och barnet.

Alla och en var får stå till svars för sina handlingar. Men nog måste en vision eller politik syfta till göra vardagen säker och framtiden möjlig för individen. Terroristen, våldtäktsmannen och rasisten borde kunna få hjälp att se konsekvenser och alternativ.

Att känna sig utanför samhället, mindre värd eller kanske hotad, föder i sin tur en rädsla, ilska eller förakt för andra kategorier för andra individer.

Jag trillar själv dit ibland.

I går skulle Vildvittrorna bada med några andra Vildvittror: sina kusiner. Tyvärr visade sig hela badhuset och sporthallen under en viss tid vara bokad av tusentals människor i lustiga kläder, illa matchande slipsar, för stora kostymer och färdigknuta flugor i bjärta färger och barn uppklädda till miniatyrer av vuxna.

Jag tänkte att det måste röra sig om något frikyrkligt konvent. När det visade sig att jag hade rätt – Jehovas Vittnen hade massdop och gudstjänst – skämdes jag. Så fördomsfullt och föraktfullt av mig.

För dessa vittnen såg så glada och upprymda ut. Vem är jag och komma med spetsfyndiga frågor i stil med att om endast 144 000 får komma in i himlen och det finns fler än 144 000 Jehovas Vittnen i världen – ja, hur får ni ihop det? Vad är poängen – finns det någon intern väntelista?

Skäms, Adolphson. Det som inte kränker är vare sig min eller samhällets sak. (Möjligen finns det sådana saker inom slutna samfund men det faller utanför ämnet).

För den som ändå känner missmod kan jag berätta att det finns ett O store gud-museum med tillhörande sällskap i Mönsterås. (För de fåkunniga: Carl Bobergs berömda psalm sjungs ofta i många frikyrkor).

Se där ett museum jag aldrig kommer att besöka. Men detta museum är en identitet, tillhörighet och källa till trygghet för många. När pannkakorna kallnar är det en så värdefull sak.

—

Och så kom 80-talet och hälsade på. Tänk så bra jag hade det i juli 1986. Tänk så ljus framtiden var. Även om jag aldrig blev professionell surfare eller framgångsrik Beach boy.

Nej, så här kan man inte hålla på.

Är pannkakorna för kalla så får man försöka med mental uppvärmning – så länge det går.

Spännande människor, Uppsala/V-dala

Mats Olsmats

23 februari, 201525 september, 2023av adolphson4 kommentarer

Studentlivet i Uppsala präglas av dess nationer. En studentnation är en samlingsplats för studenter där man kan studera, utöva olika aktiviteter och gå på fest. Som framgår – inte minst av denna blogg – utgör tiden i Uppsala och på V-dala en väsentlig period i mitt liv.

Nationerna är till ursprunget geografiskt indelade efter de gamla stiften. De äldsta är Västgöta och Västmanlands-Dala från 1639.

Man åkte ju liksom inte enkelt hem över loven på 1600-talet så tanken med nationerna var att man skulle kunna umgås med människor hemifrån ändå.

Företeelsen studentnation härrör alltså från en tid när platsen, dess innevånare och omgivningar spelade en helt annan roll i en människas liv än idag.

Här är en kort historik över V-Dala för den som är intresserad.

Relativt snart ansågs att universitetet behövde ha viss insyn i vad som hände på nationerna och en inspektor, som skulle vara lärare vid akademin och gärna ha anknytning till den aktuella hembygden, tillsattes att övervaka och hjälpa studenterna.

—

Så kom det sig att jag genom mitt engagemang i V-dala kom i kontakt med nationens inspektor Mats Olsmats – mannen med den djupa basrösten och lågmälda falu-dialekten.

Han påminde ofta om att nationen bör ses som ett socialt komplement till vad studierna kunde erbjuda.

Särskilt som ämbetsman, först Bibliotekarie sedermera Förste Kurator, hade vi mycket med varandra att göra, Mats och jag. Men hans historia gick naturligtvis längre tillbaka. Och den sträckte sig ytterligare nästan tio år efter att jag lämnat nationen.

När det såg mörkt ut för V-dala på 1970-talet gick Mats in tillsammans med några andra och styrde upp verksamheten. Han valdes till inspektor 1981 och blev kvar till 2006. Även ytterligare några år därefter, faktiskt.

Mats hade en lättsam, och enligt min uppfattning pragmatisk, inställning till mycket. Jag kan också tänka mig att det mer tydligt för dagens studenter framgick att han var av en annan tid än för min generation.

Räknar man in allt en ämbetsman på nationen kan delta i blir det rätt mycket. Gasker, styrelse, nationens högsta beslutande organ (Landskap), stipendieverksamhet, besök på andra nationer, andra representationsuppdrag…om det inte handlar om ett tresiffrigt antal middagar så inte är det helt långt borta.

Detta under ett år, alltså. Och i mycket av denna verksamhet deltog Mats i, långt bortom vad man rimligtvis kan begära, i nära 30 år.

Bo Aulin, en annan av nationens gamla tillskyndare, beskrev det så här: Ingen har gjort mer för nationen. Någonsin. Ingen har någonsin gjort mer för någon studentnation.

Spontant vill jag, så här mellan skål och vägg, lyfta fram några minnesbilder.

Självfallet cigarillerna och det något darriga steget när han, som seden bjuder, skulle hoppa upp på scenen i slutet på varje fest för att hålla tacktal och hylla hembygden. Det där steget hade varit nog så vanskligt för vilken 50/60/70/80-åring som helst och man var aldrig riktigt säker på om han skulle klara det.

Men det gjorde han alltid.

Mats lärde mig även en nyttig konst: det sammanfattande talet. Människor tycker om att känna sig delaktiga och Mats kunde – efter att ha sett ut som han sov eller att i tankarna vara långt borta – svara glasklart på varje fråga eller lysande sammanfatta det som hänt under kvällen.

Mats hade den första, och största, mobila telefon jag någonsin sett. Den måste ha vägt 30 kilo.

Har man varit med så länge som Mats kan man alltid sätta saker och ting i perspektiv. Kanske är det där hans största bidrag till V-dala ligger. Sedan behöver man ju inte alltid hålla med om allt han sa eller ens perspektiven som gavs.

Men ofta tycks det mig som att det saknas någon som ger perspektiv varpå den samtida generationen gör om samma gamla misstag. Lite så som man kan se på en gammal kär mormor eller farfar.

Mats sa alltid vad han menade. Han lindade sällan in något. När jag återvände till nationen några år efter att jag slutat kunde jag givetvis inte hålla mig borta från talarstolen. Efteråt sa Mats, när det var hans tur att hålla tal, att det var kul att höra Fredrik tala igen. Lyssna på honom så ofta ni kan, studenter.

Olsmats — Klassisk bild med Mats i talarstolen Foto: V-Dala Nation

Även om jag misstänker att han mest sa detta för att glädja mig så lyckades han i sitt uppsåt. Han visste nämligen hur viktigt tillfället var för mig och han gav mig en offentlig komplimang.

Mats var jämngammal med far och blev som en sorts förlängning på honom. Alltså vill jag påstå att han blev en pusselbit i min slutgiltiga utformning till vuxenlivet – fast i Mats fall handlade det mer om inställningen att undvika att växa upp allt för mycket och allt för fort.

Vi hade kul ihop i nästan ett decennium, Mats och jag. Någon gång sågs vi på gatorna i Falun därefter eftersom han hade sitt sommarställe här.

Hans anhöriga meddelade att han avled i skidspåret i Sälen – alltså i hembygden, den älskade hembyden. Ändå inte ett så dumt slut när allt kommer omkring.

Vila i frid, käre Mats. Vi ses i Nangilima.

—

Relaterade blogginlägg:

HS och Sigrid

Tal på återträffsgask