adolphson

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

Over and out – idiot

21 september, 201527 september, 2023av adolphson3 kommentarer

Jag vänder mig i detta blogginlägg till dem som i det senaste valet lagt sin röst specifikt på mig. Ni är ju ändå några stycken.

Det kan hända att det som härmed meddelas kommer plötsligt. Men det gör det inte. Man kan möjligen säga att den senaste utvecklingen i världen skyndat på beslutet. Att ingen i KF, eller ens i mitt eget parti, reagerade på det här bidrog definitivt till att jag förlorade tilltro till det politiska systemet och vad jag kunde utföra inom det. Jag vill härmed be er alla om ursäkt men efter en lång process (flera år egentligen) har jag kommit till slutsatsen att jag inte känner mig hemma i Folkpartiet längre. Jag fattade beslutet under förra veckan som jag tillbringade på en länge emotsedd semester.

—

Jag har varit medlem i Folkpartiet sedan 2005 men inte ordentligt aktiv förrän inför valet 2010. När jag blev tillfrågad om jag ville bli ordförande för lokalavdelningen var ett av argumenten att jag därigenom skulle få en plattform för att kunna påverka partiets politik. Så har det inte blivit i någon större omfattning. Jag uppfattar partiets lokalavdelning i Falun som en grupp som har trevligt tillsammans men som inte samarbetar effektivt. Vi verkar inte ha samma mål utan handlar mer om en grupp individer som agerar efter eget huvud och (i bästa fall) informerar om tagna mått och steg i efterhand. Ofta finner jag mig ensam i mina åsikter och ställningstaganden. Exempelvis har jag flera gånger skrivit debattartiklar och insändare och då erbjudit andra att vara medförfattare men ingen har nappat eller erbjudit mig detsamma. Ofta hamnar jag – om inte i konflikt så – inte i samförstånd internt i partiet. Det säger ju något om mig personligen men också om kombinationen Adolphson/Folkpartiet.

När jag ser tillbaka på de här tio åren av lysrörsmöten, vad jag åstadkommit? Egentligen ingenting av vikt. Att vi gick fram lokalt i valet anser jag mig ha del i men i övrigt är det inte mycket. Tydligt blir det när vi i lokalavdelningen diskuterar SD. Jag tycker vi, liksom partiet på riksnivå, har en flat och undfallande inställning till de fruktansvärda åsikter de står för. Det borde vara Jan Björklund, inte Annie Lööf, som debatterar med järnrörspartiet. Det är detta som borde vara ett liberalt partis främsta drivkraft i dessa tider.

Mitt samvete och ideologiska övertygelse slår stopp. För tio dagar sedan tog det slut. Sedan dess har jag noga funderat. Jag mår inte bra av att representera FP idag. Det går inte att vara likgiltig för SD eller se dem som ett parti bland andra. Hur stort väljarstöd de har är i sammanhanget helt oviktigt. På länsnivå finns det inte mycket att säga – där kämpar en samling individer på i motvind. Steget mellan län och lokalavdelning är enormt. Gärdesgårdarna i Dalarna tycks ibland för höga för att något gemensamt av värde skulle kunna genomföras. Men på riksnivå är det värst. FP hade en mängd förslag inför landsmötet i november som på olika sätt gick ut på att begränsa invandring (bland annat Tillfälliga Uppehållstillstånd) och göra det svårt för flyktingar (visserligen gäller detta alla allianspartier plus S men minus C).

När flyktingkatastrofen inträffade kovände man. Fram tonar bilden av ett opportunistiskt parti som vacklar i för mig väsentliga frågor. Och att Jan Björklund utan utmanare åter väntas bli omvald känns för mig totalt inspirationslöst. Även om han avgår redan om något år är detta en signal som inte går att missförstå. FP lär förbli lika vacklande som det är idag. Jag menar: Var är alla modiga inspirerande människor? Cecilior, Birgitta – vad hände? Var är ni? Skulle det vara val i dag skulle jag utan tvekan rösta på Annie.

Engagemang handlar om vad som man vill lägga sin tid på. Jag behöver för min del ett mer konkret – hands on – engagemang. Min vän Joel är ett stort föredöme i sammanhanget.

Jag har respekt för politiskt engagemang men känner att där jag är just nu inte ger vare sig mig eller medborgarna något större värde. Jag ser helt enkelt inte någon möjlighetshorisont inom Folkpartiet. Jag kan inte åstadkomma något av vikt och tror inte partiet riktigt har någon användning av mig personligen (däremot av mitt mandat varför jag lämnar det till någon annan). Jag har därför informerat Folkpartiet om följande:

… att jag snarast vill lämna min plats i fullmäktige.

… att jag är kvar som ordförande tills nästa årsmöte (typ i mars) då jag lämnar över till en efterträdare och efter vilket jag även lämnar partiet. Vill man ersätta mig snarare än så går det jättebra, så klart.

… att jag avstår från Landsmötet. (Som länets representant hade jag varit tvungen att rösta på Björklund – det hade inte känts så bra för mig personligen).

… att jag även avsäger mig alla uppdrag för Länsförbundet, politisk styrgrupp etcetera.

—

Jag kommer inte att gå med i något annat parti utan får söka efter nytt engagemang på opolitiskt håll – kanske inom Rädda Barnen, Röda Korset, som volontär eller liknande. Det finns inga upprörda känslor eller bitterhet hos mig utan detta är alltså något som växt fram under lång tid – mitt ställningstagande är noga övervägt. Jag utesluter inte att återkomma till politiken någon gång i framtiden även om det just nu känns avlägset.

—

Jag vill avsluta med att rikta ett tack till er som röstat på mig och kommit med tillrop. Ska jag göra någon avslutande analys över sakernas tillstånd så är det självfallet så att det är svårt att vara politiskt aktiv i kombination med relativt små barn. Helst om man även har andra intressen. Jag känner dock att alla dessa mötestimmar inte riktigt motiveras av det jag kan åstadkomma – därav mina tankar kring skifte av engagemang ovan.

Jag kan också tycka att det är en problem för demokratin att man i princip måste varit aktiv sedan tidiga tonåren för att ha möjlighet att komma någonstans. Det blir något av en broilerkultur inom politiken.

En negativ sak med att vara politiskt aktiv är att det försvårar många andra saker. Mitt jobb har blivit svårare, relationer till kollegor, nya bekantskaper liksom gamla vänner mer komplicerade. Detta har jag – som en mycket utåtriktad människa – lidit av.

Jag har som sagt stor respekt för de som orkar gräva i handlingar för att ta beslut på timslånga möten. Men det är nog inte för mig. Som Den Änglaljuva brukar säga: ”jag ser dig ta strid för än det ena än det andra men inte för ett cykelställ i Bojsenburg.” Med det menar hon att jag nog inte är en lokalpolitiker. Nåväl, jag vill inte säga att jag avslutar mitt engagemang lättvindigt. Jag har lagt tio år av min stund på jorden på att lära känna den lokala demokratin och en partikultur. Jag vet vad jag talar om.

—

Ordet idiot avsåg i antikens Grekland ungefär en man som ägnar sig åt sina privata angelägenheter (och alltså inte deltar i demokratin). Det var vederbörandes eget val och det låg ingen värdering i det. Lätt sagt om man tillhör den styrande klassen, kanske. För egen del ska jag ägna mig åt min undervisning på heltid, mina barn, utveckla min träning, min sång, läsa det jag själv vill och lyssna på Beethoven – och småningom kanske finna ett nytt engagemang.

Kort sagt, jag ska ägna mig åt kärlek.

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet

Torekov vs ärtsoppa

10 september, 2015av adolphson2 kommentarer

Bjuder Carl Filip någonsin Victoria på ärtsoppa?

—

Monarkin är en plym. Med den nya grundlagen kan den avskaffas med ett penndrag. Så försvarade Olof Palme på 1970-talet inför sin partikongress att socialdemokraterna inte slogs för republik i arbetet på den nya grundlagen (www.svt.se).

Under 1970-talets moderniserades Sveriges grundlagar på flera områden. Bland annat reglerades kungens ställning i en kompromiss mellan partierna 1971. Uppgörelsen har fått namn efter platsen där förhandlingarna hölls: Torekov.

Det var nu Sverige blev en konstitutionell monarki – där monarkens roll reducerades till att vara en statschef med symboliska åtaganden och i stort sett utan politisk makt.

Därmed genomfördes en genomgripande förändring av samhället – man kan jämföra med den föregående författningen som varit bruk sedan 1809 och som fastslog att Sveriges rike skall styras av en konung.

(Eller varför inte jämföra med Karl X Gustav som på dödsbädden en smällkall januarinatt 1660 i Göteborg gjorde en avslutande redigering av sitt testamente. Först stod där att kungen skulle ”styra med råds råde”. Den i lunginflammation döende kungen strök helt sonika ”råds råde” och kvar blev ”kungen ska styra”. Och vips så var sonen och arvtagaren Karl XI enväldig. Märkligt att det hela godkändes av ständerna. Man kanske borde kolla upp mer i detalj hur det där gick till. Eller kanske inte.)

Under 1970-talet stod det fullt klart att mycket förändrats i det offentliga Sverige och vi behövde modernisera styrelseskicket. Kungens rätt att avgöra regeringsärenden hade visserligen försvunnit och det var inte längre avgörande att kungen personligen stödde en regering – det viktiga var att man hade en riksdagsmajoritet bakom sig.

(Innan Torekov-uppgörelsen var monarken – Gustaf IV Adolf och hans föregångare – en aktiv spelare vid regeringsbildningar och hade till och med den reella maktbefogenheten i det att han, och alltså inte talmannen, efter att ha konsulterat de olika riksdagspartierna utsåg ny statsminister. Kungen hade också formellt högsta befälet över krigsmakten.

Det är rätt mycket makt, det.)

Uppgörelsen i Torekov gjorde få helt nöjda. Vissa socialdemokrater var missnöjda med att man inte tog chansen att driva igenom republik. Partistyrelsen svarade att en kunglig närvaro vid enstaka tillfällen, där inga beslut fattas, inte är av den betydelsen att en politisk strid vore motiverad (www.svt.se).

Många moderater var emot hela saken. Men kompromissen höll och gör så än i dag

Gustav IV Adolfs sonson Carl Gustaf blev kung 1973. Han förväntas enligt grundlagen som antogs 1975 att i egenskap av statschef närvara då riksdagen öppnas och förklara riksmötet öppnat.

Han är ordförande vid utrikesnämndens möten och även vid det särskilda ceremoniella mötet efter ett regeringsskifte. Eftersom han är statschef ska nya ambassadörer från andra länder få sin legitimitet att verka i Sverige av kungen.

I övrigt ska han – och efter honom Victoria och efter henne Estelle – (kvinnlig tronföljd infördes 1979) vara en symbol utan politisk makt. Särskilt viktigt är det enligt Torekov-uppgörelsen att monarken inte säger något som strider mot regeringens linje.

—

En fråga infinner sig.

Symbol för vad? Sverige? Historiskt förtryck? Ska kungahuset ha någon som helst legitimitet är det bara för kungligheterna att kavla upp ärmarna. Fyll slotten med flyktingar och asylsökande, exempelvis.

Gör nåt.

Redan 1975 restes krav om att utreda frågan om kvinnlig tronföljd. Victorias födelse 1977 bidrog till genomförandet. Bland argument för ändringen anfördes bisarrt nog jämställdhetsskäl (alltså inom familjen Bernadotte). Intressant. Men jag fortsätter inte på den linjen.

Nej, jag stannar kvar i det sena 1970-talet.

Lagen om kvinnlig tronföljd genomfördes slutligen ett par månader efter Carl Filips födelse 1979. Kungen protesterade – han ville ha kvar Carl Filip som kronprins. Kungen motiverade sitt ställningstagande med att den lille prinsen ju redan hunnit vara kronprins och arvtagare till Sveriges, Götes och Vendes tron i 7 månader.

(Ja, visst ja. Hertigdömet i Pontecorvo tillkommer också)

Kungen tyckte inte man kunde ta ifrån lillprinsen titeln och hans framtida jobb. Han ville ha Carl Filip som sin efterträdare. Ingen, vad jag har sett, frågade efter drottningens åsikt.

Moderata röster i riksdagen tycktes plötsligt glömt argumenten om jämställdhet och menade nu att en kvinna minsann inte kunde föra ätten vidare.

Någon hoppades att kungabarnen på grund av allt detta ståhej inte i framtiden skulle bli osams. Och därav min inledande fråga: vågar kungabarnen äta ärtsoppa ihop?

Säkert har Chris ett grymt recept för det är ju han som brukar sätta maten på bordet, säger han.

—

Nåja. Ännu tycks kungahuset hyfsat väl förankrat. Frågan är om de förtjänat det.

Jag, för min del, tycker nog inte det.

Bistånd, Demokrati och samhälle

Chefen i EU vs Tage

6 september, 2015av adolphson

Min vän Tage har ingen blogg, hemsida eller liknande. Iallafall inte vad jag känner till. Det är synd det – jag tror han skulle få många läsare.

Så här skrev han iallafall nyligen på sociala medier.

—

Lång(ish) post om vad DU kan göra IDAG för att ändra förutsättningarna för flyktingkatastrofen. Läs, agera, dela! Strunta i detaljerna längst ner om du inte hinner läsa allt.

EDIT: För att kunna dela posten, använd inte ‘share’ längst ned, utan kopiera och klistra in:https://www.facebook.com/tagewidsell/posts/10153084862102196?notif_t=like

När jag en gång för länge sedan blev utbildad i katastrofsjukvård fick jag lära mig mantrat ‘ABC’. När man anländer till en katastrofplats är allt kaotiskt, och för att hjälpa sjukvårdaren göra rätt prioritering ska man minnas ABC: Andning, Blödning, Chock. Ta först hand om de som inte andas, stoppa sen blödningen och vårda sen de som är i chock.

Situationen runt om oss påminner just nu om en enda stor katastrofplats, och vi som har en möjlighet att hjälpa till vet inte var vi ska börja. EUs system för att ta emot flyktingar är i chock. Syrien och andra länder blöder. Men först måste vi hjälpa de som inte andas. De som spolas upp på Europas stränder. De som kvävs till döds, packade som sillar i överhettade lastbilar.

Analogin haltar lite, för de personerna, de människorna är ju redan döda. Vi kan inte göra något för dem. Vad vi kan göra är att se till att inte fler går samma öde till mötes, och det är EUs regelverk kring vem som får komma in i unionen som är orsaken till de döda i medelhavet. Om det gick att komma till Europa med flyg skulle ingen riskera livet i vågorna. Att ändra det här är enkelt, om bara viljan finns. Jag fyller på med lite bakgrund längre ner, men först:

VAD KAN DU GÖRA?
Många gör jättebra saker just nu: samlar pengar, skänker saker etc. Det behövs, men kommer inte att hindra att fler dör på medelhavet. Vi måste skapa opinion, och det gör man genom att se till att alla förstår problemet.

1. Dela Hans Roslings film
I det här korta klippet förklarar Hans Rosling på sedvanligt briljant manér hur EUs regler skapar kaos och kostar liv. Du kanske har sett det, men alla har inte det. Dela dela dela!
https://www.youtube.com/watch?v=YO0IRsfrPQ4

2. Kontakta politiska partier och politiker
Kräv svar på vad de vill göra åt den akuta situationen. Jag kontaktade alla riksdagspartier på Twitter igår. Centern och Kristdemokraterna svarade, men utan någon lösning i sikte. Så här skrev jag:

“Tusentals flyktingar dör på Europas stränder. Inte pga av kriget, utan pga EUs asylregler. Vad gör ni för att ändra detta?”

Ni kan säkert komma på något bättre att skriva till:
@socialdemokrat
@miljopartiet
@nya_moderaterna
@folkpartiet
@Centerpartiet
@kdriks
@vansterpartiet
@sdriks (ja, de med)

3. Kontakta media
Media bevakar flyktingkatastrofen just nu, men inte mycket skrivs om EUs roll i hemskheterna. Känner du folk i media? Jobbar du själv i media? Upplys!

4. Dela den här posten
Ju fler som förstår att opinion är vägen till att ändra EUs regler desto närmare är vi en lösning. Har du vänner med bra nät-klout? Se till att de delar posten, eller delar länken här ovan.

BAKGRUNDEN
Jag är varken jurist eller särskilt bevandrad i EU, så det kan finnas detaljfel i den här beskrivningen. Huvuddragen är dock dessa:
EU har i en serie regelverk och fördrag enats om hur hanteringen av flyktingar ska gå till. I korta drag är det två separata delar som ställer till de största bekymren:

* EU-direktiv 2001/51/EC – det är detta Hans Rosling pratar om i videon. Direktivet lägger ansvaret för att avhysa någon som inte ges asyl på den som har transporterat flyktingen till ett EU-land. Dvs flygbolag. Eftersom flygbolagen inte vill, eller anser sig ha råd, att vara flyktingdomstol så släpps inga flyktingar ombord på flygplanen. Och den enda väg som återstår till Europa är med hjälp av människosmugglare.

* Dublinförordningen, som säger att det är det första EU-landet en flykting kommer till som är ansvarigt för att ge, eller inte ge asyl. Det vill säga, någon som kom in i EU via Grekland kan bara söka asyl där.

Så vad kan politikerna göra då?
* Tyskland har redan sagt att de inte tänker skicka tillbaka asylsökande till EU-landet de kom till först. Dvs, de frångår Dublinförordningen. Sverige skulle kunna göra samma sak.
* EU-direktiv 2001/51/EC har alltså en klausul om att Genevekonventionsflyktingar undantas från återtransportansvaret. Om EU deklarerade Syrienflyktingar som Genevekonventionsflyktingar skulle inte flygbolagen behöva ta ansvar för det beslutet.

Två simpla beslut, med otrolig impact.

Det är det här sista som får min hjärna att koka när jag ser bilder på döda barn i vattenbrynet. Det saknas bara en liten gnutta politisk vilja för att ändra på allt det här. Ett pennstreck och inga fler skulle behöva dö till havs.

Snälla hjälp till att dela och informera. Inga fler döda barn på stränderna!

Tage Widsell

Why Boat Refugees Don’t Fly! – Factpod #16

This shows you why the refugees crossing the mediterranean by boat, can’t just fly to Europe. DATA SOURCE http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexU…

YOUTUBE.COM

—

Nu är det ju så att jag själv är politiskt aktiv. Visserligen på en ganska blygsam nivå men ändå – det där att man ska kontakta politiker och kräva svar som Tage skriver om …ja, den har jag funderat en del över.

Man hör nämligen motsvarande tankegångar här och där nu och då. Kontakta. Opinionsbilda. Ställ krav.

Det tycks mig ibland som att det råder ett skyttegravskrig mellan politiker och alla andra. Man ska kräva svar av politiker men man ska inte engagera sig själv i ett politiskt parti. Med den generella inställningen kommer demokratin att förändras till det sämre. Faktum är att den förändringen redan skett.

Visst är det många som engagerar sig och gör bra saker – men det är få som är medlemmar i ett politiskt parti och ännu färre som sitter i en nämnd eller fullmäktige.

Partiernas gräsrotsnivå krymper och de främsta företrädarna rekryteras ur en liten broiler-grupp. Demokratin professionaliseras – och det var ju aldrig meningen.

Med det sagt – vad är mitt svar i egenskap av politiker på det Tage efterfrågar? För även jag berörs ju oerhört starkt av det som händer runt omkring oss idag. Jag kan inte riktigt njuta av något fullt ut eftersom miljontals flyktingars öde ligger som en konstant störsändare inuti mitt huvud.

Så ja, naturligtvis måste man förändra EU i enlighet med vad Tage skriver ovan. Men jag tror som sagt inte det långsiktiga arbetet gynnas av att så få engagerar sig politiskt.

Och om det var jag som bestämde allt i EU?

Tja – för det första skulle jag stärka och utvidga flyktingläger i krisområdets absoluta närhet. Dessa skulle jag skydda med militär. Därefter skulle jag starta nya i varje EU-land. Jag skulle se till att stora, säkra passagerarfärjor trafikerade rutten över Medelhavet så de flyende säkert skulle nå fram.

Vidare skulle jag i varje medlemsland bygga upp nationella center för integration som involverade hela samhället och avslutningsvis skulle jag avskeda mig själv som Chef för EU och istället anställa mig i ett sådant center – beläget i Falu-trakten – i egenskap av lärare.

Resor

Grövelsjön – Salsfjället/Hjortrongull

2 september, 2015av adolphson1 kommentar

Nog var det en besvikelse att vi i somras på grund av vädrets olycksaliga makter tvingades ställa in årets fjällvandring. Vi går ju en tur varje år. Men 2 grader och hällregn kan ta musten ur den bästa 7-åring respektive 44-åring.

Vi avstod. Man har ju en stuggu att sköta, intalade jag, på bästa Siljans-maner, mig själv. Men nog kändes det lite trist. Så när sensommaren blev vacker slog oss tanken att vi åtminstone kunde unna oss en helg i Grövelsjön. Sagt och gjort. Stor packning – och i väg.

Jag har faktiskt aldrig vandrat i dalafjällen även om jag varit där och åkt skidor många gånger – också detta faktum gjorde att jag såg fram emot denna miniatyrvandring.

Vi spenderade fredagsnatten på den utmärkta fjällstationen i Grövelsjön – eftersom vi kom fram relativt sent – och ställde på lördag morgon kosan (respektive kåsan) mot Norge. Då turen var kort gjorde det mig inget att transformeras till en packåsna.

En åsna är jag ju i alla händelser.

Sedan kunde Den Änglaljuva och jag bygga upp förväntningarna genom att stolt deklarera att vi nu stod i begrepp att resa utomlands.

Spänningen över utlandsäventyret avtog i takt med insikten att fjäll-tillvaron på andra sidan riskgränsen inte var så värst annorlunda.

Istället fick andra knep tas till – som funderingen över huruvida vi faktiskt begick lagbrott genom att tälta i ett land som inte har allemansrätt. Det tyckte Vildvittrorna var det dummaste de någonsin hört – klart man får tälta var man vill, liksom.

Fjällvattnet var dock fint även i Norge och eftersom denna vandring ägde rum relativt sent på säsongen hade hjortronen hunnit mogna. Så vackra ändock otjänliga som föda i min mun. Hjortron är således äckliga men vackra.

Se där en ny liknelse – Älskling du är som hjortron: vacker men äcklig. (Skärp dig, Adolphson).

Man fyller på själen med intryck. Att ströva ner till bäcken och ta ett litet dopp – spritt språngade naken. Språngade och språngande, förresten. Det är nog mer, på grund av temperaturen, egentligen fråga om springande.

Bada måste man i alla händelser då man är lite svettig efter dagens etapp. Ja, man är lite som ett hjortron antar jag – vacker men äcklig.

För kännedom spelar jag inte fiol.

Det blåste lite inledningsvis. Men det gjorde inte så mycket. Däremot är det roligt att lämna leden och – så att säga – gå på karta. Då får man vara ifred, nämligen. Dotter 1 är så pass intresserad av kartor att hon börjat på orientering.

Man har närt en orienterare vid sin barm, bevars.

Det ligger något ursprungligt i att slå läger. Blåsten respektive solen gjorde det varmt och myggfritt. I Salfjällets skugga slog vi ner våra bopålar för ett knappt dygn.

Den Änglaljuva kunde ta med sin kamera och jag min…mobil. För att kolla yr.no, visserligen, men ändå. Det var ovant att fjällvandra i mobil täckning. Och det kändes som lite fuskigt, på något oklart sätt.

Liksom Tintin i Solens tempel hade jag lite tur. Någon där uppe vakar över familjen Adolphsons fjällvandring – det tursamma naturfenomenet gav bränsle för en stunds existentiella funderingar samt inspriation till mitt nya IT-projekt: Vägen genom A.

Kom an, höstjävel!

—

Relaterade blogginlägg:

The Goose-step

Valdislav Brunis

Teddybjörnen Joel

Demokrati och samhälle, Politik

SD och socialismen

26 augusti, 2015av adolphson2 kommentarer

Tänk om det inte är så konstigt att så många som tidigare varit socialdemokrater nu röstar på SD, när allt kommer omkring?

—

När jag blev politiskt medveten var det vanligt att människor kategoriserades efter politisk uppfattning.

Ett förhållningssätt gällde antagandet att alla som röstade på borgerliga partier var egoister och om man istället trodde på solidaritet och rättvisa så fanns det bara ett sätt att visa det på: nämligen genom att vara socialist.

Jag satt rätt ofta som dumdryg tonåring i upprörda diskussioner där jag med emfas hävdade att detta var det största hyckleriet bland alla: uppfattningen att socialister ensamma stod för solidaritet, empati och rättvisa.

Jag hade dock rätt svårt att pedagogiskt förklara vad jag menade med detta. Idag nöjer jag mig med att fastslå liberalismen som den sanna vänsterrörelsen med den enkla motiveringen att alla rättigheter måste vara möjliga att nå för alla individer.

Detta i motsats till traditionell socialism som i praktisk politik ofta utformas så att alla och envar måste göra allt på samma sätt.

Det är det där med generaliseringar. Det blir ofta inte så bra. Visst fanns det egoistiska borgare då och visst gör det så idag. Och visst finns det socialister som, fjärran från våldsvänstern, verkligen tror på solidaritet, jämlikhet, empati och rättvisa.

Men det fanns alltid något under 70- och 80-talen som störde mig med alla dessa självgoda sossar, de som i självgodhetens namn lade patent på godheten, ja, det var något störande med det där som jag inte riktigt kunde sätta fingret på.

Och så i helgen när jag läste om SD:s nya framgångar slog mig en tanke. Tänk om det är så att majoritets-Sverige, alltså de som i stor utsträckning förr var sossar, röstar i egennytta. Och de alltid gjort det.

Det är med den tankegången faktiskt inte märkligt att det är just inom socialdemokratin som SD vunnit sina framgångar. (Jo, jag vet, de flesta strömmar från M till SD men SD är faktiskt enligt vissa mätningar största parti inom LO-kollektivet.

Så länge S byggde ett samhälle som från vaggan till graven tog hand om den traditionelle socialdemokratiske väljaren var partiets position ohotad. Majoritetsväljaren vill nämligen bli omhändertagen. Vederbörande vill bli curlad, ha det tryggt och bra.

Systemet ska fixa allt. Och det klart det skulle ske genom att låta en förmögen överklass betala för det. Inget ont i det, kanske.

Det är nog länge sedan arbetarrörelsen till hundra procent röstade på S. LO-kollektivet har i det nya millenniet fått det så bra att den gamla arbetarretoriken eller politiken inte längre fungerar.

Moderaterna visade fingerfärdighet när de lanserade Nya Moderaterna, men så värst konstigt att så många hoppade över blockgränsen 2006 är det ändå inte. Hade plötsligt socialdemokraternas kärntrupper gått från solidaritet till egoism?

Tro det, den som vill.

Nej, det är nog som det alltid varit. En stor andel människor röstar i egenintresse. Varken mer eller mindre. Man vill kunna lita på systemet och inte anstränga sig – man betalar gärna skatt bara man blir väl omhändertagen.

Nu är man istället rädd. Rädd för globalisering, rädd för invandring, ja, rädd för allt. LO-trupperna känner av konkurrensen utifrån. De som alltid röstat på S är nu plötsligt oroliga för att från-vaggan-till-graven-perspektivet ska försvinna på grund av det tryck invandringen medför på systemet.

Då spelar det ingen roll hur världen ser ut eller att miljontals människor flyr för sina liv. Kastade handgranater i Malmö blir ursäkten för att ta det slutgiltiga klivet över till SD med motiveringen att det nu banne mig får vara nog.

Inga intellektuella, faktabaserade eller värdegrundsmässiga argument biter. För svenskarna röstar i stor utsträckning i egenintresse. Det är som det alltid varit – med den skillnaden att vi idag lever i en mer orolig värld.

—

Jag talar just nu enbart för mig själv i egenskap av Folkpartist. Vi måste stå alliansfria (eller möjligen tillsammans med Centern) för att kunna driva en verklig socialliberal politik och vi måste våga välja ett nytt progressivt, dynamiskt och modigt ledarskap.

En enig valberedning föreslog på nytt att Jan Björklund ska väljas till partiledare i november. Jag ska dit men jag har ingen annan att rösta på.

Jag är rädd att tåget just gick.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

Varför en håller på

20 augusti, 2015av adolphson

Låt mig göra en principiell utläggning.

—

Jag tycker att vissa saker är viktigare än andra. Jag försöker – utan hänsyn till egen karriär eller vad människor i allmänhet tycker om mig – att alltid stå för mina grundvärderingar.

Jag gör det för att jag mår bra av det och för att försöka förmedla en annan samhällsbild än exempelvis den SD står för.

Jag vägrar förhålla mig till populism. Det gör att jag per automatik kommer att stå mot enkla synsätt eller förklaringar till saker och ting – alltså mot ytterligheter på vänster- respektive högerkanten.

—

Jag oroas av att det finns fler främlingsfientliga partier i Europa i dag än under 1930-talet. Det är illavarslande att det nuförtiden byggs fler, större och längre murar än när kalla kriget var som mest kylslaget.

Det finns hopp. Krisen idag är förvisso större än den som föregick nazismen och Hitler men skillnaden är att vi idag har EU. När Hitler började gasta fanns knappt ens ett FN.

Alla människor har rätt till frihet. Därför tror jag att EU i grund och botten är något bra som bör utvecklas i så många riktningar det går. EU står för öppenhet och människors lika värde – inte för ett ”vi” och ett ”dom”.

Därför gillar SD inte EU.

Det är också naivt av praktiska skäl att vara emot EU. Den ekonomiska (europeiska) dynamiken finns nämligen till stor del i Europa. Det, farbror Sverigedemorkat, påverkar farmors livskvalitet om order sluta komma till SSAB.

Man måste liksom ha alla Dalahästarna i hagen, om uttrycket tillåts.

Det blir alltså fattigare men också tråkigare här hemma om vi, för att använda SD-retoriken, stänger gränsen. Jag tror faktiskt inte – om jag får sticka ut näsan lite – att den enskilde svensken är fullt medveten om vilket mäktigt land hen bor i.

Om vi som nation i större utsträckning kände vilken potential som finns här hemma tror jag betydligt färre skulle rösta på SD.

—

Det tjatas nu och igen om att ingen politiker eller parti våga prata om integration. Därför äger SD den frågan. Vilket nonsens. Vi pratar ju inte om annat.

Att bli svensk måste ur ett liberalt perspektiv innebära att man lär sig ett språk och ett förhållningssätt men också att man behåller sin särart och identitet i sitt kommande svenska liv. Detta är verklig integration.

Alla har förutsättningar att göra en klassresa, att gå hela vägen, att finna sin fulla potential i Sverige.

En liberal måste ha en positiv grundinställning till invandring i en global värld – i synnerhet när flyktingströmmarna är de största sedan andra världskriget – annars är hen inte liberal. Vi får se till att lösa problemen, helt enkelt.

Det är detta det hela kokar ner till. Pudelns liberala kärna.

—

Det uttrycks oro för att engagemanget i Sverige sjunker. Kyrkor, föreningar och politiska partier – alla tappar medlemmar. Missing Peoples är det enda undantaget (och det är ju bra).

Men jag tror inte på det där. Jag tror bara engagemanget ändrat karaktär. Men det är en sak utanför ämnet.

Själv har jag – trots återkommande vånda – valt att engagera mig.

Jag väljer inte att kandidera för FP på grund av partiets skolpolitik. Nej, för mig innebär en röst på FP att säga nej till rasism och att bejaka alla individers unika värde. Och jag tycker FP är bäst på att ge goda idéer en chans att förverkligas.

Eftersom dessa värden är så viktiga för mig anser jag att FP bör vara alliansfritt och byta ledning.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Torgny Segerstedt

13 augusti, 2015av adolphson

Jag har lite lojt och på visst avstånd följt debatten kring Göteborgspostens (GP) påstådda högervridning. Men jag tänker ibland på en annan känd göteborgsk tidningsman. Det kanske GP också borde göra.

—

Torgny Segerstedt – socialliberal (så klart) – var berömd redaktör på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHS) åren 1917- 45. Han tog ställning mot nazismen. Han gjorde det redan i början på 1930-talet när nazisterna kom till makten i Tyskland. Och han gjorde det ordentligt.

Segerstedt insåg tidigt att Versaillesfreden efter första världskriget skulle skapa ett revanschlystet Tyskland och han förutsåg att antingen skulle tyskarna göra sig av med den nazistiska regimen eller så skulle det bli krig i Europa.

Att säga att han fick rätt är en underdrift.

Det räddhågade officiella Sverige försökte på olika sätt tysta hans penna och kung Gustaf V ville i ett personligt möte 1940 få honom att inte så hårt kritisera den svenska regeringens hållning gentemot Tyskland.

Segerstedt stod upp för sin övertygelse och ett berömt citat är: Är det kanske bättre att leva på knä än att dö upprätt? Om replikskiftet med kungen har barnen Ingrid och Torgny vittnat.

(Jag var för övrigt på intervju på Ingrid Segerstedts gymnasium 2003 och var besviken över att jag inte erbjöds jobb – bland annat beroende på skolans stolta renommé genom sin upphovsperson).

Mötet med kungen 1940 hade föregåtts av att Segerstedt under lång tid, faktiskt ända sedan det nazistiska maktövertagandet 1933, fört en intensiv kamp mot Adolf Hitler och de nazistiska idéerna. En av de mest kända texterna avslutades med orden: Herr Hitler är en förolämpning.

Självaste Göring hotade Sverige i ett telegram om vad som kunde hända om man lät dylika yttranden passera. Segerstedt svarade i sin tidning: Det förefaller som om hr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket.

Artiklarna nådde utanför Sveriges gränser. Helst i länder som låg i krig med Tyskland eller var ockuperade, som Norge, Danmark och England (där man översatte och läste upp delar av artiklarna i radio) blev han känd och uppskattad.

Eftersom Sverige var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av kriget blev Segerstedt ett problem för regeringen. På ledarsidorna beskrevs svenska ministrar som hariga eller räddhågade.

Statsminister Per Albin Hansson höll inte alls med honom och flera ilskna, tyskvänliga debattartiklar publicerades i den konkurrerande GP. Mäktiga personer från industrin agerade också emot honom.

Men han stod inte ensam. 34 göteborgare skrev till hans försvar angående artiklarna i GP och välkända personer som Karl Gerhard, Ture Nerman och Vilhelm Moberg stödde honom.

Han var emot svenskt deltagande i OS i Berlin 1936 eftersom han ansåg att detta skulle gynna en stat som förtryckte minoriteter. Man skulle inte jama med, helt enkelt.

Hitler var arg på Segerstedt, för att underdriva. Undra på: nazisterna beskrevs i tidningen som skränfockar, snyltdjur, förbrytarsjälar och kloakråttor. 1942 gick propagandaminister Goebbels i taket och beordrade två tyska tidningar att framställa Segerstedt som sinnessjuk och tyskhatare.

Torgny Segerstedt dog 1945 och i sin allra sista artikel diskuterade han försvar av press- och yttrandefrihet. Han diskuterade det problematiska i när politiker försöker styra journalister:

Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallning. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. [—] Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände.

Torgny Segerstedt var omstridd offentligt, privat och under såväl som efter sin levnad. Klart är att han var en språklig virtuos, en vass skribent och för många utgorde en symbol för motstånd mot nazismen.

—

Några saker vill jag särskilt lyfta fram kring honom:

Tidningen beslagtogs 8 gånger under kriget. Bland annat 1940 då Segerstedt avslöjade att regeringen hade gett Tyskland tillstånd till mer omfattande trupptransporter än vad den från början hade tillkännagett.

Statsminister Per Albin Hansson antydde i sin dagbok att man inte kunde riskera krig med Tyskland på grund av vad en, i hans ögon, självrådig tidningsman kunde skriva. Jaså, minsann.

1942 och beslagtogs inte mindre än 17 svenska dagstidningar som samtliga skulle publicera en text om tysk brutalitet i norska fängelser och koncentrationsläger. Redan innan tidningen var tryckt stoppades artikeln. Segerstedt löste problemet genom att lämna utrymmet som varit avsett för texten blankt, medan rubriken I norska fängelser och koncentrationsläger fick vara kvar.

En beskrivning av honom gällande liberalismen är särskilt tilltalande:

Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism [—] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen.

—

Jag kan inte, för att försöka sy ihop detta, komma med någon knivskarp analys kopplat till dagens GP-debatt. Jag nöjer mig med att konstatera att det i efterhand kan vara lätt att se skillnaden på rätt och fel men svårt att göra detta i samtiden.

Läs Segerstedts ledare och Görings varnande telegram och Segerstedts svar här.

—

Relaterade blogginlägg

Berlin-Sotji

Den Svenska Synden 2

—

Källor:

Populär Historia januari 2011

Kenne Fant: Torgny Segerstedt – en levnadsskildring (2007)

Wikipedia

Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt

Bäst i test

10 augusti, 201515 november, 2018av adolphson5 kommentarer

Det finns ett antirasistiskt test, Chavez-Perez-testet, att göra på film och populärkultur. Testet innehåller tre enkla punkter:

1. Finns det minst en icke vit karaktär som spelas av en icke vit skådespelare?

2. Pratar hen med en annan icke vit karaktär gestaltad av en icke vit skådespelare?

3. Och samtalar de i så fall om något annat än brott?

Jag tycker kanske att man även kunde lägga till en språklig aspekt. Gestaltar sig handlingen i ett icke engelskspråkigt land kan man med fördel använda sig av aktuellt språk istället för engelska.

Ett exempel är Hollywood-produktionen om gruvarbetarna i Chile, Antonio Banderas spelar en huvudroll, där alla springer omkring och bryter på engelska i stället för att tala spanska.

Ett annat test är Bechdeltestet. Det går ut på samma sak men handlar istället om jämställdhet. Filmen måste, för att klara testet, ha:

1. Minst två namngivna kvinnliga rollfigurer

2. Dessa rollfigurer måste ibland prata med varandra

3. Deras konversation måste röra sig om något annat än män

Det är, för kännedom, och föga förvånande, förhållandevis få filmer som idag klarar dessa test.

Jag tänker att man kanske kan göra ett test för sina privata relationer också. I ens eget liv, liksom. Saker man bör tänka på. Vilka punkter ska en hållbar relation klara, tro? Här följer Adolphsons relationstest (snart i en veckoblaska nära dig).

1. Tillit. Man måste känna sig trygg tillsammans med personen. Verklig vänskap bör kunna klara en törn eller två. En verklig homie är inte bara en ryggdunkare.

2. Självkritik. Man bör granska sina egna tillkortakommanden i relationen och ifrågasätta sig själv emellanåt. Det är väl en allmän livsregel, kanske, men ändå.

3. Kants kategoriska imperativ. Gyllene regeln. Varje djupare relation måste innehålla mer eller mindre, helst mer, av detta.

Jag fastnar lite i punkt 2, för egen del. Mina relationer är lite varierande, det medges. Hur kommer det sig att vissa, både nära och mer avlägsna personer, ofta stör sig till vansinne på mig?

Vad är det hos mig som triggar somliga att känna precis tvärt emot vad jag vill att de ska tycka om mig? I stunder av dysterhet tänker jag att det bara är mina elever som verkar gilla mig – åtminstone några av dem.

Salig mor, slog det mig. Hon som alltid höjde mig till skyarna. Hur kommer det sig att vår relation var så speciell? Och hur präglade den mig? Jag har ju alltid sett den relationen som något gott, den innersta, och som något oåtkomligt. Jag har låst in den i mitt hjärta och gjort mor oåtkomlig i mitt eget lilla Fort Knox.

Men visst var det så att det tog några år för mina föräldrar att få barn. Och visst var jag efterlängtad när jag äntligen kom. Och visst fick jag hela fem år av odelad kärlek och uppmärksamhet av henne innan nästa barn kom. Och när lillasyster kom till världen var jag ju nästan sju år.

Mamma uppfostrade mig ensam. Alltså, far fanns ju med i familjen men det var mamma som bestämde. I synnerhet när det kom till mitt, hennes förstfödde, väl och ve. Hon lät inget ont hända mig.

Hon uppfostrade mig om jag vore något slags högre väsen. Nu när jag själv är förälder inser jag att man inte ska göra så. Man måste ställa krav, också. Mor gav mig sin totala hängivenhet. Hon valde mina kläder, putsade mig, skötte mig och älskade mig. Hon talade om hur jag skulle bete mig, skämde bort mig, curlade långt bortom rimlighetens gräns. Mina behov styrde det mesta.

I synnerhet ville hon tidigt lära mig att bli den perfekte gentlemannen. Hon uttryckte sig faktiskt exakt så, en gång.

Hon lärde mig hur man dansar (nåja) styrdans, konverserar sin bordsdam, vilka blommor man har med sig till en dejt, hon valde rakvatten åt mig när jag väl började raka mig, att nämnda rakvatten endast ska förnimmas och inte golva en förbipasserande, att man ställer sig upp och drar ut stolen för en kvinna, låter människor gå före genom en dörr och annat otidsenligt nonsens som inte klarar Bechdeltestet särskilt väl.

Man behöver ju inte vara stjärnpsykolog för att räkna ut att detta riskerar skapa en tämligen påfrestande vuxen människa. Jag minns också att människor i vår omgivning regerade på hur hon behandlade mig. Så hur hon behandlade mig måste ju varit iögonfallande.

En granne kallade mig den lille riksdagsmannen. En annan, mer irriterad, kallade mig lite sarkastiskt the golden boy och en mer avlägsen familjebekant kallade mig rätt och slätt prinsen.

Andra i familjeumgänget såg sig nödsakade att bry sig extra mycket om de yngre barnen i familjen outtalat att jag ju redan fick så (onödigt) mycket uppmärksamhet. En kusin frågade halvt på allvar om jag som barn hade MBD (minor brain damage), salig moster sa en gång att jag visserligen var odräglig som barn men till slut växte upp till en fin pöjk.

Min syster sa ibland, när vi var osams, att allt handlade alltid om dig när vi var små.

Det blev jobbigt på flera plan när salig mor försvann. Hon som alltid skyddat mig fanns inte längre. Relationerna blev svårare. Livet blev svårare. Jag började ta beslut som, om dåliga, mamma inte i efterhand kunde fixa till.

Okej, jag erkänner: det är fortfarande jobbigt. Trots att hon för alltid gick bort från mig i juli 1997. Jag fick beskedet på en åker i Västmanland. På den åkern står jag ibland fortfarande kvar och gapar.

Fuck cancer.

Some die young – låten passar emellertid bättre in på min syster för mamma och jag hann liksom prata klart. Trots allt.

Men så kom det sig att jag träffade den Änglaljuva. Vi firade nyligen 15 år som man och hustru. Vi uppmärksammade dagen genom att åka till Västmanlands pärla Elsa Anderssons kafé där svärfar storstilat bjöd på räkmacka OCH Napoleon. Sedan lagade vi en brakmiddag där hemma.

Nu kanske en potentiell läsare tänker att jag nu, ja nu är det kört, kommer att misslyckas, om man inte redan anser mig gjort så, med att balansera på den där slaka linan mellan personlig och privat.

Kanske, kanske inte. Läs vidare om du vågar.

Egentligen har vi väl allt emot oss, den Änglaljuva och jag. Hon är nämligen allt jag inte är och mer därtill. Vi är inga tvillingsjälar på något sätt, nej, vi är varandras totala motsatser.

Och, vad viktigare är, hon är inte lik salig mor på en enda punkt. Plockar man fram sin smäktande tenorstämma vid fel tillfälle kan man åka på en hockeytackling.

Hemma är jag inte någon prins, där daltas det inte – man får respekt om man förtjänar den. Jag är en av två familjeförsörjare med lika ansvar för hus och hem. Hennes respekt vinner man på andra sätt.

Tur det. Jag tror jag långsamt kvävts till döds av min egen odräglighet om det inte vore för henne. Den Änglaljuva är skillnaden mellan… ja, allt egentligen.

Nej, det må vara hur det vill med andra relationer. Människor får tycka om mig eller ej, oavsett vilket – jag förställer mig inte. Jag tycker om min tillvaro. Jag säger vad jag tycker och håller man inte med får man övertyga mig med sakliga argument. Eller strunta i mig.

Jag lever med en person som gör livet svårt, som ställer krav, som ser rakt igenom mig men som tar mig under armarna, ger mig riktning och mod att gå. Jag får jobba hårt med min akilleshäl, punkt 2 i Adolphsons relationstest. Och bara för att man klarat kristallbröllop kan inget tas för givet.

Och det är mycket vackert så.

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

Seth Molander

2 augusti, 201525 september, 2023av adolphson

Riksdagsvalet 1948 stod i huvudsak mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet. Bertil Ohlin utmanade Tage Erlander om statsministerposten. Ett par veckor före riksdagsvalet gjorde tidningen Morgontidningen, som stod mycket nära socialdemokratin, ett sensationellt avslöjande när man påstod att Folkpartiets lokalavdelning i Stockholm hade ett bankkonto med motsvarande 70 miljoner kronor i dagens penningvärde. Den som är aktiv i en partipolitisk lokalavdelning inser det smått absurda i ett sådant påstående. Men det här var 1948 och utsagan passade väl in i S-kampanjen i valet vilken målade ut Folkpartiet som finansierat av storföretagen.

Socialdemokraterna mot Folkpartiet. Arbetarna mot kapitalet. Trots att Folkpartiet omedelbart förnekade nyheten, och att oberoende revisorer visade att lokalavdelningen i Stockholm inte förfogade över denna enorma summa, vägrade tidningen dementera. Man byggde nyheten på information från den socialdemokratiske riksdagsmannen och revisorn på Handelsbanken Seth Molander. En revisor borde väl veta vad han talade om, menade tidningen. Morgontidningen gick hårt åt Folkpartiet på ledarplats och flera andra S-tidningar hakade på drevet. Folkpartiet är knappast folkets parti, kapitalismens sanna ansikte och dylikt nonsens framfördes på bästa ledarplats.

(Idag, när vi sitter med en stor del av facit, skulle anklagelsen kapitalismens sanna ansikte inte direkt vara något negativt).

En vecka innan valet intygade Seth Molander under ed att påståendet var sant: Undertecknad intygar härmed och är beredd att med ed bekräfta att en av mig väl känd trovärdig person för mig uppvisat ett dokument av vilket framgick att folkpartiet i Stockholm under första halvåret 1948 disponerat över ett belopp av omkring 3,5 (alltså = knappt 70 loppor i dagens penningvärde) miljoner kronor.

Och Morgontidningen gick som sagt i god för Molanders trovärdighet. Något bevis kunde man emellertid fortfarande inte presentera. Tage Erlander började få kalla fötter. På tisdagen hölls ett förhör med Molander, som plötsligt medgav att han kanske misstagit sig. Erlander befarade en katastrof i valet om en utredning senare skulle visa att Molander verkligen hade ljugit. Sent om sider, mot slutet av veckan, tillsattes faktiskt en opartisk utredning i samförstånd mellan Ohlin och Erlander och det visade sig att alltihop var lögn. Det fanns inget konto och Molander hade inga bevis för sina påståenden.

Men utredningens resultat drog ut på tiden (en del menar att man medvetet valde en långsam utredare) och samma dag, alltså på fredagsnatten, mördades Folke Bernadotte i Jerusalem vilket helt dominerade nyhetsflödet. Och eftersom detta skedde just på fredagsnatten innan söndagens val hann informationen om sakernas rätta sammanhang inte ut till alla väljare eftersom vare sig TV eller internet fanns 1948. Vissa lokaltidningar publicerade nyheten på måndagen efter valet. Det var så dags.

Sanningen var alltså för allmänheten okänd från måndag till lördag i valveckan. Den avslutande partiledardebatten på torsdagen fick Ohlin föra utan att skandalen hade avslöjats. Socialdemokraterna undgick den katastrof Erlander hade befarat. Om sanningen kommit fram enligt god demokratisk praxis hade Bertil Ohlin mycket väl kunnat bli statsminister efter valet 1948. Vad gjorde Socialdemokraterna själva åt saken, då? Jodå, Seth Molanders namn togs under helgen bort från alla valsedlar. Man inser vilket jätteapparat det måste varit även redan 1948 men S-maskineriets kvarnar malde på den tiden snabbare än medias.

Molander blev också av med alla partiuppdrag. Socialdemokraternas partisekreterare Sven Andersson var tidigt insatt i sakernas tillstånd men gjorde inget och Erlander själv agerade långsamt för att inte riskera en valförlust. Ingen på Morgontidningen behövde stå till svars. De två som i huvudsak skrev de ledare som baserades på Seth Molanders lögner var inga mindre än chefredaktörerna varav en, Gösta Elfving, senare blev landshövding i Falun.

(Mina föräldrar visste vad de talade om när de ibland kunde muttra det är iallafall inte sämre än Elfving!)

Man får nog ändå anse hela skandalen, som förövrigt allmänt betraktas som den smutsigaste valkampanjen i Sveriges demokratiska historia, orkestrerades från högsta socialdemokratiskt håll.

—

Källor:

Gör inga dumheter medan jag är död! – Per Ahlmark

Artikel av Svante Nycander i NU 2006

Wikipedia

Jag har inte kunnat hitta några S-märkta källor, men det kanske inte är så konstigt när allt kommer omkring.

—

Relaterade blogginlägg

Bertil Ohlin

Folke Bernadotte

Historia, Skola

Vändpunkter

24 juli, 2015av adolphson1 kommentar

Ibland brukar jag diskutera vändpunkter i historien med mina elever. Personer och händelser som inneburit verklig påverkan, avgöranden och förändring på längre sikt. Allt behöver ju inte handla om Stalingrad, Midway och El Alamein, liksom.

Här följer några exempel som eleverna brukar finna intressanta.

—

Den romerske kejsaren Augustus ville – efter att han fått kontroll på Rom och inbördeskrigen var över – expandera imperiet i nordöst mot Germanien (ungefär dagens Tyskland).

År 9 skulle den romerska armen, cirka 20 000 man, gå i vinterkvarter efter att ha krigat under året men ännu inte lyckas erövra området. Germanerna såg sin chans. Särskilt en german.

Nu var det ju inte vilken liten struntarmé som helst det rörde sig om, nej, detta var eliten av världens mäktigaste imperiums krigsmakt som var ute och traskade. En arme som det inte gick att besegra i öppen terräng under normal formering.

Befälhavaren Quinctilius Varus ledde på uppmaning av sin närmsta man Arminius, som ursprungligen var german och dessutom kom från det aktuella området, armén genom ett svårgenomträngligt område: Teutoburgerskogen.

I skogen ägnade sig germanerna åt gerillakrig med plötsliga anfall. Den germanska hären, också på nästan 20 000 man, hade tillsammans med Arminius (som spelade dubbelt) planerat ett bakhåll på en särskilt gynnsam plats längre fram i skogen.

Eftersom romarna marscherade i en nära 15-20 kilometer lång, i sidorna mycket sårbar, kolonn ville germanerna anfalla på mitten. När romarna befann sig vid den utvalda platsen blev de fullständigt överrumplade.

Under två dagars strid utplånades den romerska armen sånär som på ett tusental man som lyckades fly till Rom och rapportera att kejsar Augustus just förlorat en sjättedel av hela sin krigsmakt.

Legenden säger att kejsaren tog nederlaget hårt och skyllde på stackars Varus (som begick självmord under slaget – germanerna skar av honom huvudet och skickade det till Rom) och ännu långt efter händelsen plötsligt och utan förvarning kunde utropa: Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner!

Den direkta följden blev att romarna drog sig tillbaka västerut för att aldrig återkomma. Trots att man senare fortsatte kriget mot Germanerna valde de att låta Rhen vara imperiets gräns. Och så förblev det.

Det har ibland ansetts att slaget hade stor betydelse för Europas framtid eftersom Rom aldrig lyckades införliva Germanien i imperiet. För modern tysk nationalism under 1800-talet, och i vissa fall högerextremism, har slaget tillmäts överdriven vikt.

Hursomhelst: Alla imperier kommer måhända alltid till sin vändpunkt. År 9 i Teutoburgerskogen tog den romerska expansionen österut slut.

Det finns en film såklart.

—

1346 stod slaget vid Crécy i Normandie, Frankrike.

Det var det första stora slaget under Hundraårskriget mellan England och Frankrike. Slaget brukar anses som slutet för den medeltida riddaren som dominerande krigsmaskin på slagfälten.

Den franska hären bestod av drygt 30 000 soldater där kärnan utgjordes av kung Filips feodala soldater, på omkring 12 000 riddare som samlats för att fullgöra sin edsvurna plikt till kungen.

Där fanns många namnkunniga riddare – grevar och baroner – och alla var de säkra på framgång. De var ju bäst i test, så att säga. Elittrupperna. Ingen kunde föreställa sig den katastrof som väntade.

Engelsmännen, ledda av kung Edward III, hade under veckor retirerat och till sist stannat i en sluttning som möjligen kunde vara en strategiskt bra plats att möta fransmännen. Deras arme bestod av cirka 14000 man varav endast 4000 var riddare.

Däremot förfogade de över omkring 7 000 långbågskyttar. Med detta vapen hade engelska arméer tidigare vunnit flera segrar mot skottar och walesare men det var ännu oprövat i kontinental krigföring.

Det krävdes avsevärd muskelstyrka att spänna och avfyra långbågen, pilarna var ungefär en meter långa och den kraft som utvecklades när bågen brukades på rätt sätt gjorde att riddarens rustning inte skyddade.

Trots att den franska ledningen beordrade halt för att soldaterna skulle kunna vila innan slaget fortsatte en stor del framåt ändå – så säker på vinst var man. Trupperna längst bak pressade dessutom på täten och hela armén rörde sig därför framåt – omöjlig att stoppa.

När Filip insåg läget gav han order om anfall trots arméns utmattade och oordnade tillstånd. Dessutom regnade det så sluttningen upp till engelsmännen blev hal och lerig.

De stolta riddarna – the finest of the finest – räddes ingen strid. De franska ädlingarna sprängde fram med fällda lansar och dragna svärd. När de ryckte uppför sluttningen möttes de av pilregn.

De hästar som träffades råkade i panik. Ryttarna försökte ta sig bort och stor trängsel uppstod när de försökte pressa sig fram mot engelsmännens infanteri. Andra vände på hästarna och försökte fly. Där mötte de sina egna trupper och kaos uppstod.

De som ändå lyckades ta sig fram till engelsmännen fick i trängseln inget utrymme att använda sina vapen. Många kastades ur sina sadlar och halvt avdomnade av fallet eller orörliga på grund av sina tunga rustningar slogs de ihjäl liggandes på marken. Andra fastnade under högarna av lik och kvävdes till döds.

Men en sann riddare ger sig aldrig.

När mörkret sent på kvällen gjorde fortsatta strider omöjliga drog sig den franska armén tillbaka fullständigt krossad. Sammanlagt stupade fler än 1 500 franska riddare och de totala förlusterna översteg troligtvis 10 000 man. Som jämförelse räknade den engelska sidan knappt 100 stupade.

Långbågen medförde länge framgångar för engelsmännen på slagfälten. Under 1400-talet stagnerade vapenslaget när riddararméerna blev ovanliga och krutvapen började användas.

Själv kommer jag att tänka på den gamla badmintoninstruktionen om Starke Stelman VS Vigo Lättman. Eller David och Goliat, om man så vill. Teknik och anpassning övervinner ofta storlek och självsäkerhet.

—

De smått otroliga territoriella framgångarna för det brittiska imperiet under senare delen av 1800-talet berodde till stor del på maskingeväret Maxim. Alltså på en kulspruta.

För att säkra kontrollen över den oerhört viktiga Suezkanalen var britterna tvungna att också kontrollera Sudan. I slaget vid Omdurman 1898 stred 60 000 sudaneser beväpnade med spjut mot den 25 000 man starka brittiska armen.

Men britterna hade kulsprutor. 25 000 sudaneser stupade eller sårades mot ett 40-tal britter. Imperiet behöll kanalen och dominerade världen i stort sett fram till första världskrigets slut.

Det är väl som Socker-Conny säger: Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad.

—

Det var under en liberal statsminister, Nils Edén, som lika allmän rösträtt infördes i Sverige. Visserligen som sista land i norden och i koalition med socialdemokraterna och dess ledare Hjalmar Branting – men ändå. Så var det.

Under stort motstånd från Högern och kungahuset genomfördes den allmänna rösträtten av liberaler och socialdemokrater.

En kanske kan fundera över sina ställningstaganden, ibland. Vad en har för syn på tiggande EU-migranter, flyktingar och muslimer, kvinnor och homosexuella eller människor som på olika sätt avviker från normen.

Så här efteråt vill man ju inte vara killen vars organisation var emot lika allmän rösträtt, eller vad det nu kan handla om, tänker jag. Eller tillhöra ett parti med brungrumligt förflutet. Det är bättre att överväga sitt samvete och sin moral när det är aktuellt än att ägna sig åt damage contol efteråt.