adolphson

bild 17: wild at heart

19 januari, 20258 november, 2025av adolphson

Ibland sätter man sig rakt på en humla. Med gadd. Hur är det möjligt?

Men VI lever!

En gång drabbades jag av övermäktig sorg. Det berodde på insikten om alla som lämnat. Citatet ovan var ett glatt utrop från Dotter 2 som drog mig upp ur kaninhålet. Hon hade ju alldeles rätt. Vi lever. Här och nu. Varför då detta plötsliga svårmod? Nja, livet kan på ett sätt beskrivas som passagen mellan två liv. Den som är framme lämnar de andra med en lång väg att vandra, det vet jag av erfarenhet. Så dö inte ifrån mig. Låt mig gå före. Låt mig leda vägen.

Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 2016 men redigeras nu med anledning av att jag nåtts av nyheten om David Lynchs bortgång. Mannen som gav oss Elefantmannen, Dune, Blue Velvet (åh, Blue Velvet), Wild at heart, Twin Peaks och Mulholland Dive har lämnat oss.

Bilden nedan är tagen av Åsa, syster till en av mina närmsta vänner från förr: Jerra, på det legendariska Café Princess i Falun, gissningsvis 1987. Herregud, vad frän jag var! När jag släpper skämskudden känner jag faktiskt bara värme när jag ser fotot. Jag har det till och med inramat och upphängt på väggen. Inte så lite Dorian Gray över det. På Princess samlades 80-talskidsen för att tjuvröka och hänga. Notera den stora tjockTV-anordningen till höger på bilden. Den visade MTV non stop. Så många timmar av glatt umgänge jag upplevt på detta tidstypiska 80-talscafé. Eller 80-tal och 80-tal, serveringen hade egentligen anor från 1950-talet och lades ner 2011. Ungdomarna av idag gör tydligen andra saker än att hänga på kaféer. Och det kanske är bra för jag är rädd att jag inte levde så sunt under den här perioden.

1987

Jag hade i princip slutat idrotta, rökte (Gauloises, Pall mall ((”where particular people congregate”)) Lucky Strike och Peter Stuyvesant, självfallet) och hatten skulle ständigt rullas. Idag idrottar jag oändligt mycket mer och hatten rullar både mer sällan och långsammare, ändå förmår jag inte besvärja vare sig kilon eller rynkor lika framgångsrikt som dåtidens diet av kaffe och cigaretter.

Idolen på filmduken var Mickey Rourke. Särskilt filmerna (eller egentligen enbart dessa) Rumble Fish med Matt Dillon, Dennis Hopper och ikonen Tom Waits. Den sistnämnde gör inte bara bra musik utan även roller i andra av Coppolas filmer, exempelvis Dracula. Sedan har vi filmen som baserar sig på romanen av Bukowski (där Faye Dunaway gör den kvinnliga huvudrollen): Barfly. Därefter Drakens år, som är något av en modern film noir och variant på den tio år äldre Chinatown. Johnny Handsome är på många sätt en intressant film särskilt med tanke på hur Rourkes liv senare skulle komma att gestalta sig. (Livsvalen att bli boxare och begå skönhetsoperationer påverkade hans utseende). Så till sist Filmernas film Angel Heart där Rourke spelar mot Robert De Niro. Dessa filmer hade, tillsammans med Lynchs produktioner, stor påverkan på mitt unga jag.

1980-talet var generellt sett en bra tid. Aldrig såg jag skymten av ungdomlig nedstämdhet eller tungsinne. Jag minns inte tillvaron på detta sätt enbart för att jag var ung (yngre) och cool (eller hur?). Nej, jag har några stora upplevelser att hänga upp minnet på. Några av dessa återges i bild (nedan). DM-konserten var magisk. Jag besökte Ladan senaste gången LIF spelade SM-final. Jarmo Mäkitalo gjorde 1-0 på straff men DIF vann. David Bowies glasspider-tour var givetvis också magisk.

biljetter

jag fortsätter på temat Dorian Gray. Vem kan ana att det gått nära fyra decennier mellan bilderna ovan och nedan? De flesta, antagligen. Jag fantiserar lite. Vad skulle de ha att säga till varandra, den rökande, imagestinne, stöddige och (till synes) självsäkre kaféhängande ynglingen och den aningen fåfänge, gladlynte, ofta rastlöse, njutningslystne, lätt överviktige och medelålders adjunkten? Ingenting, tror jag. Nej, jag tror inte dessa båda stått ut någon längre tid i varandras sällskap. Man vet vem är, aldrig vem man blir.

01 Fredrik Adolphson

2016

Yta och innehåll är olika saker. Det är inte enbart vad man säger eller hur man ser ut som räknas. Nej, det är ens handlingar som talar. Eller som barnens mor en gång sa när hon såg fotografierna ovan: vad i helvete var det som hände!? Vad jag svarade? Du hände, älskling. Vi skrattade. Nu är hon borta sedan ett halvt decennium, likaså många andra från den tiden. Mamma, pappa, morfar, moster, mina fastrar och farbror och den som faktiskt fortfarande gör mest ont: min lillasyster. Helena. Söstra mi. Jag saknar henne så.

2024

Kanske ska jag se om Blue Velvet. Kanske ska jag se den tillsammans med Ragna. Kanske ska jag inte se om den, för var sak har sin tid. Min bästa tid är nu. Tack för underhållningen, David Lynch.

Jag ser tillbaka på mitt eget liv och ler. Vilken resa det varit. Vilket underbart liv. Och det pågår med oförminskad styrka. Jag älskar varje minut av det. Men jag har samtidigt haft min beskärda del av död i tillvaron. Till döttrarna, till Viktor och Ragna säger jag därför: låt mig gå före. Ta rygg på mig. Jag leder vägen. Lev, minns, älska och skratta. Låt oss göra det tillsammans – men dö för allt i världen inte ifrån mig.

Nu hör jag henne ropa igen, Dotter 2. Men VI lever! Hon har så rätt. Man får inte fastna i den tid som var. Människor lever i minnet. Princess har stängt. Jag trivs bättre här, under min korkek, där jag kan lukta på blommorna.

—————————————————————

Relaterade blogginlägg:

porträttet på V-Dala

—————————————————————

Musik:

Vi kommer aldrig att dö

Blue velvet

When I’m sixty four

The piano has been drinking

cancer, Livsåskådning

Julgran 2.0 (Olbers paradox)

12 januari, 202512 januari, 2025av adolphson

Det finns alltid en gran i skogen och en stjärna på himlen. Varför behövs stjärnor när tillvaron både är mörk och ljus? Å andra sidan: vill man leva i ett konstant halvdunkel, ständigt plaska runt i någon sorts mellanmjölkens Tisken? Leve kontrasterna! Jag älskar ljuset men fruktar inte mörkret. För även om det okända döljer sig där, i mörkret, fallgropar och ibland ondska, återvänder ljuset som bevis på att tillvaron expanderar. Jag känner gravitationen, attraktionen, och rör mig i enlighet med dess riktning.

Grabben vid granen bredvid ser inte skogen för alla träd. Men så skingrar sig molnen och stjärnhimlen blir synlig. Det råder en särskild stämning under skymning i en vinterskog. Tystnaden som tillfälligt bryts av skogens ljud. Det tilltagande dunklet. Det är vackrast när det skymmer.

Olbers paradox innebär iakttagelsen att det finns olika ljusstyrkor i universum, inte ett genomsnittligt ljus vilket det borde göra med tanke på att stjärnorna är lika ljusstarka som solen. Iakttagelsen står i konflikt med tanken på ett statiskt och oändligt universum. En enklare formulering av paradoxen är: varför är det mörkt på natten om universum är oföränderligt och oändligt?

Jag åkte i mörkaste midvintertid tillsammans med Patric och Ulrika, på markägaren Daniels inbjudan, ut i de stora vida skogarna kring Morbygden för att hugga en julgran. Man ska av flera skäl aldrig köpa massproducerade importerade granar om man kan undvika det. Nej, en gran ska huggas för egen hand. Om ett träd faller i skogen och ingen bevittnar det – har det då verkligen fallit?

När jag var barn åkte vi alltid, passande nog, till Grangärde och jagade gran då vänner till familjen äger mark där. Numera blir det alltså Morbygden. Själva gransökandet är både fridfullt och spännande på samma gång, ofta får man ströva ett gott stycke i kamp mot det falnande ljuset innan man finner den perfekta granen. På något sätt känner jag mig under processen uråldrig trots att fenomenet julgran är en förhållandevis ny företeelse i kulturhistorien.

Så plötsligt står den där i alla sin solitära storslagenhet. The chosen one. Granen som under ett par veckors tid ska bo i vårt hem och njuta vår omsorg. Vi kommer att betrakta den som en kär familjemedlem och klä, vattna, tända och släcka den. Men… vänta. Lyser den inte med ett inre ljus? Står det inte som ett skimmer runt den?

Proceduren att klä granen ser säkert både lika och olika ut hos var och en. Barnens minnen av tomtar av kulor står för familjelivets kontinuitet. Åh, kolla, där är den där! Att inte ha en gran ses inte sällan som en sorts social fattigdom, att allt inte är som det ska i hemmet eftersom något väsentligt saknas. Den som väljer en plastgran känner ett tvång att om inte ursäkta så åtminstone förklara sig. Vi är allergiska. Det är så praktiskt.

Personligen föredrar jag mycket pynt men har fått släppa överdådet till förmån för barnens mer sparsmakade uppfattning. Jag lyssnar noga på dem eftersom jul är något känsligt i vår familj. Det var inför julen 2017 barnens mor kom hem från Akademiska sjukhuset med beskedet att det inte gick att operera hennes förbannade cancer. Även om flickorna inte just då förstod att detta i praktiken innebar en dödsdom har deras syn på julen påverkats. Drygt ett år och fyra månader senare lämnade Malin oss för gott. Aldrig har innebörden av begreppet stiff upper lip framstått tydligare för mig än julen 2017. En enda sak har jag sedan dess önskat mig som julklapp: att åter få se mina döttrar skratta barndomens glada och bekymmerslösa skratt.

Årets gran var stolt, stilig och av yppersta kvalitet. Knappt ett barr faller från Morbygdens gran när den nu tjänat ut efter nära tre veckor under vårt tak. Detta att jämföra med dansk importgran som barrar mer än Patric gjorde efter fyllda trettio år. Det tar emot att slänga ut den. När tiden nu kommit avlägsnar jag den försiktigt med all den pompa, ståt, och högtidligt ömsinta respekt den förtjänar. Granen förs efter funnit pyntet sig förlustig till sista vilan via lit de parade. Till sist sjunger jag ritualens sista sång.

Ut, ut, ut

Så skiljs våra vägar. Jag går mot livet och granen mot det cirkulära kretsloppet. Om nu inte vissa antaganden om universum visar sig fullständigt felaktiga är det så det är. Vilken väg som är bäst vet endast gudarna.

Universum expanderar och dessutom sker det accelererande. Ungefär som mitt midjemått under jul. Kanske är det med samma känsla som människan alltid haft inför det okända, när Columbus blickade mot Indien eller dagens människor mot månen, som jag går in i granskogen. De stora frågorna maler. Vad fanns innan och vad kommer efter? Är universum bara en liten del av något ännu större, har jag funnit rätt gran?

Håhåjaja. Tillräckligt stort är universum och tillräckligt bra är granen. Fånga dagen, omfamna natten. Ibland är livet ljust och ibland är det mörkt. Inget mellanläge utan topp och dal, i det senare läget får man orientera sig efter stjärnorna i det förra vara en. Jag har funnit en stjärna, hon lyser så starkt och klart, och jag följer henne som varandes den vise man jag vill vara.

Inte fruktar jag mörkret för jag känner också ljuset. Snart är jag ute ur skogen med en grann gran i följe. Jag ser inte tillbaka för man kan aldrig gå in i samma granskog två gånger. Det känns trösterikt att veta att det alltid finns en gran i skogen och en stjärna på himlen. Gå och se efter.

Relaterade blogginlägg:

1-0-0-1-0

Vill du se en stjärna

Den bästa komplimangen

Musik:

The hanging tree

Surprise

Stilla natt (den bästa psalmen av dem alla)

Källor:

Danielsson: Mörkret vid tidens ände

Film och TV, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Osäkerhetsprincipen

5 januari, 2025av adolphson

Min bergsmanskrona. Är den värd sin vikt i smide, funderar jag. Det var inte tomten som kom med den, inte.

Vrålet skär genom huset. Pappa! Säg åt henne! Hon säger att jag ser ut som en som röstar på Trump! Vad göra? Osäkerhetens rike, ett hav av kval. Som så många gånger förr. Som livet i stort.

Jag har börjat läsa (om) fysik på gamla dar. Jag formligen kastar mig över allt Ulf Danielsson skriver. Jag förstår visserligen ganska lite av det men har roligt ändå.

Werner Heisenberg är känd som den som uppfann osäkerhetsprincipen vilken innebär att det inte går att samtidigt känna till både en partikels position och dess hastighet. Det finns en (rolig, iallafall om man kan lite kvantfysik) historia om när Heisenberg blev stoppad för fortkörning och polisen på amerikanskt filmmaner frågade om han visste hur snabbt det där gick varvid Heisenberg svarade: ”nej konstapeln, men jag vet var jag är!” Heisenberg är också artistnamnet (egentligen heter han Walter White) på huvudpersonen i den briljanta TV-serien Braking bad som handlar om en kemilärare som byter bana och börjar producera droger. Vi har alla våra val att göra.

Är julen god? Mja, jag vet faktiskt inte. Allt överflöd, all stress, alla nedärvda känslor och förväntningar – står det verkligen i proportion till resultatet? Det känns som det färdiga verket och mödan bakom inte riktigt harmoniserar, hur snygga julbilder Instagram än uppvisar. Vad är lärdomen här? Merkantil, att det är penningen som talar? Ät, drick och konsumera? Att alternativet är att åka till Thailand? En må förlåta min svartsyn men jag är mer förtjust i nyårsafton. Jul får ofta människor att känna sig otillräckliga. Apropå slit och släp så hänger min bergsmanskrona numera på hedersplats. För tjugofem år av nit och spänst i kommunen tjänst erhållen. Jag hoppas på ytterligare tjugofem år för visst vore det snyggt med två? Två bergsmanskronor skulle nämligen fylla hålet i min själ, täppa till det där gapet som ständigt följer mig. Två bergsmanskronor, ja då vore jag äntligen tillräcklig. (Jag skojar lite genom att parafrasera Jim Carrey när han blev kallad two time Golden Globe-winner Jim Carrey.)

Det finns de som tycker att jag borde sluta med politik och enbart ägna mig åt att undervisa. På något sätt tycks lärargärningen vara sysslan under min stund på jorden. Så varför blanda min unika grej med annat? (Med annat avses politiskt arbete.) Man ska aldrig låta dem förändra det man är. Nu är det visserligen inte gangster jag håller på att bli, som kemiläraren i Breaking bad, men det där andra förändrar mig. Jag känner det. Politik. Statskonst. Det är ofta negativt, illvilligt, och kräver ett visst kynne. Har jag det? Tveksamt. Borde jag måhända sluta? Nja, politiken utmanar mig, tvingar mig ut på okänt vatten. Plötsligt springer jag på ett citat av Karl XI myntat när han ilsknade till på inbördes kivande tjänstemän: där de oftare låta sådana upptåg och onödiga trätor och självsvåld hos sig förspörjas, skola vi dem all utan nåd alldeles avskaffa.

Än tomten då? Är inte hen god? Möjligen. Choklad är i alla händelser gott. För den som står utanför och ser in kan det emellertid vara svårt att förstå ilandsskämten om lagren i Aladdinasken. Choklad, döpt efter en irakisk saga, som äts under en kristen högtid i det sekulära Sverige, exempelvis hos många SD-sympatisörer. Kan det bli mer underbart (o)begripligt? Viktor och Amanda renoverar ett rum i huset på Styrsö. Vilket innebär att hon renoverar och han badar, blandar drinkar och lagar mat. Gamla lager tapet skrapas fram från det förflutna. Nyare smaker ersätter äldre. Se där en metafor för passerad tid. Är det förresten choklad eller tapeter vi diskuterar?

Fysiken är alltings ursprung. Samtidigt: hur vet vi det, hur mäter vi? Genom osäkerheten kring hastighet och position? Genom valen av hur vi tillbringar vår tid? Genom den perfekta julen noggrant illustrerad på Instagram? Allt jag kan säga är att jag möjligen känner min position men inte vart jag är på väg eller med vilken hastighet. Jag suckar och svarar kombattanterna i huset genom uppmaningen att gå in i var sin ringhörna och i tysthet begrunda påståendet att det är tur att man inte kan se på någon vad hen röstar på. Deras blickar flackar medan min söker sig mot bergsmanskronan så som flugan mot ljuset. Jag studerar den intensivt. En ståtlig sak, denna krona. Eller kanske inte. Det är ju bara ett ting. Nu hänger den där, iallafall.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Musik:

Källor:

Danielsson: Mörkret vid tidens ände

Åberg: Karl XI

Rydberg: Tomten

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 165: (Stinas ord om) 2024

29 december, 202429 december, 2024av adolphson

Något av mig är hos dig.

Tack för att du ringde igår, jag har gått runt och varit glad ända in i hjärtat idag för att du fått en varm klang i rösten igen. Hälsa Ragna extra och God Jul till er allihopa! Orden är min kusin Stinas, hon som jag vuxit upp med och som har den fina egenskapen att hon alltid säger vad hon känner.

2024 var året jag blev föräldralös. Jag hade inte närmre reflekterat över det, är man femtio plus är väl inte det något märkligt. Men det gör något med en, något existentiellt, att förlora den föregående generationen. Plötsligt finner jag mig måna extra över Viktors hälsa. Sluta röka, människa. Liknar sånt, som morfar skulle sagt. 2024 är också året jag blev galet förälskad. På samma gång rullar föräldraskapet på i enskilt majestät.

Vad gör dessa 2024-relaterade händelser med mig? To boldly go where no man has gone before som man säger i ingressen till Star Trek.

Låt det bara gå lite tid så löser det sig, brukar jag tänka. Vad det än handlar om. Eller som farmor (enligt pappa) brukade säga: Låt dem bara vinna några val så blir det bra. Det var hennes recept när människor var missnöjda med den förda politiken. Det ligger en del visdom i det yttrandet. Men jag vill inte låta dem vinna några fler val. Vare sig de som styr Falun eller riket.

Den romerske kejsaren Konstantin införde år 321 en reform som innebar att veckan framgent skulle innehålla sju dagar. Två dagar döptes efter månen och solen medan de övriga fem fick namn efter romerska gudar. Konceptet spred sig och översattes till rådande gudar i bland annat Norden. Sålunda föregick måndag (månens dag) och asagudarna Tyr (eller Ti), Oden, Tor, Freja/Frigg den stora lögaredagen, veckans tvättdag, medan solens dag avslutade veckan.

Tänk vad mycket som händer under ett år. Nyårsafton 2023 firades på Getskump. Mina övningskörde under året och tog på imponerande kort tid körkort. Att övningsköra och sätta upp julgransbelysning är bland de mest tålamodsprövande saker jag känner. Oj. Vad i helvete menar du med Oj?! Men ger man det tid löser det sig. Både körkort och belysning på plats. 2024 var alltså året jag mötte verklig kärlek igen. Något av det som är jag finns nu med henne.

Viktors födelsedag firades i Stockholm och lite senare fyllde pappa nittio. Vad bra att vi inte sköt upp släktfesten för bara några veckor senare lämnade han oss för gott. Man ska aldrig, verkligen aldrig, skjuta upp en fest. Något av det som är jag vilar nu med honom.

Jag fick ansvaret att hålla tal på internationella kvinnodagen, besökte Styrsö med gamla vänner i mars, firade påsken på Teneriffa, bevistade länsteateatrarnas vårmöte i Göteborg och Ragna fick besöka Styrsö för första gången. Vi besökte Operan och Stockholm under en ljuvlig vårhelg och vännen Mats firade de femtio med en hejdundrande fest.

Mina tog studenten och Louise lämnade grundskolan och jag fick hålla tal vid båda tillfällena. Olle, pappas mångårige vän, fyllde nittio, midsommar firades på Styrsö, resten av sommaren i Falun och på Styrsö med besök av Stenberg och sedan Ragna. Detta var sommaren då vi lärde känna Vrångö, varifrån många släktingar kommer, eftersom Mina jobbade där, vi urnnedsatte far, vi påbörjade den jobbiga processen att tömma hans lägenhet och, som det kändes, skingra ett liv för vinden. Vänner sågs på Ramsnäs och den tjugosjätte lärarsäsongen började.

Håll mitt hjärta

Jag närvarade på Amandas 40-årsfest där Viktor friade, deltog i Falu-Pride, mötte Ragnas familj i Älgnäs, besökte Styrsö med Joel och Pontus, firade Minas nittonde födelsedag, begick flera fester i november där både MDP och Falu kammarkör jubilerade, besökte V-Dala Nation i Uppsala, vi placerade pappas namn på familjens sten och sålde slutligen hans hem, jag sjöng Cherubinis Requiem, politiken bemästrades, Louise deltog i konserter och jul firades med Malins bröder och nyårsafton kommer uppmärksammas i hemmets underbara tvåsamhet.

Konstantin visste kanske vad han gjorde. Veckor kommer och går. Behöver vi ens räkna? Alla dagar som kommer och går, jag försöker verkligen carpa skiten ur dem. Viktor får själv bestämma över sina rökdon, tack och lov även om det är naturligt att oroa sig.

Låt det gå tid, så löser det sig. Inför 2025 ber jag till Roms gudar, asagudarna och den gudom som för tillfället lyssnar om mod att gå dit ingen före mig gått. Om att inte låta mig falla offer för konformitetens förlamande gissel, om kärlek, passion och bevarad livsglädje. Om att värna de mina.

Bäst av allt är att värmen är tillbaka i min röst. Det tog visserligen fem år, men den är tillbaka. För det har Stina sagt. Och det känns bra, jag vill att min röst ska vara varm. Och till alla människor som står mig nära säger jag: något av dig finns hos mig. Det känns tryggt.

Gott nytt år!

En gentleman, en älskad pappa, tackar för sig

Relaterade blogginlägg:

Goda nätters drömmar

Musik:

Auld long syne

Voi, che sapete che gosa è amor

Källor

Ekero Eriksson: Vikingatidens vagga

Mat och dryck, styrsö

Styrsöbröd

23 december, 2024av adolphson

Till julens läckerheter hör brödet från Styrsö. Hur uppstod den traditionen? Allt har som bekant en bakgrund och det man tror är tradition har också ett ursprung. Frågan är om jag kommer brödets födelse närmare genom denna lilla spaning. Brödet finns hursomhelst i två varianter: vört och vanligt. Ingen jul utan Hackat rött (se länk) och Styrsöbröd.

Mamma bakade alltid Styrsöbröd i god tid innan jul (och påsk), detta bak blev därmed den första förnimmelsen av jul för oss barn. Stora, tjocka bakfiltar som skulle garantera jäsningen släpades fram för att belamra köket. Doften av kardemumma. Och inte fick man smaka en endaste liten bit (jo, kanske en liten, liten, ynka bit) innan julafton. ”Stäng!”, vrålade mor ofta till mig och mina syskon när vi ville in i köket. Hon kostade på med extra temperatur på elementen och tätade alla mer eller mindre inbillade dörrspringor. Jäsningen var helig.

Jag kan inte mer om brödets bakgrund än antagandet att människor som flyttat från norra skärgården (Hönö) tagit med sig brödrecept. Genom mötet mellan fornt och nytt har brödet förändrats över tid och evolutionerats fram till dagens Styrsöbröd. Ju mer socker och smör i brödet desto rikare bygd. Donsö har ett lite grövre bröd baserat på mjölk vilket fått styrsöbor att skämta lite om den påstådda fattigdomen brödet vittnar om medan man på Donsö i samma anda fnyst åt överflödet i Styrsöbrödet. Styrsövarianten bör hursomhelst bakas i stora, jämna brödcirklar men det klarar inte jag så jag brukar skämtsamt säga att jag bakar Styrsös kartbild.

Sålunda bakar jag i december varje år samma bröd som mammas mormor Selma, som i sin tur fick det från sin svärmor, liksom min mormor Astrid, mamma, moster Lena, kusin Stina och släkten på Tången i alla tider gjort. Jag hör, medan mina kakor utstår tonåringarnas sarkasmer, för mitt inre gammelmormor Selma (som jag givetvis aldrig träffat) kritiskt smacka med munnen i köket på Viktorsgården: ”ajajaj, inte en kaka som duger att ge bort!” Var sak har sin tid. Och inget finns att jämföra med på dessa breddgrader jag nu befinner mig på då jag sannolikt den enda norr om Asperö som bakar brödet.

Det är lätt att bli en aning känslosam. Mer koncist är receptet jag använder från Tången. Det var alltså Selma, född Samuelsson 1878 på Styrsö Tången där hon också somnade in 1964, som förde det vidare i vår släkt. Hon lär i sin tur ha fått det från sin svärmor Gustafva Hallenberg. Gustafva föddes 1828 i Bro (var nu det ligger) och flyttade genom giftermål till Styrsö där hon gick ut tiden 1905. Så receptet är åtminstone cirka hundrafemtio år gammalt.

Vem vet om mina döttrar plockar upp seden. Det må vara som det vill med det, det är först i efterhand man inser vad som saknas på julbordet. Är det tillräckligt viktigt lagar man det själv fortsättningsvis. Med sin personliga tuch. En styrsömacka med skinka, hackat rött och en iskall falu brännvin och lika kall pilsner är underbart. Mer behöver man inte. Givetvis fungerar julmust eller, faktiskt, mjölk också.

Traditioner kommer och går, saker förändrar sig. Barnens mor lärde sig baka Styrsöbröd och är nu ett mycket populärt inslag bland jämtländska rötter på julbordet. Min brors exfru bakar det och igår fick Ragna en påse bröd av mig att ta med till sin familj i Västerås. Brödet lär erövra världen men knappast Donsö.

Här följer receptet. Smaklig spis!

Styrsöbröd, Tångenvarianten

3/4 liter mjölk

2 kilo mjöl

3 paket gäst

3 kaffekoppar socker

1/4 kilo margarin

125 gram flott

1 påse krossade kardemummakärnor

1 tesked salt

Häll halva mängden mjöl i bunken tillsammans med salt och socker.
Ljumma mjölken, lägg i smöret och flottet. Smält det och blanda med mjölet.
Smält gästen med socker.
Häll mer av mjölet i degen.
Slå i häst och kardemumma.
Låt degen jäsa i 40 minuter.
Lämna mjöl på bakbordet. Kavla ut till jämna kakor alternativt Styrsös kartbild.
Låt jäsa. Nagga (eller vad det heter).
Sätt in i ungen som har 250 grader 5-6 minuter.

Relaterade blogginlägg:

Hackat rött

Falu brännvin

Källor:

Ja…, det vete tusan. Mamma? Kusin Stina? Moster Lena? Mormor Astrid? Gammelmormor Selma?

Falun/Dalarna, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

bild 164: VMA

15 december, 202415 december, 2024av adolphson

Varsågod, här serveras allmänheten ett blogginlägg fyllt av indignerade frågor.

Jag inleder med att fråga mig varför Hesa Fredrik är ett larm, ett oljud, medan blåljus ackompanjeras av sirener som ungefär betyder lockade sång (vilken i och för sig leder till fördärv). Detta faktum är förmodligen bara en i raden av alla orättvisor jag fick utstå under en tuff uppväxt i skuggan av en älskad bror. Han, den bortklemade. Han, som fick en byst gjuten över sig.

Larmet som kallas Hesa Fredrik provades för första gången 1931 och även om dess officiella namn är Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) fick den snart sitt mer kända namn. Oscar Fredrik Rydqvist, krönikör på Dagens Nyheter, tyckte nämligen att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv och uttrycket spred sig sedan snabbt.

I min familj hette larmet Hesa Viktor. Min bror hade nämligen olyckligtvis knottror på stämbanden för att han skrek så mycket. Detta tillstånd fick han operera och det sämsta med det var att den lille keruben på sjukhuset serverades pulvermos till köttbullarna – något han under föräldrarnas djupa deltagande i timmar utgöt sin harm över. Det gullades och krumbuktades, maneger krattades, veckopengar höjdes (för vissa) inför denna hans emotsedda, storslagna, hemkomst efter två dygn (!) på sjukhus. Till och med marsvinets Tuffsens bo skulle städas (av mig, trots allergi) – inför konungens eriksgata lämnades inget åt slumpen.

Sirenerna ljuder över Falun. De tjuter och väsnas. Det är dags att ta ut vaxet ur öronen, lyssna och lyfta perspektivet. Runt omkring i världen dånar larmklockorna och inom mig slår hjärtat öronbedövande medan Viktors dito behöver lite hjälp.

Jag är ingen äkta Falubo. Men det är tydligen Viktor. Insikten, chocken. Jag har visserligen bott här hela mitt liv, han flyttade för tjugo år sedan men nog erkänner staden fortfarande sin flydde son. Man blir aldrig profet i sin egen stad, heter det ju. Ingen av oss är förresten äkta Falubor. Genetiskt sett är vi båda tretton procents finländare och härstammar i övrigt från Västra Götaland och Norrbotten. Mina föräldrars avkomma är således en blandning av norra och södra Skandinavien. Och visst skvallrar min brors höga kindben om finländska gener (elaka tungor vill utmåla honom som stammande från sydöstra Europa vilket renderat i smeknamnet Vlad, men nu vet vi alltså hur det egentligen ligger till) medan jag och Helena har en gensammansättning som är mer fryntligt dansk. Olika falla genblandningens lotter.

Äkta falubo? Vad är det, egentligen? Falun är som ortsnamn känt sedan åtminstone 1400-talet och har två betydelser. Dels är det en bestämd form av ett namn på en å. Fala betyder nämligen den gulbleka och syftar på det vattendrag som rinner mellan Varpan och Tisken som idag heter Faluån. Namnet Falun kan även avse en (platt) plats lämplig för handel i ett övrigt otillgängligt landskap. Etymologin finns också i andra ortsnamn som Falköping (en köping syftar också ursprungligen på en handelsplats varför detta namn blir en sorts tautologi) och Falsterbo. Det finns dessutom flera Falun. Ett ligger i den amerikanska delstaten Kansas och ett annat i den kanadensiska provinsen Alberta. Skulle jag göra som pappas farbror Felix (och många andra norrbottniska släktingar) och utvandra skulle jag nog välja Falun i Kanada. Jag vore väl lika äkta eller oäkta där som här.

Varför ljuder sirenerna? Jag vet inte. I saknad över ortens store son Viktor? Ljuder de kanske enbart i mitt inre? Är det bara jag som hör? Lider jag månne av femtioplussarens existentiella tinnitus? I världens krig ljuder sirenerna för en högst påtaglig fara. I Falun rycker blåljusen ut.

Den polske servitören Vlad och Erik XIV. Det ryktas att de är släkt

Varför heter det sirener, förresten? I antiken beskrivs sirener som fåglar med kvinnorhuvuden vilka genom sin underbara, berusade sång lockade sjömän att hoppa i havet eller styra på grund. Odysseus lyckades undvika sirenernas locktoner genom att hälla smält vax i sina mäns öron och själv bli fastbunden vid skeppets mast. Andra som mötte sirenerna räddades eftersom Orfeus var med dem, vars musik överglänste sirenernas.

Jag längtar efter alternativ till nuet. Det tror jag alla gör, då och då. Bort från 1800-talets Norrland, bort från det sönderbombade Gaza, bort från vardagslivets lyxigt monotona tråkighet. Undrar om det i Falun i Kansas finns en historielärare på high school som pratar alldeles för mycket? Finns det i dess fullmäktige en av majoriteten illa sedd kulturpolitiker eller i kyrkan en medelmåttig körsångare? Skulle jag, som nyinflyttad i Falun i Alberta anses vara en äkta Falubo? Finns släktingar i USA? Ja. Varför visar inte gentestet det?

Hesa Viktor har fått revansch också på oss hans barndoms belackare: han sjunger numera andre tenor i Poliskören. Snart reser man säkert en staty över honom i huvudstaden.

Bättre äkta människa än äkta Falubo. Hellre huggen i granit än gjuten i brons. Jag är så välsignad över att ha sådana människor omkring mig. Om det nu är nån skillnad. Hjärtat slår och slår. Jag tar ut vaxet, tar mig loss från masten och lyssnar på sirenens sång. Jag hoppar i vattnet, simmar bort, flyr, in i kärleken, hoppet och framtiden. Tack för möjligheten.

En fjäril med kvinnohuvud under omskolning som lockar mig överbord

Ibland ljuder larm och sirener så tyst att det knappast hörs. Det kan vara svårt att skilja dem åt eller att tolka signalerna. Svaren på alla indignerade frågor är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är förmågan att lyssna, därefter tänka och slutligen (möjligen) agera. Själv är jag sällan hes men fylld av det jag anser vara viktiga meddelanden till allmänheten. Viktor och Ragna leder inte till fördärv men omges icke desto mindre av en lockande sång.

Musik:

Tea for two

Le Cygne

Källor:

Svenskt ortnamnslexikon

Försvarsmakten.se

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Skola

Se en stjärna

8 december, 2024av adolphson

This is a non-commercial blog. The content of this blog post has been used for a lesson. Appropriate citations are provided for the content.

Vill du se en stjärna, se på dig! inleder jag lektionen. Och fortsätter: Sartre lär ha sagt att varje ord har konsekvenser. Varje tystnad också.

Detta blogginlägg handlar om en lektion på temat att vara influencer i sitt eget liv. Om att kunna och vilja skilja ont från gott. Om utgångspunkten att om mänskliga rättigheter inte betyder något där gör de inte det här heller. Sammanfattat handlar det om att inte vika undan för livets kärva realiteter.

Hatets ögon. Vad döljer sig bakom dem? Alla människor har komplexa personligheter, är kapabla till både ont och gott. Genom det samhälle och den familj vi växer upp i, den skola vi går i, formas samvetet. Annat är det med organisationer. En dålig företags- eller samhällsstruktur kan vara svårt för den enskilde att stå emot. Jag lydde ju bara order.

En av Sveriges stora stjärnor under förra århundradet var Zarah Leander (1907-1981). Särskilt stor var hon i Tyskland under andra världskriget, det påstås att hon under en period fick 9000 beundrarbrev i veckan. Att vara verksam i Tyskland under den här tiden var inte oproblematiskt. Utan att gå in på Leanders relation till Tredje riket, hugad hittar lätt artiklar på temat, så fastnar jag för en speciell händelse.

Zarahs Leanders beskyddare var nämligen ingen mindre än Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945). Den notoriskt otrogne ministern var känd för att hänsynslöst utnyttja kvinnliga skådespelare. Hans hustru Magda hade till och med klagat hos Hitler över sin makes eskapader. Och nu var det Leanders tur att förföras. Hon berättar i sina memoarer att även om hon såg honom som oattraktiv (de flesta människor tyckte lika illa om Goebbels som han om dem) så kunde han också visa en helt annan sida. Goebbels kopplade således på charmen och skred till verket, Leander bjöds in till ”en familjetillställning av privat karaktär” där hon var enda gästen. Han satt vid hennes ankomst vid flygeln och spelade Chopin. Stearinljusen var tända, rummet fyllt av blommor, enorma sidenkuddar låg i soffan och champagnen var serverad. Hon fann honom vältalig, spirituell, hans röst och ögon fick värme och intensitet, berättar hon. Men Leander, som inte ville bli förförd, lyckades manövrera sig ur knipan och klarade sig hem enligt egen utsago ”utan några men till min sedesamma kropp och min fromma själ”.

En sedermera berömd fotograf, Alfred Eisenstaedt (1898-1995), fick år 1933 i uppdrag att fotografera Goebbels i hans arbetsmiljö som minister. Det hela (som var ett led i ministerns propaganda) gick bra, Goebbels skrattade och bjöd på sig själv, tills han plötsligt förstod att fotografen var av judiskt ursprung. Möjligen berättade någon medarbetare namnet på honom vilket föranledde Goebbels att dra denna slutsats. I det ögonblicket förändrades allt. Eisenstaedt tvekade emellertid inte utan fortsatte fotografera med ett ikoniskt foto som resultat. Hatet fångat på bild.

Foto: Alfred Eisenstaedt
Rarehistoricalphotos.com

Goebbels begick självmord i bunkern i Berlin 1945 och med sig i döden tog han sin familj. Zara Leander stannade förhållandevis länge i Tyskland men återvände 1943 till Sverige. Hennes eftermäle blev, och är, blandat just på grund av att hon gjorde karriär i nazityskland. Eisenstaedt fortsatte under sin långa karriär att ta ikoniska foton. Men Leander var ingen nazist. Hon vägrade att bli tysk medborgare och medlem i nazistpartiet samt begärde att drygt halva hennes lön skulle betalas i svensk valuta till en bank i Stockholm. Men hon utnyttjade för sin karriär det nazistiska Tyskland. Kanske var hon bara naiv, kanske såg hon helt enkelt en chans hon ville ta.

Vi har alla våra val att göra. Man bestämmer i en fri värld över sina handlingar. Samvetet lär oss att skilja ont från gott men för att det ska fungera måste man ha ett. Vi kan inte ignorera brott mot mänskligheten på grund av att en viss tid eller ett visst antal kilometer ligger mellan oss och brottsplatsen. Det finns de som säger att just nu är det åter 1938 och snart är världskriget här. Det finns samtidigt i detta nu svenska idrottsutövare och företagare som gör karriär och tjänar pengar i Ryssland, Kina och Saudiarabien. Vi har som sagt alla val att göra.

Vi utsätts under våra liv för både ondskans förförelse och hates ögon. Vid dessa tillfällen gäller det att ha en beredskap, ett samvete, att kunna reagera. Både världslitteraturen och religionernas heliga böcker berättar om frestande erbjudanden, om hat och illvilja. Men också om underbar kärlek och gränslös godhet.

Borde inte Zarah åkt hem tidigare? Visar inte Alfred ett enastående mod? Är inte nazismen vedervärdig? Jo, det borde hon. Jo, det gjorde han. Jo, det är den. För att inte återigen släppa fram hydran gäller det att inte vika undan för livets kärva realiteter. Om våra levnadsomständigheter formar vårt samvete måste vi forma medmänskliga levnadsomständigheter.

Jag vet inte var som döljer sig bakom hatets ögon men avkrävs jag ett svar så blir det: samvetslöshet.

Ska ni ta med er något från den här lektionen så är det uppmaningen att bli influensers i era egna liv, avslutar jag lektionen. Eleverna ser tankfulla ut. Ingen säger något. Tack för idag, säger någon på sin väg ut ur klassrummet.

Sartre hade rätt. Varje ord har konsekvenser. Liksom tystnaden. Liksom handlingar och avsaknad av dem. Vill du se en stjärna, spegla dig.

Relaterade blogginlägg:

Den bästa komplimangen

Melita Marshman

Musik:

Prayer

Theme from Schindlers list

Vill ni se en stjärna

Källor:

Berggren, Landet utanför, del 1

Rarehistoricalphotos.com

Livsåskådning, Skola

filibustern

1 december, 20241 december, 2024av adolphson

Det är lärare jag är. Och, än så länge, politiker. Så jag babblar. Men nog längtar jag efter den svunna ön, så här i dystra november. Sommar på Styrsö. Mer ett tillstånd än verklighet.

Själen brukar översättas till de egenskaper som möjliggör tanke-, känslo- och viljeliv. Om AI kan ersätta allt varför ska en arbetsgivare, partner eller väljare välja just mig?

Det är viktigt att kunna, och veta hur, man kommunicerar. Under presidentvalet för fyra år sedan gjorde jag ett kommunikationsexperiment med en pepparkaks-Trump med barnen.

Pepparkaks-Trump minns barnen inte. Men de känner till verklighetens motsvarighet

Filibuster är en term som avser en politisk taktik för att förhindra eller fördröja en omröstning genom att någon håller extremt långdragna anföranden. Fenomenet förekom redan under antikens Rom och på senare tid i USA. Rekordet är från 1957 och ligger på drygt tjugofyra timmar. Nyligen upplevde jag ett försök till filibustrande här i lilla Falun. Det var intressant.

Jag pratar mycket. Jag uttrycker mig än här, än där. Håller lektioner och anföranden, bloggar och skriver debattartiklar. Syftet är inte att ge information, de flesta har redan tillgång till allt för mycket av den varan. I synnerhet mina elever. Nej, mitt syfte är ett annat. Mitt jobb går strängt taget ut på att göra mina elever anställningsbara och redo att hantera livets förändringar. För livet innehåller sådana och det kommer, gissar jag, framtidens arbetsmarknad också att göra. Byt jobb, hitta kärleken. Vi som ockuperar samma arbetsplats i snart tre decennier och vill ha den livslånga kärleken är en utrotningshotad art.

Elevens förmåga att hantera olika situationer i livet utvecklas inte genom att jag förmedlar fakta utan snarare genom min och mina kollegors strävan efter att hjälpa till med hur man kan lära sig att sortera fakta. Att skilja mellan viktigt och oviktigt, sant, falskt och möjligt, förmågan att foga samman olika delar till en helhet. Länge, ja, faktiskt under hundratusentals år, har livet inneburit att människan först under en tid samlar erfarenheter som hen under återstoden av livet tillämpar. Det är dessa erfarenheter som förändrar både sig, individen och världen i någon sorts ständigt pågående buddistiskt kretslopp.

Det räcker inte att som övning ge eleverna en viss mängd information med uppmaningen att tänka själva. De ber omgående AI att lösa uppgiften. Kritiskt tänkande är förvisso viktigt men knappast något man lär sig av sig själv. Inte heller förmågan att samarbeta med människor man inte valt eller hur man kommunicerar eller är kreativ kommer automatiskt. All information jag förmedlar i klassrummet googlar man lätt upp, men innebörden av ovan nämnda förmågor är inte lika lätta att googla. Det är dessutom livsavgörande förmågor.

Detta förhållningssätt präglar sedan hösten 1998 min pedagogiska idé. Om det är något jag är stolt över i min lärargärning så är det denna tidiga lärarinsikt. Den har, törs jag påstå, varit framgångsrik. Kalla mig gärna old school – men jag föreläser. Pratar. Ägnar mig med liv och lust åt det som min lärare på lärarhögskolan med läpparna krökta av förakt kallade tankbilen. Det jag pratar om är förmågor att på olika sätt hantera förändring och okända situationer. Detta är, och kommer definitivt framöver än mer att bli, den viktigaste förmågan i en människas liv.

Nästa lektion: glädjen, humorn och svärmeriet. (Shakespeare). Kanske minns någon det om tio år?

Detta synsätt präglar även diverse insatser jag gör inom politiken. Jag har (massor av) synpunkter på hur ett gott politiskt klimat bör se ut, hur länge politiker bör prata, vad vi säger och hur vi uttrycker oss om varann. Vissa misstar detta förhållningssätt för självbelåtenhet eller arrogans. Men det är det inte. Det är läraren i mig som talar. Det är min strävan att vilja främja kritiskt tänkande, samarbete, kommunikation och kreativitet som kommer till uttryck. Hos mig själv och andra. Men visst, jag misslyckas ibland. Ofta. En sak vet jag emellertid säkert. När mitt liv skakades i grunden var det dessa förmågor som utgjorde skillnaden mellan fortsatt liv eller att gå under. Tiga är måhända guld. Man får genom allt som livet utsätter en för ständigt använda sin kreativitet, samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och kritiska tänkande. Improvise, Adapt and Overcome för att låna en militär term.

Filibusteri är ett tveeggat svärd. Det räcker inte att prata länge, till sist når man alltid vägs ände. I Falun misslyckades personen som nyligen försökte. Det saknades viktiga komponenter.

Vill du, säger jag till eleverna, få ett jobb, behålla en relation eller nå ett mål måste du kommunicera.

Pepparkaks-Trump fungerade väl som pedagogisk figur. Dessutom blev det i barnens ögon ett lustigt och begripligt julspel. Denna storvulna pepparkaka breder ut sig på plåten, stormar pepparkakshuset, bränner sig i ugnen och bryr sig föga om sanning och anständighet. Hur ska det gå, pappa? Det är upp till de andra pepparkakorna på plåten, svarar jag.

Det finns en sak AI aldrig någonsin kan bli: människa. För det krävs nämligen en själ. Även om vissa individer kan tyckas omänskliga kan de välja en annan väg. Vi får aldrig ge upp tron på förmågan till förändring. Vårdar man sin själ blir man sannolikt attraktiv också i omgivningens ögon.

Det är lärare jag är och ytterligare en stund politiker. Så jag fortsätter att babbla, medan jag längtar västerut. Till sommaren på Styrsö. Där behöver man nämligen inte babbla så mycket.

Till havet, till havet! Där vita måsar ljuder och vindarna blåser och vita skummet sjuder. I väst, långt i väst syns runda solen falla. Grå skepp, grå skepp, hör du dem kalla, mitt folk som rest före mig dit jag ämnar fara? Jag skall fly, jag skall fly skogens trygga vara, ty våra år förklingar och dagen går mot natten. Ensam skall jag segla ut och korsa vilds vatten. Långa är vågorna som mot Sista stranden svallar, ljuva är rösterna från Svunna ön som kallar, i Eressea, i Alvhem, fördolt för alla andra, där löven inte faller: där skall vi evigt vandra!

Musik:

Da tempeste il legno in franto

Bloggens musik (spellista)

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Tolkien: Sagan om konungens återkomst (Legolas)

Post scriptum;

Detta är ett uppdaterat blogginlägg från december 2020.

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

bild 163: jag lindar om mitt hjärta

24 november, 202424 november, 2024av adolphson

Jag lindar om mitt hjärta. Tänk att ett så trasigt hjärta kan bli så helt. Det trodde jag aldrig.

Tiden går. Tid är det vi har. Tills den runnit ut. Vad är priset för att ge upp sina drömmar och passion?

Högt i tak är ett uttryck för att beskriva en öppen och tillåtande atmosfär. Det innebär frihet att uttrycka sina åsikter, idéer och känslor utan rädsla för negativa konsekvenser. Uttrycket syftar på en miljö där människor känner sig bekväma med att dela med sig av sina tankar och känslor. Golva är ett uttryck för slå ner, slå omkull, knocka, däcka, besegra, överväldiga. Det kan låta negativt men det är det inte. Det är ljuvligt att bli golvad.

En kväll mitt i dystra november infann sig både ett högt tak och bekvämt golv mellan vilka jag plötsligt fann mig placerad av en gigantisk kärlekssmocka. Hurså, kanske någon till äventyrs undrar. Jo, det finns tillfällen när man måste hjälpa modlösheten att avbryta sitt lopp och kärleken sin flykt. MDP fyllde femton år och jag själv några fler vilket firades samma dag genom en konsert i gamla läroverket med efterföljande fest på ståtliga Bergalid. Konserten hölls till förmån för föreningen Kvinnostrejk. Alla människor måste få hjälp att skymta en ny, en fagrare värld.

Säga vad man vill om MDP, men ordna en sjysst fest kan vi. Nya och gamla vänner hade bjudits in till en kväll av sång, mat, dryck, skratt och dans. Till och med döttrarna tittade in på festen en stund och fick lära sig att dansa styrdans. Nu kan man i och för sig tänka sig att orsaken till besöket hängde ihop med att de ville kompensera för ett fåfängt försök att dra det äldsta tricket i boken – och blivit ertappade. Avslöjandets ögonblick inföll när Viktor skulle blanda en Dry Martini. Den teatraliska förvirringen som utbröt hade platsat på Dramatens scen:

Nå, en vattnig gin bidrar måhända till att den aktuella drinkaren inte däckar i förtid. Hursomhelst, Amanda och Viktor gästade MDP med den äran. Tydligen får den som sjunger tenor hyfsat en lägenhet i Stockholms innerstad, hälsar Poliskören. Dags att flytta?

Tänk att det gått över femton år sedan jag ringde runt till några sjungande män för att ordna en trevlig middag. Fritt spelrum rådde för inbillat snille och varierad smak, då som nu. Tiden går och var och en följer med en ytterst liten stund. Ett litet kammarspel på tema krocket hade sannolikt självaste konstapel Säfström uppskattat. Hej, kapsyl i rockslaget.

Det lät i förväg meddelas att man måste vara försiktig med spetsiga klackar på husets ömtåliga golv. Men ingen fara på taket för klackarna befann sig nämligen mestadels just där (i taket, alltså). Till och med spökena vågade sig fram för att smaka på stämningen denna magiska natt.

Två andra döttrar, flickorna Gunnarsson, berättade under ett briljant tal om sin uppväxt i ett hus där manskör återkommande förekommit. Och om den förkärlek till serenader detta medfört. Sagt och gjort: serenad var begärd och måste omedelbart verkställas.

De finns överallt, människorna man inte klarar sig utan. Jenny och Susanne, ja, var börjar man ens? Det finns inte en chans att jag fortfarande hållit på med politik om det inte vore för dem. Som Tranströmer uttrycker det: varje människa är en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla. Det finns de som håller på med vantrivsel dag ut och dag in. Kanske drivs de av att göra så lite som möjligt, kanske av hög lön. Kanske har de under jakten på framgång glömt sina drömmar och passion. Jenny och Susanne hör inte till den kategorin. Inte grabbarna i MDP heller. Det är kanske därför jag tycker så mycket om dem, alla.

Efter malören med drajan återhämtade Viktor sig till sist, åtminstone nämnvärt. Jag har återkommande uppfostrat min bror enligt principen att Dry Martini är king of drinks och att en gentleman i sin garderob har minst en ljus och en mörk kostym, en frack, en smoking och en folkdräkt. Han närmar sig fullbordande.

Jag bloggade förra veckan om vikten av att fylla sin tid med lyckliga glimtar från förr. Just när jag tänkte att hela festen i sig var ett sådant ögonblick så klev Hon fram och, med hjälp av Josefin påpassligt gömd bakom en pelare, golvade mig totalt. Nog för att jag i mina dagar skrålat serenader i parti och minut till den som för ögonblicket lyssnade. Men att på det här sättet få en visa sjungen till mig, ja, jag reser mig nog aldrig efter det.

Det är nog sant att vi måste besegra modlösheten och försöka att både ge och ta emot kärlek. Att våga ge sig fullständigt hän är att leva fullt ut. Det gör all skillnad. Det är inte så stor fallhöjd från det höga taket till golvad position. Det finns inga negativa konsekvenser härav, jag blive gärna liggande.

Det finns ingen summa hög nog för att ge upp sina drömmar. Hög lön och ont om tid leder enligt mitt förmenande till ett liv om inte utan så åtminstone med mindre kärlek och passion. Så vill inte jag leva. Jag har mina vänner, döttrar, bror och Amanda. Och så Hon som lindar om mitt hjärta. Det kan behövas för även om det är helt så flödar det.

De dansar däruppe, klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är nån annans golv.

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

Musik:

Laudamus te

Den som falla

Bloggens samlade (spellista)

Källor:

Tranströmer: Den halvfärdiga himlen

Ferlin: Infall

Livsåskådning, Uppsala/V-dala

bild 162: Västgötas toalett

17 november, 202417 november, 2024av adolphson1 kommentar

(Redigerat i november 2024. Det ursprungliga blogginlägget är från december 2012 men har fått förnyat liv på grund av min bror författaren.)

Jag tillstår det gärna: jag är en medelmåtta. Men en jävligt bra medelmåtta. Dessutom en oövervinnerlig medelmåtta.

En strategi jag har för att bekämpa tillvarons emellanåt dystra käftsmällar är att fylla nuet med lyckliga glimtar från förr. Genom att påminna mig om underbara tillfällen i det förflutna återupplever jag något av euforin jag då kände. Mycket i vardagen går nämligen att påverka. När det uppstår negativa känslor i en viss situation är det viktigt att, så långt det är möjligt, förändra den. Byta jobb, flytta, bryta upp ur en dålig relation – byta koncept helt enkelt. Det svåra är att våga ta steget, att inse och acceptera att man faktiskt nått vägs ände i det aktuella sammanhanget.

Anledningen till strategin är att jag vet vad som avgör mitt humör och därför i möjligaste mån försöker påverka dessa stimuli. Tillvaron är något av en självuppfyllande profetia: det man fokuserar på kommer man att uppleva i rätt stor utsträckning. Tänker man skit så blir det lätt skit. Någon uttryckte saken så här: mellan stimuli och respons har vi möjligheten. Enligt det synsättet har man alltså en kort sekund att välja sin reaktion. Kanske är det vad som avses med självkontroll.

Ett bra sätt att starta dagen enligt detta synsätt är att ladda upp med positiva intryck. Jag har en lapp bredvid min morgonrock med tankar och formuleringar, det handlar uteslutande om positiva budskap. Det första jag ser varje morgon är uppmaningen att skratta samt det något klichéartade påståendet att jag en rätt okej medelmåtta. Ett annat sätt att må bra är att fylla på med inre bilder av energi och glädje. Jag har varierat bilderna över tid men här presenteras tre och beskrivningen av dem.

Den första är ett minne från 1994. Jag och Mange är på Västgöta Nation i Uppsala. Det är sent. Jag besöker herrarnas men tyvärr har dörren till toalettbåset gått i baklås. Men jag känner mig denna natt oövervinnerlig och låter inte en dylik bagatell hindra mig – jag tacklar resolut upp dörren enligt Hollywood-principen. Eftersom jag tror att jag är ensam stannar jag vid spegeln och rättar till luggen och slipsen. Sedan säger jag (enligt Mange till synes påtagligt nöjd) till min spegelbild: Fredrik Adolphson, va. En medelmåtta. Men en jävligt bra medelmåtta. Så upptäcker jag Mange som står i ett hörn och har bevittnat hela scenen. Från upptackling av låst dörr till narcissist-inbromsning vid spegel. Vi brister ut i skratt över detta plötsliga ögonblick av klarsyn. Sen kramade vi om varandra och återgick, med armarna om varandra, åter till festens epicentrum uppe i Västgöta nations vackra festsal. Det var en underbar kväll, en känsla att minnas.

Behöver jag någon extra krydda för att skingra tungsinnet gör jag min mentala entré till västgöta-toan akompanierad till Te Deum. Tro mig, det funkar! När livet gått i baklås återvänder jag till känslan av eufori från herrmuggen på Västgöta nation 1994, alltså till en tid när jag var oövervinnerlig, och tacklar upp livsdörren. Roligt är att västgötaincidenten förevigats i andra delen av Viktors och Hans-Olovs boktrilogi. Tyvärr finns ingen fysisk bild så för tillfället i fråga har jag istället en som föreställer skål i pastis i södra Frankrike en sen natt 1999. Det var förvisso också ett lysande ögonblick.

Den andra bilden föreställer mig strax efter att jag blivit far. Från det ögonblicket så ser jag livet på ett nytt sätt. Det är måhända ett naturligt tillstånd för alla föräldrar. Men det fundamentala ljus det medförde att bli pappa hjälper mig allt sedan dess att orientera mig i det djupaste mörker. Att hålla ett alldeles nytt litet liv i sin famn är en känsla som aldrig bleknar. Plötsligt blir allt annat oviktigt och man reduceras till en skugga av sina barns mående. För döttrarnas skull måste jag för alltid vara oövervinnerlig.

Den tredje bilden visar ett fantastiskt ögonblick från i somras. En Cosmopolitan på Styrsö. Bilden ger mig visshet i att kärlek alltid finns och att livet ofta handlar om att mitt i det oväntade möta framtiden. Att det alltid går att vara lycklig. En oändlig varm och skön känsla. Jag tror och hoppas den här bilden kommer att finnas med mig när jag är exempelvis 84 år.

Jag använder alltså bilder för att möta varje dag med ett uns av den glädje jag upplevde vid tillfället när de utspelade sig. Lite som ghost of Christmas passed fast tvärt om. I mina privata relationer, i politikens värld och i min yrkesroll, måste jag utgå från att alla kan utvecklas oavsett ålder, kön och bakgrund. Mina barn, Ragna, vänner, elever och Faluns medborgare förtjänar inte något mindre än mitt allra bästa. Livsglädje och kärlek, helt enkelt.

Där har vi det, några sammanfattade insikter av senaste skitåren då jag rätt ofta reparerat den mentala dörren till ett bås på Västgöta nations toalett. Det är som det ska, detta en medelmåttas liv och leverne. (Men en jävligt bra, oövervinnerlig, medelmåttas liv och leverne.)

relaterade blogginlägg

Hyllning till vänskapen

Musik:

Te deum

ain’t she sweet

Bloggens spellista