adolphson

Styrsöbröd

23 december, 2024av adolphson

Till julens läckerheter hör brödet från Styrsö. Hur uppstod den traditionen? Allt har som bekant en bakgrund och det man tror är tradition har också ett ursprung. Frågan är om jag kommer brödets födelse närmare genom denna lilla spaning. Brödet finns hursomhelst i två varianter: vört och vanligt. Ingen jul utan Hackat rött (se länk) och Styrsöbröd.

Mamma bakade alltid Styrsöbröd i god tid innan jul (och påsk), detta bak blev därmed den första förnimmelsen av jul för oss barn. Stora, tjocka bakfiltar som skulle garantera jäsningen släpades fram för att belamra köket. Doften av kardemumma. Och inte fick man smaka en endaste liten bit (jo, kanske en liten, liten, ynka bit) innan julafton. ”Stäng!”, vrålade mor ofta till mig och mina syskon när vi ville in i köket. Hon kostade på med extra temperatur på elementen och tätade alla mer eller mindre inbillade dörrspringor. Jäsningen var helig.

Jag kan inte mer om brödets bakgrund än antagandet att människor som flyttat från norra skärgården (Hönö) tagit med sig brödrecept. Genom mötet mellan fornt och nytt har brödet förändrats över tid och evolutionerats fram till dagens Styrsöbröd. Ju mer socker och smör i brödet desto rikare bygd. Donsö har ett lite grövre bröd baserat på mjölk vilket fått styrsöbor att skämta lite om den påstådda fattigdomen brödet vittnar om medan man på Donsö i samma anda fnyst åt överflödet i Styrsöbrödet. Styrsövarianten bör hursomhelst bakas i stora, jämna brödcirklar men det klarar inte jag så jag brukar skämtsamt säga att jag bakar Styrsös kartbild.

Sålunda bakar jag i december varje år samma bröd som mammas mormor Selma, som i sin tur fick det från sin svärmor, liksom min mormor Astrid, mamma, moster Lena, kusin Stina och släkten på Tången i alla tider gjort. Jag hör, medan mina kakor utstår tonåringarnas sarkasmer, för mitt inre gammelmormor Selma (som jag givetvis aldrig träffat) kritiskt smacka med munnen i köket på Viktorsgården: ”ajajaj, inte en kaka som duger att ge bort!” Var sak har sin tid. Och inget finns att jämföra med på dessa breddgrader jag nu befinner mig på då jag sannolikt den enda norr om Asperö som bakar brödet.

Det är lätt att bli en aning känslosam. Mer koncist är receptet jag använder från Tången. Det var alltså Selma, född Samuelsson 1878 på Styrsö Tången där hon också somnade in 1964, som förde det vidare i vår släkt. Hon lär i sin tur ha fått det från sin svärmor Gustafva Hallenberg. Gustafva föddes 1828 i Bro (var nu det ligger) och flyttade genom giftermål till Styrsö där hon gick ut tiden 1905. Så receptet är åtminstone cirka hundrafemtio år gammalt.

Vem vet om mina döttrar plockar upp seden. Det må vara som det vill med det, det är först i efterhand man inser vad som saknas på julbordet. Är det tillräckligt viktigt lagar man det själv fortsättningsvis. Med sin personliga tuch. En styrsömacka med skinka, hackat rött och en iskall falu brännvin och lika kall pilsner är underbart. Mer behöver man inte. Givetvis fungerar julmust eller, faktiskt, mjölk också.

Traditioner kommer och går, saker förändrar sig. Barnens mor lärde sig baka Styrsöbröd och är nu ett mycket populärt inslag bland jämtländska rötter på julbordet. Min brors exfru bakar det och igår fick Ragna en påse bröd av mig att ta med till sin familj i Västerås. Brödet lär erövra världen men knappast Donsö.

Här följer receptet. Smaklig spis!

Styrsöbröd, Tångenvarianten

3/4 liter mjölk

2 kilo mjöl

3 paket gäst

3 kaffekoppar socker

1/4 kilo margarin

125 gram flott

1 påse krossade kardemummakärnor

1 tesked salt

Häll halva mängden mjöl i bunken tillsammans med salt och socker.
Ljumma mjölken, lägg i smöret och flottet. Smält det och blanda med mjölet.
Smält gästen med socker.
Häll mer av mjölet i degen.
Slå i häst och kardemumma.
Låt degen jäsa i 40 minuter.
Lämna mjöl på bakbordet. Kavla ut till jämna kakor alternativt Styrsös kartbild.
Låt jäsa. Nagga (eller vad det heter).
Sätt in i ungen som har 250 grader 5-6 minuter.

Relaterade blogginlägg:

Hackat rött

Falu brännvin

Källor:

Ja…, det vete tusan. Mamma? Kusin Stina? Moster Lena? Mormor Astrid? Gammelmormor Selma?

Falun/Dalarna, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

bild 164: VMA

15 december, 202415 december, 2024av adolphson

Varsågod, här serveras allmänheten ett blogginlägg fyllt av indignerade frågor.

Jag inleder med att fråga mig varför Hesa Fredrik är ett larm, ett oljud, medan blåljus ackompanjeras av sirener som ungefär betyder lockade sång (vilken i och för sig leder till fördärv). Detta faktum är förmodligen bara en i raden av alla orättvisor jag fick utstå under en tuff uppväxt i skuggan av en älskad bror. Han, den bortklemade. Han, som fick en byst gjuten över sig.

Larmet som kallas Hesa Fredrik provades för första gången 1931 och även om dess officiella namn är Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) fick den snart sitt mer kända namn. Oscar Fredrik Rydqvist, krönikör på Dagens Nyheter, tyckte nämligen att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv och uttrycket spred sig sedan snabbt.

I min familj hette larmet Hesa Viktor. Min bror hade nämligen olyckligtvis knottror på stämbanden för att han skrek så mycket. Detta tillstånd fick han operera och det sämsta med det var att den lille keruben på sjukhuset serverades pulvermos till köttbullarna – något han under föräldrarnas djupa deltagande i timmar utgöt sin harm över. Det gullades och krumbuktades, maneger krattades, veckopengar höjdes (för vissa) inför denna hans emotsedda, storslagna, hemkomst efter två dygn (!) på sjukhus. Till och med marsvinets Tuffsens bo skulle städas (av mig, trots allergi) – inför konungens eriksgata lämnades inget åt slumpen.

Sirenerna ljuder över Falun. De tjuter och väsnas. Det är dags att ta ut vaxet ur öronen, lyssna och lyfta perspektivet. Runt omkring i världen dånar larmklockorna och inom mig slår hjärtat öronbedövande medan Viktors dito behöver lite hjälp.

Jag är ingen äkta Falubo. Men det är tydligen Viktor. Insikten, chocken. Jag har visserligen bott här hela mitt liv, han flyttade för tjugo år sedan men nog erkänner staden fortfarande sin flydde son. Man blir aldrig profet i sin egen stad, heter det ju. Ingen av oss är förresten äkta Falubor. Genetiskt sett är vi båda tretton procents finländare och härstammar i övrigt från Västra Götaland och Norrbotten. Mina föräldrars avkomma är således en blandning av norra och södra Skandinavien. Och visst skvallrar min brors höga kindben om finländska gener (elaka tungor vill utmåla honom som stammande från sydöstra Europa vilket renderat i smeknamnet Vlad, men nu vet vi alltså hur det egentligen ligger till) medan jag och Helena har en gensammansättning som är mer fryntligt dansk. Olika falla genblandningens lotter.

Äkta falubo? Vad är det, egentligen? Falun är som ortsnamn känt sedan åtminstone 1400-talet och har två betydelser. Dels är det en bestämd form av ett namn på en å. Fala betyder nämligen den gulbleka och syftar på det vattendrag som rinner mellan Varpan och Tisken som idag heter Faluån. Namnet Falun kan även avse en (platt) plats lämplig för handel i ett övrigt otillgängligt landskap. Etymologin finns också i andra ortsnamn som Falköping (en köping syftar också ursprungligen på en handelsplats varför detta namn blir en sorts tautologi) och Falsterbo. Det finns dessutom flera Falun. Ett ligger i den amerikanska delstaten Kansas och ett annat i den kanadensiska provinsen Alberta. Skulle jag göra som pappas farbror Felix (och många andra norrbottniska släktingar) och utvandra skulle jag nog välja Falun i Kanada. Jag vore väl lika äkta eller oäkta där som här.

Varför ljuder sirenerna? Jag vet inte. I saknad över ortens store son Viktor? Ljuder de kanske enbart i mitt inre? Är det bara jag som hör? Lider jag månne av femtioplussarens existentiella tinnitus? I världens krig ljuder sirenerna för en högst påtaglig fara. I Falun rycker blåljusen ut.

Den polske servitören Vlad och Erik XIV. Det ryktas att de är släkt

Varför heter det sirener, förresten? I antiken beskrivs sirener som fåglar med kvinnorhuvuden vilka genom sin underbara, berusade sång lockade sjömän att hoppa i havet eller styra på grund. Odysseus lyckades undvika sirenernas locktoner genom att hälla smält vax i sina mäns öron och själv bli fastbunden vid skeppets mast. Andra som mötte sirenerna räddades eftersom Orfeus var med dem, vars musik överglänste sirenernas.

Jag längtar efter alternativ till nuet. Det tror jag alla gör, då och då. Bort från 1800-talets Norrland, bort från det sönderbombade Gaza, bort från vardagslivets lyxigt monotona tråkighet. Undrar om det i Falun i Kansas finns en historielärare på high school som pratar alldeles för mycket? Finns det i dess fullmäktige en av majoriteten illa sedd kulturpolitiker eller i kyrkan en medelmåttig körsångare? Skulle jag, som nyinflyttad i Falun i Alberta anses vara en äkta Falubo? Finns släktingar i USA? Ja. Varför visar inte gentestet det?

Hesa Viktor har fått revansch också på oss hans barndoms belackare: han sjunger numera andre tenor i Poliskören. Snart reser man säkert en staty över honom i huvudstaden.

Bättre äkta människa än äkta Falubo. Hellre huggen i granit än gjuten i brons. Jag är så välsignad över att ha sådana människor omkring mig. Om det nu är nån skillnad. Hjärtat slår och slår. Jag tar ut vaxet, tar mig loss från masten och lyssnar på sirenens sång. Jag hoppar i vattnet, simmar bort, flyr, in i kärleken, hoppet och framtiden. Tack för möjligheten.

En fjäril med kvinnohuvud under omskolning som lockar mig överbord

Ibland ljuder larm och sirener så tyst att det knappast hörs. Det kan vara svårt att skilja dem åt eller att tolka signalerna. Svaren på alla indignerade frågor är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är förmågan att lyssna, därefter tänka och slutligen (möjligen) agera. Själv är jag sällan hes men fylld av det jag anser vara viktiga meddelanden till allmänheten. Viktor och Ragna leder inte till fördärv men omges icke desto mindre av en lockande sång.

Musik:

Tea for two

Le Cygne

Källor:

Svenskt ortnamnslexikon

Försvarsmakten.se

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Skola

Se en stjärna

8 december, 2024av adolphson

This is a non-commercial blog. The content of this blog post has been used for a lesson. Appropriate citations are provided for the content.

Vill du se en stjärna, se på dig! inleder jag lektionen. Och fortsätter: Sartre lär ha sagt att varje ord har konsekvenser. Varje tystnad också.

Detta blogginlägg handlar om en lektion på temat att vara influencer i sitt eget liv. Om att kunna och vilja skilja ont från gott. Om utgångspunkten att om mänskliga rättigheter inte betyder något där gör de inte det här heller. Sammanfattat handlar det om att inte vika undan för livets kärva realiteter.

Hatets ögon. Vad döljer sig bakom dem? Alla människor har komplexa personligheter, är kapabla till både ont och gott. Genom det samhälle och den familj vi växer upp i, den skola vi går i, formas samvetet. Annat är det med organisationer. En dålig företags- eller samhällsstruktur kan vara svårt för den enskilde att stå emot. Jag lydde ju bara order.

En av Sveriges stora stjärnor under förra århundradet var Zarah Leander (1907-1981). Särskilt stor var hon i Tyskland under andra världskriget, det påstås att hon under en period fick 9000 beundrarbrev i veckan. Att vara verksam i Tyskland under den här tiden var inte oproblematiskt. Utan att gå in på Leanders relation till Tredje riket, hugad hittar lätt artiklar på temat, så fastnar jag för en speciell händelse.

Zarahs Leanders beskyddare var nämligen ingen mindre än Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945). Den notoriskt otrogne ministern var känd för att hänsynslöst utnyttja kvinnliga skådespelare. Hans hustru Magda hade till och med klagat hos Hitler över sin makes eskapader. Och nu var det Leanders tur att förföras. Hon berättar i sina memoarer att även om hon såg honom som oattraktiv (de flesta människor tyckte lika illa om Goebbels som han om dem) så kunde han också visa en helt annan sida. Goebbels kopplade således på charmen och skred till verket, Leander bjöds in till ”en familjetillställning av privat karaktär” där hon var enda gästen. Han satt vid hennes ankomst vid flygeln och spelade Chopin. Stearinljusen var tända, rummet fyllt av blommor, enorma sidenkuddar låg i soffan och champagnen var serverad. Hon fann honom vältalig, spirituell, hans röst och ögon fick värme och intensitet, berättar hon. Men Leander, som inte ville bli förförd, lyckades manövrera sig ur knipan och klarade sig hem enligt egen utsago ”utan några men till min sedesamma kropp och min fromma själ”.

En sedermera berömd fotograf, Alfred Eisenstaedt (1898-1995), fick år 1933 i uppdrag att fotografera Goebbels i hans arbetsmiljö som minister. Det hela (som var ett led i ministerns propaganda) gick bra, Goebbels skrattade och bjöd på sig själv, tills han plötsligt förstod att fotografen var av judiskt ursprung. Möjligen berättade någon medarbetare namnet på honom vilket föranledde Goebbels att dra denna slutsats. I det ögonblicket förändrades allt. Eisenstaedt tvekade emellertid inte utan fortsatte fotografera med ett ikoniskt foto som resultat. Hatet fångat på bild.

Foto: Alfred Eisenstaedt
Rarehistoricalphotos.com

Goebbels begick självmord i bunkern i Berlin 1945 och med sig i döden tog han sin familj. Zara Leander stannade förhållandevis länge i Tyskland men återvände 1943 till Sverige. Hennes eftermäle blev, och är, blandat just på grund av att hon gjorde karriär i nazityskland. Eisenstaedt fortsatte under sin långa karriär att ta ikoniska foton. Men Leander var ingen nazist. Hon vägrade att bli tysk medborgare och medlem i nazistpartiet samt begärde att drygt halva hennes lön skulle betalas i svensk valuta till en bank i Stockholm. Men hon utnyttjade för sin karriär det nazistiska Tyskland. Kanske var hon bara naiv, kanske såg hon helt enkelt en chans hon ville ta.

Vi har alla våra val att göra. Man bestämmer i en fri värld över sina handlingar. Samvetet lär oss att skilja ont från gott men för att det ska fungera måste man ha ett. Vi kan inte ignorera brott mot mänskligheten på grund av att en viss tid eller ett visst antal kilometer ligger mellan oss och brottsplatsen. Det finns de som säger att just nu är det åter 1938 och snart är världskriget här. Det finns samtidigt i detta nu svenska idrottsutövare och företagare som gör karriär och tjänar pengar i Ryssland, Kina och Saudiarabien. Vi har som sagt alla val att göra.

Vi utsätts under våra liv för både ondskans förförelse och hates ögon. Vid dessa tillfällen gäller det att ha en beredskap, ett samvete, att kunna reagera. Både världslitteraturen och religionernas heliga böcker berättar om frestande erbjudanden, om hat och illvilja. Men också om underbar kärlek och gränslös godhet.

Borde inte Zarah åkt hem tidigare? Visar inte Alfred ett enastående mod? Är inte nazismen vedervärdig? Jo, det borde hon. Jo, det gjorde han. Jo, det är den. För att inte återigen släppa fram hydran gäller det att inte vika undan för livets kärva realiteter. Om våra levnadsomständigheter formar vårt samvete måste vi forma medmänskliga levnadsomständigheter.

Jag vet inte var som döljer sig bakom hatets ögon men avkrävs jag ett svar så blir det: samvetslöshet.

Ska ni ta med er något från den här lektionen så är det uppmaningen att bli influensers i era egna liv, avslutar jag lektionen. Eleverna ser tankfulla ut. Ingen säger något. Tack för idag, säger någon på sin väg ut ur klassrummet.

Sartre hade rätt. Varje ord har konsekvenser. Liksom tystnaden. Liksom handlingar och avsaknad av dem. Vill du se en stjärna, spegla dig.

Relaterade blogginlägg:

Den bästa komplimangen

Melita Marshman

Musik:

Prayer

Theme from Schindlers list

Vill ni se en stjärna

Källor:

Berggren, Landet utanför, del 1

Rarehistoricalphotos.com

Livsåskådning, Skola

filibustern

1 december, 20241 december, 2024av adolphson

Det är lärare jag är. Och, än så länge, politiker. Så jag babblar. Men nog längtar jag efter den svunna ön, så här i dystra november. Sommar på Styrsö. Mer ett tillstånd än verklighet.

Själen brukar översättas till de egenskaper som möjliggör tanke-, känslo- och viljeliv. Om AI kan ersätta allt varför ska en arbetsgivare, partner eller väljare välja just mig?

Det är viktigt att kunna, och veta hur, man kommunicerar. Under presidentvalet för fyra år sedan gjorde jag ett kommunikationsexperiment med en pepparkaks-Trump med barnen.

Pepparkaks-Trump minns barnen inte. Men de känner till verklighetens motsvarighet

Filibuster är en term som avser en politisk taktik för att förhindra eller fördröja en omröstning genom att någon håller extremt långdragna anföranden. Fenomenet förekom redan under antikens Rom och på senare tid i USA. Rekordet är från 1957 och ligger på drygt tjugofyra timmar. Nyligen upplevde jag ett försök till filibustrande här i lilla Falun. Det var intressant.

Jag pratar mycket. Jag uttrycker mig än här, än där. Håller lektioner och anföranden, bloggar och skriver debattartiklar. Syftet är inte att ge information, de flesta har redan tillgång till allt för mycket av den varan. I synnerhet mina elever. Nej, mitt syfte är ett annat. Mitt jobb går strängt taget ut på att göra mina elever anställningsbara och redo att hantera livets förändringar. För livet innehåller sådana och det kommer, gissar jag, framtidens arbetsmarknad också att göra. Byt jobb, hitta kärleken. Vi som ockuperar samma arbetsplats i snart tre decennier och vill ha den livslånga kärleken är en utrotningshotad art.

Elevens förmåga att hantera olika situationer i livet utvecklas inte genom att jag förmedlar fakta utan snarare genom min och mina kollegors strävan efter att hjälpa till med hur man kan lära sig att sortera fakta. Att skilja mellan viktigt och oviktigt, sant, falskt och möjligt, förmågan att foga samman olika delar till en helhet. Länge, ja, faktiskt under hundratusentals år, har livet inneburit att människan först under en tid samlar erfarenheter som hen under återstoden av livet tillämpar. Det är dessa erfarenheter som förändrar både sig, individen och världen i någon sorts ständigt pågående buddistiskt kretslopp.

Det räcker inte att som övning ge eleverna en viss mängd information med uppmaningen att tänka själva. De ber omgående AI att lösa uppgiften. Kritiskt tänkande är förvisso viktigt men knappast något man lär sig av sig själv. Inte heller förmågan att samarbeta med människor man inte valt eller hur man kommunicerar eller är kreativ kommer automatiskt. All information jag förmedlar i klassrummet googlar man lätt upp, men innebörden av ovan nämnda förmågor är inte lika lätta att googla. Det är dessutom livsavgörande förmågor.

Detta förhållningssätt präglar sedan hösten 1998 min pedagogiska idé. Om det är något jag är stolt över i min lärargärning så är det denna tidiga lärarinsikt. Den har, törs jag påstå, varit framgångsrik. Kalla mig gärna old school – men jag föreläser. Pratar. Ägnar mig med liv och lust åt det som min lärare på lärarhögskolan med läpparna krökta av förakt kallade tankbilen. Det jag pratar om är förmågor att på olika sätt hantera förändring och okända situationer. Detta är, och kommer definitivt framöver än mer att bli, den viktigaste förmågan i en människas liv.

Nästa lektion: glädjen, humorn och svärmeriet. (Shakespeare). Kanske minns någon det om tio år?

Detta synsätt präglar även diverse insatser jag gör inom politiken. Jag har (massor av) synpunkter på hur ett gott politiskt klimat bör se ut, hur länge politiker bör prata, vad vi säger och hur vi uttrycker oss om varann. Vissa misstar detta förhållningssätt för självbelåtenhet eller arrogans. Men det är det inte. Det är läraren i mig som talar. Det är min strävan att vilja främja kritiskt tänkande, samarbete, kommunikation och kreativitet som kommer till uttryck. Hos mig själv och andra. Men visst, jag misslyckas ibland. Ofta. En sak vet jag emellertid säkert. När mitt liv skakades i grunden var det dessa förmågor som utgjorde skillnaden mellan fortsatt liv eller att gå under. Tiga är måhända guld. Man får genom allt som livet utsätter en för ständigt använda sin kreativitet, samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och kritiska tänkande. Improvise, Adapt and Overcome för att låna en militär term.

Filibusteri är ett tveeggat svärd. Det räcker inte att prata länge, till sist når man alltid vägs ände. I Falun misslyckades personen som nyligen försökte. Det saknades viktiga komponenter.

Vill du, säger jag till eleverna, få ett jobb, behålla en relation eller nå ett mål måste du kommunicera.

Pepparkaks-Trump fungerade väl som pedagogisk figur. Dessutom blev det i barnens ögon ett lustigt och begripligt julspel. Denna storvulna pepparkaka breder ut sig på plåten, stormar pepparkakshuset, bränner sig i ugnen och bryr sig föga om sanning och anständighet. Hur ska det gå, pappa? Det är upp till de andra pepparkakorna på plåten, svarar jag.

Det finns en sak AI aldrig någonsin kan bli: människa. För det krävs nämligen en själ. Även om vissa individer kan tyckas omänskliga kan de välja en annan väg. Vi får aldrig ge upp tron på förmågan till förändring. Vårdar man sin själ blir man sannolikt attraktiv också i omgivningens ögon.

Det är lärare jag är och ytterligare en stund politiker. Så jag fortsätter att babbla, medan jag längtar västerut. Till sommaren på Styrsö. Där behöver man nämligen inte babbla så mycket.

Till havet, till havet! Där vita måsar ljuder och vindarna blåser och vita skummet sjuder. I väst, långt i väst syns runda solen falla. Grå skepp, grå skepp, hör du dem kalla, mitt folk som rest före mig dit jag ämnar fara? Jag skall fly, jag skall fly skogens trygga vara, ty våra år förklingar och dagen går mot natten. Ensam skall jag segla ut och korsa vilds vatten. Långa är vågorna som mot Sista stranden svallar, ljuva är rösterna från Svunna ön som kallar, i Eressea, i Alvhem, fördolt för alla andra, där löven inte faller: där skall vi evigt vandra!

Musik:

Da tempeste il legno in franto

Bloggens musik (spellista)

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Wikipedia

Tolkien: Sagan om konungens återkomst (Legolas)

Post scriptum;

Detta är ett uppdaterat blogginlägg från december 2020.

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Sång och musik

bild 163: jag lindar om mitt hjärta

24 november, 202424 november, 2024av adolphson

Jag lindar om mitt hjärta. Tänk att ett så trasigt hjärta kan bli så helt. Det trodde jag aldrig.

Tiden går. Tid är det vi har. Tills den runnit ut. Vad är priset för att ge upp sina drömmar och passion?

Högt i tak är ett uttryck för att beskriva en öppen och tillåtande atmosfär. Det innebär frihet att uttrycka sina åsikter, idéer och känslor utan rädsla för negativa konsekvenser. Uttrycket syftar på en miljö där människor känner sig bekväma med att dela med sig av sina tankar och känslor. Golva är ett uttryck för slå ner, slå omkull, knocka, däcka, besegra, överväldiga. Det kan låta negativt men det är det inte. Det är ljuvligt att bli golvad.

En kväll mitt i dystra november infann sig både ett högt tak och bekvämt golv mellan vilka jag plötsligt fann mig placerad av en gigantisk kärlekssmocka. Hurså, kanske någon till äventyrs undrar. Jo, det finns tillfällen när man måste hjälpa modlösheten att avbryta sitt lopp och kärleken sin flykt. MDP fyllde femton år och jag själv några fler vilket firades samma dag genom en konsert i gamla läroverket med efterföljande fest på ståtliga Bergalid. Konserten hölls till förmån för föreningen Kvinnostrejk. Alla människor måste få hjälp att skymta en ny, en fagrare värld.

Säga vad man vill om MDP, men ordna en sjysst fest kan vi. Nya och gamla vänner hade bjudits in till en kväll av sång, mat, dryck, skratt och dans. Till och med döttrarna tittade in på festen en stund och fick lära sig att dansa styrdans. Nu kan man i och för sig tänka sig att orsaken till besöket hängde ihop med att de ville kompensera för ett fåfängt försök att dra det äldsta tricket i boken – och blivit ertappade. Avslöjandets ögonblick inföll när Viktor skulle blanda en Dry Martini. Den teatraliska förvirringen som utbröt hade platsat på Dramatens scen:

Nå, en vattnig gin bidrar måhända till att den aktuella drinkaren inte däckar i förtid. Hursomhelst, Amanda och Viktor gästade MDP med den äran. Tydligen får den som sjunger tenor hyfsat en lägenhet i Stockholms innerstad, hälsar Poliskören. Dags att flytta?

Tänk att det gått över femton år sedan jag ringde runt till några sjungande män för att ordna en trevlig middag. Fritt spelrum rådde för inbillat snille och varierad smak, då som nu. Tiden går och var och en följer med en ytterst liten stund. Ett litet kammarspel på tema krocket hade sannolikt självaste konstapel Säfström uppskattat. Hej, kapsyl i rockslaget.

Det lät i förväg meddelas att man måste vara försiktig med spetsiga klackar på husets ömtåliga golv. Men ingen fara på taket för klackarna befann sig nämligen mestadels just där (i taket, alltså). Till och med spökena vågade sig fram för att smaka på stämningen denna magiska natt.

Två andra döttrar, flickorna Gunnarsson, berättade under ett briljant tal om sin uppväxt i ett hus där manskör återkommande förekommit. Och om den förkärlek till serenader detta medfört. Sagt och gjort: serenad var begärd och måste omedelbart verkställas.

De finns överallt, människorna man inte klarar sig utan. Jenny och Susanne, ja, var börjar man ens? Det finns inte en chans att jag fortfarande hållit på med politik om det inte vore för dem. Som Tranströmer uttrycker det: varje människa är en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla. Det finns de som håller på med vantrivsel dag ut och dag in. Kanske drivs de av att göra så lite som möjligt, kanske av hög lön. Kanske har de under jakten på framgång glömt sina drömmar och passion. Jenny och Susanne hör inte till den kategorin. Inte grabbarna i MDP heller. Det är kanske därför jag tycker så mycket om dem, alla.

Efter malören med drajan återhämtade Viktor sig till sist, åtminstone nämnvärt. Jag har återkommande uppfostrat min bror enligt principen att Dry Martini är king of drinks och att en gentleman i sin garderob har minst en ljus och en mörk kostym, en frack, en smoking och en folkdräkt. Han närmar sig fullbordande.

Jag bloggade förra veckan om vikten av att fylla sin tid med lyckliga glimtar från förr. Just när jag tänkte att hela festen i sig var ett sådant ögonblick så klev Hon fram och, med hjälp av Josefin påpassligt gömd bakom en pelare, golvade mig totalt. Nog för att jag i mina dagar skrålat serenader i parti och minut till den som för ögonblicket lyssnade. Men att på det här sättet få en visa sjungen till mig, ja, jag reser mig nog aldrig efter det.

Det är nog sant att vi måste besegra modlösheten och försöka att både ge och ta emot kärlek. Att våga ge sig fullständigt hän är att leva fullt ut. Det gör all skillnad. Det är inte så stor fallhöjd från det höga taket till golvad position. Det finns inga negativa konsekvenser härav, jag blive gärna liggande.

Det finns ingen summa hög nog för att ge upp sina drömmar. Hög lön och ont om tid leder enligt mitt förmenande till ett liv om inte utan så åtminstone med mindre kärlek och passion. Så vill inte jag leva. Jag har mina vänner, döttrar, bror och Amanda. Och så Hon som lindar om mitt hjärta. Det kan behövas för även om det är helt så flödar det.

De dansar däruppe, klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mig plötsligt att taket, mitt tak, är nån annans golv.

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

Musik:

Laudamus te

Den som falla

Bloggens samlade (spellista)

Källor:

Tranströmer: Den halvfärdiga himlen

Ferlin: Infall

Livsåskådning, Uppsala/V-dala

bild 162: Västgötas toalett

17 november, 202417 november, 2024av adolphson1 kommentar

(Redigerat i november 2024. Det ursprungliga blogginlägget är från december 2012 men har fått förnyat liv på grund av min bror författaren.)

Jag tillstår det gärna: jag är en medelmåtta. Men en jävligt bra medelmåtta. Dessutom en oövervinnerlig medelmåtta.

En strategi jag har för att bekämpa tillvarons emellanåt dystra käftsmällar är att fylla nuet med lyckliga glimtar från förr. Genom att påminna mig om underbara tillfällen i det förflutna återupplever jag något av euforin jag då kände. Mycket i vardagen går nämligen att påverka. När det uppstår negativa känslor i en viss situation är det viktigt att, så långt det är möjligt, förändra den. Byta jobb, flytta, bryta upp ur en dålig relation – byta koncept helt enkelt. Det svåra är att våga ta steget, att inse och acceptera att man faktiskt nått vägs ände i det aktuella sammanhanget.

Anledningen till strategin är att jag vet vad som avgör mitt humör och därför i möjligaste mån försöker påverka dessa stimuli. Tillvaron är något av en självuppfyllande profetia: det man fokuserar på kommer man att uppleva i rätt stor utsträckning. Tänker man skit så blir det lätt skit. Någon uttryckte saken så här: mellan stimuli och respons har vi möjligheten. Enligt det synsättet har man alltså en kort sekund att välja sin reaktion. Kanske är det vad som avses med självkontroll.

Ett bra sätt att starta dagen enligt detta synsätt är att ladda upp med positiva intryck. Jag har en lapp bredvid min morgonrock med tankar och formuleringar, det handlar uteslutande om positiva budskap. Det första jag ser varje morgon är uppmaningen att skratta samt det något klichéartade påståendet att jag en rätt okej medelmåtta. Ett annat sätt att må bra är att fylla på med inre bilder av energi och glädje. Jag har varierat bilderna över tid men här presenteras tre och beskrivningen av dem.

Den första är ett minne från 1994. Jag och Mange är på Västgöta Nation i Uppsala. Det är sent. Jag besöker herrarnas men tyvärr har dörren till toalettbåset gått i baklås. Men jag känner mig denna natt oövervinnerlig och låter inte en dylik bagatell hindra mig – jag tacklar resolut upp dörren enligt Hollywood-principen. Eftersom jag tror att jag är ensam stannar jag vid spegeln och rättar till luggen och slipsen. Sedan säger jag (enligt Mange till synes påtagligt nöjd) till min spegelbild: Fredrik Adolphson, va. En medelmåtta. Men en jävligt bra medelmåtta. Så upptäcker jag Mange som står i ett hörn och har bevittnat hela scenen. Från upptackling av låst dörr till narcissist-inbromsning vid spegel. Vi brister ut i skratt över detta plötsliga ögonblick av klarsyn. Sen kramade vi om varandra och återgick, med armarna om varandra, åter till festens epicentrum uppe i Västgöta nations vackra festsal. Det var en underbar kväll, en känsla att minnas.

Behöver jag någon extra krydda för att skingra tungsinnet gör jag min mentala entré till västgöta-toan akompanierad till Te Deum. Tro mig, det funkar! När livet gått i baklås återvänder jag till känslan av eufori från herrmuggen på Västgöta nation 1994, alltså till en tid när jag var oövervinnerlig, och tacklar upp livsdörren. Roligt är att västgötaincidenten förevigats i andra delen av Viktors och Hans-Olovs boktrilogi. Tyvärr finns ingen fysisk bild så för tillfället i fråga har jag istället en som föreställer skål i pastis i södra Frankrike en sen natt 1999. Det var förvisso också ett lysande ögonblick.

Den andra bilden föreställer mig strax efter att jag blivit far. Från det ögonblicket så ser jag livet på ett nytt sätt. Det är måhända ett naturligt tillstånd för alla föräldrar. Men det fundamentala ljus det medförde att bli pappa hjälper mig allt sedan dess att orientera mig i det djupaste mörker. Att hålla ett alldeles nytt litet liv i sin famn är en känsla som aldrig bleknar. Plötsligt blir allt annat oviktigt och man reduceras till en skugga av sina barns mående. För döttrarnas skull måste jag för alltid vara oövervinnerlig.

Den tredje bilden visar ett fantastiskt ögonblick från i somras. En Cosmopolitan på Styrsö. Bilden ger mig visshet i att kärlek alltid finns och att livet ofta handlar om att mitt i det oväntade möta framtiden. Att det alltid går att vara lycklig. En oändlig varm och skön känsla. Jag tror och hoppas den här bilden kommer att finnas med mig när jag är exempelvis 84 år.

Jag använder alltså bilder för att möta varje dag med ett uns av den glädje jag upplevde vid tillfället när de utspelade sig. Lite som ghost of Christmas passed fast tvärt om. I mina privata relationer, i politikens värld och i min yrkesroll, måste jag utgå från att alla kan utvecklas oavsett ålder, kön och bakgrund. Mina barn, Ragna, vänner, elever och Faluns medborgare förtjänar inte något mindre än mitt allra bästa. Livsglädje och kärlek, helt enkelt.

Där har vi det, några sammanfattade insikter av senaste skitåren då jag rätt ofta reparerat den mentala dörren till ett bås på Västgöta nations toalett. Det är som det ska, detta en medelmåttas liv och leverne. (Men en jävligt bra, oövervinnerlig, medelmåttas liv och leverne.)

relaterade blogginlägg

Hyllning till vänskapen

Musik:

Te deum

ain’t she sweet

Bloggens spellista

Falun/Dalarna, Foto

bild 161: Spillingskatten

10 november, 202410 november, 2024av adolphson

Allt är inte guld som glimmar. Vissa saker är ovärderliga. Tiden går. Just nu är den lite ur led men vi får tillsammans hjälpas åt att vrida den rätt, igen.

Vi har just sålt pappas lägenhet. Ett liv är slutligen skingrat för vinden. Vi bytte till och med golv. Eller vi och vi – Amanda. Men någon skatt hittade vi inte. Den betalade vi.

Jag har reparerat pappas guldklocka. Eller jag och jag. Den blev inlämnad till urmakare. Vi fann klockan bland hans osorterade kvarlåtenskap. Klockan var oviktig för honom men viktig för oss. Därför reparerades den. På baksidan står hans namn och ”Kopparbergs läns landsting för lång och trogen tjänst” ingraverat.

På den tiden man snarare än att gravera högg i sten lämnande någon ett hus med en skatt i. Kanske såldes huset medan både säljare och köpare var omedvetna om att huset innehöll en förmögenhet. Så förblev det i 1100 år, tills det som är världens största vikingaskatt påträffades vid gården Spillings på nordöstra Gotland. Fyndet som gjordes 1999 innehöll cirka 76 kilo silver och brons i form av drygt 5 000 mynt och smycken. De flesta av mynten är arabiska, det är den vanligaste mynttypen i vikingatida skattfynd. Det yngsta myntet är från år 870, så innehållet är gammalt. Vid den arkeologiska undersökningen konstaterades att skatterna har funnits i ett hus under tidig vikingatid. Tänk om väggar kunde tala, ändå. Jag fascineras av gamla hus. Till och med när det enda som återstår av dem är en arkeologisk utgrävning. Jag fantiserar om människor, öden och händelser som verkat och inträffat under husens tak. Ibland har man till och med grävt ner skatter under deras golv. Jag ler retsamt åt tanken på alla generationer som framlevt sina liv ovetande om skatten under deras fötter. Idag finns skatten på Gotlands museum.

Det är med visst vemod jag promenerar igenom stan en söndag i början på november. Jag är inbjuden till Odd Fellow Orden som anhörig till pappa, det ska hållas minnesstund för de medlemmar som avlidit under året. Pappa har varit medlem sedan 1960-talet och jag minns när jag som barn fick följa med till våningen ovanpå Handelsbanken. Jag minns trettondagsbalerna på Grand hotell i frack och balklänning som far och mor gick på. Jag festade sönder pappas frack i Uppsala men det gjorde inget – det var bra att den kom till användning, tyckte han. På vägen mot minnesstunden passerar jag två hus: biblioteket och rådhuset. Det första är en kär plats för pappa. I det andra, funderar jag på min väg förbi, har det funnits en Adolphson i nästan tjugo år. Först pappa och sedan jag. Det var här han yttrade de berömda orden ”det är ingen idé att mjölka kon om man spiller ut mjölken i båset”. Jag suckar gråtmild vid minnet och går vidare mot ordenshuset, den gamla prostgården.

Här låg en kungsgård mellan 1630-1663 men kyrkan köpte marken och uppförde huset som prostgård 1666. Huset förstördes under den omfattande stadsbranden 1761 men återuppbyggdes och fick sitt nuvarande utseende. Gårdens köksträdgård låg strax öster om huset i korsningen Trotzgatan och Åsgatan men såldes 1880 till en Maria Kronberg som drev hushållsskola i närheten. Hon omvandlade sedermera trädgården till park och donerade den till staden. Fram till 1955 var pastorsexpeditionen belägen i huset och den sista kyrkoherde som bodde där var Roland Persfjord, en man min familj har en särskild relation till. 1990 hyrde jag Odd Fellows (våningen ovanpå Handelsbanken i Centralpalatset) för en gymnasiefest. Att pappa vågade. 1995 köpte man prostgården och flyttade verksamheten dit. Våningen i centralpalatset är numera ombyggd.

Stjärngosse i mitten t.v lussar i gamla Odd Fellows lokal i mitten av 1970-talet

Minnesstunden var fin, varm och värdig med musik, poesi och kafferep. Det hålls generellt sett för få kafferep i världen. Jag bar pappas guldklocka och allting. Många vänliga människor talade gott om både far och mor. Jag tackade för vänligheten som visats oss, återlämnade pappas ordensregalier och kände mig sorgsen över att ytterligare en del av hans liv därmed var avslutat.

En långvarig sekreterare och jubelveteran i Odd Fellows lämnar sina tecken tillbaka

Pappa har aldrig frågat om jag eller Viktor velat gå med i någon av hans föreningar. Aldrig har han efterfrågat våra politiska åsikter eller haft synpunkter på våra livsval. Han har aldrig lagt sig i våra liv, bara låtit tiden ha sin gång och förhållit sig efter förmåga till den aktuella samtiden. Den norrländska saktmodigheten personifierad, om än av ett lite äldre snitt.

Nu har vi alltså sålt pappas lägenhet. Ett hem får nya ägare. Tid fogas till tid, nya röster fyller rummen och skatter går förlorade i tidens virvlar. Men inte är allt skingrat. Det finns så mycket att minnas, diskutera och skratta åt. Man får alltid skörda det man sår och den uppväxt jag fått är oskattbar. Nog har vi saker kvar. Viktor tog tillvara det gamla vägguret och jag pappas guldklocka. Det ligger något symboliskt i att vi båda behöll hans klockor. Inte för värdet, som är ringa, allt är inte guld som glimmar.

Vi ruvar, Viktor och jag, på en skatt som vi hoppas ska ärvas av generationer. En trygg uppväxt, en godmodig, jämnmodig, syn på tillvaron och dess utmaningar är guld värd.

Jag sluter ögonen. Visst sitter han fortfarande med oss vid bordet och berättar samma gamla historier samtidigt som han markerar påfyllning i vinglaset. Det har han ju alltid gjort. Tiden, ur led eller inte, är vad den är. Allt vi kan avgöra är hur vi förhåller oss till den.

Musik:

Sinfonia

Relaterade blogginlägg

Pappa

Roland Persfjord

Världens första hus

Källor:

historiska.se/Jonas Ström

Språk

bild 160 – sänke vs ankare

2 november, 20243 november, 2024av adolphson

Det är inte alltid som det verkar.

En av Vildvittrorna hade hört någon kalla någon ”sänke” och undrade vad det var. Jag svarade genom att jämföra med ordet ”ankare”. Det blev en intressant diskussion som pågick ganska länge.

Sänke är ett redskap gjort för att sjunka i vatten. Det används för att hålla ner metspöets lina eller ett fiskenät. Sänken är oftast gjorda av bly eller sten. Men det har också, som så mycket annat, en metaforisk betydelse. Ett ankare är en anordning på fartyg, båtar, pontoner, bojar med mera för tillfällig eller permanent fästning i botten. Men ankare har även en bredare betydelse och kan syfta på ett äldre rymdmått, en metallstång som förankras i fasaden på en byggnad med hjälp av en ankarslut eller en del i ett urverk för att reglera hastigheten i en klocka. Det kan också syfta på den person som står längst bak i dragkamp eller ett nyhetsankare som avser en programledare i TV. Benämningen ankare används dessutom vid länkning till en viss plats på en HTML-sida och är titeln på en roman av Klas Östergren.

Puh. Tonåringen betraktar mig uttråkad. Jag tar ett nytt andetag.

Med sänke avsåg den som sa det en person som så att säga sänker eller stoppar någon, som hindrar hens kontinuerliga rörelse framåt. Kort sagt: ett sänke är någon som inte hjälper utan stjälper. En person som tar mer än vederbörande ger. En sådan relation bör man tänka över. Så det var inte taskigt sagt, pappa? Kanske, kanske inte. Man kan aldrig så noga veta. Om du har en kompis, pojk- eller flickvän

(i den mån du har tillgång till dylika – kanske har du både och men så länge du inte gifter dig med flera personer är hur du hanterar dina relationer en privat angelägenhet)

så vill du ju helst, i synnerhet så här års, tumla runt i höstlöven och dricka varm choklad för att efteråt ligga framför brasan och kramas i velourkläder och lyssna på Last christmas. Lägg av, pappa. Vi har inte ens en öppen spis. Okej. Men du förstår kanske bildspråket? Om du i stället för ovanstående varje gång du umgås med vederbörande får bära hens klagomål och vedermödor men aldrig själv får ventilera något som är viktigt för dig så vet du att du sannolikt har att göra med ett sänke.

Ett ankare är däremot en pålitlig person, en människa som levererar. För att använda ett äldre språkbruk: någon som är trofast. Bildspråket avser en person som håller fast sin position när stormen ryter. Karaktärsbeskrivningen ska inte uppfattas som liktydigt med ett konservativt sinnelag, nej, det handlar om förmågan att kunna, vilja och stå för sin övertygelse. Att vara trygg i sig själv. Detta kan vara viktigt att påminna sig om i tider när enkla lösningar och populistiska tongångar skördar framgångar, eller offer om man så vill, över i stort sett hela världen. Välj därför partner och vänner med omsorg.

Det jag brukar reflektera över är huruvida jag själv faktiskt är ett sänke eller ett ankare. För nog har man potential att vara något av båda, lite som med yin och yang ungefär, och i självrannsakelsens namn kan funderingar över hur stor andel av respektive substantiv man har i sin personlighet vara ett bra sätt att tillbringa överflödig tid. Själv kommer jag tyvärr inte fram till något konkret svar på frågan. Malin brukade ibland beskriva mig som något av en propeller. Ragna säger att jag kan vara både oerhört närvarande och sanslöst disträ medan Vildvittrorna ofta ser mig som stressad. Men det stämmer inte, jag är inom mig lugn som ett tappat ankare i marianergraven.

Hur blir man ett ankare och undviker att bli ett sänke, pappa? Jag svarar genom att tillföra ytterligare ett substantiv till diskussionen: fundament. Bygg en stabil grund. Håll sömnen i ordning, ät och träna regelbundet, lev hyfsat nyttigt, var måttfull med alkohol, undvik negativ stress, odla sociala relationer, lär dig nya saker men håll intressen vid liv, gör saker som känns meningsfulla. Lätt sagt, jag vet. Men man får aldrig sluta försöka ety vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.

Framförallt, avslutar jag samtalet innan den aktuella Vildvittran flyr in i valfri skärm, var inte för snabb med att döma någon som sänke. Det finns alltid omständigheter, människor och händelser är inte alltid som de verkar.

Relaterade blogginlägg:

Verserad

Musik:

If you want me

Domine Deus

Hela bloggens musikliv

Källor:

Synonymer.se

Historia, Resor

Vändningarnas man

27 oktober, 202427 oktober, 2024av adolphson

Sjung för mig om mannen, Muse, vändningarnas man som gång på gång körs ur kurs, (…) många smärtor han led, hjärtsjuk på det öppna havet, kämpande för att rädda sitt liv och föra hem sina kamrater.

Jäklar, vilka prövningar pappa! Och här sitter jag och oroar mig för matten… Tack vare en musikal har Dotter 2 börjat intressera sig för Odysséen. Vi pratar om hur denna gamla berättelse är relevant idag. Ett trivsamt samtal som böljar fram och åter över middagsbordets hav. Låt oss tillsammans se tillbaka utan att förvandlas till saltstoder, lilla tjej. Känn efter försiktigt, minns du hur det var? Det är på sätt och vis om vår resa, som familj men också som individer, som boken handlar.

Efter att kämpat och förlorat blev vi tvungna att lämna den tillvaro vi dittills känt för att försöka hitta ett nytt hem. En storm drev oss ur kurs till lotusätarnas land. Vi smakade på frukten som växer där. Frukten som gör en sjuk och att man vill glömma sitt förflutna och ursprung. Det påverkade oss och det var svårt att finna vägen, men vi tvingade oss.

Resan var svår, ingen i hela världen kunde fullt ut förstå oss. Du fick uppleva att vuxna kan vara väldigt låsta i ett, sitt, perspektiv. Så är livet, man möter återkommande den enögde jätten Polyfemos men med list besegrar man honom. Att vara ingen för fel person är vägen till frihet. Kanske innebär att vara den rätta för någon att hitta hem. Hem är trygghet och kärlek. Med självkänsla, kunskap och egen försörjning sticker du pålen i jättens enda öga. Bort rullar stenen som spärrat in dig i grottan.

Kanske är du ännu för liten för att fullt ut förstå. Men ruset är skamlöst enkelt att ta till i flykten undan sorgen. Men det leder vilse. Vinguden Aiolos ger Odysseus en skinnsäck där alla vindar är inspärrade, till dess Odysseus lyckats segla hem till Ithaka. När besättningen strax före hemkomsten av nyfikenhet öppnar säcken rymmer alla vindar och deras skepp drivs tillbaka till Aiolos ö. Någon mer hjälp får de inte. Ibland måste huvudet vara klart och själen vaken. Välj din besättning med omsorg och var alltid din egen kapten. Och låt inte annat rus än kärlekens styra dina handlingar.

Kanske är det svårare att relatera till laistrygonerna, som i berättelsen äter människor. Men det finns också i verkligheten människor som inte tvekar att förinta dig om det gynnar dem. Det gäller att identifiera sådana och ställa kursen åt annat håll.

Det finns saker och företeelser som liksom i Odysséen vill förvandla dig till ett svin. Hans besättning trillar dit men Odysseus får hjälp av gudarnas budbärare Hermes att undgå förvandlingen. Vad är lärdomen här? Kanske att gudarnas budbärare finns runt omkring oss. Man får lita på rätt människa när man själv inte uppför sig. Och även om någon vill att man ska stanna för evigt måste man ibland återvända hem.

Då och då, ofta i drömmen eller fantasin, sneglar man mot Hades. Odysseus träffar där sin mamma och andra som dött under hans resa. Men man får inte stanna i skuggvärlden trots saknaden av dem som gått före. Först måste man hem till Ithaka och framleva sin stund på jorden.

Sirenernas locktoner når långt ut på missmodighetens hav. Men sirenernas ö är omgiven av farliga klippor. För att kunna lyssna på sångerna utan att styra dit, och därmed riskera att gå på grund, låter Odysseus binda fast sig vid masten medan hans färdkamrater måste försluta sina öron med vax. Kanske något att tillämpa på TikTok, säger jag halvt på skämt.

Senare passerar Odysseus ett sund där två sjöodjur hotar. För att undvika det ena kommer man lätt för nära det andra. Hur ska man manövrera i livet? Ibland måste man våga chansa, lite.

Sedan finns det saker i berättelsen som kanske inte passar in just på oss. Som vadå, pappa? Låt mig se, svarar jag och bläddrar i boken. Vi har ju förstås solguden Helios som ser till att alla besättningsmän dör i en storm för att de slaktar hans heliga kor. Kanske är det ett inlägg i klimatfrågan? Endast Odysseus klarar sig ur knipan men kommer till nymfen Kalypsos ö. Hon är en vacker, förförisk och nyckfull nymf, alltså en sorts gudinna. Hon ger Odysseus löfte om odödlighet och evig ungdom om han stannar och gifter sig med henne. Odysseus stannar visserligen i sju år men blir till slut djupt nedstämd och bestämmer sig för att överge henne eftersom han längtar efter sitt hem och maka. Det finns saker som är mer beständiga än evig ungdom och skönhet.

Odysseus fortsätter sin resa på en flotte och lyckas trots en storm nå ett samhälle som kan beskrivas som en utopi: ett harmoniskt, lyckligt och fredligt samhälle. Men han trivs inte, där finns ingen utveckling, det är ett statiskt liv. Här blir det komplicerat. Trots all materiell välfärd mår man ibland dåligt om man inte har ett hem. Ett hem är mer än hus, mat och tillgång vårdcentraler. Ett hem är också människor, trygghet, kärlek och själslig omsorg. Ithaka kan kanske ses som en dröm, vision eller längtan efter sådana bestående värden.

Dotter 2 kan historien väl. Hon analyserar den genom att säga att den handlar om att om man inte ger upp så får man till sist komma hem. Eller, lägger hon till med glimten i ögat, så handlar det om en helt vanlig kille som hade det lite drygt ibland. Hon är något på spåren, det får jag ge henne. Och jag är inte orolig, för hon har Håkan i matte. Årets ledstjärna. På sitt sätt en Odysseus. Som vi alla är.

Men han kunde inte rädda dem från olycka, hårt som han ansträngde sig (…)
Börja med hans berättelse, Muse, Zeus dotter,
börja där du vill – sjung för vår tid också.

Musik:

Hymn to the fallen

Ifrån

Relaterade blogginlägg:

Rhodos

Sofist javisst

Källor:

Homeros: Odysséen (övers. Erland Lagerlöf)

Foto, Personligt, Språk

bild 83 – terra firma

20 oktober, 2024av adolphson

Detta är ett något spretigt blogginlägg om att orientera sig och om att bära masker. Redigerat i oktober 2024.

”Nämner du mig? Nähä, då läser jag inte.” Mange tycker att han förekommer för lite på bloggen, numera. Men han har en bra tanke värd att nämna: han pratar nämligen ibland om ”omedveten inkompetens” för att beskriva bland annat sig själv och mig. It takes a fool to remain sane. Att njuta av livet alternativt ta sig själv på för stort allvar blir ibland tillvarons motpoler.

Terra firma betyder ”på fast grund” (med fast mark under fötterna) och används såväl metaforiskt som bokstavligt för att beskriva någon som varit ute på riskfyllda resor och återkommit helskinnad. Motsatsen beskrivs genom uttrycket ”sneseglare” eller det mer moderna ”off pist”. Att vara på fast grund är dock inget för oss sneseglare. Inte heller känns uttrycket ”botten är nådd” särskilt tilltalande. Men är du verkligen seglare, tänker måhända en potentiell läsare aningen förvånat. Javisst, svarar jag med tillkämpad glättighet. Jag är ständigt ute på djupt vatten.

Snedsegel är faktiskt ett verkligt segel. Tillmälet ”snedseglare” används, vanligen av en äldre generation, som skällsord, dels om seglare med bristande kompetens, dels som generellt tillmäle för en person som kantrat i livet. Jag funderar över dessa uttryck. Det verkar påfallande ofta som människor försöker dölja sin inbillade eller verkliga inkompetens bakom en mask av normalitet. Då och då tappas masken, ofta ute på djupt vatten, varvid den bubblar upp till ytan och flyter iväg. Och det är då man ser någons verkliga jag. Ofta är detta underbara ögonblick.

Aldrig jagar människor så intensivt tillfälliga njutningar som under kristider. Men det fungerar inte. Inte för någon längre stund, iallafall. Jag har nämligen provat. En ny kavaj löser inte känslolivet. En perfekt Dry Martini går inte att reducera till en viss mängd lycka. (Eller? Jag är plötsligt osäker.)

Samhälle och individ blåser upp bubblor tills de sprängs av osäkerhetens mask. Jag hörde exempelvis om någon som köpt sticklingar (eller vad det heter) från pelargoner för rekordsumman 17 555 kronor. Hen såg affären som en investering. Verkligen? Tja, det finns folk till allt. Själv kom jag i sammanhanget att tänka på tulpanbubblan i Holland på 1600-talet.

Nej, man måste hitta lösningen inom sig, inte utom sig. Annars blir man utom sig. Vi söker, både som kollektiv och individ, mer eller mindre omedvetet stänga in oss i filterbubblor. Detta är en av anledningarna till att jag ibland låter mina elever arbeta med temat historiska bubblor. Tulpanbubblan, Mississippibubblan, Söderhavsbubblan, börskraschen i New York, IT-bubblan, finanskrisen. Vad, om något, har de gemensamt? Det är en ganska givande uppgift, faktiskt.

Och så var det där med masker. Är vi månne en ny skoluppgift på spåren? Vi har just avslutat historiska pandemier och lärt oss att ord som karantän och pass kommer från franskan och härrör från pestens samhällen och dess försök att hindra smittspridning. Under 1600-talet bar pestläkarna mask. Och inte bara det: ofta också en heltäckande dräkt och handskar. Läkaren hade en stav med vilken han höll pestpatienter på avstånd. 1600-talets vårdpersonal må ha varit få till antalet men brist på skyddskläder led man inte. På kroppen bars en lång rock, ofta var personen insmord i vax eller fett i förhoppning att sjukdomen skulle ”halka av”. Man bar även långbyxor, läderkängor och tjocka läderhandskar. Ingen synlig hud, således. En stor rund hatt skulle skydda mot ”dåligt ljus”. Maskens ögonhål var täckta med mörkt, rödfärgat glas som skulle filtrera bort detta dåliga ljus, men även skydda mot patientens blickar (man trodde att man kunde bli smittad enbart genom att titta på en pestsjuk).

Näbben på masken var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar samt örter och kryddor som fungerade som ett filter mot den dåliga luft man trodde bar på smittan. Dofterna skyddade också från stanken från de döda kropparna. Från 1600-talet till corona. Det är knappt man minns hur det var. Bilden nedan föreställer min bror som modern pestdoktor alldeles i början av pandemin. Han har alla attiraljer: batong, mask, alltihopa. Själv bär jag sedan gammalt, pandemi eller ej, alltid en parfymerad näsduk att sniffa på i påträngande offentliga miljöer. Olika falla ödets lotter.

Till syvene och sist så är det humanistiska värderingar som driver tillvaron framåt. Allt från aktiekurser till hantering av samhället och dess hot. Vi må jaga njutningar men i det långa loppet får man lita till sin inre trygghet – inte på förhoppningar och spekulationer. Det är svårt att navigera, i synnerhet ute på djupt vatten. Medan vi söker vårt kollektiva och individuella terra firma får var och en, i synnerhet här i den rika delen av världen, göra vad vi kan för att mota eländet i grind. Med en välfylld vinkyl, bokhylla, ett par schyssta löparskor och allehanda streamingtjänster slår man världen med häpnad. (Nä, fy! Vilken ignorant i-landsplåga!)

Själv är jag ständigt ute på djupt vatten. Bristande kompetens är mitt adelsmärke inom många områden, det tillstår jag gärna. Men det känns som jag nu efter några år som sneseglare åter har fast mark under fötterna och för det tackar jag främst Mange, Patric, Viktor, pappa, mina barn och Ragna. Nu seglar jag glatt vidare, lite på sniskan, i jakten på ökad kunskap och nya bekantskaper. Jag har känt botten under fötterna men istället för att stanna kvar sköt jag ifrån.

Han har rätt, Mange. Tillstår man sin inkompetens blir livet lite lättare. Det är förövrigt ett skämt, livet, så varför inte skratta åt det? Och han har även rätt i att han, vardagsfilosofen, vännen, kamraten, förtjänar att nämnas mer, såväl här som där. Och nog förstår jag att han retas, när han säger att jag nämner honom för lite. Det är enbart ett svepskäl för att slippa förväntas interagera. Men det behöver han inte. Vi har seglat ihop länge nu, captain my captain, moraliska kompass, ekolod och ankare.