adolphson

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Johann Trollmann

28 december, 2013av adolphson1 kommentar

Johann Wilhelm Trollmann, eller Gipsy som han kallade sig, var en av Tysklands bästa boxare under 1920- och 30-talen.

Eftersom Trollmann även tillhörde en folkgrupp som heter sinti (ett romskt folk) inser man lätt att tillvaron som boxare, och människa, inte blev helt enkel för honom.

Uppskattningsvis mördades 500 000 romer av nazisterna.

Trollmann hade som boxare en speciell teknik som gjorde honom till publikfavorit. Genom att dansa runt i boxningsringen undvek han sina motståndares slag samtidigt som han pratade med publiken och slängde slängkyssar.

Det var nära att Trollmann blev uttagen till OS 1928 men när en annan boxare som han besegrat blev uttagen istället valde han att lämna amatörboxningen och bli professionell.

Problemet var att Hitler utnämnt boxningen som en särskilt ädel sport, viktig för Tredje Riket.

1933 gick Trollmann trots allt en titelmatch i mellanvikt mot tysken Adolf Witt. Nazisterna ville inte att Trollmann skulle få chansen överhuvudtaget men eftersom han var så populär kunde de inte göra annat än att vaska fram det bästa man hade (Witt) att ställa mot honom.

Trollmann dansade runt sin motståndare och utklassade honom. Ändå förklarade arrangörerna matchen som oavgjord. Publiken var i uppror och arrangörerna blev tvungna att ge efter. Trollmann fick titeln.

Fast bara i ett par dagar. 1933 kunde man inte ha en rom som tysk mästare i Hitlers favoritsport.

Trollmann förlorade alltså titeln och hans karriär var över, en karriär som enligt många kunde nått internationell toppklass. Trollmann gick ytterligare en match innan han blev inkallad till armén.

Det är här jag tycker det börjar bli spännande. Givetvis döljer sig stor tragik bakom varje öde bland Förintelsens offer. Men Trollman visar prov på mod och integritet på ett fantastiskt sätt.

Självrespekt och värdighet var denne boxares ideal. Själv bryr jag mig inte så mycket om själva boxningen som om hans mod och självfattning i denna utsatta situation.

Inför den sista matchen hade han nämligen blonderat håret, pudrat kroppen i mjöl och ändrat sin taktik: han stod helt still (enligt nazistiskt ideal skulle man boxas stillastående och utväxla slag) och tog stilla emot slagen under hela matchen.

Det sägs att han hade blivit hotad med att han skulle förlora sitt medborgarskap om han inte förlorade. Han förlorade självfallet men visade ändå att han fattade vad det handlade om.

Han markerade sitt oberoende och sin överlägsenhet.

Kanske ville han också, funderar jag, en enda gång få stirra ondskan i vitögat och håna den. Hela sceneriet, med det blonderade håret och att han tyst står och tar emot slag efter annat, talar för att han på något subtilt, men oerhört modigt, sätt ville driva med nazismens rasistiska ideal.

I ett försök att undvika koncentrationsläger, samt för att skydda sin fru och dotter, lät han frivilligt sterilisera sig. Han skilde sig också från hustrun (som var ”renrasig” tysk). Han gjorde allt som var möjligt för att blidka den nazistiska regimen.

Trollmann inkallades, kämpade för nazisterna på östfronten, sårades, skickades till sjukhus i Tyskland och väl tillräckligt frisk igen vidare till koncentrationsläger.

Där hade han det lika illa som alla andra som befann sig i botten av den rasistiska hierarki som rådde enligt den bisarra koncentrationsläger-logiken. Med den skillnaden att han också fick boxas med lägervakterna.

Trollman gick en match mot en tysk kriminell som också satt i lägret. Han vann visserligen men motståndaren blev så upprörd över att han blivit besegrad av en rom att han slog ihjäl Trollmann med en skyffel.

I min värld dansade han sin sista match runt den motståndare han för dagen var satt att boxas emot. Ännu en gång, eftersom han måste ha insett att det i alla händelser var kört för honom, ville han håna ondskan.

Det tyska boxningsförbundet överlämnade år 2003 mästerskapsbältet i mellanvikt från 1933 till Johann Trollmanns ättlingar. Han har även fått en gata uppkallad efter sig i sin födelsestad Hannover.

Trollmanns dotter Rita lever och förekommer i radioreportaget nedan. Eftersom blandäktenskap inte sågs med blida ögon av nazisterna gömdes hon först undan och hennes mor gifte om sig.

Rita har förstått sin fars storhet, och inte bara som boxare, säger hon.

Det är sådana här händelser vi ständigt behöver påminnas om i en världsdel där nazismen åter ökar och i ett land som upprättar register över romer.

—

Länkar:

Radioreportage P1.

Wikipedia.

Artikel i DN.

Artikel i Der Spiegel.

Demokrati och samhälle

Inglehart

21 december, 2013av adolphson

SÄPO förhandlar oblygt med teleoperatörer om att få fri tillgång till att avlyssna deras kunder.

Detta sker alltså i Sverige just nu. Fast man kanske är naiv som tror något annat.

Ronald Inglehart är en amerikansk statsvetare som under lång tid arbetat om och med värderingar och normer i olika kulturer. Hur de uppkommer och hur de förändras över tid.

Projektet har en hemsida.

I korthet handlar Ingleharts forskning om att…

… gamla auktoriteter inom sociologin har fel på en del punkter. Som att religionen i väst på sikt helt ska försvinna.

…demokrati och tillit är saker som uppfattas som goda inom de flesta kulturer medan jämställdhet (mellan olika grupper i fråga om inflytande och fördelning av resurser) är mer unikt för de västerländska demokratierna.

…ju tryggare vi är desto mindre benägna blir vi att bry oss om materiella ting. Istället blir saker som respekt, miljö och jämställdhet viktiga.

… demokratin som vi känner den kommer att förändras. Ja, den är redan förändrad. Individerna blir självständigare och vill vara med i beslutsfattandet. Medborgarna vill förverkliga sig själva och är mindre benägna att följa traditioner, auktoriteter och normer.

Det är många, bland annat Inglehart själv, som inte tycker det sista är något dåligt, tvärt om. Men mina tankar rör sig åt ett annat håll.

För kanske är det här vi finner en viktig grund för företeelser som NSA och FRA. Det är inget nytt att staters regeringar, av diverse olika skäl, vill ha kontroll på sina medborgare. Men i takt med den normförskjutning Inglehart beskriver ovan blir kontrollen svårare att utöva med den diskretion som är nödvändig för att upprätthålla det demokratiska skenet.

Det är hyfsat enkelt att med rå styrka kontrollera kollektivet i en diktatur men i stort sett omöjligt för en demokrati – om man vill fortsätta att vara en sådan.

Måhända hittar jag genom Ingleharts forskning en sociologisk och statsvetenskaplig förklaring till de västerländska demokratiernas regeringars förlåtande inställning till att låta avlyssna varandra och sina medborgare.

Personer som Snowden låter oss förstå omfattningen.

Givetvis är det inte så här enkelt. Det är det ju aldrig. För vad vet man, egentligen.

Det handlar om kunskap också. Samt var den inhämtas, hanteras och vad den relateras till. Robotar är inte människor. Än.

En elev skulle skriva något om Versailles-freden. Tyvärr kunde vederbörande kunde inte stava till Versailles. Prova Marseilles då, det låter ungefär likadant, skämtade jag. Eftersom skämtet inte landade väl bad jag istället eleven använda stavningsprogrammet.

Det hjälpte inte heller. Följande förslag kom upp:

Verdilles-freden

Vergilles-freden

Verskilles-freden

Verkställes-freden

Versal-freden

Marseilles-freden

Vapenstillestånden

Universalmodellen

Och storebror log.

Det är svårt att som liberal förhålla sig till turerna kring FRA och NSA med Folkpartiet i regeringsställning och partiledaren som vice statsminister.

Personligt, Spännande människor

Tebogo

19 december, 20135 januari, 2020av adolphson7 kommentarer

Tjena. Rycker du också in, eller?

Vi fann varandra direkt, Tebogo och jag. Vi var båda två vilsna själar som sommaren 1990 stod i begrepp att rycka in för att bli soldater vid regementet S1 i Enköping.

En vecka efter studenten och den trygga världen hemma hos mor och far var det dags att byta studentmössan mot mot uniform. Det var nog tur att jag mötte Tebogo.

Vi var båda tämligen odugliga som soldater och delade den instinktiva motviljan för vapen eller människor som skrek åt oss. Vi delade knäppe-tält under en veckas fjällmarsch från Storulvån via Helags under vilken fotografierna är tagna.

Vi delade samma rum och våningssäng på regementet. Vi tillbringade i stort sett varenda minut av dygnets alla timmar tillsammans. Vi hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap.

Någon kallade oss Ying och Yang i någon sorts välmenande, aningslöst och halvrasistiskt utlåtande av den typ som inte var ovanliga i vardagskonversationen på den tiden.

(Jag vill hävda att den som i dag använder rasistiska termer gör det fullt medvetet men att så inte alltid var fallet under 1980-talet).

Tebogo hette egentligen Andreas Måhlén. Genom sin pappa, berättande han, hade han även ett annat namn: Tebogo Jones. Han sa halvt på allvar att han om dagen var den skötsamme Andreas Måhlén och om natten den farlige Tebogo Jones.

Tebogo försökte, inte utan viss framgång, varje onsdag på Enköpings inneställe Joar Blå lära mig att dansa så stilfullt som man gjorde på nattklubbarna i Stockholm.

Vi busade, skojade och tog oss till sist igenom lumpen.

Vi tappade tyvärr kontakten efter muck (=militär utryckning i civila kläder). Jag åkte först till Frankrike för att studera i Aix-en-Provence och började sedan mitt liv som Uppsala-student.

En gång, ett par år senare, återsågs vi.

Plötsligt, på en bar där jag av en slump befann mig, kom Tebogo fram från ingenstans. Han släpade med mig till några stora, svarta, muskliga musiker-killar med guldkedjor, kepsar och hela baletten.

Ni måste träffa Fredrik! ropade han. Möt mannen som räddade mig genom lumpen!

Jag kände ju likadant för honom. Länge stod vi och skrattade i baren. Efter ännu en historia som började med kommer du i håg… eller Kapten X hahahahaha! avvek hans musiker-polare relativt uttråkade.

Vi stod länge kvar ovilliga att bryta tillfällets magi. Vi tog på varandra, grabbigt boxande eller bara kärvänligt bekräftande. Det var ett sådant där ögonblick man sällan upplever och vi kände nog båda att vi inte ville att det skulle ta slut, vi ville inte släppa taget.

När vi till sist skildes åt sa ingen av oss att vi måste hålla kontakten och sådant vi visste att vi inte skulle göra eller hålla. Vi bara gav varandra en kram och mötte varandras blickar i ett ögonblick av själslig samvaro bortom fördomar och olikheter.

För allt vad vi visste var det kanske sista gången vi sågs.

Och det var det.

Jag har länge tänkt att jag borde leta rätt på honom, igen. Och för en tid sedan försökte jag. Som det visade sig avled Tebogo redan 2006. Jag blev mycket ledsen när jag upptäckte det och har inte riktigt kunnat släppa honom.

Efter att ha varit i kontakt med hans anhöriga har jag förstått att han fortsatte göra musik och flyttade till USA. Han har en dotter som ibland kommer till Sverige.

Egentligen rör det ju inte mig hur hans liv gestaltade sig. Det jag tänker på är hur glad jag är att jag fick lära känna honom om än under en begränsad tid. Jag slås också av hur viktiga vissa tillfällen i livet faktiskt är.

Jag kan se tillbaka på några få ögonblick av den här typen. Viktiga tillfällen. Ögonblick vilka är summan av mig som människa, på något tillkrånglat hemma-filosofiskt sätt.

Vila i frid, käre Tebogo. Jag är glad att jag lärde känna dig.

Politik, Retorik, Sång och musik, Skola

Alla SKA med

11 december, 2013av adolphson6 kommentarer

I samband med att FP deklarerade att vi vill se över vem som driver skola för att säkerställa långsiktigt ägande blev vi anklagade för populism.

Det klart alla partier vill tilltala så många väljare som möjligt. Om det är populism, så låt gå. Men med populism (= folkligt) brukar man avse att en oseriös politik där man man lovar stort men knappast tar ansvar för helheten. En populist väjer också i allmänhet för obekväma beslut, dessa motverkar populistens syften eftersom dessa istället gör honom impopulär.

Jag tycker inte FP är populistiskt. Jag tycker vi är ett gott socialliberalt alternativ i svensk politik.

Man kan ju istället prova att sila traditionell socialdemokratisk, och mer så vänsterpartistisk, politik genom det populistiska nålsögat. (SD är för mig själva sinnebilden av populism så de lämnar jag helt utanför diskussionen).

Så vad brukar sossar och vänsterpartister säga? Ja att alla ska gå på gymnasiet. Inte alla får gå. Alla ska gå. Och där ska alla förberedas för högskola och universitet där också alla ska utbilda sig.

Jag gissar att man här hittar den verkliga anledningen till att dessa partier, främst V, länge varit emot betyg. I deras värld kan ett betyg innebära att alla inte kan åka vidare uppför vattenrutschkanan. Och några alternativ finns inte i den stereotypes värld.

Sedan ska alla ha jobb och betala skatt. Och det är ju bra, om det är nog alla överens.

Alla ska vidare ha rätt till en sorts förskola och barnavårdscentral. Sedan ska alla in på en standardiserad form av ålderdomshem. Sedan ska alla dö.

Man får inte ens andas om individens skyldigheter i ett samhälle eftersom detta anses stå i motsats till kollektivets rättigheter.

Alla ska betala hög skatt. Annars funkar det inte.

Sammanfattningsvis: alla ska curlas igenom samhällssystemet på skattebetalarnas bekostnad och inga krav får ställas, inga alternativ diskuteras. Ve den som bryter normen.

But only the dead fish follow the stream.

Här någonstans finner man skillnaden mellan att vara en vänsterorienterad liberal, socialliberal, istället för någon form av socialist. Exakt här finner jag anledningen till att jag aldrig skulle kunna se mig själv som, eller rösta på, socialdemokraterna.

Fler och fler av de frågor regeringen i allmänhet, och FP i synnerhet, driver eller har drivit, plockar S upp och gör till sina. Skillnaden mellan mycket av S och FP är idag reducerat till retorik.

Copycats!

Det är hyckleri. Och det är populism.

Mitt i detta stora ska-curlande dyker det plötsligt upp en ny variabel: invandringen. Den är självfallet inte ny, men antalet människor på flykt i världen har vi inte sett tiidgare.

Hit till vårt land kommer människor som också vill få tillgång till samma rättigheter som socialdemokraternas väljare i generationer haft ensamrätt på. Vad händer då med samhörigheten och solidariteten?

Den flyger ut genom fönstret.

Populism.

33 % av LO:s medlemmar har i olika enkätsvar uppgivit att de kan tänka sig att rösta på SD. För nu kommer det invandrare och tär på systemet som är deras. Självaste Ordförande Persson sa på sin tid att han var orolig för välfärdsturism från företrädesvis östra Europa om vi förenklade för den fria rörligheten.

Han fick fel. Som populister ofta får.

Invandringen. Så ska det ju inte gå till, tänker arbetarrörelsen från V till S, SD och en centerpartist på landsbygden vilken för ett ögonblick tappat bort sitt vargfokus, upprört hemma vid köksbordet.

Förövrigt består landsbygden, om vi med den menar allt från Avesta och norröver, i stort sett av socialdemokratiska kärnväljare och en och annan centerpartist. Åkesson är inte dummare än att han vet att utnyttja flöjten för rätt sorts locktoner.

Centerledningen får panik och vill göra något – de håller ju dessutom på att ramla ur riksdagen. Annie fastnar i, blir till, det nyliberala spöket. Nej här behövs nog lite populism för att lyfta, tänker Centerns partistrateger.

Det gick ju så där…

LO vet inte på vilket ben de ska stå. Plötsligt smyger det sig in förslag på begränsningar i den fria arbetsrätten och rörligheten i deras agenda.

Allt för att tillgodose den småborgerliga, konservativa och provinsiella kärnan hos traditionell svensk medelklass. En grupp som verkar fått det alldeles för bra för att vilja dela med sig.

Ett femte jobbskatteavdrag kan många med stort patos argumentera emot. Men att utsätta sig själv för konkurrens och utveckling i ett större perspektiv är man beredd att rösta på SD för att förhindra.

Populismen fungerar.

Vi liberaler står häpna bredvid och kämpar i stort sett ensamma för EU:s fortsatta utveckling. Alla andra partier rider nu i varierande grad på det ökande motståndet till EU.

Rajoumeni, dö poän (Eurovisionsfestilval-snack från 80-talet).

Et encore: Populism.

—

Min romerska senat är Twitter, sa någon.

—

När jag kämpar mig fram i skolans korridorer, till bredden fyllda av ungdomar, deklarerar jag som sista utväg högt: Jag är Moses och ni är havet!. Det fungerar. Plötsligt har jag en fri passage. Kanske är det detta populism handlar om, när jag tänker efter.

En fri och ohotad passage. För mig.

—

Förresten, apropå Ska.

Historia, Jämställdhet, Sång och musik, Skola, Spännande människor

Alexanderhugg

22 november, 2013av adolphson1 kommentar

Jag arbetar, oavsett om det är inom historia, religion eller samhällskunskap, med att träna mina elever i att ta ställning i svåra problem. Vissa problem är dessutom av återkommande karaktär: är du för eller mot dödsstraff, abort, dödshjälp eller var vi ska fira skolavslutning.

—

Ett alexanderhugg innebär att man plötsligt och effektivt löser ett problem en gång för alla. (Alex blev sur för att han inte kunde pilla upp en svår knut i en stad som hette Gordion. Han högg sönder den istället).

—

Helvetet består av återupprepningar sägs det ju.

Genom att nya generationer ständigt passerar i revy inom skolan får man finna sig i att elever fortsätter klä sig i tröjor med bilder på Che eller upproriskt i cafeterian lyssnar på Staten och Kapitalet.

För min färgstarka kollega Ulla blir det extra tydligt eftersom hon är musiklärare. Varje år ska det övas till lucia. Man får förlåta henne om hon numera är lite trött på den fnissande frågan om inte en kille kan vara lucia.

Ulla har ett bra svar, tycker jag.

Hon menar att självfallet får den som vill anmäla sitt intresse. Frågan man kan ställa sig är dock om en kvinna som enligt historieskrivningen inte ville bli bortgift mot sin vilja, en kvinna som utsattes för övergrepp och tortyr för att hon stod upp mot den manliga överheten för sin vilja och rätt, bäst representeras, gestaltas, av en man.

Det kanske hon i vissa fall gör. Men man kan inte blunda för det könsbundna symbolvärdet.

I slutändan har det genom åren lett till att en och annan kille, en och annan tjej som egentligen tycker det är töntigt med lucia, en och annan utbytesstudent som inte kan särdeles mycket om vare sig den svenska traditionen eller sicilianska legenden, en och annan feminist som egentligen tycker det är töntigt med lucia och en och annan helt vanlig tjej utan tydlig uppfattning i sakfrågan, anmält sitt intresse för rollen.

Precis som det ska vara. Därför bär Ullas alexanderhugg genialitetens prägel.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Retorik, Skola, Spännande människor

#landsmote

18 november, 2013av adolphson1 kommentar

Jag tillbringade helgen i Västerås tillsammans med landets ledande folkpartister. Vi har antagit ett nytt partiprogram. En process som tagit flera år är därmed avslutad.

Jag är helnöjd. Vi är åter ett socialliberalt parti. Jag skickade för övrigt ett mail 2002 till hela dåvarande riksdagsgruppen och ställde mig lite undrande till den politik som fördes. Det kom med anledning av högervridningen att dröja några år innan jag valde att engagera mig.

Nu är vi åter där vi ska vara.

Trots högerns hån och morr antar vi kravet om en statlig skola (vilket inte innebär att vi är emot friskolor), en tredje pappamånad, försöker reglera riskkapitalets inblandning i skolan och vi tycker det är rimligt att alla som är inblandade i en sexuell relation ska vilja det.

Och så fyllde jag visst år också.

Landsmötet började bra. I det förberedande utskottsarbetet, jag arbetade med EU och omvärldsfrågor, möttes jag av EU-minister Birgitta Ohlsson som glatt hälsade mig med orden Hej Fredrik! Roligt att träffas igen! Det fick ju fjärilarna i magen att lugna sig lite.

På fredagen, min födelsedag, när alla alliansens ledare stegande in, drog jag snabbt benen åt mig. Där jag nu var placerad, längst fram i salen, kunde jag tydligt känna säpomannens genomträngande blick.

Sedan kom landets statsminister med Göran och Annie i släptåg. Och jag ville ju inte sätta krokben för självaste statsministern. Åtminstone inte med SÄPO så nära inpå livet.

Varpå följde bröd och skådespel. Budskapet var tydligt. Det är inom Alliansen vi vinner valet.

Lite senare, efter förhandlingarna, delade jag hiss med den gamle hedersmannen, förutvarande statsministern, Ola Ullsten. Är du med i partit, undrade Ola och fortsatte, när han upptäckte min namnbricka, ja se där. Det var ju bra det.

Under minglet efter middagen träffade jag en gammal kompis från Uppsala-tiden, Åsa Malmström, vilken numera arbetar i Björklunds stab. Så kom det sig att jag plötsligt stod och diskuterade sakernas tillstånd med integrationsminister Ullenhag.

Vi kom väl överens, Ullenhag och jag, och han tog sig tid att ge några personliga politiska tips vilka jag lovade honom att inte citera. Och, som salig mor lärde mig, en gentleman bryter aldrig sitt ord.

Kvällen fortsatte med discodans med partiledare och vice statsminister Björklund. Eller han dansade ju inte med mig, direkt. Men vi svängde våra lurviga i samma sällskap en kort stund.

Kvällen fortsatte ut i västeråsnatten tillsammans med några partikollegor från Luleå, Umeå och Karlstad och Borlänge. Kommunalrådet från Karlstad var bördig från Jämtland och blev därför oerhört avundsjuk när han fick klart för sig att jag var gift med en stocha (kvinna från Jämtland).

Det var mycket hårt arbete med förhandlingar från tidig morgon till sen kväll. Och jag tog chansen att äntra talarstolen ett par gånger. Bäst var att jag direkt kunde adressera Jan Björklund med kravet att ett återförstaligande av skolan inte bara får bli en fras i ett partiprogram utan aktiv politik.

Han nickade instämmande.

Givetvis kunde jag inte avhålla mig från att skämta lite, också.

Den som vill se mina inlägg i debatten kan göra det..

..här 0,47,40 in i sändningen.

..eller här 1,17 in i sändningen.

…eller här 0,19,30 in i sändningen.

…eller här 1,17 in i sändningen.

…slutligen här 3.41 in i sändningen.

Vill någon lyssna på Jan Björklunds tal går det bra här.

—

Äntligen kom jag hem. Och det som fungerade så väl på landsmötet båtade föga och intet hemma hos Vildvittrorna.

Film och TV, Historia, Miljö, Skola

Slagruta

13 november, 2013av adolphson

Det är ett växande problem med rökning på skolan. Senast i morse när jag glad i hågen anlände förvisade jag med all den pondus och auktoritet som väl bara en sliten adjunkt i läroverket kan uppbringa, några unga brukare från skolans område.

Okej, boss, jaja, mannen, vi är på väg!

Förutom att man inte får, det är alltså olagligt, så drar röken också in genom dörrar, fläktar och förpestar därigenom miljön i största allmänhet. Frågan är: vad ska man göra åt det? Ska man ens göra något?

Kanske ta hit Cigarr-Bengtsson för att lära de unga blossarna kvalitet?

Visa filmen om tobakens skadeverkningar från mitt eget högtravande förmyndar-sjuttiotal?

Jag har ju tidigare gjort försök att bli Tillsynslärare. Mitt samvete är rent.

Nu är det kanske inte batong-pedagogik som efterfrågas. Nej, till dagens vuxna människor får man inte säga: du får inte. Och vuxna individer, som jag ryktesvägen hört sägas att gymnasieungdomar är, ska vara fria att göra som de behagar.

En dag i våras kom jag och Joel, vännen, förutvarande kollegan numera överordnade (jag är inte bitter), vilken jag alltid tilltalar med Captain, my captain!, ut från matsalen efter den högtidliga studentlunch vi firar varje år dagen före dopparedagen.

Där stod några personer, med ögonlock a la Sylwester Stallone (till de unga: Stallone var en actionhjälte på 80-talet som hade väldigt tunga ögonlock), och rökte. Vi lät dem förstå att vi gärna såg dem avlägsna antingen sig själva eller cigarretterna men vi lät dem också förstå att en kombination av de två var möjlig.

Man gav oss en (tung) blick. Man tog ett bloss. Och?

Jag var nog själv lite näbbig, kan jag i ett lika plötsligt som sällsynt ögonblick av klarsyn medge, under min egen gymnasietid. Men hade rektor styrt upp mig hade jag sannolikt varit rätt spak. Det var…(NEJ! SÄG DET INTE!)…bättre förr.

Okej. Jag sa de förbjudna orden. Jag är härmed att betrakta som gammal. Lika bra att ta skeden i vacker tass. Och i enlighet med denna smärtsamma insikt är det hög tid för krafttag enligt gällande lag.

Mitt rökrute/slagrute-förslag föreligger nu enligt följande:

1. Vi skapar en rök-ruta utanför skolans område.

2. Vi smyckar rutan fint med girlanger, bilder på Astrid Lindgren. Lillbabs, MagnusBrasseåEva med flera, och spelar i högtalare introt till The Muppets show. Väldigt högt.

3. Vi hyr in Kapten Zoom (lever han?) och betalar honom för att hänga i rutan och snacka lite med ungdomarna.

Det bara måste fungera. Om inte, hade vi iallafall roligt under tiden.

Demokrati och samhälle

Tårta

11 november, 2013av adolphson2 kommentarer

I en bisats i mitt förra blogginlägg hävdade jag att rätten att få tårta sina medmänniskor står över rätten att få förbjuda dem att göra det.

Kort sagt: jag lever hellre i ett land där man får tårta varandra än i ett där makthavare kan förbjuda medborgarna att kasta tårta. Det blev lite debatt:

1. Att kasta tårta är ett angrepp på såväl demokratin som privatpersonen.

2. Man ska inte använda annat än argument mot sina demokratiska motståndare.

3. Hoten och trakasserierna har ökat och tårtan är ett uttryck för det.

4. SD tjänar på tårtningen enligt martyrprincipen.

Men jag framhärdar. Både förre finansministern Bo Ringholm och självaste kungen har blivit tårtade. Då var det inte så mycket diskussion.

Tårta står för kärlek, värme, humor, samvaro och glädje. Ju fler tårtor desto färre bilbomber. Terrorister och våldsverkare äter sällan tårta. På en mätt mage vilar ett muntert huvud, som min faster brukar säga.

Ord, talade och skrivna, har en mycket större laddning än tårta. Tårta är ett budskap som inte kan missförstås. Tårta är mjukt. Tårta är gott.

Att som medborgare få dra en tårta i ansiktet på mig, om jag var en inflytelserik politiker, är en rättighet och ett nöje jag inte skulle vilja förneka mina väljare och antagonister. Då skulle vi kunna skratta gott, efteråt. Och jag skulle dessutom förstå budskapet. Sannolikt skulle det vara billigare för samhället i det långa loppet.

Dessutom: hellre tårtad än den där bedrövliga morotskakan vi brukar få på socialnämndens fikapauser. Glada och muntra efter en lyckad tårtning skulle nämndens ledamöter och tjänstemän återgå sitt allvarliga värv kring samhällets olycksbarn.

Det är överlag för lite humor i debatten. Humor är inte samma sak som att vara ansvarslös. Man får faktiskt skämta om allt. Eller, man borde få det. Människan bör vara god och glad i hela sitt liv.

Tårta främjar denna livshållning.

Man ska kunna skratta år allt. I synnerhet åt sig själv.

Jag kan, till fromma för den lite mer stelbente typen, tänka mig ett sätt att undgå tårtning, att så att säga vara tifri: alla ska känna till regeln att om man sätter på sig en clownnäsa får man inte bli tårtad. Alla som bär en sådan under plenum alternativt intervjuer slipper tårtning.

Våld är inte bra. Tårta är bra. Jag ser inte tårtan som ett tecken på att överfallen på politiker ökar. Jag tror istället att fler tårtor i samhället skulle resultera i mindre våld och övergrepp. Alltså är det inte själva tårtandet som ska regleras utan snarare närheten och möjlig åtkomst till politiker.

Med facit hand: är vi på väg att uppnå en våldsfri värld? Nej. Är det kanske dags att ge tårtorna en chans? Ja. Makthavare ska inte ha rätt att förbjuda vad som helst. Medborgare måste ha rätt att visa sitt missnöje. Tårtning är okej, inte bilbomber.

Istället för diverse högtravande sånger, som kungssången och nationalsången, kunde vi sjunga: SOCKER, GRÄDDE…ni vet.

Jag är väl skadad av det gamla klassiska programmet.

Jag tror att vi skulle få ett mycket mer humant samhälle om vi liberaliserade tårtandet. Själv har jag blivit tårtad två gånger. En gång var det dessutom av en fake-tårta av raklödder. Det var fantastiskt båda gångerna.

Låt kampanjen börja nu! MER TÅRTA PÅ FOLKET! HALLÅ JIMMIE! VILL DU HA EN GUSTAV II ADOLF-BAKELSE I SYNEN! BESTYCKA REGALSKEPPET WASA MED TÅRTOR! RÄDDA EN VÄN – BLI KONDITOR!

Är man inte nöjd med mina argument i detta sammanhang förväntar jag mig inget mindre än en rejäl tårtning.

Och så säger man att jag är oseriös. Bah!

Bistånd, Demokrati och samhälle

Sierra Stars

8 november, 2013av adolphson1 kommentar

2003 spelades junior-VM i fotboll i Finland. En uppmärksammad sak var att stora delar av laget från Sierra Leone, kallat Sierra Stars, stannade och sökte asyl i Finland efter avslutad turnering.

Sierra Leone hade upplevt ett långt och mycket brutalt inbördeskrig och skapandet av ett slagkraftigt landslag var en del i landets framtidssatsning. Många av spelarna bar dock på minnen och upplevelser från det brutala kriget.

Egentligen är det kanske inte så konstigt att det gick som det gick.

Den som varit i Afrika vet hur stora skillnaderna mot Europa är. Och det finns ingen framtid i sikte på länge, åtminstone inte för den vanlige medborgaren. Det finns egentligen bara två vägar ur misären och mot en bättre framtid.

Att träffa, och leva med, en europé.

Att bli professionell idrottsutövare utanför Afrika.

Möjligen borde alltså någon kunnat förutse att det fanns en riskfaktor med på planet från Sierra Leone. Kanske kunde någon reflekterat lite över att tron på det egna landets framtid bleknar en smula hos en individ efter att personen på nära håll upplevt den monumentala rikedomen i Europa.

Om du bor i ett plåtskjul, på landet eller mitt i en storstad (det är egalt, antar jag), tillsammans med en familj och släkt bestående av 10-50 personer, där ingen har någon stadigvarande inkomst, i ett land präglat av ett brutalt och långvarigt krig, och så får du plötsligt leva två veckor mitt i paradiset.

Väljer du då, när de två veckorna är till ända, att snällt åka tillbaka till helvetet igen trots att du kanske tänker att du bättre kan hjälpa dig själv och dina nära genom att ta ett enda litet steg…åt ett annat håll.

Vi människor flyr naturligtvis från krig och elände. Det har vi alltid gjort. Det är en grundläggande biologisk betingelse.

Murarna runt Europa reser sig nu höga samtidigt som de också börjar vittra sönder lite här och där. Men ännu så länge går det, genom att sparka på en boll tillräckligt hårt, att ta sig in i det som Hitler kallade för Festung Europa.

Skillnaden mot andra världskriget är att murarna idag är av ekonomisk art. Men idéströmningen är densamma. De där, de andra, de som är olika, får inte komma hit. Men vi får gärna komma dit. Det är genom konsumtion, semester och export, vill vi ha kontakt.

Sierra Stars blev både hånade och bespottade hemma i Sierra Leone efter sitt avhopp. Men även de som faktiskt återvände fick i efterhand höra att de allt var bra korkade som kom tillbaka efter att ha haft den gyllene biljetten i sin hand.

Vi är alla olika.

De som stannade kvar fick en god framtid, materiellt sett. Enligt finländska sportjournalister har de också bidragit till fotbollens utveckling.

Jag själv har dragit en verklig vinstlott i tillvarons lotteri.

Jag är vit, man och jag är rikare än 90% av världens befolkning. Det är inget jag skäms för, men jag känner tacksamhet. Och så känner jag mig lite futtig som trots att jag är så oerhört privilegierad ibland längtar efter så banala saker som jag ibland gör.

Skuld kan jag känna ibland. Över att jag inte gör mer för andra av min stund på jorden. Jag som är så privilegierad borde kunna göra mer.

Jo, jag är engagerad politiskt, jobbar i skolan, är till och från engagerad i Liberala Kvinnor och Rädda Barnen. Men jag tonar också ner dessa engagemang när det kommer till mina egna barn.

Apropå perspektiv: hemma i Sverige diskuterar vi tårtning av Åkesson. Det är inget nytt med det. Självaste Winston Churchill fick både ägg och rutten frukt sig överöst i början av förra seklet.

Kulturministern och Åkesson kan tillsammans titta på Hela Sverige bakar och utbyta erfarenheter. Kanske kan de komma fram till att rätten att få kasta tårta är viktigare än rätten att förbjuda människor att göra det.

Åkesson borde i mina ögon leva som han lär och åka ut i världen och göra lite nytta istället för att ägna sin tid åt att sitta här hemma och försöka förbjuda människor.

Bättre att bjuda än förbjuda, så att säga

Det är ju det där med rösträtt. Och röstfel.

Lyssna gärna på dokumentären om fotbollslaget från Sierra Leone som blev finländskt.

Historia

Vad vi lämnar efter oss

2 november, 2013av adolphson

Alla känner väl till Dödahavsrullarna och hur dessa 2000 år gamla texter hittades i grottor av en liten herdepojke.

Innehållet är omtvistat och fragmentariskt. Rullarna ger en inblick i livet kring Döda havet i allmänhet, och i en judisk sekt i skarp kontrast till omvärlden i synnerhet, på 100-talet.

De tolkas och diskuteras än idag. Myter och konspirationer har tillsammans med vetenskapliga diskussioner kommit och gått sedan 1947 när fynden gjordes.

Tolkningar av ett budskap är ofta avgörande. Den som har tolkningsföreträde för ett visst budskap styr. Det är alltså en fråga om makt och inflytande.

Den ansedde Paulus, som var romersk medborgare och allt, brukar anses som den som faktiskt skapade den nya religionen Kristendom. Hans budskap gick ut på att man skulle tro på Jesus, istället för den gamla judiska lagen, för att nå frälsning.

Jag är ingen expert men som jag förstår det plockade Paulus ut delar av, eller hela, Torah, la till egna och andras berättelser om Jesus och skrev till sist instruktioner, brev, till de första kristna församlingarna. Detta, bland annat, bildar lejonparten av den andra delen i de kristnas Bibel: Nya testamentet.

Varför kan man inte hävda att religion går att tolka och omtolka? Det har ju skett från dag ett.

—

Det finns inte i våra svenska hem, eller i varje fall inte i lika stor utsträckning som i de europeiska hem där man upplevt ett eller två världskrig, några gulnade fotografier av stupade släktingar.

Vi har inte upplevt krig ordentligt sedan 1809 (om man nu ens kan kalla det ett riktigt krig).

Vi har inga monument eller krigskyrkogravar från de båda världskrigen vilket man annars finner runt om i Europa.

Historien påverkar våra ställningstaganden i olika avseenden. Norrmännen och danskarna var snabba in i NATO. Danmark valde även tidigt (1974 har jag för mig) medlemskap i EG, sedermera EU, medan finländarna tog längre tid på sig men var i gengäld snabba med att införa Euron.

Historien påverkar vår nationella självbild.

Sveriges historia har bidragit till svenskarnas ljumma inställning till EU. Trots att vi i äldre tid ofta handlade, och skövlade för all del, nere på kontinenten. I modern tid har vi litat på att amerikanerna ska lösa problemen åt oss om det verkligen skulle behövas.

Språket formas av historien och kommande generationers tolkningar av dessa.

Bland annat därför läser jag protokoll, som jag är satt att vidimera, noggrant. För någon som om 2000 år granskar det jag lämnat efter mig, kanske för att förstå min eller sin egen tid lite bättre, är exempelvis frågan om tolkning och placering av ordet OCH i ett protokoll väsentlig.

Vad får protokollspråkets utformning för betydelse för historiker och kommande generationer tro? Kan man finta framtiden, tro?

När detta skrivs, den 30/10, avled Karl IX år 1611. Han hade visserligen varit slagrörd länge. Kanske strokedrabbad även om samtiden inte kunde ställa diagnos. Karl X Gustav dog å sin sida antagligen av lunginflammation, i Göteborg, 1660. Fast hans livsföring hade medfört vacklande hälsa sedan länge.

Med ett penndrag, har jag läst någonstans, införde Karl X Gustav envälde. Det stod i testamentet att hans son, den blivande Karl XI, skulle styra med råds råde. Den döende kungen fattade pennan och strök de sista orden. Meningen i testamentet, som märkligt nog godkändes av ständerna, löd istället: Kungen ska styra.

Det är väl som i den gamla slagdängan från 80-talet: Words dont come easy to me.

Nog skulle jag vilja vara i närheten om 2000 år när någon stackare ska försöka sig på att förstå undertecknad. Den som lever får se.

Som det nu är har både jag själv och delar av samtiden fullt upp att förstå mig.