Författare: adolphson

Livsåskådning

Moralens Väktare

av adolphson3 kommentarer till Moralens Väktare

Hemma hos oss har vi ett gäng dalahästar som ligger och skräpar. Detta är knappast något unikt för svenska hem i allmänhet eller för dalahem i synnerhet. Man får en häst, nu och då, vid avslutningar eller avtackningar.

Min största och finaste Dalahäst är den jag fick av V-Dala Nation som tack för mitt år som dess främste representant. Sen finns det i vårt hem även en liten oansenlig häst som följde med Malin när vi en gång beslutade oss för att dela morgontidning för sisådär sexton år sedan. Det är den enda av våra hästar som har ett namn.

Den heter Moralens Väktare. 

Hästens bakgrund är värd att berättas. En gång i sin barndom deltog Malin i en tävling i SSAB:s regi. Hennes pappa arbetade där under lejonparten av sitt yrkesliv. Man hade ofta familjedagar för företagens anställda på den tiden. Nu var det tipspromenad och korvgrillning, familjefest och lek. Malin hade, skarpsinnig som vanligt, iakttagit att de rätta svaren på tipspromenaden fanns anslagna bakom en lada där promenaden slutade. (Till utsocknes läsare: Så går det alltid till i Dalarna).

Sagt och gjort, hon smet dit. Vid utslagningsfrågan gällde det att gissa antalet ärtor i en burk. Hon tog det rätta svaret men drog för trovärdighetens skull av fem ärtor i sitt svar. Sedan anslöt hon sig diskret till sällskapet och travade snällt runt tipspromenaden tillsammans med de övriga. Ingen hade märkt att hon varit borta. Hon tyckte hon var jättesmart. Känslan av trumf bestod ända tills det var dags för prisutdelning. Hon vann förstås. Föräldrar, pappas arbetskamrater, deras barn, egna och andras syskon, tyckte alla det var fantastiskt att Malin vann FÖRSTA PRIS!

Det tyckte inte Malin. Hon tyckte det kändes hemskt att stå där och oförtjänt ta emot pris och omgivningens beundran och hyllningar. För att påminna sig om den känslan har hon behållit hästen. Det var förövrigt alldeles nyligen hon berättade om dess sanna identitet för mig. Berättelsen, som säger mycket om henne, slog naturligtvis omedelbart in ännu en spik i mitt känslolivs kistbotten.

Det är förövrigt symboliskt att tidens rand nött bort öronen på Moralens Väktare – hästen är öronlös. Det är inte nödvändigtvis detsamma som att vara döv. Moralens Väktare kommer under alla omständigheter fortsättningsvis att inneha hedersplatsen i det adolphsonska hemmet, nu när jag känner dess verkliga identitet.

Historia, Retorik, Sång och musik, Spännande människor

Den Svenska Synden 2

av adolphson

Jag fortsätter temat. Här har ni den välkända ”skammens doktrin”:

Bilden skapades av Bertil Almqvist på uppdrag av Statens Informationsstyrelse hösten 1941. Eftersom i stort sett hela Europa var indraget i det pågående världskriget där Hitler fortfarande var segerrik, och det ännu inte fanns något som tydde på att amerikanerna ännu en gång skulle ge sig in i kriget, var svenska regeringen nervös. Vi hade ju inget att sätta emot Hitler.

Regeringen ville därför stärka det folkliga psykologiska försvaret samt se till att diverse frisinnade debattörer inte i onödan provocerade nazisterna. En blågulrandig tiger med texten En Svensk Tiger sammanfattade det som avsågs: vikten av att hålla tyst om svenska angelägenheter samt vikten av att vara stark i den rådande situationen. Det handlade om att rädda nationen från krig till varje pris. Strunt samma hur det går för andra länder och folk ute i Europa bara vi klarar oss. Vi gick till och med så långt att vi lät nazisterna marschera i vårt eget land.

Det klart. Hur skulle man själv gjort om man satt i regeringen vid tidpunkten? Stått upp för sina åsikter och riskerat att landet drogs in i kriget? Tja, Winston Churchill gjorde det. Efter krigsslutet kunde svenska socialdemokratiska regeringar bygga upp ett av världens rikaste välfärdsländer (inte minst) tack vare vår export till alla de länder som fått sin infrastruktur förstörd. Det är inte utan att man förstår att många ute i världen än i dag är tämligen skeptiska till det kappvändande rättrådiga lilla landet uppe i norr. Men det fanns också svenskar som gjorde något ute i världen. Den mest välkände är självfallet Raoul Wallenberg. Jag tycker även att Folke Bernadotte förtjänar att nämnas.

Här hemma då? Ett av mina föredömen är, eftersom han utmanade den rådande stoppa-huvudet-i-sanden-mentalitet som En svensk tiger i mina ögon stod för, tidningsmannen Torgny Segerstedt. Han utmanade etablissemanget och kritiserade tidigt den svenska fegheten gentemot nazismen. Trots att han flera gånger av regeringen uppmanades (ett tydligt övertramp mot tryckfriheten) att sluta skriva negativa saker om Hitler och nazisterna stod han på sig. Den svenska officiella hållningen var inte unik. En liknande engelsk fras var Loose lips sink ships. 

Även i USA uppmanades till försiktighet i den offentliga debatten. Därför är Charlie Chaplins film Diktatorn så stark. Den driver hejdlöst med Hitler i ett mycket känsligt läge i världen. Det finns många härliga scener, men talet i slutet av filmen är…episkt.

Man kan använda sin plattform oavsett om den är på arbetsplatsen, ett engagemang inom politiken, inom media, som författare eller om man är artist, att stå upp för de ideal man tror på.

Låt mig avsluta med Karl Gerhards låt Den välkända hästen i från Troja från 1940. Låten är starkt kritisk mot nazismen. Karl Gerhard blev efter framförandet kontaktad av självaste statsministern, Per Albin Hansson, som, enligt Karl Gerhard själv, ville få honom att stryka numret ur revyn. Lyssna på låten och begrunda texten. Jämför den med innehållet i dagens melodifestivaler, exempelvis.

Till slut handlar det kanske om vilken sorts person du vill vara och hur du vill leva ditt liv. Det kanske inte spelar någon roll egentligen, eftersom Karl Gerhard och Hitler är lika döda som koncentrationslägrens offer.

Men så kan inte jag se på tillvaron. Vill man åstadkomma något bra för planetens nuvarande och framtida invånare är den här typen av frågeställningar inte oväsentliga. Man kommer emellanåt till olika crossroads i livet. Frågan är vilken väg man tar, varför man gör det valet och vilka följder det får.

Bistånd, Historia, Spännande människor

Den Svenska Synden

av adolphson3 kommentarer till Den Svenska Synden

Historien lär oss att vi i många fall är blinda för övergrepp på människovärdet i vår egen tid och omgivning. Det är i efterhand som vi, i bästa fall, kommer på att det där med att allmän lika rösträtt är något bra och att homofobi och rasism dåligt. Jag tänker också att man bör vara uppmärksam på sådant när, hur och var man upplåter sin åsikt i olika sammanhang. För det går att stå upp sina ideal i nästan varje ögonblick. Det är ofta jobbigt, men det går.

Normer kring vissa givna teman, som vårt sexuella beteende eller rasism, borde vara ack så enkla att förhålla sig till. Men det är det inte, tydligen. Ingen har väl missat byta skinn-debatten i DN, exempelvis. Här och här kan man läsa artiklarna.

Förra sommaren besökte jag Fotografiska museet i Stockholm. Man hade en utställning över Strindbergs självporträtt. Man hade även en utställning över berömda ögonblick, med mera, i olika olympiska spel genom tiderna som ett tema inför OS i London. Jag fastnade framför affischen för OS i Stockholm 1912.

Denna officiella OS-affisch skapades av Olle Hjortzberg. Den kom att kallas för skandalaffischen. Varför? Jo, 1912 visade man inte lättklädda människor, ens i tecknad form, hur som helst. Början på förra seklet var också en homofobisk tid. I Kina förbjöds affischen därför att den ”stred mot all anständighet”. I Holland förbjöds den på grund av att den var ” i högsta grad omoralisk”. Affischen förblev dock officiell och ”Den Svenska Synden” såg dagens ljus cirka femtio år före det att sexuellt frigjorda svenska ungdomar reste ut i världen i sällskap med filmer som Jag är nyfiken – gul.

Sedan stannade jag till inför ett annat tidlöst fotografi på museet. Bilden föreställer prisutdelningen efter längdhoppsfinalen i OS i Berlin 1936. Finalen mellan tysken Luz Long och amerikanen Jesse Owens blev historisk. I finalen var Owens överlägsen och Long tog silvret. Long var den förste att gratulera Owens, sedan lämnade de arenan arm i arm.

”Det krävdes stort mod av honom att hjälpa mig framför ögonen på Hitler”, skrev Owens senare i sina memoarer. ”Du skulle kunna smälta ner alla medaljer och pokaler jag hade och de skulle ändå inte räckt till för att förgylla den 24-karatiga vänskap jag kände för Lutz Long i detta ögonblick.” (Wikipedia).

Postumt ärades Long senare med Pierre de Coubertins medalj, även kallad True Spirit of Sportsmanship medal, en specialmedalj som ges av Internationella olympiska kommittén, IOK, till idrottare som visar en sportsmannaanda under olympiska spel utöver det förväntade. Endast tio stycken har utdelats. (Wikipedia). Long dog några år senare under de allierades invasion av Sicilien.

Tankarna vandrar.

OS i Berlin 1936 var ett sådant där tillfälle när många, medvetet eller omedvetet, bekände färg. Det fanns gott om Hitler-sympatisörer i Sverige. Antisemitismen var stark.

I Hitlers värld, och på hans definitiva hemmaplan i hjärtat av hans Tredje Rike, skulle den ariske mannen i olympiaden visa sin överlägsenhet. Jesse Owens visade honom motsatsen. Och Lutz Long visade solidaritet och integritet inför ögonen på ”sin” diktator. Owens slog honom fair and square. Idrotten segrade. På många sätt.

Kopplar man ihop dessa fotografier, dessa historiska ögonblick, med dagens Sverige där vi hittar företeelser som Reva, avvisande av sjuka flyktingar, ett flyktingfientligt parti som är landets tredje största och undfallenhet mot Bashar-regimen så tycks det mig som vi gjort någon sorts bakåtvänd resa gentemot vad vi skulle kunna åstadkomma. Ibland känns det som vi numera ofta i rädsla gömmer oss bakom regler och normer istället för att gå i bräschen och flytta fram gränserna i humanismens namn. Så som ibland gjort. Exempelvis 1912.

Jag kan inte hjälpa det, jag bara känner så. Jag känner också att detta inte har särskilt mycket att skaffa med den politiska höger/vänster-skalan så länge vi befinner oss inom demokratins råmärken. Nej, det har nog mer att göra med vår moraliska halt både som samhälle och individ.

Demokrati och samhälle, Miljö, ohälsa

Pandemi

av adolphson

Låt mig berätta om min svåger.

Min svåger är en utmärkt person med många talanger. På många sätt är vi förvisso olika men samtidigt har han många egenskaper jag också skulle vilja ha. Som att vara noggrann, tålmodig, konsekvent, lojal och estetisk.

Döttrarna älskar honom.

Min svåger har också delvis en annan syn på tillvaron och världen än jag.

Det där kan vara lite svårt att förhålla sig till ibland. Det är enkelt att avfärda det som konspirationsteorier. Alltså, enligt principen att en konspirationsteoretiker alltid besvarar varje källkritisk fråga med en ny fråga.

Det blir förvisso intressanta diskussioner ur ett filosofiskt perspektiv. Sen får man väl hålla med varandra eller inte. Oftast gör vi inte det. Mycket i detta synsätt handlar, för den som är intresserad, om zeitgeist-terorierna.

En del saker inom zeitgeist är klart intressant. Annat låter lika vansinnigt som religion måste göra för en ateist.

Nåväl, så har det varit ett par år. Människor, släktingar, är olika men gillar att umgås ändå.

Så kom svininfluensan och mass-vaccineringen av landets befolkning.

Inget annat land vaccinerade sin befolkning i samma utsträckning som Sverige med ett snabbt framtaget vaccin som inte var tillräckligt kontrollerat. Vi satt fast i avtal som krävde att vi köpte.

Och idag sitter vi med facit.

Många människor har som biverkning av vaccinet drabbats av en obotlig sjukdom: narkolepsi.

Vi var lite tveksamma, Den Änglaluva och jag. Det fanns ju de som menade att vaccineringen kunde man gott låta bli. Min svåger, exempelvis.

Han ställde de kritiska frågorna. Vem tjänar på att Sverige köper miljoner doser vaccin? Vem håller i trådarna? Vet vi vad som finns i sprutorna staten vill spruta i oss?

För att räta ut frågetecknen tog jag upp saken med sjukvården i allmänhet och några läkare jag känner i synnerhet. Jag fick samma svar överallt. Man skulle lita på systemet.

Man skulle vaccinera sig av solidariska skäl. Olika sorters vaccin har genom historien räddat miljoner liv. Tänk om man haft vaccin mot Spanska sjukan när det begav sig eller mot HIV eller cancer idag?

Vi vaccinerade vår äldsta dotter.

Men vi gjorde det bara en gång. Vi avstod från den andra sprutan. Oklart varför, det var mer än känsla bara.

Och nu vet vi som sagt svaret. Det fanns gott om indicier som pekade på att influensan inte var så farlig. Tänk om min dotter fått narkolepsi. Tänk om hon utvecklar det i framtiden – risken verkar vara förhöjd hos unga vuxna.

Sedan blir man ju lätt lite konspirationsteoretisk: har vaccinet bidragit till att jag fick min stroke på något bakvänt, läskigt vis? Har mitt blod eller mina vener påvekats av substansen och därför blivit känsligare för den skada jag fick som gav upphov till stroken?

Vi svenskar tillhör dem som har högst tilltro till staten i världen. Vi litar på att systemet ska fixa allt åt oss. Sjukvård, arbete, skola, omsorg och försäkringsbolag. Det löser systemet.

Zeitgeist eller inte, min tilltro till staten är skadad. Sannolikt delar jag den känslan med många.

Och det är kanske bra det. Man ska aldrig överge sitt sunda förnuft för att sätta sin tilltro till en norm, ett kollektiv eller en auktoritet. I botten av varje statiskt system finns en individ. Bakom siffrorna i statistiken döljer sig människor som fått sina liv förstörda.

Även om jag ömmar för dessa offer så är jag också så oerhört lättad att det inte är min dotter, ännu så länge, som döljer sig bakom procenttalen.

Vi klarade oss, den här gången.

Mat och dryck, Spännande människor

Random i mars

av adolphson

Vad vet man egentligen.

De flesta antar, förmodligen helt korrekt, att Sovjetunionens ledare Brezjnev inte var någon muntergök. Men det kan också ha varit så att han var skitrolig. Han kan mycket väl ha varit ett totalt missförstått humor-geni i ett i övrigt humorlöst land.

Lite som en Janne ”Låffe” Carlsson i Sverige. Fast tvärt om.

Det är inte troligt. Men omöjligt är det inte.  

—

Vad hände förresten med minnet av Per Oscarsson? Det är anmärkningsvärt, och lite småtrist, att en sådan briljant kulturpersonlighet bara försvunnit ur vårt medvetande. Eller har det gått något minnes-program jag missat?

Någon meningsfrände har i alla fall lagt ut en egen tribute på tuben.

—

Å andra sidan måste man uppskatta briljans närhelst man stöter på den. I går gick jag, som jag plägar i sådana situationer, lite vilset omkring bland överflödet på ett stort varuhus här i stan. Jag ville nämligen köpa mig en god varmkorv till lunch.

(Inte stå i lobbyn och slaska i mig, jag ville köpa med mig korven och tillreda den hemma med all den finess som en varmkorv faktiskt kräver).

Men det finns ju så många olika sorters korv.

Utan vidare förhoppningar om ett rakt och tydligt svar vände jag mig till någon som vid en hastig blick inte så lite påminde om en prao-elevs sävliga lunk. Kan du något om korv, eller? undrade jag lite uppgivet. Killen sken upp. Visst! Jag är gud på korv! löd svaret.

Jag blev påtagligt nöjd. Personality goes a long way. Självförtroende och briljans går ofta hand i hand. Eftersom han var så osvensk i sitt svar var jag det med. Jag talade sålunda om för honom att jag uppskattade hans hjälp och förövrigt höll med honom: han var duktig på korv.

Till skillnad, kan i förbigående noteras, från en del andra i vederbörandes omgivning. Dessa alla vilka inte riktigt verkar ha alla hästarna i lasagnen, för att citera en kompis.

Men, som sagt, vad vet man egentligen?

—

Om korten spelats annorlunda, om lust och briljans gått hand i hand vid ett explicit tillfälle i min ungdom, vem vet vad det blivit av mig. Kanske kunde någon av mina få huvudroller genom åren tagit mig ända fram till de stora scenerna?

 

Som det nu är nöjer jag mig att spela huvudrollen wherever I lay my hat. Ungefär som han i korvdisken, alltså.

Det gäller inte bara att göra det man tycker om. Man måste tycka om det man gör, också. Lite som den här killen.

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Kunglig vilja och förmåga

av adolphson1 kommentar till Kunglig vilja och förmåga

I går, efter att Vildvittrorna tystnat och den Änglajuva somnat in, satt jag i min musikstol en stund. Denna gång innehöll lurarna min favoritaria framförd av Jussi.

Följaktligen är det inte så konstigt att jag, med Den Störstes röst i öronen, kom att fundera över den handfull svenskar som verkligen utfört stordåd, de som verkligen gjort skillnad inom sina områden.

Jag tänker alltså inte på sådana som bara är, eller varit, riktigt vassa inom sitt gebit. Nej, jag menar de få extraordinära personer som helt enkelt är bäst.

Top of the line.

Jussi är en sådan. Han är helt otrolig. Den störste. Kungen. Ohotat nummer 1 bland tenorer. För mig är han Gud. Bland kvinnorna är det självfallet Birgit Nilsson som når nästan samma status.

Min favorit i samtiden är Malena Ernman. Hon visar hur man kan ta sin begåvning från ett klassiskt fält till ett nytt. Även det är imponerande. Och modernt.

Jag kan inte avhålla mig en anekdot om Jussi.

Inom operan är det kutym att de som spelar huvudrollerna visar kollegial respekt och tillsammans tar emot applåderna mellan akterna. Jussis motspelare bröt en gång mot detta och ställde sig framför honom på scenen för att ensam ta emot publikens jubel.

Jussi hämnades under andra akten. Istället för att anpassa sin röst till motspelarens gav han allt han hade. Det blev, för att använda sig av en underdrift, svårt för motspelaren att höras.

Birgit Nilsson fick en gång frågan hur det var på toppen. Ensamt svarade hon.

Men alla gillar ju, märkligt nog, inte opera. Film kanske? Ingmar Bergman räknas till en av 1900-talets absolut främsta regissörer.

Andra svenskar som kvalar in i kategorin världsklass är i mina ögon Zlatan, Borg och Stenmark. Kanske rangordnar jag Zlatan högst bland idrottsmännen, vi lär vänta länge på att få se någon av samma kaliber igen.

Men så är han också tämligen osvensk till kynnet. Vi som gillar fotboll kan lätt tappa bort en halvtimme framför You tube och Zlatans alla sköna mål .

Jag tänker självfallet också på Dag Hammarsköld. Att vara FN:s generalsekreterare går väl utanpå det mesta. Får vi en ny svensk sådan snart i Jan Eliasson, tro?

Det är väl det där med engagemang som imponerar. Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte. Att offra sitt liv för mänskligheten, att gå före med det egna livet som insats, ger dem en självklar plats bland världens eternal good guys.

Jag har tidigare bloggat om en annan, relativt okänd, sådan.

Sen har vi ju förstås baksidan av medaljen. Nämligen de svenskar man kan vara mest besviken på. Alltså de som genom sina förutsättningar kunde åstadkomma så mycket mer än de gör.

Staffan Tappers straffmiss i VM 1974 (Tappan Straffer, ni vet) kanske?

Nej, jag tänker inte på Staffan Tapper.

Det är förövrigt detta jag jobbar med dagligdags. Att hjälpa unga människor att utnyttja sina resurser och förmåga för att finna sin fulla potential. Eller åtminstone börja den utvecklingen.

Förmåga är en sak. Möjligheter en annan. Vilja är avgörande.

Någonstans, för att återgå till svenskar på andra sidan briljansen, kokar det hela ner till monarkin.

Vad kan motivera en modern monarki om dess medlemmar väljer att inte göra mer för utsatta grupper?  Jovisst, kungen gillar naturskydd, scouter och drottningen barn. Den nye prinsen gillar hälsofrågor. Inget ont i det.

Vad de andra gillar vet jag inte riktigt.

Just nu struntar jag i principen om att man i en demokrati inte kan vara född till ett ämbete. För man KAN faktiskt argumentera för en konstitutionell monarki utifrån en demokratisk princip. Det är poängen med demokrati – man kan argumentera för vad som helst.

Men det bryr jag mig som sagt inte om denna sena kväll när detta skrivs. Istället har jag en annan tanke.

Låt staten ta hand om alla slott och ägor som hör till hovstaten och ge mig eller någon annan person 125 miljoner per år, alltså en summa motsvarande apanaget, att uträtta saker för så ska ni få se.

Jag kan tänka mig att det inom varje organisation och kvarter finns eldsjälar som kunde ha användning för den typen av resurser.

Ska monarkin finnas kvar får man nog ändra inställning. Kavla upp ärmarna, ta med en näve stålar och ge sig ut i verkligheten.

Jag skulle vilja framföra följande hälsning till kungahusets medlemmar:

Eders kungliga högheter! Jag gillar er. Jag har inga direkta synpunkter på era privatliv även om det följer ett ansvar med att vara offentliga personer. Jag har respekt för att ni betyder mycket för många människor. Men nu är det dags att leverera på ett helt annat plan om ni som institution vill ha något som helst existensberättigande i 2000-talet.

Ta tag i integrationsfrågor, våld i nära relationer, skolfrågor eller vad tusan som helst. Tänk, exempelvis, om Viktoria och Daniel ät bygga ett stort centrum på Haga för kvinnor som råkat illa ut, eller ett integrationscentrum, eller lät finansiera en specialmottagning för apatiska flyktingbarn.

Det vore att ta tag i folkhälsan på ett påtagligt sätt.

Förutom allt gott detta skulle göra för utsatta och behövande  – tänk vad det skulle göra i goodwill och PR för monarkin.

Och nog skulle det göra det lite svårare att kritisera monarkin än vad fallet är just nu?

Kort sagt: Gör som den fantastiska konstnären Malena Ernman. Flytta den traditionella rollen in i nutiden. Kanske kan ett historiskt exempel i kungens egen gudfar Folke tjäna som exempel?

Demokrati och samhälle

Berlinmurs-argumentet

av adolphson4 kommentarer till Berlinmurs-argumentet

Remembrance Day är en nationell högtid i de flesta länder som deltog i andra världskriget. Man hedrar denna dag de stupade i kriget.

Det finns i franska och tyska städer även monument med de stupades namn ingraverade. Det finns vidare stora krigskyrkogårdar från både första och andra världskriget runt om i Europa. Jag har själv besökt Normandie.

Jag nämnde i mitt förra inlägg att jag blev hånad för jag i går använde mig av berlinmursargumentet. Tage, han som gick i taket över argumentet, och jag känner varandra väl sedan lång tid tillbaka så ibland kan tongångarna bli lite hårda. Helst eftersom vi har olika syn på mycket i världen.

Hans senaste twitter får stå som exempel: Berliunmursargumentet är så jävla pantat så att jag inte begriper hur en smart människa som du kan använda det. Over and aus!

Ett snyggt, förvisso klassiskt, retoriskt grepp att idiot-förklara någon genom att vädja till vederbörandes intellekt. DU borde veta bättre. Men så enkelt går det inte. Frågan är för viktig för att viftas bort.

Salig mor sa alltid att man inte ska döma sina vänner efter politiska åsikter. Det har ofta varit användbart för mig att tänka så och jag har, bland annat genom det förhållningssättet, vunnit många goda vänner och diskuterat med många spännande människor.

Däribland Tage och likasinnade kring honom.

Som historiker reser jag dock genast ragg när någon säger att historiska exempel inte är giltiga i dagens samhälle.

Men vad innebär egentligen detta provocerande berlinmursargument?

Mitt i Europa, med epicentrum i Berlin, byggde ett system 1962 en mur. Man ville stänga inne medborgarna och stänga ute omvärlden, regimkritiska åsikter och tankar. Många av Europas innevånare levde därför inte i demokrati och frihet före 1989.

Idén är knappast ny. Kinesiska muren och Hadrianus mur är två andra historiska exempel på när mänskligheten försökt sig på trixet att rent fysiskt tvinga på någon annan sin överhöghet.

Berlinmuren var dock ett sådant flagrant övergrepp på mänskligheten att amerikanska presidenter utan problem kunde fira triumfer och göra sig till hela världens talespersoner och peka finger öster ut. JFK:s berömda tal har jag bloggat om tidigare.

Murens tydlighet som symbol för förtryck och våld gjorde även att en sådan president som Ronald Reagan kunde sätta ett historiskt fotspår genom sitt tear down this wall-tal som man kan få en glimt av här.

Jan Björklund har beskrivit berlinmurens fall som liberalismens största seger. Det tycker jag han gör rätt i.

Hela EU är ett fredsprojekt med andra världskriget och kalla kriget som bakgrund. Mer öppenhet, mer samarbete, mer globalisering ger ökad tillväxt och demokrati. Och framför allt mindre krig, hot och intolerans.

Vänstern och extrem-högern vill gå ur EU. De vill stänga gränser och isolera. Inte släppa in människor, som de uttrycker det: okontrollerat, i vårt land. Det verkar alltså som om både vänstern och högern, om än från olika horisonter, båda längtar tillbaka till tiden före murens fall.

Måhända glömmer man att Sverige är beroende av sin export. Kanske glömmer man också att exempelvis den svenska vården skulle kollapsa utan invandrare.

Marit Paulsen föreslog nyligen att man i Europa kunde ha en Remembarence Day. Syftet skulle vara att minnas hur det var i Europa före murens fall, exempelvis under mitten på 1970-talet: högerdiktaturer i Spanien och Grekland, vänsterdiktaturer i stora delar av östra och centrala Europa.

Skulle man resa någonstans var man tvungen att månader i förväg ha passet i ordning, ansöka om diverse visum och uppehållstillstånd, för att sedan, när man omsider påbörjat sin resa, finna sig sittandes i eviga köer i väntan på att diktaturens kreatur skulle dubbelkolla och trippekolla ditt pass för att du skulle kunna passera en gräns.

Lätt var inte temat för dagen. Inte fritt, demokrati eller jämställdhet heller.

Att arbeta eller studera utomlands var i princip omöjligt. Min gamla chef Ariana som tack vare kärleken flyttade från östblocket (som vi lite dumdrygt då kallade halva kontinenten) till Sverige bara för att upptäcka att hennes universitetsutbildning inte gällde här.

Den gällde inte.

Så hon fick helt enkelt skaffa sig en ny universitetsutbildning giltig i Sverige. Sedan fick hon väl hoppas att hon inte skulle flytta vidare till ett tredje land. Det mänskliga livet, eller samhällsapparaten i de flesta länder, är inte konstruerat att hantera att varje individ måste skaffa sig en ny utbildning om personen flyttar utanför landets gränser.

Nej, du Tage. Berlinmursargumentet är inte pantat. Det är i allra hösta grad relevant. Det är viktigt på samma sätt som vikten av att inte glömma bort Förintelsen, 9/11 1974 i Chile eller Gulag. Och så vidare.

Men jag gillar dig ändå. Och du mig, vet jag ju.

Men, som fredstrevare: Här!

Funkar inte det så: Här!

Och funkar nu inte något av detta så spelar jag ut det kort jag VET att du inte kan motstå: En grabbmiddag signerad Adolphson. Du vet ju hur det brukar vara: varje tillfälle är som att stå högst uppe på en klippa och kasta sig ut.

Vad säger du? Är det dags för en skål Gulag… förlåt, Gulaschsoppa, och lite livsåskådningsdiskussioner snart?

Demokrati och samhälle

Globalisering och socialliberalism

av adolphson

Är Europa en looser-kontinent minskad invandring och ökad utvandring?

Asiens ekonomier växer men det är framför allt i Afrika som de största tillväxt-regionerna finns idag. Den gamla kolonialmakten Portugal är i kris och dess innevånare utvandrar till sin forna koloni Angola.

Idag ser vi skrämmande höga arbetslöshet-siffror i framför allt södra Europa. Detta är en fara för EU och en fara för demokratin. Instabilitet leder som bekant till extremism. Detta ser vi redan i dagens Europa. Slutsatsen av det är att vi kan inte tillåta vilken ekonomisk politik som helst eftersom vårdslös ekonomisk politik också är en fara för demokratin.

Stöd, hjälp och solidaritet är nödvändigt. Men EU måste ställa krav för sina stödpaket.

Det ligger också ett moraliskt argument i detta. Människor är individualister på gott och på ont. Vi vill inte betala för att andra misskött sig. Vi vill inte i Sverige ha ett allt för bidragspräglat land finansierat av höga skatter. Det hämmar individen och förslöar kollektivet. (Detta står inte i motsats till att hjälpa dem som verkligen behöver).

Individens frihet är viktig men vi måste också satsa resurser för att ta hand om alla medborgare. Vi måste hela tiden utveckla och genomföra sociala reformer och för att detta ska gå krävs ekonomisk tillväxt. Grundbulten är detta är en politik som skapar fler jobb.

Det är här globaliseringen kommer in. För världen ser inte längre ut som den gjorde.

Vänstern verkar inte gilla detta. Jag blev just kallad pantad av en vänsterorienterad kompis för att jag använde det gamla argumentet att vänstern verkar längta tillbaka till tiden innan murens fall. Han blev lite sur.Det kanske inte är så konstigt eftersom jag anför liberalismens största seger mot vänsterns största förlust.

Symbolvärdet är starkt och känsligt även om det inte är helt aktuellt.

Vänstern är redan besegrad. De har inget att komma med. Därför tränger de ihop sig tillsammans med högern hos oss i mitten samtidigt som de hånar vår politik och ideologi. I Sverige är det M som är mest framgångsrikt på det området.

Men masken faller emellanåt.

Just nu ser vi en fördjupad konflikt mellan liberaler och konservativa i hela Europa. M/KD är idag allt för tysta tysta om vad som händer i Ungern och på andra ställen hos deras partikamrater. Det är dithän vi liberaler nu måste vända oss.

 

Politik, Retorik, Spännande människor

#Librix 2013

av adolphson

I helgen hade jag möjlighet att delta i Folkpartiets Riksmöte i Västerås.

Ett riksmöte i Folkpartiets regi är som en koncern-kick off. I år även tänkt att sparka igång valrörelsen. Vi, många av landets aktiva folkpartister,  får möjlighet till kompetensutveckling och inspiration.

Samt se att vi är fler än vi tror. Inte minst kan det vara viktigt för oss från Dalarna. Här i länet är liberalismen svag. Det är konstigt med tanke på vår historia. Det där får jag återkomma till.

Man lyssnar under två intensiva dagar på partiets ledande företrädare som Marit Paulsen, Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag och så självklart: Jan Björklund. Man övervarar panel-diskussioner med olika kända liberala företrädare som Peter Woldodarski (DN:s chefsredaktör) företagare, EU-parlamentariker och människor som på olika sätt arbetar med integration.

Mycket handlade i en eller annan form om integration och globalisering.

Däremellan deltar man i i olika seminarier efter eget val. Exempelvis: hur vässar man sitt kampanjande, hur tränger man igenom mediebruset, att gå från ord till handling eller att förhandla i olika sammanhang.

Vi pratar om en stor basar av möjligheter.

Och så en trevlig middag på kvällen.

Jag har ju varit kritisk mot partiets politik de senaste åren eftersom jag tycker den legat för långt åt höger. Jag har också varit kritisk mot Jan Björklund. Därför var det med spänning jag ville höra partiledaren tala och delta i seminariet om partiprogrammets utformning. (Detta var ett redovisade av arbetet så långt det kommit eftersom programmet officiellt antas på landmötet i november).

Man tycks ha lyssnat på mig. På mig, och på många fler eftersom idé-programmet är djupt förankrat genom enkäter och underökningar bland medlemmarna.

Jag blev mycket lättad över att notera socialliberalismens storstilade återkomst i partiet.

Jag blev i det närmaste euforisk över att kravet på skolans återförstatligande nu verkar skrivas in i partiprogrammet.

Återstår att se hur det går att föra denna politik inom en allians. Men det är en annan (val)fråga.

Jag rekommenderar intresserad att ta del av Jan Björklunds tal. (notera att talet är i två delar).

Jag rekommenderar även att lyssna på vice utbildningsminister och jämställdhetsminister Maria Arnholms tal. 

Och ikväll är det årsmöte för Faluns Folkpartister. Från det stora till det lilla, here we go.

Historia

Baathpartiet

av adolphson1 kommentar till Baathpartiet

Jag funderar över partiet som skakat fram ledare som Saddam Hussein och Bashar al-Assad.

De grundläggande beskrivningarna av detta parti säger att den ideologiska grunden bygger på någon sorts enhetstanke för alla araber. Den arabiska identiteten på socialistisk grund föder tanken på en självständig arabisk stat.

Översätter vi partiets namn, Baath, till svenska får vi ungefär: Arabiska socialistiska återfödelsepartiet. 

Rörelsen föddes under och efter andra världskriget då de europeiska makterna som dittills kontrollerat dessa områden lämnade ett tomrum efter sig när de inte kunde vara kolonialherrar längre. De hade skeppan full på hemmaplan, så att säga.

Efter 1945 såg världen annorlunda ut och araberna reagerade mot den forna kolonisationen av dem och krävde rätten till sina naturtillgångar och självständighet.

Rörelsen försökte etablera sig i alla arabiska stater och dess historiska legitimitet var det Ottomanska imperiet samt religion. Alla araber hör ihop, de har tidigare gjort det, och så borde det bli igen.

De talar samma språk och delar samma religion (vilket är en sanning med stor modifikation) och borde därför ha en gemensam stat.

Partiet lyckades på 1960-talet ta makten i Irak, delvis med amerikansk hjälp, med Saddam Hussein som ledare och småningom diktator.  Samma sak skedde i Syrien under den nuvarande diktatorns pappa. I båda länderna har under partiets tid vid makten präglats av våld och förtryck.

Vi känner igen historien.

Någon kallar sig socialist men är i själva verket fascist. Ingredienserna är eviga: lite nationalism och hänvisning till en storslagen historia (Ottomanska imperiet) samt sociala reformer för vissa av befolkningen (exempelvis arier, bolsjeviker eller araber), resten av innevånarna (regimkritiker, kurder, judar, romer, homosexuella etcetera) gör man på ett eller annat sätt av med.

(Innan Hitler funderat ut hur Förintelsen skulle genomföras i Europa klurade han på om den kunde ske någon annanstans. Madagaskar, västra Afrika eller till och med Kanada förekom som förslag.)

Lägg därtill en yttre gemensam fiende och en ”längtan” att alla araber (tyskar etcetera) drömmer om att få leva i ett gemensamt land (stor-Tyskland, stor-Japan etcetera som egentligen är deras naturliga tillstånd men som orättvist av fiender och omständigheter berövats dem.

I Irak var det inga större problem, USA gick till sist in och krossade Saddam. Det hade inget, eller väldigt lite, med hans brott mot den egna befolkningen att göra. Det handlade om olja.

Ändå undrar man.

Varför är det så problematiskt att göra samma sak i Syrien där ett ännu större blodbad på civilbefolkningen pågår? Bland annat beror det på att världsläget förändrats. Måhända har, förhoppningsvis, USA lärt dig vad en allt för aggressiv utrikespolitik kan leda till.

Men vi har även Kina och framför allt Ryssland att ta hänsyn till. Putin stödjer Bashar. Sent omsider verkar ändå något vara på gång, nu. Omvärlden överväger att stödja Bashars motståndare.

De är inte första gången regimen i Syrien dödar sina egna medborgare. 1982 försökte olika grupper göra uppror mot den nuvarande diktatorns pappa vilket medförde att armén massakrerade upp mot 25 000 människor.

Bashar vet, eller tror sig veta, hur en slipsten ska dras.