adolphson

To be or not to be

30 november, 2012av adolphson1 kommentar

SKANDAL! KRIS!

Varför alla dessa brösttoner om SD?

Om vi antar att en skandal definieras utifrån ett påtagligt normbrott (genom en relativt stor grupps uppfattning av vad en norm är och vad som i så fall är ett brott mot den) påstår jag att SD:s beteende eller uppfattningar inte är en skandal.

Normbrottet, eller skandalen, har enligt detta synsätt i så fall skett långt tidigare. Den skedde när en förhållandevis stor del av befolkningen ansåg att SD:s politik var värd att rösta på varpå partiet kom in i riksdagen.

Det vi nu ser är ingen skandal. SD:s agerande ligger helt i linje med partiets politik och syn på världen.

Ordet kris indikerar att partiet ifråga skulle vara på väg att gå under eller måste kämpa för sin överlevnad. Men så tycks ju inte heller vara fallet om vi får tro opinionen. På mig verkar det istället som om Åkesson stärker greppet om sitt parti.

SD må eventuellt ursäkta men tillåt mig en historisk jämförelse med NSDAP (Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet). Det funkade inte för Hitler att enbart rida på nationalistiska strömningar trots att dessa var starka efter första världskrigets slut.

Det behövdes lite fler ingredienser, som en stark ekonomisk kris, för att han skulle få en rejäl skjuts uppåt.

Hitler hade faktiskt inte en helt enkel resa till partitoppen. Han lät, precis som Stalin, under resans gång göra sig av med motståndare inom partiet. Allvarligare utmanare som Ernst Röhm mördades, tillsammans med flera andra ledande nazister, på Hitlers order 1934.

Stalin lät sina blodhundar jaga Trotskij ända till Mexiko för att där 1940 mörda honom (enligt traditionen) med en ishacka.

Hitler ändrade senare, när han väl var ensam herre i dynghögen, i medlemsregistret så att han istället för ett medlemsnummer på över femhundra plötsligt blev medlem nr sju i partiet.

Även till synes oviktiga detaljer är viktiga när man bygger den bild man vill ha av sig själv och sitt parti. Ett ändrat medlemstal är mer subtilt än ett järnrör. Men dessa plockade ju Adolf och Josef som bekant fram i parti (!) och minut när så ansågs nödvändigt.

Var sak har sin tid.

Frågan om existens för ett parti blir i slutändan frågan om inflytande. Då som nu. Alltså måste man putsa lite på fasaden och bete sig så att man tilltalar så många potentiella väljare som möjligt.

Det gjorde Hitler, Stalin och det gör Åkesson.

Hitler var från början verksam i en demokrati som han småningom gjorde slut på. Stalin fullbordade Lenins påbörjade väg mot total diktatur. Vart Åkesson är på väg vet jag inte.

Vad jag däremot vet är att han och hans parti beter sig precis så som deras syn på världen bjuder dem.

Det är inte fråga om någon skandal. Och absolut inte om någon SD-kris. Det är logik och konsekvens det handlar om.

Ska man tala om kris så är det i så fall för demokratins kärnvärden.

To be or not to be.

Jag är inte någon kännare eller älskare av Shakespeare. Men nog måste det där vara världens mest kända monolog?

Jag gillar de stycken av världens störste författare (eller vad man nu ska kalla honom) jag sett eller läst. Gärna i nya inspelningar. (Ja, vad annars? Originaluppsättningarna lär ju vara lite svåra att komma åt).

Lawrence Olivers variant från 1948 lade väl grunden för hans kommande berömmelse. För den som kan ta sig förbi den överdramatiserade inledningen väntar en stunds vacker poesi.

Min personliga favorit, av ingen särskild anledning, är Mel Gibsons bidrag.

Sen får vi inte glömma Monty Python. Som om vi kunde.

En som ägnat mycket tid åt att filma olika Shakespeare-pjäser är Kenneth Branagh. Ofta deltar han även som skådespelare. Här är hans variant.

Jude Law har nyligen gjort den danske prinsen på Broadway men jänkarna vill inte släppa själva monologen på nätet utan bara en teaser.

Själv har jag åtminstone varit i Elsinore Castle och deklamerat monologen så långt jag kunde.

Om Åkessons variant av Att vara eller icke vara tycker jag emellertid inte.

Retorik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Rector Magnificus

27 november, 201223 mars, 2018av adolphson1 kommentar

Jag var i Uppsala domkyrka och sjöng med Falu kammarkör i helgen. Det var roligt, närmare 300 personer kom och lyssnade. Vilket nog får anses vara en bra publiksiffra för vilken kör som helst men extra bra i Uppsala där det finns cirka 200 körer registrerade. Däribland namnkunniga körer som Allmänna Sången och OD.

Det väcker alltid minnen att komma tillbaka till Uppsala. Nu kretsade minnet kring Rector Magnificus. På min tid var det Stig Strömholm som uppbar det ärevördiga gamla ämbetet. Jag kan inte närmare uttala mig om hur han var som rektor. Men som människa var han intressant.

Ett citat har jag snott av honom. Ibland när jag avslutar mina lektioner gör jag det i Strömholms anda: Nej, nu har jag inga fler pärlor att kasta. En annan rolig sak var att han som rektor kände sådan avsky för den staty som står på Uppsala centralstation att han lät universitetets gäster kliva av tåget i Märsta istället och sedan åka taxi tillbaka till Uppsala.

En av hans vänner som på en bemärkelsedag höll tal refererade lite kärleksfullt till honom som mannen vars hustru aldrig sett utan väst.

Jag har träffat Stig Strömholm flera gånger även om han möjligen inte minns det.

—

En sådan gång var när jag i egenskap av V-dalas representant var inbjuden till regementet S1:s årliga högtidsmiddag. Det där hänger ihop med att studenter och militärer förr ofta var sprungna ur samma kretsar varför man ibland bjöd varandra på middag. Och så har det genom århundradena rullat på.

Jag och Den Änglaljuva var rätt fint placerade denna oktoberkväll 1997. Vi satt vid någon sorts semi-honör tillsammans med några stipendiater ur officerskåren. Vi hade dessutom fått ett värdpar i en jämnårig fänrik med flickvän. Detta värdpar vek inte från vår sida under hela kvällen vilket med tiden gav en lite lätt Monty Python-influerad känsla.

Men detta var inte en helt vanlig fest.

När en överordnad från några platser bort skålade med fänriken stelnade han till. Genom mungipan väste han till sin tjej att säga till honom om EXAKT tre minuter. Under dessa tre minuter satt han tyst och stel varpå han reste sig, förde vinglaset till tredje knappen och återgäldade skålen. Sedan slappnade han av igen.

Universitetets rektor var hedersgäst och skulle under kvällen få regementets finaste utmärkelse. Nu bar det sig inte bättre än att chauffören på vägen till Uppsala körde fel och Strömholm blev påtagligt försenad. Stämningen blev tryckt och översten på dåligt humör. Men så kom han äntligen, mannen som genom en blick kunde tillintetgöra vem som helst.

Middagen kunde börja.

Plötsligt kom jag på att jag, inom några minuter, nog förväntades hålla tal. Jag var ju också hedersgäst. Det var ett par hundra gäster på festen. Men efter ett par år som uppsalastudent i allmänhet och dessutom ett par månader som V-dalas Förste Kurator i synnerhet var jag så genomsocialiserad av detta att jag ofta tog tal och sånt på uppstuds.

Jag frågade runt vid bordet efter en penna men ingen hade någon. Den Änglaljuva halade fram en kajalpenna med vilken jag på mitt placeringskort hastigt krafsade ner några stödord. Fänriken gjorde stora ögon. Menade jag allvar? Var jag verkligen så oförberedd?

Talet blev, får jag själv erkänna, briljant. Ett av mina bästa, faktiskt. Jag kommer inte ihåg exakt hur orden föll eftersom manuset, som ju framgår ovan, inte höll för arkivering. Men jag minns att jag började med ett medvetet etiketts-fel när jag inledde med Rector magnificus, Överste av första graden, övriga gäster… man börjar alltid med värden.

Strömholm blev emellertid nöjd. Och det kändes logiskt att mitt i den hierarkiska militära miljön börja med den som på något sätt ändå var min överordnade.

Sedan fortsatte jag med några banala artigheter. Plötsligt anspelade jag på rektors sena ankomst genom att säga att jag under min tid som militär (jag gjorde militärtjänst några år tidigare på det aktuella regementet) lärde mig en mer exakt tillvaro än den som universitetet genom begrepp som akademisk kvart och dubbelkvart kunde erbjuda.

Rätt snygg armbåge, ändå.

Ett kollektivt andetag drogs in. Det blev tyst. HUR skulle rektor ta detta?!

Strömholm log och skålade diskret. Jag hade klarat balansgången. Senare under kvällen när Strömholm själv höll (ett långt) tal, där jag förväntade mig att pulvriseras (sådant hade han gjort förr) avslutade han med att säga att han skulle skriva till kungs och begära ökade anslag för att S1 skulle kunna hålla de vilda dalkarlarna utanför Upplands gränser.

När jag satte mig ner vid bordet efter mitt uppskattade tal, ännu med mitt kajalkladdiga manus i handen, tittade fänriken klentroget på mig. Sedan bad han att få se mitt manus. Det fick han. Då tittade han på Den Änglaljuva efter en förklaring. Äh, han är så där sa hon bara.

Just där och då, kan jag i efterhand erkänna, fick min fåfänga sig en rejäl boost. Det är kul att som enkel adjunkt i läroverket kunna se tillbaka på åtminstone ett ögonblick i livet när man imponerade på någon. I fänrikens värld var det helt otänkbart, ja nästan respektlöst, att komma oförberedd till en middag av denna typ.

Om man nu inte lyckas ändå, vill säga.

Vi hade kul med värdparet resten av kvällen men han var ovillig att släppa ämnet. Hur tänkte jag, egentligen?

—

Jag träffade Strömholm en gång till under min studenttid. Det var väl på doktorspromoveringen, tror jag. Han stannade upp och log ett igenkännande leende. Han berättade att han skulle åka till Borlänge och vara med och installera en rektor på högskolan där. Jag föreslog att han skulle fortsätta två mil så han fick se Falun också.

Strömholm sträckte på sig och replikerade Hejda dig innan du börjar kula också. Jag åker inte en meter längre i det där landskapet än jag behöver.

Sedan sågs vi väl aldrig mer.

Personligt

Kommunikation

20 november, 2012av adolphson4 kommentarer

Det är svårt det här med kommunikation. Sändare och mottagare.

—

En gång inför ett prov i historia frågade eleverna om det blir några årtal på provet. Först skojade jag med dem om val av preposition. Kan ett årtal vara på ett prov? Eleverna blev irriterade och bad mig att skärpa mig. Jag meddelade resolut att ja, helst år 1526.

Jag tänkte att de självfallet förstod att jag skämtade eftersom vi höll på med Upplysningen. Men det gjorde de inte. Efter den kursen kunde jag för först gången i en utvärdering läsa att DU ÄR HELT JÄVLA DUM I HUVUDET!

—

Inshalla ( Insha ´Allah) betyder om Gud vill och används ofta av muslimer eller arabiska judar och kristna. Det används i betydelsen förhoppningsvis. Men det blir inte så ofta som man hoppas: inshalla SJ.

—

Jag har en kusin som levt hela sitt vuxna liv i Amsterdam. Hennes barn är mer holländare än svenskar givetvis. Men de har lärt sig perfekt svenska av sin mamma. En gång sökte ett av min kusins barn jobb i Sverige. Det mesta av rekryteringen sköttes via mail och telefonsamtal. När det blev dags för det första mötet i verkligheten ramlade rekryteraren nästan av stolen av förvåning.

Varför? Jo, han var helt övertygad om att han rekryterat en kvinna i 55-årsåldern. Inte en betydligt yngre på några och tjugo. Mitt kusinbarn hade lärt sig svenska av sin mamma helt utan moderna referenser från jämnåriga.

En rätt vacker svenska i och för sig.

—

I senaten i Rom förekom det, eftersom det inte fanns termer som ”streck i debatten”, att en senator som inte gillade ett föreliggande förslag helt sonika gick upp i talarstolen och tog till orda. Detta slutande han inte med på hela dagen varpå beslutet måste skjutas på framtiden. Så fick man tid att samla opposition eller muta till sig stöd för motförslaget.

Det där är absolut något som levt kvar in i vår egen tid fast med lite andra förtecken.

Man kan ibland tråkas bortom räddning av mötesförlängare. Människor som timme efter annan pratar på av ren och oförvanskad kärlek till sin egen röst. Floskelbingo i stil med jag tror verkligen på det här projektet, synnergieffekter, förankra verksamheten får den som ska hämta på dagis för tjugo minuter sedan till sist att spy.

—

Om jag nu inte vore så fast i livets inbillade eller påtagliga måsten så skulle Diogenes ödmjuka syn på livet kännas tilltalade. I någon berättelse beskrivs han som den förste världsmedborgaren. Enligt traditionen går han också runt i världens mörker med en lyckta sökandes efter en ärlig man.

Nu är väl inte jag mer ärlig än någon annan men med känslan i beskrivningen kan jag ibland sympatisera.

—

Man bör vara försiktig med vad man förknippar sitt namn med. Inte minst i dagens Internet-värld. Men man bör även fundera över i vilka möten man deltar eller dokument man skriver under. Kort sagt i vilka sammanhang man lämnar sitt bomärke. I alla fall om man bryr sig om sitt eftermäle. Fast det kanske inte spelar någon roll?

Generation efter generation läser Gösta Knutssons älskade böcker om Pelle Svanslös. I Uppsala kan man gå på Pelle Svanslös-vandring. Förhållandevis få vet att Gösta Knutsson sannolikt var antisemit. En unken rasist. Åtminstone var han med och skrev under ett upprop att förhindra judiska studenter att få studera vid universitetet.

Tja, det är allt lite knepigt det här med kommunikation. I dagarna har SD tagit Socker-Connys gamla citat till nya höjder. PR-geniet Schlingmann lämnar moderaterna. Kanske kunde SD begagna sig av hans tjänster?

—

Själv tänker jag ofta på ett citat från Nalle Puh: Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Mat och dryck, Personligt

Ockhams rakkniv

16 november, 201221 augusti, 2024av adolphson5 kommentarer

Ockhams rakkniv är en filosofisk term som egentligen handlar om att man inte ska krångla till det så mycket för att förstå verkligheten. Man ska helt enkelt inte anta en massa saker för att begripa det man ser. Om tåget inte anländer i tid beror det mer sannolikt på ett tekniskt fel, inte på att det blivit kapat av pirater.

När jag blev pappa för andra gången besökte jag vår nyfödda dotter och hennes mor iförd sjukhuskläder. Når jag klev ut ur hissen mötte jag en lokalvårdare och eftersom jag själv under flera år med framgång arbetade som sådan på sjukhus stannade jag glatt upp för att diskutera det senaste inom moppterminologin. Det visade sig vara en gammal elev som tittade strängt på mig och utbrast: Jaha, har du blivit läkare nu också!? varpå vederbörande raskt avlägsnade sig utan vidare krumbukter. Jag fick inte ens tillfälle att säga att jag inte alls hade blivit läkare utan bara pappa.

Några för mig okända elever satt i ett hörn på skolan och diskuterade. När var det antiken tog slut nu igen? 476 teaterviskade jag på min väg förbi. Senare under dagen hade jag åter nöjet att från min position lite längre bak i matsalskön överhöra och hjälpa samma elever med ännu en svår nöt. De himlade sig och undrade argt: Han igen! Vad är det där för jävla advokat som går runt på skolan och vet saker!? Advokat? Varför antog de inte det uppenbara: att jag är lärare?

Enligt släktskvallret besökte farfar en gång Stockholm. I tunnelbanan blev han upprörd och frågade uppbragt vart alla var på väg, egentligen. Att de var på väg till sina hem eller arbeten var inte ett möjligt scenario för någon som var född i Boden 1892.

Idag fyller jag fyrtiotvå år. Grattis till mig. Nu blir jag misstänkt för allt. Ända sedan Christer Pettersson som 42-åring blev misstänkt för mordet på Olof Palme tycker jag att så fort något hemskt dåd har begåtts, och media av hänsyn till att vederbörande inte omedelbart (nåja) vill gå ut med namn och bild, nog tusan är det 42-åringen som är misstänkt.

Nåväl, nytt år och nya händelser. År 41 har inte varit så bra. Man känner igen ett skitår när man ser det som Lövet brukar säga. För ett par år sen verkade det inte sannolikt att jag på min fyrtio och andra födelsedag på internet skulle skriva om Christer Pettersson.
Vad vet man, egentligen.

I dag kommer Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai, världsomseglaren, bestsellerförfattaren, projekteraren, vännen, kamraten, hit och firar sin 40-årsdag tillsammans med oss. En stor ära även om han alltså fyller år på samma dag som jag. Don´t steal my thunder.

Jag ska icke desto mindre bjuda honom och Den Änglaljuva på en riktigt schysst födelsedagsmiddag. Det blir först en ostpaj med löjrom och champagne. Han fyller ju 40, ändå. Sedan fortsätter vi med lite blandade pickels tills skumpan är slut. Därefter en riktigt klassiker: kalvfilé Oscar tillsammans med en schysst Bourgogne. Innan vi avslutar med chokladtårta och en sauterne får vi nog ner en bit Gruyere. Inte glömmer jag bort Vildvittrorna denna stora dag. De ska få en extra krispig blodpudding-skiva med tillhörande sked lingonsylt. Ett skepp kommer lastat. Det verkar inte rimligt, men det är allt de begär.

Vi är alla att gratulera.

Mat och dryck, Politik

Barnen bakar så det smakar

13 november, 2012av adolphson

Då och då händer det att barnen bakar på förskolan. Första gången detta skedde övervägde jag att ta ett samtal med personalen över det lämpliga i att förse barnen med mordvapen. Eller att på detta sätt gynna tandläkarrörelsen.

Finns det något som heter tandläkarrörelsen, förresten? Jag blandar nog ihop orden folktandvård och folkrörelse.

Hursomhelst. Nu förtiden är det faktiskt riktigt smakliga brödstycken som kommer hem.

Vid ett tillfälle, på en förskola långt bort, uppfattade någon en gång ett hjärtskärande samtal. En inte helt hel och ren förälder frågade lite försiktigt om inte barnen kunde baka lite oftare, och i lite större volymer, så att barnet ifråga kunde ta med sig det goda brödet hem lite oftare.

När jag handlar på ICA Maxi slås jag ibland av allt överflöd. Och tänk vilken vilken lyx det är att kunna gå och handla utan att tänka allt för mycket på vad varorna kostar. Bara ta det man vill ha och lägga ner i varukorgen. Det klart, någon form av matbudget har man väl. Men ändå, i valet av glöggsort, hur mycket fiskpinnar man tvingas äta per vecka eller hur mycket ens barn kan få med sig i matsäck, ligger kanske ett dolt utanförskap.

När jag handlar i någon specialaffär och där köper mitt te, kaffe eller ost får jag alltid lite mer av den aktuella delikatessen än vad som från början var avsett. Sålunda räcker den schweiziska osten lite längre än annars. Personalen är ovilliga att minska för mycket på måttet när man säger inte riktigt så mycket. Till sist blir det lite pinsamt och man ger sig. Det klart, ostdamen och kaffekillen måste ju också leva. Och det är ju så gott.

Och så får man en extra stämpel på bonuskortet, dessutom.

—

Teorin om två tredjedels-samhället handlar om att alla partier söker vinna sitt huvudsakliga stöd bland två tredjedelar av befolkningen. Det gäller att genom sin politik tillfredsställa de som har utbildning och en hyfsat säker anställning. Tillgodoser man denna del av befolkningen spelar det med enkel logik ingen roll vad den marginaliserade och sämst lottade tredjedelen tycker. Detta eftersom de ändå inte kan rubba maktbasen då de alltid är färre.

Så väljs partierna om, val efter val.
Partierna tränger ihop sig i mitten för att ingen ska bli utan stol i diskussionen.

Västerpartierna försöker ibland, även om S och MP tonat ner detta, allmängiltigt hävda att det är de
borgerligas fel. Det må så vara, det är dessa som styrt Sverige sedan 2006. Men fenomenet går längre tillbaka än så. Argumentet att allt elände är överklassens fel går inte längre hem eftersom det är oförenligt med verkligheten.

Människor är idag medvetna till en nivå som ligger över floskelnivå.

En mer konstruktiv diskussion innebär att vi tillsammans funderar över vad vi kan göra åt detta.

Vem tar hand om dem som vandrar i mörkret? Det borde, som jag ser det, FP göra. Mår individen bra mår även kollektivet bra. Därför måste vi ta oss an och bekämpa SD. Därför måste vi gå till val på en egen socialliberal politik och söka breda överenskommelser som stöd för denna.

Så som vi alltid brukat före 2000-talet.

För min personliga del innebär detta att jag först och främst tvättar min egen byk och försöker påverka FP i en mer socialliberal riktning. Sedan försöker jag i min egen politikergärning ha denna utgångspunkt. När jag har det klart kan jag gå vidare och diskutera med företrädare för andra partier om deras brister, kanske, men ännu hellre fundera över hur vi löser problemet tillsammans.

Man ska inte behöva hoppas på sina barn i förskolan för att kunna njuta av nybakat bröd.

Personligt, Retorik, Uppsala/V-dala

Återträffsgask

11 november, 2012av adolphson3 kommentarer

Med viss kontinuitet håller Västmanlands Dala nation, platsen för mitt 1990-tal, återträffsmiddagar för sina gamla medlemmar. Jag och Den Änglaljuva fick i går möjligheten att träffa precis hur många av våra gamla vänner som helst. Det var lapp på luckan, stora salen var fylld till bredden, vilket innebär 360 gäster.

Nationen gjorde oss inte besvikna. Det levererades service och underhållning på hög nivå. Och, mitt bland all briljans, fick även undertecknad en chans att bidra.

—-

Det känns inte helt fräscht att stå vid samma pissoar tjugo år senare bredvid en flintskallig kille och få höra att man fått några gråa strån.

Inspektor, kuratel och landsmän! Kära vänner!

Vi vet ju alla hur det är, Kalle Anka åldras inte, det är bara du själv som blir äldre. En dag, blott ett ögonblick i sänder. Och så plötsligt är man en kuriös anakronism, den i egna ögon främste bland gelikar.

Det är lite som när Arne (inte Anka, utan Weise) märkt av ålderdom släpade sig in i studion för att ännu en julafton tända ljuset. Svenska folket upprördes. Var Arne full? I TV? På självaste julafton! Näe. Han var bara lite gammal.

På samma sätt återvänder generationer hit till nationen för att ännu en sista gång få njuta av att tända flitens lampa. Men jag vill komma med en varning: Steget mellan flitens lampa och sliten slampa är inte så stort som man lätt festas att tro mitt uppe i sin stora ungdomliga briljans.

Så när ni yngre ser någon av oss äldre vobbla omkring här i nationshuset med ett tomt GT-glas i handen, vilket vi enligt reccebalkens principer vill att ni yngre ska fylla på, vet sålunda att vi inte är fulla. Vi är bara lite gamla.

En av mina inspirerande föreläsare på historicum inskärpte tydligt vikten av att aldrig påstå att det var bättre förr. Man får inte använda denna totalt meningslösa fras, helt enkelt för att den inte stämmer. Den är alltid felaktig som tes, problematisering eller allmän filosofisk floskel.

Jaha, och vem är jag då? Om jag nu inte var bättre förr, menar jag. Tja, dagens kuratorer ville inte i onödan uppröra 90-talisterna med en massa nymodigheter: Man slängde in Barbapappa, eller mer verklighetsnära, en sliten slampa som bränner sin själ på den kommunala landsbygdsskolans pedagogiska altare.

Jag är inte bitter. Det är helt okej. Men det är inte som på 70-talet när jag en gång var arg på far och upprört sa till honom att jag hoppades att han får sparken. Det skrattade han gott åt och berättade länge som en lustig anekdot vid middagar för familjens vänner. För på 70-talet var det som landstingsanställd fullständigt omöjligt att få sparken.

Det var i alla fall jag som var nationens Förste Kurator mellan Benjamin Netanjau och mannen med gummiansiktet, han som istället för att hålla tal på gasker, som ju Förste Kurator annars plägar, blev plakat och svingade sig iförd en orangutangmask högt upp bland almarnas grenverk.

Det är okej, du kan ta av dig masken nu, Martin. Det är så länge sedan, det där. Åh, förlåt. Du är bara nyvaken. My bad. Men du kan väl ställa dig upp och vinka lite till folket så vi ser vem du är?

Det gäller att kunna snacka med kidsen, och det kan ju jag. En kollega berättade i förtroende att han en gång, för att koneckta lite med gymnasieungdomarna, köpt ett par jeans. Eftersom jag allmänt höll vederbörande så som varandes ett veritabelt praktarsel var min undran uppriktig när jag frågade vilket märke han valt.

Hans svar kom som en pisksnärt: Jeans, sa jag ju.

Så sätter jag mig i tidsmaskinen och färdas genom slumpens skördar.

Det är i dagarna ganska precis 20 år sedan jag, eftersom jag nu ändå var i stan, slank in på ett upprop i Historia, kände igen en kille från Falun, följde med honom på Cafe Alma och sedan skrev in mig på V-dala. Och vad som därefter hände. Du kan väl också ställa dig upp och vinka lite, Magnus?

Så sögs jag in i nationens magi. Först slog jag ner mina betongskinkor på stolen för tyska i Biblioteksutskottet med enda merit att ha på recceinformationen böjt det tyska ordet för att ringa korrekt. Nu kommer jag bara ihåg en böjning: telefoniren.

För att nationen, föreningen eller hembygden ska leva måste man aktivt jobba med med kontakt.

Det var nationen bra på under 1990-talet. Man hade ett fint kontaktutskott. I det utskottet fanns det ett år en chef som var en jävel på det här med kontakt.

Så när Magnus skulle ha avskedsfest när han skulle åka till Afrika fick jag välja vem jag ville sitta bredvid. Jag siktade mot stjärnorna och frågade lite blygt efter Malin Tivander. Jag fick sitta bredvid henne. Och vad som därefter hände:

Avbetalningar, nedfällda toalettringar, bilringar och påsar under ögonen. Och kärlek. The love of my life. Du kan väl också ställa dig upp och vinka du med?

Hörrni, Oavsett om man bor i Stockholm, pendlar, trängs på perronger, motiverar sitt lilla vardagshelvete med att det finns ju i alla fall fina föreställningar och schyssta restauranger att besöka, lägger 80 % av sin disponibla inkomst på att bo, eller bor i Dalarna, täljer trähästar, så att säga, njuter av den påstådda tystnaden, skjuter varg, putsar graningekängor eller bränner turistbyrån, kan man se på nationens uppenbara värden utifrån dessa olika horisonter.

Vilka horisonter talar jag då om?

I början av 1870-talet examinerades den första kvinnliga studenten här i Uppsala. Det var långt efter Gunnar Wennerberg, det. Hon hette Betty Pettersson kom från Gotland. Sen åkte hon hem och blev lärare. Jag identifierar mig faktiskt lite med Betty.

Sådana där saker som många av oss numera tar för självklart: lika allmän rösträtt, kvinnors närvaro vid universitetet eller lika lön för samma arbete, är faktiskt inte självklarheter. Varken här hemma eller ute i världen. Att få studera är en vacker sak. De flesta i Sverige kan idag få den möjligheten.

Många av dagens studenter verkar dock inte ta sig tid att likt generationer av deras föregångare även bejaka den delen av Uppsala som nationerna erbjuder. Hur är det möjligt? Det var bätt…nä. Bort.

Jag är helt övertygad om att vår samtid också för framtiden erbjuder hårresande exempel på övergrepp och diskriminering. Det är bara det att vi är hemmablinda i vår egen tid. Det var man inför riksdagsvalet 1921, avkriminaliseringen av homosexualitet eller tanken att dela lika på föräldraförsäkringen. Saker många av oss idag tar för självklara.

Vi vill i förstone ha det som det alltid varit. Innan Åsa blev bibliotekarie, vinka Åsa, var det närmast självklart att bibliotekarien var man. Jag tänkte inte så mycket på det, liksom.

Vi behöver nationerna för att mötas utanför lärosalarna. Att hjälpa varandra att få upp våra Sylvester Stallone-ögonlock lite ibland. Studier är en sak. Att dela en back dalastark alternativt Loranga i ett läsrum kl 03 en annan.

Jag tror det är lättare att inte bara se kvinnan, muslimen eller republikanen utan människan bakom för den som tar sig tid att ta vägen via nationen på sin väg genom universitetsstudier.

Sakta steg jag i mitten av 90-talet mot maktens höjder: sånganförare, dalpelle, biträdande skitstövel och under två år skitstövel. En fin tid. Jag avslutade det 7 åriga dundrande kalaset ett par trappor ner som vi på 90-talet lite skämtsamt sa om allt som hände utanför biblioteket.

Jo förstår ni, då hade vi ett evenemang som hette ett par trappor upp…ja. Ni fattar. Inte så roligt, egentligen, så här 20 år senare.

Jag var alltså nationens Förste Kurator 1997-1998. Ni som var andrekuratorer, klubb och gilleverk, ekonomichef, sånganförare, aktiva i utskott eller bara hade jävligt roligt då kan väl också ställa er upp vinka ni med.

Ta lite på varandra och nicka lite i förtroligt samförstånd. Vi är ju alla nästan släkt.

Jaha, för att avrunda lite, det är väl som Ove Bengtsson en (vinka!) gång sa: det är häftigt att komma från Dalarna men inte att bo där. Eller är det häftigt att komma ifrån Dalarna? Jag blir aldrig klok på det det där, så det är väl bäst att jag bor kvar.

Jag vill avsluta med att rikta ett tack till min kära nation för allt du givit mig. Tack för alla människor och erfarenheter du genom din existens låtit mig präglas av. Och tack att vi får komma tillbaka hit ibland.

Lycka till i framtiden.

Bistånd, Demokrati och samhälle

The best and the brightest i Fryshuset

6 november, 2012av adolphson1 kommentar

The best and the brightest kallades på sin tid den närmaste kretsen kring den nyvalde president Kennedy. Fenomenet är inte ovanligt: bakom en karismatisk ledare finns ett batteri av begåvningar. Lite av samma lyster rådde kring Olof Palmes innersta krets när han var ny partiledare i början på 1970-talet.

Det är viktigt det där, antar jag, att ha begåvat folk omkring sig. När S var på höjden av sin makt var det dit de politiska begåvningarna fylkades: Ingvar Carlsson, Pierre Schori, Margot Wahlström, Sten Andersson och Olof Feldt.

Fan vet om de var sossar egentligen, men styra landet ville de.

Idag söker sig politikens karriärlystna till M. Anders Borg anses allmänt vara en mycket duglig finansminister och Per Schlingmann, förövrigt jämngammal med undertecknad, är någon sorts PR – och ideologs-geni.

Nå, själv vill jag naturligtvis inte vara sämre.

Jag har skapat mig en alldeles egen stab av spindoktors och referenser. Dessa mina alldeles egna best and brightest ger mig knuffar åt vissa håll, inspiration och kritik. De påtalar skoningslöst mina brister och hjälper mig att lyfta fram mina goda egenskaper.

De hjälper mig att bli en trovärdig, genuin och kompetent politiker som ett intressant alternativ i valet 2014.

Vill man följa den processen, och det kan man göra oavsett om man delar min ideologiska övertygelse eller ej, är det här på bloggen eller på min facebooksida man kan göra så. Fast allt handlar inte om sociala medier, man bör även fundera över vad verkligt engagemang innebär. Man kan vara emot olika typer av missförhållanden eller övergrepp utan att stödja saken på facebook.

Det finns även anledning att vara uppmärksam på hur vi använder oss av de sociala medierna.

—

På Kvarnberget i centrala Falun ligger en dyster och monumental byggnad i brunt tegel.

Delar av byggnaden står tidvis tom i väntan på hyresgäster medan det i andra delar finns en restaurang och catering-firma: carianna. Det finns gott om plats i byggnaden. Detta var i början av det glada 80-talet resultatet av regeringens beslut att utlokalisera diverse myndigheter och verk i landet.

Det fanns en poäng i att man inte samlade all verksamhet i Stockholm.
Och Domänverket hamnade i Falun. Hurra!
En vacker tanke. Men, tyvärr, det funkade inte.
Efter ett par år flyttade huvudkontoret tillbaka till Stockholm.

Ska makten vara centrerad eller inte? Det är en intressant fråga, tycker jag. Vad tycker kungen? The best and the brightest verkar hursomhelst inte vilja bo ute på landet. De vill bo i Stockholm, Bryssel eller New York. Själv tror jag kanske inte så starkt på idén att kasta ut verk och myndigheter runt om i landet. Däremot tror jag på att företag förankrar sin identitet i olika landsdelar.

I det sammanhanget tror jag också att företagande och integration skulle passa väl in i tanken hur man kan få landsbygden att växa och utvecklas i Sverige. I vissa delstater i USA och Kanada har exempelvis somalier i större utsträckning än i Sverige lyckats komma i arbete.

Om vi struntar i det här med att bygga gigantiska byråkratiska betongkomplex att inhysa myndigheter och verk. Stimulera istället individen. Tro på, i det här fallet den somaliska, människan. Gör det lätt att förverkliga en dröm eller idé.

Nyckeln är språket. Låt alla nyanlända snabbt lära sig svenska. Ge dem grundläggande kunskap i företagandets villkor och koppla det till en viss regions behov. Det kostar lite i början men i det långa loppet betalar det sig många gånger om. Det är jag helt övertygad om.

—

Jag kommer på min löparrunda till Kvarnberget. Det är mörkt ute. Det gamla Domänverket ser skrämmande ut i mörkret. I min fantasi ser jag framför mig hur byggnaden istället badar i ljus och hur olika nationaliteter trängs i den överfyllda byggnaden.

I min dröm är platsen numera Dalarnas migrationscentrum, eller Fryshus, där föreläsningar i vitt skilda ämnen hålls, konserter ges, kulturer blandas och lär sig om varandra genom människors möten. Här får politiker och arbetsgivare lära sig att ta till vara entreprenörer oavsett bakgrund och entreprenörer hur man förverkligar en idé.

I stället för gamla Domänverket ligger här nya Fryshuset.
Hela byggnaden är plötsligt en enda stor basar av mångfald.
Glad i hågen känner jag att visst tusan kan man ägna sig åt förebyggande riskhantering i mörker.

Sen suckar jag lite, som Askungen, och när jag vänder hemåt mal en mening i mitt sinne: nåja, vad är ett Fryshus i Falun? Det kan ju vara dötrist, tråkigt och… alldeles alldeles underbart!

Bistånd, Demokrati och samhälle, Spännande människor

Integration

1 november, 2012av adolphson1 kommentar

Jag hade möjlighet att lyssna på en föreläsning på temat integration av journalisten Per Brinkemo.

Brinkemo sätter problematiken i perspektiv. Han berättar en hemsk historia om en ung svensk och somalisk pojke som blir dumpad av sina föräldrar i Somalia där han aldrig varit sedan han var bäbis.

Det är inte ovanligt att detta händer när ett barn i en invandrad familj i familjens ögon blir för anpassad till sitt nya land. Att familjen då vill ”återanpassa” (på somaliska: phaqan) barnet till ursprungskulturen genom att lämna det hos släktingar.

Det låter ju hemskt. Vilka jäkla föräldrar satt jag där på föreläsningen och tänkte. När Brinkemo var klar hade jag fått mig en rejält omskakande upplevelse. Inte på det viset att jag tyckte att phaqan var något bra, men jag förstod det bättre. Och kunde lättare hantera det efter en politiskt integrerad måttstock.

Migrationsverkets beräkningar säger att det nästa år kommer 32000 somalier till Sverige. Det är rätt många, det. Antingen gör vi som Sverigedemokraterna vill och stänger gränsen.

Eller.

Vi kan prova ett annat tankesätt. Vi kan se ankommande somalier, och alla andra etniska grupper, som en enorm tillgång, eller möjlighet. Om vi kan ta emot dem på ett vettigt sätt.

Utgångspunkten är att den etniska gruppen vill bli integrerad men den förstår inte alltid själv hur det ska gå till. Och det gör inte vi svenskar heller. Men om vi lyckas öppnar sig enorma perspektiv.

Somalia är en utpräglad nomadkultur. Ta några minuter och titta på den här filmen. Den skulle kunna vara inspelad på 1600-talet, 1900-talet eller igår.

För en nomad är vatten och bete för djuren den första prioriteten. Man är fokuserad på överlevnad. Man har inte råd att vara sentimental.

Man ser krasst på sjukdom, nöd och spädbarnsdödlighet. Man kan inte gå ned sig av sorg för över dessa ting för de hör verkligheten till. Det är en sorts överlevnadsstrategi för gruppen, klanen.

Om det inte finns en stat som skyddar, hur organiserar vi människor oss då? Om Sverige skulle bombas till aska – hur skulle vi göra? Blod är tjockare än vatten: familjen och släkten blir det sociala skyddsnätet och ersätter staten.

I Sverige sätter vi stor tilltro till att staten ska fixa våra liv. Vi litar på staten för vår överlevnad. När två svenskar krockar går man ur bilen och byter uppgifter. Sedan tar försäkringsbolaget hand om det.

Vi litar på systemet.

Denna tillit förutsätter dock att polisen inte våldtar och misshandlar dig allt för ofta eller att militären inte följer den som betalar mest. Den svenska, stora, trygga staten är ett relativt ovanligt fenomen i världen.

Vi svenskar litar alltså på staten för vår överlevnad och skydd i större utsträckning än många andra folk. Inget ont i det. Men nu förändras världen, som den ibland plägar, och Sverigedemokraterna blir oroliga och undrar om vi snart inte längre ska kunna fira jul så som vi alltid ha gjort.

Fundera lite över begreppet Myndighet.

En Myndighet är i vårt land statens representant. Den organisation som handlägger och hanterar våra problem mer eller mindre framgångsrikt. Om begreppet har någon motsvarighet i en nomadkultur är det i så fall släkten (klanen) och dess överhuvud.

Så har de levt i årtusenden. Släkten, eller klanen, är motsvarigheten till staten för en nomad.

Begreppet nationalstat eller en gräns är inget beständigt för dessa folk. Där klanmedlemmar finns är hemma.

Frågan var kommer du ifrån är meningslös att ställa. Mer relevant är frågan vem är du. I Sverige identifierar vi oss rätt mycket med vårt yrke. Alltså vad vi till vardags gör. Vem är du? jag är lärare…jo men VEM är du? Varpå svensken skruvar oroligt på sig. En nomad kan dra hela sin släkt i tjugo generationer tillbaka eftersom denna tillhörighet handlar om liv och död för dem.

Jag själv kan inte räkna min släkt så långt tillbaka. Detta eftersom det inte är viktigt för min överlevnad. I en nomadkultur är denna relation, klantillhörigheten, motsvarigheten till ett personnummer eller ID-kort. För somalier funkar detta system över hela världen. Man hjälps åt att ta hand om sin släkt när någon av dem råkat i knipa. Tant Berta i Kanada måste göra en operation. Klanmedlemmar i bland annat Sverige skickar pengar.

Att staten, socialtjänsten, kan hjälpa till här i Sverige är för många grupper förenat med rädsla. Hur kan jag lita på staten? Nej, vi fixar det inom klanen som vi alltid gjort. Det är helt enkelt ett sinnrikt internationellt socialförsäkringssystem.

I vårt svenska välfärdssamhälle krymper släktbanden. Kärnfamiljen, denna historiska nymodighet, är norm. I bästa fall tar mor- och farföräldrarna hand om barnen ibland. Vi får barnbidrag, föräldraförsäkringar, sjukpenning och pensioner. Släkten behövs inte för annat än socialt umgänge: fira jul och sånt som SD nu oroar sig för att vi på grund av invandringen inte längre ska kunna göra ostört.

I många kulturer är det fullständigt otänkbart att skicka bort barnen till främlingar för att hämta dem kl 17 när man själv arbetat klart för dagen. Det är ingen fara, de är utbildade. Detta är främmande i många kulturer. Utbildad? De känner inte mina barn. Nej tack, farmor vaktar mina barn medan jag jobbar. (Arbete förutsätter dock integration vilket jag återkommer till).

Sverige har länge varit en extremt homogen kultur: en sorts konsensus-kultur relativt präglat av jantelag. Vi är bönder, helt enkelt. Min farfar var bonde och försåg regementena i Boden med varor, morfar föddes i en skärgådsbondemiljö på Gullholmen i Bohuslän. På medeltiden var vi också en klankultur. Många har läst Jan Guillos böcker om Arn som utspelar sig i just sådan miljö.

Innevånarna i Aten, Rom och Bagdad varit stadsbor i tusentals år. De har lite länge vana av det.Vi svenskar kommer från en röd stuga på landet men nu ligger den stugan på 7:e våningen, som nån psykolog uttryckte det. I de här kulturkrockarna uppstår stor förvirring i systemet.

Vi i Sverige måste bli bättre på att kommunicera vår samhällsmodell. Det är en förutsättning för integration menar Brinkemo. Jag känner mig träffad och attraherad av det.

Jag har nu lärt mig att somalier också har en stark tradition av konsensus. De kallas ibland för Afrikas svenskar. De som sitter under trädet är en benämning på människor man har respekt för, klanledare, som ofta fattar beslut som man följer på samma sätt som svensken följer myndighetsbeslut.

I alla kulturer och sammanhang gäller det att identifiera nyckelfigurer. De med inflytande. Det viktiga är inte vad som sägs utan vem som säger det. Vill man lyckas med ett integrerat samhälle kan man inte sätta upp en hemsida med information. Man måste hitta nyckelpersoner att kommunicera informationen på hemsidan vidare. I tredje eller fjärde led kanske man få klanernas medlemmar att själva söka upp informationen.

I just det här exemplet handlar det om att ta tillvara somalisk tradition för att integrera och utveckla. Genom att bygga relationer når man integration och kan utnyttja ett folks kompetens. För Sverige i tiden. Det finns många kungar i Sverige, som ärvt sin position, och med mycket mer makt än Carl XVI Gustaf.

—

Vi måste ju göra något.

Svenska staten är, för att sno Brinkemos liknelse, som det där företaget ticket.nu. Vi säljer biljetter men vi har inget att erbjuda. Vi måste lära oss att ta tillvara alla dessa erfarenheter de som kommer hit har med sig istället för att se det som en kostnad eller belastning. Med rätt samhällskommunikation och politik är varje infödd svensk och utifrån kommande människa en möjlighet.

Så måste jag som liberal se på tillvaron.

Många flyktingar drar vidare från Sverige eftersom det är så svårt att driva företag här. Snacka om brain-drain. Det finns tydliga historiska exempel på hur det går för samhällen som inte tar tillvara sina möjligheter. Östtyskland under kalla kriget, tex. Det är ett större problem att så måmga människor och företag flyttar härifrån än det omvända.

Det är viktigt att kunna försörja sig själv och företagande är en nyckel. Vår svenska samhällsmodell, som vi byggt upp genom att exportera vårt kunnande, tycks viktigare att bevara än att utveckla. Vi vågar inte öppna oss för att skapa ett verkligt integrerat samhälle. Ta seden dit du kommer! Så inskränkt. Så tråkigt. Så inhumant och världsfrånvänt.

På sikt är vi genom ett sådant synsätt dömda till stagnation och undergång.

Vårt svenska 1900-tal är en historisk parentes. Nu är det på väg att försvinna eller förändras och några av oss skyller detta på flyktingar. Det är för mig helt obegripligt. Hur får vi alla duktiga människor att stanna kvar, hur kan vi ge dem en god start och förutsättningar att ge tillbaka till samhället? Frågan om hur man når folkbildning och kunskaper går åt båda håll från flyktingar till svenskar och tillbaka igen.

Men visst, i början kostar det. Migrationsverkets möjligheter att fungera måste få kosta. Integration kräver god fysisk och psykisk hälsa. Det kostar, det med. Men i slutändan är det värt det.

Vi måste förbättra våra möjligheter att mötas. Det är därför Sverigedemokraterna måste bekämpas. Och mot vänstern måste man också stå eftersom, hur goda intentioner de än har, är verklighetsfrämmande och ovilliga att förändra en stereotyp och betongfotad syn på företagande och individ.

Några 40-talister ondgjorde sig, där på föreläsningen, över att en reporter på TV till politiker nyligen ställt frågan hur mycket invandring tål Sverige. Problemet var att frågan ställts överhuvudtaget, menade man. Det var ett tecken på perspektivförskjutning. Det må så vara. Men i en demokrati måste alla frågor få ställas.

Det intressanta, och långt viktigare, är hur vi väljer att besvara frågan.

Det är bland annat därför jag är besviken över att Folkpartiets ledare inte tar täten. Mot Sverigedemokraterna och för integration med perspektiv som jag diskuterar ovan. Språktester, betyg och burka-förbud kommer långt ner på integrations-listan, tycker jag.

Historia, Spännande människor

August Gripenstedt

30 oktober, 2012av adolphson

En intressant svensk är August Gripenstedt (1813-74).

Jag är osäker på om han var liberal, men jag tror det. Åtminstone genomförde han en rad liberala reformer.

Nu låter sig begreppet liberal inte oproblematiskt översättas till 1800-talets mitt. Hursomhelst, adelsmannen Gripenstedt hade genom sin sociala position ett försprång till rikets högre poster och han satt också i riksdagen.

Det intressanta är att han gjorde så och var finansminister just under tiden för ståndsriksdagens avskaffande 1866.

Hans sociala bakgrund kopplat till hans politiska gärning är intressant. Eller tvärt om, hans politiska gärning kopplat till hans sociala bakgrund är intressant. Friherre och allt, gör att man mer misstänker honom för en konservativ klassbevarare än en kämpe för frihet.

Vad han tyckte om ståndsriksdagens avskaffande vet jag inte. Inte heller hur han såg på tanken om allmän lika rösträtt.

Hur det än var med det verkade han som finansminister för en politik som jag skulle vilja kalla klassiskt liberal: han var för enskilda människors frihet och strävade efter att underlätta för människor att etablera och driva företag.

Gripenstedt var för ett ökat utbyte och ville stimulera och utveckla svensk handel med omvärlden, och ville gärna ansluta Sverige till olika internationella (främst europeiska) samarbeten.

Man kan ju gissa att han varit positiv till EU om han verkat idag.

Gripenstedt verkade för näringsfrihet i en värld där företagande dominerades av antingen kungliga direktiv eller en medeltida skråkultur vilken utmärktes av reglering och hierarki. Social klass eller kontakter skulle inte vara avgörande för din möjlighet att starta företag.

Han stimulerade genom denna politik kunnande, vilja och möjlighet. Någonstans här kanske man kan finna en grund till den kommande svenska exportindustrins framgångar under 1900-talet.

Resultatet av Gripenstedts politiska gärning är sannolikt mycket viktigt för att Sverige så snabbt kunde gå från att vara ett fattigt bondland i utkanten av Europa, ett land från vilket man utvandrade, till det att vara rakt motsatta.

När jag läser om Gripenstedet förefaller han mig vara något av en socialliberal, trots allt. Och sådana gillar ju jag.

Å enda sidan: gör det enkelt och fritt att starta företag, stimulera kompetens och tillgodose individen friheter, trygghet och möjligheter. Å andra sidan: låt staten ta ansvar för vissa grundläggande rättigheter och det hårda i samhällsbygget som en fungerade stat och utvecklad infrastruktur.

Ja, den som känner till hur jag resonerar förstår kanske vari detta landar. Varje tid har sin kamp att föra och min övertygelse är fortfarande att vår tids kamp förs bäst från en socialliberal grundhållning.

Är någon intresserad av att läsa mer om August Gripenstedt har SvD:s ledarredaktion skrivit en intressant artikel och, även om man inte gillar Timbro har en bok givits ut på detta förlag att tillgå för den hugade.

Politik, Skola

Säkrad kvalitet

28 oktober, 2012av adolphson

Beskedet att min skola, Haralsbogymnasiet, där jag arbetat sedan 1998, i stort sett läggs ner som gymnasieskola har kommit.

Visst, det formella är inte helt klart än. Men i stort sett är det klart. Falun är inte unikt. Det finns fler kommuner som måste göra något radikalt åt dålig ekonomi och vikande elevunderlag.

Jag tänker nu inte vidare debattera hur beslut gått till eller vem som gjort vad bland politiker och tjänstemän. Situationen är akut. Något måste göras. Och nu görs det. Bra eller dåligt? Hur borde man göra?

Jag har synpunkter, självfallet, men det faller utanför dagens ämne.

Nej, jag funderar istället över det förflutna.

Informationen om dagens situation har funnits att tillgå länge. I över tio år har olika instanser och personer i kommunen känt till att elevantalet skulle stört-dyka och att detta på olika sätt skulle påverka skola, vård och omsorg.

Frågan jag ställer mig är: varför gjorde vi inget i tid? Varför lät vi det bara ske? Nu är det så dags att vara arg, bitter eller ledsen. Som man bäddar får man ligga.

Det borde gå att få fram av gamla protokoll vem som var ansvarig för vad och till dessa ställa frågan: varför gjorde ni inget? Varför förvaltade ni bara? Tänkte ni inte på att en stor nedgång i elevantal skulle påverka organisationen och att det i slutändan skulle bli (för) kostsamt med överkapacitet i personal och lokaler?

Nu sitter vi här med resultatet. Det som man för tio år sedan visste skulle inträffa. Det hela är ganska basic: vikande elevunderlag och dålig ekonomi gör att människor blir uppsagda och att utbildningar omlokaliseras och skolor läggs ner.

Vi som drabbats av sjukdom får jobba hårt ändå. Ekonomin tillåter inget annat.

Fast vad gott skulle det göra att gnälla på pensionärer? Viktigare är att reflektera över att vi i vår kommunala organisation har ett strukturellt problem eftersom detta faktiskt kan ske.

Redan idag borde kommunen mer aktivt arbeta med hur våra resurser används för att säkra framtiden. För det, kan vi väl alla enas om, har beslutsfattare på olika nivåer för 15-10 år sedan kapitalt misslyckats med.

Jag själv, förresten. Gjorde jag något för att säkra framtiden när det begav sig? Nej. Jag gjorde nog så gott jag kunde inom mitt gebit och skyddade mig med att det andra inte var mitt ansvar.

Göra reklam för utbildningen eller fundera över lokalers användning, nej, sånt är trist. Nu sitter jag här och är lite sur över att skolkrisen på olika sätt drabbar mig. Min undfallenhet har jag sedan ett par år åtgärdat genom att ge mig in i politiken.

En kommun, som har ansvar för människors välmående, trygghet, utbildning och framtid får inte ha så dålig kontroll som under lång tid varit fallet i Falun. Rent krasst handlar det om sparade skatteutgifter för medborgarna men även vilken kvalitet vi kan förvänta oss för våra investerade skattepengar.

Det är sådant här som företag arbetar med hela tiden: hur säkrar vi hög och hållbar kvalitet i verksamheten? Varför gör inte vi det i kommunen?