Demokrati och samhälle – Sida 15

Demokrati och samhälle, Film och TV, Historia, Sång och musik, Skola

Puckots vinst

6 april, 2016av adolphson1 kommentar

Nu tar jag sannolikt en risk. Jag riskerar härmed att uppfattas så som varandes väldigt bitter eller argumenterande i egen sak. Nåväl, jag är villig att ta den risken.

—

Jag har nyligen läst ett par artiklar (här och här) om ett nytt fenomen på den rasistiska högerextremistiska himlen: Soldiers of Odin. Detta är en grupp som ställer till med bråk, består av brottslingar och…har tydligen inte full koll på den fornnordiska mytologin.

Men det är ju så här det är nu: extremister som inte har full koll på vikingarna, Karl XII eller vad det nu handlar om tillåts dominera och ta plats.

Oavsett om de bär kostymer från Dressman eller skinnjackor med runor sprider de sina myter om invandring, förnekar Förintelsen, dryper av kvinnoförakt och homofobi. De blir ständigt korrigerade och med fakta överbevisade.

Men det båtar föga.

För dessa grupper kan numera säga vad som helst och bete sig i stort sett hur som helst och ändå komma undan med det. För nu är det puckonas tid – det är Machopuckot som håller på att vinna.

(Med pucko avses här en person som inte kan eller vill tillgodogöra sig kunskap och som alternativ väljer hot, våld och allmänt antidemokratiska värderingar som livsstil).

Den bildade sidan, den intellektuella opinionen, viftas bort och förpassas till åsiktskorridoren. Journalister hotas, hatsajter normaliseras, källkritik hånas. Eller has inte tid till. För bildning, utbildning tar som bekant tid.

Det humanistiska bildningsidealet är på väg ut för att ersättas av det samhälle vi ser breda ut sig i detta nu. Naturvetare, ingenjörer och tekniker står ännu relativt högt i kurs. För deras kunnande är konkret och leder till handfasta kunskaper.

Men dessa vetenskaper och personer kan också användas i det totalitära samhället. Ingenjören kan gå i det ondas tjänst. Tänk om världens fysiker strejkat inför andra världskriget. Darwins forskning passade nazisternas syften väl.

Nej, ska vi förhindra puckona att vinna måste en hel del av det gamla humanistiska bildningsidealet uppgraderas. Humanisterna måste uppvärderas, igen.

Att snabbutbilda lärare, att dra ner på skola och utbildningsväsende är fel väg att gå. Den vägen leder till fler Soldiers of Odin enligt mitt förmenande.

Resultatet av att vi lärare i min kommun i år fick tyngre tjänster (fler kurser och elever) innebär ett cementerande av förvandlingsprocessen av mitt yrkesrelaterade jag till en arbetare vid ett löpande band. In med uppgifter och spotta ut respons.

Lärare på universitet och högskolor, gymnasier, för och grundskolor ska inte snabbutbilda, inte snabbutbildas eller behandlas styvmoderligt bara för att det går 10 sketna humanister på varje mattelärare.

Jag kan utföra underverk om jag bara får chansen.

Istället tillåts puckona vinna.

Varför?

—

Vad jag menar, egentligen? Låt mig förklara det med visuella hjälpmedel. Tag dig tid att lyssna och se på följande:

Jag är rädd att jag inte kan förklara sambanden bättre. Och även om jag kunde det så behöver jag hjälp – hjälp med ordentliga förutsättningar att utföra mitt arbete.

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik, Skola

C

18 mars, 201627 september, 2023av adolphson

I går kom en relativt nyanserad artikel om mitt partibyte. Journalisten har tidigare intresserat sig mer ingående för mitt politiska liv och ville gärna skriva något om min återkomst. Fördelen med en egen kanal är att man kan ge sin egen bild utan att ta hänsyn alls. Härmed gör jag så.

—

Jag var verkligen helt färdig med politik när jag slutade. Men samhällsintresset har jag ju inte släppt. En helg utbrast barnens mor plötsligt att hon tyckte att jag borde gå in i politiken igen. Om inte annat för att kanalisera mitt intresse. (Och för att sluta tjata hål i skallen på henne?) Ta C, vettja. Vildvittrorna regerade också påfallande starkt när jag slutade. Och då slog det mig att i hela deras liv har jag sprungit på politiska möten. Det har varit en naturlig del i deras vardag. Och det där vill jag fortsätta förmedla: en har själv ett ansvar för demokratin och sin omvärld.

Det avgörande för att jag nu valde C är att jag är liberal, trött på L:s skolpolitik och, som jag ser det, otydlighet i många viktiga frågor. C har en intressant miljöprofil och en partiledare som har många spännande år (hoppas jag verkligen) kvar i politiken. Annie och C:s flyktingpolitik verkar också tilltalande. Men. Jag och andra har skrivit tillräckligt tillräckligt mycket om L – jag är nu Centerpartist och önskar Liberalerna lycka till (även om jag tycker det är skönt att slippa förknippas med Björklunds pekpinnar, galna ungdomsförbund, kärnkraft och flirtar med SD).

—

Mitt första partimöte med C. Det kändes på en gång att detta var ett tryggt parti med en rejäl organisation och vana av att vara med och styra staden. Detta första möte bestod i att lyssna på kommunens kostansvarige talesperson. It´s good to be back.

Den här gången går jag in i något med viss erfarenhet. Jag vet hur mycket arbete det innebär att sitta i en nämnd eller i fullmäktige. Jag strävar inte efter att nå positioner utan är nöjd med att få delta i debatten, lära känna nya människor, lära mig saker samt stödja partiets främsta företrädare efter förmåga.

Vill någon att jag ska åta mig något så ska jag självfallet överväga det. Men det känns skönt att göra detta helt på sina egna premisser. I övrigt framgår väl det mesta av artikeln i Dala Demokraten. En bra tidning, det där. En kanske ska teckna prenumeration? Många tillrop från både här och där blev det i går. Det känns ju bra. Någon (småsur) liberal (men det är de ju allt som oftast =) kommenterade att jag inte närmare kunde redogöra för vilken forskning som stödjer mitt påstående att blandade grupper gynnar helheten. Rätt så – och jag har väl ett par artiklar. Men jag tar det för en allmän sanning – dock ska man inte hänvisa till ”forskning” så där slarvigt som jag gjorde. Men jag säger så här: det torde vara en liberal grundhållning att blandat, olika, är bättre än konformitet och segregation.

Dessutom är det rätt väl känt att det är lättare att lära sig saker som språk om en lever bland människor som talar det språket. Min tes är fortfarande att svaga elever har nytta av att ha studiestarka kamrater, detta sänker inte de starka och innebär inte att dessa offras eller prisges. Liberalerna, såssarna och faktiskt moderaterna känns allt mer lost at sea. Något parti kommer att ramla ur riksdagen på sikt. Hoppas att det inte blir C. Den som lever, och röstar, får C.

—

På söndag framför jag Johannespassionen i Kristine kyrka. Kl 18. Välkomna! Detta sammantaget innebär kanske att den politiske redaktören på Dalarnas Tidningar över tid får anledning att recensera mig musikaliskt, politiskt och, åtminstone vad mig anbelangar, vänskapligt.

—

Realterade blogginlägg

Konformitet

När jag slutade i FP

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Magnus Jacob Crusenstolpe

2 mars, 2016av adolphson

Det tycks mig som kungahuset intresserar mitt blogg-alter ego. Märkligt – i vanliga livet bryr jag mig inte alls. Tur att man får skriva vad man vill här i landet. I Saudi eller Thailand hade jag riskerat att dömas till en massa piskrapp alternativt en mer snabbare avrättning.

—

En intressant figur i den liberala historien är Magnus Jacob Crusenstolpe. Först konservativ, sedan liberal, debattör, jurist och riksdagsman som med tiden blev mer och mer kritisk mot Karl IV Johans konservativa regering.

Crusenstolpe var huvudperson i ett händelseförlopp som kunde blivit startskottet för en revolution i Sverige på 1830-talet.

Från början och favoriserade kungen Crusenstolpe på grund av hans juridiska och politiska begåvning. Men i och med att Crusenstolpes skrifter blev allt vassare och häcklande i tonen kom han till sist på kant med hovet och majestätet.

Tidningen Crusenstolpe förestod lades ner och han själv blev bakrutt och sattes på gäldstugan på grund av slarv och slöseri.

Om bitterhet över sakernas tillstånd var anledningen till att han till slut blev liberal och regeringskritisk känner jag inte till. Hursomhelst startade han senare en ny tidning som kritiserade kungens regering.

1838 verkar han ha gått alldeles för långt och åtalas för majestätsbrott.

Vad bestod brottet i? Jo, Karl XIV Johans regering hade utsett en hovmarskalk till major i Svea Livgarde. En äldre officer förbigicks och Crusenstolpe kunde inte låta bli att pika regeringen för dess uppenbara favorisering av hovets, etablissemangets, framstående medlemmar.

Det var inget fel på utnämningen i sig men regeringen hade sammanträtt på en söndag – vilodagen – och följaktligen begått sabbatsbrott. För detta brott utdömdes i samtiden i allmänhet en liten bot och Crusenstolpe ville väl bara retas. Men texten han skrev – i synnerhet det som stod mellan raderna – var det som verkligen upprörde hovet.

Almanackan utvisar att den 28 januari i år inföll på – en söndag! Således ett sabbatsbrott till på köpet! Nog vet jag att skriften tillåter, att på söndagar draga oxen ur brunnen; men befordringar och hovets dignitärer höra till en annan kategori. Konseljen… har sålunda vid detta tillfälle brutit snart sagt både emot Guds och världslig och konstitutionell lag.

Crusenstolpe var jurist och förstod självfallet att han anklagade konseljen, det vill säga det kungliga ämbetet eller regeringen, för sabbatsbrottet. Men han hade inte smädat kungen som sådan, vilket på den tiden var lika med majestätsförbrytelse, ett allvarligt brott.

Men hovet ville hämnas och anklagade honom ändå för detta.

Beslutet chockade redaktörerna på tidningarna för anklagelsen var ju absurd. I Stockholm var försöken att stoppa Crusenstolpes krönikor det stora samtalsämnet. Det var uppenbart för alla att kungen ville tysta en obekväm röst.

När juryn i målet utsågs kom nästa skandal – alla som utsågs var personer som stod hovet nära. Juryn var alltså jävig och i tidningsspalterna protesterade redaktörerna. Lars Johan Hierta, grundaren av Aftonbladet, som hade en konfliktfylld relation till Crusenstolpe, försvarade honom.

Domen blev hård – 3 års straffarbete på Vaxholms fästning. Men Ceusenstolpes kritik av makten hade också skaffat honom sympatisörer. Domen ledde till upplopp där demonstranterna högljutt krävde Crusenstoples frigivning.

Kungen och regeringen svarade med att sätta in polis och militär men demonstranterna gav sig inte. Hela tumultet, som kommit att benämnas Crusenstolpska kravallerna krävde två dödsoffer och ett 10-tal sårade.

Crusenstolpe överfördes småningom till Vaxholm för att avtjäna sitt straff men han behandlades väl – exempelvis kunde han ta emot besök, fortsätta sitt politiska författarskap och hans hustru kunde vara hos honom i stort sett hela tiden.

Karl Johan var livrädd – sprungen som han var ur franska revolutionen. Vittnesmål som att han beordrade att hästarna skulle hållas sadlade redo för snabb avfärd samt att han påstods vandrat runt i salarna på slottet vilt gestikulerande och med koleriska utrop i stil med Hugg ner packet! talar om detta.

Fredrika Bremer och Carl Gustaf Geijer är några samtida som kommenterade de Crusenstoplska kravallerna. Kronprinsen, sedermera Oscar I förstod att det nu var läge att bli mer liberal än att fortsätta som konservativ.

Han ansågs också som sådan åtminstone i början. Han var kritisk mot mycket av vad pappa kungen ville eller inte ville genomföra – Oscar strävade å sin sida efter att bevara kungamakten och för att lyckas med det strävade han efter en tillmötesgående och flexibel kungamakt.

—

Frågan som sysselsätter mig är dagens kungahus.

Om vi ser det ur deras synvinkel kan man tänka sig att kungaparets möjligheter att stoppa böcker som Den ovillige monarken eller granskningar av drottningens pappas förehavanden under andra världskriget är mer begränsade än anfäderna på 1800-talet eller kollegorna i Saudiarabien eller Thailand.

Om Victoria strävar efter att monarkin ska bevaras kunde hon, om inte annat, studera sina anfäders Karl Johans och Oscars offentliga ageranden och inbördes relation när marken började brännas under de kungliga tassarna.

Nå – det är kanske dags att göra någon sorts bokslut över dessa fullständigt ointressanta människor. All glans och rikedom – om än begränsade makt – kunde ni använt bättre. Nu är det officiellt – jag kommer ut som republikan.

Hoppas, om inte annat, kompisarna Tage, Pontus med flera gillar mig ännu lite mer nu.

—

Källor

Eva Helen Ulvros: Oscar I

Per Österman, Populär Historia 14:e mars 2001

—

Relaterade blogginlägg:

Kunglig vilja och förmåga

Fredrika

Republikan light?

Drottningoffret

Grattis Västergötland

Demokrati och samhälle, Foto, Resor

bild 14 – dégustation des vins

16 februari, 201615 juni, 2021av adolphson1 kommentar

I den fjortonde bildsviten återvänder jag till Frankrike. Den första bilden är så typisk för mig under den här tiden. Jag gick stenhårt in för att odla framtoningen av intellektuell bohem. Det gick väl så där. Jag var antagligen ganska dryg att umgås med, bland annat beroende på att jag var så impulsstyrd. Jag får väl fråga min rumskompis Jessica eller kanske kamraten Calle som var de människor jag tillbringade mest tid med under tiden i Frankrike. Jag tittar länge på mitt 21-åriga jag men får inga positiva vibbar. Jag är en helt annan människa idag. Mer trygg i mig själv, mindre rastlös och mer inkännande. Bättre, helt enkelt. Visserligen kanske vi startar från en tämligen låg nivå, men ändå.

Under studierna i franska fick jag av en slump möjlighet att gå Franska vinakademins vinprovarkurs för nybörjare. Vi var inte många: en handfull intresserade och några nordamerikaner som mest spelade Game Boy. Kursledaren var glad att åtminstone någon var intresserad varför jag fick mycket uppmärksamhet och faktiskt lärde mig en hel del om vin. Vi fick till och med prova champagne. Kanske lärde jag inget som jag haft nytta av i CV:t – däremot i sociala sammanhang. Åh…Känner ni bouqeten? Ser ni rullgardinen, känner ni taninerna? (Vilken idiot jag är – vem tror jag att jag lurar?)

Det som är sig likt från pojken på bilden nedan är hur han fortfarande tänker i en del avseenden. Ser en sig omkring i samhället, världen och historien kan en slå fast att olika styren (regeringar, lokala makthavare, ledningen i offentliga förvaltningar) i stort sett alltid misslyckas. Besluten som tas är ofta inte bra. Så där tänker jag fortfarande. Och det var därför jag en gång ville lära mig kulturspråket franska. Det är nämligen för många människor i ledande positioner som står för hårda värden. Jag skulle istället vilja se fler filosofer, författare, historiker, konstnärer, språkvetare, skådespelare och sångare i ledande ställning. Inte bara sådana, men fler. Exempel: frågan hur många invandrare kan vi ta emot adresseras enbart utifrån ekonomiska faktorer. Och de som ansvarar för ekonomierna och organisationerna är alla stöpta i samma form. Det var därför jag engagerade mig politiken gång i tiden – jag trodde jag kunde åstadkomma något. Men, kan jag helt utan bitterhet eller sårad fåfänga så här efteråt konstatera: nej, det kunde jag inte.

—

Nu har jag erbjudit mig att bli skyddsombud på min arbetsplats. Vi får väl se hur det blir med det. Dessutom har jag gjort måndagarna till flug-dag då jag alltid drömt om att undervisa i fluga. Nu när jag passerat 45 borde det väl fungera?

—

Februari. Antitesen till Love is in the air.

Melodifestivalen. Den trevligaste slagdängan (i mitt tycke – dont get me started!) är den där vi badar nakna på Sergels torg. Vildvittrorna har missförstått texten lite och går runt och trallar på Vi badar nakna på Sveriges torg! Namnbytet från Sergel till nationalstaten tycker jag låter lite trevligt på nåt sätt.

—

Jag har startat en studiecirkel i historia. Det blev ett relativt stort intresse – drygt 20 personer, minsann. Far säger att han ska komma någon gång men han gillar inte där med länkar, internet och grejer. Sålunda ställer jag med jämna mellanrum – men av helt olika skäl – samma fråga till far och Vildvittrorna: hur har det varit på nätet idag? Till de små för att jag vill vara en del av deras internetliv och till far för att retas. Far är litterärt bevandrad – åtminstone bland klassikerna. Så hans svar är rätt roligt: jotack, jag känner mig lite som i ”Den gamle och havet”.

—

Relaterade blogginlägg

Aix

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Skola

Rimlighet

31 januari, 2016av adolphson

Ideologi är en samling idéer som förklarar hur framtiden kan komma att se ut om man följer dessa. Politik är konkreta beslut och åtgärder som omsätter den teoretiska ideologin till praktisk verklighet.

Vare sig ideologi eller politik är vetenskap. Är det vetenskap man vill ha får man vända sig till statskunskapen (många politiker på högre nivåer har studerat statskunskap och ekonomi). Men jag vill påstå (såklart) att också historia är viktigt eftersom erfarenheten tjänar oss väl när beslut ska fattas och politik utformas.

—

I dagens samhällsdebatt använder många debattörer sig av formuleringen forskning visar att…. Detta gör mig lite irriterad. Skälet, att vilja tillföra tyngd till sin argumentation, kan man ju förstå om än inte sympatisera med.

Argumentationssättet bidrar till den faktaresistens som enligt vissa idag råder. Om universitetens nivå sjunker sker det samma i skolans olika stadier. Om vem som helst är fri att hänvisa till forskning utan att styrka sina påståenden handlar snart samhällsklimatet om vem som skriker högst.

—

Under 1900-talet vann vetenskapen insteg på religionens bekostnad. Religion blev i ett sekulärt samhälle en privatsak. Idag tycks det mig som den trenden är på väg att vända. Jag påstår detta utan att ha belägg eller hänvisa till religionssociologisk forskning på området.

Men jag håller med om att faktaresistensen är tydlig på sina håll. Jag märker att gymnasieungdomarna ännu i tredje årskursen inte använder sig av icke-internetbaserade källor när de ska genomföra en uppgift.

Två tredjedelar av mina elever förmår inte fullt ut ta till sig begreppet källkritik. Att ha en referensförteckning fungerar. Att övergripande resonera om källor likaså. Att gå in och värdera individuella källor – nej, där tar det ofta stopp.

Kanske för att allt ska gå så fort, nuförtiden.

Wikipedia. Mimers Brunn. Och nu senast företaget Spökskrivarna som ogenerat och öppet erbjuder sina tjänster på nätet: vi skriver skolarbeten åt alla och en var som är villiga att betala sig ur magister Adolphsons knepiga uppsatsuppgifter.

But never bullshit a bullshitter. Nej, jag har själv aldrig fuskat. Men jag har mina metoder för att se igenom elevfusk/plagiat. Du, det här ordet ”ibidem” du skrivit – vad betyder det? Man kan få många ganska underhållande svar.

Problemet är att sedan, efter påkommet fusk, händer…ingenting. Det finns inga sanktioner att ta till överhuvudtaget. Jag måste ge eleven ny chans. Och sedan ännu en. Och så rullar nästa vagnslast genvägsbenägna unga medborgare ut i världen.

Sedan ska de snabbt som tusan ta sig igenom universitetet. Klart Dick Harrison blir förbannad. (Han börjar förövrigt knappa in lite på Peter Englund som min favorithistoriker).

Var det månne bättre förr? Fusk min herre, fusk!

Sedan har vi föräldrarna. Många kollegor vittnar om långa och truliga samtal med föräldrar som på olika sätt försöker komma åt sitt barns problem genom att undergräva eller ifrågasätta lärarens kompetens eller professionalitet.

Arbetsgivare och lärare på universitet och högskolor vittnar om föräldrar som hänger över axeln på de unga… 25-åringarna. Hur ska man kunna utveckla kreativa förmågor som källkritik under dylika omständigheter?

Min uppfattning är att vi går mot ett samhälle som trivialiserar kunskap, anser att fakta är färskvara och som uppmuntrar snabb utveckling. Men all kunskap måste vara vetenskaplig och erfarenhetsbaserad. Och sådant tar tid. Både att utveckla och att genomföra.

Alternativet är förlora kampen mot historierevisionister och andra extremister.

—

Ideologi och politik är alltså värdegrundsbaserade företeelser. Frågan man måste ställa sig är om det beslut man ska ta är rimligt över tid.

Rent logiskt kan man fundera över om någon nyanländ migrant inte har samma rätt till välfärd som farmor och farfar som bott, strävat och betalat sin skatt hela sina liv i det aktuella landet.

Eller undersöka den nyanlände in på bara kroppen (kanske till och med inuti kroppen som under Förintelsen) i jakten på ägodelar vars sammanlagda värde avgör hur mycket välfärd hen har rätt till.

Mot dessa exempel kan man ställa förslaget att vi alla går ner i välfärd för att den ska räcka till fler. Eller utforma den på annat sätt. Vill man inte ha ett A och ett B-lag bland befolkningen kanske det senare alternativet känns rimligare. Det motsatta synsättet är: vi har inte råd att ta hand om alla nyanlända.

Fakta (som exempelvis hur ytterst få bland världens alla flyktingar som kommer till Sverige) har det här sammanhanget inget med saken att göra – det är värdegrunden som avgör beslutet.

Historien hjälper kanske lite. Om Sverige skulle hjälpt flyktingar på plats under den nazityska ockupationen av Norge 1940 hade vi alltså kört flyende norrmän tillbaka och försökt prata med Quisling om saken.

—

Det finns forskning som visar att det är bra att blanda individer i skolan eftersom de studiestarka/motiverade lyfter de svaga. Samtidigt kan jag minnas min egen skolgång och hur frustrerande det var att leva i 70-talets svenska enhetsnorm. Hur svårt det var att på en del plan vara lite annorlunda.

Jag är kluven.

Men för att väva ihop denna något förvirrande bloggpost tänker jag att man kan ta det som var bra med 70-talets skola och blanda med dagens. Att vi som har det bra kan dela med oss lite av skola, vård och omsorg.

Som lärare skulle jag vilja ha något färre klasser, mer tid till varje elev och själva undervisningen och, kanske, lite mer respekt för min yrkesutövning. Å andra sidan: respekt får man inte bara. Den förtjänar man.

Så jag antar att det jag frågar efter är ytterligare tid. För mig, migranten och samhället.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik, Spännande människor

John Winthrop

6 januari, 2016av adolphson1 kommentar

En välkänd, nästan mytisk, figur i amerikansk historia är John Winthrop.

År 1630 ledde han den första resan med migranter från England till det som senare skulle bli USA. Han räknas allmänt som den förste engelske invandraren till Amerika genom grundandet av kolonin Massachusetts – den första större bosättningen i det som i dag heter New England.

John Winthrop var ingen typisk migrant med dagens mått mätt då han var både förmögen och välutbildad. Han blev kolonins ledare under de första 20 åren, skrev mycket och organiserade ”staden på kullen”. Hans vision för Massachusetts utformning och framtid inspirerade även kommande kolonier och bosättare.

Så vitt jag förstår var han både religiöst och politiskt konservativ och saker vi idag räknar som självklara demokratiska rättigheter var inte något alla skulle ha tillgång till under John Winthrops styre.

På det viset var han sprungen ur 1600-talets europeiska adels- och envälden och möjligen kan man, om man vill, koppla ihop det republikanska partiets tankegods med detta arv.

John Winthrops son bidrog till grundandet av kolonin i Connecticut och även här påverkade han konstitutionen. Hans tankar påverkar än i dag den politiska debatten och tänkandet i USA.

—

Finns det en motsättning mellan att vilja att samhället ska ta hand om utsatta, behövande människor och att förespråka en mindre utvecklad statlig välfärdsstat? Jag påstår att denna frågeställning sammanfattar debatten i Sverige sedan demokratins genombrott. Socialdemokraterna har i stort sett alltid vunnit idé-striden och därmed valen.

Idag faller S på sätt och vis själva offer på samma slagfält eftersom det är en S/MP-regering som står för åtstramningarna i humaniteten – jag tänker främst på id-kontrollerna vid våra gränser.

Frågan är om det inte är dags att överge socialdemokratin helt och hållet som politiskt projekt i Sverige. Alla kallar sig ju liberala i en eller annan form nuförtiden (något som fått Folkpartiet att i något som nästan liknar desperation byta namn eftersom de anser sig, med viss rätt, vara originalet).

Socialdemokratin är död som stormakt. Den har bara inte insett det än.

—

Jag ser fenomenet med alla flyktingar som nu kommer till Sverige som en historisk möjlighet – en chans av episka dimensioner. Framtida generationer kommer att, om vi hanterar situationen väl, se tillbaka på den svenska historien och om vår tid i bästa Churchill-anda säga att this was their finest hour.

För att kunna utnyttja denna gigantiska möjlighet måste vi kunna tänka oss att överge en samhällsmodell som i stort sett fortfarande efter 85 år bygger på samma socialdemokratiska vision om hur ett välfärdssamhälle ska se ut.

Det är inte bra. Samhällen måste förändra sig. Och det gör samhällen.

Men vi måste överge futtiga tankar om systemkollaps, rädsla för att vi inte ska klara att ta hand om alla, och genast sluta med den bedrövliga hanteringen av människor genom att i månader, år, hålla dem instängda och sysslolösa på asylboenden.

—

Vid sådana här resonemang reser genast en stor del av etablissemanget ragg inför det potentiella högerspöket. Men häng med ett tag till. (Som om etablissemanget skulle läsa min blogg. Ursäkta högmodet).

—

Nästa år säger Migrationsverkets prognos att flyktingströmmen till Europa kommer att öka med två tredjedelar. Schengen, och därmed EU, riskerar att falla sönder och återgå till nationalstater som stänger sina gränser. Det sker redan. Varje land för sig självt. Men vad händer då? Ska italienarna och grekerna stå med båthakar och knuffa tillbaka alla båtar ut i havet?

Jag kan inte överblicka vad en snabb fred i Syrien skulle innebära. Men jag håller fast i min övertygelse i att alla dessa människor som kommer till Europa och Sverige innebär en jättechans – om vi kan acceptera ett samhälle där människor har det olika, gör olika val och lever olika liv.

Så som det redan är, egentligen.

Mänsklig civilisation bygger på att människor genom historien tillsammans skapat samhällen och civilisationer. Människor följde John Winthrop över havet. Människor lyssnade när han presenterade utkast på hur den Nya Världen skulle kunna utformas.

Varför skulle den största invandringen i Sveriges historia vara något annat än ett gyllene tillfälle för oss som land, världsdel och mänsklighet? Sapiens betyder tänkande. Filosofi betyder kärlek till visdom. Finns det en sanning utanför mina egna tankar? Ja, det gör ju det.

—

Ett personligt problem är att jag ofta för teoretiska resonemang och sällan kommer med konkreta förslag. Men den här gången har jag faktiskt några. Låt mig sammanfatta hur jag ser på denna historiska möjlighet som ligger precis framför oss:

Det krävs krafttag, visst. Tankarna rör sig närmst till politiker som den amerikanske presidenteden Roosevelt och hans New Deal. Det är den storleken på politiker och politik som krävs. Alltså: Låna (Sveriges ekonomi och kreditvärdighet är god) väldigt mycket pengar och bygg ett nytt miljonprogram. Börja genast.

Ge kommunerna full och rejäl ersättning med statliga medel för mottagandets olika krav i skola, vård och omsorger.

Avskaffa, eller reglera kraftigt, det fria skolvalet. Utbildning är en statlig angelägenhet och integration på allehanda plan fungerar bäst om man blandar olika grupper av människor. Detta har förövrigt stöd i forskning.

Avreglera vården helt och släpp in fria aktörer under statlig kontroll. Inte med USA som förebild – alla ska ha rätt till vård. Något måste dock göras om man beaktar hur landstingen idag fungerar. Socialdemokratin har styrt landstinget Dalarna sedan 1920-talet. Det går inte bra, för att underdriva, alltså kan man se systemskiftet jag föreslår som en praktisk möjlighet att fasa ut socialdemokraterna enligt ovan förda resonemang.

När alla dessa invandrade människor kommer igång med sina liv, har någonstans att bo, arbeten och samhället är lugnare igen, hur skulle detta inte kunna bli något bra? Jag kan verkligen inte se det på något annat sätt.

—

Nåja, drömma får man. Det, får man förmoda, gjorde även John Winthrop.

—

Relaterade blogginlägg:

Den rådande uppfattningen

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Miljö

Ond cirkel

4 januari, 2016av adolphson

Lite lojt har jag följt nyheten om att SAAB (eller Nevs som företaget heter nuförtiden) i Trollhättan fått en jätteorder värd miljarder på elbilar från ett, vad det verkar, skumraskföretag i Kina.

Jag säger att företaget verkar lite skumt eftersom det vid efterforskning inte stod att finna på den adress man uppgivit. Men Nevs säger att allt är väl. Nå, då så.

Det moraliska dilemmat rör emellertid något annat – nämligen huruvida man överhuvudtaget ska göra affärer med Kina. En regim med inte helt fräsch syn på det här med mänskliga rättigheter, som bekant.

Å andra sidan släpper landet ut mest fossila bränslen i världen så börjar 1 miljard kineser åka elbil är ju det något bra för alla på planeten.

Ett etiskt dilemma, som sagt.

Hitler var vansinnig. Detta är känt.

Mindre känt för en större allmänhet är att han planerade en gigantisk huvudstad, Germania, tänkt att ersätta Berlin, i sitt drömda tusenåriga världsherravälde. Planerna var faktiskt helt groteskt bisarra till och med för en sådan totalt vansinnig människa som Hitler.

Läs mer om ämnet här eller här.

Detta var drömmar Hitler närt redan som ung konststuderande i Wien och som diktator i en av världens starkaste ekonomier och ett av världens mest tekniskt utvecklande länder kunde han på 1930-talet börja realisera sitt vansinniga drömprojekt med hjälp av arkitekten Albert Speer.

I centrum av denna världens största stad skulle, vid Adolf Hitler plaz, (självfallet) världens största byggnad, Volkshalle, ligga. Inspirerad av Peterskyrkan i Rom, men givetvis betydligt större, skulle byggnaden rymma nästan 200 000 människor.

Huvudstaden skulle byggas utav ett bestående och magnifikt material och efter att Hitler sett sig om kring föll valet på svensk granit som beställdes från Bohuslän. Med dagens penningvärde var detta en enorm affär för Sverige.

Hitler blev nämligen förtjust i den bohuslänska graniten och den norska labradorstenen (som fraktades till norra Bohuslän och bearbetades). Stenen skulle utgöra stommen i en stad som skulle stå i evig tid.

Kanske med det romerska imperiets huvudstad som förebild skulle Berlin med hjälp av svensk granit förvandlas till Germania och en rad andra tyska städer byggas om till pampiga segermonument med gigantiska paradgator och storslagna byggnader.

Hitler och Speer iakttar en modell av Germania

Dokument undertecknades, allt beställdes och de svenska stenhuggarna i Bohuslän började hugga granitblock. Leveranserna, som var tänkta att pågå i 10 år (själva staden skulle vara klar 1950) påbörjades.

Men efter att de tyska motgångarna i kriget började så stoppades leveranserna 1943. Produktionen i Sverige fortsatte fram till 1945 eftersom tyskarna fortsatte att betala. Hitler ville väl inte i brådrasket ge upp sin dröm.

Stenen som producerades men inte exporterade lades istället på hög runt om i norra Bohuslän.

—

Stenhuggarna i Bohuslän ställdes under 1940-talet inför samma dilemma som biltillverkarna i Trollhättan idag. Å ena sidan arbetstillfällen, inkomster och bättre klimat, å andra sidan potentiellt stärka en totalitär regim.

I en dokumentär på SVT kommenterade en av stenhuggarna att ämnet var känsligt i barndomshemmet. Föräldrarna valde tystnaden eftersom man inte gillade att arbeta för Hitler men insåg att inkomsten behövdes i familjen.

Den sten som aldrig hämtades återköptes av stenföretagen men därefter blev den liggande. Från 1970-talet började den användas runt om i landskapet: som sittplatser och andra utsmyckningar i gatubilden.

De flesta som tar sig en vilostund på en sten i Lysekil vet inte vad de sitter på för sten. Och kanske spelar det heller ingen roll. Kanske är det en bra sak att en massa elbilar från Trollhättan rullar omkring i Kina om ett par år.

Till skillnad från Nazityskland är det normala, sett över en 3000-årsperiod, att Kina är en ekonomisk och politisk stormakt.

Sverige hade inte varit ett av efterkrigstidens rikaste länder, med en oerhört generös välfärd, om vi inte gjort affärer med Nazityskland och hållit oss utanför kriget. Sedan dess har vi exporterat vapen till Indien (Boforsaffären) övervägt att bygga vapenfabrik till Saudiarabien och sålt avancerade vapensystem till militärdiktaturen i Thailand.

För att nämna ett axplock.

Tänk om vi genom att stödja krigsförande skurknationer som förtrycker sitt eget och andra folk får ekonomiska muskler att ta emot många fler flyktingar än vi gör idag? Flyktingmotståndarna använder ofta ekonomiska argument, har jag uppfattat.

Så varför skulle vi inte sälja elbilar till Kina?

Money talks. Plain and simple.

Det är en historiens onda cirkel.

Edit 21/1 2017:

Nu är vi där, igen. Cirkeln.

Kina vill göra enorma investeringar i Lysekil. Bland annat vill man bygga en ny hamn. Planerna har presenterats för kommunledningen – nu kräver kineserna svar från kommunen inom tio dagar.

Det handlar om investeringar på flera platser i Lysekil. Man vill bygga en helt ny hamn i Brofjorden som skulle användas för att ta emot större containerfartyg. Enligt den kinesiska parten är tanken att Lysekil i framtiden ta emot stora mängder gods.

Det handlar också om investeringar i järnväg, motorväg och en bro över Gullmaren. Man nämner också en ny järnväg ut till Lyse och den nya hamnen. I sin presentation nämns även investeringar i sjukhus, skola och äldreomsorg.

Många som tagit del av presentationen vill inte kommentera på grund av att det är i ett tidigt skede. Kommunalrådet Jan-Olof Johansson (S) är positiv inför den stora investeringen. Vissa är dock emot.

Lyssna på inslaget här. (Studio Ett)

Varför återkommer lilla Lysekil i sammanhanget, funderar jag. Slump? Antagligen.

Personligen är jag nog inte tillräckligt mycket kapitalist för att tro på att ondskan blir snäll om man handlar med den. Jag tror i och för sig inte att ondskan blir bättre av att man skjuter på den heller. Är Kina ondskan, förresten?

Som framgår av reportaget tror även jag det verkar vettigt att följa sina egna demokratiska regler oavsett vad det handlar om.

Demokrati och samhälle, Historia

Chris tuggummi

16 december, 2015av adolphson1 kommentar

Kungahuset fortsätter att engagera. Chris tuggade tydligen tuggummi och sjöng inte med i kungssången på Nobelfesten, något som upprörde monarkisterna. Han kanske hade tankarna på annat håll.

I fredags gjorde Madeleine och Chris ett relativt välregisserat och balanserat framträdande hos Skavlan. Jag tittar sällan på Skavlan – jag har nog ännu inte förlåtit honom intervjun med Stenmark. Fast den med Åkesson var ju bra…i fredags tittade jag, alltså.

Jag märker, när jag ser tillbaka på bloggen sedan dess tillblivelse 2009, att jag rört mig från ljum rojalist till motvillig republikan. Detta av rent intellektuella eller logiska skäl. Logiskt, eller förnuftsmässigt, kan man inte vara för monarkin.

Men diskussionen är inte ny. Redan de antika grekerna visste att särskilja på olika statsskick och dess egenskaper.

Aristoteles menade att det som är fördelaktigt för det rådande statsskicket är företeelser som hjälper till att bevara det. Och ska detta lyckas måste samhällets elit behålla sin auktoritet. Med elit avses de som innehar den styrande och dömande makten i ett visst samhälle.

Eliten ser olika ut i olika samhällen och tider beroende på vilket statsskick som råder eller rådde. I en demokrati tillsätts (i allmänhet) befattningar genom slump eller på grund av merit. Inga ärvda positioner eller fördelar ska egentligen förekomma.

I en oligarki (fåvälde) tillsätts ämbeten efter förmögenhet eller egendomsinnehav medan för aristokratin är tradition, seder och kunnighet inom dessa seder och traditioner, avgörande.

Enväldet känner vi igen. Grekerna kallade ett envälde som hade en viss ordning eller begränsning för monarki medan ett envälde som inte kände några begränsningar i makt och struktur istället benämndes tyranni.

—

När samhället förändrar sig måste eliten följa efter. Chris O´Neil är sprungen ur en annan sorts elit än Madeleine Bernadotte: nämligen den yppersta Manhattan-eliten. Världseliten. Han ställer sig säkert en aning frågande inför en liten strunt-monarki som den svenska med våra egenheter och traditioner.

Varje statsskick har ett mål. Demokratins mål är frihet, oligarkins rikedom, aristokratins värnande om sina traditioner, tyranniets säkerhet. Ska det aktuella statsskicket nå sitt mål måste det vara trovärdigt.

Då måste också statsskickets företrädare vara trovärdiga. Annars faller det på sikt.

—

Jag tänker på två greker som idag är relativt okända men som i sin samtid var berömda: Harmodios och Aristogeiton. Dessa blev i Aten sedda som hjältar och demokratins räddare. De hyllades som tyrannmördare efter en händelse under OS (panatenska spelen) år 514 f.v.t.

Jag har för mig att de mördade den aktuelle tyrannens bror varefter tyrannen själv fördrevs. Efter denna händelse räknade sedermera den atenska, världens första kända, demokratin sitt ursprung och började snart hylla sitt ursprung: alltså dessa två tyrannmördare, hjältarna som gjort slut på tyranniets mörker.

De blev demokratins första hjältar och förevigades som statyer på agora. Demokrati är det goda, tyranniet det onda. Där hade atenarna antagligen mer rätt än de själva insåg. Lätt sagt så här efteråt, kanske.

—

En annan mer närliggande parallell till Madeleine och Chris finns i ett gammalt fotografi från en tid när Sverige var på väg att byta skepnad. Bröllopsfotot från när Andrea Wallenberg gifte sig med Hakon Mörner 1916 visar en ett tillfälle när två samhällseliter förenas.

Mörner av det gamla adliga ledarskiktet med en storhetstid under 1600- och 1700-talen representerar en elit som fått träda tillbaka för en ny: industrisamhällets storföretagare och bankmän med namnet Wallenberg som det mest framträdande.

Wallenbergarna hade jobbat sig upp från ett enkelt ursprung till att bli en av landets mäktigaste familjer – en position de behållit över de följande 100 åren sedan fototillfället.

Släkten Mörner peakade under stormaktstiden: de kämpade bredvid Gustav II Adolf vid Lützen, med Karl XII i Norge, blev riksråd och friherrar, skötte svenska besittningar på andra sidan Östersjön och var iblandade i att Madeleines förfader Jean Baptiste Bernadotte blev svensk tronföljare efter den barnlöse Karl XIII.

Håkon Mörner tycks enbart utmärkt sig på ett sätt: Han kunde allt om medaljer, hierarkier, adelssläkter och sidenband. Han var ceremonimästare vid hovet men kunde aldrig mäta sig med de manliga medlemmarna i sin hustrus familj.

Samtiden ansåg till och med att han förlöjligades av Wallenbergarna i det att han sågs som en pajas i lustig hatt – en sådan man gav nycklarna till barskåpet. (I och för sig inte en så dum position, om du frågar mig).

Wallenbergarna, och andra liknande familjer, gifte gärna in sig i den gamla svenska aristokratin. Kanske ville man förena sig med dem, kanske bokstavligen absorbera dem. Storfinansen hade slutligen besegrat adeln.

När jag tittade på intervjun i Skavlan tycktes det mig som om historien kom skrämmande nära att återupprepa sig. Äh, inte vet jag. De kanske helt enkelt bara är kära. För egen del skulle jag aldrig tugga tuggummi på nobelfesten.

Eller, det kanske jag visst skulle – om jag tillhörde den yppersta världseliten.

—

Källor;

Aristoteles Retoriken

Marika Hedin mfl: Bilden av Sveriges historia

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

Tut! Titta i backspegeln!

28 oktober, 2015av adolphson

Jag har inga inga invändningar mot en bred överenskommelse rörande flyktingmottagande. Och jag är glad att V och SD inte är med. Det är precis den majoritet jag tycker bäst om – möjligen KD undantaget.

Problemet är att jag verkligen inte gillar det här med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT). Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Medborgarskap kan man inte villkora eftersom medborgarskap är något grundläggande humanistiskt. Det handlar om tillhörighet, identitet och trygghet.

Jag har ingående funderat över varför jag så instinktivt värjer mig mot TUT. För vi kan ju inte i stort sett ensamma fortsätta ta emot så många människor. Jag tror problemet för mig är att känslan av att vi genom TUT åter börjar tassa på obehagliga vägar, vägar vi redan klampat på, vägar vi vet var de slutar.

I Auschwitz.

Men nu får han väl ändå ta och ge sig tänker måhända någon. Men låt mig få förklara mig. Om tanken är att människor som inte fixat ett jobb efter en viss tid i landet ska kunna utvisas (vissa grupper undantagna) så innebär det faktiskt en rangordningsprincip av människor.

—

Låt oss fara tillbaka till München den 24:e januari 1920. De tyska nationalsocialisterna har just antagit sitt partiprogram. Även om det skulle dröja över 10 år innan de hade en tillräcklig majoritet för att kunna avskaffa demokratin och obehindrat genomföra sina idéer så var det här det på allvar började.

Bland annat tog Hitler och nazisterna beslut om följande:

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet) ha. Ingen jude kan därför vara Volksgenosse.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

—

Nej, jag säger inte alla som står bakom TUT är nazister. Jag bara konstaterar att det finns beröringspunkter mellan TUT och partiprogrammet ovan.

En rad frågor som inställer sig:

Vad händer på sikt med barns grundläggande trygghet i hemmet och resultaten i skolan om de växer upp med vetskapen om att deras familj riskerar utvisas om ett år eller så?

Vad händer på sikt med arbetsmarknaden om såväl arbetstagare som arbetsgivare är påtagligt medvetna om att den ene parten är väsentligt svagare på grund av att hen riskerar utvisas. Kapitalism och tillväxt är en god sak men – som historien många gånger visat – behöver dessa styras enligt etiska principer.

Och vad händer på sikt med jämställdheten i hem och i offentlighet i de Tillfälliga UppehållsTillståndens rike?

Till och med på samhällets skuggsida kan TUT på sikt innebära en av samhället sanktionerad etnisk indelning av människor: de som omedelbart riskerar utvisning som påföljd och de som inte gör det. Vad innebär det för kriminaliteten på sikt, tro?

När ett lands sjukvårdssystem, skolsystem eller socialtjänst har att prioritera sina resurser mellan medborgare, de som inte är medborgare samt en otydlig grupp däremellan – hur prioriterar man då? Den enskilde sjuksköterskan är som alltid en hjälte men hur fungerar ett helt system?

Man ser lätt framför sig ett etnicitetens Babels hus.

—

Det är stora risker förenat med TUT. Vi måste absolut börja tala om hur många flyktingar Sverige förmår ta emot och hur vi jämnare kan fördela dem inom landet och runt om Europa.

Men att börja spela schack med medborgarskapet i varje land är att göra hela samhällskontraktet osäkert för en stor del av befolkningen.

Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Sedan konstaterar jag att SD just förklarat att riksdagen, och därmed partisystemet som vi känner det, inte är förenligt med deras mål och syften. Därmed finns det en beröringspunkt mellan detta parti och nazismen som man inte enkelt förklarar bort med ”nolltolerans” eller vad andra gjorde i partiets namn på 1980- och 1990-talen.

Men det är en helt annan historia. Eller är det, egentligen?

—

Förlåt min avslutande utsvävning men jag tycker kanske att det kan passa med en referens till Bibelns Babels torn. Berättelsen är välkänd och ofta tolkad som en metafor för mänskligt övermod. Men jag tycker berättelsen andas något annat.

Historien i korthet: människorna ville bygga en stad, Babel, och i den ett torn som sträckte sig ända upp till himmelen.

När Gud tog sig en titt på projektet sa hen:

De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Politik

6/6 1944

15 oktober, 2015av adolphson

En sak jag trots allt gillar med Folkpartiet är inställningen till EU och NATO.

Däremot gillar jag inte krig – men hur kan man på allvar jämföra NATO med Putin och försvara den ryske diktatorn med påståendet att ryssarna skulle vara trängda av EU/NATO?

Jahaaa! Ja, men då så!

Hörrni Nato-motståndare – har ni glömt er historia? Är vi verkligen så olika danskar och norrmän att ett medlemskap vore omöjligt? Nej – det håller inte. Jag tar min utgångspunkt för detta ställningstagande den 6:e juni 1944. Alltså dagen D.

Operation Overlord, som täcknamnet löd, är världens största militära operation. Under ett dygn skulle en invasionsstyrka bestående av cirka 175 000 soldater, utrustning, stödtrupper, tross och fordon flyttas över engelska kanalen.

Vi pratar om 5000 fartyg och 11000 flygplan. Man kan ju tänka sig dånet från alla motorer. Nazisterna hade stampat fram de sista resurserna ur Tyskland och sina ockuperade områden till sin försvarslinje som benämndes Atlantvallen.

Winston Churchill kallade händelsen det svåraste som gjorts.

Jag har besökt både tyska och allierade krigskyrkogårdar i Normandie. Det framgår av gravstenarna att de tyska soldaterna är mycket unga. Ofta gick det inte ens att fastställa identiteten.

Eine deutsche soldaten

Zwei deutsche soldaten

Denna avgörande krigsinsats hade varit omöjlig utan USA:s hjälp. USA:s insatser i samband med båda världskrigen är ovärderliga för det fria Europas utveckling under 1900-talet.

Man kan ju jämföra Sovjet och USA:s agerande under kriget. Och efter kriget. USA:s insatser under andra världskriget är centrala för EU:s framväxt. EU hade i princip varit omöjligt utan USA.

Så varför framhärdar ni, NATO-motståndare? Till och med Vänstern och MP är ju numera relativt okej med EU. Nästan, iallafall.

Jag läste nyligen Per Ahlmarks memoarer. Han tycker att vi borde fira nationaldag den 6:e juni. Inte till minne av Gustav Vasas trontillträde 1523 i Strängnäs eller för att minnas grundlagen från 1809 – han vill fira nationaldagen till minne av Dagen D den 6:e juni 1944.

Det var bland annat tack vare denna händelse vi i Sverige kunde fortsätta vara ett fritt land. Det var tack vare denna insats många andra europeiska länder också kunde det och det var alltså tack vare denna händelse EU kunde bildas och i förlängningen därmed – ännu fler fria länder.

Sovjet, senare Ryssland, alltid har stått emot den här utvecklingen. Fördröjt den. Försvårat den. Och det fortsätter Putin med. Han gör det i detta nu.

Stalin använde Röda armens position efter andra världskrigets slut att befästa sitt inflytande och bilda över ofria lydstater – det vi lite vårdslöst kallat Östeuropa eller Östblocket.

Stalins definition av demokrati skilde sig från amerikanernas och Europas.

Det är detta sovjetiska imperium som Putin söker återskapa.

USA har gjort många dumheter. Atombomberna över Japan och Vietnamkriget är kanske de värsta exemplen. Men man bör nog se EU/NATO som det bästa vi för ögonblicket har – alltså det i allmänhet goda.

Man får väl passa på att drämma till med några engelskspråkiga floskler:

either you’re in or you’re out

better safe than sorry

För det förhåller sig så här: Antingen har man ett starkt eget försvar och det kräver vapenexport. Då hamnar ens vapen förr eller senare i skurkaktiga diktaturhänder. I Saudiarabien. I Thailand. Hur trist det än är så förhåller det sig på det sättet.

Alternativet är att gå med i NATO. För det är den goda sidan. Den fria sidan. Då behöver man visserligen också en viss standard på sitt försvar (men man kan nischa sig).

USA har som sagt gjort dåliga saker, visst. Men det är lättare att styra jänkarna om man sitter med vid bordet. Och hur bra går det förresten att kasta pennor på Putin? Ledaren för ett land som beskriver Sverige som en nation av ryss-hatare, att vi svenskar är bittra och vill hämnas förlusten vid Poltava samt Carl Bildt som CIA-agent?

När jag betänker alternativen kommer jag fram till att jag vill fortsätta vara en del av den västerländska liberala demokratin. Alltså föredrar jag ett större NATO med Sverige som medlem.

Det borde vara rätt självklart, egentligen.