Demokrati och samhälle – Sida 19

Demokrati och samhälle, Mr Hyde/Neanderthalson

Äntligen stod presidenten i talarstolen

17 januari, 2014av adolphson

Äntligen stod Presidenten i talarstolen.

Alla huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Sverige skulle inte bli undanskuffat denna gång såsom så ofta förut.

Presidenten var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare.

Presidenten hade en skalds djupa ögon och en fältherres fasta, runda haka, allt hos honom var skönt, fint, uttrycksfullt, genomglödgat av snille och andligt liv.

Folket i Sverige kände sig underligt kuvat vid att se honom sådan. Det var mera vant vid att se honom på TV i sällskap med sina kamrater, sådana som översten med de tjocka, vita mustascherna, och den starke kaptenen.

Han hade tidigare övervakat så förfärligt, att han inte på flera veckor hade kunnat sköta sin tjänst, och svenskarna hade måst klaga på honom, genom att skriva ilskna inlägg på facebook och sedan demonstrera när hans bil i ilfart passerade.

Nu var iallafall Presidenten kommen till Sverige för att hålla räfst och visitation.

Det var inte tvivel om att Presidentens uppförande hade gått över det tillåtnas gräns. Nu, på 2000-talet, var man överseende i fråga om att kriga, men denna mannen hade försummat sitt ämbete för bländverkets skull, och nu skulle han stärka det.

Han stod i talarstolen och väntade, medan sista mediedrevet sjöngs av mediedrevet.

Det kom en visshet över honom, medan han stod där, att han hade idel fiender i världen, fiender i lilla Sverige. Bland herrskaperna i Ryssland, bland bönderna nere i Grekland, bland barnen i Afghanistan hade han fiender, idel fiender.

Det var en fiende, som intervjuade honom, en fiende, som spelade in intervjun. Hemma i USA hade han fiender. Alla hatade honom, alltifrån de små barnen, ända till bortre Asien, och en stel och styv soldat, som hade varit med i Libyen.

Presidenten skulle ha velat störta ned på sina knän och bedja dem om förbarmande.

Men ögonblicket därpå kom en dov vrede över honom. Han mindes nog hurudan han hade varit, då han för fem år sedan besteg denna talarstol för första gången. Han var en tadelfri man den gången, och nu stod han där och såg ned på demonstranterna, som var ditkomna för att döma honom.

Medan han läste upp inledningen i sitt tal, sköljde blodvåg efter blodvåg upp i hans ansikte: det var vreden.

Det var nog sant, att han hade felat, men vem hade rätt att anklaga honom därför? Hade någon sett landet, där han skulle leva?

Fruktan stod mörk och dyster tätt inpå fönstren. Misstänksamheten dröp ned genom de svarta taken, utför de mögliga väggarna. Behövdes det inte hårda nypor för att kunna hålla modet uppe, då förtalet eller girigheten jagade in genom bräckta rutor, då den vanskötta ekonomin inte ville ge bröd nog för att hålla hungern fjärran?

Han tänkte, att han hade varit just en sådan president, som de förtjänade. De slarvade ju allesammans. Varför skulle han ensam lägga band på sig? Inbördeskrig, terrordåd, och nog ägnade sig såväl England som Frankrike åt övervakning!?

Det var gott nog åt dem att ha en sådan president.

Det var på ämbetsresor, då han i sin tunna kostym hade åkt milslångt över frusna sjöar, där alla kalla vindar hade stämt möte, det var långt bort från Guantanamo, det var, då han under yrväder hade måst stiga ur Airforce One och secret service bande väg genom drivor höga som hus, eller då han hade vadat fram genom ruttna demokratier och diktaturer, det var då, som han hade lärt sig att älska övervakningen.

Årets dagar hade släpat sig fram i tung dysterhet. Bonde och herreman hade gått med alla tankar bundna vid drönarnas stoft, men om kvällen hade andarna kastat sina bojor, befriade av att få övervaka världen. Ingivelsen kom, hjärtat värmdes, livet blev strålande, sången klingade, rosor doftade.

NSA hade då för honom blivit en sydländsk blomstergård: druvor och oliver hängde ned över hans huvud, marmorstoder blänkte i mörkt lövverk, vise och diktare vandrade under palmer och plataner.

Nej, han, Presidenten däruppe på talarstolen, visste, att utan övervakning kunde inte livet levas i den landsändan; alla hans åhörare visste det, och nu ville de döma honom.

De ville slita av honom presidentemblemet, därför att han övervakat deras hus. Ah, alla dessa människor, hade de då, ville de tro, att de hade någon annan Gud än Google?

Han hade läst upp inledningen, och han sträckte på sig för att tala.

Det var andlös tystnad i Sverige under talet. Men plötsligt högg presidenten med bägge händerna ett säkert tag i talarstolen. Det förekom honom, som om hela församlingen med Snowden i spetsen smög sig uppför trappan till podiet för att rycka kavajen av honom.

Han blickade in i kamerorna och vände inte på huvudet, men han kunde just känna hur de ryckte, och han såg dem så tydligt, både Snowden, och Putin, araberna, Manning, FN:s generalsekreterare, och hela senaten där hemma i en lång rad, slitande och bändande för att få loss hans kavaj.

Och han föreställde sig livligt hur alla dessa, som ryckte så ivrigt, skulle stupa över varandra utför trappan, då kavajen lossnade. Och hela raden därnere, som inte hade kommit åt att dra i kavajen, utan bara i den framför ståendes rockskört, skulle också falla.

Han såg det så tydligt, att han måste småle, där han stod, men på samma gång trängde kallsvetten fram på hans panna. Det var ändå för ohyggligt alltsammans.

Demokrati och samhälle, Historia

Förflutenhetens landskap 2

9 januari, 2014av adolphson6 kommentarer

Jag tänkte kosta på mig att göra en principiell utvidgning mitt bland alla pisa-rapporter, personangrepp och osakliga debattinlägg.

(Ledsen om jag låter lite grinig. Men debatten, inte minst inom skolan, känns så futtig och visionslös).

Okej. Jag har en fundering som jag tänkt på länge.

SD:s historia kan sammanfattas i 25 år från bombarjackor till kostym. Från ren och osminkad nazism till, vad de själva kallar, värdekonservatism.

Inte ens de själva förnekar denna sammanfattning av deras historia.

De förklarar sin nolltolerans mot rasism med att det förr, back in the day, fanns många rasister och, som de själva uttrycker det, bondlurkar, med i partiet då och dessa måste nu förstå var skåpet ska stå.

Nu ägnar partiledningen mycket tid åt att förneka att de är rasister. Jag tycker inte de lyckas, jag avskyr SD, men de försöker på sitt lilla vis bli rumsrena. Can´t blame a man for trying, eller?

Nu vänder jag mig vänster ut.

Här är lite snabbfakta om Vänsterpartiets olika ledare.

Hilding Hermansson kallade Stalin för Mänsklighetens välgörare. Han deltog och hedrade massmördaren vid dennes begravning 1953.

Lars Werner hade täta kontakter med främst DDR men också Cuba och tog inte tydligt avstånd från Mao eller Sovjet.

Gudrun Schyman charmade, eller vad man nu ska kalla det, sig ur knipan genom att säga att hon inte var kommunist utan bara kär.

Lars Ohly väntade ända till 2005 innan han avsvor sig kommunismen och därmed kallade sig demokrat. Han avgick alldeles nyss, han.

Hur ser det ut inom S?

Tja, Palme åkte som statsminister på 1970-talet till Cuba och hyllade Castro han med. Han sa också, offentligt, på 1980-talet att Sverige inte sysslar med ”anti-sovjetism”.

Han hyllade därmed en diktatur som mördar sina motståndare i det ena fallet och tolererade samma sak i det andra.

Palme var inte inte helt konsekvent i sin internationella kamp för fred och rättvisa.

Värst av allt är nog ändå att olika företrädare för Vänsterpartiet, och andra, inte tydligt tog avstånd från Mao, historiens värste massmördare med 70 miljoner dödsoffer på sitt samvete.

Jag får inte ihop det här.

Jag delar helt vänsterns kritik av Sverigedemokraterna. (Eftersom den är liberal).

Men om vi kräver ansvar för Sverigedemokraternas förflutna måste vi väl i konsekvensens namn också göra det av Vänsterpartiet?

Om vi skrattar och ryser åt Moderaternas högerpolitiska förflutna, varför ryker vi på axlarna åt socialdemokratins ryggradslösa förhållande till diktaturer och massmord som pågick under deras tid vid makten?

1989 firade vi liberaler Berlinmurens fall. Vänsterpartiet firade istället DDR:s 40-årsjubileum. Det var först efter murens fall, när vi satt inne med facit av det som än idag måste beskrivas som liberalismens största seger, som Vänsterpartiet strök ordet Kommunisterna ur partinamnet.

Det finns de som säger mitten-politik, socialliberalism, är samma sak som att inte ta ställning. Men i så fall gäller ju regeln: ju längre höger ut desto närmare Hitler och ju längre vänsterut desto närmare Stalin och Mao.

—

Vill någon läsa Förflutenhetens landskap 1?

—

Länkar:

SD om att utesluta en högt uppsatt partimedlem.

SvD-artikel om Ohlys förhållande till kommunismen.

Artikel om Werner och DDR.

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Johann Trollmann

28 december, 2013av adolphson1 kommentar

Johann Wilhelm Trollmann, eller Gipsy som han kallade sig, var en av Tysklands bästa boxare under 1920- och 30-talen.

Eftersom Trollmann även tillhörde en folkgrupp som heter sinti (ett romskt folk) inser man lätt att tillvaron som boxare, och människa, inte blev helt enkel för honom.

Uppskattningsvis mördades 500 000 romer av nazisterna.

Trollmann hade som boxare en speciell teknik som gjorde honom till publikfavorit. Genom att dansa runt i boxningsringen undvek han sina motståndares slag samtidigt som han pratade med publiken och slängde slängkyssar.

Det var nära att Trollmann blev uttagen till OS 1928 men när en annan boxare som han besegrat blev uttagen istället valde han att lämna amatörboxningen och bli professionell.

Problemet var att Hitler utnämnt boxningen som en särskilt ädel sport, viktig för Tredje Riket.

1933 gick Trollmann trots allt en titelmatch i mellanvikt mot tysken Adolf Witt. Nazisterna ville inte att Trollmann skulle få chansen överhuvudtaget men eftersom han var så populär kunde de inte göra annat än att vaska fram det bästa man hade (Witt) att ställa mot honom.

Trollmann dansade runt sin motståndare och utklassade honom. Ändå förklarade arrangörerna matchen som oavgjord. Publiken var i uppror och arrangörerna blev tvungna att ge efter. Trollmann fick titeln.

Fast bara i ett par dagar. 1933 kunde man inte ha en rom som tysk mästare i Hitlers favoritsport.

Trollmann förlorade alltså titeln och hans karriär var över, en karriär som enligt många kunde nått internationell toppklass. Trollmann gick ytterligare en match innan han blev inkallad till armén.

Det är här jag tycker det börjar bli spännande. Givetvis döljer sig stor tragik bakom varje öde bland Förintelsens offer. Men Trollman visar prov på mod och integritet på ett fantastiskt sätt.

Självrespekt och värdighet var denne boxares ideal. Själv bryr jag mig inte så mycket om själva boxningen som om hans mod och självfattning i denna utsatta situation.

Inför den sista matchen hade han nämligen blonderat håret, pudrat kroppen i mjöl och ändrat sin taktik: han stod helt still (enligt nazistiskt ideal skulle man boxas stillastående och utväxla slag) och tog stilla emot slagen under hela matchen.

Det sägs att han hade blivit hotad med att han skulle förlora sitt medborgarskap om han inte förlorade. Han förlorade självfallet men visade ändå att han fattade vad det handlade om.

Han markerade sitt oberoende och sin överlägsenhet.

Kanske ville han också, funderar jag, en enda gång få stirra ondskan i vitögat och håna den. Hela sceneriet, med det blonderade håret och att han tyst står och tar emot slag efter annat, talar för att han på något subtilt, men oerhört modigt, sätt ville driva med nazismens rasistiska ideal.

I ett försök att undvika koncentrationsläger, samt för att skydda sin fru och dotter, lät han frivilligt sterilisera sig. Han skilde sig också från hustrun (som var ”renrasig” tysk). Han gjorde allt som var möjligt för att blidka den nazistiska regimen.

Trollmann inkallades, kämpade för nazisterna på östfronten, sårades, skickades till sjukhus i Tyskland och väl tillräckligt frisk igen vidare till koncentrationsläger.

Där hade han det lika illa som alla andra som befann sig i botten av den rasistiska hierarki som rådde enligt den bisarra koncentrationsläger-logiken. Med den skillnaden att han också fick boxas med lägervakterna.

Trollman gick en match mot en tysk kriminell som också satt i lägret. Han vann visserligen men motståndaren blev så upprörd över att han blivit besegrad av en rom att han slog ihjäl Trollmann med en skyffel.

I min värld dansade han sin sista match runt den motståndare han för dagen var satt att boxas emot. Ännu en gång, eftersom han måste ha insett att det i alla händelser var kört för honom, ville han håna ondskan.

Det tyska boxningsförbundet överlämnade år 2003 mästerskapsbältet i mellanvikt från 1933 till Johann Trollmanns ättlingar. Han har även fått en gata uppkallad efter sig i sin födelsestad Hannover.

Trollmanns dotter Rita lever och förekommer i radioreportaget nedan. Eftersom blandäktenskap inte sågs med blida ögon av nazisterna gömdes hon först undan och hennes mor gifte om sig.

Rita har förstått sin fars storhet, och inte bara som boxare, säger hon.

Det är sådana här händelser vi ständigt behöver påminnas om i en världsdel där nazismen åter ökar och i ett land som upprättar register över romer.

—

Länkar:

Radioreportage P1.

Wikipedia.

Artikel i DN.

Artikel i Der Spiegel.

Demokrati och samhälle

Inglehart

21 december, 2013av adolphson

SÄPO förhandlar oblygt med teleoperatörer om att få fri tillgång till att avlyssna deras kunder.

Detta sker alltså i Sverige just nu. Fast man kanske är naiv som tror något annat.

Ronald Inglehart är en amerikansk statsvetare som under lång tid arbetat om och med värderingar och normer i olika kulturer. Hur de uppkommer och hur de förändras över tid.

Projektet har en hemsida.

I korthet handlar Ingleharts forskning om att…

… gamla auktoriteter inom sociologin har fel på en del punkter. Som att religionen i väst på sikt helt ska försvinna.

…demokrati och tillit är saker som uppfattas som goda inom de flesta kulturer medan jämställdhet (mellan olika grupper i fråga om inflytande och fördelning av resurser) är mer unikt för de västerländska demokratierna.

…ju tryggare vi är desto mindre benägna blir vi att bry oss om materiella ting. Istället blir saker som respekt, miljö och jämställdhet viktiga.

… demokratin som vi känner den kommer att förändras. Ja, den är redan förändrad. Individerna blir självständigare och vill vara med i beslutsfattandet. Medborgarna vill förverkliga sig själva och är mindre benägna att följa traditioner, auktoriteter och normer.

Det är många, bland annat Inglehart själv, som inte tycker det sista är något dåligt, tvärt om. Men mina tankar rör sig åt ett annat håll.

För kanske är det här vi finner en viktig grund för företeelser som NSA och FRA. Det är inget nytt att staters regeringar, av diverse olika skäl, vill ha kontroll på sina medborgare. Men i takt med den normförskjutning Inglehart beskriver ovan blir kontrollen svårare att utöva med den diskretion som är nödvändig för att upprätthålla det demokratiska skenet.

Det är hyfsat enkelt att med rå styrka kontrollera kollektivet i en diktatur men i stort sett omöjligt för en demokrati – om man vill fortsätta att vara en sådan.

Måhända hittar jag genom Ingleharts forskning en sociologisk och statsvetenskaplig förklaring till de västerländska demokratiernas regeringars förlåtande inställning till att låta avlyssna varandra och sina medborgare.

Personer som Snowden låter oss förstå omfattningen.

Givetvis är det inte så här enkelt. Det är det ju aldrig. För vad vet man, egentligen.

Det handlar om kunskap också. Samt var den inhämtas, hanteras och vad den relateras till. Robotar är inte människor. Än.

En elev skulle skriva något om Versailles-freden. Tyvärr kunde vederbörande kunde inte stava till Versailles. Prova Marseilles då, det låter ungefär likadant, skämtade jag. Eftersom skämtet inte landade väl bad jag istället eleven använda stavningsprogrammet.

Det hjälpte inte heller. Följande förslag kom upp:

Verdilles-freden

Vergilles-freden

Verskilles-freden

Verkställes-freden

Versal-freden

Marseilles-freden

Vapenstillestånden

Universalmodellen

Och storebror log.

Det är svårt att som liberal förhålla sig till turerna kring FRA och NSA med Folkpartiet i regeringsställning och partiledaren som vice statsminister.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Politik, Retorik, Skola, Spännande människor

#landsmote

18 november, 2013av adolphson1 kommentar

Jag tillbringade helgen i Västerås tillsammans med landets ledande folkpartister. Vi har antagit ett nytt partiprogram. En process som tagit flera år är därmed avslutad.

Jag är helnöjd. Vi är åter ett socialliberalt parti. Jag skickade för övrigt ett mail 2002 till hela dåvarande riksdagsgruppen och ställde mig lite undrande till den politik som fördes. Det kom med anledning av högervridningen att dröja några år innan jag valde att engagera mig.

Nu är vi åter där vi ska vara.

Trots högerns hån och morr antar vi kravet om en statlig skola (vilket inte innebär att vi är emot friskolor), en tredje pappamånad, försöker reglera riskkapitalets inblandning i skolan och vi tycker det är rimligt att alla som är inblandade i en sexuell relation ska vilja det.

Och så fyllde jag visst år också.

Landsmötet började bra. I det förberedande utskottsarbetet, jag arbetade med EU och omvärldsfrågor, möttes jag av EU-minister Birgitta Ohlsson som glatt hälsade mig med orden Hej Fredrik! Roligt att träffas igen! Det fick ju fjärilarna i magen att lugna sig lite.

På fredagen, min födelsedag, när alla alliansens ledare stegande in, drog jag snabbt benen åt mig. Där jag nu var placerad, längst fram i salen, kunde jag tydligt känna säpomannens genomträngande blick.

Sedan kom landets statsminister med Göran och Annie i släptåg. Och jag ville ju inte sätta krokben för självaste statsministern. Åtminstone inte med SÄPO så nära inpå livet.

Varpå följde bröd och skådespel. Budskapet var tydligt. Det är inom Alliansen vi vinner valet.

Lite senare, efter förhandlingarna, delade jag hiss med den gamle hedersmannen, förutvarande statsministern, Ola Ullsten. Är du med i partit, undrade Ola och fortsatte, när han upptäckte min namnbricka, ja se där. Det var ju bra det.

Under minglet efter middagen träffade jag en gammal kompis från Uppsala-tiden, Åsa Malmström, vilken numera arbetar i Björklunds stab. Så kom det sig att jag plötsligt stod och diskuterade sakernas tillstånd med integrationsminister Ullenhag.

Vi kom väl överens, Ullenhag och jag, och han tog sig tid att ge några personliga politiska tips vilka jag lovade honom att inte citera. Och, som salig mor lärde mig, en gentleman bryter aldrig sitt ord.

Kvällen fortsatte med discodans med partiledare och vice statsminister Björklund. Eller han dansade ju inte med mig, direkt. Men vi svängde våra lurviga i samma sällskap en kort stund.

Kvällen fortsatte ut i västeråsnatten tillsammans med några partikollegor från Luleå, Umeå och Karlstad och Borlänge. Kommunalrådet från Karlstad var bördig från Jämtland och blev därför oerhört avundsjuk när han fick klart för sig att jag var gift med en stocha (kvinna från Jämtland).

Det var mycket hårt arbete med förhandlingar från tidig morgon till sen kväll. Och jag tog chansen att äntra talarstolen ett par gånger. Bäst var att jag direkt kunde adressera Jan Björklund med kravet att ett återförstaligande av skolan inte bara får bli en fras i ett partiprogram utan aktiv politik.

Han nickade instämmande.

Givetvis kunde jag inte avhålla mig från att skämta lite, också.

Den som vill se mina inlägg i debatten kan göra det..

..här 0,47,40 in i sändningen.

..eller här 1,17 in i sändningen.

…eller här 0,19,30 in i sändningen.

…eller här 1,17 in i sändningen.

…slutligen här 3.41 in i sändningen.

Vill någon lyssna på Jan Björklunds tal går det bra här.

—

Äntligen kom jag hem. Och det som fungerade så väl på landsmötet båtade föga och intet hemma hos Vildvittrorna.

Demokrati och samhälle

Tårta

11 november, 2013av adolphson2 kommentarer

I en bisats i mitt förra blogginlägg hävdade jag att rätten att få tårta sina medmänniskor står över rätten att få förbjuda dem att göra det.

Kort sagt: jag lever hellre i ett land där man får tårta varandra än i ett där makthavare kan förbjuda medborgarna att kasta tårta. Det blev lite debatt:

1. Att kasta tårta är ett angrepp på såväl demokratin som privatpersonen.

2. Man ska inte använda annat än argument mot sina demokratiska motståndare.

3. Hoten och trakasserierna har ökat och tårtan är ett uttryck för det.

4. SD tjänar på tårtningen enligt martyrprincipen.

Men jag framhärdar. Både förre finansministern Bo Ringholm och självaste kungen har blivit tårtade. Då var det inte så mycket diskussion.

Tårta står för kärlek, värme, humor, samvaro och glädje. Ju fler tårtor desto färre bilbomber. Terrorister och våldsverkare äter sällan tårta. På en mätt mage vilar ett muntert huvud, som min faster brukar säga.

Ord, talade och skrivna, har en mycket större laddning än tårta. Tårta är ett budskap som inte kan missförstås. Tårta är mjukt. Tårta är gott.

Att som medborgare få dra en tårta i ansiktet på mig, om jag var en inflytelserik politiker, är en rättighet och ett nöje jag inte skulle vilja förneka mina väljare och antagonister. Då skulle vi kunna skratta gott, efteråt. Och jag skulle dessutom förstå budskapet. Sannolikt skulle det vara billigare för samhället i det långa loppet.

Dessutom: hellre tårtad än den där bedrövliga morotskakan vi brukar få på socialnämndens fikapauser. Glada och muntra efter en lyckad tårtning skulle nämndens ledamöter och tjänstemän återgå sitt allvarliga värv kring samhällets olycksbarn.

Det är överlag för lite humor i debatten. Humor är inte samma sak som att vara ansvarslös. Man får faktiskt skämta om allt. Eller, man borde få det. Människan bör vara god och glad i hela sitt liv.

Tårta främjar denna livshållning.

Man ska kunna skratta år allt. I synnerhet åt sig själv.

Jag kan, till fromma för den lite mer stelbente typen, tänka mig ett sätt att undgå tårtning, att så att säga vara tifri: alla ska känna till regeln att om man sätter på sig en clownnäsa får man inte bli tårtad. Alla som bär en sådan under plenum alternativt intervjuer slipper tårtning.

Våld är inte bra. Tårta är bra. Jag ser inte tårtan som ett tecken på att överfallen på politiker ökar. Jag tror istället att fler tårtor i samhället skulle resultera i mindre våld och övergrepp. Alltså är det inte själva tårtandet som ska regleras utan snarare närheten och möjlig åtkomst till politiker.

Med facit hand: är vi på väg att uppnå en våldsfri värld? Nej. Är det kanske dags att ge tårtorna en chans? Ja. Makthavare ska inte ha rätt att förbjuda vad som helst. Medborgare måste ha rätt att visa sitt missnöje. Tårtning är okej, inte bilbomber.

Istället för diverse högtravande sånger, som kungssången och nationalsången, kunde vi sjunga: SOCKER, GRÄDDE…ni vet.

Jag är väl skadad av det gamla klassiska programmet.

Jag tror att vi skulle få ett mycket mer humant samhälle om vi liberaliserade tårtandet. Själv har jag blivit tårtad två gånger. En gång var det dessutom av en fake-tårta av raklödder. Det var fantastiskt båda gångerna.

Låt kampanjen börja nu! MER TÅRTA PÅ FOLKET! HALLÅ JIMMIE! VILL DU HA EN GUSTAV II ADOLF-BAKELSE I SYNEN! BESTYCKA REGALSKEPPET WASA MED TÅRTOR! RÄDDA EN VÄN – BLI KONDITOR!

Är man inte nöjd med mina argument i detta sammanhang förväntar jag mig inget mindre än en rejäl tårtning.

Och så säger man att jag är oseriös. Bah!

Bistånd, Demokrati och samhälle

Sierra Stars

8 november, 2013av adolphson1 kommentar

2003 spelades junior-VM i fotboll i Finland. En uppmärksammad sak var att stora delar av laget från Sierra Leone, kallat Sierra Stars, stannade och sökte asyl i Finland efter avslutad turnering.

Sierra Leone hade upplevt ett långt och mycket brutalt inbördeskrig och skapandet av ett slagkraftigt landslag var en del i landets framtidssatsning. Många av spelarna bar dock på minnen och upplevelser från det brutala kriget.

Egentligen är det kanske inte så konstigt att det gick som det gick.

Den som varit i Afrika vet hur stora skillnaderna mot Europa är. Och det finns ingen framtid i sikte på länge, åtminstone inte för den vanlige medborgaren. Det finns egentligen bara två vägar ur misären och mot en bättre framtid.

Att träffa, och leva med, en europé.

Att bli professionell idrottsutövare utanför Afrika.

Möjligen borde alltså någon kunnat förutse att det fanns en riskfaktor med på planet från Sierra Leone. Kanske kunde någon reflekterat lite över att tron på det egna landets framtid bleknar en smula hos en individ efter att personen på nära håll upplevt den monumentala rikedomen i Europa.

Om du bor i ett plåtskjul, på landet eller mitt i en storstad (det är egalt, antar jag), tillsammans med en familj och släkt bestående av 10-50 personer, där ingen har någon stadigvarande inkomst, i ett land präglat av ett brutalt och långvarigt krig, och så får du plötsligt leva två veckor mitt i paradiset.

Väljer du då, när de två veckorna är till ända, att snällt åka tillbaka till helvetet igen trots att du kanske tänker att du bättre kan hjälpa dig själv och dina nära genom att ta ett enda litet steg…åt ett annat håll.

Vi människor flyr naturligtvis från krig och elände. Det har vi alltid gjort. Det är en grundläggande biologisk betingelse.

Murarna runt Europa reser sig nu höga samtidigt som de också börjar vittra sönder lite här och där. Men ännu så länge går det, genom att sparka på en boll tillräckligt hårt, att ta sig in i det som Hitler kallade för Festung Europa.

Skillnaden mot andra världskriget är att murarna idag är av ekonomisk art. Men idéströmningen är densamma. De där, de andra, de som är olika, får inte komma hit. Men vi får gärna komma dit. Det är genom konsumtion, semester och export, vill vi ha kontakt.

Sierra Stars blev både hånade och bespottade hemma i Sierra Leone efter sitt avhopp. Men även de som faktiskt återvände fick i efterhand höra att de allt var bra korkade som kom tillbaka efter att ha haft den gyllene biljetten i sin hand.

Vi är alla olika.

De som stannade kvar fick en god framtid, materiellt sett. Enligt finländska sportjournalister har de också bidragit till fotbollens utveckling.

Jag själv har dragit en verklig vinstlott i tillvarons lotteri.

Jag är vit, man och jag är rikare än 90% av världens befolkning. Det är inget jag skäms för, men jag känner tacksamhet. Och så känner jag mig lite futtig som trots att jag är så oerhört privilegierad ibland längtar efter så banala saker som jag ibland gör.

Skuld kan jag känna ibland. Över att jag inte gör mer för andra av min stund på jorden. Jag som är så privilegierad borde kunna göra mer.

Jo, jag är engagerad politiskt, jobbar i skolan, är till och från engagerad i Liberala Kvinnor och Rädda Barnen. Men jag tonar också ner dessa engagemang när det kommer till mina egna barn.

Apropå perspektiv: hemma i Sverige diskuterar vi tårtning av Åkesson. Det är inget nytt med det. Självaste Winston Churchill fick både ägg och rutten frukt sig överöst i början av förra seklet.

Kulturministern och Åkesson kan tillsammans titta på Hela Sverige bakar och utbyta erfarenheter. Kanske kan de komma fram till att rätten att få kasta tårta är viktigare än rätten att förbjuda människor att göra det.

Åkesson borde i mina ögon leva som han lär och åka ut i världen och göra lite nytta istället för att ägna sin tid åt att sitta här hemma och försöka förbjuda människor.

Bättre att bjuda än förbjuda, så att säga

Det är ju det där med rösträtt. Och röstfel.

Lyssna gärna på dokumentären om fotbollslaget från Sierra Leone som blev finländskt.

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Spännande människor

Isaiah Berlin

28 oktober, 2013av adolphson

En återkommande diskussion inom liberalismen är hur man ska se på begreppet frihet.

Vad är det? Hur uppnår man det? Har alla individer, och ska de ha det, verkligen samma chans att uppnå frihet? Om så inte är fallet, och om vi tycker att det borde vara så, vems ansvar är det att se till att vi når dithän?

Samhället eller individen själv?

En av 1900-talets mer inflytelserika liberaler är Isaiah Berlin. För några inlägg sedan nämnde jag i en bisats att jag ser liberalism som en sann, eller verklig, vänsterrörelse. Det är ur det perspektivet jag tar upp Berlin.

Berlin laborerar i sina böcker med frihetsbegreppet. Det finns negativ och positiv frihet. Han definierar negativ frihet som ett tillstånd av avsaknad av hinder eller inblandning av personer som lägger sig i individens liv.

Positiv frihet är däremot förknippat med individens kontroll över sitt liv och möjligheter att själv göra val och fatta beslut om sin egen framtid.

Trots att Berlin ansåg att båda formerna av frihet fungerade så har vi människor genom historien utsatt den positiva friheten för politiskt maktmissbruk. Det är genom att kontrollera den som makthavare lättare kan kontrollera människor.

Frihet är inte samma sak som lydnad.

Den positiva friheten blev mycket användbar när de politiska ideologierna etablerade sig under 1800-talet. Grupper och individer som ville bryta sig ur påtvingade maktstrukturer i såväl Europa som på andra ställen kunde, med USA och franska revolutionen i färskt minne, använda den positiva friheten som ledstjärna för sin framtida dröm.

Och så kliver farbror Kalle in i bilden med kommunismens idé om kollektiv förnuftsbaserad makt över framtiden. Alltså: staten ger frihet för alla. Därför blir staten människans mål.

Berlin menar att kommunismen (på samma sätt som fascismen antar jag) är ett tydligt exempel på kollektiv kontroll. Priset för positiv frihet är för högt. Berlin tycker därför att negativ frihet är en säkrare, och mer liberal i ordets egentliga mening, väg till frihet.

Socialliberalism.

Det finns flera som resonerar så här. Både före och efter Berlin. Lärofadern, John Stuart Mill, exempelvis, har argumenterat för att man måste hålla isär begreppen frihet och tvång. Alltså är även tvång för att uppnå frihet, enligt principen ändamålet helgar medlen, förkastligt.

Här kan jag se nyliberalerna gå igång. Allt ska vara fritt! Världen ligger vid våra fötter! Men så ser det ju inte ut. Negativ frihet innebär att vi ska avlägsna hinder, myndigheter och personer som inskränker individens liv.

Då måste vi lagstifta till förmån för utsatta grupper. Kvinnor måste gå säkra från våld och övergrepp. Familjepolitiken måste vara rättvist utformad mellan föräldrar, invandrare, homosexuella och romer måste också ha en möjlighet att uppnå negativ frihet.

Det kan uppfattas som ingrepp i den redan etablerades liv. Men deras förlust, uppfattad som negativ, är många andras vinst. Nettot för mänskligheten blir därför positivt utan att ingreppen blir allt för stora för den som redan är fri.

Det är en balansgång. Och en svår sådan.

Kommunism och fascism är ytterligheter av hur en viss grupp uppfattar begreppet positiv frihet. Ingreppet i enskildas liv blir många gånger större, samt med bestående resultat, under dessa ideologiers framfart.

Det är därför jag ser liberalismen som en verklig frihets- OCH vänsterrörelse.

Tillsvidare får vi väl enas om begreppet socialliberalism.

Vad är ett bra liv? Hur ser din möjlighetshorisont ut? Detta är saker som är svåra att förhålla sig till. Risken är att din horisont blir en en självuppfyllande profetia. Där någonstans, tror jag man hittar fröet till verklig frihet.

Detta är liberalismens skäl. Detta är liberalismens själ. Detta är skillnaden mellan socialism, konservatism och andra former av prefix till liberalismen.

Detta är också den ideologiska grunden till varför jag inte gillar politiska block i stil med Alliansen eller Rödgrönt. Bagaget i Alliansen försvårar möjligheterna att uppå den negativa friheten. Det är negativt.

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Prekariatet

22 oktober, 2013av adolphson2 kommentarer

En term som förekommit nu och då är Prekariatet. Jag hörde det för första gången på Spanarna. Begreppet har lanserats i en bok av forskaren Guy Standing.

Prekär betyder mycket bekymmersam.

Man avser med begreppet den växande skara människor runt om i världen som lever under osäkra anställningsvillkor, dåligt betalda arbeten och som därmed lätt hamnar utanför samhället utan att kunna hoppas på någon ljusning.

Partierna (i Sverige) diskuterar lägre trösklar och flexibilitet på arbetsmarknaden för att öka sysselsättningen. Prekariatet nås inte av detta. De lever i skymundan och mår ofta mycket dåligt.

Kraven på specialisering och detaljrikedom på arbetsmarknaden gör det svårt för dessa människor att slå sig in någonstans. Som grupp kan de inte heller verka eftersom de står utanför systemet.

Otrygga och arga människor gillar högerpopulism, alltså partier som också verkar stå utanför etablissemanget och dessutom angripa det, varför dessa partier växer i Sverige och Europa.

Flyktingar, om de överlever färden till Europa, hamnar ofta i detta utanförskap. Eftersom de, tillsammans med andra som, inte riktigt ryms inom högerpopulismen borde en politisk fundering kretsa kring var dessa människor kanaliserar sin frustration.

Kunde vi ta vara på dem, samt andra som flyr till SD, här i Sverige skulle vi kunna få en ny injektion i vår stela blockpolitik. Vi skulle kunna ta ut en ny riktning inom och utanför våra ideologier,

Trygghet. Välfärd. Vänskap. Utveckling.

Jag lyssnade idag på radion. En kvinna hade förlorat tre av fyra döttrar i ännu en båtkatastrof på vägen från Syrien. Hon ljög för sina barn när de, medan de desperat klamrade sig fast i henne, skrek oroliga frågor om vad som hänt med de systrar som försvunnit i det svarta vattnet.

En dotter överlevde till slut.

Jag grät och grät. Kanske för att jag utan svårighet kunde se mig själv i denna fasansfulla situation. Jag kunde leva mig in i moderns känslor. Jag var tvungen att stanna bilen och gå ur den ett tag.

Det kunde inte kvinnan på radion göra, hon som förlorat tre av sina fyra barn på det mest hjärtskärande vis. Inte ens om hon ägt någon bil.

För hon satt i ett häkte i Egypten anklagad för att ha brutit mot lagen genom att illegalt ta sin in i landet.

Och så jag. Vad gör jag? Jo, jag satsar mitt engagemang på privata saker och en lokal politiker-karriär. Det är ju för patetiskt.

Jag undviker speglar idag.

Läser man Guy Standings bok Prekariatet. Den nya farliga klassen (övers: Joel Nordqvist; Daidalos) får man en intressant upplevelse kring vad arbetslösa ungdomar, människor som är tvungna att försörja sig på flera olika jobb, bärplockare som inte får ut sin lön och flyktingar som flyr kriget och medelhavet, har gemensamt.

Enligt Standing tillhör de alla prekariatet som är en ny global klass. Denna klass präglas av utanförskap och otrygghet skapat av allt för stort inflytande av marknaden i våra liv.

Jaha, tänker måhända delar av mina partikamrater, och anar argan vänster-list. Men riktigt så enkelt är det inte. Ämnet berör.

Tillfälliga jobb och projektanställningar föder en osäker försörjning – om du inte har rätt ingångsläge. Det politiska systemet skapar ytterligare osäkerhet genom att vilja ha en arbetsmarknad som ser ut så.

Anställning och yrkestrygghet är bra av många skäl, men inte alltid ett självändamål.

De flesta inom prekariatet är ungdomar, invandrare och andra utsatta grupper. Standing menar att det kan röra sig om så många som 25% av den vuxna befolkningen i världen.

Problemet är att all frihet och flexibilitet har ett pris. Många kan förvisso arbeta hemma eller lätt byta jobb. Det funkar rätt bra för 80% av befolkningen. Men för den resterande delen, låt oss generalisera lite, ungdomar och invandrare, skapas en stor frustration och besvikelse.

De inom denna grupp ska slåss, konkurrera, om fåtaliga arbeten. De har till sist inte mycket mer att komma med än sitt människovärde som insats när de slåss om smulorna från den rike mannens bord.

Och vi, de resterande 80% tar avstånd, bygger murar till försvar. Och vi röstar inom var sitt block. Om det är rödgrönt eller Alliansen spelar ingen roll för båda sidorna för i stort sätt samma politik.

För de som tillhör Prekariatet spelar det ingen som helst roll om (M) eller (S) styr. Skillanderna mellan partierna handlar om retorik. Prekariatet förlorar snart all tilltro till staten och det politiska systemet. Detta förenar människorna där.

Sedan vidmakthåller de själva sin samhällsposition. Självförakt och självdestruktivitet är vanligt. Precis som att det är vanligt att misshandlade kvinnor tror att det är deras eget fel att de blir slagna av sin man så tar Prekariatets medlemmar på sig skulden för något som i själva verket är ett strukturellt och, hävdar Standing, politiskt konstruerat problem.

Inom Prekariatet hittar man schablonbilderna: mopedburen ungdom, invandrare som bortskämda bidragstagare, knarkare och gatflickor som själva har valt sin plats. Dessa går naturligtvis inte att anställa med alla sina personliga brister och anpassningssvårigheter.

Frågan är vad som händer med denna grupp. Det kanske beror lite på var man är, rent geografiskt. Man kan iallafall inte tala om Prekariatet på samma sätt som man gjorde om arbetarklassen för 100 år sedan.

Bland annat eftersom denna grupptillhörighet, till skillnad från arbetarklassen, är skambelagd och föraktad. Ingen stolthet där inte. För man åstadkommer ju ingenting.

Har man inget att komma med i en konkurrensutsatt värld blir det svårt att förverkliga sig själv.

En parallell som kan dras är till demokratins fall i delar av Europa under 1930-talet. Vem vet vad en mörk framtid kan göra för en förlorad generation. I Tyskland resulterade det i Hitler.

Om man inte kritiskt reflekterar över sin situation riskerar man i större grad att köpa populisters eller sektledares budskap med enkla, generaliserande förklaringar eller utpekanden om vissa gruppers utmärkande drag.

Om man inte får samma chans till/i skolan att skaffa sig intellektuella verktyg att kritiskt ifrågasätta…ja. Det hänger liksom ihop.

Här är Standing skrämmande tydlig: vi står inför en framväxande klass av människor som saknar riktning och ideologisk hemvist, och hur politiker väljer att kanalisera deras oro kommer att bli avgörande för demokratins framtid.

Han uppmanar oss att reagera och han riktar sig till alla oss som står bredvid och ser prekariatets belägenhet.

Jag känner mig träffad av Standings påstående att det finns goda skäl för oss som inte själva befinner oss i Prekariatet att intressera oss: Ett skäl är att man själv kan hamna i samma situation, eller få se sina barn eller vänner göra det. Ett annat är att den rädsla och frustration som följer av utebliven trygghet kan få den här gruppen att angripa dem som upplevs ha orsakat tillståndet.

Jag håller inte alltid med om beskrivningarna, eller om åtgärderna, men jag känner mig som sagt träffad. Jag tillhör ju de 10% av världens rikaste med en årsinkomst på över 200 000 kr.

Blygsamt, men ändå: så mycket. Och nog går man ibland och drömmer om högsta vinsten och hoppas på att få en plats i kommunfullmäktige. Herregud, vad futtigt.

Jag avslutar med ett resonemang från SvD:s diskussion om boken.

Det mest radikala förslaget i boken handlar om hur man kan förändra arbetets roll i samhället. Människor jobbar i dag mer än någonsin. För projektanställda handlar det om att jobba kvällar och helger för att hinna med den ökade arbetsbördan, och för arbetslösa handlar det om att söka jobb som inte finns. Standing ser paralleller till skämtet som cirkulerade bland arbetare i Sovjetunionen: ”De låtsas betala oss, och vi låtsas jobba”. I dag skulle skämtet kunna lyda: ”De låtsas skapa jobb, och vi låtsas söka jobben.”

Standing förordar en radikal omvändning i synen på vad som räknas som arbete. Att arbete inte går att reducera till lönearbete har kvinnor vetat sedan länge. Det finns nödvändiga sysselsättningar som utförs i det tysta, och genom att reducera arbete till lönearbete värdesätter man inte den tid som krävs för att upprätthålla samhällets andra offentliga och privata institutioner, såsom familjen, vänner, den lokala gemenskapen och samhället. Varför, frågar Standing, inte kalla det för arbete och bygga in det i vår yrkesidentitet?

—

Ja, inte vet jag. Någonstans kände jag, när jag åter satte mig bakom ratten, att det hänger ihop, på något sätt. Kanske var det därför jag rotade fram mina gamla anteckningar om Guy Standing och hans bok.

Demokrati och samhälle, Mat och dryck

Arabia Felix

4 oktober, 201310 oktober, 2024av adolphson5 kommentarer

I Wikipedia står det att läsa:

Under mitten av 1800-talet startades Sveriges och världens första alkoholmonopol i Falun, ”i sedlighetens intresse”. All alkoholförsäljning i staden reglerades och skulle ske ansvarsfullt. År 1860 blev det olagligt att sälja alkoholdrycker till personer under 18 år och tillverkningsförordningen förbjuder husbehovsbränningen.

Jag funderar. Varför just i Falun? Som vanligt beror det på gruvan och i det här fallet företagets, världens äldsta företag, Magasinsverksamhet. Under tidigare århundraden kunde arbetaren istället för lön hämta ut förnödenheter, mat, kläder och…sprit, ur bolagets eget magasin. Detta naturasystem var inte bra ur mänsklig synpunkt. Bland annat beroende på att arbetaren lätt hamnade i skuld och därigenom blev ofri. Inte minst alkoholen spelade in därvidlag.

Jag kommer för övrigt ihåg när jag följde med mina föräldrar till det gamla systemet i Falun, det som idag är ett hotell. Där inne stod man i kö och beställde över disk fjärran från självplock och lördagsöppet.

Det är än idag omstritt hur vi ska utforma alkohollagstiftningen. Ska EU fortsätta det undantag de nordiska länderna åtnjuter? Hoppas! Å ena sidan betonas individens frihet och ansvar, å andra sidan samhällets ansvar. Tillgång ger efterfrågan. Ökad tillgänglighet ger ökad konsumtion och i förlängningen av det utslagning bland dem som inte klarar hanteringen.

Sedan kan man ju fundera över vad som är ett bruk och vad som är ett missbruk.

Är det egentligen inte rätt logiskt? Har staten högre kostnader för ett bruk respektive missbruk har staten också rätt att reglera förekomsten. Om man nu inte vill minimera statens inflytande till nattväktarvarianten. (Alltså från sprit till T-party. Vidare till Tsprit-party vill jag emellertid inte.) Kanske ska vi ge upp helt och dela ut sprutor till heroinister eller bygga egna motorvägar för rattfyllerister. Nej, man får aldrig ge upp. Sedan finns ju, för oss liberaler, och andra, den gamle John Stuart Mill där i bakgrunden. Lärofadern menar att en människas missbruk eller bruk helt och fullt är vederbörandes eget ansvar och därför inte är att ingripa i. Om, och detta är viktigt, personen ändå sköter sina plikter trots sin last. En alkoholiserad yrkesperson, kompis, anhörig, som är briljant är bättre än en nykter inkompetent dito. Eller?

Hur avgör man när någon inte sköter sina plikter? Och kan en stat ha individuell lagstiftning, en för skötsamma och en för missbrukare? Kanske en tredje för brukare? Nej. Vi är lika inför lagen. Det är en demokratisk grund. Jag tror inte man kan bygga ett samhälle på sådana villkor. Jag tror att man måste enas om vissa grundläggande regleringar inom vilka vi är fria att utöva vår individualitet.

Jag gillar Systembolaget. De har kunnig personal och brett utbud. Ändå, motsägelsefullt nog, köper jag också vin från ett tyskt företag som kör hem en låda till min dörr när jag så önskar. Företaget ifråga har ett annat utbud än systembolaget. Utan att gå in på min vinsmak ytterligare kan jag säga att jag är glad för detta komplement och tror dessutom att konkurrensen gör att systemet blir ännu bättre. Jag skulle trots det inte vilja avreglera marknaden helt. Det skulle inte gynna den. Sämre och ett mer slätstruket utbud. Mycket tetra, kanske.

ICA med flera klarar sig nog ändå.

Som vanligt tänker jag att man bör fundera över vad ökad tillgänglighet, avreglering, i förlängningen leder till. Ökad tillgänglighet, enligt snabbköpsprincipen, på vapen och droger har ett framtida socialt pris.

Romarna kallade arabiska halvön för Arabia Felix, alltså Lyckliga Arabien. Detta eftersom de tyckte att landet var rikt på myrra, rökelse och vete. Ett välmående land, helt enkelt. Men vid närmare granskning hittade de samma typ av problem som de själva hade hemma i Rom.

Med andra ord: Gräset är inte grönare på andra sidan. Vare sig för Bob Marley, Vin & Sprit-bolaget, mig och mina grannar som håller på att anlägga trädgård eller i den antika världen.