Kategori: Demokrati och samhälle

Demokrati och samhälle, Politik

Liberal 10/9

av adolphson

Om man utgår från att liberalismens grundläggande uppgift är att bevaka individens, den enskilda människans, frihet och möjligheter att kunna och vilja, påstår jag att Sverige styrts mer eller mindre efter dessa principer sedan den moderna demokratins genombrott.

Visst, med lite variation i regeringarnas sammansättning. Men ändå.

Långsamt har utvecklingen gått mot att öka individens möjligheter men också mot att kräva något tillbaka av individen i ansvar gentemot staten och medborgarna. Jag är folkpartist därför att jag anser att detta parti bäst tillvaratar denna variant av liberalism.

Det som kallas socialliberalism.

Det är trångt i det hörn på discot där de coola killarna och tjejerna hänger. Det är numera många som vill beklä sig i gamla liberala finkläder som gynnsamt företagarklimat, fri rörlighet inom Europa eller var och ens rätt till sin sexuella läggning.

Det gäller därför för oss riktiga liberaler att identifiera nya kärnfrågor samtidigt som vi hela tiden måste vara på vår vakt och återerövra det redan självklara: som att var och en får tro på vilken Gud man vill eller försvara den fria aborträtten vilken just nu tycks vara under angrepp i både Europa och USA.

Bengt Westerberg sa en gång att det krävs ibland hårda nypor för att skapa ett mjukare samhälle. Det var väl i samband med lanserandet av obligatorisk pappamånad 1994.

Betänker man andra saker som i dag betraktas som självklart, exempelvis införandet av lika allmän rösträtt eller avkriminaliserandet av homosexualitet, är jag beredd att hålla med Westerberg.

Samtidigt är det viktigt att fundera lite över vad som händer om vi skjuter fram gränserna allt för långt i vår frihetsiver. Vilken konsekvens får en avreglerad vapenlagstiftning? Eller fri jakt på val? Vad innebär en drogliberalisering för människor och samhälle på exempelvis trettio års sikt?

Det är viktigt att vara tydlig med skillnader mellan olika idégrunder. Vad innebär ett konservativt, liberalt respektive vänsterradikalt synsätt i aktuell fråga?

Vi kan ta ett aktuellt ämne: terrorism. Vad kostar FRA? Vilket pris är jag villig att betala för att vara fri från övervakning? I USA har man på en del håll en rätt fri lagstiftning gällande vapeninnehav.  Det hänger ihop med hur landet en gång bildades och var och ens rätt att försvara sig.

I skrivande stund har jag inget belägg för detta men jag tror att det finns ett samband mellan våldets art i ett samhälle kopplat till tillgängligheten på vapen och droger. Våldet har fått till följd att man på en del håll satt upp övervakningskameror och metalldetektorer här och var, exempelvis i skolor.

Mot den bakgrunden blir det lite snett att bara diskutera själva övervakningskamerans förekomst, tycker jag. Väljer jag att vara fri från myndigheter (vem övervakar övervakarna och allt det där)  eller fri från våld och övergrepp?

Efter 9/11 blev USA mer av en övervakningsstat, en rädd nation, en aggressiv nation, som pucklade på egna medborgare och andra länder i den påstådda jakten på fred och frihet. Fortfarande brottas nationen med gigantiska budgetunderskott bland annat som följd av dessa aktiviteter.

Det kanske är tidigt att säga, men det verkar som om Norge gått en annan väg efter terrordådet förra sommaren. Man följer sina demokratiska principer i hanteringen av förövaren och stiftar inte nya speciallagar, eller specialfängelser, att hantera en unik situation.

Man säger sig vilja möta detta med mer öppenhet men aldrig med naivitet.

Vad blir konsekvensen för samhället och medborgarna på trettio års sikt i dessa båda länder? Och för omvärlden? Norrmännen verkar kämpa vidare på en socialliberal väg framåt.

Amerikanerna brottas alltså fortfarande med arvet från det stora terrordådet för elva år sedan och det är inte omöjligt att de väljer en mer konservativ president i november.

Vore jag tvungen att flytta blev det hellre till Norge än till USA.

Demokrati och samhälle, Retorik

Drant och Schlonk

av adolphson3 kommentarer till Drant och Schlonk

Redigerad 2024-07-20

Kläder och identitet.

På en del håll här i Dalarna finns fortfarande uppfattningen att folkdräkten har man på sig hemma i byn. Annars är man att betrakta som ”drant” vilket ungefär betyder sommargäst från företrädelsevis Stockholm som tycker det är fint med folkdräkt och därför gärna på midsommarafton sätter på sig en från en trakt vederbörande inte har någon, eller påfallande vag, anknytning till. 

På västkusten kallar man fenomenet för ”Schlonk” men då avses mer generellt sommargäster. De är oftast iklädda badkläder.

”Koksfolk” är svärdsjöbornas benämning på människor som går i kyrkan på en vigsel utan att vara bjudna på festen efteråt.

Jag har en Faludräkt. Eller mer korrekt: Stora Kopparbergsdräkt. Upplysningsvis meddelas härmed att det inte är Stora Kopparberg man sjunger om i Köppebävisan. Min dräkt betyder mycket för mig. Dels eftersom jag är född, uppvuxen och bor i den trakt vars dräkt jag bär och dels eftersom salig mor sydde delar av den men sedan gjorde hennes sjukdom att hon inte kunde fullfölja arbetet. Ett fullblodsproffs från Norge sydde istället klar den. Både den manliga och kvinnliga varianten är mycket vackra.

En gång i Uppsala hade jag tillfälle att tala med en lärdomsgigant. Att vara professor i nytestamentlig exegetik tillika reservofficer bådar kanske inte för ett helt liberalt synsätt på livet. Ung, naiv och fördomsfri (nåja) stegade jag raskt fram i min nya stiliga dräkt. Vad tyckte han, lärdomsgiganten, som själv hade rötter i Bjursås? Den annars så hedervärde och vänlige mannen förvånade mig. Han krökte på läpparna och lät förstå att den som gått den lärda vägen ska inte klä ner sig i allmogedräkt. 

Jag slogs av det uppenbara: vi var av olika generationer. Jag ville dock inte tolka det han sa rakt av som uppenbart människoförakt. Han hade gjort en sorts resa, liksom jag själv. Åtminstone hade vi det i hans ögon. Vi hade nämligen givits en gyllene möjlighet att studera vid universitetet, vi båda, vilket inte var alla givet i hans generation. Detta är viktigt och därför skulle vi inte på något sätt stå kvar med fötterna i dalamyllan. Med synen på utbildnings vikt och tyngd kan jag sympatisera. Men från en annan horisont.

Han avslutade samtalet med ett påpekande att det var synd och skam att dagens studenter inte läste Karlfeldt längre, varpå han lämnade mig. Det yttrandet var svårare att förstå. Min kille heter Tranströmer: Under vårt förtrollande minspel väntar alltid kraniet. Det kommer en dag när de levande och döda byter plats).

Jag vill även visa den bild, ovan, jag fick inramad i gåva av brudparet. Bilden fångar det ögonblick jag försäkrar brudgummen att jag verkligen har ringen i tryggt förvar. Även Jobs-Mia och hennes tärna är involverade i något sista bestyr innan vigselakten. Det inramade fotot hänger därhemma strax under det likaledes inramade examensbeviset från franska vinakademins vinprovarkurs vilken jag inte utan beröm genomgått.

Tradition och sedvänja är bra ting så länge dessa inte är något exklusivt. Alla ska ha samma villkor att leva sitt liv, tänka sina tankar och framföra sina åsikter så länge det inte kränker någon annan.

Men nog kan det vara bra att leva sig in i hur någon annan har det ibland. Att kliva ur sin trygghetszon, lite. Det är så vi växer och utvecklas. Alla kan växa. Såväl Muhammed, Jimmie som jag själv.

 Viktor bär sin dräkt på Styrsö på midsommar. Oaktat att han genom sin uppenbarelse sammanfattar begreppen drant och schlonk använder han andra attribut för att uttrycka sin identitet.

Demokrati och samhälle, Historia

Arte et Marte

av adolphson
Detta är latin och betyder ungefär ”genom fredliga och krigiska dåd”.
Vad jag förstår är detta även den svenska adelns valspråk och devisen pryder Riddarhuset i Stockholm. En tidig morgon, medan jag väntade på att en utbildning i partikansliet skulle ta sin början, smet jag in och letade rätt på en bänk i riddarhusets trädgård.
Där jag slog mig ner för att i godan ro, med Albinoni i lurarna, begrunda den vackra byggnaden.Ensam i rikets huvudstads absoluta centrum är man inte ofta.

Man kan datera den svenska adeln från beslutet som togs på Alsnö i Mälaren 1280, vilket innebar att alla som kunde beväpna sig för att till häst (det där med hästen var viktigt) strida för kungen slapp betala skatt, till 1866 års riksdagsbeslut vilket förpassade adeln till att bli en (relativt) opolitisk förening.

Sin höjdpunkt nådde samhällsklassen under 1600-talet tack vare århundradets alla krig. Den berömde upptäckaren Sven Hedin blev 1902 den siste att adlas i Sverige.

Länge var rikets högsta ämbeten förbehållna adeln. Lite på samma sätt som det fortfarande är i exempelvis Saudiarabien. Man undrar förresten lite över vilka fredliga dåd som avses i citatet. Carl von Linné åstadkom en hel del men adlad blev han tack vare sina insatser. Han åstadkom dem inte på grund av att han redan var adelsman. Ja, ni fattar. Frågan kvarstår.

Den senaste större nyheten om den svenska adeln (förutom att de sista symboliska privilegierna avskaffades så sent som 2003) var Björn av af Kleens bok Jorden de ärvde. Den handlar om den svenska fideikomiss-lagstiftningen. Den är tydligen är unik i Europa.

Fideikomiss innebär att vissa, jag tror det rör sig om ett tjugotal, adelsfamiljer vid arvsskiften slipper fördela mark och egendomar bland barnen, vilket annars är det normala tillvägagångssättet. Äldste sonen ärver istället allt.

Anledningen är att dessa gamla familjer, av kulturhistoriska skäl antar jag, ska kunna behålla sin mark och sina säterier intakta. Totalt sett handlar det om en yta ungefär lika stor som Gotland. Antalet säterier och gårdar som omfattas har jag ingen aning om.

Döttrarna får självfallet inget. För de är ju tjejer. Kvinnor äger förövrigt inte rösträtt vid riddarhusets möten. Lite på samma sätt som det fortfarande är i exempelvis Saudiarabien.

Lillebrorsan får inget han heller. Han ärver istället (liksom döttrarna) pengar, en titel och ett fint namn. Detta tillstånd brukar man kalla, om man är man, att vara ”greve utan hus”. En (relativt) känd och på andra områden (relativt) framgångsrik sådan är Ian Wachtmeister.

Det märkliga är att denna undantagslagstiftning tillämpats av vänsterstödda socialdemokratiska regeringar i decennier. Liksom de gånger Sverige haft borgerliga regeringar. Jag måste nog, om inte annat av ren nyfikenhet, sätta mig in hur man motiverar detta undantag i lagstiftningen.

Ett exempel ur boken handlar om att bland adelsbarnen vid lördagsgodisutdelnigen får den äldste sonen fördela godiset till sina syskon. Alltid fanns det färre godispåsar än antalet barn. För världen är ju orättvis.

Tanken är att de unga ädlingarna ska lära sig samarbeta. De yngre måste förstå att storebror bestämmer, storebror ska i sin tur lära sig att det är bättre att vara rättvis och generös mot sina yngre syskon. Men han behöver inte, om han inte vill.

Samarbete är tydligen i adelns värld bättre än konkurrens. Kanske är det där kopplingen till socialdemokratin ligger? Fruktar adeln liberaler mer än socialister? Det borde de, som jag ser det. Bäva månde ädlingar för liberalernas fredliga dåd.

—

Jag och en kamrat funderade en gång vilken människogeneration som haft det tuffast i historien. Det var väl inte alltid så kul att vara slav under antiken. Eller att under Digerdöden stå inför en farsot utan bot och utan slut. Eller att uppleva världskrig och förintelseläger. Min föräldrageneration, och delvis jag själv, växte upp under hot om ett tredje världskrig med kärnvapenförintelse som insats.

Idag oroar många sig för vår miljö.

Det var någon brittisk historiker som räknat ut att medelklassen på medeltiden, jag tror det rörde sig om engelsk stadsmiljö, hade det bättre än dagens. Exakt hur man mätt detta vet jag inte men jag tror det rörde sig om sådana saker som att ha mat för dagen, arbete, tillgång till bostad och god hälsa. Basala trygghetsvärden, alltså.

När allt detta var tillgodosett hade man, i en engelsk medeltida stad, ändå pengar över att spendera på olika typer av nöjen och förströelser. Och tydligen i högre utsträckning än dagens engelska medelklass. Fast man blir ju tokig om man ska hålla på så här. Jag gör som vanligt, jag plockar fram den störste och lindrar sinnet.

—

Det finns mycket skrivet om ”vår” adel. Är någon intresserad på riktigt rekommenderas Peter Englunds doktorsavhandling Det hotade huset. För att vara en avhandling är den riktigt bra.
Demokrati och samhälle, Livsåskådning

Lycka till!

av adolphson

Idag återfinns en debattartikel av undertecknad i Dalarnas Tidningar. Det är många som blir arga när man diskuterar Islam. 

Läs på lite mer…jag blir lite frestad att upplysa vissa i kommentarsfältet om att jag studerat världens religioner i ett och ett halvt år på teologiska fakulteten, Uppsala Universitet. Bland annat för storheter som  Mattias Gardell. 

Något säger mig att sådant inte imponerar på den typiske personen som återfinns i kommentarsfältet i anslutning till artikeln. Egentligen har jag inte så mycket mer att säga än det som står där: Inga övergrepp i religionens namn är okej, men alla måste få samma chans. 

—

I statens regi är innebörden av politikerns respektive tjänstemannens ansvar tydligt. Inte alltid så inom kommunens ram. I många kommuner är de politiker som är satta att sköta relativt stora förvaltningar dåligt insatta i verksamheten.

Om medborgarna i större utsträckning var medvetna om tillståndet som på sina håll och områden råder skulle de sannolikt oroas. Hur kommer man till rätta med detta problem?
 
Det är inte populärt att som tjänsteman ”läcka” information om sakernas tillstånd. Det ses som illojalt och kan leda till avsked. På många andra håll i världen ses däremot transparens som ett fullständigt naturligt inslag i samhällsdebatten och demokratin.
I en demokrati är det medborgarna som är styrelsen vilka det är tjänstemännens plikt att upplysa kring omständigheter. Oftast är det enklaste sättet att informera media som i Sverige har en relativt stark, och hyfsat obunden, ställning.
Man kan fundera lite över terminologin också.Vilket av följande är den bästa beskrivningen av en alkoholist som behöver hjälp med boende och behandling: klient, kund, brukare eller missbrukare?
Det mest väsentliga torde vara att se till att vederbörande att får hjälp med att hantera alkoholen. Därefter kommer personens behov av hjälp att återerövra sina relationer och förtroende från nära och kära. Sedan kommer att erövra förtroende från samhälle och arbetsmarknad.
 
Detta är exempel på verksamheter där kompetensen hos kommunala politiker ibland är låg. Vilket är någon annans problem tills du själv behöver nyttja sjukvårdens eller kommunens tjänster på allvar. Hoppas du bor i rätt kommun.

 
Va?
 
Jo, jag sa: Lycka till!
 
—

Ett tydligt ansvar för mig som politiker är att stå upp för de ideal jag tror på. 

Oavsett om du är kristen, muslim eller ateist ska du ha samma möjlighet att utöva din religion.  Tro hör till den privata sfären, inte till den offentliga. Är du dessutom alkoholist har du rätt att söka hjälp oavsett bakgrund. 

Ett lagbrott, exempelvis ett kvinnofridsbrott, är ett brott oavsett vem förövaren är, vilken Gud vederbörande tror på eller huruvida gärningsmannen är full eller nykter. 

Låt oss hålla oss till sakfrågan. 

De som röstar på mig i valet 2014 röstar för ett tydligt socialliberalt perspektiv. 
Min strävan är att alla ska ha samma grundläggande möjligheter och skyldigheter i samhället oavsett kön, ideologisk eller religiös övertygelse,  bakgrund eller ursprung samt sexuell läggning. 

Delar man inte dessa övertygelser är man i en demokrati fri att rösta på någon annan. 

Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Retorik

Härskartekniker

av adolphson

Jag är en tillräckligt självsäker person att stå upp emot småpåvar. Människor, oftast (men inte alltid) män, har ibland en tendens att medvetet eller omedvetet använda sig av olika härskartekniker i det offentliga och privata livet.

Några enkla exempel på härskartekniker är att osynliggöra individer i en grupp (vända dem ryggen, ignorera det de säger, bara tilltala vissa utvalda etcetera). I politikens värld har jag upplevt att vid en snabb diskussion i en paus så släpps man inte in i cirkeln. Och så tas beslutet.

Det bekommer inte mig så mycket när jag drabbats personligen men jag försöker tänka på att inte själv omedvetet göra så. En yrkesskada kanske.

Jag var alldeles nyligen med om ett möte där personen som samtalade med mig och Den Änglaljuva enbart sökte min blick för bekräftelse. Jag tystnade och till sist insåg han att det var hon som var tuppen på dynghögen bland oss tre. På grund av sin sakkunskap och kompetens.

—

Allt våld har en mening eller förklaring, det meningslösa våldet finns inte, säger psykologen Per Isdal. 

Det är skillnad på att utöva makt och våld. Retorik kan som bekant användas till båda. Jag kan för det mesta styra situationen i klassrummet genom olika röstlägen. I den politiska talarstolen (på kommunal nivå) gäller någon sorts enkel tvärtom-princip.

Om din politiska motståndare rivit ner skrattsalvor från auditoriet var då själv överdrivet allvarlig, seriös och antyd att föregående talare inte förstått allvaret i frågan. Är vederbörande istället en grå sakkunnig typ bryter du den stämningen genom att vara lättsam, uppsluppen och rolig.

Det här är naturligtvis inget jag själv praktiserar, men jag känner till att man KAN praktisera det hela. (Nu hycklar jag, igen. Eller moraliserar, jaha då!)

Att vara våldsutövare utan att veta om det är inte helt ovanligt. Höjer man rösten eller slår man näven i bordet utövar man faktiskt en sorts våld eftersom du då använder andra medel än förutsättningslös diskussion.

Nu säger jag inte att alla sitter och bråkar med sin bästa samtalston, naturligtvis. Det svåra är dock att välja icke kränkande alternativ vid bråk.

För den som utövar verkligt våld handlar det istället om att finna alternativ till själva våldet. Och då måste man erkänna för sig själv att man är våldsam, vilket är svårt.

Sharafs Hjältar är ett känt exempel på framgångsrikt arbete mot våld. Det är unga män, bröder och andra manliga släktingar, som i så kallade hederskulturer (det hela har inget med heder att göra alls) bryter mot mönstret och går emot strömmen.

De uppmuntrar sina systrar att leva ett fritt liv i fråga om livsstil och pojkvänner. De vägrar spionera på sina syskon för föräldrarnas räkning.

Klädsel är rätt viktigt i det offentliga rummet. Min kusin Maria som vistats i manliga bolagsstyrelser i hela sitt liv har anpassat sin yrkesklädsel till detta. Det blir omöjligt annars, säger hon.

En annan kvinna jag känner säger att hon i yrket har lättare att bli lyssnad på i högklackat (längd) och en strikt elegant klädsel än i en mer ogenomtänkt outfit.

Klacklarna undantaget gäller detta även män, självfallet. (Men vem vet vad framtiden för med sig).

En av de äldsta, och därmed klassiska, härskarteknikerna, är romarnas Divide et Empera, söndra (eller skilj åt) och härska. Genom att dela upp det större sammanhanget i mindre delar kan man genom att kontrollera dessa mindre delar också kontrollera helheten.

Man lät exempelvis judarna bråka inbördes om vem som under Pilatus skulle vara den högste judiske ledaren. Så länge de olika judiska grupperna bråkade inbördes om detta var kejsarens position ohotad och skatt fortsatte strömma in till Rom.

Ibland stödde romarna den ena sidan, ibland den andra, så länge ingen av sidorna blev för stark. Eller enades.Taktiken fungerar även som krigsmetod, genom att förhindra att de genermanska stammarna att slå sig ihop kunde Rom besegra dem en efter en.

Genom lite mod, kunskap integritet kan man lära sig att se igenom dessa mönster och reagera mot dem. Det är inte alltid lätt men jag tror att man mår och lyckas bättre, i såväl det privata som offentliga livet och oavsett målsättning, om man istället för att agera offer kan och vill stå upp för sig själv.

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Bosie

av adolphson2 kommentarer till Bosie

Välkänd är den tragiska historien om relationen mellan Oscar Wilde, en av vår kulturs stora författare, och den för samtiden välkände lord Alfred Douglas (Bosie).

När förhållandet blev känt anklagade lordens far Wilde för sodomi och han dömdes i mitten av 1890-talet till maxstraffet: två års straffarbete. Eländet var inte över. Domen ledde i det viktorianska England till att Wildes rykte förstördes.

Han försattes i konkurs på grund av de höga rättegångskostnaderna. Det hela anses allmänt ha förkortat författarens liv och självfallet påverkat hans författargärning. Wilde dog föraktad och i misär.

Bosie ägnade resten av sitt liv att söka upprättelse. Rentvådd blev han aldrig trots flera resningar i målet. Han gick ur tiden 1945 som en bitter enstöring.
Säkert hade såväl samtidens syn på honom som hans eftermäle varit mildare om han delat sin älskades öde. Bosie gick istället från gayaktivist till aktiv homofob.
Tyngre bevisning i rättegångarna utgjordes av brev från Wilde till lorden, dessa finns bevarade och publicerade. Andra texter där Wilde gav sin syn lästes upp i de följande rättegångarna efter hans död.
Detta vände sympatierna från Bosie tillbaka tillbaka till Wilde, något som knappast var Bosies avsikt. Det var så dags.
Läs gärna om den sorgliga, men viktiga, historien här.
Nu är detta knappast första, eller sista, gången någon försöker dölja egen homosexualitet genom att i överdriven nitiskhet peka ut andra. Bosie skrev emellertid också egna dikter.
Paradoxalt nog har en av dessa blivit många homosexuellas rubrik, om man kan säga så. Framförallt frasen: Jag är den kärlek som inte vågar säga sitt namn är talande i sammanhanget.
Vad vill jag nu säga med detta?Kanske att vi bör vara försiktiga med hur vi ser på och hanterar normer i vår egen tid.

När vi upprörs av historien måste vi komma ihåg att liknande öden i olika sammanhang ständigt skett. Och sker i detta nu runt omkring oss.  Hur kan man vara mer uppmärksam på saker som framtiden kommer förfasas över när den ser tillbaka på oss som lever nu?

Eller att ett tydligt drag hos totalitära ideologier, från vänster till höger, är att dessa alltid vill lägga sig i människors kärleksliv och sexualitet. Alltså det mest personliga och inersta vi har: vårt känsloliv.
Strävan efter att vilja kontrollera det mest grundläggande mänskliga är också det mest otäcka hos dessa. Tar man sig den rätten är man kapabel att göra vad som helst mot människor.Sexualitet är personligt så länge det rör sig om frivilliga handlingar begångna av vuxna människor. Man kan säga mycket om ett samhälles lagar, konfession och samhällsdebatt utifrån dess sexualitet. Hur har vi det här hemma?

Jag avslutar med en länk till Bosies dikt.Och med en bild på den olycklige man som flydde samtidens hån och sin älskades vålnad.

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Badin

av adolphson
Badin, som han kom att kallas, kom, tror man, år 1760 till Sverige från Västindien via en ostindiefarare. Han gavs som gåva och experiment åt drottning Ulrica Eleonora.
En vilde skulle nu uppfostras enligt upplysningens idéer, fritt och utan förmaningar, tabula rasa. Många förfasade sig över resultatet. Badin var nämligen grov i språket och visade inte ens respekt för kungabarnen. Han gav efter för impulser och skiftande sinnesstämningar.
I det känner väl i stort sett varenda en av dagens tonårsförälder igen sig. Detta beteende är en självklarhet för de flesta barn, eller borde  i alla fall vara så.
Detta sägs vara det första kända exemplet på fri uppfostran i Sverige. Badin förekommer i romaner och olika samtida berättelser. Nu förtiden har vi Mowgli, Tarzan och Apornas planet som moderna fiktiva exempel på att överleva i en helt okänd värld.
Är det inte så här, i någon mån, det är för varje barn, varje individ, att växa upp?
Jag har tidigare någon gång nämnt att far, som ibland fick motta synpunkter på sin stimmige äldste son, brukade säga: Jag tar ingen kritik nu kom igen när han är vuxen.
Det tycker jag är bland det klokaste han sagt. En annan sak han sa var: Det finns några goda män i världen, men vi är få. Roligt och allvarligt på samma gång.
Far brukade ta med mig på långkrypningar. Oavsett var vi var fick jag krypa hur långt och vart jag ville (hoppas jag fick det där med ”var” och ”vart” rätt nu) för att upptäcka världen.
En midsommar på västkusten kröp jag omkring i folkdräkt. En förbipasserande undslapp sig: Döh, e de din maaaas i lerpölen där borta, eller? Jag tar ingen kritik nu…
Moster sa en gång att jag var hemsk som barn men att jag som vuxen blivit en riktigt fin pojk. Min kusin i Norrland trodde att jag hade MBD som liten. Bokstavkombinationer är inget nytt.
Uppfostran och samhällsanda hänger ihop. Ett fritt och tillåtande samhälle eller familj räds inte att låta barnet eller medborgarna känna en viss grund av tillit, kärlek och trygghet själva utvecklas.
Man fruktar inte resultatet, man välkomnar det nyfiket. Vem är du? Vem blir du? Vart är du på väg? Vad kan du bidra med?
Jag blir uppgiven, rädd och lite ledsen när jag upptäcker att det finns gott om människor i dagens Sverige som vill tala om både för sina barn samt landets innevånare vad som är rätt och hur man ska vara och tänka.
Alla som vill gå en annan väg är egoister och är oförmögna att känna empati, tycks andemeningen vara.
Till och med finns de som på allvar menar att medier ska informera medborgarna om vad som är rätt och hur man ska tycka. Till och med förespråkar vissa ”omskolning” av de som inte vill underkasta sig.
Med det tanksättet är inte Ryssland, Syrien, Kina eller Nord Korea så avlägset.
Nå, för egen del bestämde jag mig en gång för alla vid ett givet tillfälle att jag aldrig mer skulle göra vad människor förväntar sig av mig, utan vad jag själv vill. Det, om något, får genomsyra min uppfostran (som förövrigt är ett hemskt ord) av mina barn.
—
Relevans:
Artikeln som hävdar att självförverkligande är inte ett skäl för skilsmässa. Det är det visst det.
Vad som helst är ett skäl för skilsmässa eftersom skilsmässa på inget sätt innebär att man överger eventuella barn. I vilket fall som helst kan ett liberalt samhälle inte lägga sig i människors relationer. Vad är nästa steg? Att abort = mord?Jag får gåshund, som ett av barnen undslapp sig apropå någon föräldrahock-up i veckan.
Demokrati och samhälle

Ett lokalt förslag

av adolphson1 kommentar till Ett lokalt förslag
Jag har tidigare uttryckt viss skepticism mot hur kommunen styrs.Egentligen är det väl samma sak som att skälla vår lokala demokrati som den just nu är utformad. Ska kommunens styrelse bestå av ett tvärsnitt ur befolkningen får vi ta det vi får. Aldrig blir det så tydligt som i skolans värld.

Jag är fullt nöjd med att vara ersättare i en nämnd. Som ersättare har man inte så mycket ansvar, nämligen. Att vara ordinarie skulle innebära en tyngd åt mitt samvete inför varje beslut som jag inte tror jag skulle mäkta med just nu. Människor drabbas i slutändan av politikernas beslut. Vilka krav ställer det på dessa politiker?
När det är dags för viktiga beslut lyssnar jag i första hand på tjänstemännen som har fackkunskap. Därefter förankrar jag frågeställningen i min egen ideologi och samvete. Vid behov rådfrågar jag någon annan i partiet. Allianskollegorna, eller vad jag nu ska kalla dem, struntar jag i. De är trevliga vid fikat. Precis som de rödgröna, förövrigt.
Jag antar att allt detta landar i frågeställningen: ska vi ha tjänstemannastyre eller en politiskt styrd organisation? Eller bör vi kanske utbilda våra folkvalda (har vi råd med det?), i större utsträckning?
Jag föreslår en tredje väg.Kommunstyrelsen och fullmäktige väljs framledes av medborgarna på samma premisser som nu. Och eftersom det är där större frågor avgörs kanske man kan skrota alla andra nämnder. Skolnämnden, exempelvis, har i Falun ungefär en miljard i budget. Ser man på alla virriga beslut som fattats de senaste åren inser man att resurserna kunde användas bättre.

Fastställ i kommunstyrelse/fullmäktige vilka yttre ramar som ska gälla, med budget, byggnader etc. Låt sedan en arbetsgrupp bestående av pedagoger, skolledare, grund/gymnasie – och skolchef föräldrar, ungdomar och några politiker arbeta med de frågor skolnämnden normalt sköter. Denna grupp kommer med förslag på lösningar och åtgärder till kommunstyrelse/fullmäktige som i sin tur bearbetar och verkställer beslutet.
Vi slösar massor med skattepengar på dåligt underbyggda beslut, politiskt tjafs av och mellan tjänstemän och politiker vilka ofta är skrämmande dåligt insatta i den verksamhet de beslutar om. En grupp av detta slag jag nämner ovan skulle lättare kunna arbeta fram långsiktig plan för att åtgärda olika brister, förbättra resultat och utveckla och anpassa olika pedagogiska former att göra Falun till en bra och attraktiv skolkommun.
Vi borde i vilket fall ganska lätt kunna enas om att nuvarande system misslyckats härvidlag.
Demokrati och samhälle, ohälsa, Skola

Evolution?

av adolphson

Jag har för första gången varit med om en äkta på min tid-situation. Ni vet, det där som man tråkades ihjäl av att själv få höra som barn. 

Vi har den senaste tiden varit sjuka här hemma (förkylning, feber, en släng av stroke…) varför det blivit en del filmtittande för barnen. Och för oss vuxna, givetvis.

Jag försöker lära mina döttrar att inte använda begreppet vuxenfilm offentligt. Även om de med det menar Game of Thrones och sådana saker de inte själva får se kan uttrycket lätt missförstås.

Det är lite klurigt att förklara det för dem. Hur ska det gå i tonåren?

I går förklarade jag på försigkommen anledning för döttrarna att på min tid fick man minsann bara se på barnprogram en halvtimme om dagen med start kl 18 (KOMNUDÅ VADÅ? BARNPROGRAM I TEVETVÅ!!). På somrarna och jullovet fanns sommarmorgon som Den vita Stenen” och Jullovsmorgon. 

Annars var det testbild eller myrornas krig i rutan. Det bästa vi visste, näst julklapparna förstås, var att titta på Kalle. Någon mer som upplever att det nuförtiden mest är ett nöje för de vuxna, helst 60- och 70-tallisterna?

Våra barn kan inte förstå charmen med att på julafton se något de kan se varje dag, dygnet runt och var som helst. Till och med i bilen.

Så här långt kommen vandrar mina tankar vidare ut i de stora perspektiven. Hade min familj framlevt sina dagar år 1812 i stället för 2012 hade vi inte levt alls. Hurså?

Ja, själv låg jag i kuvös och syresattes mina första dagar i livet. Mina döttrar förlöstes via kejsarsnitt. Det troliga är att, om vi nu inte fötts i det övre samhällsskiktet, jag och flickorna inte överlevt vår första vecka.

Och Den Änglaljuva hade dött i barnsäng, som man förr sa. Mina barns far- och morfäder har också genomgått avancerade kirurgiska ingrepp som knappast var möjliga för tvåhundra år sedan.

Stroke var då ett okänt begrepp. Karl XV gick ur tiden 1872 i sviterna av det som vi i dag tror kan ha varit en hjärntumör eller möjligen stroke. Samtidens främsta medicinska experter kunde inte ställa diagnos.

Där vi var 1812 är Indien i dag. Man har uppskattat att ungefär 300 000 kvinnor årligen avlider i samband med graviditeter där.

Vi kan hjälpa till. Vi kan göra Internationella kvinnodagen meningsfull. Men vi kommer kanske att få egna problem framöver.

Genom allt vårt osunda ätande, stillasittande inomhusliv riskerar vi att hjärt/kärlsjukdomar ökar dramatiskt. Vi idrottar mindre och är inte ute så mycket idag.

På min tid var vi ute varje rast hela grundskolan. Idag har man inte obligatorisk idrott alla år på gymnasiet. Friluftsdagar är upp till varje gymnasieprogram att ordna på frivillig basis. Det är kostsamt i en trängd ekonomi.

Jag tror vi måste tänka om lite. Att vi ser oss som en mänsklighet som vi tillsammans tar ansvar för är en start. Att införa varierad och vegetarisk kost i skolan och att inte göra idrotten valfri en fortsättning.

Mina kollegor idrottslärarna säger att det är stor skillnad på den genomsnittliga fysiska formen hos eleverna i dag mot för tio-femton år sedan. Alltså på min tid. Ungdomarna väger mer och är sämre tränade idag.

Vi dör i västvärlden av övervikt och igenbeckade kärl, indierna i samband med svält, graviditet och födelse. Lite tidigare än oss, alltså. Men dör gör vi alla till slut. Oavsett om man tror på livet efter detta eller ej borde vi kunna vara överens om att vi bör framleva våra dagar i omtanke om varandra och att vi under vår livstid försöker göra planeten till en bättre plats snarare än tvärt om.

Så ni hade INGA filmer undrade Vildvittrorna klentroget. Jag svarade att jag kände några grabbar vars föräldrar var tidiga med video, så de hade ett par filmer. Men inte jag eller mina syskon.

Farmor och farfar skaffade video när jag flyttade hemifrån sa jag med ett stänk bitterhet som undgick mina barn. Och då var ni sura jämt fastställe min äldsta dotter.  Nu när vi har filmer behöver vi inte vara sura och det är väl bra?

På något sätt känns det som  barnens tankar borde gå att tillämpa på de stora perspektiven ovan, men jag missar hur. Om vi har vissa behov, konstruerade eller ej, tillgodosedda borde vi kunna få till kraft vilja och resurser att hjälpa andra, kanske?

Fler förslag?

Demokrati och samhälle, Spännande människor

Per Gudmundson

av adolphson1 kommentar till Per Gudmundson
En gång när far återvände hem till Boden efter att ha utbildat sig till socionom mötte han en gammal arbetskamrat från tiden som snöskottare på Bodens centralstation.  När far, inte utan stolthet får man förmoda, berättade vad han gjorde nuförtiden replikerade mannen: ”Så du har kommit dig riktigt upp i smöret, du”.
 Ett populärt och lite småelakt, tillika mälardalsbetonat, skämt är att på bruksorter fråga fullständigt okända människor om de jobbar kvar. 
En gammal vän till mig som det gått bra för är Per Gudmundson, numera ledarskribent på SvD. Även om jag inte alltid delar hans åsikter så gör han en imponerande karriär. Något som slog mig, och som Per nog inte skulle vara helt nöjd med om han visste att jag tyckte, är att han på många sätt inte är helt olik Olof Palme. Fast tvärt om.
Per var när jag träffade honom första gången en vänsterorienterad proggare från Leksand. Han har själv beskrivit att han började sin resa högerut i samband med göteborgskravallerna. Då gick det upp för honom vad en extrem vänsterrörelse är kapabel till. Men det där kan man själv be honom utveckla, hans blogg finns länkad här bredvid. 
För många av hans gamla vänsterpolare, och i vänsterrörelsen generellt, tycks han blivit ett rött (!) skynke. Det behöver inte vara dåligt, det kan man bygga en karriär på om inte annat. Det gjorde Palme, exempelvis. Sprungen ur adliga och högborgerliga kretsar blev han socialdemokratins ledare, landets statsminister och föremål för de borgerligas hat under lång tid.

Vad har nu Per och Palme gemensamt?

Förutom uppenbar begåvning och hårt arbete samt det faktum att Palme jobbade en kort period på SvD innan han blev politiker, har de bägge haft sin bakgrund till fördel.  Det man varit en del av, trott på och kämpat för, sätter självfallet sin prägel på en. Per känner alltså väl till vänsterns innersta kärna, liksom Palme kände borgerlighetens, därför kan Per, liksom Palme på sin tid, lättare slå hål på argumentationen på ett effektivt sätt och där det känns som mest för motståndarna. 

Själv står jag politiskt närmare Palme än Per.  Eller så står jag precis mitt emellan dem. Jag beundrar dem båda för briljans på sina respektive områden även om jag tycker Palme i många fall var alldeles för kollektivistisk och betongfotad, och Per har en alldeles för oförsonlig och stereotyp syn på Islam. 
Nu ska man naturligtvis inte dra allt för stora växlar på denna hemmasnickrade analys.

Dock är det uppenbart vilket hån de som byter sida får utstå från sina gamla vapendragare. Jag avundas, och det är väl något av kärnan i socialliberalismens problem, de som tydligt ser det de tror på, ett parti eller ideologi, och sedan helhjärtat arbetar för den.

Men det finns faror med det också. Vilket både Palme och Per har varnat oss för genom olika exempel och synsätt. 

Men det är en annan historia.