Kategori: Demokrati och samhälle

Demokrati och samhälle, Historia, Politik

Grisens läppstift vs havets botten

av adolphson

Varför har jag så svårt att tolerera SD? Det är trots allt väldigt många som röstar på partiet. Är det inte lika bra att en gång för alla kliva ner från mina höga hästar och se SD som vilket parti som helst? Allvarligt – är det inte dags att sluta brunsmeta SD?

För att svara på dessa frågor behöver jag först göra en inflygning.

Till att börja med har SD en perspektivlös (och här är de inte ensamma, det medges) syn på migration. Under större delen av den mänskliga civilisationens historia har samhällen gjort skillnad på samhällsgrupper som har rättigheter i det aktuella samhället och vilka som inte har det.

De antika grekerna gjorde skarp åtskillnad mellan medborgare i den egna stadsstaten, inflyttade greker som var medborgare i andra stadsstater (dessa kallades ”xenoi” vilket betyder främlingar och härifrån har vi fått ordet xenofobi), icke-greker (som kallades ”barbarer” vilket anspelade på den – sett ur grekiskt perspektiv – rotvälska som skäggiga typer från typ Asien ansågs tala, ordet barberare har sitt ursprung här vilket ska förstås på det viset att ett välansat skägg tyder på god hygien och därmed utvecklad civilisation), kvinnor och slavar.

Det allmänna ordet för invandrare var ”metokios”, vilket betydde att personen inte var medborgare men heller inte en främling (xenoi), barbar eller slav. Detta förhållande innebar att vederbörande trots sin avsaknad av medborgarskap ändå hade en viss ställning i stadsstaten. Perikles och Aristoteles är två kända exempel på personer som åtnjöt denna status i Aten.

Metokios kunde aldrig bli fullvärdiga medborgare och få samma rättigheter som en sådan eller uppbära officiellt statligt ämbete. Inte heller deras barn. De kunde dock inte bli slavar eller behandlas hursomhelst och de hade i allmänhet rätt att bo i vilken stadsstat de önskade. Kanske är detta att betrakta som någon sorts tillfälligt eller begränsat medborgarskap. Dock tycks åtminstone Perikles ändå innehaft ämbete och gjort karriär i Aten.

Under drygt häften av det romerska imperiets existens innebar det något exklusivt att vara romersk medborgare. Denna rättighet kunde erhållas av kejsaren som belöning för värdefulla insatser eller så kunde medborgarskapet helt enkelt köpas. (Kanske var det detta danskarna hade i åtanke när de krävde en viss mängd rikedom från varje flykting för att tillåta vederbörande att stanna.)

Vilka var de rättigheter som medföljde ett romerskt medborgarskap? Mindre viktigt (eftersom förhållandevis få kunde utnyttja det) var rösträtten i imperiets huvudstad. Något betydligt mer substantiellt var möjligheten att slippa betala vissa skatter, driva rättsfall – om så krävdes ända upp till kejsaren – samt det faktum att en romersk medborgare inte kunde behandlas hursomhelst. En medborgare fick inte torteras (piskas eller korsfästas) eller dömas till döden för annat brott än högförräderi. Att åberopa sitt romerska medborgarskap kunde innebära respekt eller skydd i farans stund. I Bibeln berättas exempelvis om att Paulus undgår spöstraff just på grund av sitt romerska medborgarskap.

Under världens hittills största imperiums, det brittiska, glansdagar på 1800-talet gjordes skillnad på undersåtar och medborgare. Imperiets medborgare hade rättigheter, undersåtarna skyldigheter. Denna princip gällde överallt i imperiets alla hörn och relegerade det koloniala samhället. I takt med att imperiet sedan dess stadigt krympt har också protektionismen i kärnområdet ökat. Historiskt sett är måhända Brexit en logisk konsekvens av ett längre historiskt skeende liksom antagandet att skottarna småningom kommer bryta sig ur Storbritannien.

Ordet asyl härstammar från det grekiska ordet asylon vilket betyder skyddsort. Under antiken avsågs härmed en specifik byggnad, ofta ett tempel, som av hänsyn till guden/arna var fredad från allehanda våldsdåd hur berättigat detta dåd än kunde anses vara. Härav följer att personer som var jagade eller efterlysta kunde söka skydd på dessa platser. (En kvarleva idag är det felaktiga antagandet att polisen inte får gå in i kyrkor för att leta efter misstänkta. Det är enbart ambassader som är fredade.)

Alla utom slavar, kvinnor och icke-greker, hade möjligheten att gå i exil eller söka asyl om nöden så krävde men agerandet var inte riskfritt. Exil var fruktansvärt sett ur en greks eller romares perspektiv (alltså ett liv bland barbarer) och asyl kunde få konsekvensen att vederbörande svalt ihjäl eftersom det var långt ifrån säkert att omgivningarna över tid ville förse personen i den fredande byggnaden med förnödenheter.

Detta öde drabbade en spartansk kung som av olika skäl tvingats på flykt. Kanske var det detta Julian Assange fruktade under ensamma, dystra nätter inne i den den trånga ecuadorianska ambassaden.

Det svenska passet är ett av de mäktigaste i världen, sägs det ju. Därmed avses de rättigheter som medföljer det. För att komma över ett sådant, för att bli fullvärdig svensk medborgare, måste personen kunna styrka sin identitet, ha fyllt 18 år, ha permanent uppehållstillstånd, ha haft sitt hem i Sverige en viss tid och under denna tid levt ett skötsamt liv.

(Alltså inte sprungit runt på fyllan och viftat med järnrör samtidigt som man vrålat sexistiska eller rasistiska tillmälen, alternativt nitat folk i krogköer så som vissa SD-politiker. I antikens Grekland kunde man bli landsförvisad på viss tid eller för alltid – alltså bli av med sitt medborgarskap – och det alldeles oavsett etnicitet. Kanske är detta något för järnrörsligan att betänka. Under senare delen av det romerska imperiets existens urvattnades medborgarskapets status i takt med att imperiets gränser och organisation sönderföll. Också detta kunde stämma svärjevännen till eftertanke.)

Historiskt sett fungerar protektionism dåligt. När civilisationen faller så faller även medborgarskapet. Vår tids mäktigaste land, för att inte säga imperium, är byggt på invandring. Detta faktum ligger djupt i det amerikanska dna:t

Nedan följer Hitlers partiprogram. Jag förstår obehaget det väcker men jag vill illustrera en poäng – se nedan.

Det nationalsocialistiska partiprogrammet

Antaget i München den 24:e februari 1920

Vi kräver alla tyskars förening i ett Stortyskt rike enligt principen om nationell självbestämmanderätt.

Vi kräver det tyska folkets jämställdhet i relationen till andra folk och upphävandet av Versailles- och St. Germainfördragen. Versaillesfreden efter första världskriget.

Vi kräver landområden och territorier (kolonier) för vårt folks försörjning och för vårt folks befolkningsöverskott.

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet). Ingen jude kan därför vara Volksgenosse. Den här punkten är lite krånglig och motsägelsefull så som nazism ofta är.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

Man behöver inte jämföra med SD:s partiprogram. Det räcker med att lyssna på vad de faktiskt säger. Och SD vill ju bli lyssnade på. De säger att judar och samer inte är riktiga svenskar. De säger ibland att abort är mord. De är ofta homofoba. Deras partiledare uttrycker sig exempelvis så här:

”…en social, kulturell eller ekonomisk belastning.” Jämförelsen med Hitlers gamla program är inte långsökt. Långsökta är däremot påståenden som gör gällande att partiet gjort upp med sin människosyn.

Behöver jag fortfarande förklara mig? Okej. Jag gillar inte SD för att de lever på att…

…försöka locka fram det inre svinet hos människor.

…de ställer människor mot varann.

…inte vilja dela med sig.

…inte tolerera avvikande åsikter.

…förakta svaghet.

…betona ett avgränsat kollektiv.

Det är i grunden ett rasistiskt parti som längtar tillbaka till ett Sverige som aldrig funnits. Partiet utgör en säkerhetsrisk på grund av kopplingar till Ryssland och andra auktoritära regimer. Respekten för etablerade fri- och rättigheter är svag.

Det är möjligt att det gynnar SD att uppfattas som en underdog som behandlas illa av ”etablissemanget” som exempelvis i debatten i Aktuellt. Jag vill ändå inte samarbeta med någon som accepterar dem, jag köper inte argumentet att en borgerlig regering ska vila på deras stöd – för då är det inte längre en borgerlig regering. Jag är stolt över att politiker som Annie och Hultqvist kliver fram och synar dem. Det borde fler på den nivån göra.

Så till sist jag själv. Det finns väl en fyra-fem lokala SD:are jag regelbundet träffar i kommunstyrelse, fullmäktige och kultur- och fritidsnämnd. De gör inte mycket väsen av sig, en är dessutom en gammal elev. Jag hälsar i förekommande fall för så är jag uppfostrad att göra. De får rösta hur de vill, självklart. Vi i C samtalar inte med dem utöver allmänna artighetsfraser, jag bemöter deras inlägg när dessa är uppenbart människofientliga.

Jag tolererar alla. Men den populism som nu sveper över världen kan inte, får inte, stå oemotsagd. Det är – för mig – SD som är det främmande, det ovana. Vi måste hitta ett sätt att samexistera, självklart, men inte genom att enbart de ska få säga, göra och verka. Vi andra har samma rätt, dörren svänger åt två håll.

Jag utnyttjar min demokratiska rättighet att inte hålla med, att argumentera emot, att inte samarbeta. Den röda linjen går vid ”sprungen ur nazism”. Om grisen och läppstiftet anses olämplig som metafor – hur fungerar liknelsen med en läckande båt? Om havets botten är Förintelsen har SD förvisso byggt en vacker farkost. Den gnistrar och blänker, den verkar osänkbar. Men synar man skrovet upptäcker man att den läcker. Här och där sipprar antisemitismen in och det är allas vår uppgift att täppa till läckorna och samtidigt spana efter isberg vid horisonten. Att i tid stoppa bygget av regalskeppet Wasa.

Får inte Tiggarens tal en ny laddning i dessa tider?

Det bästa Strömstedt gjort. Tittar man på antalet tummar och deras riktningar får man en fingervisning om polariseringen.

Ett studenttal av mig, i Coronatid, präglat av min människosyn.

Källor

Cartledge ”Sparta”

Queckfeldt ”Romerska kejsardömet”

Demokrati och samhälle, Politik, Retorik

Hitlers vålnad

av adolphson

Alla hjärtans dag. Eller några hjärtans dag? Kanske passar bloggens tema illa just idag. Men jag har inte kunnat släppa debatten mellan Hultqvist och Åkesson. Kanske är den ett uttryck för något större i vårt tid.

Jag skrev nyligen en debattartikel som inleddes med orden: det är skillnad på sanning och på vad någon anser vara sant. Det är väl närmast en filosofisk fråga det där med sanning. Trump anser exempelvis att valet blev stulet från honom utan att presentera något som stödjer det. Den som till äventyrs kände sig träffad av artikeln vägrar ändå att erkänna någon av dess poänger utan fortsätter envist på sin väg. Det får man i en demokrati.

Jag arbetar med konspirationsteorier i en av mina kurser. Eleverna får välja en för att källkritiskt granska. Quanon är högaktuell, vaccinets påstådda skador är ett annat exempel. Min favorit är den tyska staden Bielefeld som i själva verket inte existerar. Jag menar: känner du någon därifrån? Har du någonsin varit där? Känner du någon som varit där? Mm, just det. Oturligt nog valde staden att bemöta dessa påståenden om sin existens. Den första april. Ibland överträffar dikten sanningen.

Men det är allvarliga saker, detta.

En annan myt är att Hitler överlevde kriget, att han efter 1945 setts i bland annat Sydamerika. Vad som hände i och kring bunkern i Berlin de sista dagarna är tämligen väl känt. Flera vittnen, bland annat Hitlers sekreterare Traudl Junge, har utförligt redogjort för detta. Efter självmordet den 30:e april 1945 dränktes kroppen i bensin och brändes i rikskansliets trädgård. Det som inte brann upp förstördes strax efter av sovjetiskt bombardemang.

Någon kropp stod inte att finna och Stalin, som var mycket intresserad av sin diktatorskollega, trodde först att Hitler lyckats undkomma. Efter noggranna undersökningar hittades slutligen delar av käken. Att kvarlevorna var Hitlers fastställdes av tandspecialister en tid senare.

Kvarlevorna lades i en cigarrlåda och flögs till Moskva. Det skojades friskt på planet och fördes samtal med Führerns käke. Vad kvarlevorna därefter tog vägen är det ingen som med säkerhet vet. Någonstans har jag läst att de spolades ner i Moskvas avloppssystem.

Sovjets officiella hållning var att man fann resterna av makarna Hitler den 5:e maj 1945. Kropparna lades i två kistor som flyttades runt till olika platser i området kring Berlin för att slutligen eldas upp och askan kastas i Elbe först 1970. Om det var rätt kroppar de fann i bråten runt bunkern går naturligtvis inte att med säkerhet säga.

Vilken variant som är den rätta går inte heller att säga vilket givit påståendet att huvudpersonen iakttagits efter 1945 möjlighet att smyga sig in i ledet längst bak.

Jag såg i veckan den omdiskuterade debatten mellan Peter Hultqvist och Åkesson. Jag har grunnat. Jag somnade sent. Kanske var det dumt att uttrycka sig som Hultqvist. Kanske var det inte smart. Kanske handlar allt om teori. Men jag måste säga att jag sympatiserar djupt med det genuina engagemang han visade – något jag saknar hos många politiker idag.

Varför slipper Åkesson svara på det Hultqvist, låt vara upprört, frågar honom? Om Hultqvist ska svara för ett olämpligt talesätt ska väl Åkesson svara för partiets uttryck om samer, judar och abort? Och vad var det för märklig efterföljande analys? Spelteori? Här får SVT underkänt. TV4 nämner jag inte ens. P1 hade klarat det mycket bättre (antar jag).

Det är möjligt att Hultqvist härigenom gjorde om Palmes misstag från 70-talets tv-sända debatter: det som fungerar live får motsatt effekt genom tv-rutan. Men jag tänker på något annat. Är det verkligen exempel på konspirationsteorier att jämföra SD med 30-talets nazister? Har de gjort upp med det där, är partiet okej nu?

Jag har svårt att se det. För själva processen för demokratins fall 1933 rekommenderar jag boken Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken av Barth/Friederichs och för dagens sverigedemokratiska tankegods hänvisar jag till olika representanters uttalanden om abort, samer, judar och att de vidhåller sin nominering av Trump till Nobels fredspris.

Allt kan inte reduceras till åsikter. En objektiv sanning är något som är sant oberoende av hur vi känner för den. Det är alltså skillnad på vad vi anser vara sant och sanning. Det amerikanska valet blev inte stulet. Bielefeld existerar. Hitler dog 1945 i bunkern i Berlin. Sverigedemokraterna har sagt att abort är mord, att samer och judar inte är riktiga svenskar samt mycket annat som visar att de egentligen inte förändrat sig särskilt mycket.

Det är istället moderaterna och Kristdemokraterna som på riksnivå förändrat sig.

Passion, känslor och kärlek kan ta sig olika uttryck. Hultqvist visade i debatten sin passion och kanske gjorde Åkesson det också. Det finns tillfällen när man inte längre kan fortsätta gömma sina känslor, när man måste visa vem man är. Det är att vara mänsklig. Trots det såg vi alla en mänsklig och en omänsklig insats i debatten. Vem som såg vad, och hos vem, hos kombattanterna, det är vad det hela handlar om.

Fakta finns alltså tillgänglig i alla fall jag refererar till ovan. Hur vi förhåller oss till den är en helt annan sak. Varje tid har sina utmaningar. Vår tycks vara hur vi förhåller oss till information. Hitlers kvarlevor må vara förlorade men hans vålnad vandrar alltjämt runt med tunga steg. Det är ett segt spöke som finner sin föda i vår ignorans, självupptagenhet och okunskap. Det är därför mycket viktigt att berätta för tveksamma att spöken inte finns, att man inte ska tro på dem.

Källor:

Liljegren: Adolf Hitler

Barth/Friederichs: Dödgrävarna, Den sista vintern i Weimarreubliken

Junge: I Hitlers tjänst

Eberle/ Uhl: Hitler, Stalins hemliga dossier

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Sång och musik

den homeriska frågan

av adolphson

Filosofi är en vetenskap som studerar några av de mest grundläggande frågorna för mänskligheten. Jag filosoferar härmed lite för mig själv. Livet. Vad är meningen? 42? En filosof (se nedan) sa nyligen att människan är 90% chimpans och 10% bi. Vi är med andra ord själviska individer som ibland samarbetar.

Redan under antiken uppstod funderingar rörande huruvida Homeros var författaren till både Iliaden och Odysséen eller om Homeros ens varit en enda person. Och där står vi fortfarande.

Vad hade hänt om Aten haft Londons väder under den utomhustid när Sokrates verkade? Det dåliga vädrets inverkan på världshistorien kan måhända inte ignoreras. Hade elverna infunnit sig i snålblåsten? Hade Sokrates själv vågat sig ut i regnrusket? I Tyskland talades det på 1930-talet om fuhrer-väder, eftersom det ofta var strålande väder under Hitlers massmöten. Tänk om syndafloden infallit i Tyskland 1930-33. Eller, det gjorde den ju.

Enligt en seglivad myt kom Arkimedes på sin berömda princip i ett badkar. Mycket lycklig över sin ingivelse reste han sig ur badet och sprang hem. Men om det hänt enligt myten – hade det gjort honom till historiens förste kände streakare?

Den anrika affären Adamson lädervaror går som ett av pandemins offer i putten efter 92 års verksamhet. Centralt i stan, på Falugatan, har butiken legat. Så beklagligt. Samtidigt funderar jag över vad som istället kan inrymmas i lokalen. Kanske en kommunal filosof? Tänka sig vilken grej med en filosof i kommunens tjänst på ungefär samma sätt som en kommunjurist.

Jaha, men vad skulle hen göra då, kanske vän av ordning undrar. Ja, filosofi handlar om att ifrågasätta allt vi tar för givet och om hur vi ser på världen. Vad kan vi egentligen veta om vår omvärld och om andra människor? Vad är rättvisa? Hur skiljer vi på rätt och fel?

Nu anar måhända samme någon argan list. Han är ute och fiskar efter nytt jobb! Kanske det, men härtill är min kompetens alltför klen. Bortsätt från en delkurs i religionsfilosofi och en i utbildningsfilosofi på universitetet har jag endast studerat ämnet hemma på kammarn. Nej, en riktig en ska det allt vara. Gärna disputerad.

Det skulle finnas uppgifter för kommunfilosofen att sätta tänderna i inom näringsliv och industri, politik, management, journalistik, riskanalys, utredningar av olika slag, upphandlingar och inom allehanda branscher. Det finns strängt tagen ingen begränsning för vad kommunfilosofen kunde arbeta med. Det kanske behövs en biträdande? En hel stab?

Man må tro jag skämtar. Icke! Man kanske inte inser vikten av att anställa en filosof, men vågade vi prova tror jag det skulle bli en framgång. Tänka sig: en medborgarnas egen filosof med skylt i neon och kontor blott ett stenkast från Stora agora. Perspektiven som öppnar sig.

Jag kom just på en ny källkritisk uppgift till mina elever: jämför och diskutera oerhört utförligt och nyanserat följande:

Stockholm, Stockholm stad i världen

Stockholm i mitt hjärta

Stolta stad

Hem till Stockholm

När jag sakta går hem genom stan

Jag använder kakor på den här sidan – och du får inte smaka. Nu när jag jobbar mycket hemma hjälper det inte ens att köpa äckliga kakor, jag tröstäter ändå. Skylten sitter där, på kakskåpet, men det båtar föga.

Stopp! Du är egentligen inte hungrig – bara uttråkad!

I politikens värld tycks de konservativa försvara dammråttorna. Dels inom energipolitiken och dels som metafor betraktat.

Hade jag varit bättre på biologi hade jag inte fått skrämselhicka den dag jag i skidspåret såg en pälsförsedd rygg. Varg?! För mitt inre såg jag mig själv, likt en skidspårets Errol Flynn, med stiff upper lip och staven som värja, nedkämpa rovdjuret.

Men det är skillnad på klöv och tass. Rådjuren tittade så vänligt på mig när jag passerade i ett minimalt tempo, som ett stånkande odjur, ett rykande monument över en tid som var.

Tiden är något av en slaktare och alla flyr vi slaktkniven.

För kännedom. Potatis och purjolökssoppa omdöpt till gräddsoppa ger ett rejält utslag på en 12-årings richterskala.

Nästa års nyord kunde bli Gammal hand. Som något taget ur en vilda västernfilm med John Wayne kvalar det rakt in i de digitala mötenas tio i topp-lista, en term som för den initierade är fullt begriplig.

Jag hörde nyligen professionella filosofer diskutera, det lär väl ha varit på p1. Jag lärde mig att man inte ska glömma alla möjligheter som också kommer med en kris. Rikta blicken inåt, fundera över vad som är viktigt för dig. Ja, jag har ju några kriser i bagaget – I know the drill.

För vissa av oss innebär pandemin ett rejält digitalt kliv. För andra total isolering.

Kommer framtiden att kunna tolka dessa enkla rader? Var Homeros en enda människa? I vilket fall var han präglad av sin samtid, dess samhälle och människor. Det är också detta blogginlägg, så jag hyser visst hopp därvidlag.

Livet är ett cirkustält brukar junior säga. Livet är en fest och du är bjuden brukar jag säga. Mitt sällskap denna fredagskväll är ett doftljus av fin kvalitet. Skuggorna från ljuset påminner mig om Platons idélära… nä, nu får skärpa mig. Over.

Varför en tonåring aldrig kan vinna över mig

Källor:

Faktaoider.se

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Skola, Spännande människor

kvackande änder

av adolphson

Två timmar. Så lång tid diskuterade fullmäktige en motion från Vänsterpartiet om att förbjuda stafettlärare i skolan. Frågorna är i lika delar filosofiska som dystopiska. Finns ens sådana? Kommer det att bli som i regionen? Ibland kan det vara svårt att skilja på myt och verklighet.

Sokrates betydelse för filosofin är enorm. Han efterlämnade inget eget material men det finns flera samtida vittnesmål om hans liv och gärning. Dock har det varit svårt för eftervärlden att skilja på fakta och fiktion kring hans person. Viss enighet tycks i källmaterialet råda kring hans utseende, att han ansågs sjabbig, ful och tjock.

Jag är emot stafettlärare. Tror jag. Det beror kanske på vad man menar. När jag gick i skolan fanns en vikariepool som ledningen ringde när någon lärare var sjuk. Det var ju bra. Och faktiskt att betrakta som en sorts stafettlärare.

Sokrates ägnade mycket tid till att diskutera med ungdomar från eliten men det udda var att han inte tog betalt för sina tjänster och hans undervisning innebar att han ställde frågor för att ”likt en barnmorska dra fram de tankar som eleverna gick havande med”. Han menade sig inte själv inneha någon särskild kunskap eller kompetens, han var filosof helt enkelt.

Jag är emot stafettbibliotekarier och stafettbilmekaniker. Tror jag. Det kanske går att utforma på ett bra sätt. Inte som i vården, alltså. Håhåjaja. För och emot. Pro et contra. Några saker är jag emot. Som populism och halmgubbar.

Det finns i stort sett inga stafettlärare i Falun. Uppstår problemet hanterar vi det. Men det är ju precis därför, menar motionens tillskyndare, vi måste stänga dörren i tid! Låt mig därför påminna om Kants kategoriska imperativ: allt du gör ska vara av sådan art att det går att upphöja till allmän lag. Kan inte alla flyga till Thailand får ingen flyga till Thailand.

En prästinna vid helgedomen i Delfi menade att det inte fanns någon visare än Sokrates. Detta förvånade honom till den grad att han frågade ut alla som menade sig ha kunskap – men ingen av dem kunde mäta sig med honom varvid han drog slutsatsen att oraklet hade rätt i den meningen att han ensam förstod att hans visdom inte var något värd. Det krävs två för en tango.

Nu kan man ju tro att den genomsnittlige socialisten i lokala Vänsterpartiet tilltalas av Kant. Låt gå. Men jag, som är liberal, värnar skattebetalarnas pengar i det jag anser att dessa inte bör slösas på att hantera ärenden som skulle kunna innebära problem. Då får politiken fasligt mycket att hantera. Det är inte samma sak som att mena att politiken inte är framåtsyftande.

Sokrates menar att moralisk kunskap och dygd är samma sak: den som vet vad som är rätt kan inte göra fel. Gör någon ändå fel beror det på att hen inte vet var som är rätt och därför behövs utbildning, inte straff. Denna lära kallas den sokratiska paradoxen.

Själv menade sig Sokrates styras av en inre gudomlig röst som hindrade honom från att begå fel. Men fiender skaffade han sig genom sin förmåga att punktera människors anseende. Vid 70 års ålder anklagades han för gudlöshet, att införa främmande gudar och att förstöra Atens ungdom.

En halmgubbe är en form av medveten argumentationsteknik där debattören först bygger upp en nidbild av någon eller något och sedan argumenterar emot denna nidbild. Den förvrängda bilden framstår som alldeles absurd och blir lätt att argumentera emot. Syftet är ofta att förflytta fokus.

Vill ni ha det som i stafettsystemet i regionen!

Platon var närvarande vid rättegången och har återgivit den. Sokrates försvar gick ut på följande:

Om han förlett ungdomen – vem förbättrar då de unga? Domarna? Folkförsamlingens ledamöter? Varenda atenare utom just Sokrates? Så bra för ungdomen, isåfall. Det är bättre att leva bland goda än dåliga människor eftersom de dåliga kommer att skada oss. Alltså kan han inte medvetet velat skada ungdomen och borde, om han nu ändå gör det, undervisas och inte straffas.

Han funderar över om anklagelsen om gudlöshet gäller ateism eller införandet av falska gudar. Det är ju motstridiga ståndpunkter. Vad gäller anklagelsen om ateism anser han sig ha fått sitt uppdrag (som filosof) från Gud (Apollon, kanske) och att ett verkligt förräderi mot Gud vore att överge sin post i rädslan för döden. Hellre än att riskera en sådan misstanke svarar han

Atenare, trots all min kärlek och vänskap till er lyder jag hellre guden än er, och så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på

Sokrates vägrar göra som många andra och visa upp gråtande anhöriga för att väcka rättens medlidande – han eftersträvar rättvisa, inte nåd. Han fälldes med en knapp majoritet. Åklagaren krävde dödstraff men den anklagade hade möjlighet att föreslå en alternativ dom. Han föreslog både mindre seriöst pension och sedan mer seriöst ett bötesbelopp – vilket avslogs.

Sokrates menade efteråt att han lätt kunnat utforma försvaret så att han skulle kunnat frikännas men att detta vore att svika sina principer och därmed under hans värdighet, han är minsann beredd att möta döden:

nej, medborgare, det är sannerligen inte svårt att undfly döden! Det är mycket svårare att undfly den moraliska uselheten, den löper på snabbare fot än döden

Han funderar: är döden en drömlös sömn? En sådan sömn är mer välsignad än de flesta nätter och dagar i livet. Är döden en resa till en annan värld? Så underbart, att få möta de ärorika döda och samtala med Homeros!

Själv är jag beredd att fö flera gånger om det är sant.

Sokrates har många frågor att ställa till äldre tiders stora män och kvinnors och där lär ingen avrättas för att han ställer frågor, menar han och avslutar avslutar

Nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.

Tänk om vi kunde lära oss av stafettsystemet i regionen och undvika de misstag som skett där. Vi kunde via ett stafettsystem få fler vuxna i skolan, få in människor som står utanför arbetsmarknaden utan att samtidigt dränera systemet. Erfarenhet, lärande, utveckling.

Kanske. Poängen är att vi inte vet. Förbud in blanco är inte den liberala vägen framåt. Det är en dödsdom för kreativiteten. Det går att utveckla system utan att göra om gamla misstag – något som ytterkanten verkar ha svårare med.

Två timmar tog just den debatten. Själva mötet pågick 13.15- 19.15. Kanske inte så lång tidsrymd, ändå. Sen fick jag jobba lite med mitt andra jobb. För, kära elever, så länge jag har förmågan kommer jag aldrig att sluta upp med att filosofera, förmana er och undervisa vem av er jag träffar på.

Kanske är vi inget annat än kvackande fåglar i en iskall å. Men somliga av oss gonar oss i solskenet

Relaterade blogginlägg

Titanic

Jäkla Sokrates

Sokrates försvarstal

Kants imperativ

Källor:

Kenny: Västerlandets filosofi

Demokrati och samhälle, Falun/Dalarna, Foto, Historia, Jämställdhet, Politik

bild 84 – in fidem

av adolphson

Betyder till bekräftelse eller tillstyrkande av riktigheten. Så står det ibland i äldre protokoll, invid sekreterarens underskrift. Och vi vet ju att ingen sanning är given utom den som finns nedtecknad i sekreterarens protokoll. Det talade ordet är som bekant allt för flyktigt.

Jag behöver vila. Återhämtning. Visst rör jag på mig och tränar regelbundet men få saker är så avslappnade som att tillbringa många timmar i arkiv. Så kom det sig att jag nyligen gav mig ut på en fantastisk resa in i Faluns fullmäktige – fast för hundra år sedan (1918-21). Det var stora och spännande frågor som intresserade vår stad under denna dramatiska tid som slutet på världskriget, Spanska sjukan och den moderna demokratins genombrott innebar.

Ska det nybildade Systembolaget få sälja rusdrycker i Falun och isåfall på vilka villkor? Man beslutar om kommunalt vatten och avlopp för Gammelvägen och Främby. Fattigvården, eller ”slumverksamheten”, får anslag. Diverse yrken, som poliser och lärare, får lönepåslag på grund av ”rådande dyrtid” (lysande! ((Min notering)).

Man vill etablera ett ”epidemisjukvårdsjukhus” i närheten av befintligt sjukhus, gärna på andra sidan Svärdsjögatan (Lallarvet), man får förmoda att orsaken var Spanskan. Men är 15 kronor kvadraten rimligt?

Jag hann bläddra lite i rättegångsprotokoll från 1743 också

Man funder över att organisera nya valkretsar – möjligen beroende på den allmänna rösträttens införande. Ett av nutidens oppositionsråd Jonas Lennerthsons farfars far, Carl, köper en tomt av kommunen – öster om Ornäsgatans förlängning men norr om Rödfärgsgatan – för att underlätta logistik för Falu Mekaniska AB. (Det ryktas att han var bondeförbundare ((min anteckning)).

Man diskuterar brandskyddets utformning och det vimlar av revisionsberättelser, bland annat från nykterhetsrörelsen. Man beslutar att anslå medel för att bygga om Ryggåsstugan i Stadsparken (och det blev ju bra! Heja Fullmäktige 1919! ((Min notering)).

Före
Efter bilder Falun.se

Villkoren för vedkupongernas inlösen formuleras, beslut fattas om uppförande av ”villor av Vansbrotyp”. Tyvärr beslutas också om plantering av kalmarkerna vid gruvan. (Nej! Vi vill ju anno 2020 bevara miljöerna i världsarvet intakt! Om det brydde sig Fullmäktige för hundra år sedan föga. ((Min notering)).

Föreslås båtbrygga i Faluån mellan Falubron och Kristinebron. Fru Hanna Saxin väljs in i fullmäktige sedan en manlig partikamrat avsagt sig platsen. Är hon månne första kvinna i stadens parlament? (Men från vilket parti? Det framgår inte. Däremot att hon ”hälsades välkommen av herr ordföranden”. ((Min notering)).

En änka söker tillstånd för ”utskänkning av pilsnerdricka” men får avslag då hon tidigare haft denna rätt men inte nyttjat den varför Fullmäktige nu möjligen anar argan list alternativt ugglor i mossen. Och nykterhetsrörelsen är stark.

En av Faluns bästa platser. Arkivcentrum. Ljungberg håller nog med från sin upphöjda väggplats.

Jag kommer sent hem, men styrkt till kropp och själ, och berättar hänfört om mina äventyr. Vildvittrorna iakttar mig uttryckslöst. Pappa du är så otroligt nördig att du nästan är swag. Nästan. Nå, jag tar vad jag får. Vi laddar alla upp på olika sätt.

På torsdag är det ”Evighetsfullmäktige” (möte utan stopptid) och jag tröstar mig med att om hundra år kanske någon finner samma nöje som jag i att studera det protokoll jag på torsdag är med och utformar.

In fidem

Fredrik Adolphson

Relaterade inlägg:

SVBK

Kommunikation

Källor:

Stadsfullmäktige i Falun, handlingar, 1918-21, Arkivcentrum, Falun

Demokrati och samhälle, Personligt

gerrymandering

av adolphson

Gerrymandering är en engelsk (amerikansk) term för ett valsystem som är mer eller mindre riggat att gynna ett visst parti eller en viss kandidat. Begreppet används framförallt i USA men förekommer också i andra länder. Även i Sverige gynnade valsystemet Socialdemokraterna fram till reformationen av det 1973 (påstår jag – jag kan på anmodan försöka utveckla det resonemanget).

Ett politiskt parti vill förändra samhället utifrån en viss ideologi. Men det är också en sammanslutning av människor som vill gynna en viss grupp. Arbetarrörelsen vill exempelvis gynna arbetarna, Centerpartiet landsbygden. Kan man inte rösta på Socialdemokraterna om man inte ser sig som arbetare eller på Centerpartiet om man bor i stan? Jodå. Men det faller lite utanför denna bloggpost.

Oavsett hur man motiverar eller avgränsar gynnandet är detta partiernas grundläggande funktion. I det demokratiska samhället möts och bedöms dessa olika intresseorganisationer (partier) i val varefter majoriteten får bestämma, minoriteten höras.

Spelplanen i demokratin är dock inte hundraprocentigt rättvis. Sådan total rättvisa går inte att uppnå det är en utopi. Det finns nämligen alltid brister i system. Alltid någon som är missgynnad. Men det måste vara tillräckligt rättvist, människorna måste generellt sett känna sig trygga, sedda och hörda.

Det är särskilt svårt att förstå amerikanernas demokratiska system. Men jag ska här göra ett försök – korrigera mig gärna om jag har fel.

Utöver att det hängt med sedan 1789 och därför innehåller stora mått av tradition (en omskrivning för att det är föråldrat) är det tydligt (iallafall för mig) att sambandet mellan avgiven röst och det slutliga valresultat är brutet.

Det är en demokratisk orimlighet att en kandidat får miljontals fler röster än sin motståndare men ändå förlorar valet – vilket skett flera gånger i presidentvalet och senast 2016. Skevheten beror på systemet med elektorer. Problemet är att antalet elektorsröster inte avgörs genom antalet vanliga röster. Det är istället federalt valda representanter, inte väljare, som utser elektorer vilket ger en sned fördelning.

Glest befolkade delstater får ett oproportionerligt stort inflytande. Enkelt uttryckt är röster i små delstater mer värda än röster i stora. Man gör även skillnad på territorier och delstater trots att innevånarna i territorier också är amerikanska medborgare så saknar de elektorer. Territoriet Puerto Rico har fler innevånare än 21 av de 50 delstaterna men trots att de är medborgare så saknar de alltså möjlighet att delta i presidentvalet. För det krävs att man bor i en delstat.

Sedan kan man rada upp alla möjliga konstigheter, som hur man skaffar sig legitimation för att få rösta, var lokalerna ligger, när de har öppet, att dömda brottslingar i vissa delstater förlorar rösträtten och mycket annat.

Systemet gynnar (verkar det för mig) en vit medelklass. Sedan har vi indirekt påverkan. Att USA har enorma skillnader mellan rik och fattig spelar in.

Elektorerna utses av partierna (som jag förstått det) men är underordnade kongressen som är den lagstiftande församlingens (senaten) ”överhus”. Delstater med liten befolkning är överrepresenterade i senaten.

Den största delstaten, Kalifornien har åttio gånger fler innevarande än den minsta, Wyoming, och andelen elektorer är inte proportionellt fördelat.

Det finns alltså många exempel på gerrymandering och det tycks alltså som en viss grupp ska gynnas. Och detta är all nöt känt. Försvaret av systemet verkar gå ut på att så ser det ut, spelets regler, av tradition har medborgare i USA i praktiken olika stor rösträtt. Vad gör detta ned landet när den vita medelklassen inte längre är i majoritet?

Problemet är att det blir ett självspelande piano. När en president eller ett parti som innehar makten inte vilar på vald av en majoritet blir resultatet en politik som fortsatt gynnar en minoritet och därmed fortsatt begränsningar i rösträtten. Annars förlorar man ju på sikt makten.

Åter hem till Sverige. Hur kan man påverka?

Jag trivs utmärkt i mitt parti men i frågan om offentlighetsprincipen i skolan har Centerpartiet i mitt tycke landat lite fel. Å andra sidan finns inget parti som levererar den skolpolitik jag föredrar. Man får helt enkelt välja om man vill vara med i ett parti eller inte. Allt fler väljer att inte vara det. Frågan jag ställer mig är om man därigenom åstadkommer en sorts ofrivillig gerrymandering.

För det går att påverka. jag har de senaste veckorna fört en debatt om mötestider och debattklimat. Det har blivit bättre! Min förtjänst? Givetvis inte. Det är individens förtjänst. Men evighetsmöten står ännu som spön i backen. På torsdag är det dags igen. Ingen stopptid (vilket betyder 13.15-23.55).

Nå, vi har haft familje-KF här hemma och den styrande minoriteten har efter ändlösa förhandlingar som får ordinarie KF att likna en västanfläkt, innehållande smicker, eftergifter, åthävor och inte ett dugg subtila antydningar om rejält tilltagna julklappssäckar, lyckats nå fram till om inte the deal of the century så åtminstone ett godtagbart resultat.

Man vet nog strängt taget alltid vilken grupp man vill gynna – och varför. Det är en fråga om prioriteringar, helt enkelt. Korrigera mig gärna om jag har fel men var beredd på att det båtar föga.

And now for something completely different – a man with a tape recorder in his nose.

källor:

Snyder: Vägen till ofrihet

SVT.se

Demokrati och samhälle, Historia

truganini

av adolphson

Flera av mina vänner och bekanta är journalister. En handfull är, eller håller på att bli, historiker. Historiker och journalister. Vår tids hjältar. Vi behöver dem så innerligt, om inte annat för att bevara och utveckla demokratin.

Vare sig journalister eller historiker ska hålla med makthavare, då blir det inte bra. Inte bra alls, faktiskt. Ingen minns saker någon längre stund om ingen berättar om dem.

Vem upptäcker vem? Vem besegrar vem? Den förra frågan kan journalisten besvara, den senare historikern. Det är mycket i världen som motiverats med att det gjorts i vetenskapens namn. Kanske var det också sant i ögonblicket det utförs. Så hann historien ikapp. Historien, den tar aldrig slut.

Efter att James Cook upptäckt Australien, Nya Zeeland och Tasmanien på 1770-talet blev livet inte som det dittills länge varit för ursprungsbefolkningarna. Särskilt tasmanierna som i 10 000 år levt avskilt exploaterades och utplånades fullständigt under det kommande århundradet. Bokstavligen varenda människa gick under i spåren av koloniseringen – eller folkmordet.

Först drev de nya kolonisatörerna bort dem från den bördigaste marken, sedan dödades de systematiskt, de sista i vad vi idag skulle kalla koncentrationsläger. Deras kvarlevor undersöktes sorgfälligt och placerades på museer och i etnologiska samlingar.

Den sista infödda tasmaniern, Truganini, bland annat känd från ett av få försök till uppror mot kolonialmakten, begravdes 1976, cirka 100 år efter sin död. Prov från hennes hund bevarades förövrigt fram till 2002.

Även i Sverige var rasbiologin stor, ivrigt driven av en viss Herman Lundborg. Även vår ursprungsbefolkning råkade ut för ”vetenskapliga” undersökningar. Det var alldeles häromåret kvarlevorna av samer repatrierades.

I april 1940 mördade den sovjetiska hemliga polisen 21891 män och en kvinna, alla polska krigsfångar och de flesta reservofficerare, i Katynskogen nära Smolensk i Ryssland. De sköts med nackskott och begravdes i massgravar.

Händelsen blev inte fullt utredd av historiker förrän efter 1991 eftersom saken inte fick diskuteras offentligt i Sovjet eller i det kommunistiska Polen. Ordern om massmordet var nämligen en fullt medveten politisk åtgärd godkänd av Stalin. Men om det stod aldrig något att läsa i Pravda eller i historieverk om det Stora Fosterländska Kriget.

Apropå Polen. Det finns ingen Fraustadsvägen, vad jag vet, däremot en Narvavägen. Och en Karlavägen. Och en Karlaplan. Och så vidare.

Ett av de skamligaste krigsbrotten i svensk historia inträffade år 1706 under Karl XII:s ryska fälttåg i det slaget vid Frauststadt. 6000 ryssar massakrerades av svenska trupper efter att de gett sig.

Sachsiska fångar gick bra att ta men inte ryska: Men sedan Rehnskiöld fick veta att de voro ryssar, lät han föra dem för fronten, och befallde att skjuta dem för huvudet, som var ett rätt ynkligt spektakel berättar ett vittne.

Händelsen sakade motstycke i dåtiden men Karl var nöjd och berömde sin general (Rehnskiöld) för hanteringen. Det har spekulerats i att den exeptionella händelsen var en hämnd för något som hänt tidigare i kriget men det enda som talar för det är att tsar Peter, som annars inte var känd för att lägga fingrarna emellan, inte nämnvärt reagerade.

Om Herodotos är historieskrivningens fader är den första riktiga historieboken Historia om det peloponnesiska kriget av Thukydides. I boken görs skillnad mellan ledarnas beskrivningar av sina handlingar och de verkliga orsakerna till deras beslut.

Undersökande journalistik är en förutsättning för oberoende historieskrivning liksom fristående historieskrivning ofta är det för undersökande journalistik.

Historien hjälper oss att i efterhand se skillnaden gott och ont för att på så vis ge oss handlingsalternativ. Journalistiken hjälper oss bland annat med att identifiera viktiga ögonblick som sedermera formar historien.

Jag känner som sagt några journalister och historiker. Och visst känns det också som Englund, Harari och Snyder är mina nära vänner.

Historiker och journalister – vår tids hjältar. Eftersom jag inte själv ingår i något av dessa skrån, men värdesätter dem så högt, ska jag ändå göra vad jag kan och omedelbart teckna en prenumeration.

Källor:

Harari: Sapiens

Wikipedia

Liljegren: Karl XII

Snyder: Vägen till ofrihet

Relaterade blogginlägg:

Herodotos

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik

duchamp

av adolphson

Vad är kultur? Vem avgör det?

Förr ansågs konsten som given av Gud. Medan konsten ansågs gudomlig var författaren, musikern eller konstnären utlämnad till olika välgörare eller mecenaters godtycke för sin överlevnad. Idag antas den som utövar konst utnyttja sin inre röst, komma i kontakt med sina känslor, för att lyckas i skapandet. Himlakropparnas rörelser, änglarnas röster eller gudomlig nåd anses inte längre av majoritetssamhället ha med saken att göra.

Hur kulturlivet ska överleva och utvecklas är den moderna politiska dimensionen av frågan. Den hänger faktiskt ihop lite, påstår jag, med kulturens definition.

Idag finns ingen allmän objektiv bedömning av konst. I vår tid handlar det istället om individualitet och känslor. Känslostyrning innebär att om något känns bra – kör på, att konsumenten/väljaren har alltid rätt, att skönheten ligger i betraktarens öga. Vem som helst kan således avgöra vad som är konst.

År 1917 tog en viss Marcel Duchamp en pissoar, döpte den till ”Fontaine”, signerade den och ställde sedan ut den i en konsthall i New York.

Ett historiskt perspektiv kan möjligen intressera. Den medeltida människan hade inte förslösat sin dyrbara tid på nonsens utan avfärdat Duchamp som ett veritabelt pucko. Man kunde lätt avgöra skillnaden mellan konst och konstigt.

I vår tid ses Duchamp som en viktig milstolpe i konsthistoriens utveckling. Tilltaget skapade nämligen stor debatt: är pissoaren konst? För att göra historien kort: svaret på frågan blev att det ligger i betraktarens öga. Tycker du att något är konst så är det konst. Så sent som 2004 valdes pissoaren till 1900-talets mest inflytelserika konstverk.

Bild från Wikipedia

Jag är nu formellt utsedd till ledamot i Kultur och Fritidsnämnden. Jag ska naturligtvis följa min härliga företrädares linje men samtidigt kämpa lite extra för den del av kulturen som inte innebär idrott. Inte för att jag har något emot idrott utan för att jag tror på balans. Ett konserthus av rang, exempelvis, det vore väl något?

Trots att det inte alltid är lätt att avgöra var som är kultur är den viktig. Det är den som gör att vi förmår harvar på, står ut, inuti tillvarons stora, enfaldiga, ekorrhjul. Kultur är människans skönhet. Att få dra en lans för kulturen är vad jag en gång hoppades på inom politiken. Och nu är jag där. Lite läskigt känns det.

Vi far ibland vilse bland all individualitet. I skolan ska eleverna numera lära sig själva, och vad de själva vill, inom politiken är alla individualister. Opinionen svänger på ett ögonblick. Vi godtar och accepterar för att i nästa ögonblick förneka och förkasta. I en sådan värld kan Trump bli president. I en sådan värld försvinner paradoxalt nog individualiteten bakom rädslans förlamande slöja.

Nej, jag vet inte om jag håller med om tanken att allt är konst bara någon tycker det. Jag tror för min del att vi behöver vissa kollektiva ramar att förhålla oss till. Finns inte sådana blir var och ens inre, varje själ, något mycket viktigt. Finns inte den styrkan vänder vi oss nervöst till kollektivet, till andra.

Det hänger liksom ihop. Själen finner sin styrka och uttryckssätt genom den stora ogenomträngliga företeelse vi kallar kultur. Vad som är kultur är som sagt omöjligt att besvara. Men dess vikt för det goda samhället tror jag benhårt på.

Vem är egentligen jag att diskutera kultur? Visserligen vill jag, genom mitt politiska engagemang, se mig som något av en kulturens välgörare – men månne är jag blott en ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst. Men en ganska glad ambulerande pissoar i mänsklighetens tjänst – and that has made all the difference.

Källor:

Harari: Homo Deus

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning

krokodilpolis

av adolphson

Tebladstolkning. Det ligger i betraktarens öga. Det står skrivet i stjärnorna. Vi tror att vi vet och vet att vi tror. Men kan, det kan vi.

Krokodiler. Gillar vi dem? Well. Nog hyser vi allt något av en skräckblandad förtjusning ställda inför dessa reptiler? Och de är ju faktiskt farliga. Flera hundra människor dör varje år i krokodilattacker. Inte så många i Sverige dock, även om vi minns mannen som under en privat tillställning på Skansen blev biten av en krokodil.

Ibland brister någon ut i religionskritik kring bordet. Ibland kritiserar ytterligare någon monarkin. Men är det personen (Jesus, Mohammed eller Carl XVI Gustaf) eller föreställningen, institutionen, vi kritiserar? Kanske både och? Mer intressant är vad en gemensam föreställningsvärld faktiskt kan få oss att åstadkomma.

Fayonum är en stad drygt tio mil söder om Kairo och där bor idag cirka 400 000 människor. Det är ett rikt område för den som gillar gamla pyramider och andra forntida lämningar. Under faraonernas tid anlades här det som än idag är världens största dammprojekt och en konstgjord sjö. Området blev härigenom bördigt, rikets kornbod, och grekerna kallade staden Krokodilpolis, Krokodilstaden.

En viktig del av staden var nämligen det tempel som var vigt åt krokodilguden Sobek, sjöarna och flodernas gud. Eftersom vattnet i de konstgjorda kanalsystemen alltså gjorde området bördigt är valet av gud kanske inte så märkligt.

Bild: ebay.com

Inne i templet bodde och dyrkades krokodilen Petsuchos som ansågs vara en levande inkarnation av Sobek. På samma sätt som Farao sköttes också Petsuchos omsorgsfullt av ett batteri präster som formligen dränkte reptilen i ett överdåd av prakt. Det var lyxig mat, leksaker, kläder i guldbrodyr och, sist men inte minst, en krona med juveler. När Petsuchos sedermera dog utvaldes genast en ny bland krokodilerna att fylla sin företrädares skor varvid den avlidne reptilen lades till evig balsamerad ro. Reinkarnation à la våra dagars Dalai Lama, ungefär.

Poängen är nog inte gud, Carl XVI Gustaf eller Petsuchos. Nej, det handlar istället om allt fantastiskt vi människor kan åstadkomma när vi samarbetar. Genom samarbete, organisation och tro kunde vi bygga storslagna ting och det kan vi ännu.

Att påstå att Petsuchos bestämmer över Nilens vattenstånd är samma sak som att påstå att Apple byggt en fantastisk klocka. Apple finns inte, det är en tankekonstruktion, en föreställning, en idé precis som tron på Sobek – det är människorna som arbetar som åstadkommer resultat. Det var en gigantisk förvaltningsapparat som under Farao skickade miljontals papyrusrullar än hit, än dit för att rekrytera arbetskraft, mat till den, material och så vidare som skapade sjöar och pyramider i Fayonum.

Tron och föreställningar skapar en organisation, tusentals människor i ett stort system, vilket i sin tur skapar världens största konstgjorda sjö, eller en klocka, vilket i sin tur skapar välstånd.

Nu säger jag givetvis inte att kritik av religion eller monarkin inte får förekomma, så som läget var i gamla Egypten. Jag säger bara att ett allt för stort mått av generalisering sällan träffar helt rätt.

Gud har jag ingen närmare relation till. Men jag tror på Svenska kyrkan. Den gör mycket gott, den låter mig sjunga, den ger lindring för några små individer inom en grupp som heter Barn i sorg. Hjälp som inte stod att finna annorstädes.

Lindring och hjälp vid rätt tillfälle är gudomligt. Alltså är Svenska kyrkan gudomlig.

Monarkin tror jag däremot inte på. Den må vara glittrig och fin, som kronan på Petsuchos huvud, men åstadkommer inte samma konkreta resultat som exempelvis kyrkan. Men vad vet egentligen jag om det? Kanske fungerar monarkin utmärkt när det gäller att få oss människor att samarbeta?

Folklore och fabler är som alltid intressant. Krokodiltårar är ett uttryck för hycklade sorg, att krokodilen sörjer sina offer innan dessa äts upp. Det fanns i sammanhanget en gång en chef som kallades för krokodilen. Log alltid snällt inledningsvis…

Vem kör sämst bil i Afrika? Krockodilen.

Vissa krokodiler gillar man dock. Krille Krokodil är hemma! Efter att kämpat för livet i Afrika är han, tack vare goda vänners och sin familjs enträgna kamp, äntligen på Falu lasarett. Här är nu krokodilstaden. Jag och Mange har blivit uppmanade att hälsa på. Var bara så där typiskt-er-dryga så kommer han garanterat att vakna. Vi ska göra vad vi kan för att hjälpa och lindra. Kämpa Krille!

Tebladstolkning. Det ligger i betraktarens öga. Det står skrivet i stjärnorna. Vi tror att vi vet och vet att vi tror. Men vi kan, det kan vi.

Källor:

Harari – Homo Deus

Wikipedia

Bistånd, Demokrati och samhälle, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik, Uppsala/V-dala

CSN contra mundum

av adolphson

För en tid sedan gjorde jag mig skuldfri gentemot CSN.

Inte för att skryta (eller jo, kanske lite för jag är faktiskt mycket stolt över det) men vårt mellanhavande ledde till examina från två olika universitet, en högskola samt ytterligare några strökurser här och där (mångkulturellt lärande, som det hette på 1990-talet, samt diplom från franska vinakademin, minsann).

Diplom från franska vinakademin, minsann

Eller som en 90+ande släkting till Malin uttryckte det när jag skulle presenteras för den jämtländska släkten inför vårt bröllop: åhå, en studerad karl. Så trevligt! Men, la han till samtidigt som han gav mig ett varmt och rejält handslag som drog ner den sturske Uppsalastudenten till en mer välbehövligt jordnära nivå, farfar var visst bonde? Glöm inte det.

Jag har i möjligaste mån försökt stanna kvar på, i, eller bevara något av, den jordnära nivån för det är allt bra gosigt därnere i myllan. Och jag är ju studerad, bevars, jag har alltid en livlina att tillgå.

Hursomhelst, faktum kvarstår: studielånet är det bästa lån jag tagit för tänk vilken avkastning jag fick på det! Tänk vilken avkastning Sverige fick! Examen. Bildning. Jobb. Den stora kärleken, familj och god, livslång vänskap.

Det där lånet möjliggjorde allt jag har och allt jag är.

Jag har nu arbetat och verkat, betalat skatt och utbildat tusentals elever under dryga två decennier. Deltagit i föreningslivet, betalat medlemsavgifter för mig och mina barn, engagerat mig i demokratin. Och lånet är alltså avbetalt, jag är skuldfri.

Får jag vara frisk ämnar jag fortsätta arbeta och bidra så långt upp i ålder jag förmår. Så: tack CSN. Tack Sverige. Vilken ynnest. Jag hoppas och tror att jag visade mig värd investeringen. Tack för ni trodde på mig, det var den avgörande skillnaden.

Kanske tillhör en potentiell läsare kategorin som hade skänkt mig en gillande tumme om jag slutat här. Men nu kommer fortsättningen som, gissar jag, kommer att få en stor del av potentiella gillande tummar att förvandlas till arga, röda emojier.

(Här kan det dock vara värt att påminna sig om att tumme upp från kejsaren på arenan innebar döden för den besegrade, upp med svärdet, medan tumme ner innebar barmhärtighet, att vinnaren skulle sänka garden.)

Den ekonomiska skulden är alltså återgäldad men inte samvetets skuld.

Jag tror på utbildning i alla lägen. För att främja utveckling, såväl personlig som samhällelig, för att lösa problem, minska våld mot kvinnor, lösa klimatkrisen, minska kriminaliteten – you name it. Utbildning är nyckeln till allt, i teori och praktik.

Jag förstår rent intellektuellt att Sverige inte kan ta emot all världens flyktingar. Men vi kan ta hand om dem som redan finns här, och som ofta har befunnit sig här i flera år.

Jag träffar några av dem varje dag. Som trots att de bär all världens sorger och oro på sina axlar envist kämpar på. Alla klarar inte pressen. Men vissa gör det. De som inte gör det försvinner ofta in i samhällets undervegetation. De som kommer ut därifrån, om de någonsin gör det, är ofta förvandlade till någon som får mig att sätta det samvetsgrant utvalda vinet i vrångstrupen.

Min egen resa tycks mig tämligen futtig vid en jämförelse.

Sverige! Ge oss som jobbar med utbildning på olika nivåer samma möjligheter som kom mig till del när jag var ung. Satsa på dessa barn, ungdomar och vuxna. Låt dem stanna. Utbilda dem. Det kommer att ge oss en fantastisk avkastning. De kommer att göra oss stolta.

Jag tror vi alla då och då behöver ett gediget, varmt och rejält handslag som drar ner något av det sturska inom oss till en mer välbehövligt jordnära nivå och som påminner oss om vad vi en gång var.

Min resa är inte på något sätt unik. Jag är en hyfsat normal människa som tack vare samhällets hjälp lyckades förvalta mina förmågor. Min skuld till CSN är betald men paradoxalt nog har lånet på samvetskontot vuxit i motsvarande takt som studieskulden minskat. Hur skulle jag någonsin kunna neka någon möjligheten att göra samma resa som jag? Hur skulle en sådan resa någonsin kunna vara något dåligt?

Jag tror inte någon kan ge mig ett enda argument som övertygar mig om motsatsen därvidlag. Det tummar jag på.

Som det står skrivet: det är lätt att vara ovänlig och elak. Att hålla på reglerna. Vänlighet, generositet och godhet som livsstil kräver dock verklig styrka.

Och apropå utbildning – ska vi problematisera den?