Kategori: Demokrati och samhälle

Demokrati och samhälle, Historia, Politik, Spännande människor

grisbukten

av adolphson

En av de värsta saker som kan inträffa i en grupp är fenomenet grupptänkande. Det klassiska exemplet är när president Kennedy försökte störta Castro genom en iscensatt resning av exilkubaner. Det misslyckades ordentligt och händelsen är känd som Grisbukten.

Hur kunde det gå så som det gjorde? Allt fanns ju på plats: världens starkare militär och kretsen runt presidenten tillhörde eliten i USA. Alla förblindades av presidentens strålglans, ingen såg riskerna med planen. JFK tycktes oövervinnlig, närmast gudomlig. Hela gruppen fick hybris, man såg sig som starkast och smartast medan fienden betraktades som underlägsen. Besluten kom därför att baseras på önsketänkande.

Fenomenet kallas för ”illusionen av enighet” och innebär att man tror att man fattar objektivt korrekta beslut. Inga invändningar eller kritiska röster hörs, personliga tvivel hålls tillbaka, individerna i gruppen är rädda att uppfattas som besvärliga om man reser invändningar. Allt kvävs under kravet på konsensus och skulle någon ändå vara tveksam utses någon annan att diskret prata med vederbörande för att påverka i riktning mot konsensus. I fallet Grisbukten var den personen presidentens bror, Robert.

Jag har länge burit med mig det gamla liberala kravet på statlig skola. Det gör mig tämligen unik som Centerpartist. Jag har hållit fast vid det men inte pratat så mycket om saken. (Jag har förövrigt inte pratat så mycket om skola, alls.) Men så kom jag på ett argument emot. Tänk om det är fel på staten? En totalitär stat får det möjligen svårare om skolan är lokal.

Mer skola. Jag gillar inte uniformerad klädsel. Jag ryser av tanken på skoluniform och tycker det ligger något djupt obehagligt över möjligheten att en skola skulle ha synpunkter på någons kjollängd eller urringning. Det klart, det är väl bara att låta bli att välja IES. Men det är ändå landets största friskola det handlar om. Jag tycker det är att kapitulera inför ”ordning och reda, studiero” om man reducerar den frågan till kläder.

Ska vi fornminnesförklara Stora torget i Falun? Ett av Europas bäst bevarade renässanstorg? Frågan är inte enkel.

Å ena sidan kan man anse att vi inte ska abdikera från vårt lokala ansvar och makt. Å andra sidan kanske det är just därför vi har statlig tillsyn över historiskt viktiga miljöer, de är viktiga för hela Sverige eller världen. Vill man inte ha en orange hamburgerrestaurang i känsliga miljöer kanske man bör tänka till lite. Å tredje sidan kanske man inte vill fråga staten om lov innan man får flytta en kullersten på torget. Å femte sidan kanske torget redan är skyddat genom världsarvet.

Quo vadis, Länsstyrelsen? Vi får väl lyssna, debattera och ta beslut.

Lokala Vänsterpartiet blåser till strid över hur kommunen använder begreppet Kund om medborgarna. Likt Orwell vill de ändra vedertagna begrepp. Låt dem. Jag ska med intresse följa, och kanske delta, i debatten. Och kanske kräva att vi också tar bort begreppet klasskamp?

Olympiastadion i Berlin. En propagandaseger för Hitler. Tänk om världen bojkottat OS, då. Och nu. Jag har inte sett en minut på OS, jag bryr mig inte om medaljerna. Jag är förvisso idrottsintresserad, men helt ointresserad av dessa skammens spel.

Det är lite speciellt att vara lokalpolitiker. Man träffar ju de andra politikerna ofta, under några år är vi kollegor i det allmännas tjänst. Hur vi beter oss mot varandra i offentligheten är en sak, men hur bryr vi oss om varandra privat, om någon mår dåligt? Jag tänker ofta på det. Det har varit tufft för mig under mandatperioden. Men jag har klarat det och vill fortsätta. Jag är glad och stolt över att Centerpartiet i Falun tror på mig och nominerar mig till plats två på den lokala valsedeln.

Vallöfte: jag ska framöver bry mig mer om mina kollegor i Centerpartiet och andra partier på ett personligt plan.

Man kan säga mycket om mig som människa och politiker men gruppstyrd är jag inte. Jag lyssnar på argument, pro ett contra, funderar och förankrar ett ställningstagande utifrån min moraliska kompass. Ibland är jag jobbig att ha i laget, möjligen dryg att ha som motståndare, men min själ är intakt. Jag säljer mig inte för enkel populism. Är någon otrevlig eller kanske rent utav elak brukar jag numera tänka att jag har sett mina barns mor dö i cancer. Vad är den aktuella händelsen mot det? Vad spelar det för roll i det långa loppet? Då bleknar problemet.

Jag tänker faktiskt ofta på JFK, männen runt honom och Grisbukten. Inför varje svårt beslut dyker tanken upp i bakhuvudet. Man måste kunna se både sig själv och omvärlden i ögonen varje dag, svårare är det inte.

Källor:

Möller: politiskt ledarskap

Demokrati och samhälle, Historia

konstapel historia

av adolphson

Jag lydde bara order.

Lillebror hörde av sig. Han hade blivit ombedd att skriva en debattartikel (varför hör ingen av sig till mig i samma ärende?) i Polistidningen, berättade han, gällande att man ska ta bort ämnet historia från polisutbildningen. Kunde jag möjligen bistå med något argument varför detta inte är bra?

Hm. Detta var inget, trots att jag arbetar med det, att snyta ur näsan. Jag upptäckte faktiskt att jag hade lite svårt att besvara frågan. Visst kan jag närsomhelst sätta upp ett fullödigt bombardemang med argument för historieämnets vikt i största allmänhet men på frågan varför just en polis bör vara begåvad med hyfsat gedigna historiekunskaper hade jag inget omedelbart svar.

En sak som ständigt återkommer när man försöker förstå Förintelsen är det här med okritisk lydnad. Jag lydde bara order, var svaret vi fick från förövarna. Förutom rättegången mot Adolf Eichmann visade rättegångarna i Nürnberg samma sak. Både Wilhelm Keitel (chef för Wehrmacht och en av nazisternas högsta militärer) och Rudolf Höss (en riktigt ruskig typ, högste chef i Auschwitz och central i Förintelsen) intervjuades av psykologer under rättegångarna.

Båda ställde sig frågande inför tanken att ifrågasätta eller vägra utanföra order. Det fanns enligt deras synsätt inget sätt eller situation när en officer kunde vägra lyda överbefälhavaren. Keitel instämde dock i påståendet att det var ett ödesdigert misstag att tro på Hitler. Men ansåg samtidigt att man inte kunde röja honom ur vägen om man är sprungen ur preussisk militär tradition. Det handlar om ära och okritisk lojalitet. Det var Hitler som var mördaren, inte han själv, var Keitels uppfattning. Och så sa de alltså allihop. Åtminstone de man fick tag i, de som inte flydde till Sydamerika, hukade sig i det nya Tysklands undervegetation eller tog sina liv.

Höss fick frågan om han någonsin funderat över om inte judarna faktiskt kunde varit oskyldiga offer för en vidrig grymhet. Han la engagerat ut texten om att det var orealistiskt att SS skulle inte tänka så. Han, och alla nazister, hade alltid tagit för givet att judarna var skyldiga till allt de anklagades för. Han hade aldrig hört något annat och allt handlade hela tiden enligt den vidriga (min värdering) idén om att skydda Tyskland från judarna.

Efteråt, när allt var över, hade visserligen Höss och andra funderat över om allt var som det sagts, om det verkligen var riktigt det de gjort, men ingen sa något då, medan det pågick. De var uppfostrade att lyda order, att lyda utan att tänka. Himmler (chef för SS) beordrade det – alltså var det nödvändigt. Så fungerade det. Nog hade Höss, medgav han, tyckt att det ibland var obehagligt men aldrig att det föll honom in att det var fel det som skedde. Han konstaterade bara att det var nödvändigt eftersom ordern hade kommit.

Vi kan även påminna oss Stalins order 227 under slaget vid Stalingrad: ”inte ett steg bakåt.” Ordern innebar att den som kunde anklagas för att svika skulle skjutas på plats. Efter Stalin hölls inga rättegångar och i dagens Ryssland är han åter à la mode.

Jag anser att all uniformerad personal bör studera historia. Inte för att jag tror att polisen är mer benägen än andra att bli nazister –givetvis inte. Jag har det största förtroende för polisen. Nej, jag tänker mer så här: hade ett källkritiskt tänkande folk röstat på nazisterna? Hade militär och polis som varit tränade i samvetsfrihet utfört de uppgifter den totalitära staten ålagt dem?

Man kan inte resonera så där, jag vet. Men frågan rider mitt sinne och jag blir svaret skyldig. Jag jobbar ju som sagt med detta. Och det ska sägas, artikeln blev bra, han uttryckte det väl, polisman Adolphson. Den fyller nog sitt syfte. Själv litar jag som alltid på ungdomen och gör som jag brukar: jag frågar eleverna om polisaspiranter bör studera historia. (Och ber dem förklara sig både utförligt och nyanserat.)

Jag tror inte att vare sig poliser eller andra i demokratier numera lika lättvindigt och okritiskt följer order som skedde på 1930- och 40-talen. Detta får nog anses bero på en mängd orsaker men åtminstone delvis tack vare den historieundervisning man redan genomgått i skolan. Det är mycket vackert så.

Yb Södermalm en bit ifrån Södermalm. Back in the day Håkanssons favorit med högsta betyg i historia.

Källor:

Ofstad: Vårt förakt för svaghet

Wikipedia

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Om Elsborg och Blinka 19

Länkar:

Viktors artikel

Musik: Vocalise

Robert Gustavsson: nazisterna

Demokrati och samhälle, Foto, Politik, Spännande människor

bild 112: val 22

av adolphson

Nu är det klart!

Jag har av falucenterns medlemmar utsetts till att stå på andra plats i valet till kommunfullmäktige 2022. Det är en högre placering jämfört med den inför den senaste valrörelsen då jag återfanns på plats tre. Det känns mycket hedersamt och viktigt på många sätt, till vilket jag ska återkomma.

Först, eftersom jag ibland får frågan, vill jag säga att jag enbart ställer upp i det kommunala valet. Regionen har gott om kompetenta kandidater och att kandidera till riksdagen är inte aktuellt för min del. Det är inte för mig att resa runt i länet för att försöka knipa förstaplatsen på riksdagslistan och om detta mot förmodan skulle lyckas vore det ändå helt omöjligt att jobba i Stockholm. Det i sin tur beror på det enklaste av skäl: att jag vill finnas nära mina barn. Dessutom är Ulrika Liljeberg en lysande riksdagskandidat för länet som jag skulle stå mig slätt emot. Nej, Falun är mitt hem och här vill jag bo.

Att bestämma sig för att kandidera politiskt är inget lätt beslut. Det handlar nämligen om att gå all in. De flesta i min politiska omgivning är på ett eller annat sätt heltidspolitiker. Jag respekterar deras val men samtidigt blir det lite rörigt när jag utöver mina uppdrag arbetar heltid som lärare. Jag beklagar mig inte, det är ett val jag gjort. Och jag vill fortsätta så, det är otroligt givande att vistas i båda världarna. Att inte få undervisa, nej, det vore otänkbart. Detta ställningstagande är väl känt och jag tror inte jag skulle nomineras om det inte också var accepterat. Jag är pappa, lärare och politiker.

Jag har innevarande mandatperiod suttit i fullmäktige, kultur och fritidsnämnden, kommunstyrelsen och dess olika utskott. Det ska sägas att jag, helst i början, haft det svårt av personliga skäl. Men det tog sig med tiden. Jag kan inte direkt peka på någon stor sak jag personligen åstadkommit under mandatperioden. Men jag kan åtminstone säga att jag varit med och fattat många mer eller mindre viktiga beslut. Något bra måste jag väl åstadkommit eftersom det interna förtroendet förnyas.

Jag lyfter i alla lägen kulturen, mer precist kulturskolan, och jämställdheten så ofta jag kan. Jag tror inte på att rakt av okritiskt köpa allt ett parti står för. Man går med i ett parti för att påverka det och det försöker jag. I Centerpartiets fall handlar det om skolpolitiken. Den måste bli bättre, lokalt och nationellt. Jag är som sagt lärare varför det inte är okomplicerat att diskutera skolpolitik. Jag kan lätt avfärdas som part i målet. Jag har förresten själv kritiserat lärare som sitter i Barn och ungdomsnämnden. Skillnaden är att jag har rätt. Skämt åsido, det är inte okomplicerat detta.

HALLÅ, ANNIE OCH GÄNGET. DET ÄR SKILLNAD PÅ UTBILDNING OCH BOLAGSSTYRELSER.

Jag tänker ofta att det gäller att hamna på rätt sida historien. Med Centerpartiets principiella hållning mot extrem politik känner jag mig trygg. Det gör att jag i lugn och ro kan ha synpunkter på exempelvis skolpolitiken. Detta eftersom värdegrunden är intakt hos oss. SD har inte backat en tum från sina åsikter och tävlar i storlek med M. Nu har KD, L och M accepterat dem. SD har vunnit allt och inget förlorat. Det är inte utan att man saknar Reinfeldt, Boman, Westerberg och Svensson.

MEN VI HAR ANNIE.

Allt är inte perfekt vare sig i Sverige eller Falun – men jag tror att det kan bli det. Därför går jag tacksam över förtroendet åter till val. Jag gör det tillsammans med Susanne på första plats, en ledare jag verkligen tror på och är beredd att kämpa för. Vi har olika förmågor, hon och jag, men vi ska nog komma att komplettera varandra väl. Och på plats tre finner vi Jenny, en fantastisk person också hon. Under oss tre finner vi på listan många andra duktiga och engagerade personer.

Med detta gäng ber vi alltså om falubornas förtroende den elfte september. Med risk att låta klichéartad: det är ett viktigt val. Vägen fram till det kommer säkert att bli både tuff, hård, säkert smutsig – men med dessa människor runt mig känner jag mig taggad och trygg. Jag lovar för min del att inte delta i negativt kampanjande utan istället försöka lyfta nivån till en hederlig nivå.

Vi får se hur det går. Nu kör vi!

Jag, Susanne och Jenny
Demokrati och samhälle, Livsåskådning

den barmhärtige samarien

av adolphson

Jag är i allmänhet stolt, glad, nöjd och imponerad över mycket här i livet. Stolt över mina barn, nöjd med mig själv (åtminstone i vissa avseenden) imponerad över människor i stort och över Sverige som land. Jag har en (social)liberal grundsyn och ser samhällets minsta beståndsdel som individen. Närmare bestämt barnet.

Då och då brukar jag besöka IM, vilket står för Introduktionsprogram, på min arbetsplats. Det finns olika inriktningar men dessa har det gemensamt att de alla syftar till att ge obehöriga elever möjlighet att komma in på ett nationellt gymnasieprogram eller göra dem anställningsbara. Jag besöker inriktningen för nyanlända och jag är oftare inbjuden i egenskap av politiker än som lärare.

Jag tycker mycket om dessa besök. Det är full rulle och jag bombarderas med frågor om allt mellan himmel och jord. Kan verkligen en svetsare bli statsminister här i Sverige? Vad är en svetsare? Vilka hade jag röstat på om jag inte fick rösta på mitt eget parti? Varför ska man engagera sig? Jag slås av den enorma nyfikenheten och framtidstron. Här har några av mina andra elever något att lära. Nyfikenheten är alltså påtaglig. Men även glädjen. Glädjen över Sverige, glädjen över mitt besök, glädjen över livet. Här har jag själv något att lära.

År 1970 ägde ett omtvistat experiment rum bland teologiska studenter i Princeton. Studenterna, som var försökspersonerna, fick information om att de omgående skulle skynda sig till en föreläsningssal som det var långt till på universitetsområdet för att där hålla ett anförande om den barmhärtige samariten.

Liknelsen om den barmhärtige samariern/samariten finns i Nya Testamentet. Jesus berättar om en hur en judisk man överfalls av banditer på vägen mellan Jerusalem och Jeriko och lämnas svårt skadad. Olika förbipasserande ser offret men hjälper honom inte. En samarier (i äldre översättningar samarit), som är en grupp i konflikt med judarna, stannade dock och hjälpte den skadade. Samarien tog honom till en plats där han fick vård och betalade dessutom för den. Den barmhärtige samariern symboliserar var och ens nästa, i tankegången att man ska ”älska din nästa som sig själv”. Jesus vill genom liknelsen vidga begreppet nästa till att omfatta alla, oavsett tro, social position eller ursprung.

Vid experimentet i Princeton hade de ansvariga på vägen till föreläsningssalen placerat en till synes utslagen människa, en uteliggare som jämrade sig. Nästan ingen av studenterna stannade, upptagna som de var av brådskan på väg mot den akademiska briljansen i föreläsningssalen.

Berättelsen är upphovet till begreppet samarit och avser därmed en barmhärtig person och används bland annat i ordet hemsamarit, en yrkesgrupp som hjälper behövande (idag ersatt med hemtjänst eller liknande). Sensmoralen är på ett allmänt plan att man bör bedöma människor utifrån deras handlingar. Möjligen fick en och annan präststudent efter experimentet något att fundera över.

Ibland brukar jag ge eleverna en uppgift. Den är väl något av en klassiker men går ut på att de sitter i regeringen och måste utvisa någon av nedanstående personer och dessutom motivera sitt val.

En ung svart man, dömd terrorist, boxare med omvittnat våldskapital.

En kvinnlig, indisk, kristen rektor.

En vit, medelålders, manlig politiker, nykterist, vegetarian och djurälskare.

Det är intressant hur svaren brukar variera. De flesta vill utvisa den förste, alltså Nelson Mandela. Sedan går svaren mer isär. Både rektorer och politiker är ju bra att ha, anses det. Rektorn är förövrigt moder Teresa och politikern Hitler. Poängen är, både i experimentet i Princeton och i uppgiften jag ger, att vi alla, var och en av oss, ofta övertrumfas av känslor när vi försöker avgöra vad som är rätt respektive fel. Det är svårare än man tror att vända andra kinden till.

När jag lyssnar på debatten blir jag ibland lite missmodig över hårdheten och parafraserar uppgivet för mig själv karaktären Mattias i Bröderna Lejonhjärta:

Utvisa mig hit och utvisa mig dit, det är det enda de där människorna tänker på

Så osmakligt. Och på dagen 32 år efter Kristallnatten

Sedan biter jag ihop. De ska inte komma undan med detta, not on my watch – som det heter på utländska. Det slår mig också att den konservativa högern inte är konsekvent. Om man är emot fri abort med motiveringen att vi inte ska ifrågasätta Guds beslut att skapa ett barn, även efter en våldtäkt, eller att det aborterade fostret kan vara den som uppfinner ett botemedel mot cancer borde man kunna anse att samma resonemang gäller utvisningar.

Denna text innebär inte att jag ser mig själv som den barmhärtige samariern. Hela poängen med liknelsen är att denne finns inom var och en av oss. Måste jag ändå välja någon får det nog bli Mia, Helena, Masoud, Katarina samt alla andra kollegor på IM. Och kanske Sverige som land. Lyssnar Sverige på den som vill hjälpa en behövande eller på den som vill gå vederbörande förbi?

Det är vår tid nu. Det är vi som är vuxna. Vi behöver inte alltid hålla med varandra men vi borde kunna nå varandra i en gemensam känsla av stolthet, glädje och förnöjsamhet. Det är äkta imponerande svenskhet, det. Gör vi det bra för barnen och ungdomarna, särskilt de ömkansvärda vi möter längs vägen mellan Jeriko och Jerusalem, gör vi något mycket bra. Det är inte vad vi säger eller tänker som räknas, det är vad vi faktiskt gör som är det verkligt betydelsefulla.

Källor:

Harari: 21 tankar om det 21:a århundradet

Nya Testamentet: Luk. 10:25-37

Demokrati och samhälle, Politik

omgiven av idioter

av adolphson

Att växa med ansvar. Någon påminde mig nyligen om hur dryg jag kunde vara som ung. Att innan jag ”nådde fullständig mognad och ödmjukhet ibland kunde trycka till den som inte hade samma talets gåva.” Mognad och ödmjukhet innebär kanske att den som är stor och stark också måste vara väldigt snäll. Kort och gott: Bamse-style. Har jag nått dit?

Jag förvånas över den våg av bitterhet som på nationell nivå sköljer över mitt parti från våra forna allianskollegor. Och på lokal nivå skäller många sossar halsen av sig. De må vara som vanligt med den saken. Makt korrumperar, sägs det ju. Eller? Men okej. Frågan jag ställer är huruvida det rätt att beskriva ett eventuellt samarbete mellan M, KD, L och SD för blå-brunt?

Konservativa använder i många länder den blå färgen. Ibland används, av politiska motståndare, tillmälet ”mörkblå” om någon som anses mycket konservativ eller långt åt höger på den politiska höger-vänsterskalan. Den ljusblå färgen ska enligt samma resonemang förstås som någon som förespråkar en mer måttfull konservatism eller liberala värderingar. Nationalsocialismen har kommit att förknippas med den bruna färgen och ursprunget till det är de bruna skjortor som den nazistiska rörelsen använde. Annars brukar fascism förknippas med färgen svart. I Sverige har M, KD och L i olika varianter använt den blå färgen. SD använder sig av blått vitt och gult.

Det är svårt att entydigt definiera fascism. Ofta har termen vilt svingats som tillhygge mot allt och alla man inte gillar. Ordet härrör från latinets fasces som betyder spöknippen. I antikens Rom var ett spöknippe symbol för lagen och ordningens upprätthållare. Ungefär som dagens väktare och poliser, kanske. Därmed passar ursprunget illa när det används i en modern demokrati eftersom polisen är inte fascister.

I vår tid är fascism en politisk rörelse som uppstod i Italien efter första världskriget och som leddes av Benito Mussolini. Det fanns flera varianter i Europa under den här tiden men den största och mest fruktansvärda av dem var nationalsocialismen, nazismen. Den var ren och skär (brun) ondska. Och trots att dessa tankar förlorade andra världskriget lever de vidare.

Svår att definiera, ja visst. Fascism är heller inte en entydig ideologi utan mer en samling antihumanistiska föreställningar om världen. Dessutom är den svår att stava till. Tur att den inte är så stark i Schweiz. Men vissa tankar och ideal är typiskt fascistiska. Fascism undviker att vara logisk, teoretisk eller förnuftsstyrd. Det vägledande inom den är heller inte en teori om de ekonomiska, sociala och politiska faktorernas sammanhang.

Nej, världen är för fascisten enkel. Man litar helt på tanken om en stark ledares godtycke och definitionen av en utvald grupp, ett folk, och ett land, som ledaren styr över. Den som inte ingår i den utvalda gruppen får inte vara med. Definitionen av folket eller gruppen utgår från rasistiska föreställningar och uppfattningar om vad som är rätt och fel kultur. Fascismen vill inte övertyga människor med intellektuella resonemang utan genom att väcka känslor. Man bygger ofta sina uppfattningar på myter.

SD har företrädare som inte ser samer, muslimer och judar som svenskar. En skåning sitter på dalabänken i riksdagen eftersom ett centralt partiråd plockar de kandidater från olika delar av landet man anser representerar partiet bäst. Hur folket röstat är av mindre betydelse. Den som opponerar sig mot saker utesluts ofta.

SD är inte ett fascistiskt parti i direkt mening. Men det finns beröringspunkter. Inte minst ursprunget. Alltså kan man, om man vill och utan att ha helt fel, kalla det eventuella blocket blåbrunt. Men jag struntar i vad man kallar det. Frågan jag ställer mig är istället hur mycket eller lite sprungen ur fascism man kan vara. Det handlar faktiskt i grund och botten om hur nära Förintelsen man kan gå.

Just nu tänker jag på några saker:

Det är, som jag ser det, inte borgerligt att samarbeta med SD. Den klassiskt svenska borgerligheten, som vi känner den, är numera borta. Det krävs nämligen fler än ett parti för att bilda en borgerlighet.

Vem kommer efter Jimmie i SD och vad händer då?

Det kommer att bli en smutsig valrörelse. Klarar jag det?

Det är fullt möjligt, enligt ovan förda resonemang, att kalla resten av gänget, vi som inte vill ingå i ett block med SD, för en rödgrön röra.

Få personer har blockat mig. En av dem är Jimmie som gjorde det när jag dammade av det gamla skämtet att SD:s kvinnoförbund heter Bruna bönor. Rätt åt mig.

Jag var hård mot Björklund under min tid som Folkpartist. Det ångrar jag idag. Men aldrig man kan ge kulor igen, till folkskolegrabbar som stelnat till män. Till fascister kan man dock oavsiktligt råka ge kulor, om man inte ser upp.

I telefonkatalogen (till de unga: för länge sedan fanns en jättetjock bok med allas namn, titel och telefonnummer) fanns det förr om åren en som hette Bruno Gröön. Vi brukade busringa till honom och fråga vilken del av honom som var grön. Förlåt. Men vi har alla varit barn. Det viktiga är hur man växer upp. Och hur man som vuxen förvaltar hela sin personlighet, sina förmågor och resurser. Kort sagt: vilket ansvar man tar för sitt lilla hörn av världen.

Nej, jag har inte nått dit. Givetvis inte. Men jag försöker. Eller gör jag verkligen det? Då hade jag väl döpt blogginlägget till något annat?

Källor

Liedman: Från Platon till kriget mot terrorismen

Wikipedia

Samtal med en Sverigedemokrat

Källkritik

Sven-Erik Liedman är inte oomstridd. Han är professor emeritus i idéhistoria. Han är även debattör och opinionsbildare långt ut till vänster. Boken ovan är fantastisk.

Jag väljer att inte återge namnet på sverigedemokraten, men det är ju ingen hemlighet hur partiet organiserar sig.

Kuriosa:

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Georg Elser

av adolphson

Ska man skratta eller gråta? Detta är ett känt uttryck använt för att illustrera något som upplevs vara så löjeväckande att det med marginal passerar rimlighetens gräns. Kanske går uttrycket, som så mycket annat, att spåra till antiken?

Demokritos var en filosof med mycket avancerad filosofi. Han var också känd som den skrattande filosofen eftersom han valde att skratta åt det som han ansåg som människans enfald. Hans motsats, Herakleitos, var istället känd som den gråtande filosofen då han såg annorlunda saken.

Men ska man egentligen skratta eller gråta? Hade Hitler dött 1939 är det inte osannolikt att hans eftermäle blivit ett annat. Kanske hade han gått till historien som en av de största tyskarna genom tiderna. Det påståendet är faktiskt inte så konstigt som det kanske låter.

Tyskland hade under relativt kort tid genomgått en enorm återhämtning. Tvivlaren från 1933 hade förvandlats till fantastisk anhängare. Den genomsnittlige tysken gjorde inte allt för stora invändningar mot inskränkningar i yttrandefriheten, mötesfriheten eller den fruktansvärda diskrimineringen. Ingen kunde heller, vad det verkar, i sin vildaste fantasi föreställa sig konsekvensen i form av förintelsen. 1939 gick det mesta generellt sett bra för den före detta korpralen. Hitler var till synes oövervinnlig. Hade han dött då hade historien tagit en annan vändning.

Och det fanns de som försökte. Georg Elser, exempelvis, en snickare från Württemberg. Georg var protestant (kyrkan sågs inte på med blida nazistiska ögon) och var medlem i ett fackförbund (facken förbjöds snart). Eiser radikaliserades till kommunist.

I november 1939 försökte han mörda Hitler genom att placera en bomb i en lokal där denne skulle tala. Hitler överlevde attentatsförsöket på grund av dimma. Dimman gjorde nämligen att framträdandet tidigarelades eftersom Hitler behövde ta tåget därifrån istället för flyget. Han hade sannolikt dött om han stannat i lokalen i ytterligare tretton minuter.

Åtta personer dog i explosionen, men ingen högre partifunktionär. Sextiotre personer skadades, varav sexton allvarligt. Noterbart är att Fritz Braun, Evas far, hörde till de skadade. Den direkta konsekvensen av attentatsförsöket tycks varit att Hitler blev än mer övertygad om att han skyddades av försynen och var av ödet utsedd till Tysklands räddare. Elser greps av en slump på gränsen till Schweiz och skickades till koncentrationslägret Dachau där han sköts av SS så sent som 1945. Anledningen till dådet var enligt egen utsago att han ville stoppa kriget och förbättra förhållandena för arbetarna i Tyskland.

bild: herodote.net

Ska man skratta eller gråta? Gjorde Elser rätt? Även om våld är fel tror jag de flesta skulle ställa sig på hans sida. Iallafall så här i efterhand. Jag tror inte på våld. Men Hitler kunde inte stoppas på annat sätt. Och ställer man miljoner människors liv mot Hitlers tror jag de flesta skulle offra den senare.

Vi ställs alla inför moraliska överväganden då och då. I synnerhet gör man det som politiker. Och även om det kan vara svårt att se den moraliska aspekten i vanliga kommunala frågor får man fortsätta leta. Till sist finner man det ofta. Alltså svaret på frågan huruvida något, enligt egen övertygelse, är rätt eller fel.

Om man skratta eller gråta är inte gott att veta. Jag tänker att vi alla bär på en inre Demokritos respektive Herakleitos och jag tror att jag personligen föredrar det skrattande förhållningssättet. Jag spar istället tårarna till verklig sorg

Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik

kyrkovalet

av adolphson

Lite från sidan kom jag in i kyrkovalet men jag har ett genuint intresse för kyrkan och dess verksamhet. Så när frågan ställdes huruvida jag kunde tänka mig att kandidera svarade jag ja. Jag har ju faktiskt studerat tre terminer vid teologiska institutionen i Uppsala minsann, och sjungit i kyrkokör en stor del av livet. Så intresset är det inget fel på.

Några partikamrater och jag debatterade via en debattartikel med POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan). Svaret vi fick innebär att vi tydligen genom vår argumentation underkänner kyrkans värdegrund. Det kändes märkligt att läsa. Det påståendet vill jag, trots att valet nu är över, gå till botten med.

Kyrkovalet följer delvis en annan logik än övriga demokratiska val. Till huvudmotståndare har POSK utsett sig själv mest på grund av att man inte vill ha partipolitik i kyrkan. För POSK räcker det med POSK eftersom man inte ser sig som ett politiskt parti utan som en nomineringsgrupp. Att även partierna är nomineringsgrupper bortser man ifrån.

Jag har inte sett att POSK vill avskaffa själva valet, bara att man vill få bort de politiska nomineringsgrupperna. Men de som kallar sig opolitiska fattar också politiska beslut. Skillnaden är att de inte har någon gemensam värdegrund (tro är inte en gemensam värdegrund, den är högst individuell) vilket ofta gör dem oförutsägbara.

Jag har försökt debattera med företrädare för POSK eftersom fri debatt hör till demokratiska val. Mina argument handlar om att angripa någon enbart på grund av partitillhörighet och för att man utnyttjar sin rätt att delta i val inte är ett argument värdigt en demokrati. Jag hävdar att det politiska systemet är en garant för att kyrkan ska fortsätta vara en öppen folkkyrka. Detta eftersom värderingar kommer tydligt till uttryck genom politiska partier. Jag har påmint om att om det inte funnits förtroendevalda politiker i kyrkan så hade det heller inte funnits, eller så hade det tagit längre tid, kvinnliga präster och homosexuella hade inte fått vigas.

Den värdegrunden är intakt hos oss i Centerpartiet och i flera andra partier. Men hur är det hos POSK? Ingen aning, faktiskt. Värdegrund är viktigt. Jag skulle personligen inte uppmärksamma livets högtider, eller mer sorgliga tillfällen, i en snävare kyrka eller i en kyrka som på olika sätt la sig i människors tro eller begränsade deras vilja och möjlighet att delta i kyrkans verksamhet utifrån exempelvis kön, sexuell läggning, ursprung eller värderingar.

Så har jag argumenterat. Svaret, i den mån det kommit något, från POSK blev en artikel där man visserligen lite utvecklar vad man vill göra i kyrkan men annars inte bemöter frågorna vi ställt. Istället gick man till angrepp mot oss i Centerpartiet med, som man menar, påståendet att vi underkänner kyrkans värdegrund. Det får anses som en tämligen svepande kritik. Det är mer en typ av retorik jag möter när jag debatterar med SD eller ännu längre högerut.

Så hur är det med Centerpartiets respektive POSK värdegrund? Vi kan väl ställa några klassiska värdegrundsfrågor för att försöka ta reda på det. Det är känt vad de olika partierna står i dessa frågor men vilka är POSK:s ståndpunkter? Finns överhuvudtaget en gemensam ståndpunkt för varje fråga?

1. Hur ser POSK på abort? Är den fri? Från när? Är man emot? Centerpartiet är för nuvarande lagstiftning.

2. Finns det hos POSK någon gemensam syn på kvinnliga präster eller jämställdhet överlag?

3. Får man enligt POSK vara homosexuell medlem av kyrkan och hur ser man på HBTQI-personers möjlighet att gifta sig i kyrkans regi? Hur ser POSK på att kyrkan går i Pridetåget?

4. Anser POSK att en muslim som så önskar får ta nattvarden? Hur skulle POSK se på ifall någon ville bygga en moské i Falun?

5. Hur ser POSK på sex före äktenskapet?

6. Anser POSK att kyrkan ska fortsätta vara en röst i samhället för att exempelvis värna invandrares rättigheter?

Jag vare sig tror eller påstår att POSK svarar varesig det ena eller andra på dessa frågor. Det jag säger är att man inte vet vad POSK anser eftersom det inte finns någon tydlig värdegrund att referera till, bara hänvisningar till kyrkans som man menar är sin.

POSK slår mig som konservativa i många frågor, men inte ens det är jag säker på. Dock verkar svaret, att jag och Centerpartiet undergräver kyrkans värdegrund, vittna om det. Det är hursomhelst POSK som är svaren skyldiga, inte Centerpartiet eller andra partier. Hur ser kyrkans värdegrund ut som jag och mitt parti undergräver? Varför har POSK den exklusiva rätten att definiera den? Hur ska man hantera en så svepande anklagelse?

Jag säger inte att vare sig jag eller Centerpartiet har alla svar. Det jag säger är att vi vill vara med och påverka kyrkan tillsammans med andra. Jag säger inte att någon inte får vara med och anklagar heller inte någon för att vara ett existentiellt hot.

Nej, inte underkänner jag kyrkans värdegrund. Jag omfamnar den. Jag hoppas kunna vidmakthålla och utveckla den som en del av den stora mångkulturella värdegrund som också POSK ingår i. Låt oss samarbeta kring det!

Detalj ur Falupride. Foto: Linda Haglund

Så hur gick det lokalt i valet? Den preliminära röstsammanräkningen pekar på att Centerpartiet får sex mandat i kyrkofullmäktige av totalt 35. Det får anses som en framgång och vi kommer därmed att kunna driva de frågor vi beskrivit i vår valplattform. POSK tappade något mandat.

Det blir dock ingen plats för mig i kyrkofullmäktige eftersom jag stod sist på listan bakom många duktiga kandidater. Tryggt förankrade i vår gemensamma värdegrund kan vi centerpartister stödja och uppmuntra varann i våra olika uppdrag och diskussioner i kommande kyrko-region-kommunfullmäktige.

Demokrati och samhälle, Historia, Skola

bild 104 – utbildning

av adolphson

Är det verkligen sant att du är min mentor? Yes!

Genom historien har skola och utbildning påfallande ofta ansetts som synonym till kadaverdisciplin, bestraffningar och ett allmänt hållande av ordning och reda. Måhända är det Platons fel. Men vad är egentligen en skola och vad innebär utbildning? Hur ska den läggas upp, vad ska ingå? Vad tjänar den för syfte?

Min kollega Daniel. Han brukar låtsas att han diskuterar med kollega Jeff på engelska så att jag ska tro att Jeff är där när han inte är det.

Den vanliga beskrivningen är som en målinriktad process där någon genom systematisk undervisning och och träning utvecklas och skaffar sig kunskap, bildning och färdigheter. Jaha, ja. Det besvarar möjligen vad men knappast hur. Både filosofer, präster och under förra århundradet psykologer och beteendevetare av olika slag, har genom århundradena brottats med frågan om vad utbildning är, hur vi lär oss samt vem som har rätt till skolgång.

Platon, 428-348 fvt, har kallats för filosofins superstar. Mannen genom vilken vi känner Sokrates och som anses som den mest inflytelserika personen inom västerländsk filosofi. Men oproblematisk är han inte, denne Platon, helst inte om man silar honom genom vårt nutida raster. Demokrat var han exempelvis inte. Vi kan ju börja där. Platon anser nämligen att staten fungerar bäst när den styrs av en intellektuell elit. För detta krävs att man väljer och utbildar denna elit.

Sagt och gjort.

Platon

Först och främst måste de mest begåvade avla barn, som en sorts antik rasbiologi, barnalstrande är minsann inte en privatsak utan i allra högsta grad statens angelägenhet. Men alla fria mäns barn har rätt att tävla om den bästa utbildningen och därmed de högsta ämbetena. Efter gallring kvarstår slutligen de bästa kandidaterna för att gå i statens tjänst. Utbildningen, eller gallringen, är sålunda helt och fullt en angelägenhet för staten.

Resonemanget kan vid en ytlig anblick förefalla logiskt. Jag återkommer till det. Men hur skulle Platons elitutbildning se ut? Faktum är att den överträffar det mesta vi sett i både verklighet och fiktion. Den utvalde fick först genomgå arton år av klassisk grekisk utbildning: läsning, skrivning, gymnastik, samt skaldernas verk (Platon ville dock styra upp vad som var relevant, som en sorts antik kanon).

Sedan följde några år av fysisk och militär utbildning. Som statsman måste man alltid vara beredd att försvara staten. De som klarat sig hit fick studera matematik under tio år. När studenten fyllt trettio fick han (de som inte gallrats ut) lära sig dialektik (filosofi och retorik). Därefter följde en sorts praktik på underordnade tjänster tills kandidaten var i femtioårsåldern då den nu fullt utvecklade filosofen kunde ägna sig åt statens skötsel.

Jobbet innebar i stort sett att dela sin tid mellan tänkande och politik. Värt att notera är att statens övriga medborgare var skyldiga att obrottsligt lyda denna styrande elit. Det behöver kanske inte påpekas att Platon mer imponerandes av Sparta än Aten.

när jag blev citerad

Det går att legitimera all form av elitism enligt denna typ av resonemang. Det är som en blandning av nazism (Hitler beundrade Sparta), kommunism, IS och The Handmaids Tale. Men kanske går frågan att lyfta till vår tid? Exempelvis kan man enligt detta resonemang inte lämna utbildning till fria aktörer, nej, statlig skola är enligt Platon att föredra.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska besvara mina egna inledande frågor. Hot, våld och bestraffning hör dock inte till utbildning, inte ordning och reda heller. Möjligen struktur. Så jag sammanfattar väl det hela genom påståendet att med rätt stöd och uppmuntran kan varje individ nå hur långt som helst. Utbildning måste iallafall, enligt min uppfattning, ske genom glädje och passion för att främja intresse. Lyckas man finna sitt intresse kommer självförtroendet, medvetenheten och ett självständigt kritiskt tänkande. Hur man uppnår sådant är mindre viktigt. Bara man gör det.

Tänk att någon verkligen blir genuint glad av att ha mig som mentor. Och dessutom vågar säga det. Förutom hur glad det gör mig så slås jag också av vilket oerhört ansvar det innebär. Jag kan aldrig svika det förtroendet. Aldrig.

Relaterade blogginlägg:

Utbildningsnivå

Gymnasium och bortom

Källor:

Liedman: Från Platon till kriget mot terrorismen

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Historia

slippery slope

av adolphson

Ett slippery slope-argument innebär att argumentera för ett tillsynes litet och obetydligt beslut men som leder till en kedjereaktion av händelser man inte önskar eller kan förutse. I slutändan leder beslutet till något mycket dåligt och efter det första beslutet går sakernas tillstånd inte att ändra likt en boll på ett lutande plan.

En viktig fråga i vår värld är hur mycket eller lite man kan inskränka en grupps eller individs demokratiska rättigheter för att undvika ett yttre hot, inbillat eller verkligt. Och vem som avgör det. Frågan är inte ny. Problemen tycks ofta loopa, tänker jag lite dystert.

Är ordet, livet, alltid helt fritt?

Lukasjenka, diktatorn i Vitryssland, låter militärt flyg tvinga ner ett civilt plan under rutt mellan två EU-länder för att komma åt en regimkritiker. Trump, efter de famösa händelserna vid Capitolium, har blivit utslängd från de största sociala medieplattformarna. Nu bidar han sin tid i den för honom obehagligt svala medieskuggan i Florida. Netanyahu använder i Israel samma argument som Trump: allt är fusk. I Falun diskuterar vi, med hänvisning till pandemin, möjligheten att införa vistelseförbud på vissa platser under vissa omständigheter.

Efter fängelsevistelsen som följde på kuppförsöket, den så kallade Ölkällarkuppen 1923, var Hitler övertygad om att han var den utvalde, rörelsens ledare, frälsaren. Interna kritiker och konkurrenter utmanades, undanröjdes eller uteslöts. Några av de mer namnkunniga var Ludendorff (en av de ledande militärerna under första världskriget), Strasser och Röhm (dessa mördares på Hitlers order under ”de långa knivarnas natt” 1934). Partifunktionärer och sympatisörer började, ledda av den retoriskt skicklige propagandamaskinen Goebbels, bygga upp en framgångsrik personkult av Hitler. Inom ett par år var nazistpartiet ett av de största partierna i Tyskland.

Efter kuppförsöket var dock partiet förbjudet och det var naturligtvis viktigt för Hitler att det åter blev tillåtet. Han lovade dyrt och heligt att nazisterna hädanefter skulle sköta sig och bli ett laglydigt parti. 1925 hävdes förbudet och olika partitidningar, som Der stürmer och Völkischer Beobachter, viktiga organ i propagandan, kunde därmed åter ges ut, trots att innehållet var gravt antisemitiskt.

Hitlers ledare i tidningarna handlade om vikten av intern enighet gentemot gemensamma yttre fiender som judar och marxister. Detta budskap skulle han återupprepa. Exempelvis genom sin succéartade återkomst, efter att förbudet hävts, live inför tusentals fanatiska sympatisörer. Han krävde i talen att man villkorslöst sluta upp bakom honom – tills vidare. Detta var viktigare än allt. Tids nog skulle ges möjlighet att utvärdera hans insats och eventuellt byta ut honom som partiledare. Hailropen skallade i möteslokalen, människor grät av lycka och klättrade på borden.

Hur var det möjligt, undrar en nutida kanske. Tja, hur var det möjligt att storma Capitolium?

Efter detta var Hitler allmänt accepterad inom partiet som Führern. Regeringen i Bayern fick dock återigen kalla fötter (det var ju i München som det tidigare kuppförsöket ägt rum) och förbjöd Hitler att framträda offentligt. Förbudet utökades dessutom till att gälla i hela Tyskland och det på grund av hans kränkande språkbruk mot judar och marxister.

Värt att notera är att nazism sedan 1945 är förbjudet i Tyskland. Men tillbaka till det som i den nazistiska mytologin refererades till som ”kampåren”.

Stora liveframträdanden, massmöten, var Hitlers grej. Nu tvingades han på grund av förbudet övergå till stora och små informella möten: han förvandlade vanliga krogbesök till valmöten och tidningar gavs ändå ut, trots förbudet. En intressant detalj är att Hitler den här tiden valde att bli statslös, han avsa sig sitt österrikiska medborgarskap, för undvika att utvisas från Tyskland. Nazisterna lyckades, med Hitler, Göring och Goebbels i spetsen hålla sig kvar i händelsernas centrum till weimarrepublikens fall. Sedan kom inflation, börskrasch och politiskt kaos. Den som är bäst organiserad och kommunicerar mest effektivt vinner. Det är inte så ofta den störste eller starkaste.

Lukasjenka är självfallet en maktgalen diktator. Hitler utsågs enligt demokratiska principer. Att stänga av Trump från twitter är problematiskt sett ur en demokratisk synvinkel och jag gissar att han snart är tillbaka i etern. Det finns även flera lager på löken att enligt pandemilagen begränsa människors rörelsefrihet. Frågan är vem som har rätt, när och varför. Det är inte alltid lätt att avgöra medan det pågår. Och ser vi inte upp sätter vi igång dominoeffekten.

Det är som alltid: politikern agerar medan historikern i efterhand iakttar från distans. Historien kan visserligen ibland hjälpa oss med att skilja på rätt och fel i kniviga situationer men ofta nog får vi förlita oss till ethos, vår inre känsla för vad som är rätt. Den kompassen är det viktigaste verktyg vi har.

Relaterade blogginlägg:

Ludendorff

Källor

Liljegren: Adolf Hitler

Friedrichshafen/Barth: Dödgrävarna: den sista vintern i Weimarrepubliken

Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Retorik

kämpa på

av adolphson

Som politiker måste man läsa en enorm mängd handlingar. Man arbetar fram valplattformar och manifest, finns i sociala medier, har bloggar, deltar i diskussioner, skriver insändare. Man träffar också många olika sorters människor.

Jag funderar ibland. Vad får man egentligen säga som folkvald och mer eller mindre offentlig? Vad får man inte säga? Hur ska det framföras? När? Riksdagen diskuterar just nu huruvida man ska kriminalisera att förneka Förintelsen. Det låter väl bra?

Jag har läst delar av Mein kampf. Det är ett litterärt sett illa skrivet, osammanhängande sammelsurium, en blandning av självbiografi, historieskrivning och politiskt verk. Jag har läst boken av källkritiska skäl för att kunna bemöta nazister. Jag trodde nämligen, när jag var ny som lärare, att elever skulle kunna vara nazianstrukna. Men det har aldrig hänt. Det kom någon grupp till skolan för tio år sedan och det blev lite oroligt. Det är allt. Men jag vet vad nazism innebär, jag studerat dess upphovsmän och främsta företrädare.

Hitler skrev och dikterade Mein kampf under fängelsetiden i början av 1920-talet och tanken med att ge ut den kan från partiets sida ha varit att profitera på Hitlers stigande kändisskap eftersom partikassan var skral. I boken lägger Hitler ut texten kring det viktiga i att hämnas Versaillesfreden, han redogör för sin antisemitism och skissar på Förintelsen. Boken var inte oviktig i rättegångarna efter kriget. Hitler själv blev rik men var inte stolt över den.

Det är också belagt att det, besynnerligt nog, var relativt få i partitoppen som faktiskt läst boken. En känd tilldragelse inföll på en middag för ledande nazister 1927. Någon frågade oförhappandes om någon av gästerna läst den men som det visade hade ingen gjort det. Pinsamheten förbyttes till munterhet och som skämt kom man på att man skulle fråga varje nyanländ gäst om vederbörande läst boken. Den förste som gjort det skulle få betala notan. Men notan förblev obetald. Inte ens nazitopparna Göring eller Speer hade orkat ta sig igenom hela.

Mein kampf är allt sedan dess ett av få verk med nazistiskt tankegods vilket kan jämföras med marxismen som har mycket mer av sådant. Före 1945 trycktes den i tio miljoner exemplar och översattes till 16 språk. Idag är det olagligt att trycka nya exemplar i Tyskland – förutom för akademiska studier. 2012 gavs den dock ut igen, eller olika delar, inom ramen för akademin. Man motsvarade utgivningen med att de flesta tyskar inte hade tillgång till boken, eftersom den är tabu, och därför omgiven av myt och rykten. Detta ville man hantera genom att förse nyutgåvan med kritiska kommentarer av bland annat historiker. Det tycks man lyckats med, åtminstone så till vida att den organiserade nynazismen inte ökat på grund härav.

Tanken med utgivningen var alltså att avmystifiera boken och åskådliggöra vad nazism innebär. Utgivningen var dock inte okontroversiell. Delstaten Bayern, som ägde rättigheterna till fram till 2015, menade att man övervägde rättsliga åtgärder för att stoppa utgivningen.

Politiker läser mycket, men det gör även människor i allmänhet. Böcker, tidningar, jobbrelaterade texter, mail, sociala medier, översättningen på tv-serier. Det var och en bör göra är att fundera lite över hur man förhåller sig till texten.

Personligen tror jag man måste kunna läsa och se allt. Mein kampf och andra vidriga åsikter växer i skuggan, frodas i det fördoldas trånga bubbla. Ute i ljuset smälter tokerierna ofta bort. Ska vi komma vidare måste vi kunna ta del av vad både förintelseförnekare och andra galenpannor tycker och anser. För att bemöta, vederlägga och kommentera. Yttrandefriheten är större än möjligheten att förbjuda misshagliga åsikter.

Detta är demokratins inneboende dilemma.

Så jag läser alla mina handlingar och förmedlar mina tankar. Jag tänker ofta på hur jag uttrycker mig, var och när. Jag försöker tydliggöra varför jag personligen anser det omöjligt att bilda regering med SD, hur jag ser på manliga normer och varför jag inte är fackligt ansluten just nu.

Ibland dyker det upp någon som blir arg på mig, och det kan vara nyttigt, men då försöker jag lyssna och berätta hur jag tänker. Det är så otroligt utvecklande, intressant och spännande att lyssna på andra. Människor kan och vet så mycket, har så många perspektiv jag saknar.

Man får kämpa på, helt enkelt, för människan är alltings mått.

Relaterade blogginlägg:

Sofist, javisst

Liljegren: Adolf Hitler

Wikipedia

SVT.se