Kategori: Foto

Falun/Dalarna, Foto, Historia, Resor, Skola

bild 36 – en historisk promenad

av adolphson

Jag brukar, så här i slutet av läsåret, genomföra en lokalhistorisk promenad tillsammans med mina elever. En av poängerna med historia är att på olika sätt kunna orientera sig i tillvaron. Stora Torget är en utmärkt plats att utgå från, för en lokalhistorisk lektion.

Stora Torget i Falun är ett klassiskt renässanstorg, låt vara från den barocka epoken men allt kom ju lite senare till norden. Antiken kom överhuvudtaget inte varför det blir lite svårt att förhålla sig till renässansen. Renässans betyder pånyttfödelse och de som uppfann termen var några italienska städer som på 1400-talet tyckte sig ha återuppväckt antikens förlorade ideal. Nu är skiten över, tänkte de. Så som människan i alla tider ofta tänkt. Vår hoppfullhet tycks vara svår att ta ifrån oss.

Torget, agora och forum, spelade en viktig roll i de antika civilisationerna och företeelsen levde vidare in i renässansen. Vid torget samlades människorna för att handla, organisera sig, döma i tvister och rösta. Där fanns den politiska, ekonomiska och religiösa makten. Det var på torget staten och människorna möttes.

Namnet Falun kommer av ordet Fala som betyder handelsplats. (Jo, det finns lite andra förklaringar också, jag vet). Det har antagits att området sedan länge, kanske så långt tillbaka som 700-talet, varit en sådan plats. Med tiden relegerades handeln – människor fick inte fritt köpa och sälja varor hemma på gården eller i byarna utan var tvungna att bedriva kommers i städer, falor eller köpingar. Det moderna Falun växer fram i mitten av 1600-talet ungefär samtidigt som gruvan upplever sin storhetstid. Falu gruva kan förövrigt varit en av de största industriella arbetsplatserna i världen vid tidpunkten, den ekonomiska ryggraden i stormaktstidens Sverige.

1641 får Falun stadsprivilegier och en ny, modern stadsplan antas 1646. Det är vid denna tid Stora Torget anläggs samtidigt som rådhuset och Kristine kyrka. Torget fungerade under sina första 20 år om uppställningsplats för byggmaterial. Från början var det tänkt att stadens samtliga tillfartsvägar skulle sammanstråla vid torget, närmare bestämt vid den så kallade nollstenen. Om jag förstått saken rätt står den lilla vita stenen fortfarande i hörnet Åsgatan-Svärdsjögatan. Innan torget anlades var där betesmark som sträckte sig ner mot det sanka området kring Faluån. Därav ett av torgets många namn: Bondetorget. Det kallades också Nya torget och Rombotorget. Det senare namnet syftade på att människor från Rombolanden (odefinierade platser söder om Dalarna, sörlänningar helt enkelt) hänvisades hit för att sälja sina varor. Enligt logikens principer förstår vi då att Hälsingtorget var platsen för de kringresande försäljare som kom norrifrån, särskilt från Hälsingland. Jag kan därmed tänka mig att det var på Hälsingberg och i Hälsinggården de fick bo under sin vistelse i Falun. Det vore kul att fördjupa sig lite i Faluns relation till Hälsingland, givet att tre platser namngivits härav. Stora Torget var också sommaren 1743 skådeplats för dramatiska händelser under Sveriges sista bondeuppror, Stora Daldansen. Värt att notera är också att det var här offentliga straff och avrättningar verkställdes innan verksamheten flyttades till Galgberget.

Jag står mitt på torget och tittar på rådhuset. Hela byggnaden andas kunglig myndighet med riksvapnet och sina kronformade ankarslutar. Att rådhuset och Kristine kyrka överhuvudtaget tillkom berodde på drottning Kristinas nåd men hängde också ihop med att staden fick lova att bygga en rejäl kyrka om stadsprivilegier skulle beviljas. Bygget av rådhuset startade 1643 vid det nya torgets norra sida då kronan (landshövdingeämbetet) behövde ett sädesmagasin. Men staden behövde även ett nytt rådhus. Drottningen skänkte därför tomten, magasinsbygget och material för att staden skulle få ”ett skönt rådhus av sten”. Falun expanderade som sagt kraftigt och rådhuset blev snabbt otillräckligt. Man byggde i mitten av 1600-talet på en våning och sitt nuvarande utseende fick huset 1749 efter att ha förlängts i båda ändar. Efter de förödande bränderna 1761, då två tredjedelar av staden förstördes, återstod endast två byggnader i centrum – nämligen de som var byggda av sten. Kristine kyrka och rådhuset.

Som nyutnämnd vigselförrättare och som stolt innehavare av plats nummer 3 på Centerpartiets kommunlista tänker jag att jag möjligen kommer att vistas mer härinne än hittills (som är aldrig).

Redan från början fanns en restaurang, Stadskällaren, och med tiden utökades verksamheten med ett stadshotell. Ett sådant byggdes på tomten bakom själva rådhuset och invigdes 1879. Hotellet gästades förövrigt av familjen Bin Laden 1969. I byggnaden (inte originalet) finns idag studentkåren.

File:Stora Torget Falun.jpg
Rådhuset

Jag vrider på huvudet och betraktar istället Kristine kyrka. Det är en av de få kyrkor jag har en personlig relation till (de övriga är Kopparbergs kyrka, Styrsö kyrka och Hallens kyrka). Detta är min kyrka. I den har jag sjungit körsång sedan barnsben och det var här vi hade begravningsgudstjänsterna för min mor och senare för min syster.

På grund av att staden växte så kraftigt i mitten på 1600-talet behövde den organisera sig bättre. Med sina 6000 innevånare var Falun rikets andra stad och den 300 år gamla Kopparbergs kyrka ansågs otillräcklig. Kopparbergs kyrka var avsedd för gruvfolket och de omkringliggande socknarna medan den nya kyrkan blev överhetens (främst borgerskapets och bergsmännens) kyrka. Det var väl därför jag själv döptes i Kopparbergs kyrka 1971 kan jag tänka, förutom att vi inte på något sätt tillhörde överheten så bodde mina föräldrar i Hälsinggården när jag slog upp mina egna saligt himmelsblå och ännu oförstörda ögon för första gången. Under 1900-talet kom de sociala graderingarna härvidlag att byta plats och i folkmun benämndes Kopparbergs kyrka under min barndom ibland för pälskragarnas kyrka. Mor trivdes bäst i Kristine hos ”fader Ralf” och Mats Åberg.

Idag tillbringar min yngsta dotter mycket tid i Kopparbers kyrka genom sin körsång under engagerade Anna Kjellins fasta ledning. Jag har till och med ätit pizza, haft fredagsmys och sovit över i koret. Visserligen på körläger men det var nog tur att mormor aldrig fick uppleva det. Släkten följa inte alltid helt exakt släktens gång, som tur är. Det är hursomhelst veckans bästa tid när den stressade barnafadern under en timme på orgelläktaren mol allena kan låta tankarna löpa fritt.

Kristine kyrka uppfördes 1642-1660 (den invigdes 1655, något år efter att drottningen abdikerat, konverterat och flyttat till Rom) som en stormaktsmanifestation i barockstil, ett skrytbygge att symbolisera en stad i framgång. Idag bygger vi mest hopptorn. (Förlåt, jag kunde inte låta bli.) Jag har uppfattat att den speciella blå färgen i interiören, kallad dalablått, var en uppfinning av Carl Larsson och som så mycket annat här i stan inte oomstridd. Framför kyrkan står sedan 1919 den väldige Engelbrekt av Karl Hultström. Statyn har sin egen fascinerande historia vilken intresserad hittar en länk till nedan.

Bildresultat för kristine kyrka
Kristine kyrka med Engelbrekt framför

Vrider jag ytterligare på huvudet ser jag först Speakers Corner, en blinkning till såväl renässans som antiken och en lämplig plats att föreläsa ifrån (jag har förövrigt hållit tal till Storbritannien och hela dess folk vid originalet i London, även om ytterst få lyssnade). Mitt emot ligger Bergslagets magnifika huvudkontor. Det är inte mycket kvar här i trakten av den en gång så dominerande verksamheten och det som återstår styrs från Finland. Byggnaden symboliserar näringslivets närvaro och uppfördes på 1700-talet ursprungligen som sädesmagasin. Sin nuvarande utformning fick huset 1905 och är idag mest känt tack vare den vackra Bergslagssalongen innehållande porträttet på, som vissa ännu säger, gamle kungen.

Stora Kopparbergs (Bergslagets) huvudkontor

Till den ekonomiska makten räknas också bankerna. På motsatt sida, i korsningen Åsgatan-Kristinegatan, ligger det som först var Stora Kopparbergs Enskilda bank, sedermera Götabanken, och idag Nordea. Jag mins när jag som barn travade med mor till Götabanken – hon ville inte riktigt ge upp sitt västkustska arv. För henne var det lite som en västsvensk ambassad och hon hoppades alltid träffa någon att prata göteborgska med därinne. Men det gjorde hon givetvis aldrig. Detta är Faluns gamla bankkvarter. Strax nedanför ligger det som en gång var Riksbanken och följer jag Åsgatan förbi ett annat intressant hus, Hammars, (som jag här lämnar därhän), kommer jag till min favoritkrog: Banken Bar och Brasserie. Om jag säger att jag faktiskt arbetat där under den tid en vanlig drink var Galliano hot shot har jag väl gett en någorlunda tydlig historisk referens.

Tillbaka till Torget. Nästa byggnad är det storslagna Centralpalatset uppfört 1897 i jugendstil. Idag är huset mest känt som Selma Lagerlöfs bostad mellan 1902-1907 där hon skrev flera av sina verk, bland annat Nils Holgersson. Inför Gustav VI Adolfs Eriksgata 1953 hade smaken ändrats och huset strippades på all sin utsmyckning, ty detta tilldrog sig på den tiden då man inför en kungs besök kunde göra så.

Bildresultat för centralpalatset falun
Centralpalatset sett från kyrktornet

Under 1960-talet genomfördes den av många beklagade rivningsvågen i svenska städer. Byggnaderna efter Slaggatan, Stadshuset och affärer, tillkom efter det. Nåja, en stad måste ju fungera och utvecklas också. Sedan fortsätter promenaden till Fisktorget. Marken här var från början sank varför det dröjde till 1850-talet innan den blev ett torg i ordets rätta bemärkelse. Här bedrevs en livlig torghandel, inte minst fisk – åtminstone tre fiskaffärer har funnits här. Under hela 1900-talet har det bedrivits torghandel på Fisktorget innan den från 1977 hänvisades till Stora Torget. Står man på den här platsen och ser sig omkring ser man arkitektur från olika tider. Spruthuset, Polishuset, Näringslivets hus, husen efter Östra Hamngatan…. Mellan de bägge torgen låg biografen Röda Kvarn som ett monument över en tid när pornografi konsumerades mer offentligt. Röda Kvarn brann, har jag för mig, ner och återbyggdes inte. Kopplingen till det antika torget genom polisen, det numera rivna badhuset och biblioteket (både polis och bibliotek är grekiska ord) och demokratin är en intressant sak att diskutera med eleverna.

Promenaden fortsätter via selmastatyn (här gör vi ett kort stopp och jämför Selma med Engelbrekt.  Monument säger ofta mer om den tid som reste det än om det den föreställer) till Dalarnas museum. Ett intressant avslut på just den här promenaden var att reflektera över historiska normer. Kristina har ibland utan vidare belägg beskyllts som homosexuell, Selma och miss Elkan levde i en offentligt homofobisk tid och hur var det egentligen med Karl XII? Museets normkritiska utställning av Elisabeth Ohlson Wallin var ett lämpligt avslut på en intressant lektion där jag själv också lärde mig mycket. Det är ett fantastiskt arbete, jag har.

Innan jag och eleverna skils åt dammar jag av det gamla falu-skämtet att vi parkerar strängt taget inte på Gamla posten-parkeringen utan på gamla Gamla posten-parkeringen. Det skrattades det inte åt den här gången heller.

Relaterade blogginlägg:

Elsborg

Engelbrekt

Holmen

Persfjord

Källor och länkar:

Ahlberg: Färgstarka Falun

Åkerblom; Stora Torget har varit samlingsplatsen i Falun (Falu-Kuriren 1995)

Falun.se

Wikipedia

dt.se (Bin Laden på Sverigebesök)

Juniors mer nostalgiska falu-betraktelse 

Elisabeth Ohlson Wallins hemsida

Banken Bar & Brasserie 

Foto, Historia, Jämställdhet, Politik, Skola, Spännande människor

(maktens) kläder

av adolphson

Kläder i allmänhet har alltid fascinerat mig och även maktens klädval är intressant. Partiledarnas slipsar diskuteras flitigt. Vad signalerar de? Varför har de valt just den färgen?  Maktens klädval är aldrig slumpmässigt.

Margaret Thatcher uppmärksammandes på 1970- och 80-talen för sin stil som kallades ”power dressing”. Elaka tungor mende att det enda förutom kackerlackor som skulle överleva ett globalt kärnvapenkrig var hennes frisyr. Men detta var också (långt) före #metoo.

File:Margaret Thatcher.png

2015 gick cirka 150 av Thatchers tillhörigheter under klubban på auktionsbyrån Christie’s i London. Bland det som såldes fanns hennes bröllopsklänning, handväskor, skor och klänningar. Enligt Daily Mail drog försäljningen in minst 33 miljoner kronor. En röd väska ansågs särskilt intressant och såldes för 3 miljoner kronor. Man häpnar. Väskan har tydligen synts i klassiska bilder från hennes tid som Storbritanniens ledare vilket trissade upp priset.

Jag minns förövrigt en bild på Mona Sahlin och en väska. Det är ett jättekonstigt foto på landets ledande politiker inför valet 2010. Det blev stor uppståndelse då väskan kostade 6000 kr. Inte bra för en maktens (socialdemokratins) kvinna i Sverige, tydligen. Vad övrigas som förekommer på bilden kläder kostade diskuterades aldrig.

Kläder och accessoarer har alltid varit ett sätt att manifestera makt och status. Speciellt intressant blir klädvalet hos makthavare som en reflektion av respektive tids ideal. Modet har som bekant förändrats genom tiderna och det syns redan vid en jämförelse med Thatcher och faktiskt också med den ovan nämnda bilden på Mona och 2010-gänget. 

En uppgift jag brukar ge eleverna i kulturhistoria går ut på att jämföra maktens kläder i olika tider, exempelvis solkungen Ludvig XIV av Frankrike (1638-1715) med någon aktuell ledare. Som utgångspunkt används “Porträtt av Ludvig XIV i kröningsdräkt” av Rigaud från 1701. Porträttet visar kungen i all sin prakt, han är centralt placerad i målningen och har kroppen i profil. Han möter betraktarens blick med ett neutralt och lite överlägset ansiktsuttryck och hela kompositionen ramas in med rejäla, röda tyger.   Majestätet bär spetsskjorta med manschetter, krage, knäbyxor, strumpbyxor (tights), klackskor och en hermelinmantel. På manteln syns liljan broderad i guld – huset Bourbons släktvapen.   På huvudet bär han en rejäl peruk och ansiktet är pudrat. Han bär dock inte kronan på huvudet (det behöver han inte – han är nämligen tillräckligt majestätisk ändå, viskar, eller ropar, Ludvig till oss från andra sidan duken), den är placerad snett bakom spiran vilka tillsammans med svärdet vid höften är symboler för makt. Manteln är förövrigt uppdragen för att svärdet (och vaderna) tydligt ska framträda.

File:Louis XIV of France.jpg

Detta var Solkungens officiella skrytporträtt, världens mäktigaste härskare, mannen som myntade staten – det är jag. Utstyrseln ska understryka makten och härligheten. Hela målningen genomsyras av barockens svulstighet – allt för att manifestera storhet, rikedom och överflöd. Ludvig är som sagt pudrad. På en del håll är det ännu är status att ha en blek hy för att visa att man är rik och inte behöver arbeta utomhus. De rikas ansikten pudrades under 1600-talet vita för att verka ännu blekare än de var. Och möjligen för att dölja ärr från koppor och syfilis. Stort och svallande hår var modernt och stora peruker användes ofta, i synnerhet om man var skallig, vilket kungen var. En riktig karlakarl hade framträdande muskulösa vader, klackskor (för att vaderna tydligare skulle framträda) samt vida och knäkorta byxor. Korsett bars av både män och kvinnor.

Vissa tyger, färger och material signalerade högre status och det fanns lagar som reglerade vilka färger och material som fick bäras inom respektive stånd. Det var olagligt med hot om stränga straff att klä sig, bete sig eller äta utanför sitt stånd. Också spår av detta återfinns ännu här och där i världen.  Exempel på material som hade hög status var spets, sammet och siden. Importen av dessa lyxvaror utgjorde en väsentlig del i ostindiefararnas vinstrika resor. (Riskkapital i ordets rätta bemärkelse, måhända). Färger som signalerade makt och rikedom var rött, lila, rosa och blått. Anledningen var att det var dyrt att färga tyger i klara färger varför en färgglad utstyrsel signalerade rikedom. I målningen av Ludvig står han alltså omgiven av röda tyger. Ledande statsmän och politiker har idag ofta röd slips. Den röda färgen har som nämnts genom historien varit en färg som signalerat makt och hög status (fortfarande går celebriteter och kungligheter ofta på “röda mattan”) och rött var den dyraste färgen att färga tyger i.

Ludvig har skäl att vilja signalera makt och rikedom. Under 1600-talet höll samhällssystemet (ståndssamhället) på att luckras upp och det blev viktigt för kungen (och adeln) att hävda sin position som enväldig härskare/ledande klass och visa var makten hörde hemma. I alla tider har grupper och individer som fått sin position hotad på olika sätt försökt stärka den genom mer eller mindre desperata åtgärder och kanske är det något av detta Ludvig tänker på när han betraktar oss. Försök inte! Han höjer sig över oss undersåtar, nästan som en gud, här står en monark så mäktig att ingen kan utmana honom.

Sällan har eliten varit så tråkigt och likartat klädd som idag. Kostymer varthän ögat når. Anledningen till att kostymen inledningsvis endast bars av överklassen berodde på att plagget var svårt att massproducera då alla mått var individuella. En kostym gick endast att få tag på hos en skräddare – något som bara eliten hade råd med. Även kvinnor i maktpositioner bär idag kostym, något Thatchers garderob får illustrera. Att tvärt emot Ludvig vara solbränd innebär idag att man har råd och tid att åka på semester.

Både Ludvig och USA:s president Donald Trump använder sina hårsvall på ett medvetet sätt. Ludvig lät tillverka peruker av exklusivt lejonhår för att dölja sin tilltagande skallighet och därmed förknippade ålderdom. Den amerikanske presidenten har mer hår än de flesta i hans ålder och få frisyrer är så omgärdade av rykten som hans. Grått hår och skallighet visar då som nu på låg status eftersom det är ett tecken på åldrande. Även om president Trump (vad jag vet) inte använder peruk så är hans frisyr en snackis. Ungdomlighet är något som i den västerländska kulturen är förknippat med status och möjligen har både Donald och Ludvig valt sina framträdande frisyrer för att visa ungdomlig virilitet.

Ungdom förknippas inte bara på hälsa utan signalerar också en ledare som kan sitta länge på tronen. De flesta presidenter vill sitta två mandatperioder och i Ludvigs fall är det ganska säkert att anta att han eftersträvade längre tid som landets ledare. Ett mäktigt hårsvall utan gråa inslag visar (en ung) person med kapacitet att leda/regera under en längre period. När Ludvig regerade var statens styrelse inget som angick majoriteten av befolkningen, eller gynnade den för den delen, och kanske används porträttet och bostaden Versailles för att distrahera innevånarna. Lite bröd och skådespel, typ. Fast utan bröd funkar det rätt dåligt, vilket Ludvigs sonson Ludvig 88 år senare skulle erfara den hårda vägen. 

Dagens demokratiska ledare lever i stor utsträckning på hur väl de kommunicerar. Kanske klär man sig strikt och relativt färglöst för att inte distrahera folk från vad man faktiskt säger. En maktens kvinna kan i vår tid (möjligen) inte, vilket Mona Sahlin fick erfara, avvika från den (manliga) normen. Vad som ansetts manligt har dock skiftat genom historien.  Under 1600-talet var ett par svällande vader en stark symbol för manlighet och erotik, och Ludvig framhäver sina i porträttet för att visa sig som den sensuelle och manlige härskare han ville framstå som. Ett annat sätt att framhäva manligheten är vapnet vid höften och i manteln av päls (pälsen kommer ju från ett fällt villebråd). Våld har alltid varit ett sätt att visa kraft och manlighet och Ludvig visar att han inte är rädd att bruka det. Att utnyttja de sociala strukturer som finns för att hävda sig är inte något nytt för 2000-talet. Kläder, dess färger och material, ska inte avfärdas endast som en utseendefixering, utan påverkar hur vi ser våra ledare samt vad vi känner för dessa.

Jag skrev nyligen lite skämtsamt om vikten av att inte bära shorts i offentliga miljöer på Facebook. Jag har fått rätt många kommentarer angående det inlägget. Att jag nästan ensam (Linus som kämpat vid min sida, ska sluta) håller traditionen på jobbet om fredagsslips vid liv kommenteras också då och då. Kläder engagerar. Här som där. Vill någon händelsevis analysera min slips?

32953084_10156077673195617_4926107422977687552_n
Foto, Mat och dryck, Resor

Holmiensis – bild 39

av adolphson

Så heter huvudstaden på de lärdes språk.

Det är också, vilket inte nödvändigtvis hänger ihop med att vara lärd, det latinska namnet på Stockholms nation i Uppsala. Och apropå lärd – den romerske historikern Tacitus  nämner oss nordbor i sitt verk Germania  från år 98 som suiones för svenskar och fenni för finländare.

För egen del kan jag inte tänka mig att Tacitus skulle trott sina saligt rödvinsstinna ögon om han kunnat betrakta Kungsträdgårdens blomsterprakt nu i maj.

 

 

Dotter 2 fyllde 10 år, något hon sett fram emot ett drygt halvår, och uppvaktades med pompa, ståt, samt paket från när och fjärran. På önskelistan fanns även en tripp till Stockholm. Huvudstaden är som sagt vacker i maj varför familjen packade sig iväg.

 

 

Mer exakt packade vi oss till Norrmalm. Om jag bodde i Stockholm skulle jag vilja bo där, på Norrmalm. Oklart varför – men jag trivs där. Trivdes gjorde vi förövrigt också på det trevliga hotellet Miss Clara.

Man har ju, till skillnad från Tacitus, hört och sett hur vacker Kungsträdgården är den här årstiden varför jag tänkte att vi tar väl och knallar dit och tar en selfie eller två. Jag var inte ensam om att tänka på det viset som det kom att visa sig.

 

img_0062
Jag matchar färgskalor. (Lägg av, pappa)

 

Barnens morfar kommer från Stockholm. Det är förövrigt han som lärt mig säga Karro om Karolinska universitetssjukhuset vilket fick salig syster sjuksköterska och bror konstapel Södermalm att undra om jag hängt mycket på Plattan den senaste tiden.

Dock lärde morfar barnens mor, när hon var barn, att identifiera alla kyrktorn i Stockholm, en kunskap som hon nu förde vidare till sina egna barn. Lite Strindberg över det, på något sätt.

På Vasamuseet blev det dags för undertecknad att steppa upp. Jag föreslog en guide men Dotter 2, som i mångt och mycket ärvt sin mors sinnelag, slog genast fast att varför ska vi slösa pengar på det när vi har dig?

Att behålla koncentrationen hos Vildvittrorna i över en timme får nog mer tillskrivas det fascinerande museet än undertecknads pedagogiska talanger.

 

 

Hon är allt bra häftig, Vasa. Liksom museet.

Jag säger inget om Skansen eftersom jag är lite kluven till konceptet djurpark. Tur var att jag lämnade folkdräkten hemma eftersom man bara kommer in gratis på Skansen om man bär folkdräkt på midsommarafton. Det var tydligen länge sedan man kom in året runt om man bar dräkt.

Jag meddelade allvarligt den förvånade kassören att det här ska jag minsann berätta för Dalarna. De lär inte bli glada. 

Koooom nu pappa…….

Nästa steg på resan var afternoon tea. Dotter 2 gillar nämligen te ända sedan hon provade det på Harrods i London. Det gör vi vuxna också. Gillar te, alltså.

 

img_0065
Lets blend in, som vi säger i jetset-branschen.

 

 

img_0067
Sen blev det tråkigt och telefonen kom fram snabbare än en löning försvinner på lokal.

 

img_0068
Mellanvåningen klart godast enligt den gamle.

 

Dotter 2 var nöjd med sin resa. Men det är viktigt att lära sig njuta av upplevelser och inte bara konsumera dem. Så blir man nog inte en lycklig människa, är vi överens om barnens mor och jag.

Aristoteles skrev i boken Politiken 

 

Sant är att de största orättfärdigheterna härstammar från dem som hyllar omåttligheten, inte från dem som drivs av nöden

 

Det klart jag inser att vi har det bra, jämförelsevis. Och just i Stockholm blir det extra tydligt eftersom man i gatubilden ständigt ser allehanda trashankar kämpa sig fram. Det är dock viktigt att kunna hantera två känslor i tillvaron samtidigt.

Att hjälpa och att njuta.

Det är sådant vi talar med Vildvittrorna om på resan hem. Det är viktigt att kunna njuta livets sötma samtidigt som man inser hur bra man har det som ges möjligheten. Men man får inte glömma att verklig skönhet kommer inifrån eller vikten av att stå upp för, och hjälpa, dem som har det svårt på olika sätt.

Jag inser den naturliga invändningen mot resonemanget. Det blir lite som när den stormrike romaren Crassus kritiserades för att förespråka enkel livsföring och sympati för de fattiga varvid han svarade:

 

Jag talar om principen – inte om mig själv

 

Jag själv vet inte riktigt vad jag ska svara (eftersom jag har munnen full av snittar och skumpa) – så jag säger att körsbärsblom i Kungsträdgården, kyrktornens klang, folkvimlet, Vasamuseet och Skansen sammantaget kanske inte innebär hysterisk lyxkonsumtion.

Och det är skönt att kunna ge sina barn något av allt det, samtidigt som man bor i kronan av Sveriges landskap.

Ja, det får nog bli mitt svar.

 

Relaterade blogginlägg:

Resan till London

Foto, Resor

bild 38: onoda vs tanaka

av adolphson

Sedan slutet av 1990-talet har jag återkommande besökt Bydalen i Oviksfjällen. Där åker vi skidor, där vandrar vi och där hade vi vår bröllopsmiddag efter vigseln i Hallens vackert belägna kyrka.

I år var det dags igen. Förvisso en underbar upplevelse att komma dit igen. Men ändå, man kanske borde vidga sina vyer (som om det vore möjligt i fjällsammanhang) lite oftare.

Man kanske borde tänka och göra nytt lite oftare, alltså. Öppna upp för människors synpunkter helt enkelt.  När jag åkte lift ensam vid ett tillfälle kom jag plötsligt att tänka på Hiro Onoda

 

img_4070
Vägsalt är gott.

Hiro Onoda var en japansk underrättelseofficer under andra världskriget. Hans uppdrag mot slutet av kriget var att genom gerillakrigföring försvåra amerikanernas framryckning.

Han förbjöds (vilket annars var det gamla samuraj-idealet) att dö för egen hand och blev lovad att oavsett hur lång tid det skulle ta så tids nog skulle han bli upphämtad av sina egna. Fram till dess skulle han, så länge han hade en enda soldat kvar, fortsätta att leda sin trupp.

 

img_4076

 

Då de amerikanska trupperna 1945 landsteg på den filippinska ön Lubang där Onoda befann sig inledde han enligt order gerillakrigföring. Efter ordern om kapitulation i augusti 1945 försökte bybor på Lubang samt både den amerikanska och filippinska militären övertyga honom om att kriget verkligen var slut.

 

img_4103
Täljsten åt nog inte Onoda

 

Onoda betraktade dock detta som en krigslist för att få honom att avslöja sig. Med samma skepsis betraktade han de återkommande japanska försöken att övertyga honom om att kriget verkligen var över.

Vid ett tillfälle 1959 medverkade hans egen bror och 1972 även hans far i övertalningsförsöken, dock utan resultat. Onoda tänkte inte låta sig luras.

 

img_4079
dromskåran

 

I april 1946, ett år efter krigsslutet i Europa, kapitulerade den sista japanska avdelningen på Lubang. Då bestod Onodas grupp av 3 man plus honom själv. De var de enda kvarvarande japanska soldaterna i kriget – kanske de enda inom axelmakterna överhuvudtaget.

En kapitulerade (eller deserterade som Onoda beskriver det) 1949. En annan dödades 1954 och ytterligare en 1972 av filippinska poliser. Det var ju inte helt laglig verksamhet de bedrev – även om de faktiskt trodde kriget fortfarande pågick.

Därefter fortsatte Onoda gerillakriget ensam fram till 1974, då den japanske studenten Norio Suzuki lyckades få kontakt med honom.

 

img_4081

 

Två veckor därefter återvände Suzuki med en av Onodas tidigare överordnade som läste upp en slutlig order för honom om att ge upp. Dagen efter kapitulerade han formellt.

Onoda överlämnade sitt svärd till den filippinske presidenten som i en storslagen gest genast återlämnade det och benådade honom för allt han gjort under de 29 år han bedrivit gerillakrigföring (vilket antagligen inte kan ha varit så fasansfullt – han framstod nog mer som en kuriositet eller nationalklenod).

 

 

Onoda hade svårt att känna igen det Japan han återvände till. Efter ett år flyttade han till Brasilien för att bli boskapsuppfödare. Han återvände så småningom och drev då bland annat en överlevnadsskola. Den skulle varit intressant att delta i, tänker jag.

Han har skrivit sina memoarer och gick ur tiden 2014.

 

 

Vad kan man lära sig av berättelsen om Hiro Onoda?

Kanske att man inte blint ska lyda order? Nja, den läxan har vi redan lärt oss – inte minst genom andra världskriget.

Kanske att man inte ska leva i det förgångna utan ständigt förnya sig? Annars förnyar sig tillvaron åt dig?

 

 

Kanske att när det väl kommer till alla kritors ursprung, när det verkligen gäller, när skiten träffar fläkten, när det sista tåget gått, så är den enda människa du fullständigt kan lita på dig själv.

Kanske är lärdomen att dra från Hiro Onoda att innan man tvekar på den övertygelsen bör man vara beredd att gå ganska långt.

 

 

Den tidiga grekiska filosofin hade ett teoretiskt problem de kallade de gamles problem. Eller annorlunda uttryckt  – hur kommer det sig att saker förändras samtidigt som de förblir som de är?

Se bara på ett fjäll. Det är evigt, så som det alltid varit, samtidigt som det ständigt förändras, timme för timme.

Well, för en som närmar sig de 50 är de gamles problem tämligen påtagligt just i pisten. Men, skämt åsido, jag har min egen hemmasnickrade lösning på problemet. Bydalen är sig likt. Visst, det har byggts lite nytt här och där, äganden förändras, krögare kommer och krögare går.

(Ett särskilt roligt minne är förövrigt att krögaren under vårt bröllop var tvungen att redan efter dagen före själva festen konstatera att baren måste fyllas på och såg sig tvungen att beställa en hel lastbil med öl för att släcka våra vänners törst).

Lösningen på de gamles problem är, som jag ser det, att det är vi människor som förändras. Det är därför vi måste öppna upp för nya impulser och upplevelser – det blir ändå aldrig som det en gång var.

Och det är väl som det ska med den saken. Eller som det uttrycks i min favoritdikt av Tranströmer:

 

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

 

Foto, Mat och dryck, Språk, Uppsala/V-dala

bild 37 – symposium

av adolphson

Vin. Det smakar, det.

När jag studerade vid historiska institutionen i Uppsala hände det att vi hade symposium, också kallat post-seminarium. Det innebar att vi, på kvällstid, först hade seriös kursverksamhet och sedan avslutade med fest eller mingel. Vi drack vin och stämningen kunde bli hög. Så här säger Wikipedia om saken: Ordet symposium kommer från grekiskans symposion, som betyder dryckeslag, av potos, (dryck), men avser idag oftast akademiska konferenser – även de utan dryckesintag.

För de antika grekerna var vinet en dryck med stark symbolisk och kulturell betydelse. Dock dracks det aldrig oblandat. Det moderna grekiska ordet för vin är krasi vilket betyder blanda – under antiken blandades vinet med vatten i ett kärl benämnt krater.  Blandningen, vilket kan låta märkligt för oss idag, bestod av 20 delar vatten och en del vin. Det blir sålunda ett mycket alkoholsvagt vin – mer att betrakta som en sorts allmän måltidsdryck. När det däremot var fest eller mer formella dryckesslag kallades det för, mmm, just det – symposium. Och då gällde helt andra regler. Först och främst utsågs någon ur sällskapet till kvällens kung vilkens maktbefogenhet bestod i att avgöra hur starkt vinet (alltså blandningen) skulle vara och hur många kratrar som skulle serveras. Ju fler kratrar och desto lägre andel vatten desto högre stämning, ansågs det.

Vinkulturen skilde sig åt mellan de grekiska stadsstaterna. Spartanerna var måttliga och disciplinerade vindrickare. I Sparta tilläts inga privata symposier och en begränsad mängd vin ingick i deras obligatoriska gemensamma kvällsmåltider. Dionysos är vinets och berusningens gud hos grekerna (i Rom Bacchus)  och den som enligt mytologin överlämnade vinrankan till människorna. Kring Dionysos finns även andra sagoväsen som självklart är omåttliga vindrinkare. Andra som hänger med vinguden är olika grupper av (som det hävdats) besatta kvinnor och det är framför allt dessa som förknippas med Dionysoskulten.

Kultens utövare, backanter (inte sällan också det kvinnor), var ökända för sitt vilda festande där dans, sång och orgier ingick. Ordet har överlevt – först via Rom där backanal var en extatisk och religiös rit till guden Bacchus ära. Ordet används än idag som benämning på vilda, alkoholstinna fester. I Rom firades backanaler till år 186 f.v.t då senaten förbjöd verksamheten efter rapporter om orgier av sexuell karaktär. Jojo. Men Dionysos stod inte högt i kurs i Sparta där den härskade klassen överlät sina vinodlingar till slavarna (heloter). Uppenbarligen var vinet alldeles för viktigt för exempelvis Atens eller Thebes befolkningar för att druvorna skulle skötas av om handlaget okunniga slavar.

Berusning var förövrigt heller inte uppskattat i Sparta. Som en del i sin utbildning fick de unga spartanerna bevittna en till bristningsgränsen berusad slav. Detta som exempel på hur man inte skulle bete sig i livet. Kanske var det detta mina lärare på historiska institutionen ägnade sig åt? Frågan är vem som var lyckligast, slaven eller dess ägare. Varför ler alltid den druckne? Vinkulten finns förövrigt kvar i vår moderna värld. I vardagssammanhang via Bellman (alla kan väl tralla hans bordsvisor) men också via diverse gastronomiska sällskap och ordenssällskap som på olika sätt hyllar druvan, samvaron och sången.

Hitler gillade Sparta och spartanerna. Hitler var förövrigt också nykterist. Flera har vittnat, kanske främst Albert Speer, om de oerhört långtråkiga kvällarna i livet kring Hitler i hans privata residens på Berghof (som ligger i närheten av Berchtesgaden på Obersalzbergs sluttningar).

Bild 37 är min hyllning till vinet. Gutår!

Som jag brukar tjata om till mina elever: det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen. Bild 37 är tagen hemma hos kommendörkapten (som jag kallar honom) Pettersson i början av millenniet. En kollega hade ordnat friidrottstävlingar på Lugnet och jag spöade Darke på 100 meter fritt (han snackar fortfarande om chocken). Efteråt hade vi bankett, med goda viner, och det var där min vän officeren i flottan kom in i bilden. Det var en härlig kväll och förövrigt en härlig tid i livet i största allmänhet. Kanske är det därför många av oss dricker vin påfallande ofta, för att minnas allt det goda, i dubbel bemärkelse, vi upplevt genom åren.

Det och för den goda smaken, förstås. Ikväll blir det På spåret och en eldig Rioja, tror jag.

Relaterade blogginlägg:

När jag gick kurs hos franska vinakademin

På akuten under skolavslutningar

Ingen dansar nykter

Källor:

Cartledge: Sparta

Wikipedia

Demokrati och samhälle, Foto, Jämställdhet, Resor, Språk

bild 35 – den lille mand

av adolphson

Den lille mand med den röde näse är en dansk snapsvisa som jag och min svåger till övriga familjens förskräckelse gillar att sjunga. Högt. Starkt.

På fotografi nummer 35 nedan syns salig mor med ett blomsterfång i famnen. Mamma gillade verkligen blomstermarknaden i Aix-en-Provence. Men skälet till att jag fotograferar henne i maj 1992 är ett annat. Bredvid henne står nämligen den lille mannen som höll hov på den klassiska adressen Rue Pierre et Marie Curie 11 där jag och min kompis Jessica bodde under det år vi studerade i staden. Jag sökte efter svepskäl att fotografera den lille mannen. Denne fantastiske lille man.

Jag vet inte vem han var. Han pratade med allt och alla, ivrigt sugades på sin sedan länge slocknade pipa, högt och ljudligt – även om det var fullständigt omöjligt att höra vad han egentligen sa. Detta mestadels beroende på kombinationen av hans kraftiga provensalska dialekt och tandlöshet skapade en viss otydlighet. Men tydlighet var möjligen inte poängen. Ibland, ofta på fredagarna spelade mannen dragspel. Då var det extra festligt, minns jag. Denna trashank var hälften så stor som mor och hon var inte lång. Men med vilken pondus han styrde kvarteret!

Begreppen naturligt respektive onaturligt är begrepp hämtade från kristendomen. Med naturligt beteende avsågs något som var i överensstämmelse med skaparens avsikter – att att använda sina lemmar eller bete sig så som skaparen avsett. Män ska vara män, kvinnor kvinnor och vi ska ägna oss saker som skaparen avsåg med de biologiska och sociala könstillhörigheterna. Vem som äger tolkningsföreträde i det sammanhanget är självklart en annan fråga. Men den som genom den kristna historien betett sig på ett avvikande sätt än vad herren enligt bibeln avsåg är, och har varit, att betrakta som onaturlig.

Detta stämmer naturligtvis (!) illa med evolutionen. Våra biologiska organ och sociala beteenden förändras nämligen med varje generation. Det går oändligt långsamt, lite i sänder. Men det sker. När något sker relativt snabbt kallar vi det revolutionerande. Alla våra organ utvecklades från början för en viss funktion men förändras genom årtusendena. Munnar, exempelvis, utvecklades för att flercelliga organismer skulle kunna inta föda effektivt. Vingar uppstod ur ett organ som tjänade ett annat syfte (som solfångare på insekter men hade bieffekten att de gjorde det lättare att hoppa, skutta och till sist.. flyga). Sex utvecklades för fortplantning, även uppvaktningsritualen är biologisk. Den används av såväl honor som hanar för att bedöma lämpligheten i parning med en viss individ. Sex används idag också på andra sätt. Schimpanser exempelvis, har sex för att cementera allianser och dämpa spänningar. Är det onaturligt? Tänk om Trump och Kim Jing-Un kunde besegla en överenskommelse om avspänning med lite schyst och avslappnade sex?

Tanken svindlar.

Rent evolutionärt skulle man kunna påstå att #metoo är en fullständigt naturlig reaktion på det faktum att män genom sitt beteende genom århundraden satt den ursprungliga evolutionära tanken med parningsritualen ur spel. Alltså, genom att kränka och förtrycka tillgodoses helt andra behov än att undersöka huruvida honan är en lämplig partner för parning samtidigt som honan förnekas denna biologiska självklarhet och rättighet.

Det börjar bli jobbigt, nu. Jobbigt att ta in omfattningen av vad kvinnor fått utstå. Kanske är det jobbigt för dem som sedan länge befunnit sig bland den grupp som ser det som en självklarhet att bete sig som han vill. Reaktionen, äntligen, kommer att leda till förändring – kanske kan vi faktiskt tala om en revolution. Kanske kommer #metoo att leda till verklig, bestående förändring. Kanske upplever vi just i detta nu det tillfälle då sexism och kränkning går från att vara en naturlig del av samhället till en onaturlig. I det perspektivet är åsikten inte alla män redan mycket forntida.

Den lille mannen lever säkert inte längre. Men han dyker då och då upp i mitt sinne. Kanske för att det för mig framstår som något mycket angenämt i hur han framlevde sin ålderdom. Han hade sin lilla scen, i ett kvarter i södra Frankrike, i slutet av ett millennium. Ack, den som fick ha det så. I väntan på min lilla scen upplever jag tiden när mina döttrar rent statistiskt och normativt plötsligt kan se fram emot en ljusare framtid. Och det är ju inte så illa, när allt kommer omkring.

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 13 – hokus pokus

av adolphson

Hokus pokus (filiokus) är en sorts barnslig trollformel som är känd sedan 1600-talet, möjligen är den ännu äldre. Formeln är en förvanskning av de latinska orden i inledningen till nattvarden som dåförtiden även i Sverige framfördes på latin: Hoc est enim corpus meum.  Fritt översatt blir det detta är min lekamen – tillägget filioque betyder och av sonen vilket är en del av den kristna bekräftelsen av sin tro. Förmodligen uppkom ramsan när prästerna läste mässan på latin och folket inte förstod mer än att orden var betydelsefulla. I dag kan något kallas hokus pokus om det anses tvivelaktigt eller påhittat, ett uttryck i stil med gallimatias eller nonsens. Men det är också en fras som används av magiker, oftast barn, i samband med att trolleritrick framförs. Jag vågar dock påstå att det för mina barn framstår som ett tämligen ålderdomligt, för att inte säga obegripligt, uttryck. Men helt off pist är det inte, enligt min mening.

När brödet ges under nattvarden yttrar prästen frasen detta är min kropp och på latin blir det hoc est corpus meum. Prästen ger därmed ord för den religiösa innebörden att mottagaren får del av miraklet. Jesus led och dog på korset för alla våra synders skull och genom nattvarden får alla del av frälsaren. Övertygad kristen (vad det nu innebär) är den som tar emot nattvarden. Ur detta uppstod som sagt uttrycket hokus pokus (filiokus!). Gudomlighet kan dock ta sig olika uttryck. Nattvarden kan enligt somliga, Ingmar Bergman gestaltar det genom smultronscen i filmen ”Det sjunde inseglet” exempelvis, ta sig många uttryck.

Så här på fars dag har jag haft ett samtal med far.

Fadern, sonen och den heliga ande. På ett personligt plan får mor anta den symboliska rollen av den heliga ande och som en konsekvens av att vara mest präglad av henne i min uppfostran har jag inte så många minnen av far. Som barn alltså. Som vuxna delar vi många fina minnen. Han fanns där i bakgrunden, dammsugandes eller jobbandes.

En sak jag dock minns är den turkosa stenen i trädgården på baksidan på vår gata Hjortronvägen 17 i Hälsinggården. Det var en liten irriterande sten i gräsmattan som stack upp. När den likt isberget i Titanic under ytan visade sig allt för stor för att grävas upp löste far det på ett för honom karaktäristiskt vis. Han målade stenen grön. Hokus, pokus, filiokus.

Väder och vind hade sin inverkan och med tiden blekande den gröna färgen till turkos. Det blev en principsak för far som som trots omgivningens gyckel vägrade måla om eller gräva upp den. En natt sov jag och far i mitt indiantält. Det var ett sånt tält som många barn hade på 70-talet och det var superspännande. Far somnade tämligen omgående i sin stora jacka och med större delen av kroppen utanför tältet – men inte jag. Jag fann det dock mycket rogivande att ligga där och titta på den turkosa stenen.

Tänk om den finns kvar som en milstolpe från min tidiga barndom. Men jag kommer aldrig att besöka Hjortronvägen 17:s baksida för att ta reda på det. För tänk om stenen är borta. Jag är inte säker på hur jag skulle ta det.

Nedan syns jag och salig mor på bild på Hjortronvägens framsida. För även om mor aldrig, vad jag hörde, uttalade sig om den turkosa stenen föredrog hon ofta framsidan (som är västkusten). Far minns inte, eller som han uttrycker det, det är diffust.

Jag och mor

Efter att familjen flyttat in till stan och de hårda gruvdrängarna på Elsborg gjordes nya bekantskaper. En familjevän brände hemma och gillade att bjuda far samtidigt som vederbörande tog ett fotbad och jag tittade på ”Kampen om Colorado” på VHS. Far tyckte illa om hembränt så han brukade diskret hälla ut groggarna i värdens fotbad. Ofta avslutades kvällarna med hur värden fryntligt utropade hur mycket bättre hans fötter mådde efter kväll med far. Hokus, pokus, filiokus.

Far pladdrar på i vårt samtal. Han berättar att det var svårt för honom och salig mor att skaffa barnvakt – de blev helt enkelt tvungna att skaffa TV2 först. Ungefär ett år före min födelse startade tvåan sina sändningar och den som inte hade kanalen hade tämligen svårt att få barnvakt. Jag upplyser far om att idag rör sig debatten mer om utbyggnaden av snabbt bredband i glesbygden. Regeringen ska visst sätta fart på den utvecklingen, säger den. Hoppas den gör så, håller far med. Hokus…

Så gick tiden och jag själv blev far. När jag var föräldraledig och skulle byta blöja på min äldsta dotter hade jag ibland lite svårt för stanken. För att mildra obehaget satte jag på Bach och tände rökelse som jag för ändamålet inhandlat på Indiska. Far förvånade mig. Ska du ha hjälp och rensa henne! utropade han glatt och skred till verket – inte utan viss fallenhet kom det att visa sig. Jag hörde honom småprata lite med sitt barnbarn – oj, det var ett rejält lass, nu ska vi se…  Jag kunde inte riktigt förutse denna händelsekedja givet hans kön och generation. Hokus, pokus…

Det har just varit höstlov. Eller läslov, som Vildvittrornas lärare kallar det. Själv var jag under min skolgång bara ledig två extra dagar över allhelgonahelgen. Far gillar dock benämningen läslov, säger han. Mycket bättre än potatislov eller lingonlov som han själv upplevde. Och så fick ha ta med extra lingon till skolan också. Det var ju i och för sig bra, menar han, för de hade ju så mycket lingon i hans familj. Man måste dela med sig, vetuväl, menade han innan han gick och vårt samtal avslutades.

Läslov, potatislov, lingonlov eller höstlov kan kanske kvittar lika. Som lärare jobbar man ikapp under loven. Jag tände under allhelgonahelgen ett ljus till minne av den heliga ande, i min tillvaro alltså salig mor. För det gör jag ju nu och då. Men jag föredrar att leva i nuet så jag sluter jag ögonen och tänker på någon annan. Hokus pokus filiokus. 

Foto, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Mat och dryck, Personligt, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 33 – lycka

av adolphson

Internationellt sett är jag en rik person. Historiskt sett är jag också det, jag menar herregud, lärare var ju slavar under antiken. Jag är också antagligen rikare än mina föräldrar. Jag räknar på det och kommer fram till att jämförelsen mellan min uppväxt och nuet måste vara med år 1982 under min egen uppväxt.

Jag är alltså förhållandevis rik. Men är jag lycklig? Det är svårare att svara på.

Var Neil Armstrong lyckligare när han tog ett stort steg för mänskligheten på månen 1969 än vad Lucy var när hon strövade omkring i Etiopien för 3,2 miljoner år sedan?

Är jag lyckligare än vilken u-landsmänniska som helst och är jag lyckligare än mina föräldrar var 1982? Var jag lyckligare när mina döttrar föddes än när jag gifte mig eller var jag måhända lyckligast när jag hängde på Västgöta nation med Mange?

Om inte – vad är så fall poängen? Historiskt sett är detta med lycka en omöjlig fråga att besvara. Filosofin har nog en bättre möjlighet därvidlag.

Ideologier och politiska system bygger på ohållbara uppfattningar om vad lycka är. Kapitalisten, kommunisten, den religiöst övertygade såväl som rasisten upplever lycka genom möjlighet att genomföra sitt lyckorike och ofta på bekostnad av andra med avvikande uppfattning.

Tänk om nazisten är lyckligare än demokraten eller knarkaren än den drogfrie. Det är antagligen därför vi inte ställer frågan om lycka på det sättet. Oftare används begreppet lycka när det kommer till att beskriva relationer. Vi talar exempelvis gärna om lycklig eller olycklig kärlek.

Jag tänker att om min förmåga att använda mina förmågor med tiden ökat är jag kanske lyckligare. Det är inte samma sak som att ha mer resurser till sitt förfogande. Är jag skickligare i yrket är jag måhända en lyckligare yrkesmänniska, är jag en klokare pappa och partner än tidigare är jag kanske också lyckligare än jag var då.

Men strävan att uppnå ökad effektivitet (alltså förbättring, utveckling) kan också leda till ökad ansträngning och därmed till mindre andel (egen) fritid. Det tror jag är en inte oväsentlig anledning till brustna relationer.

Lycka kan vara att i högre utsträckning få som man vill men denna typ av inflytande sker alltså ofta på andras bekostnad.

Jag flyttar mig till mänsklighetens forntid och tänker att gruppens ledare då kom att utses bland de starka unga män som genom jakt bidrog mest till stammens överlevnad. Rå styrka betalade sig, som nästan alltid. Men tänk om kvinnors sätt att jaga varit mer effektivt? Det fick vi aldrig veta – och vi vet det fortfarande inte. Såväl metaforiskt som bokstavligt. En starkare grupps lycka behöver inte vara allas lycka, självfallet.

Bild 33 motsäger delar, eller allt, av ovan förda resonemang.

Det är en bild av lycka. Håkan fyllde i somras 50 och hade såväl öppet hus som storstilad fest. Jag och barnens mor tillhör båda det glada gamla kompisgäng som lärde känna varandra på V-dala en gång i tiden. Jag träffade denna vackra augustidag många vänner från förr och i synnerhet föremålet självt. På många sätt hade tiden stått still. Vi kanske drack en finare champagne än på 90-talet och visst åker vi i finare bilar och bor i finare hus än då. Men lyckokänslan är den samma.

Ett fullriggat bord i Uppsala 1993. Eller på Ekerö 2017. Eller i Falun när som helst. Så många timmar jag suttit tillsammans med Håkan kring ett bord. Så många skratt, så mycket sång, så många kramar, ryggdunkar och bjudningar på och av oss själva.

Kritikerna skulle måhända beskriva det som ett rituellt ätande (och drickande) – själv beskriver jag det som en grund bestående av total tillit.

Eller kanske ett oföränderligt tillstånd av lycka.

skumpahåkan

Foto: Gunnar Sjögren

Relaterade blogginlägg:

Västgötas toalett

Foto, Livsåskådning, Resor

bild 32 – av fjäll

av adolphson

Det som är tänkt blir inte alltid.

Ännu en fjällvandring redan i år får därför låta vänta på sig och en potentiell läsare må ursäkta medan jag drömmer mig bort bland ytterligare bilder från den som nyligen ägt rum.

Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt…. Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.

I blomman, i solen

Amanda jag ser.

Kring jorden, kring polen

hon strålar, hon ler.

Under första världskriget förekom att soldater begick självmord på grund av skobrist. De stod helt enkelt inte ut med ständigt blöta fötter därnere i skyttegraven. Skyttegravsfot är en otrevlig åkomma som fått sitt namn efter de problem som kunde drabba soldater i skyttegravarna under kriget. På grund av att fötterna konstant utsattes för fukt och kyla, utan möjlighet att ordentligt kunna torka fötter, strumpor eller kängor, drabbades soldaterna dålig blodcirkulation. Utsatta kroppsdelar kunde lukta illa till följd av sår, svampinfektion, förruttnelse och kallbrand. Med andra ord: fotvård är viktigt.

Panteism betyder ungefär allt är gud och är en religiös övertygelse som ser hela naturen, världen eller universum, och allt liv däri, som heligt eller gudomligt. Vissa dagar känns den övertygelsen närmare än andra.

Ur fjäll-led är tiden; ve! att jag är den,
som föddes att den vrida rätt igen.

Var nöjd med det du har och tillbringa inte din tid med att drömma om förvärv som väcker avund och beundran; se på hur de som är fattiga och nödställda lever, så att det du har och äger framstår som stort och avundsvärt.

Eller som filosofen Lacan säger: individen bör inte uppnå sina drömmar. Gör individen det upphör strävan efter fantasin/det ouppnåeliga. Och DET är farliga saker, det.

Skenbar är färgen, skenbar sötman, skenbart det bittra; skenbart varmt och skenbart kallt; verkliga är blott atomer och tomrum.

Gyllene snittet är det förhållande som erhålls när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b så att hela sträckan a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b:

frac{a+b}{a} = frac{a}{b}

Jag gillar att gestalta olika karaktärer. Här ges Gandalf, som framgår.

En utspilld färgburk. Är det en medveten skapelse eller en slumpartad olycka? Ser vi mönstret eller skönheten i kaoset? Det är kanske så man kan förhålla sig till modern konst – om man nu inte vet bättre.

Bröderna fara väl vilse ibland. 

Liten blir snabbt stor. Det är känslan när det går upp för mig att veckobrevet från skolan inte är en larmrapport om löss utan en uppdatering om vad klassen arbetat med i naturkunskap den gångna veckan. Silly me.

Jihad betyder ungefär heligt krig. Termen är ofta felaktigt förknippad med diverse vansinnesdåd men en bättre betydelse är individens kamp mot tillvarons jävligheter och frestelser.nSom regn. Eller kanske mygg. Eller vetskapen att efter regn…

Eftersom ingen ser någon skogaholmslimpa på bilden kan ingen i sann polyfemosk anda utgå från att det är champagne i kåsorna. (Det krävs kunskap om 70-talet och viss klassisk bildning i kombination för att klura ut den.)

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.

Förälder. Ett liv som caddie.

Gott är inte att inte göra orätt, utan att inte ens vilja det.

En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.

Ett liv utan fester är som en väg utan värdshus

Jag underskattar aldrig min egen (livs)törst.

Relaterade blogginlägg:

Skäckerfjällen

Foto, Mat och dryck, Resor

bild 31 – skäckerfjällen revisited

av adolphson

Fjällvandring är en materialsport. Man köper på sig lite nya grejer inför varje säsong. Så här i medelåldern är det kanske inte så konstigt att årets inköp blev stavar och nya liggunderlag. Stavarna blev en succé. I vad, uppför, nedför, rakt fram… det underlättar stort att ha fyra ben. Uppblåsbara liggunderlag i lättvikt gjorde att jag sov bättre än på onsdagsmöten.

Skäckerfjällen ligger i nordvästra Jämtland. De är relativt lättillgängliga när man väl är på plats men det tar lite tid att köra till en lämplig utgångspunkt. Men det är det värt. Inte minst för att man slipper träffa andra människor ute på fjället. I synnerhet om man jämför med Jämtlandstriangeln.

Jag vandrade senast i Skäckerfjällen för fyra år sen. Den här gången var alla svågrarna med familjer med och det konstaterades att det var 33 år sedan alla syskonen Tivander senast alla gick i fjällen tillsammans. Och det till just denna plats. Min frus familj har alltid fjällvandrat men eftersom det är viss spridning i ålder på barnen har inte alla samtidigt varit med sedan 1984 – och då gick turen alltså också till Silvertjärnarna i Skäckerfjällen. Det är ALLTID vackert väder i Skäckerfjällen.

Den 20:e juli samlades vi på fjällstationen i Anjan. Denna station är inte ansluten till STF men är mycket mysig och genuin i ordets rätta bemärkelse. Man kan med fördel ha stationen som utgångspunkt eller rulla ett par kilometer med bilarna till point of no return. 

Den 21:a gick vi i strålande väder från Anjan till Strydalen, en sträcka på 1 mil, på 5 timmar effektiv vandring. Det var mycket blött i markerna och alla, it goes without saying, åt vid första lunchstoppet köttbullar.

(Detta är FjällTivander-tradition sedan barnsben och stammar från en tid då köttbullar var lyx och förövrigt tungt. Ja, tungt är det fortfarande för en gramjägare men det var ändå en lite lustig syn att se barnens mor och hennes syskon obekymrat och samtidigt packa upp exakt samma lunch).

Barnen –  4, 9 och 11 år – knotade sträckan utan problem och bar även lättare ryggsäckar. Jag själv bar relativt tungt: 25 kilo. Ska man gå längre sträckor är högst 20 kg att föredra. (Här vill jag göra en utvidgning om träning. Jag har relativt ofta de senaste åren fått frågan, eller snarare uppmaningen, att jag, som ju tränar kontinuerligt, borde springa/simma/åka olika typer av lopp för att ha en målsättning med träningen. Jag vill understryka att jag inte nämner detta för att skryta om träning hit och dit, jag säger det för att jag anser att ett mycket bra träningsmål är att vara jämnt tränad i hela kroppen för att klara en normal fjällvandring utan krämpor.)

Efter en varm, härlig dag tältade vi slutligen vid fjället Mekontjockes fot. Vattenfallet i Strydalen visade sig vådligt på grund av vattenmassorna så kvällstvagningen fick ske i en närliggande lugn tjärn. Nästa dag vaknade vi mitt i molnet. Bokstavligt talat. Efter diverse parlamenterande enades vi om att det inte var helt roligt att ligga för ankar i ett moln (om man inte är dr Snuggles) och vi bröt därför lägret och vandrade de fyra kilometerna till…

…Silvertjärnarna! Här slogs ett basläger upp på exakt samma tältplats som för de som var med 33 år tidigare. Och alltså strax nedanför den tältplats jag själv hade för 4 år sedan. En vacker plats.

På kvällen anlände Julia. Det kan ju låta som vilken banal händelse som helst men också det kräver en liten utsvävning. Trots sin sjukdom deklarerade Julia tidigt att det var klart hon också skulle till fjälls på det ena eller andra sättet. Och Julia är inte en person som ger sig. Först utverkade hon specialtillstånd för att landa i nationalparken (vilket krävs från samerna) sedan crowdfundade hon ihop den inte oansenliga kostnaden för helikoptern. Och plötsligt stod hon där. Med en flaska champagne under armen, givetvis. Jag tror vi alla hade tårar i ögonen när hon landade i den ljusa jämtländska fjällkvällen.

 Nästa dag valde några i sällskapet att bestiga Lillanjeskutans 1150 modiga möh. Det tog, effektiv tid, 4,5 timmar i strålande sol och lätt packning.

Flickorna lämnades på vägen upp med följande tankegods: borde inte Vemdalen istället heta Vilkendalen? Denna tankenöt sysselsatte åtminstone Dotter 2 ett par hundra meter.

På väg upp valde några av oss att ta ett litet dopp i en 8-gradig tjärn. Barnens mor var orolig över mitt eventuella frånfälle varpå jag sturskt replikerade att det finns sämre sätt att dö på. Och Dotter 1 ville inte vara sämre än farsan.

Det var hon inte, heller.

Det tog ett tag innan värmen kom tillbaka på allvar. Nåväl, halva familjen badar, andra halvan inte. Svårare än så är det väl inte. Väl nere i base camp ordnades fjällfest på influgen skumpa, nybakat pinnbröd och charkuterier. Kanske inte helt vardagligt fjällbeteende. Dagen efter tog vi oss åter ner till Anjan för vidare transport till lyx på Copperhill i Åre. Vilket är en helt annan historia!

Det finns några platser i tillvaron man ofta pratar om att besöka men som man aldrig kommer till. Detr blir av olika skäl aldrig av. I vårt fall är ett sådant ställe Sockertoppsdalen. I år fanns tanken där men eftersom vi vände i Strydalen och gick till Silvertjärnarna övergavs planen. Och vi kommer inte att ta risken att gå tillbaka till Skäckerfjällen. Det kommer nämligen med all säkerhet HELLregna. Nä, vad tror vi, Hemavan nästa år?

Avslutningsvis några näsvisa råd till mig själv inför kommande vandringar. Mat: Pulver-tomatsoppa, 500 torkad färs på fransyska (att färsen är mager samt nymald är viktigt), makaroner ger fyra vuxna portioner mat. K-färsen måste ligga i blöt en stund först. Skippa tortellini. Det är tungt och ingen som gillar egentligen. Här som där. Orch-chipsen (torkad, marinerad lövbiff) blev en succé! Köp extra tältpinnar =( Dubbla strumpor i kängorna och byte till fräscha varje dag (något som är lätt all slarva med) är god fotvård och man slipper skavsår. Flickorna föredrar chokladdryck – INTE nyponsoppa/blåbärssoppa. Har jag fattat det?