Kategori: Foto

Foto, Mat och dryck, Resor

bild 40 – Nimis revisited

av adolphson

Nimis är latin och betyder för mycket. Passande uttryck så här i semestertider, kanske. Men, som jag brukar säga, man kan aldrig få tillbaka en förlorad kalori och mister du en så står det dig tusen åter.

Årets första semester började med traditionsenlig släktsamling i Söderbärke för midsommarfirande hos svärföräldrarna. Sång, mat, tjo och tjim. Jag och svägerska J diskuterar ivrigt redigeringen av sånghäftet. Vi spelar Settlers, äter, sjunger och dricker. Midsommar i Söderbärke är förövrigt en rätt skön och avslappnad upplevelse – inte så himla petnoga så som det kan vara på andra håll i landskapet denna tid på året.

Sen bar det iväg söderut mot Sveriges Provence – a.k.a Österlen. Värt ett stopp under den 70 mil långa resan är vid det som anses vara landets äldsta vägkrog: Gyllene Uttern. Stället har anor från tidigt 30-tal och det är trevligt att njuta vällagad mat för några tior mer än vad kostnaden på hamburgerkedjan Voldemort skulle inneburit. Dessutom kan man på några minuter pipa ner till det pittoreska Gränna och köpa äckligt godis. (Varning för fake facts! Det där sista var en åsikt!)

Med magnifik utsikt över havet strax ovanför Kivik ligger det utmärkta Bästekille trädgårdshotell. Barnens mor hade letat reda på detta ställe under inspiration av sin mans karaktär (varning för…). Stället var hursomhelst mycket trevligt, prisvärt och vår bas under några händelserika dagar på Österlen. Vi hade hört talas om en speciell pizzeria Friden vid vägs ände. Och, ja, det var mer än bara en pizzeria. Så mycket mer. Om Vildvittrorna trycker i sig var sin pizza efter en dag i bil så…ja. Mer behövs inte sägas. Det var regnigt i Österlen. Ändå var vi tämligen aktiva med besök på Glimmigehus, Stenshuvud nationalpark, vi åt fisksoppa på Buhres i Kivik, fikade och köpte knäckebröd/te på Olof Viktors samt shoppade en pall och tvål hos Fredrik på Eklaholm.

Sedan var goda råd dyra. (Eller ja, allt är ju dyrt på den här sortens resor.) Vi hade förhållande gott om tid att ta oss västerut. En gammal kompis, Pomma, har relativt nyligen flyttat till trakten och uppmanade oss att ta vägen förbi ett litet ställe, Fritidsbaren, på stranden i Ystad. Nu har du chansen: Fritidsbaren utanför Ystad: wienerbröden. Jag kan inte nog understryka vikten av att avsätta tid för ett besök där. Wienerbröden där är heeeeelt oustanding. I jämförelse får Olof Viktors sötebröd kallas för motsvarande Delicato.

Kanske är också besöket i Ystad tillfället vi kommer att se tillbaka på som det när dotter 1 upptäckte fotograferingen som konstart.

Sedan var det dags för att besöka barnens mors moster, och några av hennes kusiner med tillhörande familjer i Viken utanför Helsingborg. Jag har förvisso upplevt det förr men det tål att upprepas: den skånska gästfriheten är spektakulär. Middagar hemma, middagar i Vikens Strandbar gjorde morgnarnas havsnära träningsrundor såväl njutbara som avgörande. Som jag saknat att springa nära havet. Lars Vilks konstverk i Kullabygden, Nimis, är välkänt. Även om jag är kluven till konstnären så är verket hisnande. Karln har samlat drivved och spikat upp sedan 1980! Särskilt gillar jag hans kommentar till att någon försökte bränna ner det i höstas: det var väl lite väl brutal konstkritik.

Döttrarna, särskilt den äldsta, och deras kusin, gillade att klättra i verket, iallafall. På så vis får man väl se det som användbart.

Att tura är ett välkänt begrepp för varje person som är någorlunda bekant med Helsingör. Biljetten gäller ett dygn och resenären kan alltså åka de 20 minuter överfarten tar fram och åter, om och om igen. Ett helt dygn. Alkohol säljs, enligt gällande regler, på den danska sidan (som tar 10 minuter) och tobak på den svenska. Annat var det förr, fick jag mig återberättas. Då satt vanligt folk i den så kallade Proletärbaren men för att få köpa alkohol var man tvungen att köpa mat. Sålunda serverades, och slänges, ett berg av ostfrallor efter varje överfart. Däremot stötte jag på ett sällskap helt i min smak när jag som student rumlade runt i Lund på 1990-talet: LASS (Lunds Akademiska Segelsällskap). De tillbringade sin tid med att en gång per år åka med båtarna Helsingör-Helsingborg. Och aktiviteten skedde väl mest på den danska sidan, om en så säger.

Min gamle kollega Jonas brukar tjata om att man i Helsingör måste besöka Rådman Davids Hus. Men det har på de två besök jag hunnit med i stan aldrig blivit av. Istället lyssnade vi på den regionale Lasses förslag och valde Köpenhamnaren. When in rome, tänkte jag och svågern och körde hela det danska konceptet. När akvaviten serverades frågade servitören oss helt sakligt om en Voxen eller Vanlig föredrogs. Voxen innebar att ytspänningen nådde likörglasets kant. Min svåger är också sångare och efter att vi mycket tyst framfört tersen och Den lille mand enades vi i bästa samförstånd över våra späde med reomläde och smörrebröd att tapas, som ju uppfanns i Spanien för att även kunna servera alkohol, betyder svepskäl.

Allåå, eller? Fattar du eller? Svepa. Skäl. (Min mamma är från Göteborg). Hursomhelst – ostmackor, smörrebröd eller tapas. Alla vill ha ett skäl att dricka alkohol ibland, tydligen. För att citera Hamlet, (eller om det var från hamnkonflikten i Göteborg): Upp flyga orden, tanken stilla stå. I Göteborg sätter man upp en barnanpassad Hamlet: Ham-lätt. Givetvis. Vad det berodde på vet jag inte. men plötsligt var alla överens om att besöka Kronborg -eller som det heter i poesin: Elsinore Castle. Inne i slottet är det inte så mycket att se – nästan inget finns kvar från 1500-talet. Men en professionell ensemble spelade valda delar ur pjäsen inne i det mäktiga slottet. Och efter det var dotter 2 såld. Oavbrutet har hon efter besöket diskuterat och analyserat Hamlet. Så vi ska nog ta och se en av filmerna och se vad hon därefter tycker.

Dotter 1 ville helt enkelt ha en kram av den stilige prinsen. Mitt försök till lustighet – se upp – han kan vara galen! – rönte ringa framgång (eftersom det var en engelsk ensemble). Jag och Hamlet diskuterade istället hur illa det var att man tagit bort kyrkogårds-scenen ur just den här produktionen.

Sedan åkte vi till JoJE i Göteborg, besökte en relativt dålig restaurang på Avenyn som dessutom förlorat utskänkningstillståndet. (Det där anförs för att ingen ska tro att vi bara äter gott på våra resor). JoJ hade bett J:s kusin Birger komma och hålla provning med italienska charkuterier. Efter en av korvarna var jag inte helt övertygad om valet mellan frun och den. Men som tur var kan jag ha båda. Iallafall ett tag och inte i kylen. Bäste läsare (och särskilt mina ICA-handlare i flödet)! Nu är det dags för en av mycket få produktplaceringar på bloggen: PIXBO HILL. 

Liseberg är ju alltid Liseberg. Billigt, gemytligt och folktomt. Eller?

Så var det dags att återvända hem.

I den litterära världen spelar Nimis en helt annan roll. Och enbart positiv.

Relaterade blogginlägg:

To be or not to be

Foto, Retorik, Sång och musik, Skola

bild 30 – studenten 2017

av adolphson

Det är tyst i köket. Barnens mor bläddrar i tidningen. Efter ett tag lyfter hon på ena ögonbrynet, i det hon på sitt karaktäristiskt harmlösa sätt ger mig ett av sina snabba ögonkast, och säger: Du är inte rädd att det blir lite för mycket av dig? Du kan ju lätt bli lite… carried away?

En gång för flera år sedan var jag konferencier på skolans studentlunch. Den gången styrdes skolan av en annan regim och jag… råkade… från scenen skämta lite om några i denna the last administration, denna l’ancien regime, med påföljd att jag hamnade längst ner i frysboxen.

Sedan dess har jag legat där och gonat mig och blev därför glad när möjligheten att åter få vara med och bidra i samband högtidligheterna kring studenten dök upp. Jag gillar nämligen festliga inramningar av stora ting, så som studenten. I år var jag inbjuden att för tredje året i rad hålla tal och sjunga på studentbalen, (studenterna har i allmänhet en annan inställning till skämt än vissa före detta chefer) jag fick även möjligheten att hålla högtidstalet till studenterna på studentlunchen och att vara konferencier på den högtidliga avslutningen på studentdagen. Så nog hade barnens mor fog för sin fundering. Och hon känner ju mig rätt väl vid det här laget.

Det har under våren uppmärksammats och diskuterats hemska, fruktansvärda budskap på studentflaken. Indignerade debattörer i allehanda medier har upprört undrat vad skolan gör åt problemet, egentligen. Svaret är… ingenting. Eller, ja, ingenting och ingenting. Förutom att skolan jag arbetar på under året haft tre heldagar med tema jämställdhet, att jag själv i mina kurser återkommande tagit upp genus, jämställdhet, mänskliga rättigheter, våld i nära relationer, personligt ansvar, yttrandefrihet och respekt i största allmänhet så har det väl inte hänt så mycket. Själv förespråkar jag alltid en hurtfrisk promenad istället för flak, men blir aldrig bönhörd. Men det enkla svaret på flak-problematiken är att skolan inte har något alls att göra med det eftersom flaken smyckas utanför skoltid. Efter utspringet är eleverna inte skolans ansvar längre – men vi har nog alla ett ansvar i sammanhanget. Dock: uttalanden i stil med VAD GÖR DOM I SKOLAN EGENTLIGEN !?! får mig i allmänhet på mycket dåligt humör.

Rektorerna tog sig hos oss tid att gå runt och inspektera flaken innan avmarsch – så just Lugnetgymnasiet har nog tagit sitt ansvar. Jag skulle vilja påstå att den största heder man kan visas som lärare är att citeras på ett studentflak. Nu har det hänt undertecknad för tredje gången. Jag är så stolt. Och i år var det dessutom, givet ovan anförda resonemang, extra viktigt. Det finns olika sätt att uppnå rumsrenhet.

Jag fick inga bra bilder på det hela – men det står alltså:

Det enda man behöver berusa sig av är livet, kärleken och kulturen – Adolphson

Under året tycks det också väckts visst munterhet att jag skaffat snapchat vilket förklarar symbolen bredvid citatet.

Betyg, ja. Det spelar nog ingen roll vilket system som används: lärare ska inte utvärdera sitt eget arbete. Jag hävdar att eftersom utbildning i grunden är en positiv sak formas alltid särskilda band mellan gruppen och läraren. Det finns inget sådant som en neutral lärare. Vi är alla fästa vid våra elever och sett ur ett helikopterperspektiv leder det ofrånkomligen till att vi generellt sett hellre friar än fäller. Vi är alla subjektiva individer som gillar våra elever. Genom åren har nog mitt eget rykte ändå varit ”hård men rättvis”. Och det är väl vackert så.

Svenska flaggan. Nationalsången. Kyrkan. Varje år blossar diskussionen upp. Nej, vi ska inte vara i någon kyrka alls om vi ska följa lagen. Men när det kommer till högtider är det inte riktigt så enkelt. Av olika skäl ägde vår avslutningsceremoni i år rum i Lugnetkyrkan och jag försökte som konferencier hålla en humanistisk ton. Gymnasiechefen skulle mot slutet hålla tal och hade blivit försenad. Håll låda tills han dyker upp löd ordern. För att citera Basil i Fawlty Towers: I mentioned it once, but I think I got away with it all right.

När det var dags för nationalsången sa jag som det var: att det är en sång jag gärna sjunger. Och jag sjunger den högt, rätt och frimodigt för att hylla en plats dit alla är välkomna och där alla hör hemma. Den sången är inte hel- eller seminazisternas. Den är allas vår. Kan en ledamot sjunga internationalen i fullmäktige kan jag sjunga nationalsången i Lugnetkyrkan. Just sayin.

Nästan varje läsår händer det något. Något speciellt. Något som verkligen berör. I år hände flera saker: först blev jag vid ett tillfälle överfallen med pussar och kramar av en jätte-entusiastisk  fjolårselev. Han var verkligen glad att ses – sådant är kul för med lite perspektiv på skolan så formas mer beständiga värderingar. Mitt jobb har den välsignelsen att man får omedelbar respons. Kraftfull sådan. Efter studentbalen fick jag några meddelanden. Särskilt två meddelanden stannade kvar i sinnet.

Kan inte du adoptera mig?

Och:

Jag tänkte på det igår, att en ofta känner sig tacksam men kanske inte lika ofta säger tack, något en kanske borde göra mer. Så jag ska väl själv försöka leva efter denna nya princip och säga tack till dig, inte bara för ett fantastiskt framträdande igår kväll och ett toppenår med dig som lärare, utan för att du gett mig mer kunskap än du kanske själv anar. Hur en skall förhålla sig till världen och många sunda värderingar, men också hur en kan gå genom livet nyfiken och vetgirig. Men att också ta livet med en nypa salt ibland, och skämta med och om det. Jag känner mig trots allt lugn inför den ovissa framtiden och tänker att nåväl, det kanske kommer gå bra ändå, det gjorde det ju för Adolphson.

Alltihop, från bal till studenten, gick sammanfattningsvis rätt så väl och jag har fått många uppmuntrande tillrop från (den nya, nuvarande) ledningen, kollegor och elever. Men jag ser ändå det hela som ett lagarbete. De konstnärliga kollegorna på Estetprogrammet, mina kollegor på NV samt alla andra program, alla gör de storstilade insatser. Och så klart, alla elever. Det är inte så svårt att peta bollen i mål när den ligger halvvägs över mållinjen.

Falu Gymnasium är på gång, helt klart. Det är lätt att hålla tal och leda i en positiv organisation. Men ändå – det är också viktigt att ha någon som ramar in det hela och det fick jag delvis vara med och göra. Men återigen: det är så många som redan gjort grundarbetet. Jag känner mig ödmjuk, glad och stolt över att få vara en del av det. Så till ledning, kollegor och elever vill jag säga: tack för möjligheten. Tack för vänliga ord. Tack för att jag får vara en del av något stort, bra, positivt och varmt. Tack. Jag ser redan fram emot nästa läsår. Lärare på Falu Gymnasium – thats da shit!

Det är i mina ögon otroligt hur någon som vill studera Estet Musik inte väljer Falu Gymnasiums utbildning. Den håller hög kvalitet. Och förövrigt vill jag påminna om kollega Ulla Milstams ord: Lärare har inte sommarlov eftersom lärare i allmänhet är vuxna. Lärare har semester. 

Fast du kommer säkert att klara det bra – det gör du ju nästan jämt, avslutande barnens mor samtalet. Gå nu och jobba så du kommer hem nån gång. 

Foto, Livsåskådning, Sång och musik

bild 29 – reuterdalsfejden

av adolphson1 kommentar till bild 29 – reuterdalsfejden

Konflikter eller olika perspektiv – det är väl bra saker, det? Olika tider, platser och generationer går igång på olika saker, så är det ju. Jag gillar förövrigt själv att fundera över och studera sånt. Vad är rätt? Vad är fel? Enligt vem och varför?

På ett möte nyligen surnade plötsligt min nya, yngre, historiekollega till och utbrast: Typiskt dig att inte gilla Håkan Hellström, Fredrik! En gaphals från Göteborg? Jag är inte imponerad, det är riktigt. Det finns i så fall andra, mycket bättre, göteborgare. Som Freddie Wadling, exempelvis. Och det säger jag inte bara för att han nyligen lämnade oss, jag var ett fan redan under Blue for two-tiden. Men det imponerade föga, tydligen.

När Vilhelm Moberg 1949 utgav Utvandrarna utbröt debatt. I berättelsen förekommer ett citat från en av karaktärerna, Ulrika, riktat till en kyrkvärd som kallar henne hora:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann´ra?

Sådant sa man inte hursomhelst dåförtiden, inte ens i fiktionens värld. En samhällsdebattör, Ebbe Reuterdahl, kritiserade Moberg. Till saken hör att Ebbe var pingstvän och ansåg att de verkliga utvandrarna genom romanen skildrades som en samling perversa individer. Konflikten kom att stå mellan kultur vs religion och var en del av en större moraldebatt. Ebbe var så upprörd att han skrev debattartiklar och spred cirkulär (dåtidens motsvarighet till sociala medier) som han spred inte bara i Sverige utan också i de amerikanska svenskbygderna. Det genomgående temat var att boken var att betrakta som ”smutslitteratur”. Saken eskalerade till ett regelrätt debattkrig och Ebbe publicerade slutligen en artikel Vem har rätt? I litteraturfejden Moberg – Reuterdahl. En artikel som fick flera riksdagsmän så upprörda att någon krävde att Moberg skulle sättas i fängelse och en annan eldade upp boken.

Det offentliga Sverige följde kampen mellan de två. På debattsidorna stod Reuterdahl tämligen ensam även dåtidens litteraturvetare och kulturskribenter ansåg boken vara litterärt betydande, moraliskt förkastlig eller inte. Paradoxalt nog bidrog konflikten till att boken blev en kommersiell framgång. Idag minns ingen Ebbe medan Wilhelm är odödlig.

I helgen var det Åfest i stan. Åfesten innebär östtyska karuseller, blingbling, langos och… Dolly Style. (Förlåt min surmagade inställning, typiskt mig att inte gilla Håkan Hellström, liksom). För Dotter 2 var detta i alla händelser en stor sak – hon kan låtarna. Vi fick bra platser och hon intog bekvämt mina axlar under en halvtimmes tid.

Det var efter konserten problemen började. Med i sällskapet fanns en kamrat som firade födelsedag. Vi råkade alla efter konserten hamna i fel ände av autografskrivarkön men en vakt släppte som tur var in barnen också från det hållet. Tills en barsk agent resolut meddelade att nu var det minsann slut med det. Vi befann oss plötsligt sist i kön på den andra, regelrätta, sidan. Dotter 2 och hennes kompisar, liksom förövrigt även Dotter 1, var besvikna. Och vad gör man inte för sina barn? Jag stegade sålunda raskt fram till vakten och sa som det var – med tillägget att vi hade ett födelsedagsbarn bland oss. Vi fick fri lejd av den barmhärtige. Sedan dök dock Häxan Surtant, förlåt, agenten, upp och menade att nehej, det här, det gick då rakt inte för sig. Då klev Dotter 2 fram i ett sista försök att för sin vän (vännen hade överlämnat en teckning som hon gärna ville ha tillbaka med autograf) rädda situationen. Dolly Style, som bara hört agentens version, avspisade dock flickorna. Besvikelse.

Åter hemma framgick att det var jobbigt för Dotter 2 att ha, som hon upplevde det, grälat med sina idoler. Det hjälpte föga och intet hur mycket jag än försökte påtala det coola i att ha grälat med just Dolly Style. Efter en sträng blick från barnens mor bytte jag taktik. Det samtalades länge. Kontentan blev insikten att idoler kan vara storartade musiker men inte alltid lika storartade människor. Jag berättade upplysningsvis också om min egen idol Jussi och hans liv. Vidare, fick jag nog till sist erkänna, var den ende som i någon mening gjort något fel i hela den här historien egentligen jag, hennes far. Och möjligen vakten. Varför, undrade Dotter 2. Jo, jag chansade ju på att barnen skulle få gå före alla andra barn som lydigt (nåja) stod i kö och hade jag inte gjort som jag gjorde hade ju inget av allt detta hänt. Sedan analyserades ingående de olika bandmedlemmarnas agerande under händelseförloppet.

Det märkliga är att Dotter 2 faktiskt lät sig nöja med detta. Sanningen är mitt vapen. In hoc signo vinces.  

Ja, det är svårt. Det enda man kan göra, antar jag, är att med jämna mellanrum plocka fram sina övertygelser ur sitt inre och syna dem. På så vis har man i alla fall  en hyfsad chans att då och då rensa ut lite gammal skåpmat som hunnit ruttna till fördomar. Håkan Hellström kanske inte är så dum, när allt kommer omkring.

Foto, Personligt, Spännande människor

bild 28 – black dog

av adolphson

Black dog. Det var så Winston Churchill kallade sina återkommande perioder av svårmod. Det har antagits att den stora talaren och ledaren led av någon form av bipolär sjukdom och att detta tillstånd faktiskt bidrog till hans framgångar. Benämningen Black dog antyder att Churchill på samma tillgivna sätt såg på sina återkommande depressioner som man kan se på ett gammalt kärt husdjur. Alltså som en trogen, självklar följeslagare. Vi bär kanske alla med oss våra metaforiska svarta hundar. Min är helt klart minnet av människor som lämnat alldeles förtidigt. Sommaren 2017 innebär en del tveksamma jubileum därvidlag.

Den 4:e juli är det 20 år sedan salig mor lämnade mig. 20 stormiga, lyckliga och händelserika år har förflutit. Men också 20 år av en ständig, dov, saknad. För bli lite klichéartad: den första bilden (nedan) är verkligen spot on salig mor. Så här såg hon nästan alltid ut. Jag behöver ingen annan bild för att minnas henne och jag har den alltid inom räckhåll.

Jag lyfter också fram ur minnet ett citat som bara är några år gammalt. Det var en kväll efter att jag hade uppträtt för en damförening här i stan där salig mor en gång var medlem. Efter framförandet kom en kvinna fram och tackade: Tack för att jag fick minnas Anita. Du har hennes ljus i dig. Det kan vara bland det finaste någon okänd sagt till mig.

Helena. Idag skulle du fyllt 40 år. Det hade firats stort, är jag säker på! Men för mig var du inte Party-Helle i boa och glitter. För mig var du också en person som jag hade ett särskilt band till. Om jag på något sätt tyckte att jag svek dig så var det nog att jag inte fanns bättre till hands när du började plugga i Uppsala. Men det slutade ju så bra det kunde i det du gick i mammas fotspår. De två följande bilderna är typiska. I källaren hos släkten i Göteborg eller i vårt hus på Engelbrektsgatan. Min klädsel på bild 2, jeans och scarf, är väl dock något tveksam, kanske.

Mamma finns alltid med mig varför jag idag tänker mest på dig, Helena. Och jag föredrar att uppmärksamma födelsedagar framför dödsdagar. Jag sluter ögonen för en stund – och ser dig framför mig. Jag ser dig en solig men blåsig dag på Styrsö i din morgonrock, framåtlutad i blåsten stretar du målmedvetet på mot morgonbadet.

Ett särskilt fint minne är när jag ser dig fem år gammal på gården Luras i Grangärde med händerna för öronen och ögonen hårt hopknipna nervöst vaggades fram och tillbaka. Jag kramade om dig och du blev åter lugnad från den inbillade faran, vad den nu kunde bestått i. Jag ser dig som tonåring ligga på din säng och kasta en liten boll upp och ner, jag ser dig servera bacon på ett frukosthak i Dorking, jag ser dig njuta bekvämt avslappnad i en solstol och jag ser dig med ett av mina barn i famnen på dopdagen. Till sist jag ser jag dig svårt sjuk, men ack så tapper, på en sjukhussäng inväntande det oundvikliga slutet. Jag minns att jag gjort vad som helst för dig då, om jag kunnat.

Det slår mig också så här i efterhand att jag i mina minnesbilder hela tiden ser dig leende. Slutligen ser jag oss båda under de minuter vi fick ensamma tillsammans, utan sjukpersonal, talrika vänner eller andra familjemedlemmar, under din sista tid. Vi fick en stund att se varandra i ögonen, kramas och säga de där förlösande orden: ”det är okej.” Allt som varit och att du snart inte finns mer. Det är okej, sa vi. Mer behövdes inte. Vilket värdigt slut, ändå. Så fint, så starkt.

För det kommer jag alltid älska dig på samma sätt som jag tänker på vår mamma. Så länge jag finns finns du. Så länge mina barn och kanske deras barn finns, finns vi – både du och jag. Sen kan det kvitta lika, kanske. Släkten följa släkten gång. En av mina döttrar heter delvis som sin farmor och den andra delvis som sin faster. Jag hävdar att det faktiskt inte enbart är dåligt att ha sällskap av en black dog genom livet. Man lär sig att leva, hantera och vårda den. Man lär sig samtala med den, plocka fram vackra minnen, som de jag beskrivit och publicerat ovan, som sällskap på vägen framåt. Winston Churchills benämning på ett svårmod på, och emellanåt över, gränsen till sjukdom är mycket insiktsfull.

Jag avslutar med en bild från den finfina restaurangen Två Rum och Kök. Den måste vara tagen på Helenas 25-årsdag. Så måste det vara eftersom 30-årsdagen firade vi ute på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård. Malin tog den här bilden och jag, förutom det faktum att jag ser ut som ringaren i Notre Dame, gillar den. Vi är så glada, mätta och, för att låta nästan makabert cynisk, levande. Hur det än är med svarta hundar och grejer så föredrar jag att göra som benämningen löd i kamerans begynnelse: att ibland frysa tiden. Men jag lever i nuet. Och det är banne mig helt okej. Men idag minns och tänker jag på henne som inte fick fylla 40 år.

Leve du.

Foto, Historia, Sång och musik, Uppsala/V-dala

Sankt Vitus – bild 27

av adolphson

Dessa förbannade, betvingande ritualer. Denna förslavande, tvångsmässiga vilja att kollektivt bete oss som vi alltid gjort. Denna masshysteri. Denna drift som definierar oss som människor.

En person som hette Vitus led martyrdöden i Rom under kejsaren Diocletianus tid varför han småningom begåvades med titeln Sankt. Legenden säger att han i det närmaste oskadd uthärdade svår tortyr och att hans reliker därefter vårdades och vördades ömt ända in i och genom medeltiden.

Särskilt om någon drabbades av danssjuka anbefalldes besök hos helgonets reliker och helgedom i norra Frankrike som bot. Idag kanske kvarlevorna förövrigt återfinns i Prags domkyrka som ju heter Vituskatedralen?

Men det där med danssjukan, undrar kanske någon?

Jo, dansmani eller danssjuka var en mycket fruktad åkomma nere på kontinenten (jag har inte sett några källhänvisningar huruvida sjukdomen härjade i Sverige) under 1500-talet. Hur det kommer sig att just Sankt Vitus kom att ge namn åt sjukdomen vet jag inte heller.

Sjukdomen innebar att offret drabbades av en översvallande lust att dansa ”frenetiskt, ursinnigt  och hämningslöst – i ett lika fåfängt som tvångsmässigt försök att driva ut den ångest som bubblade upp i deras själ”

Dansandet kunde pågå i flera dygn tills den drabbade av utmattning eller döende slutligen föll ihop med trasiga ligament och knäckta revben. Sjukdomen var dessutom epidemisk och därför kunde ibland hela skaror av vansinnigt dansande människor dra fram.

I Strasbourg 1518 inträffade ett svårt utbrott av sjukdomen då över 400 människor drabbades. Myndigheterna, handfallna av situationen, valde (rätt logiskt om än en aning cyniskt) att tillkalla en orkester i den fåfänga förhoppningen att möjligheten att leva ut sitt tillstånd till ackompanjemang av pipor och trummor skulle hjälpa de sjuka.

Det finns liknande tillstånd i dag men likheterna med den historiska epidemin är ändå få. Däremot kanske vårt rituella beteende i samband med högtider kan för en främling förefalla lika konstiga? Kanske rent av masshysteriska?

170430-Valborg-_1040931

Ovan: ”Vintern Rasat” framförd vid egenhändig majbrasa. Foto: Magnus Höög

Valborg 2017. Same all, same all.

Men så är det ju: de av oss som upplevt Valborg i Uppsala bär – likt facklan som tänder den olympiska elden – något av detta ljus alltid med oss. Det spelar inte så noga roll om man studerade samtidigt eller om man ens kände varandra.

En Uppsalastudent vet vad det handlar om.

Lycka, frihet, glädje inom ramen för en på många sätt oerhört privilegierad tillvaro. En Valborg i Uppsala innebär att man liksom bara följer med i den fullständiga hänryckningen. Frukost, forsränning, champagnegalopp, fest och gamman i dagarna tre.

Några av oss som var samtida i Uppsala brukar försöka ses just på Valborg. Kanske är det vårt sätt att försöka besvärja tiden, kanske är det för att det är en så bra högtid eftersom inte så många andra människor (familj, släkt och vänner) pockar på uppmärksamhet, kanske är det helt enkelt så att Uppsala-valborg innebar en kraftig programmering av oss i en ålder då vi var extra mottagliga.

Eller kanske är det helt enkelt så att vi just på Valborg drabbas av vår egen variant av Sankt Vitus danssjuka. För visst är sjukdomstillstånd, beteenden och ritualer i allra högsta grad ett resultat av en viss period i någons, eller mänsklighetens, historia.

I år firades Valborg tillsammans med 30 vuxna och 30 barn. Det var kul. På kvällen när jag kom hem, möjligen inte lika utpumpad som (exempelvis) 1995 plingade det till i telefonen. Det kom ett meddelande från en gammal kompis från Uppsalatiden:

Tänker på dig en sån här dag. Då är du som bäst!

Antar att det där säger något. Det säger något om mig. Det säger något om avsändaren. Och det säger definitivt något om Uppsala. Nåja, det är väl som jag brukar säga: binder du ris åt egen rygg har du iallafall en portabel majbrasa.

Och nog finns det väl sämre åkommor än danssjuka, kanske. Men min gamle vän har fel. För jag är alltid som bäst: nu, sen och alltid. Eller annorlunda uttryckt: min bästa tid är nu – och det gäller ju oss alla.

Kanske är det därför jag gillar Valborg så mycket.

Källor:

Citatet är från Håkan Håkanssons bok ”Vid tidens ände” sid 411

Foto, Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt, Sång och musik, Skola

Bild 26 – premiär

av adolphson
Bild 26 – premiär

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars. Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv? Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen. Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar. För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal. Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande. Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och… det finns olika sätt att uppträda, som sagt. Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar. Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken. Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med. Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.

Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera. Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande. Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk. Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist: För att jag kan räkna.  Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske. Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor. Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt. Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt. Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter. So dont let them. Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.

Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån. Och där inne är vi ju alla i stort sett lika. Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa. Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse. Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

Foto, Resor

bild 25 – ice is nice

av adolphson

När det kommer till ren och skär njutning är det inte mycket som slår långfärdsskridskor. Många av mina alster på min Youtube-kanal utspelar sig sålunda på is. Säsongen är i allmänhet kort (jag är inte särskilt snobbig, tycker jag, men en sorts snobbism ägnar jag mig nog åt. Jag gillar inte att åka skridskor på plogade banor, nej det är enbart stora svarta frusna fjärdar som duger) så man får passa på när tillfälle erbjuds. Denna bedrövliga skridskosäsong får jag istället hänge mig åt nostalgi. Skridskor på ny, svart, kärnis. Att bara susa iväg. Frihet. Längtan.

Den här bilden är tagen av svärfar i februari 2010 utanför Gävle. Det är förövrigt enda gången jag åkt skridskor på havsis. Han skickade senare in den till något skridskomagasin varför jag får anses varit coverboy vid ett åtminstone ett tillfälle i mitt liv.

—

Nästa bild är tagen av Niklas (vännen, basen, kanotbyggaren, skrinnaren med mycket mera) en magisk januari-natt 2015. Vi var några som gav oss iväg ut i beckmörkret. Den där hisnande känslan av att åka ut i, på, något odefinierbart svart var en fantastisk upplevelse. Sällan har beskrivningen ”skräckblandad förtjusning” passat bättre.

—

Den sista bilden är en tidig decembermorgon var jag ute tillsammans med två kollegor för att uppleva soluppgången över Vika. Joel tog bilden. Varför gillar jag detta så mycket, tro? Att åka iväg ut i friheten och slippa barlasten av sig själv är en bra känsla. Jag försöker faktiskt, har jag insett, i fantasin att åka ifrån mig själv. För jag blir nämligen så otroligt trött på mig själv emellanåt. I alla sammanhang har jag så otroligt svårt att inte driva med folk, fä och företeelser. Det blir lätt påfrestande för alla inblandade. Många blir arga, andra sura några kanske sårade.

På den senaste resan, exempelvis, skulle familjen checka in på ett hotell. Receptionisten lät förstå att det fanns en bugg i systemet. Hen kunde nämligen inte se om rummet var städat eller inte. Receptionisten kliade sig i huvudet och skulle ”ringa nån”. Jag svarade att jag förstod mycket väl problemet – och upplyste opåkallat om att jag hade samma problem själv. Receptionisten sken upp i det hen undrade om jag möjligen arbetade med datasystem. Nej, – men det blir aldrig städat i tid hemma hos mig heller. 

Håhåjaja – människan är alltings mått, var det väl Protagoras som sa. Därute på isen kan jag i fantasin upptäcka nya världar eller dimensioner. Allt är en fråga om perspektiv och för exempelvis antikens greker var Gibraltar sund världens ände i västerled. Var världen tar slut är en fråga om sinne och uppfattning. Problemen och (van)föreställningarna är alltid de  samma – det är bara perspektiven och tidpunkten som skiljer.

Here we go!

Foto, Resor

bild 23 – röda drottningen

av adolphson1 kommentar till bild 23 – röda drottningen

Röda drottningen är den elaka härskarinnan i Underlandet i berättelsen om Alice. Röda drottningen är också en evolutionär teori som går ut på att allt som inte håller samma takt som omgivningen utkonkurreras. Teorin säger att det naturliga urvalet innebär kontinuerlig förändring eftersom varje art ständigt måste utvecklas minst i samma takt som sina konkurrenter för att överleva. Förr eller senare blir detta omöjligt och arten dör ut. Det finns alltså ett tak.

Teorin förklarar hur arter konstant utvecklas beroende på andra omgivande arters utveckling och att detta är nödvändigt för artens överlevnad. Ett jagat djur blir snabbare för att komma undan rovdjuren vilket innebär att rovdjuren måste bli snabbare också, för att hinna ifatt. Detta är dock inte nödvändigtvis någonting bra. Träd kan bli högre för att få mer solljus vilket betyder att andra träd måste svara med att också bli högre. Resultatet blir att träden slösar onödigt med resurser för att inte konkurreras ut.

Går Röda drottningen-teorin att tillämpa på samhället? Lite som Michelle Obama When they go low we go high?

Ja, en kommunist eller nazist kan måhända lätt köpa resonemanget men det är inte riktigt så jag tänker. Nej, jag tänker så här: om analysen stämmer att en missnöjd, kanske rädd, konservativ, grupp reagerar mot olika saker i samhället genom Brexit, Trump och SD samt att detta, sett ur den andra delens av samhället synvinkel, inte är något bra så uppkommer frågan: vad gör vi åt det? Vad krävs för att SD inte ska växa mer eller att fler nationalistiska, protektionistiska icke-liberala grupperingar växer runt om i världen? Ja, det är väl det som är 10 000 kronors-frågan.

Jag tror för min del inte svaret är total valfrihet i alla lägen. Jag tror att vi måste sätta upp vissa ramar i samhället. Träden kan inte ohämmat fortsätta växa mot solen på andras bekostnad – en bred fauna är bra. Där känner jag mig trygg i min identitet som socialliberal. Däremot ligger det mycket i Michelle Obamas synsätt. När demokratins värdegrund är hotad sänker vi oss inte till våra motståndares nivå, nej, vi höjer oss. Vi anpassar oss inte till rovdjuren och försöker springa ifrån, ikapp och förbi dem. Nej, vi promenerar åt ett annat håll. Vi fortsätter värna jämställdhet, människors särart, individuella möjligheter och mänskliga rättigheter. Vi lyfter fram en pluralistisk värld – baserad på maktdelning och som värderar principer baserade på forskning och erfarenheter – som vi ställer mot lösrykta påståenden, vandringssägner, fördomar och konspirationsteorier.

För vad är egentligen alternativet?

Bilderna är från min resa till Kenya i november 2009. Av olika anledningar var jag under några timmar ensam i Mombasa en fredagskväll. Det var mycket människor i rörelse. Böneutroparna kallade till fredagsbön. Jag var en bland en faslig massa människor av skiftande ursprung – där fanns såklart kenyaner av olika stamtillhörighet, araber, där fanns indier men inga vita. Där fanns män i kostym, familjer i traditionell klädsel allehanda människor i klungor av ivrigt konverserande människor som alla skyndade på sina steg i riktning mot moskéerna. Det var jag som var främlingen, det var jag som inte riktigt passade in.

Jag kände mig nog lite rädd. Tänk om någon skulle ge sig på mig? Kanske förstärktes känslan av obehag av den tilltagande skymningen. Mörkret faller fort vid ekvatorn. Affärerna började stänga och det började bli folktomt på gatorna. Jag irrade planlöst omkring, var tusan tog Martin vägen? Jag blev ståendes på en bakgata, ensam, en fredagskväll i Mombasa. Plötsligt snuddade något vid min arm. Jag reagerade med den överspändhet som är utmärkande för någon med lite för hög puls. Bredvid mig stod en kvinna i niqab (för övrigt den enda människa iklädd det plagget jag någonsin pratat med). ”Excuse me sir, bur are you lost?” undrade hon vänligt. Jag frågade lite veligt efter senaste mentala checkpoint. Hon pekade ut vägen och önskade mig en trevlig Yawm al-Jum’a. Kvar stod jag, rätt paff och lite typiskt svenskt generad, och förövrigt ända till dags dato förvånad att jag faktiskt tog fram kameran och fotograferande henne i det hon lämnade mig. Varför gjorde jag det?

Sedan dök äntligen Martin upp och vi gick och köpte afrikanska träskulpturer. Det är skönt att träffa en landsman nu och då och tjattra lite på sitt eget språk. Eller hur, Jimmie? Någon dag senare lämnade vi vårt pool-landskap för Indiska oceanen. Jag ville bada i den innan jag återvände till Sverige. Det var förvisso glest med turister men däremot gott om verklighetens folk. Eller wherever particular people congregate, för att citera en känd tobaksreklam. Även jag av solen blev röd i skinnet som den rödaste drottning var det ett minnesvärt dopp.

Till sist gick månen ner. Men… vad var det för fel på månen?! Uppochner, typ? Kanske, filosoferade jag innan ögonlocken föll ihop, är det sådant här de stör sig på. Ty detta utspelade sig på den tiden SD ville komma in i riksdagen.

Foto, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt, Sång och musik

bild 21

av adolphson

…är tagen av Maria Klefbom.

Vad är det som händer?! Ägnade sig Adolphson åt utomparlamentariska aktioner back in the day?

—

Scenen är Stora Torget i Falun under den stora lärarkonflikten 1986. Lite senare på hösten ska jag och mina vänner åka och se Depeche Mode på Hovet vilka just återkommit efter en relativt lång tystnad med albumet Black Celebration.

(Det verkar förövrigt vara en trend just nu, för flera gamla 80-talsikoner, att åka runt på nostalgi-turnéer. Exempelvis The Cure, Madness, och jag fick just höra att Depeche kommer till Friends Arena i maj. Jag ska inte gå. Även om jag var ett stort fan då så är jag inte särskilt nostalgiskt lagd vad gäller musik – dessutom är det nästan aldrig originaluppsättningen i banden).

På bilden syns jag och Koffe hållandes i en banderoll. Under min syntpop-kavaj bär jag 2-3 skjortor – hela bilden andas klassiskt 80-tal. Åh – vad jag älskade den där kavajen! Strax bakom Koffe syns Jerker i sin mammas solhatt och bredvid honom Anders Berglund i påtaglig Howard Jones-frisyr. Jag minns inte hela händelseförloppet så jag bad en av dramats huvudpersoner, Tage, återge det. Om man bäddar får man ligga, som det heter. Jag kanske kan använda resultatet som övning i källkritik?

—

Skolstrejken 1896 – av Tage Widsell

Så här minns jag det i stora drag. Jag och Fredrik Eklöf var engagerade i Elevorganisationen och försökte som bäst dra igång en elevkår på Västra. Tror aldrig att det lyckades, men vi hade en på Lugnet så småningom. En liten en.

Det var på våren i nian, 1986, och det var konflikt kring lärarna. Kommer inte ihåg några detaljer alls, men effekten av en lockout eller en strejk skulle kunna bli att vi inte fick våra avgångsbetyg, och då var ju gymnasieintaget svårt att genomföra osv.

Fredrik ringde mig en eftermiddag och berättade upphetsat att Elevorganisationen manade till skolstrejk över hela landet i protest mot att elever användes som slagträ i konflikten. Jag tror inte att jag övervägde många sekunder. Det var liksom självklart: skolstrejk. Vi är med!

Men det skulle ju inte räcka med att Västra Skolan strejkade. Vi måste få med oss de andra högstadierna: Britsarvet och Hälsinggården och helst gymnasierna. I alla fall Lugnetskolan.

Vi övervägde att prata med högstadierna i Bjursås och Svärdsjö, men struntade i det efter att jag påminde om hur det gick sist jag och Mattis försökte sprida bra idéer där. Raggarkids sköt fyrverkeriraketer in i Svärdsjöskolans bibliotek för att understryka att några syntarkommunistbögnazister från stan (nåja) inte var välkomna här i byn.

Hur vi fick tag på folk på eftermiddagen minns jag inte. Men vi ringde och ringde och tjatade och diskuterade med en hel hög elevrådsordföranden och andra engagerade. Som jag minns det organiserades allt på en eftermiddag, men jag kanske tar fel. Det kanske gick en till dag emellan.

När allt var klart hade vi fått med oss elevrådet på Britsarvsskolan och jag tror även Hälsinggården samt Västra Skolan, vår egen skola. Lugnetskolan tänkte inte vara med på Elevorganisationens strejk (“de är ju kommunister!”) utan ordnade en helt egen strejk i sympati med lärarna.

Vi visste ju inte hur det skulle gå egentligen. Vi tryckte upp affischer och sprang runt i skolan och berättade att det skulle bli strejk på eftermiddagen och att alla elever skulle mötas på stora torget. Jag tror att det var kl 13.

Lärare och personal reagerade på lite olika sätt. En del lärare blev överförtjusta i att det hände något och hjälpte oss att sprida information och att kopiera affischer och tyckte att det som hände var en bra lektion i samhällskunskap. Rektorn informerade oss torrt om att elever inte har strejkrätt och att skolplikt råder. Några av lärarna var rasande.

Jag och kanske framför allt Fredrik hade ju en speciell status på skolan som de där hyperengagerade eleverna som ordnade så mycket saker. Ungdomens Hus, Operation Dagsverke. Strejk. Tydligen gjordes det lite banderoller också. Och sen tågade vi iväg från skolan och jag blev förvånad över hur många som hängde på.

Vi kom i god tid till torget och stod där och undrade om det skulle komma några fler. Jag minns den mäktiga känslan när eleverna från Britsarvet vällde ner från Åsgatan och vi visste att vi hade lyckats. Sen då? Det ropades lite slagord och viftades med plakat. Lokaltidningarna var där och tog lite bilder. Fredrik Eklöf höll ett flammande tal från rådhusets trappa med megafon i hand.

Sen började folk undra vad man egentligen skulle göra på när man strejkar. Någon kom på idén att alla kunde gå upp till Västra Skolans skolgård och bara hänga på gräsmattan ett tag i det fina vädret. Kanske kunde man ordna fram lite musik och så. Vi bröt upp och det var i alla fall ett par hundra tror jag som lämnade torget, korsade ån och rörde sig upp för Stigaregatan.

Det var där allt tog en otäck vändning.

Efter att täten passerat Falukuriren stod plötsligt polisen där, fast beslutna att bryta den olagliga skolstrejken. Ungdomarna kunde inte tro att något ont skulle hända utan ignorerade poliskedjan som spärrade vägen vid Sturegatan. När täten var mindre än 20 meter från poliserna öppnade de eld.

Skotten ekade, unga strejkare föll under kulregnet. Skrik i panik, skrik i vrede ekade mellan husen längs den smala gatan. Poliserna höll upp en stund, laddade om och fortsatte eldgivningen.

Jag såg en blodig elev från musikklasserna liggandes i skydd bakom några lik få höja sin trumpet och spela tonerna till Björneborgarnas marsch, varpå poliserna gjorde eld upphör och heilandes i klunga gick därifrån. Så slutade Skolstrejken i Falun 1986.

Alltså… mina minnen av det där med poliserna och massakern är lite luddiga. Som en partiledare för ett nutida kryptofascistiskt parti skulle säga: Jag minns ärligt talat inte alla detaljer. Jag kan ha blandat ihop det med någon annan historia.

Det kan också ha slutat så att vi alla samlades på skolgården, några gjorde tappra försök att hämta instrument och PA från skolan för att bjuda på lite musik.

Men att där, just där, gick gränsen för vad skolan kunde tolerera. Den förr så korrekte rektorn kom utfarande på skolgården och proklamerade att nu fick det faktiskt vara nog. På riktigt! Folk började väl skingras så småningom och kvar stod vi och kände oss rätt nöjda.

Och så slutade nog faktiskt skolstrejken i Falun 1986. Några av lärarna var mycket arga på mig och Fredrik och det tog ett tag innan vi togs i nåder igen.

—

Jag minns att det hela inte upprörde mina föräldrar särdeles. Far sa att jaså, så ni har strejkat. Ja, men det var väl bra. Mor oroade sig som vanligt för att jag skulle ha retat upp någon. Hon kände mig väl, salig mor.

Demokrati och samhälle, Foto, Historia, Jämställdhet, Politik

bild 101 – värnpliktsfrågan

av adolphson4 kommentarer till bild 101 – värnpliktsfrågan

Jag vill ju också tycka något om värnplikten, ju. Först en liten sammanfattning: Jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är däremot en helt annan fråga. Mer om det nedan. Sen litar jag inte riktigt på länder med yrkesarmé. Vilket gäller de flesta länder på planeten.

min ”pluton”

Tyvärr är det som bekant så att våld ibland är oundvikligt. Exempelvis gick det inte att stoppa Hitler med munväder, kvinnor och barn i IS-kontrollerade områden får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på våldsverkarna. Men våldsmonopolet, polis och militär, måste vara tydligt förankrad i demokratin. En man, en röst, ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande är väsentligt fast kanske bättre uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt. 

Det där med plikt. Det är jobbiga grejer. Är värnplikt kanske samma sak som slaveri? I så fall måste vi avskaffa skolplikten också. För alla vill inte gå i skolan. Måhända är det viktigare att fundera över hur vi utformar plikten. Det behöver inte handla om vapen och våld. Men demokratin i sig innebär inte bara rättigheter utan med konceptet följer även skyldigheter. I antikens Aten förväntades medborgaren också försvara demokratin – med vapen i hand om så behövdes. Mycket har hänt sen dess. Men poängen är att om du vill vara fri kanske du får vara beredd till vissa uppoffringar. Jo, jag hör vad du säger – så där resonerar vilken diktator som helst. Jag, å min sida, resonerar ur ett idealistiskt perspektiv. Jag argumenterar för en samhällsutveckling jag tror på.

På Helags



Svenskar pratar ofta om sina medborgerliga rättigheter men jag hör inte lika frekventa resonemang om skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna och samhället försörjningen åt mig, det egna ansvaret är ofta underordnat. Det finns ett mått av plikt i ett värnpliktssystem som innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt. Freud talar om ett mänskligt överjag som formar självkänslan. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del. Inget ont i det. Men kan vi forma ett samhälle som bara betonar lust och vilja och inte krav och plikt? I så fall kanske vi nått individualismens gräns. Jämför jag med fars generation, via min egen till dagens gymnasister står något fullständigt klart: viljan att göra något uppoffrande, att ställa upp för någon annan eller något annat har minskat. Och jag tror det ger en kallare, mer egoistisk och mindre demokratisk värld.

Jag och Tebogo på Helags augusti 1990

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar om ethos, vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel. Om utgångspunkten uteslutande hos varje individ är jaget påverkar det självklart samhället som helhet. Vi påverkas av normer och regler i samhället. Man behöver inte hålla med om dem – men vi påverkas. Ett tydligt exempel är hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Ett annat skulle kunna handla om värnplikt. Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor och samhälle.

Vi förfasas kanske över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa eller övergrepp på kvinnor, barn och flyktingar som dukar under i en grym tillvaro. Vi upprörs måhända bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, sjuka eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som tvååringar, utvisas, bombas på sjukhus eller sjunker till havets botten. Men gör vi något åt dessa fasor, egentligen? Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto färre valmöjligheter får vi i framtiden. Tänk om vi kunnat sända ett helt regemente som volontärgrupp till Medelhavet? Fruktansvärt, säger några. Jättebra, säger andra. Det kan vara dåligt att tvingas göra insatser bortom ett individuellt val. Men det behöver inte vara så. Insatsen behöver inte handla om vapen men en insats bortom individen under en begränsad tid tror jag kan vara något bra.

Jaha. Motargument?

Tja – värnplikt ÄR ett ingrepp i individens liv. Tror man på absolut frihet från varje form av statligt ingripande förstår jag att man ser mig som marxistisk revolutionär. Att det faktiskt fanns killar i lumpen för vilka det verkligen var bra att lära sig putsa ett par skor eller bädda en säng är naturligtvis inget argument i sammanhanget. Det är knappast statens uppgift att lära människor sådana saker. Sedan är jag som historiker automatiskt tveksam till att återgå till gamla system. Vi har redan varit där och gått vidare. Man kan som bekant aldrig ge kulor igen till folkskolegrabbar som stelnat till män, som Sten Selander uttryckte det.

Nu innebär förslaget, som jag förstår det, att en ganska liten del människor kan komma i fråga för värnplikt. Låt de som är motiverade få chansen – svårare är det inte. Försvaret behöver oaktat detta ökade anslag. Och i avdelningen nostalgi kan jag säga följande. Det var okej att mönstra, det var okej att rycka in, det var okej att göra lumpen, det var okej att mucka. Avfärda mig gärna som hopplös medelålders 70-talsrelik. Du har nämligen helt rätt därvidlag.

—

Relaterade blogginlägg:

Tebogo

Konformitet

Livets vatten/avgrundshål

När jag kom ut