Rom 3.0

Jag börjar, så här efter mitt tredje besök, kunna Rom rätt bra. Nyligen skulle fars 80-årspresent äntligen inkasseras i form av ett veckoslut i den eviga staden.

Jag föreslår att man som förstagångsbesökare i Rom bor centralt – gärna i närheten av Panteon. Där råder ett myllrande folkliv till långt in på kvällen, där finns god och prisvärd mat och där finns den enda antika byggnad som i princip är intakt. Det är min absoluta favoritplats i Europa – antagligen för att byggnaden är intakt.

Det beror på att templet rätt snabbt blev en kyrka och på så vis fridlyst från förstörelse eller söndervittrande. Hursomhelst: Panteon är fantastiskt att iaktta mellan klunkarna av ett flyktigt rödvin eller mer bestående (!) pastatuggor.

Panteons magnifika entré.

Från denna del i Rom är det nära till platserna man kanske vill besöka om man bara har ett par dagar till förfogande. Så som Fontana di Trevi eller kanske Spanska trappan. I närheten av trappan rekommenderas att stanna till på det berömda Caffe Greco.

Detta ståtliga lilla vattenhål grundades redan 1760 av en, som namnet antyder, grek. Hit har sedan många stora kulturpersonligheter, ofta konstnärer, sökt sig och ofta skänkt något konstverk som sedan dess hänger på väggarna.

En kaffe, en liten sötsak, och en grappa är värt varenda euro. Just där och då är tillvaron värd en lite dyrare nota.

Gillar man äkta romersk mat är restaurang Alfredo, (den närmaste, sett från Panteon, av de åtminstone två restauranger med detta namn som finns i Rom) där man uppfann pastan med samma namn, verkligen att rekommendera.

För att citera Gunnar Sjögren: When in Rome Malin and Fredrik allways dine at the Alfredos. Sedan är det dags för Petrus – klippan varpå kyrkan byggdes. Bokstavligen såväl som andligen.

Nära den plats där Nero lät korsfästa aposteln Petrus (som anses som den första påven) byggde kejsar Konstantin en kyrka. Denna kyrka renoverades med Michelangelo som chefsarkitekt och Petersplatsen/kyrkan invigdes på 1600-talet.

Det är värt besök även för den som inte gillar barock och renässans. Ska man uppleva de mer kända scenerierna rekommenderar jag att avsätta två dagar för hela Vatikanen. Man blir alldeles överväldigad av såväl Peterskyrkan som Vatianmuseerna. Och det är långa köer.

IMG_1624

En god idé är att anta något av erbjudandena om guidad tur. Man får gå förbi köerna och upplever väsentligheterna på ett enkelt sätt. Det är värt sina 35-45 euro. Sixtinska kapellet och Peterskyrkans basilika hör till det man hinner på en dag.

Själv valde jag ut några godbitar eftersom jag redan varit här: drottning Kristinas (ja,ja, det bor väl en liten nationalist i oss alla) grav inne i kyrkan samt Michelangelos underbara skulptur av Jesus och Maria. Framför den kan man bli sittande en god stund.

Nästa dag är det Forum Romanum och Colosseum som gäller. Den senare är intressant ur så många perspektiv.

En anledning att byggnaden klarat sig så bra, trots flera jordbävningar, är den gedigna konstruktionen samt att Colosseum relativt snabbt fick martyrstatus på grund av de många kristna som offrades på arenan.

Varje påsk håller påven en mässa till minne av detta.

IMG_1631 (1)

Den Flaviska Amfiteatern, som arenan hette back in the day, är ett dåtida mått mätt ett telniskt underverk. Dels beroende på den sinnrika logistiska konstruktionen tänkt att hantera 50 000 besökare med ingångar där varje individ effektivt slussades till sin placering enligt dennes sociala rang. De fattigaste satt längst upp.

Endast män hade tillträde till arenan men överklassens fruar kunde få delta och då sitta bland de fattigaste. Spelen pågick i princip hela dagen och åskådarna visste aldrig vad som väntade.

En dag på Colosseum kunde innehålla djurkamper, hönstävlingar eller gladiatorspel. I samband med Vesuvius utbrott år 79 förstördes staden Pompeji och ett viktigt tempel vilket fick kejsaren att ordna spel i 100 dagar i streck för att blidka gudarna (och kanske folket).

Scenen var täckt av sand. Detta för att sanden torkar upp blod men även för att när djur och gladiatorer gjorde entré genom luckor i golvet uppstod ett sandmoln vilket gjorde entrén mer effektfull då det tog ett tag innan publiken visste vem, eller vad, som kommit.

Annars använde man de fyra portarna för att komma in på själva scenen vilka symboliserade livet, döden och de segerrika vilka alltså hade var sin ingång/utgång. Givetvis hade kejsaren sin egen.

Kejsaren lyssnade på folket när han beslutade om liv och död för någon kämpe. Detta gav en psykologisk effekt och stärkte illusionen om verkligt inflytande. Jag, en man av folket, påverkade kejsaren. Jag dödade/räddade en människa i dag. Kejsaren lyssnade på mig. 

Tvärt om mot vad många tror betyder tummen upp en dödsdom (svärd upp) medan tummen ner innebar nåd (svärd ner). Detta kanske någon borde upplysa Facebooks likande om, tänker jag.

När spelen var slut gick man till Vomitorium, utgångarna, vilka spyr ut folkmassorna. Även Forum Romanum bör upplevas via guide eller någon kunnig. Den här gången intresserade jag mig nästan uteslutande för Konstantins triumfbåge.

När kejsaren eller generalen åkte på triumffärd och tog emot folkets och senatens hyllningar, på Via sacra fram till Capitolium, stod en slav bakom och viskade kom i håg att du är dödlig som en påminnelse om att makten är av folket och folkets gunst kan ändras om du tar dåliga beslut.

Enligt bröd och skådespel-teorin är detta en av förklaringarna till att Colosseum byggdes. För att hålla folket, vulgus, på gott humör.

Men varför fick Konstantin en båge? Han la ju ner Rom som huvudstad och flyttade till Konstantinopel, dagens Istanbul. Själva bågen är någon sorts budgetvariant och består mest av hopplock tagna från andra byggnader och berättar egentligen ingenting om kejsar Konstantin.

Nåja. Han beslutade om att tillåta kristendomen som en av flera tillåtna religioner i det romerska riket och lät enligt legenden döpa sig på sin dödsbädd varpå kristendomen blev statsreligion. I den ortodoxa kyrkan är han helgon.

På triumfbågen kan man se män med skägg. Romarna var själva slätrakade och ansåg de skäggiga folken utanför riket som barbias. Alltså barbarer. För grekerna betydde barbar en som inte pratar grekiska. 

Romarna tyckte också att människor som inte talade latin eller grekiska var obildade men la till det där med skäggen. Ordet barberare får härmed anses förklarat.

Tala ur skägget så jag hör vad du säger.

Jag visste det. Barbershop är barbari (internt körnörd-skämt).

Men jag tror jag börjar bli långrandig. För att sammanfatta: åk till Rom, om du har möjlighet. Det är facit.


Relaterade blogginlägg:

Den Flaviska amfiteatern

Jag = Hatte Furuhagen

Hesekiels kod

Den Rättfärdige och Den Starke

Det som brukar anses som världens första folkomröstning inträffade år 482 f.v.t i Aten. Perserväldets konung, världens mäktigaste man, konungarnas konung, Xerxes, hade bestämt sig för att erövra Grekland. Detta beslut ledde fram till de avgörande och berömda slagen vid Maraton 490 samt Termopyle och Salamis 480. Frågan för dagen i Aten år 482 f.v.t gällde hur atenarna skulle hantera det persiska hotet. Till saken hör att stadstatens gruvdrift utvecklats mycket de föregående årtiondena och man visste att om man bara hittade en rik malmåder skulle saker och ting se annorlunda ut. Det gällde ju att kunna finansiera sitt försvar. Det var ingen skillnad mot dagens värld därvidlag.

Och detta år fann man en stor silverfyndighet. Atens ledande män Themistokles och Aristeides debatterade ivrigt i folkförsamlingen. Vad skulle man göra med den nyfunna rikedomen? Themistokles yrkade på att man skulle bygga en flotta medan Aristeides, med tillnamnet ”Den rättfärdige”, ansåg att den skulle delas bland medborgarna enligt gammal sedvänja. Man kunde inte enas. Demokratin var lamslagen, folkförsamlingen i dödläge. Man beslöt att röstskärvorna skulle tas fram för att avgöra dispyten och så skedde, några månader senare, på våren 482 f.v.t. Historiens första kända folkomröstning var därmed ett faktum. En rätt viktig sådan får man nog tillstå eftersom resultatet i praktiken skulle avgöra Atens, och kanske hela Greklands, framtid som självständig stadsstat.

Aristeides hade rykte om sig att aldrig söka personlig berömmelse eller rikedom utan att alltid kämpa för folkets (medborgarnas) bästa. Därmed förklaras hans smeknamn. Historikern Herodotos menade att ”det fanns inte i hela Aten en så värdig eller rättvis man som han.” Omröstningen förlorade Aristeides dock och fick gå i landsflykt. Eller förlorade och förlorade. Egentligen resulterade den i en sorts kompromiss eftersom några fartyg, men inte alls så många som Themistokles hoppades på, faktiskt byggdes och blev stommen i det Attiska sjöförbundet – en koalition av grekiska stadsstater och kärnan i det som till sist fällde avgörandet mot perserna.

När perserna väl anföll återkallades Aresteides och blev en av Atens främste generaler. Det var inte så ovanligt att den som drivit sin sak hårt i folkförsamlingen och förlorat på viss eller obestämd tid landsförvisades från Aten.

Källor:

Tom Holland: Marathon – det Persiska imperiet och kampen om västerlandet.

Hugo Montgomery: Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr

Wikipedia

Herodotos

I början av läsåret är det alltid mycket att stå i. Nya klasser och individer ska mötas, relationer ska etableras, kurser ska startas.

Jag är alltid lite trött i början – innan vardagslunken kommer igång – men det är också mycket roligt och stimulerande.

Den som har börjat har gjort häften som jag lite smådrygt brukar säga till mina elever. Och följaktligen även till mig själv.

Jag brukar inleda kursen i Historia med att berätta om greken Herodotos.

Han anses traditionellt (och här kan man verkligen komma med källkritiska invändningar), genom sitt livsverk Historia (vilket från grekiskan översätts till Förfrågningar och närmare bestämt förfrågningar angående slaget vid Marathon) som historieskrivningens upphovsman.

Herodotos skrev på 400-talet f.v.t ner den grekiska historien så långt den då hunnit. Mycket kom att handla om kriget mot perserna. Härigenom gissar jag (sådant en seriös historiker inte ska ägna sig åt men eftersom jag är lärare är det fritt fram ((skämt)) att hans grekiska infallsvinkel påverkat andra västerländska historiker att inte underdriva eländet som infallit ifall perserna vunnit.

Inget Grekland ingen demokrati, filosofi, olympiska spel, tragedi/komedi, Parthenon etcetera. Kort sagt: om Grekland införlivats i Persien hade Europa som vi känner kontinenten aldrig sett dagens ljus.

Bilden har sedan dess nyanserats.

Herodotos reste runt i hela den hellenistiska världen och samlade in berättelser och vittnesmål som han sammanställde i verket Historia. 

Det är genom Herodotos vi först lärde känna hjältar och händelser som kung Leonidas eller slagen vid Thermopyle, Marathon och Salamis.

Nu kan man ju tänka sig att den persiske storkonungen Xerxes, konungarnas konung, knappast delade Herodotos beskrivning av historien (han var, till skillnad från Herodotos, närvarande vid Salamis) och någon persisk variant har inte smugit sig in i den europeiska historiemedvetandet.

Det som är intressant med Herodotos är att han funderade över mer än att bara vilja beskriva ett skeende.

Han funderade även över hur det kommer sig att folkgrupper inte kan leva i fred och lösa konflikter genom överenskommelser och kompromisser. Några av dessa eviga frågeställningar som gör historien cirkulär snarare än linjär.

Varför kunde greker och Perser inte ordna det? Jag vet inte vad han kommer fram till för jag har inte läst boken även om den finns nyutgiven.

Som jag ser det är Herodotos mer än bara historieskrivningens grundare. Han borde också förknippas med empirin och genom sina nyfikna och kritiska frågor även med journalistiken.

Men eftersom jag inte kan mycket om vare sig empirins eller journalistikens historia avstår jag från vidare spekulationer.

Jag har ju ett par kurser att starta.

You young eager minds of to morrow – here we go!

Herodotos

Gullholmen-Härmanö/Morfar

Gullholmen ligger utanför Orust, sydväst om, och är ett gammalt klassiskt fiskarsamhälle första gången omnämnt i skattelängderna 1585.

Redan på 1200-talet invaderades ön av den norske kungen Haakon Haakonson, det finns idag fortfarande vrakrester i hamnen av ett Norskt krigsfartyg, ett faktum som intresserar öns hembygdsförening.

Egentligen består Gullholmen av två öar, Stora och Lilla Gullholmen, som med tiden vuxit samman. Förbindelse via gångbro finns till naturreservatet Härmanö som är mycket större.

Medan Gullholmsöarna är totalt överbelamrade med hus på klassiskt västkust-fiskarläge-maner finns det inte så många byggnader på Härmanö.

Gullholmen

Från slutet på 1800-talet och några årtionden fram i tiden ökade befolkningen och aktiviteten på grund av att makrillfisket då hade ett uppsving. Innevånarantalet nådde sin topp 1920 med nästan 800 bofasta mot cirka 100 idag.

Förutom fiskenäringen kunde befolkningen ägna sig åt jordbruk, bli sjömän eller flytta  till Uddevalla eller Göteborg. Under 1960-talet reducerades befolkningen kraftigt.

Men under 1800-talet rådde goda tider. Så goda att gullholmsborna 1842 bröt sig ur Morlanda församling inne på Orust för att bilda egen församling och bygga en kyrka.

Men de fick inte loss Härmanö ur Morlandas klor, antagligen beroende på att där fanns tre stora gårdar som inbringade ansenlig skatt. Frågan som uppstod var hur det skulle bli med skolgången för barnen från Härmanö eftersom denna organiserades av kyrkan.

Gullholmsborna menade att barnen från Härmanö fick väl åka in till Orust vilka tog skattintäkterna. På Härmanö överklagade man till domkapitlet eftersom det innebar en närmast absurd resa och de fick så småningom rätt.

På dessa öar och under denna tid levde och dog mina förfäder.

Läser man längre tillbaka i kyrkolängderna ser man att många av dem kom från Orust och tillhörde Morlanda församling. Ibland flyttade de ut till Härmanö en generation eller två för att emellanåt återvända in till Orust.

Isak och Josefina

Josefina och Isak Johansson var bönder på Hermanö, närmare bestämt på den södra änden, Myren, kring förra sekelskiftet. De fick tillsammans 9 barn. Näst yngst i barnaskaran var John Ivar, min morfar, som föddes i huset på Myren 1899.

Morfars födelsehus

Isak dog 1925, enligt släktskrönan fick han hjärtinfarkt bakom plogen, och Josefina gick ur tiden 1953. De blev båda ön trogna liksom 4 av till av barnen, sönerna. Än idag har vi släkt där. En syster flyttade till Hällevikstrand, en till Kärringön och två till Styrsö i Göteborgs södra skärgård.

Morfar bodde inte så länge på Härmanö. Som 9-åring mönstrade han på en spritsmugglar-båt under förbudstiden, gjorde senare lumpen i flottan under första världskriget, blev torpederad av nazisterna under andra och hann med mycket mer under ett helt liv till sjöss.

Till Styrsö åkte han och hälsade på en gång under permission från handelsflottan varpå han träffade mormor. De bosatte sig där och salig mor föddes 1939 och min moster några år senare.

Jag har flera gånger besökt Gullholmen-Härmanö.

När morfar fyllde 90 åkte mors och mosters familjer dit tillsammans med honom. Sommaren 2005 släpade jag dit en höggravid hustru och sommaren 2011 hyrde vi morfars hus en hel vecka. Förra veckan åkte vi dit över dagen.

Efter att man lämnat färjan väntar en rejäl promenad från Gullholmen ett par kilometer söder ut. Efter ett tag kommer man fram till Grindebacken som är gränsen till en av gårdarna och till mitt släktland.

En märklig känsla är det att komma dit.

Där, på Grindebacken, finns få hus men faktiskt en begravningsplats. Anledningen är att det i  slutet på 1800-talet fanns relativt gott om människor på Härmanö som inte automatiskt kunde räkna med att få tillgång till den lilla kyrkogården kring kyrkan inne på Gullholmen (som framgår ovan) vilken dessutom var överfull.

Arrendatorer och arbetare på gårdarna på Härmanö måste alltså ha en egen plats att begrava sina döda. Man hade ceremonin i kyrkan, och före den byggdes i andra tillfälliga lokaler, och gick sedan i procession till graven på Härmanö.

Det finns noga räknat två kyrkogårdar: en liten, den äldre, där häften av gravarna innhåller släktingar till mig, och en större nyare.

30993505 Grindebacken, badviken och klockstapeln vid kyrkogården

Bilden här ovanför. Detta är bokstavligt talat släktens vagga. Här har de kämpat, skrattat, älskat och hatat. Jag vet inte mycket om dem.

Antagligen delade de inte min romantiska syn på hembygd och ursprung. För dem var detta en plats, liksom förövrigt släkttillhörigheten, som möjliggjorde försörjning.

Klarade den inte det så flyttade man. Svårare var det inte.

Morfar sa alltid att han var från Gullholmen. Kanske för att det var enklare så. Kanske var han stolt att genom 1842 års bestämmelse fått en tydlig tillhörighet. Kanske gillade han helt enkelt inte Härmanö.

Vi är många som lämnar brattarna och skrytbåtarna i Gullholmens hamn för den pittoreska lilla badstranden invid den gamla kyrkogården på Härmanö. Men det är bara jag som är släkt med hälften av namnen som pryder gravstenarna.

Isak och Josefinas grav på Härmanö

 

Och det är alltid bara jag där inne på körgårn. Jag blir tankfull. Hur mycket av mig är resultatet av mina förfäder? Vad skulle Isak Johansson ha tyckt om dagens brattar, deras maner och båtar, när han gick där och plöjde?

Jag vet inte vad det tjänar att tänka så. Men jag gillar att bada bredvid minnet av mina förfäder.

Relaterade blogginlägg:

Ett om morfar. 

Ett om mor. 

Begravningstalet till min moster

Om en båt på Styrsö

Om en övermäktig pendling.

akuten/avslutning/Erasmus

Har du någonsin besökt en akutmottagning under press? Om inte så rekommenderar jag att prova det.

En kollega gjorde så samma kväll som mösspåtagningen (en relativt ny ritual sedan tiotalet år, en tradition som har sitt ursprung på universitet och högskolor runt om i landet och som därefter spridit sig till gymnasium) gick av sin stapel här i stan.

Jag har också besökt sjukvård och sociala myndigheter när trycket varit högt. Man imponeras. Och man tonar ner sitt eget yrkesrelaterade smågnäll till förmån för en i lika delar generad och imposant tystnad.

Det är inte roligt på akuten dessa gånger. Där råder fullt kaos. Det kommer in ungdomar som måste magpumpas, det utbryter slagsmål, gråt och elände, människor kräks på golvet, flaskor krossas.

Och vilka är det som får städa upp och organisera kaoset? Sjuksyrrorna, så klart.

Nu skulle jag kunna gå på om föräldrars respektive skolans ansvar och annat som hör sammanhanget till. Men det gör jag inte. Jag nöjer mig med att konstatera att så länge staten har kostnader och ansvar för konsekvensen av droger så har också staten rätt att reglera förekomsten.

Som kontrast, och eftersom jag vet att någon säkert på grund av det jag skrev ovan ändå redan ser mig som moralist, tar jag och drämmer till med Erasmus av Rotterdams bok från 1530 med den svenska titeln; En gyldenne book om unga personers seders höffweligheet.

Denna bok var standardlitteratur från 1571 års skolordning och lästes (på latin) i skolorna. Här är ett utdrag (jag har moderniserat språket och stavningen lite):

Utur näsan skall intet snorens överflöd hänga (…).

Att tala genom näsan är löjligt, ty sådant hör trumpetare och elefanter till.

Man ska sig väl renlig hålla, dock inte som pigor sig bepryda. Man ska också vara utan gnetter (lössens ägg – min anmärkning) och löss. Att klia sig i huvudet i främlingars närvaro är ohövligt.

Att hålla sig är skadligt, att i enskildhet låta sitt vatten är hövligt. En yngling skall inte släppa väder bland andra utan hövligen hålla sig om han inte därigenom blir sjuk. Kan han komma avsides skall han släppa väder i ensamhet, om inte, då må han, efter det gamla ordspråket, det med hosta överhölja. 

Man bara måste älska Erasmus.

Kärleken måste också omfatta de samhällets hjältar som återfinns på valfri akutmottagning under studentnatten.

Salig mor sa till mig i min ungdom, när hon förstod att jag smakat starkt, att en gentleman vare sig äter eller dricker mer än att han behöver besvära någon.

Lite ålderdomligt, kanske, men mer än väl tillämpbart här i tillvaron.

Salig mor var sjuksköterska. Och en hjälte. Hon sitter alltid på min ena axel och viskar i mitt öra. På den andra sitter Erasmus och viskar lite, han med.

Luther hänger väl och dinglar i svansen gastande sina mindre kända ord: Den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång.

Han har väl egentligen aldrig varit helt tidsenlig, den där Luther.

Erasmus

Vi hade far på middag i går. Det är alltid uppiggande.

Bland annat fick jag lära mig att farmor köpte ett piano och lät sina 4 barn ta pianolektioner till övriga Bodens ogillande. Det gick ju an på den tiden man hade pianister på biografernas stumfilmer menade byborna. Men vad ska det tjäna till nu (när ljud finns på bio)?

Far uppmanade mig också att tala om för skolöverstyrelsen att det finns många barn och ungdomar som lider av fetma och övervikt varför fler aktiviteter på raster, och mer idrott på schemat, måste prioriteras.

Skolöverstyrelse! Betrakta dig som apostroferad.

Elsborg

”Det var Hasse C, kungen av Elsborg, som lät bygga den förnämliga uteplatsen” skaldade mina föräldrar, inte så lite influerade av Evert Taube, någon gång i mitten på 1980-talet. Det var en grannfamilj som skulle flytta från radhuslängan på Engelbrektsgatan, Elsborg, i Falun. Tillsammans hade familjerna, som nyinflyttade i slutet på 1970-talet, bildat Nedre Elsborgs Samfällighets- och Sångarförening. Man har alltså att brås på, antar jag.

Ibland har olika människor i stan bett mig att visa det riktiga Falun eller att få träffa genuina falupersoner. För jag är ju en sån, menar de, så jag borde veta. Vad de å sin sida inte vet är att det faktiskt inte finns något sådant. Iallafall inte något i stil med inskränkt bygemenskap som det tar 2 generationer att ta sig in i. Falun har alltid varit en ut/inflyttningsort. Först sökte sig människor till gruvan från när och fjärran, från övriga landet och från Europa, på grund av att gruvan under 1600-talet var världens största (kända) industriella arbetsplats. Sedan blev stan residens- och tjänstemannastad. AT-läkare, lärare, jurister med flera kommer och stannar en kortare eller längre stund och flyttar sedan vidare. Några blir kvar. Vissa trivs, andra inte. Ska jag göra le Grand Tour med någon tar jag hen med mig till café Focus. Där samlas många genuina faluorginal. Sedan vandrar vi genom Elsborg upp till gruvan.

Det var nog Elsborg Selma Lagerlöf tänkte på när hon skrev om den gruvliga och ljuvliga sidan av stan. Falun ligger i en dalgång och mitt emot gruvan ligger den ljuvliga sidan med sina prominenta villor och fina kvarter. På andra sidan, nedanför gruvan, Elsborg. Området har anor sedan 1600-talet som bostadsområde för gruvdrängarna. Jag är osäker på om det är en del av världsarvet men här och där finns gamla gruvlängor bevarade. Här, på den gruvliga, ruffiga sidan, the wrong side of the river, växte jag och mina syskon upp. Många av mina tjänstemanna/läkarson-kompisar kom från den ljuvliga sidan och de med rötterna i stan från den andra.

På 1970- och 80-talen var Elsborg inte lika tillfixat som idag och man kunde ännu se fallfärdiga ödehus, övergivna tomter med bilvrak och udda personer ströva omkring. Lite som vissa nostalgiker idag beskriver hur Haga i Göteborg eller Söder i Stockholm en gång var. Selma Lagerlöf bodde i Falun 1897-1910. Dels bodde hon i Centralpalatset och dels i eget hus på Villavägen. Hon bodde också i ett hus i Elsborg beläget i korsningen Sturegatan/Mormorsgatan.

På 1980-talet var det övergivet sedan länge och vi barn tyckte om att ta oss in och leka där. I min egen världsuppfattning har jag lekt i det rum Nils Holgersson författades. Jag minns att det blev uppståndelse när huset skulle rivas eftersom det var den stora författarinnas enda kvarvarande hem. Men det revs och idag står det ett prydligt flerfamiljshus i dess ställe. Jag passerade ofta huset, om jag inte istället tog Berhauptmansgatan (från vilken en legendarisk polis, Blinka 19, långt tidigare släpade fyllon till den intilliggande Ornäsgatan eftersom den i rapporten var enklare att stava till) upp till Elsborgs två parker: Hästparken och Kåreparken.

I den senare hade vi skidtävling varje vinter och i den förra tillbringade jag varje dag från 1:an till 6:an tillsammans med mina kompisar. I Hästparken spelade vi ofta Vippa, ett traditionellt spel från Bergslagen med egen facebook-grupp och mycket roligare än kubb.

Från första stund ända till, ja faktiskt ända upp i högstadiet, tog jag och min kamrat Magnus Hedén sällskap till skolan. Först till Södra sedan Västra. Detta trots att promenaden till honom uppe på Konstvaktaregatan eller ner till mig på Engelbrektsgatan innebar en betydligt längre sträcka – genom hela Elsborg – från hemmet till skolan. Det blev en ritual. Varje morgon ringde vi till varandra och frågade om vi skulle gå tillsammans. Jag kan fortfarande hans telefonnummer. Där på Elsborg fanns Emil, en gammal förvirrad farbror som bjöd på godis, och där fanns den skräckingivande Plommongubben, som ingen någonsin hade sett men som alla visste sköt med saltskott på ungar som pallade plommon i hans trädgård. Och precis ovanför den farliga Plommongubben fanns Ernst Rolfs födelsestuga som idag är ett litet museum.

Loppis på Ernst Rolf-gården

Vi lekte ofta i själva gruvområdet. Det var glest med avspärrningar på den tiden. På vintern klättrade vi upp på de högsta slagghögarna och åkte nedför på plastpåse i en vindlande fart. Eller så cyklade vi upp och badade i krondiksdammen. Inte visste väl vi att den anlades på 1500-talet av kronan för att förse gruvan med vatten eller att de allierade under andra världskriget planerade att spränga den för att dränka stad och gruva om nazisterna anfallit Sverige. Inte kände vi heller till att Geschwornergården, som idag är restaurang, var ämbetshus för en ofta illa sedd myndighetsperson vid gruvan: Geschwornern (tyska = edsvuren).

Gruvmuseet var ofta öppet och hade fri entré. Jag gick ibland dit ensam när jag inte hade något bättre för mig. Det var en spännande miljö att vandra omkring i och upptäcka.

Vi lekte röda/vita rosen och alla möjliga lekar över hela Elsborg. Minnena är många. För mig är känslan precis samma som den i Björn J:son Lindh sång De hjältemodiga.  Om något verkligen är hemma för mig så är det Elsborg. Men jag längtar inte tillbaka. För jag är med och bryter ny mark i Falun: jag bor längst upp i Slättaskogen. Det måste vara stans bästa plats att bo på. Men nu är jag ändå tillbaka.  Och letar någon efter det verkliga, eller gamla, Falun, rekommenderar jag en guidad tur med falu-nestorn Örjan Hamrin – om han fortfarande håller på.

Sex at Dawn – morgondagens jämställdhet

Jag är inte någon hejare på modern psykologi men nyligen läste jag något intressant.

Det handlar om evolutionspsykologen Christoffer Ryan som tillsammans med psykiatrikern Cacilda Jethá skrivit boken Sex at Dawn om mänsklighetens förfäders sexuella beteende.

Tillsammans driver de tanken att jämställdhet är grundläggande för ett sexuellt hälsosamt samhälle. Där kvinnor kan verka på samma villkor som män, och inom livets alla områden, minskar männens benägenhet för våld, förtryck och orättvisor.

Samhällen där fler än vissa män får fri tillgång till sex på sina egna villkor blir också mer ”sexiga” menar Ryan och Jethá.

Genom att studera en särskild sorts apor (samt jämföra med en stor del övrig forskning på sexuella relationer) har man kunnat iaktta en mer jämställd sexualitet hos aporna. Dessa har inte bara sex med en viss individ utan med vem man vill och tar gemensamt hand om flockens barn.

Vem som är biologisk pappa till vem är inte så viktigt.

Ryan menar att sexuell monogami inte är en naturlig mänsklig egenskap, och heller inte präglade urmänniskans sexuella liv, utan istället var något som uppstod först genom jordbrukssamhället:  

Förhållanden mellan män och kvinnor blev äktenskapsliknande först efter jordbrukets intåg. 

Den förhistoriska människan levde alltså mer som den studerade ap-flocken med en mer liberal syn på sex för alla individer. Alla i gruppen levde också socialt, sexuellt och ekonomiskt mer jämställt än i dag.

En förklaring till detta är att det fanns gott om resurser varför man inte behövde oroa sig så mycket för framtiden. När resurserna blir knappa hamstrar vi och blir noga med att bevaka det vi äger. Det samma kan sägas om relationer, hävdas det i boken.

Genom den neolitiska revolutionen börjar människan muta in mark, hem och ägande samt styra upp oss i en mer organiserad och hierarkisk myndighetsvärld. Genom detta krymper paradoxalt nog också utrymmet för individen och särskilt kvinnorna.

Sedan rullar det på genom årtusendena.

Det konstateras i boken att minst hälften av alla äktenskap slutar idag i skilsmässa. Varför är det acceptabelt att stapla äktenskap och uppslitande skilsmässor på varandra men inte allt leva i fria relationer utan att stämplas som promiskuös? Det kan ju aldrig vara bättre för vare sig barnen eller inblandade parter.

Boken ställer den retoriska frågan:

På vilket sätt är detta moraliskt överlägset i relation till att ha tre parallella förhållanden, utan några lögner?

När jag läser detta blir jag än mer övertygad om att en liberal syn på jämställdhet och sexualitet är bättre och mer effektiv än en socialistisk i stil med den F! står för.

Om detta kan man naturligtvis argumentera, men för mig är det helt uppenbart att en överhet inte enbart kan lagstifta fram jämställdhet utifrån kollektivets värderingar.

Varför? Jag har sagt det förr: kollektivets minsta beståndsdel är individen. Historien är full av exempel på hur det går när vänster/höger-kollektivet håller i taktpinnen.

Personligen gillar jag verkligen Gudrun Schyman som en karismatisk politiker. Och det står jag för. Men mina verkliga inspiratörer är Birgitta Ohlsson och jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Mitt i alla stormvindar rekommenderar jag i all ödmjukhet den som tvekar, och oavsett vad du tycker i övrigt, ta dig 10 minuter och sätt dig in i vad liberal jämställdhets-politik står för. Jämför den gärna med F! eller V:s varianter.

Titta gärna också på vad FP faktiskt åstadkommit på området sedan 2006.

Sedan kan du göra ett fritt val utifrån ett större perspektiv.

Och det i sig är en god sak.

Länkar:

Birgitta Ohlssons hemsida

FP:s hemsida

Liberala Kvinnors hemsida

F!:s hemsida

Boken Sex at Dawn

Intervju med författaren av frilansjournalisten Fria Therén

Borkmans punkt

Jag har just, för året, avslutat undervisningen om Förintelsen.

Och som vanligt är jag helt slut efteråt. Man går liksom all in därvidlag. Det är tungt och man måste vara alert. Det tar tid att återhämta sig. Efteråt vill jag bara sova.

Ett sätt att närma sig ämnet är att se på 1900-talet ur ett större perspektiv. Som det korta århundradet. Alltså: händelserna som i allt väsentligt kategoriserar mitt århundrade inträffade mellan 1914-1989/1991.

Nazismen och dess konsekvenser är högaktuellt just nu. Nazisterna marscherar igen. Detta ger självfallet ämnet en extra laddning samtidigt som mitt ansvar ökar.

Vi har den senaste tiden rört oss från den ideologiska grunden i nazismen via Förintelsen fram till vår egen tid.

Virtuellt har vi vandrat i koncentrationslägren, följt offren  in i gaskammaren och försökt se världen genom en nazists ögon. Vi har funderat över offer, bödel, skuld och lärdomar.

Vi har återvänt till nuet och hört Åkesson argumentera, diskuterat intervjun med företrädaren för Svenskarnas Parti, försökt hitta andra sätt att bemöta nazismen än att sätta hårt mot hårt: detta genom att se utdrag ur filmen Diktatorn, lyssna på svenska kyrkans mäktiga manifestation och Sorans Ismails fantastiska hantering av det hela.

Eleverna har också diskuterat begreppet populism. Begreppet blir extra tydligt i intervjun med nazisten i Mora: de bryr sig om de gamla (vilket alla kan sympatisera med) men vill stoppa all invandring och utvisa alla andra än dem man betraktar som riktiga (nord)européer.

Intervjun är väldigt belysande på det sättet.

Någon gång fick jag frågan om inte en lärare måste vara neutral: det vill säga presentera nazister och populister på samma sätt som alla andra. Jo, kanske det.

Det finns många andra aspekter på den tankegången. Min utgångspunkt är demokrati. Vi lyssnar på nazister, populister och andra. Jag talar om att jag inte delar rasistens världsbild.

Jag talar alltid om i början av kursen att jag är medlem i FP och att man får källkritiskt sila mig genom detta nät.

När jag framför en åsikt säger jag: Detta är en åsikt, inte fakta.

Eleverna får ibland uppgiften att fundera över 1900-talet. Folkmordens historia. Från Armenierna via Förintelsen, Gulag till forna Jugoslavien och Rwanda. Jag kallar uppgiften Borkmans punkt efter romanen av Håkan Nesser.

Begreppet handlar om att varje polisutredning förr eller senare når den punkt då man inte längre behöver mer information för att finna lösningen på problemet. Det svåra ligger istället i att upptäcka när man nått denna punkt.

Vi har nått den punkten i vårt samhälle. Vi vet var höger/vänster-extremismen slutar. I Auschwitz eller Gulag. Vi behöver inte mer information. Frågan är vilka val vi som individer gör när vi står i vägskälet.

De flesta elever är så engagerade och duktiga.

Jag tror på en ljus framtid.

Jag har, av olika skäl, i år gått helt online i min lärargärning. Här ligger min historie-blogg och här den för religion. Välkommen till magister Adolphsons undervisning!

Nästa år funderar jag på att vända på kronologin och börja i 1900-talet och gå bakåt till Forntiden. Har någon synpunkter på det, tro?

Folke Bernadotte

När vi i historiekursen går igenom andra världskriget och Förintelsen uppstår många underliggande frågor. Det handlar bland annat om personligt mod och om att stå upp för sina värderingar.

Sveriges roll under kriget är problematisk. Så efter det uppenbara, vår tämligen undfallande hållning, är det viktigt att också visa på våra goda historiska exempel. Den mest kände är förstås Raoul Wallenberg.

En annan, som är en av mina favoriter och som jag skrivit ett blogginlägg om tidigare, är Svarta Nejlikan.

Men jag brukar även ta upp Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V och internationellt engagerad i Röda Korset. Under andra världskriget förhandlade han med nazisterna om att rädda judar undan Förintelsen och föra dem till Sverige.

Genom sitt engagemang fick han 1948 FN:s uppdrag att medla i Jerusalem där i stort sett krigstillstånd rådde mellan israeler och araber. Folke föreslog en tvåstatslösning med speciella förutsättningar för Jerusalem på grund av stadens status som religiös huvudstad för tre världsreligioner.

Israelerna ansåg att araberna skulle få för stort inflytande i hela Jerusalem genom planen och upprördes väldigt, för att uttrycka det milt. En extrem grupp (som förövrigt leddes av Yitzak Shamir, en framtida israelisk premiärminister – se nedan) ville därför mörda honom för att stoppa planerna.

Så sker också. Händelseförloppet är tämligen välkänt.

På väg till ett möte i Jerusalem den 17:e september 1948 klockan 17.30 stoppas hans bil vid en vägspärr. Tre män kliver ur en israelisk militärjeep beväpnade med kulsprutepistoler.

Två av dem, Yitzhak Ben Moshe och Avraham Steinberg, skjuter sönder däcken på bilen. Den tredje, Yehoshua Cohen, skjuter Folke Bernadotte och den franske flygöversten André Sérot till döds. Den fjärde medlemmen i gruppen var Meshulam Markover som körde mördarnas bil.

Dagen efter mordet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet en feg handling som ser ut att ha utförts av en terroristliga i Jerusalem då FN:s representant fullgjorde sin fredsbevarande insats i det Heliga Landet.

Folke begravdes i Stockholm och hans begravningsvagn drogs av fyrtioåtta scouter. På kistan, som var täckt med den svenska flaggan, låg hans scoutkäpp, rödakorsetmössa och en vit nejlika.

Det fanns inte något tvivel om vilken organisation som låg bakom dådet. Den upplöstes men förövarna greps aldrig. De som förklarades skyldiga blev benådade av premiärminister David Ben-Gurion och vissa till och med invalda i Knesset.

Ytterligare 266 personer lär ha gripits i samband med mordet för att sedan frisläppas utan åtal. Ledare för organisationen var alltså ingen mindre än Yitzhak Yzernitsky, som senare ledde säkerhetstjänsten Mossad och under 1970-talet blev utrikesminister och så småningom premiärminister under namnet Yitzhak Shamir (ovan)

Våren 1949 protesterade Sverige med röstnedläggning, när Israels medlemskap i FN avhandlades.

I ett direktsänt TV-program i Israel 1991 berättade tre av mördarna skämtsamt om mordet. Ett vittne, Hillman, berättade i programmet att han vid ljugit utredningen av mordet. Ett avsnitt ur TV-programmet har visats i svensk TV.

En skog uppkallades till minne av Folke Bernadotte i Israel genom organisationen Keren Kajemet. I USA uppkallades bland annat universitetsbiblioteket på Gustavus Adolphus College efter honom.

Folke var gift med Estelle. Kanske något för vissa som förfasas över en nutida liten prinsessas namn att tänka på.

Både araber och israeler är palestinier. Den religiösa identiteten väger dock tyngre än tusentals år av gemensam historia.

Två folk kräver två stater. Folke Bernadotte föreslog detta redan 1948, liksom den amerikanske presidenten Bill Clinton i början av 1990-talet. Det verkar som en tvåstatslösning på sikt är det enda tänkbara. Och det verkar som Israel just nu är det största hindret för det.

För att knyta ihop detta, lite.

Folke Bernadotte.

Här har vi en kunglighet som verkligen gjorde något. Varför, undrar jag i all min briljans hemma i soffan, gör ni andra Bernadottar inte något? Om inte annat av opportunistiska skäl. För ni är inte så populära längre.

Om jag var rådgivare åt kungahuset skulle jag säga:

Gå ut i världen och delta i den, förvalta Folkes historiska arv. Skänk hus, donera pengar och resurser för misshandlade kvinnor, missbrukare eller ensamkommande flyktingar. Ta er an de mest utsatta.

Och gör det inte via ombud utan kavla upp ärmarna och delta själva.

Om så krävs: ge ert liv.  Så som Folke Bernadotte.

Carl Philip avtäcker monument över Folke

Källor:

NE,

Wikipedia,

Jerusalem biografin Norstedts 2011 837 s. av Montefiore, S

Döden i Jerusalem, Stockholm, l995. 245 s.av Marton, Kati,

Förflutenhetens landskap 2

Jag tänkte kosta på mig att göra en principiell utvidgning mitt bland alla pisa-rapporter, personangrepp och osakliga debattinlägg.

(Ledsen om jag låter lite grinig. Men debatten, inte minst inom skolan, känns så futtig och visionslös).

Okej. Jag har en fundering som jag tänkt på länge.

SD:s historia kan sammanfattas i 25 år från bombarjackor till kostym. Från ren och osminkad nazism till, vad de själva kallar, värdekonservatism.

Inte ens de själva förnekar denna sammanfattning av deras historia.

De förklarar sin nolltolerans mot rasism med att det förr, back in the day, fanns många rasister och, som de själva uttrycker det, bondlurkar, med i partiet då och dessa måste nu förstå var skåpet ska stå.

Nu ägnar partiledningen mycket tid åt att förneka att de är rasister. Jag tycker inte de lyckas, jag avskyr SD, men de försöker på sitt lilla vis bli rumsrena. Can´t blame a man for trying, eller?

Nu vänder jag mig vänster ut.

Här är lite snabbfakta om Vänsterpartiets olika ledare.

Hilding Hermansson kallade Stalin för Mänsklighetens välgörare. Han deltog och hedrade massmördaren vid dennes begravning 1953.

Lars Werner hade täta kontakter med främst DDR men också Cuba och tog inte tydligt avstånd från Mao eller Sovjet.

Gudrun Schyman charmade, eller vad man nu ska kalla det, sig ur knipan genom att säga att hon inte var kommunist utan bara kär.

Lars Ohly väntade ända till 2005 innan han avsvor sig kommunismen och därmed kallade sig demokrat. Han avgick alldeles nyss, han.

Hur ser det ut inom S?

Tja, Palme åkte som statsminister på 1970-talet till Cuba och hyllade Castro han med. Han sa också, offentligt, på 1980-talet att Sverige inte sysslar med ”anti-sovjetism”.

Han hyllade därmed en diktatur som mördar sina motståndare i det ena fallet och tolererade samma sak i det andra.

Palme var inte inte helt konsekvent i sin internationella kamp för fred och rättvisa.

Värst av allt är nog ändå att olika företrädare för Vänsterpartiet, och andra, inte tydligt tog avstånd från Mao, historiens värste massmördare med 70 miljoner dödsoffer på sitt samvete.

Jag får inte ihop det här.

Jag delar helt vänsterns kritik av Sverigedemokraterna. (Eftersom den är liberal).

Men om vi kräver ansvar för Sverigedemokraternas förflutna måste vi väl i konsekvensens namn också göra det av Vänsterpartiet?

Om vi skrattar och ryser åt Moderaternas högerpolitiska förflutna, varför ryker vi på axlarna åt socialdemokratins ryggradslösa förhållande till diktaturer och massmord som pågick under deras tid vid makten?

1989 firade vi liberaler Berlinmurens fall. Vänsterpartiet firade istället DDR:s 40-årsjubileum. Det var först efter murens fall, när vi satt inne med facit av det som än idag måste beskrivas som liberalismens största seger, som Vänsterpartiet strök ordet Kommunisterna ur partinamnet.

Det finns de som säger mitten-politik, socialliberalism, är samma sak som att inte ta ställning. Men i så fall gäller ju regeln: ju längre höger ut desto närmare Hitler och ju längre vänsterut desto närmare Stalin och Mao.

Vill någon läsa Förflutenhetens landskap 1?

Länkar:

SD om att utesluta en högt uppsatt partimedlem.

SvD-artikel om Ohlys förhållande till kommunismen.

Artikel om Werner och DDR.