Historia – Sida 25

Rom 3.0

20 oktober, 20142 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

Jag börjar, så här efter mitt tredje besök, kunna Rom rätt bra. Nyligen skulle fars 80-årspresent äntligen inkasseras i form av ett veckoslut i den eviga staden.

Jag föreslår att man som förstagångsbesökare i Rom bor centralt – gärna i närheten av Panteon. Där råder ett myllrande folkliv till långt in på kvällen, där finns god och prisvärd mat och där finns den enda antika byggnad som i princip är intakt. Det är min absoluta favoritplats i Europa, antagligen för att byggnaden är intakt. Det beror på att templet rätt snabbt blev en kyrka och på så vis fridlyst från förstörelse eller söndervittrande. Hursomhelst: Panteon är fantastiskt att iaktta mellan klunkarna av ett flyktigt rödvin eller mer bestående (!) pastatuggor.

Från denna del i Rom är det nära till platserna man kanske vill besöka om man bara har ett par dagar till förfogande. Så som Fontana di Trevi eller kanske Spanska trappan. I närheten av trappan rekommenderas att stanna till på det berömda Caffe Greco. Detta ståtliga lilla vattenhål grundades redan 1760 av en, som namnet antyder, grek. Hit har sedan många stora kulturpersonligheter, ofta konstnärer, sökt sig och ofta skänkt något konstverk som sedan dess hänger på väggarna. En kaffe, en liten sötsak, och en grappa är värt varenda euro. Just där och då är tillvaron värd en lite dyrare nota.

Gillar man äkta romersk mat är restaurang Alfredo, (den närmaste, sett från Panteon, av de åtminstone två restauranger med detta namn som finns i Rom) där man uppfann pastan med samma namn, verkligen att rekommendera. För att citera Gunnar Sjögren: When in Rome Malin and Fredrik allways dine at the Alfredos. Sedan är det dags för Petrus – klippan varpå kyrkan byggdes. Bokstavligen såväl som andligen. Nära den plats där Nero lät korsfästa aposteln Petrus (som anses som den första påven) byggde kejsar Konstantin en kyrka. Denna kyrka renoverades med Michelangelo som chefsarkitekt och Petersplatsen/kyrkan invigdes på 1600-talet.

Det är värt besök även för den som inte gillar barock och renässans. Ska man uppleva de mer kända scenerierna rekommenderar jag att avsätta två dagar för hela Vatikanen. Man blir alldeles överväldigad av såväl Peterskyrkan som Vatianmuseerna. Och det är långa köer.

En god idé är att anta något av erbjudandena om guidad tur. Man får gå förbi köerna och upplever väsentligheterna på ett enkelt sätt. Det är värt sina 35-45 euro. Sixtinska kapellet och Peterskyrkans basilika hör till det man hinner på en dag. Själv valde jag ut några godbitar eftersom jag redan varit här: drottning Kristinas (ja,ja, det bor väl en liten nationalist i oss alla) grav inne i kyrkan samt Michelangelos underbara skulptur av Jesus och Maria. Framför den kan man bli sittande en god stund.

Nästa dag är det Forum Romanum och Colosseum som gäller. Den senare är intressant ur så många perspektiv. En anledning att byggnaden klarat sig så bra, trots flera jordbävningar, är den gedigna konstruktionen samt att Colosseum relativt snabbt fick martyrstatus på grund av de många kristna som offrades på arenan. Varje påsk håller påven en mässa till minne av detta.

IMG_1631 (1)

Den Flaviska Amfiteatern, som arenan hette back in the day, är ett dåtida mått mätt ett telniskt underverk. Dels beroende på den sinnrika logistiska konstruktionen tänkt att hantera 50 000 besökare med ingångar där varje individ effektivt slussades till sin placering enligt dennes sociala rang. De fattigaste satt längst upp. Endast män hade tillträde till arenan men överklassens fruar kunde få delta och då sitta bland de fattigaste. Spelen pågick i princip hela dagen och åskådarna visste aldrig vad som väntade. En dag på Colosseum kunde innehålla djurkamper, hönstävlingar eller gladiatorspel. I samband med Vesuvius utbrott år 79 förstördes staden Pompeji och ett viktigt tempel vilket fick kejsaren att ordna spel i 100 dagar i streck för att blidka gudarna (och kanske folket). Scenen var täckt av sand. Detta för att sanden torkar upp blod men även för att när djur och gladiatorer gjorde entré genom luckor i golvet uppstod ett sandmoln vilket gjorde entrén mer effektfull då det tog ett tag innan publiken visste vem, eller vad, som kommit.

Annars använde man de fyra portarna för att komma in på själva scenen vilka symboliserade livet, döden och de segerrika vilka alltså hade var sin ingång/utgång. Givetvis hade kejsaren sin egen. Kejsaren lyssnade på folket när han beslutade om liv och död för någon kämpe. Detta gav en psykologisk effekt och stärkte illusionen om verkligt inflytande. Jag, en man av folket, påverkade kejsaren. Jag dödade/räddade en människa i dag. Kejsaren lyssnade på mig. Tvärt om mot vad många tror betyder tummen upp en dödsdom (svärd upp) medan tummen ner innebar nåd (svärd ner). Detta kanske någon borde upplysa Facebooks likande om, tänker jag.

När spelen var slut gick man till Vomitorium, utgångarna, vilka spyr ut folkmassorna. Även Forum Romanum bör upplevas via guide eller någon kunnig. Den här gången intresserade jag mig nästan uteslutande för Konstantins triumfbåge. När kejsaren eller generalen åkte på triumffärd och tog emot folkets och senatens hyllningar, på Via sacra fram till Capitolium, stod en slav bakom och viskade kom i håg att du är dödlig som en påminnelse om att makten är av folket och folkets gunst kan ändras om du tar dåliga beslut. Enligt bröd och skådespel-teorin är detta en av förklaringarna till att Colosseum byggdes. För att hålla folket, vulgus, på gott humör.

Men varför fick Konstantin en båge? Han la ju ner Rom som huvudstad och flyttade till Konstantinopel, dagens Istanbul. Själva bågen är någon sorts budgetvariant och består mest av hopplock tagna från andra byggnader och berättar egentligen ingenting om kejsar Konstantin. Nåja. Han beslutade om att tillåta kristendomen som en av flera tillåtna religioner i det romerska riket och lät enligt legenden döpa sig på sin dödsbädd varpå kristendomen blev statsreligion. I den ortodoxa kyrkan är han helgon. På triumfbågen kan man se män med skägg. Romarna var själva slätrakade och ansåg de skäggiga folken utanför riket som barbias. Alltså barbarer. För grekerna betydde barbar en som inte pratar grekiska. Romarna tyckte också att människor som inte talade latin eller grekiska var obildade men la till det där med skäggen. Ordet barberare får härmed anses förklarat. Tala ur skägget så jag hör vad du säger. Jag visste det. Barbershop är barbari (internt körnörd-skämt). Men jag tror jag börjar bli långrandig. För att sammanfatta: åk till Rom, om du har möjlighet. Det är facit.

Relaterade blogginlägg:

Den Flaviska amfiteatern

Jag = Hatte Furuhagen

– Hesekiels kod

Historia, Spännande människor

Den Rättfärdige och Den Starke

13 oktober, 201420 september, 2023av adolphson

Det som brukar anses som världens första folkomröstning inträffade år 482 f.v.t i Aten. Perserväldets konung, världens mäktigaste man, konungarnas konung, Xerxes, hade bestämt sig för att erövra Grekland. Detta beslut ledde fram till de avgörande och berömda slagen vid Maraton 490 samt Termopyle och Salamis 480. Frågan för dagen i Aten år 482 f.v.t gällde hur atenarna skulle hantera det persiska hotet. Till saken hör att stadstatens gruvdrift utvecklats mycket de föregående årtiondena och man visste att om man bara hittade en rik malmåder skulle saker och ting se annorlunda ut. Det gällde ju att kunna finansiera sitt försvar. Det var ingen skillnad mot dagens värld därvidlag.

Och detta år fann man en stor silverfyndighet. Atens ledande män Themistokles och Aristeides debatterade ivrigt i folkförsamlingen. Vad skulle man göra med den nyfunna rikedomen? Themistokles yrkade på att man skulle bygga en flotta medan Aristeides, med tillnamnet ”Den rättfärdige”, ansåg att den skulle delas bland medborgarna enligt gammal sedvänja. Man kunde inte enas. Demokratin var lamslagen, folkförsamlingen i dödläge. Man beslöt att röstskärvorna skulle tas fram för att avgöra dispyten och så skedde, några månader senare, på våren 482 f.v.t. Historiens första kända folkomröstning var därmed ett faktum. En rätt viktig sådan får man nog tillstå eftersom resultatet i praktiken skulle avgöra Atens, och kanske hela Greklands, framtid som självständig stadsstat.

Aristeides hade rykte om sig att aldrig söka personlig berömmelse eller rikedom utan att alltid kämpa för folkets (medborgarnas) bästa. Därmed förklaras hans smeknamn. Historikern Herodotos menade att ”det fanns inte i hela Aten en så värdig eller rättvis man som han.” Omröstningen förlorade Aristeides dock och fick gå i landsflykt. Eller förlorade och förlorade. Egentligen resulterade den i en sorts kompromiss eftersom några fartyg, men inte alls så många som Themistokles hoppades på, faktiskt byggdes och blev stommen i det Attiska sjöförbundet – en koalition av grekiska stadsstater och kärnan i det som till sist fällde avgörandet mot perserna.

När perserna väl anföll återkallades Aresteides och blev en av Atens främste generaler. Det var inte så ovanligt att den som drivit sin sak hårt i folkförsamlingen och förlorat på viss eller obestämd tid landsförvisades från Aten.

—

Källor:

Tom Holland: Marathon – det Persiska imperiet och kampen om västerlandet.

Hugo Montgomery: Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr

Wikipedia

Historia, Skola, Spännande människor

Herodotos

27 augusti, 20142 augusti, 2026av adolphson1 kommentar

I början av läsåret är det alltid mycket att stå i. Nya klasser och individer ska mötas, relationer ska etableras, kurser ska startas. Jag är alltid lite trött i början, innan vardagslunken kommer igång, men det är också mycket roligt och stimulerande. Den som har börjat har gjort häften som jag lite smådrygt brukar säga till mina elever. Och följaktligen även till mig själv.

Jag brukar inleda kursen i Historia med att berätta om greken Herodotos. Han anses traditionellt (och här kan man verkligen komma med källkritiska invändningar), genom sitt livsverk Historia (vilket från grekiskan översätts till Förfrågningar och närmare bestämt förfrågningar angående slaget vid Marathon) som historieskrivningens upphovsman. Herodotos skrev på 400-talet f.v.t ner den grekiska historien så långt den då hunnit. Mycket kom att handla om kriget mot perserna. Härigenom gissar jag (sådant en seriös historiker inte ska ägna sig åt men eftersom jag är lärare är det fritt fram ((skämt)) att hans grekiska infallsvinkel påverkat andra västerländska historiker att inte underdriva eländet som infallit ifall perserna vunnit.

Inget Grekland ingen demokrati, filosofi, olympiska spel, tragedi/komedi, Parthenon etcetera. Kort sagt: om Grekland införlivats i Persien hade Europa som vi känner kontinenten aldrig sett dagens ljus. Bilden har sedan dess nyanserats. Herodotos reste runt i hela den hellenistiska världen och samlade in berättelser och vittnesmål som han sammanställde i verket Historia. Det är genom Herodotos vi först lärde känna hjältar och händelser som kung Leonidas eller slagen vid Thermopyle, Marathon och Salamis. Nu kan man ju tänka sig att den persiske storkonungen Xerxes, konungarnas konung, knappast delade Herodotos beskrivning av historien (han var, till skillnad från Herodotos, närvarande vid Salamis) och någon persisk variant har inte smugit sig in i den europeiska historiemedvetandet. Det som är intressant med Herodotos är att han funderade över mer än att bara vilja beskriva ett skeende. Han funderade även över hur det kommer sig att folkgrupper inte kan leva i fred och lösa konflikter genom överenskommelser och kompromisser. Några av dessa eviga frågeställningar som gör historien cirkulär snarare än linjär. Varför kunde greker och Perser inte ordna det? Jag vet inte vad han kommer fram till för jag har inte läst boken även om den finns nyutgiven.

Som jag ser det är Herodotos mer än bara historieskrivningens grundare. Han borde också förknippas med empirin och genom sina nyfikna och kritiska frågor även med journalistiken. Men eftersom jag inte kan mycket om vare sig empirins eller journalistikens historia avstår jag från vidare spekulationer. Jag har ju ett par kurser att starta.

Historia, Personligt, Resor

Gullholmen-Härmanö/Morfar

15 juli, 201421 juli, 2026av adolphson2 kommentarer

Gullholmen ligger utanför Orust, sydväst om, och är ett gammalt klassiskt fiskarsamhälle första gången omnämnt i skattelängderna 1585. Redan på 1200-talet invaderades ön av den norske kungen Haakon Haakonson, det finns idag fortfarande vrakrester i hamnen av ett Norskt krigsfartyg, ett faktum som intresserar öns hembygdsförening.

Egentligen består Gullholmen av två öar, Stora och Lilla Gullholmen, som med tiden vuxit samman. Förbindelse via gångbro finns till en tredje ö, naturreservatet Härmanö som är mycket större. Medan Gullholmsöarna är totalt överbelamrade med hus på klassiskt västkust-fiskarläge-maner finns det inte så många byggnader på Härmanö.

Från slutet på 1800-talet och några årtionden fram i tiden ökade befolkningen och aktiviteten på grund av att makrillfisket då hade ett uppsving. Innevånarantalet nådde sin topp 1920 med nästan åttahundra bofasta mot cirka hundra idag. Förutom fiskenäringen kunde befolkningen ägna sig åt jordbruk, bli sjömän eller flytta till Uddevalla eller Göteborg. Under 1960-talet reducerades befolkningen kraftigt.

Men under 1800-talet rådde alltså goda tider. Så goda att gullholmsborna 1842 bröt sig ur Morlanda församling på Orust för att bilda egen församling och bygga en kyrka. Men man fick inte loss Härmanö ur Morlandas klor, antagligen beroende på att där fanns tre stora gårdar som inbringade ansenlig skatt. Frågan som uppstod var hur det skulle bli med skolgången för barnen från Härmanö eftersom denna organiserades av kyrkan. Gullholmsborna menade att barnen från Härmanö fick åka in till Orust vilka tog skatteintäkterna. På Härmanö överklagade man till domkapitlet eftersom det innebar en närmast absurd resa och de fick så småningom rätt.

På dessa öar och under denna tid levde och dog mina förfäder. Läser man längre tillbaka i kyrkolängderna ser man att många av dem kom från Orust och tillhörde Morlanda församling. Ibland flyttade de ut till Härmanö en generation eller två för att emellanåt återvända in till Orust.

Josefina och Isak Johansson var bönder på Hermanö, närmare bestämt på den södra änden, Myren, kring förra sekelskiftet. De fick tillsammans nio barn. Näst yngst i barnaskaran var John Ivar, min morfar, som föddes i huset på Myren 1899.

Isak dog 1925, enligt släktskrönan fick han hjärtinfarkt bakom plogen, och Josefina gick ur tiden 1953. De blev båda ön trogna liksom fyra till av barnen, sönerna. Än idag har vi släkt där. En syster flyttade till Hällevikstrand, en till Kärringön och två till Styrsö i Göteborgs södra skärgård.

Morfar bodde inte så länge på Härmanö. Som nioåring mönstrade han på en spritsmugglar-båt under förbudstiden, gjorde militärtjänst i flottan under första världskriget, blev torpederad av nazisterna under andra världskriget och hann med mycket mer under ett helt liv till sjöss. Till Styrsö åkte han och hälsade på en gång under permission från handelsflottan varpå han träffade mormor. De bosatte sig där och salig mor föddes 1939 och min moster Lena 1944.

Jag har flera gånger besökt Gullholmen-Härmanö. När morfar fyllde nittio åkte mors och mosters familjer dit tillsammans med honom. Sommaren 2005 släpade jag dit en höggravid hustru och sommaren 2011 hyrde vi morfars hus en hel vecka. Förra veckan åkte vi dit över dagen.

Efter att man lämnat färjan väntar en rejäl promenad från Gullholmen ett par kilometer söderut. Efter ett tag kommer man fram till Grindebacken som är gränsen till en av gårdarna och till mitt släktland. En märklig känsla är det att komma dit. Där, på Grindebacken, finns få hus men faktiskt en begravningsplats. Anledningen är att det i slutet på 1800-talet fanns relativt gott om människor på Härmanö som inte automatiskt kunde räkna med att få tillgång till den lilla kyrkogården kring kyrkan inne på Gullholmen (som framgår ovan) vilken dessutom var överfull.

Arrendatorer och arbetare på gårdarna på Härmanö måste alltså ha en egen plats att begrava sina döda. Man hade ceremonin i kyrkan, och före den byggdes i andra tillfälliga lokaler, och gick sedan i procession till graven på Härmanö. Det finns noga räknat två kyrkogårdar: en liten, den äldre, där häften av gravarna innhåller släktingar till mig, och en större nyare.

Bilden här ovanför. Detta är bokstavligt talat släktens vagga. Här har de kämpat, skrattat, älskat och hatat. Jag vet inte mycket om dem. Antagligen delade de inte min romantiska syn på hembygd och ursprung. För dem var detta en plats, liksom förövrigt släkttillhörigheten, som möjliggjorde försörjning. Klarade den inte det så flyttade man. Svårare var det inte. Det är därför människor i alla tider flyttat och utvandrat. Morfar sa alltid att han var från Gullholmen. Kanske för att det var enklare så. Kanske var han stolt att genom 1842 års bestämmelse fått en tydlig tillhörighet. Kanske gillade han helt enkelt inte Härmanö.

Vi är många som lämnar brattarna och skrytbåtarna i Gullholmens hamn för den pittoreska lilla badstranden invid den gamla kyrkogården på Härmanö. Men det är bara jag, vågar jag påstå, som är släkt med hälften av namnen som pryder gravstenarna.

Och det är alltid bara jag där inne på körgårn. Jag blir tankfull. Hur mycket av mig är resultatet av mina förfäder? Vad skulle Isak Johansson ha tyckt om dagens brattar, deras maner och båtar, när han gick där och plöjde? Jag vet inte vad det tjänar att tänka så. Men jag gillar att bada bredvid minnet av mina förfäder.

—

Relaterade blogginlägg:

Ett om morfar.

Ett om mor.

Begravningstalet till min moster

Om en båt på Styrsö

Om en övermäktig pendling.

Historia, Skola, Språk

akuten avslutning Erasmus

30 juni, 20141 augusti, 2026av adolphson

Har du någonsin besökt en akutmottagning under press? Om inte så rekommenderar jag att prova det. En kollega gjorde så samma kväll som mösspåtagningen (en relativt ny ritual sedan tiotalet år, en tradition som har sitt ursprung på universitet och högskolor runt om i landet och som därefter spridit sig till gymnasium) gick av sin stapel här i stan. Jag har också besökt sjukvård och sociala myndigheter när trycket varit högt. Man imponeras. Och man tonar ner sitt eget yrkesrelaterade smågnäll till förmån för en i lika delar generad och imposant tystnad.

Det är inte roligt på akuten dessa gånger. Där råder fullt kaos. Det kommer in ungdomar som måste magpumpas, det utbryter slagsmål, gråt och elände, människor kräks på golvet, flaskor krossas. Och vilka är det som får städa upp och organisera kaoset? Sjuksyrrorna, så klart. Nu skulle jag kunna gå på om föräldrars respektive skolans ansvar och annat som hör sammanhanget till. Men det gör jag inte. Jag nöjer mig med att konstatera att så länge staten har kostnader och ansvar för konsekvensen av droger så har också staten rätt att reglera förekomsten.

Som kontrast, och eftersom jag vet att någon säkert på grund av det jag skrev ovan ändå redan ser mig som moralist, tar jag och drämmer till med Erasmus av Rotterdams bok från 1530 med den svenska titeln; En gyldenne book om unga personers seders höffweligheet. Denna bok var standardlitteratur från 1571 års skolordning och lästes (på latin i skolorna. Här är ett utdrag (jag har moderniserat språket och stavningen lite):

Utur näsan skall intet snorens överflöd hänga (…).

Att tala genom näsan är löjligt, ty sådant hör trumpetare och elefanter till.

Man ska sig väl renlig hålla, dock inte som pigor sig bepryda. Man ska också vara utan gnetter (lössens ägg – min anmärkning) och löss. Att klia sig i huvudet i främlingars närvaro är ohövligt.

Att hålla sig är skadligt, att i enskildhet låta sitt vatten är hövligt. En yngling skall inte släppa väder bland andra utan hövligen hålla sig om han inte därigenom blir sjuk. Kan han komma avsides skall han släppa väder i ensamhet, om inte, då må han, efter det gamla ordspråket, det med hosta överhölja.

Man bara måste älska Erasmus. Kärleken måste också omfatta de samhällets hjältar som återfinns på valfri akutmottagning under studentnatten. Salig mor sa till mig i min ungdom, när hon förstod att jag smakat starkt, att en gentleman vare sig äter eller dricker mer än att han behöver besvära någon. Lite ålderdomligt, kanske, men mer än väl tillämpbart här i tillvaron. Salig mor var sjuksköterska. Och en hjälte. Hon sitter alltid på min ena axel och viskar i mitt öra. På den andra sitter Erasmus och viskar lite, han med. Luther hänger väl och dinglar i svansen gastande sina mindre kända ord: Den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång. Han har väl egentligen aldrig varit helt tidsenlig, den där Luther.

Vi hade far på middag i går. Det är alltid uppiggande. Bland annat fick jag lära mig att farmor köpte ett piano och lät sina fyra barn ta pianolektioner till övriga Bodens ogillande. Det gick ju an på den tiden man hade pianister på biografernas stumfilmer menade byborna. Men vad ska det tjäna till nu (när ljud finns på bio)? Far uppmanade mig också att tala om för skolöverstyrelsen att det finns många barn och ungdomar som lider av fetma och övervikt varför fler aktiviteter på raster, och mer idrott på schemat, måste prioriteras. Skolöverstyrelse! Betrakta dig härmed som apostroferad.

Falun/Dalarna, Historia, Resor

Elsborg

26 juni, 20141 augusti, 2026av adolphson4 kommentarer

”Det var Hasse C, kungen av Elsborg, som lät bygga den förnämliga uteplatsen” skaldade mina föräldrar, inte så lite influerade av Evert Taube, någon gång i mitten på 1980-talet. Det var en grannfamilj som skulle flytta från radhuslängan på Engelbrektsgatan, Elsborg, i Falun. Tillsammans hade familjerna, som nyinflyttade i slutet på 1970-talet, bildat Nedre Elsborgs Samfällighets- och Sångarförening. Man har alltså att brås på, antar jag.

Ibland har olika människor i stan bett mig att visa det riktiga Falun eller att få träffa genuina falupersoner. För jag är ju en sån, menar de, så jag borde veta. Vad de å sin sida inte vet är att det faktiskt inte finns något sådant. Iallafall inte något i stil med inskränkt bygemenskap som det tar två generationer att ta sig in i. Falun har alltid varit en ut/inflyttningsort. Först sökte sig människor till gruvan från när och fjärran, från övriga landet och från Europa, på grund av att gruvan under 1600-talet var världens största (kända) industriella arbetsplats. Sedan blev stan residens- och tjänstemannastad. AT-läkare, lärare, jurister med flera kommer och stannar en kortare eller längre stund och flyttar sedan vidare. Några blir kvar. Vissa trivs, andra inte. Ska jag göra Le Grand Tour med någon tar jag hen med mig till kafe Focus. Där samlas många genuina faluorginal. Sedan vandrar vi genom Elsborg upp till gruvan.

Det var bland annat Elsborg Selma Lagerlöf tänkte på när hon skrev om den gruvliga och ljuvliga sidan av stan. Falun ligger i en dalgång och mitt emot gruvan ligger den ljuvliga sidan med sina prominenta villor och fina kvarter. På andra sidan, nedanför gruvan, Elsborg. Området har anor sedan 1600-talet som bostadsområde för gruvdrängarna. Jag är osäker på om det är en del av världsarvet men här och där finns gamla gruvlängor bevarade. Här, på den gruvliga, ruffiga sidan, the wrong side of the river, växte jag och mina syskon upp. Många av mina tjänstemanna/läkarson-kompisar kom från den ljuvliga sidan och de med rötterna i stan från den andra.

På 1970- och 80-talen var Elsborg inte lika tillfixat som idag och man kunde ännu se fallfärdiga ödehus, övergivna tomter med bilvrak och udda personer ströva omkring. Lite som vissa nostalgiker idag beskriver hur Haga i Göteborg eller Söder i Stockholm en gång var. Selma Lagerlöf bodde i Falun 1897-1910. Dels bodde hon i Centralpalatset och dels i eget hus på Villavägen. Hon bodde också i ett hus i Elsborg beläget i korsningen Sturegatan/Mormorsgatan.

På 1980-talet var det övergivet sedan länge och vi barn tyckte om att ta oss in och leka där. I min egen världsuppfattning har jag lekt i det rum Nils Holgersson författades. Jag minns att det blev uppståndelse när huset skulle rivas eftersom det var den stora författarinnas enda kvarvarande hem. Men det revs och idag står det ett prydligt flerfamiljshus i dess ställe. Jag passerade ofta huset, om jag inte istället tog Berhauptmansgatan (från vilken en legendarisk polis, Blinka 19, långt tidigare släpade fyllon till den intilliggande Ornäsgatan eftersom den i rapporten var enklare att stava till) upp till Elsborgs två parker: Hästparken och Kåreparken.

I den senare hade vi skidtävling varje vinter och i den förra tillbringade jag varje dag från 1:an till 6:an tillsammans med mina kompisar. I Hästparken spelade vi ofta Vippa, ett traditionellt spel från Bergslagen med egen facebook-grupp och mycket roligare än kubb.

Från första stund ända till, ja faktiskt ända upp i högstadiet, tog jag och min kamrat Magnus Hedén sällskap till skolan. Först till Södra sedan Västra. Detta trots att promenaden till honom uppe på Konstvaktaregatan eller ner till mig på Engelbrektsgatan innebar en betydligt längre sträcka – genom hela Elsborg – från hemmet till skolan. Det blev en ritual. Varje morgon ringde vi till varandra och frågade om vi skulle gå tillsammans. Jag kan fortfarande hans telefonnummer. Där på Elsborg fanns Emil, en gammal förvirrad farbror som bjöd på godis, och där fanns den skräckingivande Plommongubben, som ingen någonsin hade sett men som alla visste sköt med saltskott på ungar som pallade plommon i hans trädgård. Och precis ovanför den farliga Plommongubben fanns Ernst Rolfs födelsestuga som idag är ett litet museum.

Vi lekte ofta i själva gruvområdet. Det var glest med avspärrningar på den tiden. På vintern klättrade vi upp på de högsta slagghögarna och åkte nedför på plastpåse i en vindlande fart. Eller så cyklade vi upp och badade i krondiksdammen. Inte visste väl vi att den anlades på 1500-talet av kronan för att förse gruvan med vatten eller att de allierade under andra världskriget planerade att spränga den för att dränka stad och gruva om nazisterna anfallit Sverige. Inte kände vi heller till att Geschwornergården, som idag är restaurang, var ämbetshus för en ofta illa sedd myndighetsperson vid gruvan: Geschwornern (tyska = edsvuren).

Gruvmuseet var ofta öppet och hade fri entré. Jag gick ibland dit ensam när jag inte hade något bättre för mig. Det var en spännande miljö att vandra omkring i och upptäcka.

Vi lekte röda/vita rosen och alla möjliga lekar över hela Elsborg. Minnena är många. För mig är känslan precis samma som den i Björn J:son Lindh sång De hjältemodiga. Om något verkligen är hemma för mig så är det Elsborg. Men jag längtar inte tillbaka. För jag är med och bryter ny mark i Falun: jag bor längst upp i Slättaskogen. Det måste vara stans bästa plats att bo på. Men nu är jag ändå tillbaka. Och letar någon efter det verkliga, eller gamla, Falun, rekommenderar jag en guidad tur med falu-nestorn Örjan Hamrin – om han fortfarande håller på.

Bistånd, Historia, Skola, Spännande människor

Folke Bernadotte

9 april, 201429 juli, 2026av adolphson2 kommentarer

När vi i historiekursen går igenom andra världskriget och Förintelsen uppstår många underliggande frågor. Det handlar bland annat om personligt mod och om att stå upp för sina värderingar. Sveriges roll under kriget är problematisk. Så efter det uppenbara, vår tämligen undfallande hållning, är det viktigt att också visa på våra goda historiska exempel. Den mest kände är förstås Raoul Wallenberg. En annan, som är en av mina favoriter och som jag skrivit ett blogginlägg om tidigare, är Svarta Nejlikan. Men jag brukar även ta upp Folke Bernadotte.

Folke Bernadotte var brorson till den svenske kungen Gustav V och internationellt engagerad i Röda Korset. Under andra världskriget förhandlade han med nazisterna om att rädda judar undan Förintelsen och föra dem till Sverige. Genom sitt engagemang fick han 1948 FN:s uppdrag att medla i Jerusalem där i stort sett krigstillstånd rådde mellan israeler och araber. Folke föreslog en tvåstatslösning med speciella förutsättningar för Jerusalem på grund av stadens status som religiös huvudstad för tre världsreligioner. Israelerna ansåg att araberna skulle få för stort inflytande i hela Jerusalem genom planen och upprördes väldigt, för att uttrycka det milt. En extrem grupp (som förövrigt leddes av Yitzak Shamir, en framtida israelisk premiärminister – se nedan) ville därför mörda honom för att stoppa planerna.

Så sker också. Händelseförloppet är tämligen välkänt. På väg till ett möte i Jerusalem den 17:e september 1948 klockan 17.30 stoppas hans bil vid en vägspärr. Tre män kliver ur en israelisk militärjeep beväpnade med kulsprutepistoler. Två av dem, Yitzhak Ben Moshe och Avraham Steinberg, skjuter sönder däcken på bilen. Den tredje, Yehoshua Cohen, skjuter Folke Bernadotte och den franske flygöversten André Sérot till döds. Den fjärde medlemmen i gruppen var Meshulam Markover som körde mördarnas bil. Dagen efter mordet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet en feg handling som ser ut att ha utförts av en terroristliga i Jerusalem då FN:s representant fullgjorde sin fredsbevarande insats i det Heliga Landet. Folke begravdes i Stockholm och hans begravningsvagn drogs av fyrtioåtta scouter. På kistan, som var täckt med den svenska flaggan, låg hans scoutkäpp, rödakorsetmössa och en vit nejlika.

Det fanns inte något tvivel om vilken organisation som låg bakom dådet. Den upplöstes men förövarna greps aldrig. De som förklarades skyldiga blev benådade av premiärminister David Ben-Gurion och vissa till och med invalda i Knesset. Ytterligare 266 personer lär ha gripits i samband med mordet för att sedan frisläppas utan åtal. Ledare för organisationen var alltså ingen mindre än Yitzhak Yzernitsky, som senare ledde säkerhetstjänsten Mossad och under 1970-talet blev utrikesminister och så småningom premiärminister under namnet Yitzhak Shamir (ovan). Våren 1949 protesterade Sverige med röstnedläggning, när Israels medlemskap i FN avhandlades. I ett direktsänt TV-program i Israel 1991 berättade tre av mördarna skämtsamt om mordet. Ett vittne, Hillman, berättade i programmet att han vid ljugit utredningen av mordet. Ett avsnitt ur TV-programmet har visats i svensk TV. En skog uppkallades till minne av Folke Bernadotte i Israel genom organisationen Keren Kajemet. I USA uppkallades bland annat universitetsbiblioteket på Gustavus Adolphus College efter honom. Folke var gift med Estelle.

Både araber och israeler är palestinier. Den religiösa identiteten väger dock tyngre än tusentals år av gemensam historia. Två folk kräver två stater. Folke Bernadotte föreslog detta redan 1948, liksom den amerikanske presidenten Bill Clinton i början av 1990-talet. Det verkar som en tvåstatslösning på sikt är det enda tänkbara. Och det verkar som Israel just nu är det största hindret för det.

För att knyta ihop detta, lite.

Folke Bernadotte. Här har vi en kunglighet som verkligen gjorde något. Varför, undrar jag i all min briljans hemma i soffan, gör ni andra Bernadottar inte något? Om inte annat av opportunistiska skäl. För ni är inte så populära längre. Om jag var rådgivare åt kungahuset skulle jag säga: Gå ut i världen och delta i den, förvalta Folkes historiska arv. Skänk hus, donera pengar och resurser för misshandlade kvinnor, missbrukare eller ensamkommande flyktingar. Ta er an de mest utsatta. Och gör det inte via ombud utan kavla upp ärmarna och delta själva. Om så krävs: ge ert liv. Så som Folke Bernadotte.

Carl Philip avtäcker monument över Folke

Källor:

NE,

Wikipedia,

Jerusalem biografin Norstedts 2011 837 s. av Montefiore, S

Döden i Jerusalem, Stockholm, l995. 245 s.av Marton, Kati,

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Hesekiels kod

8 januari, 201428 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Övertygelse hänger ihop med tid och förutsättningar. Kaos är granne med Gud. Människan jagar skatter. Det har hon alltid gjort. Däremot är det inte alltid specificerat hur skatten gestaltar sig. Mytomspunna skatter i vår västerländska kultur är Förbundsarken och Den Heliga Graal. Gralen antas vara den bägare ur vilken Jesus och lärjungarna drack vin vid den sista måltiden, den första nattvarden, en händelse som är kärnan i religionen. I Förbundsarken förvarades stentavlorna med budorden som Moses fick av Gud på berget Sinai. Dessa utgör grunden till Judendomen, därigenom även till kristendomen och, lite beroende på hur man resonerar, även Islam. Graal och budorden förvarades i det innersta, mest heliga, rummet i Salomos Tempel i Jerusalem.

När Rom under generalen, sedermera kejsaren, Titus besegrade judarna (vilka gjort uppror) år 70 förstördes såväl den judiska staten som Salomos tempel. Graal och lådan med stenarna fördes till Rom och försvinner därmed ur historien. Sedan dess har de ständigt givit upphov till berättelser, legender och faktiska försök att finna dem.

Monty Parker var en engelsk skojare verksam under förra sekelskiftet. Han var av adlig börd, hade studerat på Eton, men framlevde sina dagar utan egentligt mål i livet. Förutom en sak. Parker ville bli rik alternativt hitta någon villig att betala för sina utsvävningar. Eftersom storebror ärvt lordtiteln stod Parker junior utan inkomst och egentlig sysselsättning. Han begav sig därför ut i världen i jakt på äventyr och rikedom. Han blev först militär, i likhet med många andra ståndsbröder (exempelvis Winston Churchill), och deltog i boerkriget sekelskiftet 18-1900. Därefter träffade han en finländare, Valter Juvelius (bara namnet borde fått varningsklockor att ringa), en mångsysslare som menade sig funnit nyckeln till var den försvunna Förbundsarken fanns. Sagt och gjort: Parker hoppade på äventyret och följde med på skattjakt till Jerusalem.

Juvelius hade en passion för bibliska gåtor och menade sig ha löst Hesekiels kod. Enligt denna får man i Bibeln ledtrådar till var judarna gömde arken år 586 f.v.t när den babylonske kung Nebukadnessar stod i begrepp att erövra Jerusalem. Han trodde arken låg gömd i en tunnel inne den klippa där templet en gång legat. Juvelius behövde Parker med dennes kontakter och med fina namn som dörröppnare. Parker tog å sin sida med några av sina in sina kamrater, av samma skrot och korn som honom själv, i det hela. Alltså suputer och rumlare. Det märkliga är att många trodde på projektet och formligen öste pengar över det.

Vid stadd kassa tog sällskapet Jerusalem i besittning och började utgrävningarna på Olivberget, den plats som är bland de heligaste för de tre världsreligionerna. Man köpte och mutade sig till alla tillstånd man behövde. De tog in på stans bästa hotell där de festade och lekte om natten samtidigt som de om dagen drev sitt utgrävningsprojekt. Juvelius själv bidrog främst med seanser och andlig ledning i jakten på Förbundsarken. Det hela var knappast något småskaligt projekt och detta oroade både den judiska och muslimska ortsbefolkningen som annars ständigt låg i luven på varandra. Parker ignorerade stämningsläget och protesterna eftersom han hade köpt skydd av den turkiska regeringen.

När oroligheterna övergick i demonstrationer löste Parker problemet på ett sätt som låg väl i linje med sin samhällstillhörighet, nationalitet och samtidens mentalitet: han lät den engelske konsuln ordna en stor parad med pukor och trumpeter samt som krona på verket den engelska armén i full paraduniform. Detta för att demonstrera engelsk överhöghet. Det fungerade, tillsammans med massor av mutor, ett tag. Till sist höll dock det hela på att gå helt överstyr. Parkers och Juvelius sällskap hotades av att hängas av en mogg bestående av både judar och muslimer. Parker flydde på en lyxjakt över Medelhavet medan ryktet spred sig att han stulit en massa heliga och värdefulla saker. Det blev ett upplopp som höll på att utvecklas till fullständigt inbördeskrig. Lyckligt ovetenade/ointresserad fortsatte Parker framgent försöka få tillstånd att återkomma och fortsätta sina utgrävningar. Han verkar aldrig förstått konsekvensen av sitt agerande.

Hemma i England blev Parker 1951 äntligen överhuvud för sin ätt men också avskydd av sina släktingar: ett fåfängt, korrupt, opålitligt svart får som inte lämnat något efter sig, en skrytmåns och en skrävlare. Han avled 1962. Juveluis blev bibliotekarie i Viborg men avled i cancer redan 1922.

—

Länkar:

Biografin om Jerusalem.

Artikel om Juvelius.

Artikel i Populär Historia.

Demokrati och samhälle, Historia, Spännande människor

Johann Trollmann

28 december, 201328 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Johann Wilhelm Trollmann, eller Gipsy som han kallade sig, var en av Tysklands bästa boxare under 1920- och 30-talen. Eftersom Trollmann även tillhörde en folkgrupp som heter sinti (ett romskt folk) inser man lätt att tillvaron som boxare, och människa, inte blev helt enkel för honom. Uppskattningsvis mördades 500 000 romer av nazisterna.

Trollmann hade som boxare en speciell teknik som gjorde honom till publikfavorit. Genom att dansa runt i boxningsringen undvek han sina motståndares slag samtidigt som han pratade med publiken och slängde slängkyssar. Det var nära att Trollmann blev uttagen till OS 1928 men när en annan boxare som han besegrat blev uttagen istället valde han att lämna amatörboxningen och bli professionell. Problemet var att Hitler utnämnt boxningen som en särskilt ädel sport, viktig för Tredje Riket.

1933 gick Trollmann trots allt en titelmatch i mellanvikt mot tysken Adolf Witt. Nazisterna ville inte att Trollmann skulle få chansen överhuvudtaget men eftersom han var så populär kunde de inte göra annat än att vaska fram det bästa man hade (Witt) att ställa mot honom. Trollmann dansade runt sin motståndare och utklassade honom. Ändå förklarade arrangörerna matchen som oavgjord. Publiken var i uppror och arrangörerna blev tvungna att ge efter. Trollmann fick titeln. Fast bara i ett par dagar. 1933 kunde man inte ha en rom som tysk mästare i Hitlers favoritsport. Trollmann förlorade alltså titeln och hans karriär var över, en karriär som enligt många kunde nått internationell toppklass. Trollmann gick ytterligare en match innan han blev inkallad till armén.

Det är här jag tycker det börjar bli spännande. Givetvis döljer sig stor tragik bakom varje öde bland Förintelsens offer. Men Trollman visar prov på mod och integritet på ett fantastiskt sätt. Självrespekt och värdighet var denne boxares ideal. Själv bryr jag mig inte så mycket om själva boxningen som om hans mod och självfattning i denna utsatta situation. Inför den sista matchen hade han nämligen blonderat håret, pudrat kroppen i mjöl och ändrat sin taktik: han stod helt still (enligt nazistiskt ideal skulle man boxas stillastående och utväxla slag) och tog stilla emot slagen under hela matchen. Det sägs att han hade blivit hotad med att han skulle förlora sitt medborgarskap om han inte förlorade. Han förlorade självfallet men visade ändå att han fattade vad det handlade om. Han markerade sitt oberoende och sin överlägsenhet.

Kanske ville han också, funderar jag, en enda gång få stirra ondskan i vitögat och håna den. Hela sceneriet, med det blonderade håret och att han tyst står och tar emot slag efter annat, talar för att han på något subtilt, men oerhört modigt, sätt ville driva med nazismens rasistiska ideal. I ett försök att undvika koncentrationsläger, samt för att skydda sin fru och dotter, lät han frivilligt sterilisera sig. Han skilde sig också från hustrun (som var ”renrasig” tysk). Han gjorde allt som var möjligt för att blidka den nazistiska regimen. Trollmann inkallades, kämpade för nazisterna på östfronten, sårades, skickades till sjukhus i Tyskland och väl tillräckligt frisk igen vidare till koncentrationsläger.

Där hade han det lika illa som alla andra som befann sig i botten av den rasistiska hierarki som rådde enligt den bisarra koncentrationslägerlogiken. Med den skillnaden att han också fick boxas med lägervakterna. Trollman gick en match mot en tysk kriminell som också satt i lägret. Han vann visserligen men motståndaren blev så upprörd över att han blivit besegrad av en rom att han slog ihjäl Trollmann med en skyffel. I min värld dansade han sin sista match runt den motståndare han för dagen var satt att boxas emot. Ännu en gång, eftersom han måste ha insett att det i alla händelser var kört för honom, ville han håna ondskan.

Det tyska boxningsförbundet överlämnade år 2003 mästerskapsbältet i mellanvikt från 1933 till Johann Trollmanns ättlingar. Han har även fått en gata uppkallad efter sig i sin födelsestad Hannover. Trollmanns dotter Rita lever och förekommer i radioreportaget nedan. Eftersom blandäktenskap inte sågs med blida ögon av nazisterna gömdes hon först undan och hennes mor gifte om sig. Rita har förstått sin fars storhet, och inte bara som boxare, säger hon. Det är sådana här händelser vi ständigt behöver påminnas om i en världsdel där nazismen åter ökar och i ett land som upprättar register över romer.

—

Länkar:

Radioreportage P1.

Wikipedia.

Artikel i DN.

Artikel i Der Spiegel.

Historia, Jämställdhet, Sång och musik, Skola, Spännande människor

Alexanderhugg

22 november, 201328 juli, 2026av adolphson1 kommentar

Jag arbetar med att träna mina elever i att ta ställning i svåra problem. Vissa problem är dessutom av återkommande karaktär: är du för eller mot dödsstraff, abort, dödshjälp eller var vi ska fira skolavslutning.

Ett alexanderhugg innebär att man plötsligt och effektivt löser ett problem en gång för alla. (Alex blev sur för att han inte kunde pilla upp en svår knut i en stad som hette Gordion. Han högg sönder den istället).

Helvetet består av återupprepningar sägs det ju. Genom att nya generationer ständigt passerar i revy inom skolan får man finna sig i att elever fortsätter klä sig i tröjor med bilder på Che eller upproriskt i cafeterian lyssnar på Staten och Kapitalet. För min färgstarka kollega Ulla blir det extra tydligt eftersom hon är musiklärare. Varje år ska det övas till lucia. Man får förlåta henne om hon numera är lite trött på den fnissande frågan om inte en kille kan vara Lucia. Ulla har ett bra svar, tycker jag.

Hon menar att självfallet får den som vill anmäla sitt intresse. Frågan man kan ställa sig är dock om en kvinna som enligt historieskrivningen inte ville bli bortgift mot sin vilja, en kvinna som utsattes för övergrepp och tortyr för att hon stod upp mot den manliga överheten för sin vilja och rätt, bäst representeras, gestaltas, av en man. Det kanske hon i vissa fall gör. Men man kan inte blunda för det könsbundna symbolvärdet. I slutändan har det genom åren lett till att en och annan kille, en och annan tjej som egentligen tycker det är töntigt med Lucia, en och annan utbytesstudent som inte kan särdeles mycket om vare sig den svenska traditionen eller sicilianska legenden, en och annan feminist som egentligen tycker det är töntigt med Lucia och en och annan helt vanlig tjej utan tydlig uppfattning i sakfrågan, anmält sitt intresse för rollen.

Precis som det ska vara. Därför bär Ullas alexanderhugg genialitetens prägel.