satansbrev/vers

Lyssnar man på dagens debatt får man lätt intrycket att ett fullskaligt religionskrig råder mellan kristendom och islam. Det kan vara värt att påminna sig om att läget på många sätt var, om inte värre så minst lika allvarligt, under 1970-talet.


 

1500 och 1600-talen var också en orolig tid i Europa. Motsättningarna mellan katoliker och protestanter ledde till att i princip hela 1600-talet slets sönder av religiösa konflikter och krig.

Under 1580-talet försökte i Sverige katoliker under visst stöd från Johan III vinna tillbaka sedan reformationen förlorad terräng. Mestadels spreds budskap genom olika skrifter och cirkulär om att motståndaren var djävulens hantlangare.

I en tid av rykten, fanatism och intolerans kunde det vara minst lika effektivt som dagens troll-drev på (a)sociala medier.

Särskilt en pamflett författat av en viss Kloster-Lasse (namnet låter ju som vilket twitter-ägghuvud som helst) höll på att leda till totalt upplopp. Nu menade visserligen Lasse att brevet, satansbrevet som det kallades, var skrivet av ingen mindre än Lucifer själv.

Hin Håle har låtit meddela följande…var inget dåtiden tog lättvindigt på. Satansbrevet, som alltså cirkulerade runt i landet, visste att berätta att Luthers predikningar om Satans evangelium lett till att Sverige blivit ett land av

 

lättja, girighet, drinkeri, frosseri, skökaktighet, högfärd, hat, avund, eder, bannor, slagsmål, kiv, förtal, ocker, förräderi, lögn, tjuveri, röveri och andra sådana dygder.

 

En rätt målande beskrivning. Det är väl ungefär så vilken opposition som helst beskriver sina politiska motståndare idag. Om än med annan vokabulär.  Även underskriften är mustig:

 

givet i det yttersta mörkrets tid på vårt konungsliga slott i Glödborg.

 

Dessa rader höll som sagt på att sätta hela riket i brand (!) och kung Johan tvingades inse att försöken till motreformation också höll på att gå över styr- och backade. Lasse själv fick motta dödshot men klarade sig till sist med livet i behåll. Hans fortsatta liv är helt klart en intressant historia.

Hur det nu än var förblev Sverige ett protestantiskt land som ännu hade att presentera sin superstjärna Gustav II Adolf.

Och en katolsk kardinal i herrens år 2017.


 

Satansverserna är en roman av Salman Rushdie.

Titeln syftar på några verser ur Koranen, vilka kommit att kallas så. I dessa verser uppmanar en viss profet Mahound efter en uppenbarelse människorna till dyrkan av tre gudinnor.

Profet Mahound inser dock senare att denna uppenbarelse var ingiven av satan. Man kanske kan göra en försiktig jämförelse berättelsen från gamla testamentet där judarna under Moses ledning ute i öknen vände sig bort från monoteismen. Moses fick knalla upp på Sinai för att knäcka den nöten.

Satansverserna publicerades 1988 och fick stora politiska följder. Irans andlige och högste ledare ayatollah Khomeini utfärdade en dödsdom mot Rushdie, vilket tvingade honom att länge leva under skyddad identitet. (Han är förövrigt säkert rätt nöjd att transportstyrelsen inte hanterar hans skyddade identitet).

Än i dag kvarstår dödsdomen (tror jag).

Dödsdomen utfärdades eftersom det ansågs att romanen innehöll hädelse av monoteismen samt att Rushdie driver med heliga individer. Ända sedan utgivandet har boken på många håll i världen bränts offentligt vid flera tillfällen av protesterande muslimer med motiveringen att den är anti-islamisk.


 

Givetvis kan en modern demokrati aldrig ge efter för politisk och/eller religiös fanatism. Man får skriva och säga vad man vill, även om det som uttrycks är olämpligt. Vissa ramverk har vi ändå att förhålla oss till. Som att NMR eller IS inte ska beviljas demonstrationstillstånd. (Jag ser inte detta som en motsägelse vilket jag tidigare redovisat för).

Till syvende och sist är ändå det märkliga att dessa satans mördare får hålla på, som Olof Palme uttryckte saken.


 

källor:

Håkansson: Vid tidens ände

Wikipedia

hemmakväll vs bortakväll

Om lördagen, när det allt som oftast vankas lördagsgodis, går Vildvittrorna all in. Jag försöker hålla tillbaka hysterin genom att åtminstone kräva ett besök på biblioteket först. Sedan är vi där. På Hemmakväll. Max 10 sorter var.

Medan vansinnet pågår konverserar jag artigt (nåja) butiksbiträdet. Hen ser frågande ut när jag frågar efter peps och kolabönor.

 

 

200 sorter godis – men inga peps eller kolabönor. Detta oomkullrunkeliga faktum (jag letar alltid efter en möjlighet att använda ordet oomkullrunkelig) får mig att ifrågasätta min syn på den fria marknaden, berättar jag.

OCH NI KALLAR ER GODISAFFÄR! säger jag däremot inte. Men jag tänker det.

Jag vill inte gå så långt att jag inför biträdet kallar etablissemanget amatörmässigt, nej, det vore fel med tanke på hur många halvmeterskunder de faktiskt har. Jag bara inser att vi lever i olika världar, biträdet och jag.

Och jag har lärt mig (den hårda vägen) att sedan man passerat 30 kan man inte uttala alla sina tankar högt. Så jag börjar istället skämta, som vanligt.

”Finns det möjligen något extra ordinarie butiksbiträde att fråga om kolabönor och peps?”

”Vad kallas SD:s kvinnoförbund? Bruna Bönor.

”Jo, jag skulle vilja hyra en film”. #AppleTV

”Om ni skulle utöka verksamheten kunde ni kalla den Bortakväll och specialisera er på profilprylar.

HAHAHAHAHAHA….ha”.


 

Jag vet inte men det är något med konsumtionssamhället som triggar mig. Jag går liksom igång på hela vansinnet – möjligen för att på något vis försöka dölja att jag själv i allra högsta grad deltar i det.

Så som vid den återkommande psykologiska kampen mellan mig och personalen i kassan om att gissa antalet kassar jag behöver givet mängden varor på rullbandet.

Ska jag måhända få den sista gratis om personalen uppskattat behovet dåligt? Givetvis inte – plast är dåliga saker. Jag har nu köpt några beständiga för att minska plastkonsumtionen.

Och för att lägga band (!) på mig själv.

När jag kommer ut ur butiken bärandes på mina överfulla beständiga kassar möter jag den ofta närmast apatiske tiggaren med sin obligatoriska mugg. Det är då samvetet slår till. Om man nu har något.

Jag är ju positiv till invandring, för det ger ett samhälle impulser, och gräver därför pliktskyldigast i fickan efter mynt jag redan vet inte finns där. När jag sen inte *kan* ge något säger jag istället ”hej!” i det jag intalar mig att denna min bekräftelse av personens blotta existens skulle göra någon som helst skillnad.

Förutom för mitt eget samvete, då. Länge hör jag efteråt ekot av en Vittras röst: ”ska vi inte ge henne något pappa – vi som har det så bra”. Ett eko som inte dämpas av att jag höjer volymen på den hyfsat moderna HIFI-utrustningen i min nya, fina bil.

Det är jobbigt med samveten. Att ständigt slitas mellan känslan över nöjdheten över att ha det bra samtidigt som jag vet att många har det svårt. För hur det än är så anser jag att omständigheterna egentligen kvittar – det är alltid en människas handlingar som talar om vad för sorts människa verbörande är.

Jag ser mig i spegeln. Det får vara nog nu. För, Adolphson, det räcker inte att bara skriva och prata. Eller att gå på lysrörsmöten. Man måste ge av sig själv och sin tid också. Engagera sig i verkligheten.

Så det börjar nu – vi ses kanske därute.

Here we go!

bild 32 – av fjäll

Det som är tänkt blir inte alltid.

Ännu en fjällvandring redan i år får därför låta vänta på sig och en potentiell läsare må ursäkta medan jag drömmer mig bort bland ytterligare bilder från den som nyligen ägt rum.


Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa Kanin högtidligt…. Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! sa Puh stolt för sig själv.


I blomman, i solen

Amanda jag ser.

Kring jorden, kring polen

hon strålar, hon ler.


Under första världskriget förekom att soldater begick självmord på grund av skobrist. De stod helt enkelt inte ut med ständigt blöta fötter därnere i skyttegraven. Skyttegravsfot är en otrevlig åkomma som fått sitt namn efter de problem som kunde drabba soldater i skyttegravarna under kriget. På grund av att fötterna konstant utsattes för fukt och kyla, utan möjlighet att ordentligt kunna torka fötter, strumpor eller kängor, drabbades soldaterna dålig blodcirkulation. Utsatta kroppsdelar kunde lukta illa till följd av sår, svampinfektion, förruttnelse och kallbrand. Med andra ord: fotvård är viktigt.


Panteism betyder ungefär allt är gud och är en religiös övertygelse som ser hela naturen, världen eller universum, och allt liv däri, som heligt eller gudomligt. Vissa dagar känns den övertygelsen närmare än andra.


Ur fjäll-led är tiden; ve! att jag är den,
som föddes att den vrida rätt igen.


Var nöjd med det du har och tillbringa inte din tid med att drömma om förvärv som väcker avund och beundran; se på hur de som är fattiga och nödställda lever, så att det du har och äger framstår som stort och avundsvärt.

Eller som filosofen Lacan säger: individen bör inte uppnå sina drömmar. Gör individen det upphör strävan efter fantasin/det ouppnåeliga. Och DET är farliga saker, det.


Skenbar är färgen, skenbar sötman, skenbart det bittra; skenbart varmt och skenbart kallt; verkliga är blott atomer och tomrum.


Gyllene snittet är det förhållande som erhålls när en sträcka delas i en längre del a och en kortare del b så att hela sträckan a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b:

frac{a+b}{a} = frac{a}{b}


Jag gillar att gestalta olika karaktärer. Här ges Gandalf, som framgår.


En utspilld färgburk. Är det en medveten skapelse eller en slumpartad olycka? Ser vi mönstret eller skönheten i kaoset? Det är kanske så man kan förhålla sig till modern konst – om man nu inte vet bättre.


Bröderna fara väl vilse ibland. 


Liten blir snabbt stor. Det är känslan när det går upp för mig att veckobrevet från skolan inte är en larmrapport om löss utan en uppdatering om vad klassen arbetat med i naturkunskap den gångna veckan. Silly me.


Jihad betyder ungefär heligt krig. Termen är ofta felaktigt förknippad med diverse vansinnesdåd men en bättre betydelse är individens kamp mot tillvarons jävligheter och frestelser.nSom regn. Eller kanske mygg. Eller vetskapen att efter regn…


Eftersom ingen ser någon skogaholmslimpa på bilden kan ingen i sann polyfemosk anda utgå från att det är champagne i kåsorna. (Det krävs kunskap om 70-talet och viss klassisk bildning i kombination för att klura ut den.)


Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder.

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra  —

ensam, utan spår.


Förälder. Ett liv som caddie.


Gott är inte att inte göra orätt, utan att inte ens vilja det.


En timme ovanför plågorna.

Det var lätt!

Alla log bakom uppfällda kragar.


Ett liv utan fester är som en väg utan värdshus

Jag underskattar aldrig min egen (livs)törst.


Relaterade blogginlägg:

Skäckerfjällen

bild 29 – reuterdalsfejden

Konflikter eller olika perspektiv – det är väl bra saker, det? Olika tider, platser och generationer går igång på olika saker, så är det ju. Jag gillar förövrigt själv att fundera över och studera sånt. Vad är rätt? Vad är fel? Enligt vem och varför?


På ett möte nyligen surnade plötsligt min nya, yngre, historiekollega till och utbrast: Typiskt dig att inte gilla Håkan Hellström, Fredrik! En gaphals från Göteborg? Jag är inte imponerad, det är riktigt. Det finns i så fall andra, mycket bättre, göteborgare. Som Freddie Wadling, exempelvis. Och det säger jag inte bara för att han nyligen lämnade oss, jag var ett fan redan under Blue for two-tiden. Men det imponerade föga, tydligen.


När Vilhelm Moberg 1949 utgav Utvandrarna utbröt debatt. I berättelsen förekommer ett citat från en av karaktärerna, Ulrika, riktat till en kyrkvärd som kallar henne hora:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann´ra?

Sådant sa man inte hursomhelst dåförtiden, inte ens i fiktionens värld. En samhällsdebattör, Ebbe Reuterdahl, kritiserade Moberg. Till saken hör att Ebbe var pingstvän och ansåg att de verkliga utvandrarna genom romanen skildrades som en samling perversa individer. Konflikten kom att stå mellan kultur vs religion och var en del av en större moraldebatt. Ebbe var så upprörd att han skrev debattartiklar och spred cirkulär (dåtidens motsvarighet till sociala medier) som han spred inte bara i Sverige utan också i de amerikanska svenskbygderna. Det genomgående temat var att boken var att betrakta som ”smutslitteratur”. Saken eskalerade till ett regelrätt debattkrig och Ebbe publicerade slutligen en artikel Vem har rätt? I litteraturfejden Moberg – Reuterdahl. En artikel som fick flera riksdagsmän så upprörda att någon krävde att Moberg skulle sättas i fängelse och en annan eldade upp boken.

Det offentliga Sverige följde kampen mellan de två. På debattsidorna stod Reuterdahl tämligen ensam även dåtidens litteraturvetare och kulturskribenter ansåg boken vara litterärt betydande, moraliskt förkastlig eller inte. Paradoxalt nog bidrog konflikten till att boken blev en kommersiell framgång. Idag minns ingen Ebbe medan Wilhelm är odödlig.


I helgen var det Åfest i stan. Åfesten innebär östtyska karuseller, blingbling, langos och… Dolly Style. (Förlåt min surmagade inställning, typiskt mig att inte gilla Håkan Hellström, liksom). För Dotter 2 var detta i alla händelser en stor sak – hon kan låtarna. Vi fick bra platser och hon intog bekvämt mina axlar under en halvtimmes tid.

Det var efter konserten problemen började. Med i sällskapet fanns en kamrat som firade födelsedag. Vi råkade alla efter konserten hamna i fel ände av autografskrivarkön men en vakt släppte som tur var in barnen också från det hållet. Tills en barsk agent resolut meddelade att nu var det minsann slut med det. Vi befann oss plötsligt sist i kön på den andra, regelrätta, sidan. Dotter 2 och hennes kompisar, liksom förövrigt även Dotter 1, var besvikna. Och vad gör man inte för sina barn? Jag stegade sålunda raskt fram till vakten och sa som det var – med tillägget att vi hade ett födelsedagsbarn bland oss. Vi fick fri lejd av den barmhärtige. Sedan dök dock Häxan Surtant, förlåt, agenten, upp och menade att nehej, det här, det gick då rakt inte för sig. Då klev Dotter 2 fram i ett sista försök att för sin vän (vännen hade överlämnat en teckning som hon gärna ville ha tillbaka med autograf) rädda situationen. Dolly Style, som bara hört agentens version, avspisade dock flickorna. Besvikelse.

Åter hemma framgick att det var jobbigt för Dotter 2 att ha, som hon upplevde det, grälat med sina idoler. Det hjälpte föga och intet hur mycket jag än försökte påtala det coola i att ha grälat med just Dolly Style. Efter en sträng blick från barnens mor bytte jag taktik. Det samtalades länge. Kontentan blev insikten att idoler kan vara storartade musiker men inte alltid lika storartade människor. Jag berättade upplysningsvis också om min egen idol Jussi och hans liv. Vidare, fick jag nog till sist erkänna, var den ende som i någon mening gjort något fel i hela den här historien egentligen jag, hennes far. Och möjligen vakten. Varför, undrade Dotter 2. Jo, jag chansade ju på att barnen skulle få gå före alla andra barn som lydigt (nåja) stod i kö och hade jag inte gjort som jag gjorde hade ju inget av allt detta hänt. Sedan analyserades ingående de olika bandmedlemmarnas agerande under händelseförloppet.

Det märkliga är att Dotter 2 faktiskt lät sig nöja med detta. Sanningen är mitt vapen. In hoc signo vinces.  


Ja, det är svårt. Det enda man kan göra, antar jag, är att med jämna mellanrum plocka fram sina övertygelser ur sitt inre och syna dem. På så vis har man i alla fall  en hyfsad chans att då och då rensa ut lite gammal skåpmat som hunnit ruttna till fördomar. Håkan Hellström kanske inte är så dum, när allt kommer omkring.

Bild 26 – premiär

Bild 26 – premiär

I veckan var det dags! Premiär! Min förstfödda, Mina Anita Margareta, skulle begå scenpremiär på Dalateatern. Genren? Musikal, förstås. Och vad avser premiärnerver så var det nog mer hennes fars som var rejält i darrning.

Det ska väl erkännas att jag haft mina funderingar om vilka aktiviteter mina barn ska ägna sig åt. Idrott är väl bra. Musik mycket viktigt. Vi är ju en musicerande familj, bevars. Jag menar, en potentiell läsare hör ju. Så enfaldigt, åtminstone normstyrt, för att inte säga fördomsfullt, resonerat. Vem är jag att förutbestämma mina barns kommande liv? Jo, deras pappa. Mannen i hemmet, han som bär byxorna i familjen. Nonsens. Men pappan deras, det är jag. Vilket ansvar. För egen del har jag alltid älskat scener, att få framträda, uppträda, så länge jag också fått välja form för framträdandet. För mig har det sceniska alltid handlat om vokaliserande – antingen genom sång eller tal. Under dessa omständigheter känner jag mig alltid bekvämt säker. Och visst är det en njutning att få framföra något som andra förhoppningsvis får ut något av. Det har därför hänt att jag då och då försökt öva mina döttrar i offentligt talande. Jag möter ju så många ungdomar och vuxna, har jag resonerat, som har stora problem med detta och jag har för länge sedan insett fördelarna med att någorlunda (eller till fulländning) behärska vardags- eller arbetslivsretorik.

Därmed inte sagt att jag själv är så framträdande inom dessa genrer. Och… det finns olika sätt att uppträda, som sagt. Jag är på många sätt glad att jag har döttrar. Visst älskar väl alla föräldrar sina barn och visst hade jag naturligtvis älskat ett par söner lika mycket. Men vilket enormt ansvar som följer med att vara förälder till pojkar. Det är nästan läskigt, när jag tänker närmare på saken. Som min gamle ungdomsidol Mauro Scocco relativt nyligen sa: ett föräldraskap innebär att minimera den skada alla föräldrar tillfogar sina barn. Även om Mauro spetsar till det lite så handlar uppfostran av tjejer som jag ser det mycket om att uppmuntra mod, självkänsla, att kräva sin rätt, inte acceptera orättvisor samt att behärska ett visst mått av självförsvar.

Att uppfostra killar innebär mycket mer att få dem att vilja och kunna ta ansvar för en norm som (oftast) andra pojkar och män står/stått för och att därmed ibland gå emot det egna könet samt att livet igenom se det som naturligt att avstå från en privilegierad tillvaro och orättvisa fördelar som deras könsidentitet förser dem med. Ujujuj. Som om det inte var svårt nog att vara förälder.


Det har varit temadagar om jämställdhet på skolan. Mycket intressanta dagar där normer diskuterats och vänts och vridits på. Status, exempelvis, kopplat till norm, är intressant att diskutera. Hur lätt är det för en kille på en praktisk utbildning att på det offentliga dansgolvet bjuda upp den i hans tycke snyggaste killen på natur? 

En annan sak: de elever som aktivt väljer bort att delta under dessa dagar – vad säger man till dessa? Nja, jag har som princip att aldrig skälla de frånvarandes frånvaro på de närvarande. Även om de frånvarande har alla tänkbara goda skäl som ursäkt för sin frånvaro säger detta också något om synen på genus i samhället. Man kan säga tusen gånger att man är för lika villkor mellan könen men när det kommer till att prioritera verkligt engagemang så talar de tomma stolarna sitt tydliga språk. Frånvaro är också en sorts ställningstagande.

Förresten, som Saraclaes påpekande: man är en begränsning när det gäller normer – använd istället jag eller människa. Eller för att fortsätta citatkastningen så tycker jag också att det Anders Borg en gång sa är en bra sak när han förklarade varför han var feminist: För att jag kan räkna.  Vad han politiskt lade i begreppet feminist låter jag dock vara osagt. Och han med, kanske. Efter föreställningen på Dalateatern befann jag mig – som alltid när jag upplevt en föreställning där människor totalt hängivit sig för min skull –  i ett inre tillstånd av stor ödmjukhet inför det jag fått uppleva.

Den som låter sin inre stjärna lysa för andra är verkligen en äkta människa i ordets alla bemärkelser: han, hon eller hen. Gammal som ung. Oavsett verksamhet. Det är genom kulturen vi visar varför vi egentligen finns till. Det är kulturen som definierar oss som människor. Även om vi vuxna uppmuntrat och stöttat engagemanget i musikalen så funderade jag ändå lite efteråt över det här med att jag har haft uppfattningar om vad mitt barn borde ägna sig åt. Det viktigaste jag kan göra med den tid mina barn vill leva tillsammans med mig är att hjälpa dem att anpassa sig till det Sverige som finns i dag, här och nu.Det gör jag knappast genom ålderdomliga uppfattningar om vad de borde ägna sin fritid åt. Det får de väl för tusan bestämma själva.

Eller som jag brukar säga till mina kvinnliga elever på tal om varför det är särskilt viktigt för dem att engagera sig i diskussionen på lektionerna: I hela deras liv kommer de nämligen att vara omgivna av snubbar som oombedda kommer att prata och babbla – allt som oftast på deras bekostnad, tid eller möjligheter. So dont let them. Det är lika bra att börja öva sig i att snacka även om historia (märkligt nog) kanske inte är deras favoritämne.


Till sist: titta på bilderna. Se vilken glädje och värme de utstrålar. Se så kul hon har. För mig bevisar det faktum att glöden tar sig igenom en mobilkamera att verklig glädje, skönhet och kärlek kommer inifrån. Och där inne är vi ju alla i stort sett lika. Konsten är lång, livet är kort, som Hippokrates sa. Alla bilder är publicerade med huvudpersonens nådiga tillåtelse. Jag har ju uppträtt för massor med folk. Hur många tror du kollar din blogg, liksom?

Jag älskar dig, lilla tjej.

God of the gaps…

…är en term tänkt att förklara luckor i vetenskapen med religiösa alternativ. Det vi inte vet är alltså lika med Gud. Ur ett filosofiskt perspektiv kan man kanske se benämningen som ett försök till svar på teodicéproblemet.

Utifrån sett är det lätt att tycka att förklaringen är att göra det lite väl lätt för sig – och den har inte stått oemotsagd.

Dietrich Bonhoeffer, exempelvis, var tysk präst och motståndare till nazismen under andra världskriget. Han dödades av nazisterna och formulerade i sin bok Ett liv i gemenskap citatet Vi ska finna gud i det vi vet, inte i det vi inte vet.

Bonhoeffer använde religionen för att bekämpa ondskan. Mönstrar vi ut de svaga går gemenskapen förlorad är en annan del av innehållet i boken.

Jihad betyder heligt krig. Genast dyker måhända bilden av skäggiga militanta jihadister upp på näthinnan. Men en inte ovanlig muslimsk tolkning av begreppet innebär att det i själva verket är individens, den enskilde muslimens, kamp mot tillvarons alla dåligheter och frestelser som avses.

Kanske passar Anonyma Alkoholisters bön som jämförelse i synen på vad det gudomliga kan innebära i sammanhanget:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Vad gott tjänar oss religion, invänder kanske någon. Nå, den frågan är allt för stor och komplicerad för en blogg (ens av denna magnitud – av de sju dödssynderna är det nog högmod, och någon enstaka gång frosseri, jag oftast gör mig skyldig till är jag rädd. Jag skämtade förvisso – men ändå).

Vad händer efter döden? Hur stort är universum? Vad innebär det att inte existera?

Den mänskliga hjärnan kan nog inte, rent filosofiskt, greppa begreppet ingenting. Därför finns religion, kanske. För att överbrygga de svarta hål vetenskapen på ett tillfredsställande sätt ännu inte hunnit förklara.

God of black gaps.

Annars kan ju ett alternativ, eller komplement, till religion och vetenskap vara demokrati. Demokrati bygger på vårt deltagande. Kanske är det så att vårt engagemang där sådant saknas gör oss gudomliga. Eller som Walt Whitman uttrycker det:

To be indeed a God!

För att konkretisera: det har väl inte undgått någon att värnplikten ska återinföras. Debatten har böljat fram och åter. En del röster har höjts till förmån för att bredda den värnpliktiges uppgifter.

Det tycker jag är en god idé. Det finns så mycket begåvade människor, och även andra, vars erfarenheter borde komma till ättre nytta. Så jag säger att istället för att tycka till på Facebook eller på andra ställen – låt alla tjänstgöra ett år som lokalpolitiker.

Någon gång under sitt liv förväntas varje medborgare göra en insats för demokratin, helt enkelt.

Fast det går ju inte. Vi kan inte tvinga fram engagemang.

Alltså säger jag så här: istället för att sitta vid datorn och prata rakt ut i luften uppmanas du att ta plats i en politisk nämnd, gå på partimöten, spendera en mandatperiod i kommunfullmäktige eller landstingsfullmäktige.

Kort sagt – gör något. Det inte bara den sannskyldige demokratens moraliska skyldighet – det är och så en annan definition av det mänskliga. Det är engagemanget om gör oss mänskliga och det är det mänskliga som gör oss gudomliga.

Avslutningen på denna pseudofilosofi blir en hemmasnickrad parafrasering av AA:s bön:

Människa, acceptera att du kan förändra, se din kraft att vilja det och inse att du ständigt bör försöka. 


 

Relaterade blogginlägg

Fermis paradox

Värnplikten

 


 

Källor:

Dietrich Bonhoeffer Ett liv i gemenskap

Jan Hjärpe – professor em i islamologi

Sprickor i glastaket

Samtiden ser oftast inte de små sprickorna i bygget. Början till förändringen. Det är det historikerna som gör – fast i efterhand.

De romerska kejsarna på 200-talet, exempelvis, såg måhända inte sprickorna i fasaden, de uppfattade inte det faktum att det blev allt svårare för Rom att hålla sina gränser som ett tecken på imperiets kommande undergång.

395 delades icke desto mindre riket i två och 476 var det klippt för den västliga delen.

Just nu deltar jag i tre olika debatter. Kanske hänger de ihop, vad vet jag, eftersom de handlar om normer och etiska ställningstaganden i vår tid. Kanske kommer debatterna i efterhand sammantaget visa sig vara ett bland flera tydliga tecken på att en ny tid står för dörren?

Den första diskussionen handlar om barnmorskan Elinor Grimmark som åberopar samvetsfrihet som stöd för att vägra utföra abort. Hon fick sparken (eller vägrades anställning) och stämde därför landstinget ifråga.

Det hela har valsat igenom det svenska rättsväsendet och hon tänker uppenbarligen driva det ända till EU-domstolen för att få rätt. Hon kan göra så därför att hon får ekonomiskt stöd av en stor amerikansk organisation, ADF, som gör det för att de vill påverka europeisk abortlagstiftning. (Lyssna på  Ekot om det här).

Vad jag vet finns det bara två yrkesgrupper i Sverige som har så kallad samvetsfrihet: journalister kan inte tvingas göra reportage som strider mot deras övertygelse och militärer kan av samma skäl inte tvingas utföra vissa samvetsvidriga order.

Barnmorskan vill inte, med hänsyn tagen till sin religiösa tro, utföra aborter och åberopar samvetsfrihet.

Jag närmar mig frågan ur ett filosofiskt perspektiv. Etik handlar ytterst om frågorna vad som är rätt och vad som är gott. Platon pratar om ethos och menar med begreppet vår inre känsla för vad som är rätt. Kanske menar han därmed vad vi i dag kallar samvetsfrihet.

Men alla i ett visst samhälle kan inte agera efter sin personliga inre övertygelse (det kallas för anarki) och för att kunna avgöra var de gemensamma gränserna går måste ett samhälle enas om några grundläggande principer.

Dessa principer skulle vi  kunna kalla för en, eller flera, norm(er).

DT:s konservativa krönikör Frida Park har i flera debattartiklar (både i DT och Expressen) argumenterat för att samvetsfrihet ska råda för barnmorskan. Och hon är inte ensam.

Om vi inte enas om hur långt samvetsfriheten för individen ska sträcka sig i ett samhälle och vilka etiska principer som ska gälla kan ju vilken brottsling som helst anföra samvetsfrihet som argument för att rättfärdiga sina handlingar.

Det har genom historien funnits, och finns tyvärr fortfarande, gott om vanföreställningar som syftar till att rättfärdiga patologiskt sjuka och vidriga beteenden av olika slag.

En sådan etisk samhällelig gräns jag efterlyser har vi dragit är när individens handlingar drabbar andra människor. Därför har vi oftast lagstiftat till förmån för den svagare parten: offret.

Och det är därför som barnmorskans samvetsfrihet är underordnad den vårdsökandes önskan och behov.

Här räcker det inte heller med att säga att en annan barnmorska kan utföra ingreppet. Vi måste istället tänka tanken att hon, just Elinor Grimmark, är den enda tillgängliga barnmorskan för den kvinna som just där och då av personliga skäl vill genomföra en abort.

Det kan inträffa.

Det är det som menas med begreppet princip.

Det moraliska valet består i stället i att var och en som väljer ett yrke själv har ansvaret att pröva om det yrket är förenligt med vederbörandes samvete. Om inte får personen söka ett annat arbete och där (i det här fallet) abort inte ingår.

Det går alltså inte att jämföra med journalistens eller militärens samvetsfrihet.

Vi kan givetvis ha olika åsikter huruvida vi ska säga ja till Grimmarks krav. Men om vi gör det så bör vi vara medvetna om att vi samtidigt lägger en pusselbit i mönstret för en förändrad norm i vårt land. Det räcker liksom inte att säga – titta, det fungerar ju i Norge!

Tillsammans med vad som sker i Ryssland, USA och på många andra håll i världen just nu utgör pusselbiten Grimmark som jag ser det en del av ett obehagligt, svart, ålderdomligt pussel från en förfluten tid.

Den andra diskussionen handlar om Moderaternas samarbete med SD. Jag har lyssnat och läst mycket i frågan. På TV, i radion och tidningar men framförallt på vad M-ledningen äger om saken.

Och det de säger är att de vill behandla SD som alla andra partier eftersom den tidigare strategin, att isolera dem, inte fungerat. Jag personligen tycker inte tanken om samarbeta med SD är så tilltalande (vilket jag tidigare återkommande argumenterat för).

Uppenbarligen tycker inte L och C det heller. Man behöver inte vara någon större analytisk stjärna för att inse att alliansen är körd om detta fortsätter. Det som är fascinerande är att av de moderater jag känner är det några som vägrar erkänna innebörden i det partiledningen gör. Tvärt om blir de arga när jag frågar om det.

Men frågan handlar inte om att misskreditera M, nej, sakfrågan handlar om att be partiet motivera sig. Istället får jag goddag yxskaft-svar i stil med att nej, M ska inte samarbeta med SD. Nähä då! Inte.

Jag blir förvirrad. Är det en svensk variant på alternativa fakta eller försöker man skyla över det ledningen av partiet gör? Oavsett vilket tycks det mig som den svenska politiken är på väg in i ett nytt skede.

Inte mig emot, egentligen.

Den tredje diskussionen hänger måhända tydligare ihop men den ovan. I lördags publicerades min och kommunalrådet Joakim Storcks debattartikel i lokaltidningen. Den rörde inte helt oväntat om i den röda myrstacken.

(Det är en liten stad. Nog får man utstå syrligheter och glåpord i den lokala offentligheten, men det kan det vara värt. Jag säger vad jag tror på och den som inte håller med får gärna försöka övertyga mig.)

Tanken med artikeln var ju knappast att övertyga politiska motståndare. Nej, snarare handlar det om att ge väljarna en alternativ bild. Vi i C ser nämligen inte alla välfärdsföretagare som skurkar och tror inte vinst i sig är något fult.

Att S låst fast sig så i frågan är lite konstigt. Det var ju de som initierade det hela en gång i tiden. Att gå armkrok med V verkar inte heller vara ett framgångsrecept. En modern socialdemokrati kan vara en väl så intressant samarbetspartner för både L och C om M fortsätter sitt (i mina ögon) grumliga samtal om (med) SD.

Menar statsministern allvar med samarbete över blockgränserna måste han nog byta fot (igen) i frågan om vinst i välfärden. Det blir kanske en efterträdare i så fall. (Juholt lär förövrigt ha blivit ambassadör på Island).

Jaha, det svåra var ju alltså att se sprickorna innan bygget rämnar. Om nu inte det är hela syftet, förstås.

Minervas uggla

Minervas uggla är djuret som får syn på saker i skymningen, då det svårt för andra att se. Skymningen kan också ses som en metafor. Minervaugglan avbildades av de antika grekerna sittande på vishetsgudinnan Athenas hjälm.

Som ett par extra vakande ögon, kanske.

I dåtidens Aten var ugglan så populär i bildkonsten att den gav upphov till ett talesätt: att sända ugglor till Aten, vilket motsvarar det moderna svenska uttrycket att bjuda bagarbarn bröd.

Makaroniskandalen inföll i det Adolphsonska hemmet när den högt uppburne kock-pappan skulle laga köttfärssås men hade slut på spagetti. Nej, såklart inte – jag bara luras.

Verklighetens makaroniskandal lyder emellertid annorlunda. Marconiskandalen utbröt nämligen i England 1912 och i dag skulle vi förmodligen kalla händelsen för insiderbrott.

Det som var skandalöst, och möjligen också brottsligt, redan 1912 var att högt uppsatta medlemmar av regeringen gjorde privata vinster baserat på information om företaget Marconi Company som de erhållit i egenskap av statsråd och ministrar.

De aktuella regeringsmedlemmarna hade nämligen i förväg känt till att staten snart skulle ge ett synnerligen lukrativt kontrakt till företaget och passade därför på att, innan detta blev allmänt känt, köpa andelar i det.

Det fanns religiösa och antisemitiska strömmar i konflikten och det har även spekulerats i huruvida anledningen till bråket också var ett intresse från politiska motståndare att misskreditera regeringen så mycket som möjligt.

En värre skandal är Macchiariniskandalen.

Paolo Macchiarini var en upphöjd och berömd kirurg som lurade en stor del av världen. Jag känner inte närmare till hans tidigare meriter men han menade sig stå för en ny revolutionerande metod att att operera in nya artificiella luftstrupar på patienter.

Det verkar som forskarvärlden i allmänhet och Karolinska institutet (eller sjukhuset, dessa är ju inte samma sak) i synnerhet tagit honom på orden utan att begära evidens eller att ordinarie rutiner för nya forskningsmetoder följts.

Efter att sex av åtta patienter avlidit efter transplantationer utreds han nu för forskningsfusk och möjligen vållande till annans död. Skandalen, som har pågått i flera år, har fått rektorn på Karolinska institutet att avgå och regeringen att byta ut delar av styrelsen.

Tillbaka till England år 1912.

Då hittades nämligen den så kallade Piltonmannen – ett fynd som visade sig vara en vetenskaplig bluff där påstådda benfragment presenterades som rester av en tidigare okänd människoart.

Det var amatörarkeologen Charles Dawson som hävdade att han upptäckt den felande länken mellan apa och människa efter att ha hittat en del av en människoliknande skalle nära Piltdown, East Sussex, England.

Dawson kontaktade i sin tur en viss Arthur Smith Woodward, en geolog vid Natural History Museum. De undersökte tillsammans saken vidare och påstod sig småningom ha upptäckt ytterligare benrester och primitiva verktyg.

Var det sant? Kunde verkligen mänsklighetens ursprung spåras till England? Affären rullade vidare.

Woodward rekonstruerade en skalle och hävdade att resterna tillhörde en mänsklig förfader som levt för 500.000 år sedan. Upptäckten tillkännagavs vid ett möte med anrika Geological Society och fyndet döptes till  Eoanthropus dawsoni (Dawsons gryningsman).

Upptäckten var dock omstridd tills den slutligen 1953 kunde avslöjas som en förfalskning. Någon hade helt enkelt kombinerat en käke med tänder från en orangutang med kraniet från en fullt utvecklad, men tidig, modern människa.

Bluffen genomfördes under en tid då intresset för paleontologi och den mänskliga evolutionen var stort men kunskapen relativt begränsad – det hade bara gått drygt 50 år sedan Darwin publicerade sin On the Origin of Species.

Det hela fick som sagt stor uppmärksamhet. Och det dröjde alltså ytterligare 45 år innan det gick att utan tvivel avfärda det hela som bluff. Vem som låg bakom det hela fastställdes heller aldrig men misstankar riktades bland annat mot min gamle hjälte sir Arthur Conan Doyle (Sherlock Holmes skapare).

Vi lever måhända alltid i en tid när intresset för vissa företeelser är extra stora och att vi därför är mer benägna att tro på saker. Vi som presenteras för oss på ett övertygande sätt –  tror att vi vet och vet att vi tror, så att säga.

För den som har kunskap inom ett visst område är det förhållandevis lätt att lura någon som inte har det. Min dystra fundering gäller huruvida detta egentligen spelar någon roll. Det går ju tydligen utmärkt att kampanja för saker med hjälp av bluff och lögn.

Javisst, jag låter uppgiven och kanske aningen bitter men så här: Brexit-sidan beslogs flera gånger med lögn och felaktigheter – exempelvis den slogan som de hade på sina kampanjfordon – men det hade ingen som helst roll för många i befolkningen när avgörandets stund var inne.

Vi behöver inte ens nämna det amerikanska presidentvalet.

Ordet skandal brukar användas när ett brott mot vissa givna etiska regler i ett samhälle eller tid uppmärksammas. Men ofta först efteråt. Vi behöver kanske var och en ha vår Minerva-uggla aktiverad eftersom det mer eller mindre råder konstant skymningstid.

Jag går så långt att jag påstår att det inte var värre på 1930-talet eller att vår tid just nu är synnerligen mörk – humanistiska värden är alltid hotade. Men om det är så att vi mer eller mindre alltid lever i skymningslandet är det viktigt att var och en skärper sina Minerva-ögon.

Det 7:e inseglet 2

Jag har inte riktigt släppt temat Det sjunde inseglet.

Filmen berättar om en riddare på medeltiden som kommer hem efter flera års korståg ute i världen. Han möter sitt hemland härjat av pesten och börjar vackla i sin religiösa övertygelse: kan det verkligen finnas en gud när världen är så ond? Och om det finns någon gud – varför ingriper hen inte?

Frågor kring tro och tvivel är viktiga för alla oavsett om man är religiös eller inte. De stora livsfrågorna drabbar förr eller senare varje människa: varför finns vi? Var kommer vi ifrån? Hur började allt?

I Sverige fick filmen ett lite tveksamt mottagande efter premiären 1957 men utomlands blev man mer förtjust. Det sjunde inseglet innebar Bergmans slutgiltiga internationella genombrott efter priset han fick i Cannes 1956 för min personliga favorit Sommarnattens leende.

Det sjunde inseglet är en stark bidragande orsak till Bergmans berömmelse och denna berömmelse vilar på att han återkommande behandlat frågor som traditionellt hör till filosofins och religionens områden.

Det sjunde inseglet har förövrigt en speciell ställning I USA där någon har räknat ut att den fram till dags dato visats i genomsnitt tre gånger per dag på någon high school eller universitet.

Jag visar (eventuellt) film(en) i kursen Kulturhistoria.

Filmen har haft stort inflytande på filmkonsten vilket kan tyckas märkligt med tanke på att den var en lågbudgetfilm som producerades extremt billigt och snabbt även med dåtida mått mätt: den kostade omkring 700.000 kr och hade en inspelningstid på 35 dagar. Under sådana omständigheter gavs det inte tid för några omtagningar.

Man kan enligt Bergman själv se solreflexerna glimta till i fönstren på de nybyggda höghusen i Solna bakom den ”storskog” som egentligen bara bestod av en träddunge. Och tittar man extra noga så stämmer inte antalet karaktärer i den berömda slutbilden där huvudpersonerna dansar en ringdans i Dödens släptåg.

Detta lär berott på en snabbt påkommen bergmansk improvisation: plötsligt var himlen perfekt för tagning men då hade en del skådespelare redan hunnit åka hem varför några från inspelningsteamet som råkade vara kvar fick hoppa in.

Handlingen börjar på en strand på Sveriges sydkust någon gång på 1300-talet. Två män som sovit på den steniga stranden vaknar upp till gråmulen morgon. Det är riddaren Antonius Block och hans väpnare Jöns. De har nyligen anlänt från det heliga landet och får snart reda på att pesten härjar i hemlandet.

Döden, klassiskt gestaltad av Bengt Ekerot, kommer också till riddaren.

Riddaren lyckas förhandla sig till en respit: han utmanar Döden på schack. Så länge han lyckas hålla spelet igång får han leva. Den tid han har kvar använder riddaren till att försöka få svar på vissa frågor som han grubblar över: Guds vara eller inte vara, ondskans och lidandets roll i världen.

 

 

Filmen ifrågasätter existensen av en gud, eller, om nu gud finns, hens godhet. Riddaren nöjer sig inte med någon okritisk tro, som han själv säger: ”jag vill ha vetskap!”

Filmen är gjord för en tolkning på ett symboliskt plan.  Riddare Antonius Block är knappast en realistiskt skildrad medeltidsmänniska. I verkligheten skulle en sådan ha funnit sig i tillvarons jävlighet – tanken på en allsmäktig Gud kunde inte ifrågasättas.

Gud och djävulen var högst verkliga saker för medeltidsmänniskan.

Om en Antonius Block kommit på sig själv med att tvivla på Gud skulle han som en trovärdig medeltida människa inte ha klandrat Gud – utan sig själv. Med andra ord är han en modern person som hamnat i fel århundrade.

Kanske är det därför som det är tämligen lätt att identifiera sig med honom för oss som ser filmen idag. Det är därför jag tycker den kan vara intressant att se för en modern ung publik – det är inte det historiska sammanhanget som är det viktiga. Frågeställningen är istället denna:

Går det att dra en parallell till idag där unga människor radikaliseras och åker för att slåss för IS eller i religionens namn genomföra terrordåd? Och de som återvänder efter att krigat för IS hur kan man se på dem som Antonius Block?

Svårt kanske. Men problemet vi har idag är att så många tror sig funnit svaret, alltså med riddaren Antonius Blocks ord, funnit vetskap. Den vidare frågan är då vad hen gör med denna vetskap.

Det finns nämligen inte en allmän sanning och det är skolans viktigaste uppgift att förmedla detta.

Att tvivla eller känna sig utanför ett visst samhälle är inte särskilt svårt. Diskussionen blev bra. Och att hitta metaforer till digerdöden, alltså en inbillad eller verklig undergångskänsla, är inte heller så svårt i vår dystra värld. För Bergman var det kalla kriget och hotet om Bomben.

Ska vi avslutningsvis koppa ihop filmen med andra filmer? Kan Block i själva verket vara Jesus? Han räddar ju Nils Poppe med familj genom sitt eget offer. I så fall tänler jag på Matrix.

Annars, om vi ska säga något om döden,  så kanske romanen  Boktjuven kan nämnas som ju också är berättad ur Dödens perspektiv.

Kanske ska eleverna (eventuellt) få se Fanny och Alexander också som en sorts symbolisk början och slut på kursen illustrerat genom Bergmans första och sista filmer. Vem vet?

Relaterade blogginlägg:

Inspiration

Dorisk tonart

99,85 % av mänskligheten innebär alla som inte är svenskar. Påfallande ofta är detta ett perspektiv som glöms bort.

Natten till söndagen hade jag en märklig dröm. Jag var tillbaka i Uppsala tillsammans med barnens mor.

Vi besökte först Bistro le parc som tyvärr, i drömmen alltså, numera var ett sorgligt nedgånget sunkställe. Sedan ville hon att vi skulle gå till Uplands för att pröva något nytt. Hon var trött på V-dala, sa hon.

Jag vaknade kallsvettig. Men vad betyder drömmen?

Diskuterades med Vildvittrorna huruvida en framtida resa, när nu den kunde tänkas äga rum, skulle gå till antingen Spanien eller Italien. Barnen krävde Spanien. Lite senare hörde jag dem triumfatoriskt framföra till sin mor att pappa har beställt en resa till den spanska staden Neapel! 

#busted #kunskapärmakt

Verklighetens In to the wild heter i Sverige Joel Johansson, förlåt, Markus Torgeby. Han var från början en lovande löpare som spåddes en lysande karriär. Men Markus hoppade istället av karusellen för att leva fyra år i en kåta i skogen och käka havregryn.

Han behöver göra sådana grejer för att få huvudet att landa på kroppen, har han sagt. En annan intressant sak han sagt är att tiden och livet bara flyter på och sedan hamnar man i ett dike där man inte vill vara.

För mig innebär frihet att fjällvandra, sjunga och åka långfärdsskridskor. Jag vill nog inte vara mer fri än så. Så här långt kommen i livet tror jag att jag släppt det mesta av den negativa barlasten jag hittills samlat på mig.

Det är en rätt skön känsla, ändå.

I Uppsala införde jag och några vänner konceptet Walkabout. Från filmen, du vet. Det innebar att man gick runt till varandra under kvällen/natten och åt en maträtt hos var och en.

Någon stod för fördrink, någon annan för förrätt, huvudrätt hos en tredje, ostbricka hos en fjärde, efterrätt hos en femte, avec hos en sjätte, groggbänk hos en sjunde, vickning hos en åttonde.

Det var ett mycket trevligt koncept och i förlängningen både billigare och roligare än att gå på krogen. Kanske dags att återinföra det?

Allt är inte vad det synes vara. Är, exempelvis, en guldtand ett tecken på rikedom? Fattiga människor har ju ofta det medan rika ofta har mer luxuösa lagningar.

Dotter 2 var alldeles förkrossad över utgången i det amerikanska presidentvalet. Hon ville nämligen att tjejen skulle vinna. Innan hon kröp till kojs lät hon Donald i tv-rutan förstå att hon har ögonen på honom.

Min enda kommentar om valutgången är annars att en miljardär i USA per definition tillhör etablissemanget. Och sätter Trump igång ett handelskrig med Kina (och resten av världen) genom protektionistisk politik lär de som han säger sig omhulda, vanliga amerikaner, vara de som drabbas värst.

Och vad som därefter kommer. Det ser mycket dystert ut. Next: Le Pen vinner presidentvalet i Frankrike.

Och så hatet mot Hillary Clinton.

Utredningen av e-postservern en vecka innan valet kan ifrågasättas. I övrigt har hon utretts och granskats många gånger och friats från alla anklagelser. Däremot finns det många i USA som inte kan tänka sig att ledas av en 69-årig kvinna.

Det jag inte förstår, och här ligger nog en avgrundsdjup kulturell skillnad mellan mig och amerikaner, hur man kan avsky tanken på att alla ska ha rätt till grundläggande sjukvård på lika villkor.

Jag pratade lite med dotter 2. Jag sa inte till henne vad jag själv anser om Trump. Jag sa bara att det är viktigt att engagera sig själv.

Jag har börjat lite försiktigt i Centern. Under hösten har jag hållit i en studiecirkel ”Nyfiken på politik” och på uppdrag skrivit några artiklar, jag går på möten. Det är trevligt. Jag trivs. Jag känner mig nog rätt så inspirerad inför valet 2018.

I veckan begravdes Lars-Göran Annerbo – en man med vilken jag hade en fin kontakt genom åren. Jag deltog i kören (Johannespassionen Rut wohl) som sjöng på den mycket stämningsfyllda  begravningen.

Dels var Lars-Göran en äldre kollega – förövrigt en mycket uppskattad lärare till min syster – och dels sjöng vi tillsammans i Falu Kvartettsångare i flera år. Jag träffade honom också ofta i andra sammanhang.

Sista gångerna vi träffades var när han lyssnade på MDP:s uppträdande på Kristinegymnasiet och i kyrkan när kyrkomusikern och körledaren Henrik Alinder lunchspelade på orgeln en lördag. Vid båda tillfällena språkades vi vid en stund så som vi ofta gjorde.

Jag minns honom med värme som en hederlig, rakryggad och omtänksam gentleman av det gamla humanistiska bildningsidealet. Sådana det idag finns allt för få av.

Det var en ära att få följa honom till den sista vilan och sjunga på hans begravning – självklart ville jag vara med och bidra.

13% av 0,15% av mänskligheten röstar på SD. Egentligen är siffran lägre än så eftersom alla svenskar inte är röstberättigade och vårt valdeltagande inte är 100%. Även om många fler röstar högerpopulistiskt ute i världen så finner jag detta räkneexempel trösterikt.

Det är nog därför jag trots allt inte kan släppa det politiska engagemanget.

Hur det än är med allt så hoppas jag för egen del att världen just nu ägnar sig åt det som i filosofin brukar benämnas Dorisk tonart – alltså att ord och handling inte harmonierar.