Kategori: Livsåskådning

Foto, Livsåskådning, Mat och dryck, Resor, Sång och musik, Spännande människor, Uppsala/V-dala

bild 16: Champagne!

av adolphson

Någon kunnig på området berättade nyligen för mig hur hjärnan i stora drag utvecklas från det att vi är små till vuxen ålder. Som relativt små individer styrs vi av impulser om trygghet och närhet medan det i tonåren och en bit därutöver är våra känslor som dominerar oss. Det är först på några och 20 år som vårt kognitiva centra är fullt utvecklat. Det är alltså någonstans mellan 20 och 30 som många av oss är fullt utvecklade att fatta beslut utifrån långsiktiga konsekvensanalyser och målbeskrivningar.

Det här bär sannolikhetens prägel för mig personligen eftersom innan jag beslutade mig för att se till att ta en yrkesrelaterad examen inom de ämnen jag studerat samt friade till Den Änglaljuva aldrig tagit ett enda beslut baserat på något sorts långsiktigt tänkande. Ety jag alltid varit en impulsiv, känslostyrd och njutningslysten människa.

Jag gick ur gymnasiet med tämligen usla betyg – visst låg jag väl mitt emellan 3 och 4 i snitt men det räckte knappast särdeles långt. Men det gjorde ju inget, resonerade jag lika glatt som kortsiktigt, eftersom jag ändå inte visste vad jag skulle bli eller göra av mitt liv. Jodå, en viss begåvning inom en del områden hade jag emellanåt fått höra att jag besatt och dessa områden borde minsann förvaltas bättre än dittills menade den föga förstående vuxenvärlden. Det rullade på. När en vän skulle studera i Frankrike hängde jag på. Ett impulsbeslut som blev synnerligen lyckat.

Åter hemma i Svedala var det ånyo dags att ta någon form av beslut och jag hade tur i det att jag lyckades prestera ett lyckat högskoleprov i vilket jag klarade det mesta utom NOG-delen där jag chansade (relativt rätt). Nu hade jag ju kunnat stanna upp och tänka till, lite. Betydligt fler utbildningar stod plötsligt öppna för mig och det rimliga hade väl varit att söka upp ett lärosäte och utbildning som kunnat leda till något… substantiellt.

Men icke. Rim och reson stod inte för mig. För jag ville ha kul. Så jag åkte till Uppsala och studerade historia. Jag valde alltså att inte utmana mig själv allt för mycket eller att kliva mycket utanför komfortzonen. Jag ville insupa Uppsala, lära känna människor och… ha  kul. Och det hade jag nog, vågar jag påstå. Ett annat sätt att beskriva det hela, som någon i min närhet också gjorde, var att jag utbildade mig till något jag redan kunde, satte studierna i andra hand med livsinställningen att inte ha så jäkla bråttom. Kanske är det något av detta jag försöker förmedla i min lärargärning. Ungdomar – följ era egna drömmar, ingen annans. Kanske är det detta som är mitt livs dilemma. Jag är helt enkelt inte…metakognitiv.

Låt mig berätta om svåger G – the goat man. Han måste väl ha varit i femtonårsåldern när jag träffade honom första gången och då sov han mest hela tiden. Faktum är att jag nog umgicks mer med hans modell av Dart Vader i skala 1:1 än honom. G tog sig igenom gymnasiet och ägnade merparten av sin tid åt att göra musik, grafik, målning och… att spela dataspel. Han provade också arbetsmarknaden inom området men den var hård. Istället, när han nu visste vad han ville göra, kom han småningom in på en ingenjörsutbildning inom spel efter vilken han bildade ett företag med likasinnade: Cofee stain Sudios.  Efter ett tag fick företaget in en fullträff med det osannolika spelet Goat simulator. Företaget fick luft under vingarna och G kunde leva på att göra det han älskar. Inte bara det – tänk att få ägna dygnets alla vakna timmar åt sin passion. Där kanske vi inte är så olika ändå, G och jag. Med den skillnaden att han jobbar med sin passion – jag tycker förvisso om det jag gör men älskar det inte passionerat.

En annan grej vi delar är en förkärlek för champagne. Allt blir så mycket bättre med champagne. (Jo, jag vet, alkohol är inte bra och allt det där.) Under vår semester i Kroatien ifjol hyrde han en båt. Vid ett visst tillfälle ville han göra en bakåtvolt varvid han lyckades dra armen ur led. Det blev lite dramatik, vi var rätt långt ut i den kroatiska skärgården, innan han blev omlindad av Skärgårdsdoktorn Croatian style. Besättningen var övertygad om att kosan nu skulle styras hemåt och gjorde stora ögon när G istället tyckte det var dags att ta fram skumpan. Så skapas legender. Jag blev så till mig att jag brast ut i sång – mitt därute i Adriatiska havet. 

Härmed presenteras bild nummer 16: bilden av modern lycka. Det är kanske inte så mycket som förändrats fån bild 15 och 16 trots att det gått över 20 år mellan dem. När en tänker efter – det kanske är en i-landslyx att inte behöva vara så metakognitiv.

IMG_2597

—

Relaterade blogginlägg:

Kroatien

Bild 15

Livsåskådning, Sång och musik

Johannespassionen inifrån

av adolphson

Johannespassionen är ett verk (ordet passion kommer av ordet pasio, lida) av Johann Sebastian Bach. Det är skrivet för kör, solister och orkester. Ett enklare sätt att beskriva det är som en tonsättning av Johannesevangeliet skriven av Bach. Johannespassionen uppfördes första gången 1724 i Leipzig och så sent som i söndags av bland annat mig i Kristine kyrka i Falun. Här kan en läsa en recension och här kan en höra en mobilinspelning från en i publiken av en favorit att sjunga bland körpartierna.

Det är lite speciellt att förbereda sig inför ett sådant stort verk. Iallafall om en inte är professionell musiker. Jag repeterar relativt mycket och har verket ständigt i lurarna, under någon dryg månad lever jag med det. Jag gillar intensiteten i detta tillvägagångssätt då det ger mig en speciell känsla för musiken. Och jag måste säga att Bach är underbar. Särskilt efter själva konserten, när jag på nära håll och under flera timmar tagit del av professionella musikers och solisters fantastiska framföranden, är jag alldeles uppfylld av all fantastisk musik. Som körsångare sitter en ju oftast bakom hela ensemblen vilket gör att en hör dåligt. Men en ser. Upplevelsen av att på nära håll ta del av hur professionella musiker, solister och dirigent(er) jobbar är alltså stark. Den känslan sitter länge kvar, ibland i veckor. Närmare det gudomliga än så kan åtminstone inte jag komma, antar jag. Det är inte för inte Bach kallats den femte evangelisten.

Sedan undrar jag om Falun vet att uppskatta dirigenten och kyrkomusikern Henrik Alinder efter förmåga. Vildvittrorna Adolphson vet det, iallafall. Efter ett långt genrep där fredagsmyset bytts ut mot Kristine Kyrkas stenpelare och Bach överlämnade de några teckningar med orden: Din kör äger och gudskelov att du tog det här jobbet. Eftersom de är för unga för ironi säger jag: hatten av för de små! Henrik påvisade under ett rep möjligheten att Bellman inspirerats av Johannespassionen. Lyssna på detta. Sedan på det här. Finner du fler än 5 takter som är lika? Det spelar väl egentligen ingen roll – båda är såväl döda som odödliga. Den ene lite mer odödlig, dock.

Det finns även livsvisdom i verket. Frågan Jesus ställer tycker jag är tillämplig i arbetslivet, i relationer, ja, det finns faktiskt en och annan jag skulle vilja drämma i fejan med formuleringen (det är inte den exakta ordalydelsen enär min street-tyska är lite rostig): Om jag har fel får det vara som det är men om jag har rätt – varför straffas jag? Min favoritaria, kalla mig gärna lättviktare, får nog ändå bli den här – i söndags fantastiskt framförd av Hedvig Eriksson. Texten i översättning: Jag följer dig Herre med jublande glädje, vart vägen än bär, blott du är mig när. Befrämja mitt lopp och hör icke opp att ivrigt mig draga, beveka och mana!

Sedan är ju Pilatus lättnad över att han slipper se Jesus lida mer också otroligt vacker. Här hade den gode Bach inte så många andra källor än Bibeln att tillgå vad det verkar eftersom verklighetens Pilatus var ett praktarsel, vilket en intresserad kan läsa mer om nedan. Det ligger ju en trösterik tanke över det faktum att en kanske inte döms så hårt av historien, trots allt. Eller, är den skrämmande? Mer källkritik åt folket! Och mer musik!

I Helsingborg  är det en uttalad politisk ambition att stadens profil ska vara musikalisk. Konserter subventioneras för att alla medborgare ska ha tillgång till musik och konserter. I Falun är den uttalade profilen skidor. Backhoppning, typ. Olika falla ödets lotter. För jag tror inte jag kan komma längre ifrån det gudomliga än backhoppning. Hur högt jag än hoppar.

—

Relaterade blogginlägg:

Judas, Pontius och gänget

Stilla veckan

Gladen påsken!

Musiken

 

Demokrati och samhälle, Livsåskådning, Politik, Skola

C

av adolphson

I går kom en relativt nyanserad artikel om mitt partibyte. Journalisten har tidigare intresserat sig mer ingående för mitt politiska liv och ville gärna skriva något om min återkomst. Fördelen med en egen kanal är att man kan ge sin egen bild utan att ta hänsyn alls. Härmed gör jag så.

Jag var verkligen helt färdig med politik när jag slutade. Men samhällsintresset har jag ju inte släppt. En helg utbrast barnens mor plötsligt att hon tyckte att jag borde gå in i politiken igen. Om inte annat för att kanalisera mitt intresse. (Och för att sluta tjata hål i skallen på henne?) Ta C, vettja. Vildvittrorna regerade också påfallande starkt när jag slutade. Och då slog det mig att i hela deras liv har jag sprungit på politiska möten. Det har varit en naturlig del i deras vardag. Och det där vill jag fortsätta förmedla: en har själv ett ansvar för demokratin och sin omvärld. Det avgörande för att jag nu valde C är att jag är liberal, trött på L:s skolpolitik och, som jag ser det, otydlighet i många viktiga frågor. C har en intressant miljöprofil och en partiledare som har många spännande år (hoppas jag verkligen) kvar i politiken. Annie och C:s flyktingpolitik verkar också tilltalande. Men. Jag och andra har skrivit tillräckligt tillräckligt mycket om L – jag är nu Centerpartist och önskar Liberalerna lycka till (även om jag tycker det är skönt att slippa förknippas med Björklunds pekpinnar, galna ungdomsförbund, kärnkraft och flirtar med SD).

Mitt första partimöte med C. Det kändes på en gång att detta var ett tryggt parti med en rejäl organisation och vana av att vara med och styra staden. Detta första möte bestod i att lyssna på kommunens kostansvarige talesperson. It´s good to be back. Den här gången går jag in i något med viss erfarenhet. Jag vet hur mycket arbete det innebär att sitta i en nämnd eller i fullmäktige. Jag strävar inte efter att nå positioner utan är nöjd med att få delta i debatten, lära känna nya människor, lära mig saker samt stödja partiets främsta företrädare efter förmåga.

Vill någon att jag ska åta mig något så ska jag självfallet överväga det. Men det känns skönt att göra detta helt på sina egna premisser. I övrigt framgår väl det mesta av artikeln i Dala Demokraten. En bra tidning, det där. En kanske ska teckna prenumeration? Många tillrop från både här och där blev det i går. Det känns ju bra. Någon (småsur) liberal (men det är de ju allt som oftast =) kommenterade att jag inte närmare kunde redogöra för vilken forskning som stödjer mitt påstående att blandade grupper gynnar helheten. Rätt så – och jag har väl ett par artiklar. Men jag tar det för en allmän sanning  – dock ska man inte hänvisa till ”forskning” så där slarvigt som jag gjorde. Men jag säger så här: det torde vara en liberal grundhållning att blandat, olika, är bättre än konformitet och segregation.

Dessutom är det rätt väl känt att det är lättare att lära sig saker som språk om en lever bland människor som talar det språket. Min tes är fortfarande att svaga elever har nytta av att ha studiestarka kamrater, detta sänker inte de starka och innebär inte att dessa offras eller prisges. Liberalerna, såssarna och faktiskt moderaterna känns allt mer lost at sea. Något parti kommer att ramla ur riksdagen på sikt. Hoppas att det inte blir C. Den som lever, och röstar, får C.

På söndag framför jag Johannespassionen i Kristine kyrka. Kl 18. Välkomna! Detta sammantaget innebär kanske att den politiske redaktören på Dalarnas Tidningar över tid får anledning att recensera mig musikaliskt, politiskt och, åtminstone vad mig anbelangar, vänskapligt.

—

Realterade blogginlägg

Konformitet

När jag slutade i FP

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Resor

Vesta in duplo

av adolphson

En av favoritbyggnaderna på Forum romanum är det lilla runda templet till gudinnan Vestas ära. Alldeles runt och gulligt ligger det där och påminner om en särskild aspekt på antikens historia. Nämligen att kvinnorna, åtminstone kvinnor ur de privilegierade samhällsskicket, hade det bättre i Rom än på andra håll runt medelhavet och annorstädes. Exempelvis kunde de uppbära för staten viktiga ämbeten. Vestatemplet hade en öppning i taket för röken från den eviga elden (nedan) och den runda formen anses gå ha sitt ursprung i den runda hydda som någon gång i den romerska forntiden, kanske till och med så långt tillbaka som under etruskisk tid, tjänat som ursprunglig helgedom. Idag ser man den del av rundbyggnaden som restaurerades på 1930-talet på ett original från 200-talet men platsen alltså äldre än så.

Den ursprungliga byggnaden låg avskärmad från gatan av en mur. Bredvid ligger resterna av prästinnornas boningshus – på sin tid en ansenlig byggnad med innergård, privata rum, kontor, badanläggning, och plats för slavar. Vesta var eldens gudinna och elden förknippades både med hemmets trygga härd samt med olika symbolhandlingar i templen generellt och hade därför en mycket viktig roll i stadens, imperiets, ceremoniella liv. Elden fick aldrig slockna eftersom den symboliserade Roms fortlevnad och detta övervakades noga av Vestas prästinnor. Hela företeelsen handlade om imperiets fortlevnad.

Möjligen hämtade den brittiska mytbildningen inspiration härifrån i profetian som spår att om korparna lämnar Towern faller imperiet. Britterna är handfasta – de påstås ha klippt vingarna på korparna. Men även Vestas prästinnor blev vingklippta under en stor del av sina liv.

Vestalerna, som de kallades, utvaldes bland flickor inom Roms överklass när de var mellan sex och tio år gamla. De levde därefter trettio år av sina liv i detta hus. Som framgår av beskrivningen ovan hade de en privilegierad men också reglerad tillvaro. En vestals tjänstgöring bestod först av tio års utbildning följt av tio års formell tjänstgöring och avslutades av tio års undervisning av nya vestaler. Först därefter kunde de återgå till privatlivet. Om en vestal innan dessa tre decennier hade passerat ”glömde” sitt kyskhetslöfte straffades hon hårt – hon skulle då begravas levande. Men efter trettio år kunde de alltså lämna tjänsten och gifta sig.

Prästinnorna var högt aktade, de satt på hedersplats vid teaterföreställningar och fester och levde mycket gott på statens bekostnad. Förutom att i templet vakta och vårda den heliga elden som brann dag och natt vakade de över olika heliga föremål som bara de själva fick se. Dessutom fullgjorde de andra religiösa funktioner och deltog i offentliga ceremonier. De hade rätt att benåda brottslingar, och det var belagt med dödsstraff att förolämpa en vestal.

Det är intressant att studera dessa prästinnor även om källmaterialet är magert. Det finns några artiklar i historiska tidskrifter (de gamla vanliga) och uppslagsverken. Det tycks som kejsaren Theodosius I år 391 lät släcka den eviga elden i Vestatemplet och förbjöd vestalerna att fortsätta sin verksamhet. Varför? Jag vet inte. Jag får väl leta rätt på en bok i ämnet.

Rederiet som sköter trafiken till Göteborgs södra skärgård, Styrsöbolaget, har haft två båtar med namnet Vesta. Jag har åkt med såväl den nya som den gamla många gånger. Ofta har jag undrat vem som namngav och varför denne någon valde den gamla romerska solgudens namn. Jag har också undrat vad som hände med Vesta 1, båten som såldes på 1970-talet. Men inte tillräckligt mycket för att ringa Styrsöbolaget och fråga.

Bild: skärgårdsbåtar.se

Solen lyser och vi med den. Inte bara romarna dyrkade solen. Tintin utnyttjar tron framgångsrikt i Solens Tempel, solen hade ocksp en central roll hos de forntida inkafolken och inte minst solguden Ra har fortsatt kittla vår kulturhistoria.

—

På 00-talet har en asteroid döpts till Vesta. Det kanske inte är så konstigt, himlafenomen har ända sedan antiken döpts efter gudar.  Det har kanske alltid varit så i mänsklighetens historia att transport är en förutsättning för fortlevnad. Som en konsekvens därav: för att transport (eller kanske passar orden logistik, infrastruktur eller civilisation bättre) ska utvecklas eller genomföras måste också begreppen tro och hopp föreligga. Jag tror på det vi gör därför gör jag det. Det är möjligt att ta mig dit alltså försöker jag. Och tvärt om.

Jag har förövrigt för mig att vårt julfirande härrör från den romerska solguden Mithra, en gudom som romarna adopterat från perserna. Eller julfirande, som kristen högtid är det väl Jesus födelse vi talar om. När på året det egentligen skedde och när festen till minne därav äger rum har väl den julianska kalendern respektive vårt hednablotande att göra.

Så mycket att lära sig – så lite tid.

 

Livsåskådning

Hobbes vs Kelly

av adolphson

Thomas Hobbes var en politisk tänkare under 1600-talet som förespråkade en stark statsmakt, en kung, för att hålla ordning på människorna och samhället. Utan en stark statsmakt skulle kaos och anarki råda, menade han. Jag gillar honom faktiskt inget vidare – en riktig dysterkvist som inte hade någon större tilltro till mänsklighetens potential. Men han har faktiskt en intressant definition av politik. Hobbes menar nämligen att ett för människan naturligt tillstånd är begäret. Men vi är också förnuftiga varelser. Tyvärr är vi inte så starka i anden varför begäret ofta övervinner förnuftet.

Vi vet ju alla hur det är: Jag lovar, ska sluta äta godis/snusa/dricka och börjat äta sunt/sporta etcetera. Vi människor vet egentligen vad som är bra för oss och vår längtan dithän är nog ack så uppriktig – ändå förmår vi inte stå emot begärets locktoner. Bara en kaka till. Hej, automatiserade robotarm. Enligt Hobbes är politik åtgärder som samhället vidtar för att tvinga förnuftet att övervinna det kollektiva begäret. Så som att betala skatt eller ha ett väl fungerade utbildningsväsende – ja i stort sett allt som förnuftet säger oss är bra men som begäret kan få oss att inte vilja bidra till.

För visst är vi alla hedonister, människor vill i allmänhet maximera sitt välmående. Dock kan välmående ta sig olika uttryck. Hursomhelst: mot detta synsätt. eller kanske bredvid, vill jag ställa upp John Kellys spelteori. Enär om livet är ett spel kan man inte förebrå alla som vill förbättra sina odds. Jag är ingen spelare direkt, men precis som i spel eller vadslagning så finns det många människor som för att på olika sätt bli framgångsrika i livet – alltså nå sina mål – kalkylerar med tillvarons olika faktorer.

Kelly uppmuntrar kunskap – att vara förtrogen med det aktuella hantverket. Sysslar en med vadslagning bör en veta något om lagen i spelet och sina medspelare. Spelar en poker har en nytta av att kunna läsa sina motståndare. Sedan tillkommer problemet hur en ska agera vid varje enskilt tillfälle. Hur mycket av resurserna ska en satsa i just den här potten, i mitt boende, på just det här jobbet eller arbetsuppgiften för att i det stora hela gå med vinst/må bra/bli framgångsrik?

Det var alltså en teori kring detta som Kelly formulerade, av misstag eller slump, på 1950-talet. Hans formel skulle egentligen avhjälpa störningsljud i telefonledningar. Men det hittades snabbt en annan användning: att kunna besvara en av de viktigaste frågorna spelare har: hur mycket en ska riskera vid ett visst tillfälle? Formeln inriktar sig till den som satsar pengar på sport eller hästar. Det är ju ganska givet att vi kan vinna med låg risk om vi satsar litet. Det gäller ju även livet i stort. Problemet är att det då tar lång tid att vinna stort. Satsar vi istället mycket kan vi också vinna mycket men risken att förlora allt ökar samtidigt. Än så länge basala kunskaper. Kellys formel går ut på att använda sin egen kunskap för att öka oddsen. Exempelvis hur stor chans en tror det är att ett visst lag kommer vinna eller förlora.

Formeln var från början såhär: % = W – (1-W)/R.

W = chans att du vinner och R = risk att du förlorar. En kan inte tillämpa teorin på en enda match utan det handlar om ett systematiskt tänkande och det behövs i regel ett underlag på åtminstone 100 matcher för att se effekt.

Alltså borde teorin fungera sett över en livstid om vi betänker alla val människan gör under ett liv. Men tillbaka till sporten.

Låt oss säga att vi vill satsa pengar på en match mellan Dalkurd och Falu BS. Tipstjänst (eller vem Bookmakern nu är) ger Dalkurd 40% att vinna och Falu BS 30%. Chansen till oavgjort blir då 30%. Oftast grundar sig siffrorna på hur laget presterat tidigare.Oddsen sätts efter det. 1: 3,33. X: 3,33. 2: 2,50.

Kanske har någon som satsat på matchen fått väsentlig information som säger att Dalkurds spelare dras med skador medan Zlatan ska göra en sensationell övergång till Falu BS. Sammantaget tycker hen då att det snarare väger över till Faluns fördel. Hen kanske tycker att chansen istället är 1: 33%, X: 32%, 2: 45%. Då har vi följande formel: L = (PxK – 1)/(K – 1). Här är L den insats vi söker efter. P är vad en tror på medan K indikerar bookmakerns förtroende. I vår match ger det följande: L = (0,45×3,33 – 1)/(3,33 – 1). Denna formel ger oss ett resultat på ungefär 0,21. I den här matchen ska vi enligt Kelly satsa 21% av vårt kapital.

I detta fall när vi har tillgång så mycket information skiljer sig vår värdering ganska mycket från spelbolagets värdering. Vanligtvis kanske det inte skiljer sig så mycket. För att kunna använda oss fullt ut av Kellys strategi måste vi dock veta hur duktiga vi är på att bedöma chanserna till olika tecken. Då behövs en säkerhetsmarginal – att ”säjfa”. Allt handlar om riskkalkylering.

Är livet ett spel? Nej. Men mycket av tillvaron fungerar enligt samma principer som spel. Jag tror för min del att jag har nytta av såväl förnuft, begär som strategi. Men, som jag brukar säga i skolan, information är tillfällig, kunskap evig.

Det går lite dåligt nu. Jag fortsätter rida storms, slåss mot väderkvarnar, och det går inget bra. Något måste göras, det är helt klart, för att jämna ut oddsen lite. Det är i alla händelser tur att jag har Sancho Panza vid min sida.

Over.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Skola

Rimlighet

av adolphson

Ideologi är en samling idéer som förklarar hur framtiden kan komma att se ut om man följer dessa. Politik är konkreta beslut och åtgärder som omsätter den teoretiska ideologin till praktisk verklighet. Vare sig ideologi eller politik är vetenskap. Är det vetenskap man vill ha får man vända sig till statskunskapen (många politiker på högre nivåer har studerat statskunskap och ekonomi). Men jag vill påstå (såklart) att också historia är viktigt eftersom erfarenheten tjänar oss väl när beslut ska fattas och politik utformas.

I dagens samhällsdebatt använder många debattörer sig av formuleringen forskning visar att…. Detta gör mig lite irriterad. Skälet, att vilja tillföra tyngd till sin argumentation, kan man ju förstå om än inte sympatisera med. Argumentationssättet bidrar till den faktaresistens som enligt vissa idag råder. Om universitetens nivå sjunker sker det samma i skolans olika stadier. Om vem som helst är fri att hänvisa till forskning utan att styrka sina påståenden handlar snart samhällsklimatet om vem som skriker högst.

Under 1900-talet vann vetenskapen insteg på religionens bekostnad. Religion blev i ett sekulärt samhälle en privatsak. Idag tycks det mig som den trenden är på väg att vända. Jag påstår detta utan att ha belägg eller hänvisa till religionssociologisk forskning på området. Men jag håller med om att faktaresistensen är tydlig på sina håll. Jag märker att gymnasieungdomarna ännu i tredje årskursen inte använder sig av icke-internetbaserade källor när de ska genomföra en uppgift. Två tredjedelar av mina elever förmår inte fullt ut ta till sig begreppet källkritik. Att ha en referensförteckning fungerar. Att övergripande resonera om källor likaså. Att gå in och värdera individuella källor – nej, där tar det ofta stopp. Kanske för att allt ska gå så fort, nuförtiden.

Wikipedia. Mimers Brunn. Och nu senast företaget Spökskrivarna som ogenerat och öppet erbjuder sina tjänster på nätet: vi skriver skolarbeten åt alla och en var som är villiga att betala sig ur magister Adolphsons knepiga uppsatsuppgifter.  But never bullshit a bullshitter. Nej, jag har själv aldrig fuskat. Men jag har mina metoder för att se igenom elevfusk/plagiat. Du, det här ordet ”ibidem” du skrivit – vad betyder det? Man kan få många ganska underhållande svar. Problemet är att sedan, efter påkommet fusk, händer…ingenting. Det finns inga sanktioner att ta till överhuvudtaget. Jag måste ge eleven ny chans. Och sedan ännu en. Och så rullar nästa vagnslast genvägsbenägna unga medborgare ut i världen. Sedan ska de snabbt som tusan ta sig igenom universitetet. Klart Dick Harrison blir förbannad. (Han börjar förövrigt knappa in lite på Peter Englund som min favorithistoriker). Var det månne bättre förr?

Sedan har vi föräldrarna. Många kollegor vittnar om långa och truliga samtal med föräldrar som på olika sätt försöker komma åt sitt barns problem genom att undergräva eller ifrågasätta lärarens kompetens eller professionalitet. Arbetsgivare och lärare på universitet och högskolor vittnar om föräldrar som hänger över axeln på de unga… 25-åringarna. Hur ska man kunna utveckla kreativa förmågor som källkritik under dylika omständigheter? Min uppfattning är att vi går mot ett samhälle som trivialiserar kunskap, anser att fakta är färskvara och som uppmuntrar snabb utveckling. Men all kunskap måste vara vetenskaplig och erfarenhetsbaserad. Och sådant tar tid. Både att utveckla och att genomföra. Alternativet är förlora kampen mot historierevisionister och andra extremister.

Ideologi och politik är alltså värdegrundsbaserade företeelser. Frågan man måste ställa sig är om det beslut man ska ta är rimligt över tid. Rent logiskt kan man fundera över om någon nyanländ migrant inte har samma rätt till välfärd som farmor och farfar som bott, strävat och betalat sin skatt hela sina liv i det aktuella landet. Eller undersöka den nyanlände in på bara kroppen (kanske till och med inuti kroppen som under Förintelsen) i jakten på ägodelar vars sammanlagda värde avgör hur mycket välfärd hen har rätt till. Mot dessa exempel kan man ställa förslaget att vi alla går ner i välfärd för att den ska räcka till fler. Eller utforma den på annat sätt. Vill man inte ha ett A och ett B-lag bland befolkningen kanske det senare alternativet känns rimligare. Det motsatta synsättet är: vi har inte råd att ta hand om alla nyanlända. Fakta (som exempelvis hur ytterst få bland världens alla flyktingar som kommer till Sverige) har det här sammanhanget inget med saken att göra – det är värdegrunden som avgör beslutet. Historien hjälper kanske lite. Om Sverige skulle hjälpt flyktingar på plats under den nazityska ockupationen av Norge 1940 hade vi alltså kört flyende norrmän tillbaka och försökt prata med Quisling om saken.

Det finns forskning som visar att det är bra att blanda individer i skolan eftersom de studiestarka/motiverade lyfter de svaga. Samtidigt kan jag minnas min egen skolgång och hur frustrerande det var att leva i 70-talets svenska enhetsnorm. Hur svårt det var att på en del plan vara lite annorlunda. Jag är kluven. Men för att väva ihop denna något förvirrande bloggpost tänker jag att man kan ta det som var bra med 70-talets skola och blanda med dagens. Att vi som har det bra kan dela med oss lite av skola, vård och omsorg. Som lärare skulle jag vilja ha något färre klasser, mer tid till varje elev och själva undervisningen och, kanske, lite mer respekt för min yrkesutövning. Å andra sidan: respekt får man inte bara. Den förtjänar man. Så jag antar att det jag frågar efter är ytterligare tid. För mig, migranten och samhället.

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

Nya grejer

av adolphson1 kommentar till Nya grejer

Vilket ansvar har en som obetydlig kugge i ett stort system? Finns det ens obetydliga kuggar i stora system? Bidrar inte alla med något ytterst lite till det stora hela? Detta var iallafall vad Adolf Eichmann byggde sitt försvar på när han ställdes inför rätta i Jerusalem 1961 – att han endast var en obetydlig kugge i den nazistiska helheten. Domstolen ansåg dock att hans ansvar för att Förintelsen kunde genomföras var större än så och han dömdes till döden.

Frågeställningen är även intressant i ett större sammanhang. Vilket ansvar bar exempelvis uppfinnaren Robert Oppenheimer, piloten Paul Tibbets eller presidenten Harry S Truman för alla de hundratusentals människor som omkom när atombomberna släpptes 1945?

Det är förvisso bra att det fortfarande hittas gamla nazister, som bokhållaren i Auschwitz, att ställa inför rätta. Man blir aldrig för gammal för sitt ansvar. Och därmed har väl jag svarat på min egen inledande fråga: nej, det finns inga obetydliga kuggar i stora system. Funderar en inte över sitt personliga ansvar kan det gå illa. För andra och en själv. Så som i exemplet med bokhållaren – om man nu kan anse att det gått så dåligt för honom, vill säga. Han var trots allt över nittio år när han ställdes inför rätta och hade hunnit leva sitt liv.

Någon på polismyndigheten i Skåne slog det första tangentnedslaget på det som slutligen blev till ett register över romer. Spädbarn, åldringar vanliga människor. Med det gemensamt att de vara romer. Ett etniskt register, alltså. Denne någon som slog det där första tangentslaget tänkte kanske att hen bara lydde order, och har således möjligen inte funderat så noga över detta. Något att dagligen reflektera över för var och en är kanske vad en egentligen bidrar bidrar till genom sina tankar ord och handlingar, för att citera syndabekännelsen.

I avdelningen jobb jag inte skulle vilja ha sticker några ut: stridsvagnspersonal under första världskriget, avloppsrensare i dagens Indien och fotograf (eller ansvarig för reklamkampanjer) på/åt klädföretaget Amercan Apparel. Angående avloppsrensare i Indien behövs inga ord – mitt ställningstagande  är uppenbart. Tack så mycket för att jag slipper leva eller uppleva detta i min närhet.

Den 15:e september 1916 användes i Somme, i norra Frankrike, för första gången stridsvagnar. Det var britterna som var först ut. Många i stridsledningen var tveksamma till projektet men marinminister Winston Churchill  trodde på idén och drev på. Tanken var att skydda framryckande infanterister med hjälp av en sorts bepansrade och beväpnade landgående båtar. Därav det engelska namnet ”tank”. (Eller egentligen var detta ett täcknamn för att inte avslöja vad man höll på med innan allt var klart). Man var ju tvungen att hitta på någonting för att vinna framgångar när första världskrigets realiteter blev uppenbara för alla och en var. De första stridsvagnarna vägde tjugoåtta ton och kom upp i en hastighet av sex km/h. Bemanningen bestod av sex till åtta personer: En styrman, en som gasade och ytterligare två som hjälpte till att växla. Ombord fanns också i allmänhet fyra skyttar. Man svängde genom att bromsa hela ena bandet. Det var alltså inga kvicka fordon, detta. Det fanns heller ingen fjädring och sikten var mycket begränsad. Motorn låg helt öppen inne i vagnen. Hettan kunde bli olidlig och brölet från maskinen och kulsprutorna gjorde all kommunikation omöjlig. Gaserna från motorn och röken från vapnen gjorde att sikten ofta var minimal. Man signalerade till varandra genom gester och teckenspråk.

Intressant är att det var frivilligt att arbeta som stridsvagnspersonal. Man ansökte om det och meriterade var motorkunskaper – färdigheter som inte var helt vanliga 1916. Varför ansökte man om att få arbeta där? Svaret ligger kanske i det faktum att människor i augusti 1914 vallfärdade att frivilligt ansluta sig till Den Stora Kampen. Stridsvagnarna blev en besvikelse. Endast nio av fyrtionio lyckades lyckades med sina uppdrag. Ändå beställdes massor med nya av britter och fransmän och under andra världskriget blev vapenslaget en betydande del – inte minst bidrog de till framgång för Hitlers mekaniserade, toppmoderna militära styrkor. Tack så mycket för att jag lever i en tid där jag inte behöver vara stridsvagnspersonal mot min vilja.

Klädföretaget American Apparel är ett riktigt grisigt företag som ofta brukar få den tveksamma utmärkelsen årets sexist. Detta beroende på deras reklamkampanjer som alltid använder sexistiska teman. Ett paradexempel på temat sälj grej med tjej. Vad har en textilarbetare eller personaladministrationen för ansvar? Det måste ju vara mindre än ledningens, iallafall. Hur tänker fotograferna som tar bilderna? Frågorna är många. Där vill jag hursomhelst heller inte arbeta. Tack så mycket för att jag slipper.

Hela tiden kommer det grejer man inte behöver. Dessa grejers tillblivelse bygger å ena sidan på att det finns människor som köper produkten å andra på att människor jobbar och verkar för att genomföra den nya grejen. Vapen, droger, människohandel, barnarbete – allt i ett evigt kretslopp. Nu har det dykt upp en produkt – periscope – som går ut på att spela in lärare i smyg och lägga ut på nätet. En produkt tänkt att håna, alltså. Så har vi spelet GTA som innehåller en väldigt massa elände. Man kan kanske säga att den som arbetar med sprida den produkten direkt arbetar med att tjäna pengar på att göra bland annat mitt arbete än svårare. Tack så jävla mycket.

En av mina elever kommer från Syrien. Hen berättade att en kamrat som är kvar där riskerar att tvångsutskrivas till regimens armé. Klarar man inte sina studier på högre nivåer blir det konsekvensen. I Sverige blir en av med studiebidraget/lånet och i Syrien blir du kanonmat. Tack för att jag klarade det förra och slipper det senare. Men i något avseende är jag en kugge i ett stort system. Eftersom det inte finns några obetydliga sådana undrar jag: Quo vadis?

—

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Paul Tibbets

Irma Grese

—

Källor:

Världens historia

Första Världskriget, Smedberg, Marco, 2015

Genusfotografen

Jämställdhet, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Edward, Martin och Gudrun

av adolphson

När jag studerade religionshistoria i Uppsala kom jag i kontakt med en viss Edward Tylor. Han är en sådan där auktoritet, alltså en 1800-talsgubbe med sträng blick, berömd för att genom empiriska studier av vissa naturfolk kommit med den standarddefinition av kultur som fortfarande används:

Kultur eller civilisation är, i vidast möjliga etnologiska mening, den komplexa helhet som i sig innesluter kunskap, tro, konst, moraliska principer, seder, och alla andra förmågor eller vanor som människan som samhällsvarelse tillägnar sig.

Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse. Forskningsfältet är stort och spänner över allt från människans biologiska utveckling genom årtusendena, hennes egenskaper, till hur arten anpassar sig till sina omgivningar, hur hon beter sig som grupp och individ med och mot varandra. Samhällens kulturella och sociala förhållanden i historien och samtiden blir det självklara observationsfältet där historiker, biologer, teologer och alla möjliga forskare och vetenskaper möts. Antropologin är alltså en tvärvetenskap för humaniora, naturvetenskap och samhällsvetenskap. Men, som sagt, extra intressant är likheter och variationer mellan olika grupper av människor i världen och historien.

Då, på teologiska institutionen i Uppsala, tyckte jag inte ämnet var så fascinerade. Idag är jag mycket mer intresserad.

Återgår vi till Taylors definition av kultur (ovan) och civilisation så innebär den att det är fullt möjligt att studera och dra slutsatser som vissa saker utan att generellt skuldbelägga en hel grupp. Även motsatsen är som bekant möjlig. Exempel: Det går att vetenskapligt studera mäns våld och övergrepp mot kvinnor (och mot varandra) och därmed dra vissa slutsatser om gruppen män. Det går också att på samma sätt studera gruppen invandrare men det är lite svårare eftersom den indelningen är för vid. Men om det är så att övergreppen mot kvinnor på en festival i Stockholm i somras, eller i Köln på nyårsnatten, hade det gemensamt att förövarna var av utländsk härkomst bör man naturligtvis gå vidare med det. Man bör också gå vidare med genusaspekten. Det var män som utförde övergreppen och offren var kvinnor. Som i 98% av fallen i Sverige. Det betyder inte alla av utländsk härkomst begår övergrepp mot kvinnor eller att alla män i Sverige gör det.

Frågan är dock: Vad gör vi med denna kunskap? Det intressanta är alltså hur man definierar gruppen man undersöker samt, och detta är viktigt, i vilket syfte det görs och hur resultatet är tänkt att användas. Framtida (eller nutida) forskningsfält för antropologin blir självfallet hur grupperingen Sverige, Europa, världen, hanterar dagens flyktingkatastrof. Ett annat är hur det manliga våldet och övergreppen ser ut. Alltså: Om några av Europas länder inte vill ta emot flyktingar vad gör/gjorde de länder som tycker kontinenten gemensamt bör hantera krisen åt saken? Om ett visst samhälle inte tolererar övergrepp på kvinnor och om så ändå sker i stor utsträckning – vad gör/gjorde det aktuella samhället åt saken? Om män som inte är våldsamma inte vill bli beskyllda för våldsdåd andra män begått – vad gör/gjorde dessa män åt saken?

Det känns som man får ta daska till med MLK:s gamla klassiker: Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad. Eller varför inte damma av ett annat gammalt citat? Jag tänker på när Gudrun Schyman hävdade att det bor en liten taliban i alla män. Jag vet! Vi kanske skulle ta och tvångsikläda alla män niqab? Vi måste ju skydda männen från sig själva, tillse att de inte frestas att begå sexuella brott. Men alla män i niqab blir det lättare för kvinnorna att skydda sig eftersom männen blir lätta att känna igen och det blir svårare för männen att begå övergrepp. Ännu bättre vore kanske om hela befolkningen bar detta plagg. Då skulle den okände våldsutövaren ha minst 50 % chans att ge sig på någon som kunde bli honom övermäktig och något säger mig dessa odds skulle verka avskräckande. Vid anställningar skulle yttre karaktäristiska, som kön, bli mindre viktiga och kanske skulle en hel del av världens terrorister bli nöjda och mindre farliga alternativt börja skjuta varandra (ifall några av dessa män vägrar bära plagget). Vadå? Om jag själv skulle kunna tänka mig…? Självfallet. Om det drastiskt skulle minska risken för mina döttrar att bli förödmjukade eller råka ut för brott så skulle jag med glädje bära detta plagg. Varje dag, året om.

 

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Den rådande uppfattningen

av adolphson1 kommentar till Den rådande uppfattningen

I Nikolaus Kopernikus bok Om himlakropparnas kretslopp från 1543 finns en illustration som visar att jorden cirkulerar runt solen, inte tvärtom. Detta påstående var något oerhört i 1500-talets Europa.

Idén att jorden inte var universums centrum utan istället en planet bland flera andra var oförenligt med kyrkans världsbild. Boken sattes upp på en lista över förbjudna böcker och där blev den kvar ända fram till 1835, så stor var sprängkraften i Kopernikus nya världsbild. Femtio år senare, alltså i början på 1600-talet, upptäckte Galileo Galilei med ett teleskop han själv konstruerat att jorden rör sig. 1610 kom den stora sensationen då han upptäckte fyra månar som kretsade runt planeten Jupiter. Denna upptäckt stred än mer mot den rådande uppfattningen.

För den rådande uppfattningen hävdade nämligen att jorden låg stilla i mitten av solsystemet och att månen, solen, planeterna och stjärnorna organiserat rörde sig på genomskinliga sfärer utanför jordklotet. Man anar måhända en kompromiss med kyrkan: den gudomliga arkitekten bakom universums ordning. Galileos upptäckt innebar att det plötsligt fanns flera observationer som hävdade att jorden kretsade runt solen. Men det här var alltså saker man inte oproblematiskt diskuterade offentligt. Tidigare hade olika vetenskapsmän bränts på bål av katolska kyrkan för att de yttrat liknande uppfattningar.

I egenskap av historielärare är jag måhända lite miljöskadad men jag påstår att den rådande uppfattningen i stort sett aldrig är något bra. Den är nämligen konservativ till sin karaktär. Självklarheter, menar kanske någon. Men tänk efter. När stora saker utförts så har de i allmänhet föregåtts av att någon eller några använt tidigare erfarenheter och med hjälp av sitt förnuft dragit en eller flera slutsatser och därefter prövat nya steg.

För att nämna några ting:

Columbus – det borde gå att segla till Indien. Är du inte klok? Jorden är ju platt.

Flemings slumpartade upptäckt av Penicillinet.

Allmän lika rösträtt. Det här med att vi röstar på de förslag vi gillar bäst och att alla oavsett bakgrund får den möjligheten – är det verkligen en god idé?

Semmelweiz, mannen som ansåg att det kunde vara lämpligt att läkaren tvättade händerna när han gick från att obducera till att förlösa och därför blev utskrattad av hela forskarkåren.

Öppna, samhällen har visat sig vara det bästa för utveckling och framsteg. Den utvecklingen är idag på många sätt och håll hotad av samma typ av krafter som motarbetade Kopernikus och Galileo. Intoleranta, våldsamma krafter. Och nu avser jag inte bara terrorhandlingar – nej, jag tror vår värld som vi känner den står inför något som vetenskapen brukar benämna paradigmskifte. Begreppet avser att vi, av olika anledningar, byter tankemönster, förebilder och föreställningar. Därmed byter vi också inställning till tillvaron, samhället och framtiden. Det stora genombrottet – paradigmskiftet – sker när majoriteten av befolkningen, alltså inte bara forskarvärlden, byter/delar dessa nya tankesätt.

Just nu står det och väger. Men jag hoppas och tror att de krafter som är emot, eller vill tvinga sig på, kommer att misslyckas av det enkla skälet att de alltid gjort det. Hatet och intoleransen har historiskt sett alltid vunnit tillfälliga segrar men under denna korta tid har de hunnit ställa till med en faslig massa hemskheter.

Jag är fullt medveten om att denna inställning går att ifrågasätta, även med historiska exempel. Men detta är helt enkelt hur jag ser på tillvaron. För att bli lite mer konkret: vi borde, och vi kan, ta emot alla dessa tusentals människor som nu söker sig till oss. Något annat kommer de nämligen inte att tillåta. IS, Boko Haram, främlingsfientliga partier, eller vad hatet och intoleransen än kallar sig eller tar sig för uttryck, är de att betrakta som katolska kyrkan på 1500-talet. Eller snarare: de önskar att de hade samma möjligheter att dominera tillvaron över tid som den.

Vi kan ta emot flyktingar i hundratusental. För något alternativ ges inte. Att våra system inte skulle klara trycket bygger på föreställningen att den socialdemokratiska svenska välfärdsstaten är normen. Kan man tänka på annat sätt? Rent logiskt är ju inflyttning något bra, annars skulle världens stora städer och USA inte existera. Jag tror alla ensamkommande flyktingbarn kommer att hjälpa oss att skapa ett bättre samhälle, även om något hemskt terroristdåd inträffar någon gång på olika platser. För terror har naturligtvis inte att göra med flyktingar i sig, nej, det är mycket mer komplicerat. Det är korkat och ignorant, och faktiskt farligt, att se på det som nu händer i världen på det sättet. Och jag tror att snart kommer nutidens Kopernikus och Galilei att komma på något briljant. Det vi andra kan göra under tiden är att försöka skapa ett samhälle som ger dem bästa möjliga grogrund och förutsättningar.

över100innev

—

Relaterade blogginlägg:

Semmelweiz

—

Kommentar 2015-27-12:

Det är många troll som trillar sig förbi min moderatorfunktion. Därför stänger jag kommentarsfältet för detta inlägg.

Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Skola, Spännande människor

Bortom mr Keating

av adolphson1 kommentar till Bortom mr Keating

Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning. Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där. För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.

(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).

Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt. Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulle eleven själv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter. Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t. Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.

Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person. Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv. Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung  sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.

Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.

Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskap. Jag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades. Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen. Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg  men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?

Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar. Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket. Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.

Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den? Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han. Vila i frid, Robin.

Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.