Kategori: Livsåskådning

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Resor

Vesta in duplo

av adolphson

En av favoritbyggnaderna på Forum Romanum är det lilla runda templet till gudinnan Vestas ära. Alldeles runt och gulligt ligger det där och påminner om en särskild aspekt på antikens historia.

Nämligen att kvinnorna, åtminstone kvinnor ur de privilegierade samhällsskicket, hade det bättre i Rom än på andra håll runt medelhavet och annorstädes. Exempelvis kunde de uppbära för staten viktiga ämbeten.

Vestatemplet hade en öppning i taket för röken från den eviga elden (nedan) och den runda formen anses gå ha sitt ursprung i den runda hydda som någon gång i den romerska forntiden, kanske till och med så långt tillbaka som under etruskisk tid, tjänat som ursprunglig helgedom.

Idag ser man den del av rundbyggnaden som restaurerades på 1930-talet på ett original från 200-talet men platsen alltså äldre än så.

Den ursprungliga byggnaden låg avskärmad från gatan av en mur. Bredvid ligger resterna av prästinnornas boningshus – på sin tid en ansenlig byggnad med innergård, privata rum, kontor, badanläggning, och plats för slavar.

 

 

Vesta var eldens gudinna och elden förknippades både med hemmets trygga härd samt med olika symbolhandlingar i templen generellt och hade därför en mycket viktig roll i stadens, imperiets, ceremoniella liv.

Elden fick aldrig slockna eftersom den symboliserade Roms fortlevnad och detta övervakades noga av Vestas prästinnor. Hela företeelsen handlade om imperiets fortlevnad.

Möjligen hämtade den brittiska mytbildningen inspiration härifrån i profetian som spår att om korparna lämnar Towern faller imperiet. Britterna är handfasta – de har klippt vingarna på korparna. Men även Vestas prästinnor blev vingklippta under en stor del av sina liv.

Vestalerna, som de kallades, utvaldes bland flickor inom Roms överklass när de var mellan sex och tio år gamla. De levde därefter trettio år av sina liv i detta hus. Som framgår av beskrivningen ovan hade de en privilegierad men också reglerad tillvaro.

En vestals tjänstgöring bestod först av 10 års utbildning följt av tio års formell tjänstgöring och avslutades av tio års undervisning av nya vestaler. Först därefter kunde de återgå till privatlivet.

Om en vestal innan dessa tre decennier hade passerat ”glömde” sitt kyskhetslöfte straffades hon hårt – hon skulle då begravas levande. Men efter 30 år kunde de alltså lämna tjänsten och gifta sig.

Prästinnorna var högt aktade, de satt på hedersplats vid teaterföreställningar och fester och levde mycket gott på statens bekostnad.

Förutom att i templet vakta och vårda den heliga elden som brann dag och natt vakade de över olika heliga föremål som bara de själva fick se. Dessutom fullgjorde de andra religiösa funktioner och deltog i offentliga ceremonier. De hade rätt att benåda brottslingar, och det var belagt med dödsstraff att förolämpa en vestal.

 

 

Det är intressant att studera dessa prästinnor även om källmaterialet är magert. Det finns några artiklar i historiska tidskrifter (de gamla vanliga) och uppslagsverken. Det tycks som kejsaren Theodosius I år 391 lät släcka den eviga elden i Vestatemplet och förbjöd vestalerna att fortsätta sin verksamhet. Varför? Jag vet inte.

Jag får väl leta rätt på en bok i ämnet.

—

Rederiet som sköter trafiken till Göteborgs södra skärgård, Styrsöbolaget, har haft två båtar med namnet Vesta. Jag har åkt med såväl den nya som den gamla många gånger.

Ofta har jag undrat vem som namngav och varför denne någon valde den gamla romerska solgudens namn. Jag har också undrat vad som hände med Vesta 1, båten som såldes på 70-talet.

Men inte tillräckligt mycket för att ringa Styrsöbolaget och fråga.

 

Bild: skärgårdsbåtar.se

—

Solen lyser och vi med den. Inte bara romarna dyrkade solen. Tintin utnyttjar tron framgångsrikt i Solens Tempel, solen hade ocksp en central roll hos de forntida inkafolken och inte minst solguden Ra har fortsatt kittla vår kulturhistoria.

—

På 00-talet har en asteroid döpts till Vesta. Det kanske inte är så konstigt, himlafenomen har ända sedan antiken döpts efter gudar.  Det har kanske alltid varit så i mänsklighetens historia att transport är en förutsättning för fortlevnad.

Som en konsekvens därav: för att transport (eller kanske passar orden logistik, infrastruktur eller civilisation bättre) ska utvecklas eller genomföras måste också begreppen tro och hopp föreligga.

Jag tror på det vi gör därför gör jag det. Det är möjligt att ta mig dit alltså försöker jag. Och tvärt om.

—

Jag har förövrigt för mig att vårt julfirande härrör från den romerska solguden Mithra – en gudom som romarna adopterat från perserna. Eller julfirande – som kristen högtid är det väl Jesus födelse vi talar om. När på året det egentligen skedde och när festen till minne därav äger rum har väl den julianska kalendern respektive vårt hednablotande att göra.

Så mycket att lära sig – så lite tid.

 

Livsåskådning

Hobbes vs Kelly

av adolphson

Thomas Hobbes var en politisk tänkare under 1600-talet som förespråkade en stark statsmakt, en kung, för att hålla ordning på människorna och samhället. Utan en stark statsmakt skulle kaos och anarki råda, menade han.

Jag gillar honom faktiskt inget vidare – en riktig dysterkvist som inte hade någon större tilltro till mänsklighetens potential. Men han har faktiskt en intressant definition av politik.

Hobbes menar nämligen att ett för människan naturligt tillstånd är begäret. Men vi är också förnuftiga varelser. Tyvärr är vi inte så starka i anden varför begäret ofta övervinner förnuftet.

Vi vet ju alla hur det är: Jag lovar, ska sluta äta godis/snusa/dricka och börjat äta sunt/sporta etcetera. Vi människor vet egentligen vad som är bra för oss och vår längtan dithän är nog ack så uppriktig – ändå förmår vi inte stå emot begärets locktoner.

Bara en kaka till. Hej, automatiserade robotarm. 

Enligt Hobbes är politik åtgärder som samhället vidtar för att tvinga förnuftet att övervinna det kollektiva begäret. Så som att betala skatt eller ha ett väl fungerade utbildningsväsende – ja i stort sett allt som förnuftet säger oss är bra men som begäret kan få oss att inte vilja bidra till.

För visst är vi alla hedonister – människor vill i allmänhet maximera sitt välmående. Dock kan välmående ta sig olika uttryck. Hursomhelst: mot detta synsätt. eller kanske bredvid, vill jag ställa upp John Kellys spelteori.

Enär om livet är ett spel kan man inte förebrå alla som vill förbättra sina odds.

—

Jag är ingen spelare direkt, men precis som i spel eller vadslagning så finns det många människor som för att på olika sätt bli framgångsrika i livet – alltså nå sina mål – kalkylerar med tillvarons olika faktorer.

Kelly uppmuntrar kunskap – att vara förtrogen med det aktuella hantverket. Sysslar en med vadslagning bör en veta något om lagen i spelet och sina medspelare. Spelar en poker har en nytta av att kunna läsa sina motståndare.

Sedan tillkommer problemet hur en ska agera vid varje enskilt tillfälle. Hur mycket av resurserna ska en satsa i just den här potten, i mitt boende, på just det här jobbet eller arbetsuppgiften för att i det stora hela gå med vinst/må bra/bli framgångsrik?

Det var alltså en teori kring detta som Kelly formulerade, av misstag eller slump, på 1950-talet. Hans formel skulle egentligen avhjälpa störningsljud i telefonledningar. Men det hittades snabbt en annan användning – att kunna besvara en av de viktigaste frågorna spelare har: hur mycket en ska riskera vid ett visst tillfälle?

Formeln inriktar sig till den som satsar pengar på sport eller hästar. Det är ju ganska givet att vi kan vinna med låg risk om vi satsar litet. Det gäller ju även livet i stort. Problemet är att det då tar lång tid att vinna stort.

Satsar vi istället mycket kan vi också vinna mycket men risken att förlora allt ökar samtidigt. Än så länge basala kunskaper. Kellys formel går ut på att använda sin egen kunskap för att öka oddsen. Exempelvis hur stor chans en tror det är att ett visst lag kommer vinna eller förlora.

Formeln var från början såhär: % = W – (1-W)/R.

W = chans att du vinner och R = risk att du förlorar. En kan inte tillämpa teorin på en enda match utan det handlar om ett systematiskt tänkande och det behövs i regel ett underlag på åtminstone 100 matcher för att se effekt.

Alltså borde teorin fungera sett över en livstid om vi betänker alla val människan gör under ett liv. Men tillbaka till sporten.

Låt oss säga att vi vill satsa pengar på en match mellan Dalkurd och Falu BS. Tipstjänst (eller vem Bookmakern nu är) ger Dalkurd 40% att vinna och Falu BS 30%. Chansen till oavgjort blir då 30%. Oftast grundar sig siffrorna på hur laget presterat tidigare.

Oddsen sätts efter det. 1: 3,33. X: 3,33. 2: 2,50.

Kanske har någon som satsat på matchen fått väsentlig information som säger att Dalkurds spelare dras med skador medan Zlatan ska göra en sensationell övergång till Falu BS. Sammantaget tycker hen då att det snarare väger över till Faluns fördel. Hen kanske tycker att chansen istället är 1: 33%, X: 32%, 2: 45%. Då har vi följande formel:

L = (PxK – 1)/(K – 1). Här är L den insats vi söker efter. P är vad en tror på medan K indikerar bookmakerns förtroende. I vår match ger det följande: L = (0,45×3,33 – 1)/(3,33 – 1). Denna formel ger oss ett resultat på ungefär 0,21.

I den här matchen ska vi enligt Kelly satsa 21% av vårt kapital.

I detta fall när vi har tillgång så mycket information skiljer sig vår värdering ganska mycket från spelbolagets värdering. Vanligtvis kanske det inte skiljer sig så mycket. För att kunna använda oss fullt ut av Kellys strategi måste vi dock veta hur duktiga vi är på att bedöma chanserna till olika tecken. Då behövs en säkerhetsmarginal – att ”säjfa”.

Allt handlar om riskkalkylering.

—

Är livet ett spel? Nej. Men mycket av tillvaron fungerar enligt samma principer som spel. Jag tror för min del att jag har nytta av såväl förnuft, begär som strategi. Men, som jag brukar säga i skolan, information är tillfällig, kunskap evig.

—

Det går lite dåligt nu. Jag fortsätter rida storms, slåss mot väderkvarnar, och det går inget bra. Något måste göras, det är helt klart, för att jämna ut oddsen lite. Det är i alla händelser tur att jag har Sancho Panza vid min sida.

Over.

Bistånd, Demokrati och samhälle, Historia, Livsåskådning, Politik, Skola

Rimlighet

av adolphson

Ideologi är en samling idéer som förklarar hur framtiden kan komma att se ut om man följer dessa. Politik är konkreta beslut och åtgärder som omsätter den teoretiska ideologin till praktisk verklighet.

Vare sig ideologi eller politik är vetenskap. Är det vetenskap man vill ha får man vända sig till statskunskapen (många politiker på högre nivåer har studerat statskunskap och ekonomi). Men jag vill påstå (såklart) att också historia är viktigt eftersom erfarenheten tjänar oss väl när beslut ska fattas och politik utformas.

—

I dagens samhällsdebatt använder många debattörer sig av formuleringen forskning visar att…. Detta gör mig lite irriterad. Skälet, att vilja tillföra tyngd till sin argumentation, kan man ju förstå om än inte sympatisera med.

Argumentationssättet bidrar till den faktaresistens som enligt vissa idag råder. Om universitetens nivå sjunker sker det samma i skolans olika stadier. Om vem som helst är fri att hänvisa till forskning utan att styrka sina påståenden handlar snart samhällsklimatet om vem som skriker högst.

—

Under 1900-talet vann vetenskapen insteg på religionens bekostnad. Religion blev i ett sekulärt samhälle en privatsak. Idag tycks det mig som den trenden är på väg att vända. Jag påstår detta utan att ha belägg eller hänvisa till religionssociologisk forskning på området.

Men jag håller med om att faktaresistensen är tydlig på sina håll. Jag märker att gymnasieungdomarna ännu i tredje årskursen inte använder sig av icke-internetbaserade källor när de ska genomföra en uppgift.

Två tredjedelar av mina elever förmår inte fullt ut ta till sig begreppet källkritik. Att ha en referensförteckning fungerar. Att övergripande resonera om källor likaså. Att gå in och värdera individuella källor – nej, där tar det ofta stopp.

Kanske för att allt ska gå så fort, nuförtiden.

Wikipedia. Mimers Brunn. Och nu senast företaget Spökskrivarna som ogenerat och öppet erbjuder sina tjänster på nätet: vi skriver skolarbeten åt alla och en var som är villiga att betala sig ur magister Adolphsons knepiga uppsatsuppgifter. 

But never bullshit a bullshitter. Nej, jag har själv aldrig fuskat. Men jag har mina metoder för att se igenom elevfusk/plagiat. Du, det här ordet ”ibidem” du skrivit – vad betyder det? Man kan få många ganska underhållande svar.

Problemet är att sedan, efter påkommet fusk, händer…ingenting. Det finns inga sanktioner att ta till överhuvudtaget. Jag måste ge eleven ny chans. Och sedan ännu en. Och så rullar nästa vagnslast genvägsbenägna unga medborgare ut i världen.

Sedan ska de snabbt som tusan ta sig igenom universitetet. Klart Dick Harrison blir förbannad. (Han börjar förövrigt knappa in lite på Peter Englund som min favorithistoriker).

Var det månne bättre förr? Fusk min herre, fusk!

Sedan har vi föräldrarna. Många kollegor vittnar om långa och truliga samtal med föräldrar som på olika sätt försöker komma åt sitt barns problem genom att undergräva eller ifrågasätta lärarens kompetens eller professionalitet.

Arbetsgivare och lärare på universitet och högskolor vittnar om föräldrar som hänger över axeln på de unga… 25-åringarna. Hur ska man kunna utveckla kreativa förmågor som källkritik under dylika omständigheter?

Min uppfattning är att vi går mot ett samhälle som trivialiserar kunskap, anser att fakta är färskvara och som uppmuntrar snabb utveckling. Men all kunskap måste vara vetenskaplig och erfarenhetsbaserad. Och sådant tar tid. Både att utveckla och att genomföra.

Alternativet är förlora kampen mot historierevisionister och andra extremister.

—

Ideologi och politik är alltså värdegrundsbaserade företeelser. Frågan man måste ställa sig är om det beslut man ska ta är rimligt över tid.

Rent logiskt kan man fundera över om någon nyanländ migrant inte har samma rätt till välfärd som farmor och farfar som bott, strävat och betalat sin skatt hela sina liv i det aktuella landet.

Eller undersöka den nyanlände in på bara kroppen (kanske till och med inuti kroppen som under Förintelsen) i jakten på ägodelar vars sammanlagda värde avgör hur mycket välfärd hen har rätt till.

Mot dessa exempel kan man ställa förslaget att vi alla går ner i välfärd för att den ska räcka till fler. Eller utforma den på annat sätt. Vill man inte ha ett A och ett B-lag bland befolkningen kanske det senare alternativet känns rimligare. Det motsatta synsättet är: vi har inte råd att ta hand om alla nyanlända.

Fakta (som exempelvis hur ytterst få bland världens alla flyktingar som kommer till Sverige) har det här sammanhanget inget med saken att göra – det är värdegrunden som avgör beslutet.

Historien hjälper kanske lite. Om Sverige skulle hjälpt flyktingar på plats under den nazityska ockupationen av Norge 1940 hade vi alltså kört flyende norrmän tillbaka och försökt prata med Quisling om saken.

—

Det finns forskning som visar att det är bra att blanda individer i skolan eftersom de studiestarka/motiverade lyfter de svaga. Samtidigt kan jag minnas min egen skolgång och hur frustrerande det var att leva i 70-talets svenska enhetsnorm. Hur svårt det var att på en del plan vara lite annorlunda.

Jag är kluven.

Men för att väva ihop denna något förvirrande bloggpost tänker jag att man kan ta det som var bra med 70-talets skola och blanda med dagens. Att vi som har det bra kan dela med oss lite av skola, vård och omsorg.

Som lärare skulle jag vilja ha något färre klasser, mer tid till varje elev och själva undervisningen och, kanske, lite mer respekt för min yrkesutövning. Å andra sidan: respekt får man inte bara. Den förtjänar man.

 

Så jag antar att det jag frågar efter är ytterligare tid. För mig, migranten och samhället.

Historia, Jämställdhet, Livsåskådning

Nya grejer

av adolphson1 kommentar till Nya grejer

Vilket ansvar har en som obetydlig kugge i ett stort system? Finns det ens obetydliga kuggar i stora system? Bidrar inte alla med något ytterst lite till det stora hela?

—

Detta var iallafall vad Adolf Eichmann byggde sitt försvar på när han ställdes inför rätta i Jerusalem 1961 – att han endast var en obetydlig kugge i den nazistiska helheten. Domstolen ansåg dock att hans ansvar för att Förintelsen kunde genomföras var större än så och han dömdes till döden.

Frågeställningen är även intressant i ett större sammanhang.

Vilket ansvar bar exempelvis uppfinnaren Robert Oppenheimer, piloten Paul Tibbets eller presidenten Harry S Truman för alla de hundratusentals människor som omkom när atombomberna släpptes 1945?

Det är förvisso bra att det fortfarande hittas gamla nazister, som bokhållaren i Auschwitz, att ställa inför rätta. Man blir aldrig för gammal för sitt ansvar. Och därmed har väl jag svarat på min egen inledande fråga: nej, det finns inga obetydliga kuggar i stora system.

Funderar en inte över sitt personliga ansvar kan det gå illa. För andra och en själv. Så som i exemplet med bokhållaren – om man nu kan anse att det gått så dåligt för honom, vill säga. Han var trots allt över 90 år när han ställdes inför rätta och hade hunnit leva sitt liv.

—

Någon på polismyndigheten i Skåne slog det första tangentnedslaget på det som slutligen blev till ett register över romer. Spädbarn, åldringar vanliga människor. Med det gemensamt att de vara romer. Ett etniskt register, alltså.

Denne någon som slog det där första tangentslaget tänkte kanske att hen bara lydde order – och har således möjligen inte funderat så noga över detta.

Något att dagligen reflektera över för var och en är kanske vad en egentligen bidrar bidrar till genom sina tankar ord och handlingar, för att citera syndabekännelsen.

—

I avdelningen jobb jag inte skulle vilja ha sticker några ut: stridsvagnspersonal under första världskriget, avloppsrensare i dagens Indien och fotograf (eller ansvarig för reklamkampanjer) på/åt klädföretaget Amercan Apparel.

—

Angående avloppsrensare i Indien behövs inga ord – mitt ställningstagande  är uppenbart. Tack så mycket för att jag slipper leva eller uppleva detta i min närhet.

—

Den 15:e september 1916 användes i Somme – i norra Frankrike – för första gången stridsvagnar. Det var britterna som var först ut. Många i stridsledningen var tveksamma till projektet men marinminister Winston Churchill  trodde på idén och drev på.

Tanken var att skydda framryckande infanterister med hjälp av en sorts bepansrade och beväpnade landgående båtar. Därav det engelska namnet ”tank”. (Eller egentligen var detta ett täcknamn för att inte avslöja vad man höll på med innan allt var klart).

Man var ju tvungen att hitta på någonting för att vinna framgångar när första världskrigets realiteter blev uppenbara för alla och en var.

De första stridsvagnarna vägde 28 ton och kom upp i en hastighet av 6 km/h. Bemanningen bestod av 6-8 personer: En styrman, en som gasade och ytterligare två som hjälpte till att växla. Ombord fanns också i allmänhet fyra skyttar.

Man svängde genom att bromsa hela ena bandet. Det var alltså inga kvicka fordon, detta. Det fanns heller ingen fjädring och sikten var mycket begränsad. Motorn låg helt öppen inne i vagnen.

Hettan kunde bli olidlig och brölet från maskinen och kulsprutorna gjorde all kommunikation omöjlig. Gaserna från motorn och röken från vapnen gjorde att sikten ofta var minimal. Man signalerade till varandra genom gester och teckenspråk.

Intressant är att det var frivilligt att arbeta som stridsvagnspersonal. Man ansökte om det och meriterade var motorkunskaper – färdigheter som inte var helt vanliga 1916. Varför ansökte man om att få arbeta där?

Svaret ligger kanske i det faktum att människor i augusti 1914 vallfärdade att frivilligt ansluta sig till Den Stora Kampen.

Stridsvagnarna blev en besvikelse. Endast 9 av 49 lyckades lyckades med sina uppdrag. Ändå beställdes massor med nya av britter och fransmän och under andra världskriget blev vapenslaget en betydande del – inte minst bidrog de till framgång för Hitlers mekaniserade, toppmoderna militära styrkor.

Tack så mycket för att jag lever i en tid där jag inte behöver vara stridsvagnspersonal mot min vilja.

—

Klädföretaget American Apparel är ett riktigt grisigt företag som ofta brukar få den tveksamma utmärkelsen årets sexist. Detta beroende på deras reklamkampanjer som alltid använder sexistiska teman. Ett paradexempel på temat sälj grej med tjej. 

Vad har en textilarbetare eller personaladministrationen för ansvar? Det måste ju vara mindre än ledningens, iallafall. Hur tänker fotograferna som tar bilderna? Frågorna är många.

Där vill jag hursomhelst heller inte arbeta. Tack så mycket för att jag slipper.

—

Hela tiden kommer det grejer man inte behöver. Dessa grejers tillblivelse bygger å ena sidan på att det finns människor som köper produkten å andra på att människor jobbar och verkar för att genomföra den nya grejen.

Vapen, droger, människohandel, barnarbete – allt i ett evigt kretslopp.

Nu har det dykt upp en produkt – periscope – som går ut på att spela in lärare i smyg och lägga ut på nätet. En produkt tänkt att håna, alltså.

Så har vi spelet GTA som innehåller en väldigt massa elände. Man kan kanske säga att den som arbetar med sprida den produkten direkt arbetar med att tjäna pengar på att göra bland annat mitt arbete än svårare.

Tack så jävla mycket.

—

En av mina elever kommer från Syrien. Hen berättade att en kamrat som är kvar där riskerar att tvångsutskrivas till regimens armé. Klarar man inte sina studier på högre nivåer blir det konsekvensen.

I Sverige blir en av med studiebidraget/lånet och i Syrien blir du kanonmat. Tack för att jag klarade det förra och slipper det senare. Men i något avseende är jag en kugge i ett stort system. Eftersom det inte finns några obetydliga sådana undrar jag:

Quo vadis?

—

Relaterade blogginlägg

Den banala ondskan

Paul Tibbets

Irma Grese

—

Källor:

Världens historia

Första Världskriget, Smedberg, Marco, 2015

Genusfotografen

Jämställdhet, Livsåskådning, Spännande människor, Uppsala/V-dala

Edward, Martin och Gudrun

av adolphson

När jag studerade religionshistoria i Uppsala kom jag i kontakt med en viss Edward Tylor.

Han är en sådan där auktoritet, alltså en 1800-talsgubbe med sträng blick, berömd för att genom empiriska studier av vissa naturfolk kommit med den standarddefinition av kultur som fortfarande används:

Kultur eller civilisation är, i vidast möjliga etnologiska mening, den komplexa helhet som i sig innesluter kunskap, tro, konst, moraliska principer, seder, och alla andra förmågor eller vanor som människan som samhällsvarelse tillägnar sig.

—

Antropologi är läran om människosläktet och människan som gruppvarelse.

Forskningsfältet är stort och spänner över allt från människans biologiska utveckling genom årtusendena, hennes egenskaper, till hur arten anpassar sig till sina omgivningar, hur hon beter sig som grupp och individ med och mot varandra.

Samhällens kulturella och sociala förhållanden i historien och samtiden blir det självklara observationsfältet där historiker, biologer, teologer och alla möjliga forskare och vetenskaper möts.

Antropologin är alltså en tvärvetenskap för humaniora, naturvetenskap och samhällsvetenskap. Men, som sagt, extra intressant är likheter och variationer mellan olika grupper av människor i världen och historien.

Då, på teologiska institutionen i Uppsala, tyckte jag inte ämnet var så fascinerade. Idag är jag mycket mer intresserad.

—

Återgår vi till Taylors definition av kultur (ovan) och civilisation så innebär den att det är fullt möjligt att studera och dra slutsatser som vissa saker utan att generellt skuldbelägga en hel grupp. Även motsatsen är som bekant möjlig.

Exempel:

Det går att vetenskapligt studera mäns våld och övergrepp mot kvinnor (och mot varandra) och därmed dra vissa slutsatser om gruppen män. Det går också att på samma sätt studera gruppen invandrare men det är lite svårare eftersom den indelningen är för vid.

Men om det är så att övergreppen mot kvinnor på en festival i Stockholm i somras, eller i Köln på nyårsnatten, hade det gemensamt att förövarna var av utländsk härkomst bör man naturligtvis gå vidare med det.

Man bör också gå vidare med genusaspekten. Det var män som utförde övergreppen och offren var kvinnor. Som i 98% av fallen i Sverige. Det betyder inte alla av utländsk härkomst begår övergrepp mot kvinnor eller att alla män i Sverige gör det.

Frågan är dock: Vad gör vi med denna kunskap?

Det intressanta är alltså hur man definierar gruppen man undersöker samt, och detta är viktigt, i vilket syfte det görs och hur resultatet är tänkt att användas.

Framtida (eller nutida) forskningsfält för antropologin blir självfallet hur grupperingen Sverige, Europa, världen, hanterar dagens flyktingkatastrof. Ett annat är hur det manliga våldet och övergreppen ser ut.

Alltså:

Om några av Europas länder inte vill ta emot flyktingar vad gör/gjorde de länder som tycker kontinenten gemensamt bör hantera krisen åt saken?

Om ett visst samhälle inte tolererar övergrepp på kvinnor och om så ändå sker i stor utsträckning – vad gör/gjorde det aktuella samhället åt saken?

Om män som inte är våldsamma inte vill bli beskyllda för våldsdåd andra män begått – vad gör/gjorde dessa män åt saken?

—

Det känns som man får ta daska till med MLK:s gamla klassiker: Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.

Eller varför inte damma av ett annat gammalt citat? Jag tänker på när Gudrun Schyman hävdade att det bor en liten taliban i alla män. Jag vet! Vi kanske skulle ta och tvångsikläda alla män niqab?

Vi måste ju skydda männen från sig själva, tillse att de inte frestas att begå sexuella brott. Men alla män i niqab blir det lättare för kvinnorna att skydda sig eftersom männen blir lätta att känna igen och det blir svårare för männen att begå övergrepp.

Ännu bättre vore kanske om hela befolkningen bar detta plagg. Då skulle den okände våldsutövaren ha minst 50 % chans att ge sig på någon som kunde bli honom övermäktig och något säger mig dessa odds skulle verka avskräckande.

Vid anställningar skulle yttre karaktäristiska, som kön, bli mindre viktiga och kanske skulle en hel del av världens terrorister bli nöjda och mindre farliga alternativt börja skjuta varandra (ifall några av dessa män vägrar bära plagget).

Vadå? Om jag själv skulle kunna tänka mig…?

Självfallet. Om det drastiskt skulle minska risken för mina döttrar att bli förödmjukade eller råka ut för brott så skulle jag med glädje bära detta plagg. Varje dag, året om.

 

Helkväll med grabbarna
Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Den rådande uppfattningen

av adolphson1 kommentar till Den rådande uppfattningen

I Nikolaus Kopernikus bok Om himlakropparnas kretslopp från 1543 finns en illustration som visar att jorden cirkulerar runt solen – inte tvärtom. Detta påstående var något oerhört i 1500-talets Europa.

Idén att jorden inte var universums centrum utan istället en planet bland flera andra var oförenligt med kyrkans världsbild. Boken sattes upp på en lista över förbjudna böcker och där blev den kvar ända fram till 1835, så stor var sprängkraften i Kopernikus nya världsbild.

50 år senare, alltså i början på 1600-talet, upptäckte Galileo Galilei med ett teleskop han själv konstruerat att jorden rör sig. 1610 kom den stora sensationen då han upptäckte fyra månar som kretsade runt planeten Jupiter. Denna upptäckt stred än mer mot den rådande uppfattningen.

För den rådande uppfattningen hävdade nämligen att jorden låg stilla i mitten av solsystemet och att månen, solen, planeterna och stjärnorna organiserat rörde sig på genomskinliga sfärer utanför jordklotet.

Man anar måhända en kompromiss med kyrkan: den gudomliga arkitekten bakom universums ordning.

Galileos upptäckt innebar att det plötsligt fanns flera observationer som hävdade att jorden kretsade runt solen. Men det här var alltså saker man inte oproblematiskt diskuterade offentligt. Tidigare hade olika vetenskapsmän bränts på bål av katolska kyrkan för att de yttrat liknande uppfattningar.

I egenskap av historiker och pedagog är jag måhända lite miljöskadad – men jag påstår att den rådande uppfattningen i stort sett aldrig är något bra. Den är nämligen konservativ till sin karaktär.

Självklarheter, menar kanske någon. Men tänk efter. När stora saker utförts så har de i allmänhet föregåtts av att någon eller några använt tidigare erfarenheter och med hjälp av sitt förnuft dragit en eller flera slutsatser och därefter prövat nya steg.

För att nämna några ting:

Columbus – det borde gå att segla till Indien. Är du inte klok? Jorden är ju platt.

Flemings slumpartade upptäckt av Penicillinet.

Allmän lika rösträtt. Det här med att vi röstar på de förslag vi gillar bäst och att alla oavsett bakgrund får den möjligheten – är det verkligen en god idé?

Semmelweiz, mannen som ansåg att det kunde vara lämpligt att läkaren tvättade händerna när han gick från att obducera till att förlösa och därför blev utskrattad av hela forskarkåren.

Öppna, samhällen har visat sig vara det bästa för utveckling och framsteg. Den utvecklingen är idag på många sätt och håll hotad av samma typ av krafter som motarbetade Kopernikus och Galileo.

Intoleranta, våldsamma krafter. Och nu avser jag inte bara terrorhandlingar – nej, jag tror vår värld som vi känner den står inför något som vetenskapen brukar benämna paradigmskifte. 

Begreppet avser att vi, av olika anledningar, byter tankemönster, förebilder och föreställningar. Därmed byter vi också inställning till tillvaron, samhället och framtiden. Det stora genombrottet – paradigmskiftet – sker när majoriteten av befolkningen, alltså inte bara forskarvärlden, byter/delar dessa nya tankesätt.

Just nu står det och väger. Men jag hoppas och tror att de krafter som är emot, eller vill tvinga sig på, kommer att misslyckas av det enkla skälet att de alltid gjort det. Hatet och intoleransen har historiskt sett alltid vunnit tillfälliga segrar men under denna korta tid har de hunnit ställa till med en faslig massa hemskheter.

Jag är fullt medveten om att denna inställning går att ifrågasätta – även med historiska exempel. Men detta är helt enkelt hur jag ser på tillvaron. För att bli lite mer konkret: vi borde, och vi kan, ta emot alla dessa tusentals människor som nu söker sig till oss.

Något annat kommer de nämligen inte att tillåta.

IS, Boko Haram, främlingsfientliga partier – eller vad hatet och intoleransen än kallar sig eller tar sig för uttryck – är de att betrakta som katolska kyrkan på 1500-talet. Eller snarare: de önskar att de hade samma möjligheter att dominera tillvaron över tid som den.

Vi kan ta emot flyktingar i hundratusental. För något alternativ ges inte. Att våra system inte skulle klara trycket bygger på föreställningen att den socialdemokratiska svenska välfärdsstaten är normen.

Kan man tänka på annat sätt? Rent logiskt är ju inflyttning något bra – annars skulle världens stora städer och USA inte existera.

Jag tror alla ensamkommande flyktingbarn kommer att hjälpa oss att skapa ett bättre samhälle, även om något hemskt terroristdåd inträffar någon gång på olika platser. För terror har naturligtvis inte att göra med flyktingar i sig, nej, det är mycket mer komplicerat.

Det är korkat och ignorant, och faktiskt farligt, att se på det som nu händer i världen på det sättet.

Och jag tror att snart kommer nutidens Kopernikus och Galilei att komma på något briljant. Det vi andra kan göra under tiden är att försöka skapa ett samhälle som ger dem bästa möjliga grogrund och förutsättningar.

över100innev

—

Relaterade blogginlägg:

Semmelweiz

—

Kommentar 2015-27-12:

Det är många troll som trillar sig förbi min moderatorfunktion. Därför stänger jag kommentarsfältet för detta inlägg.

Film och TV, Livsåskådning

Prometheus, Lawrence och jag

av adolphson

Jag minns att jag verkligen såg fram emot filmen Prometheus. Jag minns också hur besviken jag blev när jag väl sett den.

Det ryktas om ett nytt försök – Prometheus 2.

När jag häromkvällen av en slump – man är ju förlorad i ett universum av kanaler – åter fastnade framför Prometheus kom jag på en sak jag faktiskt gillar med filmen: referenserna mellan roboten David och Peter O´Toole i klassikern Lawrence of Arabia.

Verklighetens TS Lawrence är en mäkta fascinerande figur vars berättelse är alldeles för lång för att närmare gå in på här. Men i korthet handlar det om en särpräglad människa som hade svårt att passa in och istället ger sig iväg ut i öknen för att försöka finna sitt sanna jag. Väl ute i öknen formas ett öde mellan honom och arabiska beduiner.

Man förstår hur Ridley Scott tänkte när han kopplade ihop dessa trådar i sin film. Människan, liksom individen, söker alltid sitt ursprung och sitt syfte.

Den antika berättelsen om Prometheus handlar om en titan (en sorts gudom) som tog eldens hemlighet och gav till människorna och för detta brott kastades han ut från Olympen och straffades hårt.

Berättelsen fortsätter att fascinera oss i fantasi och verklighet. Mars One-projektet, som jag inte känner till mycket om alls, handlar om att bygga en permanent bosättning på Mars.

Projektet kritiseras på en mängd områden som oseriöst. Jag kan inte direkt bedöma detta, jag nöjer mig med att konstatera att också Columbus fick kämpa hårt för att övertyga om att resan han ville genomföra faktiskt var möjlig.

Möjlighetshorisonten ställer ibland till det för oss. Men fantisera, drömma, har vi alltid klarat.

Först (?) ut i litteraturen var kanske Homeros med Odyssén. Vem vet vad vi möter på okända vatten. och att ta sig hem, mentalt som fysiskt, kan ofta vara svårare än man från början trott.

Harry Martinssons Aniara är ett annat exempel på hur vår fantasi ofta rör sig över stora rymder och där han jobbar men människans oerhörda fysiska litenhet men stora psykologiska djup.

—

Jag är själv ofta på väg ut i öknen. Eller rymden. Jag söker ständigt efter min mening och nya mål. Möjligen är detta en förklaring till att jag gillar Peter O´Toole. Eller gillade, eftersom han lämnade oss (eller åkte hem/bort) 2013 .

Särskilt bör alltså klassikern Lawrence of Arabia framhållas, men även hans roll i Den siste kejsaren är värd att minnas.

—

Ett mål kan väl vara att göra sin stund här och nu så bra som möjligt. Vad som händer därefter känner jag mig, i motsats till ovan diskuterade ting, inte allt för frestad  av att i brådrasket ta reda på.

När allt kommer omkring så har har ju resan redan börjat. Det räcker ofta att njuta av åkturen än att fokusera på det okända målet. Kort sagt: jag är inte framme och det är som det ska med den saken, för att parafrasera Tranströmer.

Demokrati och samhälle, Historia, Jämställdhet, Livsåskådning, Politik

Tut! Titta i backspegeln!

av adolphson

Jag har inga inga invändningar mot en bred överenskommelse rörande flyktingmottagande. Och jag är glad att V och SD inte är med. Det är precis den majoritet jag tycker bäst om – möjligen KD undantaget.

Problemet är att jag verkligen inte gillar det här med tillfälliga uppehållstillstånd (TUT). Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Medborgarskap kan man inte villkora eftersom medborgarskap är något grundläggande humanistiskt. Det handlar om tillhörighet, identitet och trygghet.

Jag har ingående funderat över varför jag så instinktivt värjer mig mot TUT. För vi kan ju inte i stort sett ensamma fortsätta ta emot så många människor. Jag tror problemet för mig är att känslan av att vi genom TUT åter börjar tassa på obehagliga vägar, vägar vi redan klampat på, vägar vi vet var de slutar.

I Auschwitz.

Men nu får han väl ändå ta och ge sig tänker måhända någon. Men låt mig få förklara mig. Om tanken är att människor som inte fixat ett jobb efter en viss tid i landet ska kunna utvisas (vissa grupper undantagna) så innebär det faktiskt en rangordningsprincip av människor.

—

Låt oss fara tillbaka till München den 24:e januari 1920. De tyska nationalsocialisterna har just antagit sitt partiprogram. Även om det skulle dröja över 10 år innan de hade en tillräcklig majoritet för att kunna avskaffa demokratin och obehindrat genomföra sina idéer så var det här det på allvar började.

Bland annat tog Hitler och nazisterna beslut om följande:

Medborgarrätt kan endast den ha som är medlem av folkgemenskapen (Volksgenosse). Volkegenosse kan endast den som är av tyskt blod oberoende av konfession (tro, kyrkotillhörighet) ha. Ingen jude kan därför vara Volksgenosse.

Den som inte har medborgarrätt kan endast vistas som gäst i Tyskland och skall vara underkastad utlänningslagarna.

Rätt att besluta i frågor statsledning och lagstiftning tillkommer endast personer med medborgarrätt (…) Vi bekämpar det korrumperade parlamentariska systemet som enbart tar hänsyn till partitillhörighet och inte till karaktär eller duglighet.

Vi kräver att staten tar på sig ansvaret att sörja för arbete och existensmöjligheter för i främsta rummet personer med medborgarrätt. Om det inte är möjligt att livnära hela befolkningen så skall personer av främmande nationalitet  (utan tysk medborgarrätt) utvisas ur riket.

All vidare invandring av icke-tyskar skall förhindras. Vi kräver att alla icke-tyskar som efter den 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omedelbart skall tvingas lämna riket.

—

Nej, jag säger inte alla som står bakom TUT är nazister. Jag bara konstaterar att det finns beröringspunkter mellan TUT och partiprogrammet ovan.

En rad frågor som inställer sig:

Vad händer på sikt med barns grundläggande trygghet i hemmet och resultaten i skolan om de växer upp med vetskapen om att deras familj riskerar utvisas om ett år eller så?

Vad händer på sikt med arbetsmarknaden om såväl arbetstagare som arbetsgivare är påtagligt medvetna om att den ene parten är väsentligt svagare på grund av att hen riskerar utvisas. Kapitalism och tillväxt är en god sak men – som historien många gånger visat – behöver dessa styras enligt etiska principer.

Och vad händer på sikt med jämställdheten i hem och i offentlighet i de Tillfälliga UppehållsTillståndens rike?

Till och med på samhällets skuggsida kan TUT på sikt innebära en av samhället sanktionerad etnisk indelning av människor: de som omedelbart riskerar utvisning som påföljd och de som inte gör det. Vad innebär det för kriminaliteten på sikt, tro?

När ett lands sjukvårdssystem, skolsystem eller socialtjänst har att prioritera sina resurser mellan medborgare, de som inte är medborgare samt en otydlig grupp däremellan – hur prioriterar man då? Den enskilde sjuksköterskan är som alltid en hjälte men hur fungerar ett helt system?

Man ser lätt framför sig ett etnicitetens Babels hus.

—

Det är stora risker förenat med TUT. Vi måste absolut börja tala om hur många flyktingar Sverige förmår ta emot och hur vi jämnare kan fördela dem inom landet och runt om Europa.

Men att börja spela schack med medborgarskapet i varje land är att göra hela samhällskontraktet osäkert för en stor del av befolkningen.

Det är inte liberalt. Och det är farligt.

—

Sedan konstaterar jag att SD just förklarat att riksdagen, och därmed partisystemet som vi känner det, inte är förenligt med deras mål och syften. Därmed finns det en beröringspunkt mellan detta parti och nazismen som man inte enkelt förklarar bort med ”nolltolerans” eller vad andra gjorde i partiets namn på 1980- och 1990-talen.

Men det är en helt annan historia. Eller är det, egentligen?

—

Förlåt min avslutande utsvävning men jag tycker kanske att det kan passa med en referens till Bibelns Babels torn. Berättelsen är välkänd och ofta tolkad som en metafor för mänskligt övermod. Men jag tycker berättelsen andas något annat.

Historien i korthet: människorna ville bygga en stad, Babel, och i den ett torn som sträckte sig ända upp till himmelen.

När Gud tog sig en titt på projektet sa hen:

De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.

Film och TV, Livsåskådning, Personligt, Skola, Spännande människor

Bortom mr Keating

av adolphson1 kommentar till Bortom mr Keating

Jag har väl haft en och annan hygglig lärare i mina dar och även mött intressanta föreläsare på olika universitetet. Men jag har nog aldrig mött någon som omskakat mig i grunden, någon som givit mig en total inspiration och riktning.

Vem vet vad det kunde blivit av mig om jag gjort en sådan bekanskap i mitt unga liv? Kanske… lärare? Nåja, historien och litteraturen är full av stora inspiratörer. Så jag har istället funnit mina förebilder där.

För det är ju lärare jag är och det är något, hur märkligt det än kan låta, jag är fullt nöjd med. Det var bland annat därför jag slutade med politik. Politik betyder på grekiska ungefär frågor rörande staten. Jag är nog mer intresserad av frågor rörande människan.

(Uppdatering januari 2017 – nu har jag börjat med politik igen).

Mina idoler, eller förebilder, är verkliga personer, påhittade gestalter och några däremellan. För den som står ut (det har ju kommenterats i pressen att mina blogginlägg är långa) kommer här en presentation över förebilder i yrket. Den uppmärksamme läsaren märker att de har några saker gemensamt.

Sokrates är kanske den förste och en av de mest kända lärarna. Hans metod var samtalet. Genom samtal med läraren, detta kallade Sokrates förlossningskonst, skulle eleven själv skulle komma på vad som var rätt eller vettigt. Elevens eget tänkande och skapande är enligt detta synsätt det viktiga. Sokrates ville att eleverna skulle lära känna sig själva och han samtalade med dem för att hjälpa dem nå insikter.

Åsiktsfriheten och det kritiska förhållningssättet var enligt Sokrates värt att dö för. Vilket han också gjorde: dömd för att ha förlett ungdomen (liksom en viss Keating, se nedan) och förnekat gudarna tömde han giftbägaren 399 f.v.t.

Jag gillar nog Sokrates mest för att han verkar ha varit en ovanlig och egensinnig lärare, en person som gick sina egna vägar. Betydligt mer individualist och upprorsmakare än en vindflöjel.

Nummer 2 i lärarskaran är en till synes enkel man som i sin lärargärning ingav människor hopp och självkänsla. Beskrivningarna av honom utmålar en anspråkslös och blygsam person.

Jesus visste hur man kunde nå stora grupper. Han var karismatisk och hade ett vettigt budskap: Förlåt dumheter i din omgivning. Behandla människor som du själv vill bli behandlad. Våld är aldrig bra, men var modig och stark – helst inom dig själv.

Jesus tycker att alla individer får ta ansvar för sina handlingar men tror också att det är möjligt att forma sin egen framtid. Det mest intressanta är att Jesus såg alla individer i en grupp och det unika hos var och en av dem. Han ifrågasatte etablissemanget samtidigt som han faktiskt var lite skum, ibland svårtolkad och full av överraskningar. Jesus visade genom det egna exemplet hur man kan göra. Det gäller att finna, utveckla och tillämpa de förmågor och kvaliteter man har. Detta, menar jag, gör man ofta som relativt ung  sedan kan det vara för sent. Begåvning är flyktigt.

Gandhi brukar beskrivas som mycket vis och med en stor förmåga att förmedla sin visdom. Att vara speciellt skicklig i att tala och att använda etablerade symboler och metaforer i språket på ett sätt som åhörarna förstår är ju en egenskap avundsvärd varje lärare. Gandhi var liksom Jesus en man som sa oväntade saker. Att spinna, hävdade han exempelvis, är den ädlaste sysselsättning en människa kan ha. Vi borde alla leva oss in i fattiga och utsatta människors vardag. Kan vi identifiera oss med de svaga och utsatta kan vi förstå hela mänskligheten.

Och så … John Keating. Jag kommer ihåg när den kom, filmen Döda poeters sällskap. Jag gick i gymnasiet och man kunde verkligen uppfatta att en påverkansvåg gick rakt igenom hela samhället. Det är sällan, eller aldrig, jag upplevt något liknande. Mina lärare påverkades. Jag och mina kompisar påverkades. Alla påverkades.

Filmen reste, på ett helt naturligt sätt, många väsentliga frågor. Varför håller man på, egentligen? För vem skull studerar man och varför studerar man ens över huvud taget? Vad syftar studierna till? Vad är kunskap? Hur banalt den än låter, läraren John Keating är nog den bästa lärarutbildning jag fått. Vilket antagligen säger mer om lärarhögskolan än om filmen.

Precis som i filmen är det inte helt problemfritt att försöka gå sin egen väg  men man måste försöka jobba mot det man tror på. En vanlig invändning handlar om det kan vara skadligt med allt för mycket egensinne. Eller att han driver en liten kultklubb av sig själv. Jag för min del tror inte det. Jag tror på något som skulle kunna kategoriseras som behärskat lättsinne. En konsekvens blir måhända att man får göra det så bekvämt för sig man kan, längst där nere i frysboxen. Keating fick sparken. Det får väl ändå inte jag?

Två av Robin Williams filmer har påverkat mig mycket: Döda poeters sällskap och God Morning Vietnam. Den senare handlar mer om humor och livsinställning i allmänhet medan Döda poeters sällskap är användbar.

Särskilt klapp-scenen och den här är särskilt användbara i yrket.

Keatings mål är att aktivera de hårt drillade och styrda elevernas egen tankeverksamhet, stimulera dem till att våga tro på sina drömmar och söka sina egna vägar i livet i stället för att viljelöst följa auktoriteter. Keating utmanar eleverna gång på gång med uttalanden som: make your lifes extraordinary! och Cease the day! Han använder sig av poesin som nyckeln till livets verkliga innebörd. Det är konsten och poesin som gör att man vill leva – som ger en möjlighet att verkligen suck out the marrow of life som filmen uttrycker det i ett citat av Thoreau.

Idag handlar ofta debatten om ungdomens auktoritetsproblem. Det är bland annat detta som gör filmen så tidlös, den fångar det eviga i såväl generationsmotsättningar som skoldebatt. Agera på utsatt tid, inte titta i skärmar, lek inte med telefoner. Men jag undrar, jag. Handlar det egentligen inte om att vi lärare, och andra, som gör anspråk på respekt också måste förtjäna den?

Här ligger enligt mitt tycke något av Keatings storhet. Skådespelaren Robin Williams må ha haft ett bitvis svårt privatliv men en briljant skådespelare och komiker var han.

Vila i frid, Robin.

Det som saknas är kvinnliga lärare. Det klart det funnits bra kvinnliga lärare. Hypatia är ett exempel. Det är historieskrivningen det är fel på, brukar jag uppgivet sucka.

Jag gillar kvinnor. De är lätta att samarbeta med och är pålitliga. Man får raka svar. Jag vill helst ha kvnnliga kollegor och kvinnliga chefer. Gärna också kvinnliga kamrater. Kalla mig gärna fördomsfull – men det tenderar att bli bäst då.

Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt

Bäst i test

av adolphson5 kommentarer till Bäst i test

Det finns ett antirasistiskt test, Chavez-Perez-testet, att göra på film och populärkultur. Testet innehåller tre enkla punkter:

1. Finns det minst en icke vit karaktär som spelas av en icke vit skådespelare?

2. Pratar hen med en annan icke vit karaktär gestaltad av en icke vit skådespelare?

3. Och samtalar de i så fall om något annat än brott?

Jag tycker kanske att man även kunde lägga till en språklig aspekt. Gestaltar sig handlingen i ett icke engelskspråkigt land kan man med fördel använda sig av aktuellt språk istället för engelska.

Ett exempel är Hollywood-produktionen om gruvarbetarna i Chile, Antonio Banderas spelar en huvudroll, där alla springer omkring och bryter på engelska i stället för att tala spanska.

Ett annat test är Bechdeltestet. Det går ut på samma sak men handlar istället om jämställdhet. Filmen måste, för att klara testet, ha:

1. Minst två namngivna kvinnliga rollfigurer

2. Dessa rollfigurer måste ibland prata med varandra

3. Deras konversation måste röra sig om något annat än män

Det är, för kännedom, och föga förvånande, förhållandevis få filmer som idag klarar dessa test.

 

Jag tänker att man kanske kan göra ett test för sina privata relationer också. I ens eget liv, liksom. Saker man bör tänka på. Vilka punkter ska en hållbar relation klara, tro? Här följer Adolphsons relationstest (snart i en veckoblaska nära dig).

1. Tillit. Man måste känna sig trygg tillsammans med personen. Verklig vänskap bör kunna klara en törn eller två. En verklig homie är inte bara en ryggdunkare.

2. Självkritik. Man bör granska sina egna tillkortakommanden i relationen och ifrågasätta sig själv emellanåt. Det är väl en allmän livsregel, kanske, men ändå.

3. Kants kategoriska imperativ. Gyllene regeln. Varje djupare relation måste innehålla mer eller mindre, helst mer, av detta.

 

Jag fastnar lite i punkt 2, för egen del. Mina relationer är lite varierande, det medges. Hur kommer det sig att vissa, både nära och mer avlägsna personer, ofta stör sig till vansinne på mig?

Vad är det hos mig som triggar somliga att känna precis tvärt emot vad jag vill att de ska tycka om mig? I stunder av dysterhet tänker jag att det bara är mina elever som verkar gilla mig – åtminstone några av dem.

Salig mor, slog det mig. Hon som alltid höjde mig till skyarna. Hur kommer det sig att vår relation var så speciell? Och hur präglade den mig? Jag har ju alltid sett den relationen som något gott, den innersta, och som något oåtkomligt. Jag har låst in den i mitt hjärta och gjort mor oåtkomlig i mitt eget lilla Fort Knox.

Men visst var det så att det tog några år för mina föräldrar att få barn. Och visst var jag efterlängtad när jag äntligen kom. Och visst fick jag hela fem år av odelad kärlek och uppmärksamhet av henne innan nästa barn kom. Och när lillasyster kom till världen var jag ju nästan sju år.

Mamma uppfostrade mig ensam. Alltså, far fanns ju med i familjen men det var mamma som bestämde. I synnerhet när det kom till mitt, hennes förstfödde, väl och ve. Hon lät inget ont hända mig.

Hon uppfostrade mig om jag vore något slags högre väsen. Nu när jag själv är förälder inser jag att man inte ska göra så. Man måste ställa krav, också. Mor gav mig sin totala hängivenhet.  Hon valde mina kläder, putsade mig, skötte mig och älskade mig. Hon talade om hur jag skulle bete mig, skämde bort mig, curlade långt bortom rimlighetens gräns. Mina behov styrde det mesta.

I synnerhet ville hon tidigt lära mig att bli den perfekte gentlemannen. Hon uttryckte sig faktiskt exakt så, en gång.

Hon lärde mig hur man dansar (nåja) styrdans, konverserar sin bordsdam, vilka blommor man har med sig till en dejt, hon valde rakvatten åt mig när jag väl började raka mig, att nämnda rakvatten endast ska förnimmas och inte golva en förbipasserande, att man ställer sig upp och drar ut stolen för en kvinna, låter människor gå före genom en dörr och annat otidsenligt nonsens som inte klarar Bechdeltestet särskilt väl.

Man behöver ju inte vara stjärnpsykolog för att räkna ut att detta riskerar skapa en tämligen påfrestande vuxen människa. Jag minns också att människor i vår omgivning regerade på hur hon behandlade mig. Så hur hon behandlade mig måste ju varit iögonfallande.

En granne kallade mig den lille riksdagsmannen. En annan, mer irriterad, kallade mig lite sarkastiskt the golden boy och en mer avlägsen familjebekant kallade mig rätt och slätt prinsen. 

Andra i familjeumgänget såg sig nödsakade att bry sig extra mycket om de yngre barnen i familjen outtalat att jag ju redan fick så (onödigt) mycket uppmärksamhet. En kusin frågade halvt på allvar om jag som barn hade MBD (minor brain damage), salig moster sa en gång att jag visserligen var odräglig som barn men till slut växte upp till en fin pöjk.

Min syster sa ibland, när vi var osams, att allt handlade alltid om dig när vi var små.

Det blev jobbigt på flera plan när salig mor försvann. Hon som alltid skyddat mig fanns inte längre. Relationerna blev svårare. Livet blev svårare. Jag började ta beslut som, om dåliga, mamma inte i efterhand kunde fixa till.

Okej, jag erkänner: det är fortfarande jobbigt. Trots att hon för alltid gick bort från mig i juli 1997. Jag fick beskedet på en åker i Västmanland. På den åkern står jag ibland fortfarande kvar och gapar.

Fuck cancer.

Some die young – låten passar emellertid bättre in på min syster för mamma och jag hann liksom prata klart. Trots allt.

 

Men så kom det sig att jag träffade den Änglaljuva. Vi firade nyligen 15 år som man och hustru. Vi uppmärksammade dagen genom att åka till Västmanlands pärla Elsa Anderssons kafé där svärfar storstilat bjöd på räkmacka OCH Napoleon. Sedan lagade vi en brakmiddag där hemma.

Nu kanske en potentiell läsare tänker att jag nu, ja nu är det kört, kommer att misslyckas, om man inte redan anser mig gjort så, med att balansera på den där slaka linan mellan personlig och privat.

Kanske, kanske inte. Läs vidare om du vågar.

Egentligen har vi väl allt emot oss, den Änglaljuva och jag. Hon är nämligen allt jag inte är och mer därtill. Vi är inga tvillingsjälar på något sätt, nej, vi är varandras totala motsatser.

Och, vad viktigare är, hon är inte lik salig mor på en enda punkt. Plockar man fram sin smäktande tenorstämma vid fel tillfälle kan man åka på en hockeytackling.

Hemma är jag inte någon prins, där daltas det inte – man får respekt om man förtjänar den. Jag är en av två familjeförsörjare med lika ansvar för hus och hem. Hennes respekt vinner man på andra sätt.

Tur det. Jag tror jag långsamt kvävts till döds av min egen odräglighet om det inte vore för henne. Den Änglaljuva är skillnaden mellan… ja, allt egentligen.

Nej, det må vara hur det vill med andra relationer. Människor får tycka om mig eller ej, oavsett vilket – jag förställer mig inte. Jag tycker om min tillvaro. Jag säger vad jag tycker och håller man inte med får man övertyga mig med sakliga argument. Eller strunta i mig.

Jag lever med en person som gör livet svårt, som ställer krav, som ser rakt igenom mig men som tar mig under armarna, ger mig riktning och mod att gå. Jag får jobba hårt med min akilleshäl, punkt 2 i Adolphsons relationstest. Och bara för att man klarat kristallbröllop kan inget tas för givet.

Och det är mycket vackert så.