Marx 2.0

Igår gjorde jag – via twitter – samma sak som jag tidigare gjort med diverse människor på högerkanten. Jag gav mig ut i undervegetationen.

Det  blev visserligen inte lika otrevligt och hotfullt som då men slutsatsen som drogs var att jag är sinnessjuk och olämplig som lärare.

Möjligen också som människa.

Jag kom på, efter att drevet som uppstod (i morse var alltså mitt twitterkonto relativt fullproppat med personangrepp och hån av varierade grad och jag kom att tänka på vänsterns goda hat men sedan påminde jag mig om att det också finns många vettiga vänstermänniskor) att jag också skulle vilja bli upplyst.

Det finns människor som på fullt allvar och i offentlighetens ljus säger att de är marxister. Även om jag inser att det är en skillnad mellan alla dessa massmördare som härjat i ideologins namn så reser det några frågor.

Jag anser ju att jag har 1900-talets historia på min sida. Men ungefär så här tänker jag:

1. Som jag förstått Marx revolutionära teori så måste man ta produktionsmedlen från dem som äger dem och omfördela i hela befolkningens intresse. Eftersom de som äger inte vill lämna ifrån sig det man äger frivilligt måste det ske genom tvång och våld.

Nu säger en del marxister att det inte måste ske så utan revolutionen kan ske genom reformer och demokratiska beslut. Men är man inte vänsterpartist och socialdemokrat då? Kallar sig dessa partier marxistiska?

Vem äger tolkningsföreträde till begreppet marxism?

2. Vilket ansvar har en upphovsman till resultatet av sina tankar? Kan man verkligen bara säga att nä så menade inte Marx eller han skriver ingenstans om våld! som svar på att hans filosofi givit upphov till sådana oerhörda brott mot mänskligheten?

Jag tycker inte det är så enkelt. jag anser det som en demokratisk fara att tänka så.

När jag argumenterade för punkt 2 blev jag anklagad för fascism. Tack och bock.

Ett vanligt  marxistiskt argument är att liberala stater också kan ägna sig åt våld.

Javisst.

Skillnaden mellan liberalism och marxism härvidlag är att det inte finns någon revolutions/vålds-tanke inskriven i själva ideologin även om olika liberala företrädare och stater ägnat sig åt övergrepp.

Höger eller vänster-extremer (som jag ser SD och marxister som) lägger sig i våra individuella identiteter, våra själsliv, och är människofientliga – anser jag. Med historiska belägg, alltså. Som hela 1900-talet.

Och rent logiskt: ursäktar man kommunismens brott måste man ju göra det samma med nazismen och fullt ut köpa Åkessons snack om noll-tolerans i partiet. Det är för mig otänkbart.

Det som skrämmer mest är dock föraktet och intoleransen för oliktänkande och politiska motståndare. Kan man inte komma åt motståndaren på annat sätt än genom att attackera personen är det illa.

Verkligen illa.

In loco parentis…

… betyder ungefär istället för föräldern. En person – eller institution – ska agera i bästa intresse för tredje hen. God hen, anhörig, myndighet, lärare eller juridiskt ombud.

Min lillasyster sa någon gång att efter att vår mor gick bort blev jag någon sorts ställföreträdande förälder tillsammans med far.

Min lillasyster är död. Hon somnade in på Ersta diakoni i sviterna av lungsäckscancer 23.45 på onsdagsnatten. Jag är helt förkrossad.

Hennes bortgång är ännu alltför smärtsam att nämna något om vidare – men jag kan säga så mycket som att hon var mig en vida överlägsen skribent. Hon skrev på officiella uppdrag och hade självfallet en egen blogg.

Inte så illa för en lekhen.

Sålunda tänker jag att hon ändå ville att jag skulle fortsätta babbla på om allt mitt sedvanliga nonsens, om ditt och datt, högt och lågt, och inte hålla på och gråta ihjäl mig över svunnen tid eller en förlorad framtid.

So here goes.

OECD har sagt att jag är en dålig lärare och att mina elever är lata. Man borde kanske ge föräldrar coachning istället, tänker jag. En kurs i att inspirera istället för att pressa, att lyssna istället för att tala, att ta in istället för att diktera.

OECD slår vidare fast att det går allt sämre för landets skolsystem. Men ett utbildningsväsende kan aldrig vara bättre än de som verkar i det, alltså lärarna.

Det är tydligen okej med läxhjälp om Röda korset håller i den men helt fel om ett elakt riskkapitalbolag erbjuder samma tjänst. Här har kanske OECD en poäng: behövs läxhjälp för att klura ut mina läxor är jag i sanning en dålig lärare.

Oavsett om det sker kommersiellt eller ideellt förblir jag alltså en dålig lärare.

Men istället för att gnälla på mitt jobb tänker jag på änglarna som tog hand om min syster. De som jobbar i vården är värda all respekt och mer av samhällets resurser. Jämfört med dem är jag faktiskt vare sig mer eller mindre än en dålig lärare.

Min vän på socialtjänsten har lärt mig att ett sätt att hjälpa barn som far illa är att uppfinna ett hemligt signalsystem för att barnet ska kunna visa att något är fel utan att den anhörig som kan vara upphovet märker något. Det kan handla om en bakochfram-vänd nalle. Då vet socialtjänstepersonen att något är fel.

De som hjälper barn som har det svårt är bättre än dåliga lärare. Alltså bättre än jag.

Min syster hade sin lilla nalle Haderittan hos sig när livet tog slut. Vi, barnen Adolphson, är uppvuxna med Owe Thörnkvist dikt…

Haderittan satt på taket, Haderittan ramla ner, Haderittan slog ihjäl sig, Haderittan finns ej mer

…genom fars underliga förmåga att minnas bagateller. Plötsligt slog dikten mig i mellangärdet med full kraft och den lilla nallen slog stort larm. Nu är sorgen här, sa den. Gör dig redo, för nu är den här, sorgen.

Plötsligt ville jag slita nall-jäveln i bitar. Men den såg så fin ut där den satt på hennes axel lutande mot samma kudde som hon. Jag sjönk tillbaka i stolen igen, och mörkret tilltog.

Några elever hade upptäckt musikalen Sound of Music. De var hänförda och jag tänkte att det är intressant att denna härliga film från 1965 fortsätter fånga publik. Jag berättade engagerat om baron von Trapp, gestaltad av Christofer Plummer i filmatiseringen av Sound of music, som i verkligheten var en österrikisk ubåtschef under första världskriget.

Eleverna tittade klentroget på mig och meddelande korthugget att sådant där behöver man faktiskt inte veta. Jag antar att de har rätt och att jag in the end of the day är en dålig lärare.

Vare sig mer eller mindre.

Min syster gillade musikaler, schlager och en hel del annan musik. Ofta genom åren samlades vi till TV-soffans samvaro under årets schlager-veckor. Kunde vi inte träffas fysiskt hade vi kontakt via cyberrymden där låtarna kommenterades och skrattades åt.

Ofta hade vi samma smak. Den här gången rådde ingen tvekan: Mariette Don´t stop beleving för vad annat kan jag göra, sa hon lite vemodigt.

Det finns en populist i Holland vars namn uttalas Stjärt Vilders. Ibland överträffar verkligheten dikten. Det hade jag och min lillasyster skrattat gott åt. Om hon suttit bredvid mig nu hade vi skrattat. Men det gör hon inte.

Det är så vi ofta gör i vår familj, vi skrattar åt enfalden.

Den sista tiden.

Du log ofta och du höll ut, fast du visste att klockan var slagen.

Du var ledsen för all sorg du visste du skulle åsamka genom din allt för tidiga bortgång.

Det finns inte någon som kan ersätta din plats hos din älskade Marie, hos din gamla pappa eller dina bröder, svägerskor, brorsdöttrar eller många vänner.

I sorgen finns ingen in loco parentis.

Vägen till Lovis i Mattisborgens pragmatiska inställning till tillvaron känns lång, så lång: Vi föds och vi dör och så har det alltid varit.

Något av det sista du sa var att jag ville leva vidare men min kropp ville inte. 

Det blev svårt att inte tala om henne. För svårt.

Nu gråter jag, igen.

Är det så här det ska vara nu?

Kalla pannkakor

Min kusin gick just bort, min syster är svårt sjuk och en tidigare kollega togs precis av cancern. Även om jag själv är vid vigör och tämligen goda vätskor vore det synd att påstå att jag inte påverkas.

För det gör jag. Jag påverkas.

Min tappra syster citerade Kristian Gidlund och hans fantastiska blogg och meddelande krasst att det nu är hon som får äta sina pannkakor kalla.

Apropå blogg kan ju den som vill läsa hennes. Den är väl värd en stund av din tid.

Det är viktigt för många att känna samhörighet, en identitet.

Jag hade en kamrat som aldrig riktigt kände sig hemma vare sig här eller där och till slut begick självmord. I Lasermannens Sverige kände han sig aldrig hemma trots sin svenska mamma, sina goda betyg och stora attraktionskraft.

Det är en stor fördel i det mångkulturella samhället att medborgarskapet inte syns utanpå. Men vi måste ändå ta hand om varandra och lagstifta till förmån för utsatta. Och trots att Sverige idag tycks mer polariserat än tidigare hävdar jag att utanförskapet för vissa grupper var blytungt i folkhemmet.

Och vi kan inte börja chakra med medborgarskapet. Once given är det absolut. Man blir inte av med det på grund av ett visst beteende. Jag kommer att kämpa emot varje förslag som på olika sätt vill beskära medborgarskapet för allt jag är värd.

Vill någon prata volymer i invandringsfrågan så låt gå.

Här är en sorts volym: varje svensk bär i genomsnitt hem cirka 800 kg mat per år. Tacka tusan för att nyckeln till framgångsrikt företagande stavas p-platser. Mängden mat vi slänger är hiskeligt stor

I min värld är det inte helt rimligt att mot den bakgrunden använda volymbegreppet för att reglera antalet människor att komma hit till vårt rika land.

Vissa tyckare känner sig missmodiga inför situationen i Ukraina och tänker att de känner igen Mellankrigstiden. Jag, å min sida, påstår att historien aldrig återupprepar sig men också att vi alltid lever i en mellankrigstid.

När jag är dyster kan tankarna vandra i den riktningen.

Nyckeln stavas tillhörighet. Mötesplatser av olika slag och i det stora hela ett tolerant samhälle där individen kan förverkliga sig gör att hen inte känner sig övergiven eller utanför i tider av personlig kris eller i sökande efter en identitet.

Som jag brukar tjata om: kollektivets minsta beståndsdel består av individen: bögen, kvinnan, muslimen, juden, terroristen, rasisten, våldtäktsmannen och barnet.

Alla och en var får stå till svars för sina handlingar. Men nog måste en vision eller politik syfta till göra vardagen säker och framtiden möjlig för individen. Terroristen, våldtäktsmannen och rasisten borde kunna få hjälp att se konsekvenser och alternativ.

Att känna sig utanför samhället, mindre värd eller kanske hotad, föder i sin tur en rädsla, ilska eller förakt för andra kategorier för andra individer.

Jag trillar själv dit ibland.

I går skulle Vildvittrorna bada med några andra Vildvittror: sina kusiner. Tyvärr visade sig hela badhuset och sporthallen under en viss tid vara bokad av tusentals människor i lustiga kläder, illa matchande slipsar, för stora kostymer och färdigknuta flugor i bjärta färger och barn uppklädda till miniatyrer av vuxna.

Jag tänkte att det måste röra sig om något frikyrkligt konvent. När det visade sig att jag hade rätt – Jehovas Vittnen hade massdop och gudstjänst – skämdes jag. Så fördomsfullt och föraktfullt av mig.

För dessa vittnen såg så glada och upprymda ut. Vem är jag och komma med spetsfyndiga frågor i stil med att om endast 144 000 får komma in i himlen och det finns fler än 144 000 Jehovas Vittnen i världen – ja, hur får ni ihop det? Vad är poängen – finns det någon intern väntelista?

Skäms, Adolphson. Det som inte kränker är vare sig min eller samhällets sak. (Möjligen finns det sådana saker inom slutna samfund men det faller utanför ämnet).

För den som ändå känner missmod kan jag berätta att det finns ett O store gud-museum med tillhörande sällskap i Mönsterås. (För de fåkunniga: Carl Bobergs berömda psalm sjungs ofta i många frikyrkor).

Se där ett museum jag aldrig kommer att besöka. Men detta museum är en identitet, tillhörighet och källa till trygghet för många. När pannkakorna kallnar är det en så värdefull sak.

Och så kom 80-talet och hälsade på. Tänk så bra jag hade det i juli 1986. Tänk så ljus framtiden var. Även om jag aldrig blev professionell surfare eller framgångsrik Beach boy. 

 

 

80tal

Nej, så här kan man inte hålla på.

Är pannkakorna för kalla så får man försöka med mental uppvärmning – så länge det går.

Kubbstil-(2)-k

Stańczyk

Jag kan inte så mycket om konst. I synnerhet inte polsk sådan. Men det finns en tavla som fascinerar mig och som jag faktiskt tagit mig tid att studera.

Det är den polske konstnären Jan Matjekos (1838-93) målning över hovnarren Stańczyk från 1862. Denne hovnarr antas ha levt ungefär mellan 1480 och 1560 och är en välkänd och mytisk figur i polsk historia.

Det polska kungahuset tillhörde sedan Sigismunds dagar ätten Vasa och gjorde till och från även anspråk på (att återfå) den svenska kronan under det sena 1500-talet och tidiga 1600-talet.

Jag besökte för några år sedan det kungliga slottet Wawel i Krakow i vilket man här och där fortfarande kan se Vasa-ättens symbol.

 

Slottet Wawel i Krakow Photo: Nico Trinkhaus – <a title=”Kraków, Poland” href=”http://sumfinity.com/photos/poland/krakow/wawel-krakow-poland/target=”_blank”>Wawel | Kraków, Poland</a>

 

 

 

 

Personen Stańczyk ingår i en tradition som är högst levande i dag och som går tillbaka till antiken: satiren. Det är en konstform som jag älskar. Ursprunget brukar spåras till romaren Juvenalis vilken drev och ironiserade över olika samtida samhällsfenomen.

Att förlöjliga, driva och håna är en konstform i sig. Här – ett modernt exempel.

Men å andra sidan, som Juvenalis själv lär ha sagt: det är svårt att inte skriva satir.

Juvenalis sägs vara upphovsmannen till det berömda citatet en sund själ i sund kropp. 

Det är lätt att föreställa sig honom sägandes detta efter att den enormt överviktige (!-?), och bitvis impopuläre, Gracchus presenterade (ännu ett?) dåligt beslut samtidigt som gratis bröd delades ut under spelen på arenan.

Satir är en del inom retoriken och den har ofta använts för att kritisera makten. Molière, Chaplin, Hasseåtage är några exempel på kända utövare.

Men nu gällde det alltså Stańczyk.

Ur arkiven framträder bilden av en person som är mycket mer än bara en vanlig underhållare. De polska historikerna, sägnerna och konstnärerna skildrar en tänkare och politisk filosof som använde sin scen och sitt konstnärskap för att kritisera och påverka sin omgivning.

Hans framträdanden brukade handla om aktuella politiska händelser och företeelser vid hovet och hans kvicka skämt har bevarats av skrivare och historiker och dessa skildrar en man som kämpar mot skenhelighet och hyckleri – för sanningen.

Den mest kända berättelsen om honom handlar om en björnjakt.

1533 släpptes en jättebjörn ut i en skog nära Kraków så att kungen kunde jaga den. Under jakten gick det hela snett och björnen anföll det kungliga sällskapet istället för tvärt om varpå panik utbröt. Det hela gick så illa att drottningen föll av sin häst och fick därefter missfall.

Senare anklagade kungen Stańczyk för feghet eftersom denne flydde i stället för att anfalla björnen och försvara kungens liv. Enligt legenden löd svaret: det är större dårskap att släppa ut en björn som låsts in i en bur.

Svaret har antagits vara dubbelbottnat och att även avse kungens förda politik mot Preussen som hade besegrats av Polen men ändå förblivit självständigt.

Hur det än råder med källkritiken härvidlag blev Stańczyk en populär historisk figur. Och precis som med andra historiska gestalter i all världens länder har han använts politiskt. I synnerhet som en symbol för kampen om polsk självständighet.

Vissa grupper har till och med kallats för Stańczycy. Paralleller till T-partyrörelsen eller Jesuischarlie är kanske inte alltför långsökta.

Hursomhelst.

För konstnären Jan Matjenko var Stańczyk ett favoritmotiv. Genom konstnären han fått ett eget ansikte och konstverken skapade i stort sett den bild av honom som finns hos polackerna idag.

Matejko målade Stańczyk som en bekymrad tänkare i stället för som en vanlig gycklare. Just den här målningen var den som gjorde konstnären berömd och är än i dag ett av de mest kända verken på Warszawas konstmuseum.

Jag tänker mig att åka och uppleva det live någon gång. Men ännu står det inte semester i Polen så högt på familjens dagordning.

Målningen, som (fritt översatt) heter Stańczyk under en bal vid drottning Bonas hov strax efter förlusten av Smolensk, är intressant. Dess fokus är den dystre narren som sitter ensam i ett mörkt rum medan en kunglig bal pågår i ett angränsande rum. Kontrasten är slående.

Antingen har han uppträtt eller så ska han. Oavsett vilket utstrålar Stańczyk inte något som man kanske skulle förvänta sig av en narr efter eller inför ett uppträdande: glädje och uppspelthet.

Nej, han är istället dyster och tankfull.

Allvaret i tavlan förstärks av hans attribut. Stańczyk har slitit av sig sin clownmask och slängt den på golvet.  Han har en kristen medaljong över sitt bröst. På bordet ligger ett brev som anger året 1514 samt ortsnamnet Smolensk vilket berättar för (den kunnige) betraktaren att Polen förlorat Smolensk till Ryssland.

Detta väcker Stańczyks sorg och oro över hur det ska gå för hans land. Och han är den ende som tycks bry sig. Brevets innebörd verkar ha negligerats av kungen, och andra ämbetsmän, som hellre verkar vilja fira.

Det är enbart hovnarren som förstår brevets innebörd.

En annan symbolisk tolkning är att en dvärg (vilka inte minst under 1800-talets sågs som mindre värda) bär på en luta vilket är symbolen för ära. Hela arrangemanget anses förebåda den kungliga dynastins undergång.

Genom det öppna fönstret syns en komet: ett säkert tecken för olycka. 

Tavlan är målad under nationalismens tidevarv och vi har motsvarigheter i Sverige. Nationalister och högerextremister letar efter järtecken i historien att stödja sin sak. Just den här tavlan, och gestalten den föreställer, liksom andra motiv av konstnären, har används av nationalister.

Det är kanske inte så underligt eftersom Polen förlorat sin självständighet flera gånger och ständigt varit hotat.

Men den dörren svänger åt två håll för nationalisterna. Att kritisera, håna och förlöjliga är ett tveeggat vapen som extremister i allmänhet inte gillar. Det är det som gör Stańczyk så intressant. Kultur går att kidnappa, men inte lika enkelt humorn, satiren eller glädjen.

 

Temat den sorgsne clownen är förövrigt inte ovanligt.

Lyssna gärna på Leoncavallos opera Pajazzo som handlar om detta. Framförallt arian Vesti la giubba är värd sina 3,55 minuter. Av Jussi, givetvis.

Eller läs Frödings dikt Clown Clopopisky – om clownen som stod på huvudet och grät och gol.

För så är det kanske för alla på något vis. Och kanske är detta anledningen att jag sedan barnsben är lite rädd för clowner. De är egentligen inte glada det är en fasad.

Trots detta gör jag inte annat än att försöka vara clown. Se mig. Älska mig. Det ligger något djupt och trasigt mänskligt över detta beteende. Och det tar sig olika uttryck – för oss alla.

Hur banalt det än låter: Jag tror på glädje, satir, skämt och skratt. Med och inför mina barn, deras mor, mina elever, vänner och människor jag vardagligen möter.

Gråter gör jag också ibland. Till Beethoven.

Och det känns alltid så skönt efteråt.

 


 

Länkar: Fotografens (till bilden ovan) hemsida här 

den banala ondskan

En medelmåtta bland många andra i Nazityskland.

Adolf Eichmann var antisemit sedan barnsben och gjorde karriär i nazistpartiet. Hans kunskaper i hebreiska blev användbara när han senare skulle organisera ett av de största brotten, endast övertrumfad av andra folkmord, i historien: Förintelsen.

1961 fångas han in i Argentina i en spektakulär kupp av Mossad och förs till Israel.

Detta är en världshändelse. Äntligen har man lyckats fånga åtminstone en högt uppsatt nazist: Monstret från Linz. Mannen som organiserade transporter av miljontals offer till koncentrationslägren.

Rättegången ska direktsändas över stora delar av planeten. Drygt 40 länder, även Sverige, planerar att på bästa sändningstid visa när staten Israel möter Obersturmbannführer Adolf Eichmann.

Han beskrevs som en känslokall, skicklig byråkrat. Särskilt framgångsrik, om man nu kan använda det ordet i sammanhanget, var han i Ungern, där över 430 000 män, kvinnor och barn pressades in i tågvagnar för vidare transport till gaskamrarna.

I Budapest kom Raoul Wallenberg att bli hans motståndare. Eichmanns uppdrag var att skicka ungerska judar till Auschwitz medan Wallenberg försökte rädda så många han kunde genom att dela ut svenska pass och därigenom göra dem till medborgare i det neutrala Sverige och på så vis fridlysta.

Wallenberg försökte personligen, tyvärr utan framgång, förmå Eichmann att sluta med sin vidriga syssla. Svensken dog (antagligen) i sovjetisk fångenskap 1947, nazisten flydde till Argentina (enligt uppgift med stöd från Katolska kyrkan och Röda korset).

Det finns uppgifter som tyder på att det var välkänt att Eichmann befann sig i Argentina och det hade gått rätt enkelt att fånga in honom. Han låter sin familj bosätta sig hos honom. Han låter sig till och med intervjuas om sitt jobb under kriget.

Men 1960 tar det alltså slut när Israels säkerhetstjänst kniper honom. Händelsen är väl dokumenterad. På väg hem från jobbet på Mercedesfabriken övermannas han och slängs in i en bil. Han förstår genast vad det rör sig om.

Han drogas och sätts på ett plan till Jerusalem där ska han medverka i en rättegång som är tänkt att få stor betydelse.

Frågan är: går det ens att genomföra en rättvis rättegång? Och behövs det? Skulden är det ju ingen tvekan om. Är det Israel eller kanske FN som ska agera åklagare?

Det fanns krav på att rättegången skulle hållas Västtyskland som en  fortsättning på Nürnberg­rättegångarna. Men Israel gick inte med på det.

Det byggs upp en stor internationell förväntan på denna slutgiltiga uppgörelse med Förintelsen. Önskan att förstå och sätta punkt för det kanske mörkaste kapitlet i mänsklighetens i historia.

Det blir ett gigantiskt antiklimax.

Eichmann är inte ett monster eller någon hatisk antisemit. Han har haft många goda judiska relationer och beundrat delar av judendomen redan innan Förintelsen.

Hela tiden sitter han lugnt och stilla i sin skottsäkra glasbur. Hans röst går aldrig upp i falsett. Han dreglar inte. Hans ögon lyser inte av ondska. I själva verket är han tråkig, blek, alldaglig, fyrkantig, byråkratisk, petig, långrandig – och trist att lyssna på.

Journalisterna förlorar intresset. Tittarsiffrorna på TV går ner. Världen går vidare. Det finns något djupt obehagligt och provocerande i att Eichmann verkar vara en helt vanlig människa.

Eichmann försökte försvara sig med att han var obetydlig, bara en liten kugge i ett stort maskineri. Han dömdes ändå och mänskligheten fick ett viktigt prejudikat; att lyda order kan aldrig rättfärdiga olagliga och omänskliga handlingar.

På så vis kan rättegången ses som en fortsättning på Nürnbergprocessen.

Att överlevande från Förintelsen fick möjlighet att vittna, även om nästan ingen hade någon direkt koppling till Eichmann, var också viktigt. På så vis påverkas historien. Offrens röst hördes. Detta har senare folkmordsrättegångar tagit fasta på.

Eichmann dömdes till döden. Han erkände aldrig, uttryckte ingen ånger. Domen överklagades men kvarstod och 1962 hängdes han. Kroppen kremerades och askan spreds på internationellt vatten utanför Jaffa.

Det pågår förövrigt fortfarande förundersökningar mot gamla nazister. Sin skuld blir man aldrig för gammal för.

Nazisterna var ofta medelmåttor, helt vanliga människor. Slutsatsen är att vi alla, under vissa förutsättningar, faktiskt kan begå sådana här handlingar. Filosofen Hanna Arendt lanserade efter rättegången begreppet den banala ondskan. 

Ondska genom beslut och byråkrati, alltså.

Teorin blev kontroversiell eftersom den hävdar att Eichmann varken var en särskilt övertygad nazist eller en psykiskt sjuk mördare utan snarare en byråkrat som handlade plikttroget mot sina överordnade.

Jag tycker resonemanget, så här drygt 50 år senare, fortarande är intressant.

Låt oss ta Sverige av idag. Någon har bestämt att ett register ska upprättas över romer. Någon tycker alltså att nyfödda spädbarn ska registreras som potentiella brottslingar. Bara beroende på i vilken  familj de fötts i.

Samma sak med misshandlade kvinnor. Ett register har upprättats som syftar till att kartlägga gemensamma mönster hos offren, inte gärningsmännen.

Någon har även bestämt att polisen ska stå i tunnelbanan och titta på människors hudfärg för att avgöra om de vistas i landet illegalt eller ej.

Jag antar att exemplen kan mångfaldigas. Poängen är någon individ någon gång någonstans tagit ett beslut som sedan genomförs av någon eller några individer.

Vad tänkte den individ på som satte sig och slog de första tangentslagen på det som till slut blev ett färdigt och tillämpat register över romska barn och vuxna?

Avsaknad av självkänsla, empati, solidaritet och kritiskt tänkande är livsfarliga saker – kanske är det den viktigaste lärdomen av rättegången mot medelmåttan Adolf Eichmann.

Källor:

Den senaste biografin, skriven av Bettina Stangneth

Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/kultur/den-banala-ondskan_6324612.svd

På YouTube finns hela, eller stora delar av, rättegången under sökordet The Eichmann trial

Ödets lotter

Jag springer då och då till min arbetsplats. Det är ett fantastiskt sätt att börja en dag på även om det ofta går lite tyngre på hemvägen.

Nu när VM närmar sig är det mycket liv och rörelse kring riksskidstadion. Det är många elitåkare i omlopp. I går morse, exempelvis, kom en person i rödvit dress upp jämsides med mig och i sina händer höll han skidor respektive stavar.

Dette är grejt sa han. Jag nickade mest till svar allt för andfådd för någon längre kommunikation.

Efter ett par minuter nickade han mot mig lite frågande. Jag antar att han antog att vi båda var på samma nivå och därför kunde sparra lite. Möjligen av artighet erbjöd han mig genom denna sin nick att ta täten.

Vad han inte visste var att jag sprang exakt så snabbt jag mäktade med.

Medan han försvann i fjärran tänkte jag att olika falla ödets lotter. Eller är det kanske så att det handlar om val och jag kan, och alltid har kunnat, välja att träna mig till nästan samma nivå?

Fariséerna var en inflytelserik religiös grupp i Israel under århundradena kring Jesus liv.

Farisé betyder avskild eller separatist och jag tolkar gruppen som en sorts religiös överklass som, om man får tro Bibeln, ofta ägnade sig åt intellektuellt och moraliskt översitteri.

De höll mycket hårt på att de religiösa reglerna inom judendomen skulle följas. Den religiösa niten gick till överdrift och det blev svårt att leva som en rättskaffens medborgare i fariséernas samhälle.

Tanken var att med hjälp av sina detaljerade regler ville de göra det enklare för alla att handla enligt den gudomliga lagen.

Många av dem gav offentliga uppvisningar i konsten att leva perfekt. De var oerhört noga med att hålla lagen in i minsta detalj och att framstå som exempel för sin omgivning.

De föraktade ofta dem som inte följde alla deras regler vilka betraktades som syndare och orena.

Känner vi igen mönstret?

Under sin verksamhet kom Jesus ofta i konflikt med fariséerna, som angrep honom därför att han i sitt liv och i sina predikningar umgicks med skatteindrivare, prostituerade och andra som fariséerna klassade som syndare.

Fariseerna tillhörde dem som tog initiativet till att få Jesus undanröjd genom att anklaga honom för upproriskhet mot den romerska ockupationsmakten, och när Jesus slutligen greps i Getsemane fanns det fariseer med i pöbeln som jagat honom.

Det fanns dock exempel på liberala och toleranta fariséer. Exempelvis en av Jesu främsta lärjungar och en av grundarna inom den kristna kyrkan: Paulus.

Jesus i konflikt med fariséerna är ett exempel på en urgammal konflikt kring vem som äger tolkningsföreträde. Inom religion eller andra ideologier finns hela tiden konflikter mellan bokstavstroende eller en mer liberal tolkning.

Jesus blev korsfäst. För en tid sedan gick några in på en tidningsredaktion och mördade sådana man uppfattade som fiender till den egna tron.

Olika falla ödets lotter. Eller är det kanske så att avsaknad av självständigt kritiskt tänkande föder ödesdigra handlingar som inte går att göra ogjorda?

Det finns en berättelse om hur Muhammed reagerade på att någon urinerat i en moské. Det  klart att det inte var särskilt värdigt eller respektfullt gjort. Det fanns de som ville göra processen kort med missdådaren.

Vad gjorde Muhammed, tro? Jo, han torkade upp. Med utgångspunkt från detta väljer jag att tro att Muhammed inte skulle samtyckt till en massaker på dem som ritat och publicerat karikatyrer av honom trots avbildningsförbudet som finns i religionen.

Olika falla ödets lotter, kanske. Men vi har alla valmöjligheter och med dessa valmöjligheter följer ett ansvar. Om vi inte har med oss en kritiskt förhållningssätt och självständigt tänkande kan tolkningen av en idé eller inställningen till en auktoritet lätt bli enkelspårig och svart/vit.

Detta är mitt mantra som lärare:

Problematisera allt. Sök inte enbart de enkla svaren. Ifrågasätt allt. Öva på att stå för din åsikt även när ingen håller med dig. Fundera över vilka konsekvenser dina handlingar har för andra. 

Allt annat kommer i andra hand.

44

Min fyrtionde och fjärde födelsedag har passerat.

Det är lite småmysigt att fylla år, det medges. Vildvittrorna har målat teckningar och den Änglaljuva är mästare på det där med att ordna högtider.

Samtidigt är det lite bitterljuvt. Påfallande ofta känner jag mig så här i samband med högtider – denna lilla treminutare är verkligen mitt i prick. Bulls eye.

Tideström och jag gratulerar alltid varandra på vår gemensamma födelsedag. I år firade han den i sitt nya land Qatar. På morgonen, berättade han, paddlade han ut från sin bevakade lilla vik men råkade under paddelturen förvirra sig lite och landade på tok för nära emirens residens.

Det kom vakter med visselpipor och automatvapen rusandes. Ett tag var det lite darrigt, lät han meddela över den inte allt för skrapiga linan.

Viss munterhet har uppstått bland eleverna då jag i dessa tider (jag ska sjunga Händels Messias om ett par veckor (och det är ingen lek)) och ofta kommer till klassrummet med två portföljer.

Adjunktsportföljen och körportföljen. Jag har därför arrangerat en omröstning om vilken som är snyggast.

Adjunktsportföljen
Körportföljen

Utfallet är inte klart. Vad anser du?

Den här soppan, med portföljer och födelsedagar, kokar kanske någonstans ner till Maslows behovstrappa. Jag får nämligen ofta dåligt samvete när jag funderar på att köpa mig en ny fluga, bok eller som nu när jag önskar mig en ny nattskjorta i julklapp.

Frågan för dagen är alltså var på trappan jag befinner mig så här i begynnelsen av mitt 45:e levnadsår?

Nivå 1. De behov en människa först prioriterar att uppfylla är fysiologiska och består av basbehov så som mat, vatten och syre. Här finns också behov av att undvika smärta, sova, röra på sig och ha sex.

Nivå 2. Det är det här med säkerhet och trygghet. Jag har verkligen behov av en stabil vardag, rutiner och enklare regler för att inte känna ångest och rädsla, rädsla inför hemskheter som skulle kunna hända. 

Nivå 3. När man känner sig trygg börjar man söka efter gemenskap med andra människor, vänner, barn och kärlek. Vi vill alla känna att vi är en del av något större än oss själva. 

Nivå 4. Om vi känner att vi har en gemenskap med andra vaknar nästa behov inom oss, behovet av uppskattning. Enklare behov av uppskattning kan handla om makt, kändisskap eller respekt från andra medan mer komplicerade behov är självförtroende, kompetens och självrespekt.

Nivå 5. Behov av självförverkligande ligger på den femte och sista nivån i behovshierarkin. Här handlar det inte om ett behov som helt kan uppfyllas utan ett behov som ständigt förändras. Behovet av att vara den mest kompletta versionen av dig som du kan vara, att utnyttja alla dina resurser och potentialer.

Bara en liten del av världens befolkning når under sin livstid nivå 5 eftersom man först måste tillfredsställa underliggande behov för att kunna fokusera på att förverkliga sig själv.

Och det är här mitt politiska engagemang kommer in i bilden. Jag tycker verkligen att alla ska ha möjligt att, likt jag själv, stå på steg 5 och hoppa. Vilket inte är samma sak som en önskan om att alla ska ha det lika-samma jämt.

Voluntarism betyder ungefär vilja och är en lära som betonar viljan (i synnerhet) framför förnuftet. Det här med att sätta vilja framför förnuft är lite problematiskt. Men också intressant.

Hur mycket kan man skylla individen för den belägenhet hen befinner sig i? Får den romske tiggaren utanför ICA skylla sig själv och lockar jag hit fler om jag skänker pengar? Är det i så fall något dåligt?

Voluntarismen hävdar exempelvis att något endast är bra om det är föremål för en mänsklig vilja, exempelvis om en händelse stämmer överens med de inblandade personernas vilja. Detta i motsats till när de inblandade istället genom en viss handling upplevde lycka eller njutning.

Knarkaren vill kanske inte missbruka. Men mår bra – åtminstone för stunden – av sin tripp.

Viljan skapar ett värde. Viljan viljan skapar civilisation. Men också det motsatta.

Lämnar man religion och djupare filosofi åt sidan kan man konstatera att ideologisk voluntarism anser att mänsklig samverkan bör bygga på frivillighet. Alltså faller det här med diktatur i olika former.

Håhåjaja.

Min 44:e insikt, givet allt ovan, landar i samma hårda, självklara självklarhet som jag inte enkelt förmår ta till mig:

Man måste acceptera den man är.

Jag är sålunda (fortfarande) tämligen självupptagen, aningen fåfäng och något så ovanligt som en gymnasielärare som faktiskt gillar sitt jobb, samt att sjunga. Jag är begåvad med stort patos och ett (otroligt) dåligt tålamod.

Inget nytt under solen därvidlag. Eller missar jag något?

Som far brukar säga: På gången och på pannan känns törstens son igen. 

Impediment eller Esagilia

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid den något exceptionella omständigheten att jag bor i ett hus jag själv låtit uppföra. Jag äger ett hus och en trädgård. Et in aracadia ego, som jag skrev till minne av Klabbe nyss. Detta faktum gör mig förhållandevis unik sett ur ett internationellt perspektiv. Det är inte många som äger så mycket som jag i världen.

Jord och vatten är förutsättningar för byggnader, städer och civilisation. Det insåg man tidigt i en av våra första stora civilisationer – den som grekiska vandringsmän och köpmän kallade Mespotamia. Landet mellan floderna. Huvudstad, och kronan på verket i detta rike, var Babylon. Det var den babyloniske guden Marduk (inte att förväxla med ett black metal-band från Norrköping) som startade alltihop när han lät bygga en flotte av vass, täckte över med stoff (typ en massa bråte, grejer och prylar), blandade med vatten fick på så vis fram ett material som de forntida babylonierna kallade urslem (men som vilken småbarnsförälder som helst skulle kalla geggamoja).

Av detta urslem byggde sig sedan Marduk världens första hus som döptes till Esagilia.

När Marduk torkade svetten ur pannan efter bygget var färdigt tyckte han fortfarande att det var lite ensamt där ute på lerbankarna mellan floderna Eufrat och Tigris. Så han slog ihjäl en konkurrerande gud och blandade blodet från den fallne med jord och skapade därmed människan.

Babylonierna hade stor respekt för jord och vatten som grunden för civilisation. Lera – geggamoja – är grejen, insåg de.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Venedig, exempelvis, är en fantastisk plats som lockar många turister. De färdas dit både till lands och på vatten. Många tänker sig en romantisk upplevelse när man i skymningen glider fram i en gondol tillsammans med sin älskade.

Lyssna gärna på Rain i Venice – min väckarklockas signal varje morgon.

Vad många inte känner till om Venedig är att stan dras med stora miljöproblem och att få italienare vill bo där eftersom vattnet är smutsigt och det luktar så illa.

Klassisk vy Venedig

Den amerikanska drömmen, tänker jag plötsligt när jag stövlar omkring i min trädgård. Att flytta till drömmarnas horisont och bygga vad man vill vid slutet av regnbågen.

En mycket märklig byggnad är White House i Borlänge. Jag känner inte till historien bakom detta hus men ryktet säger att någon som flyttade dit på 1980-talet byggde det i ett helt vanligt villaområde.

Bara för att hen kunde. Det ligger något djupt mänskligt över detta beteende. Vi gör saker för att vi vill se om det går. Reach for the stars. Från Marduk till Mars one. 

Peter Englunds, ständig sekreterare i akademien, doktorsavhandling heter Det hotade huset – adliga föreställningar om samhället på 1600-talet och är mig veterligt den enda doktorsavhandling jag med glädje läst från pärm till pärm.

Men föreställningar om samhället har alla. Helst de som bygger ett hus. Så som jag själv.

Basilica Aemilia är en antik byggnad på Forum Romanum i Rom. Jag fick byggnaden utförligt beskriven för mig av en mycket kunnig guide för några veckor sedan när jag var där.

Den byggdes första gången år 179 f.v.t av två högt uppsatta tjänstemän i republikens tjänst och ombyggdes och renoverades flera gånger, bland annat efter en brand. Den var centrum för affärslivet vid Forum och ansågs tidigt av romarna själva som mycket vacker.

Rester av väggarna samt stora partier av golvet och kolonnerna vittnar om den praktfulla interiören i marmor, hämtad från Grekland, Mindre Asien och Afrika. Bitar av de skulpterade friser som prydde byggnaden har bevarats, en avgjutning är uppsatt intill den.

Denna basilika anses vara en av de (om inte den faktiska) byggnader som arkitektoniskt varit förebild och inspiration till medeltidens kyrkor, (de kallas ju än i dag basilikor), men med tillägg av olika tornbyggnader.

Basilica Aemilia när det begav sig

Någonstans läste jag att någon någon gång utgivit En skrift om jordbruk på obrukbar mark. Jag tror dagens juridiska term är Impediment. Hur jag än letar hittar jag den inte.

Jag skulle verkligen vilja läsa den. För precis som många fredliga muslimer tolkar begreppet Jihad, heligt krig, som ett personligt krig mot tillvarons dåligheter och frestelser, tror jag att civilisation kan byggas var som helst där det finns tillgång till lera och vatten.

Antagandet att civiliserat beteende återfinns bara för att byggnader existerar får nog som historien visar oss, anses som felaktigt. Vi måste fortfarande kämpa för att bete oss mänskligt mot varandra. Det känns just nu som mer aktuellt än jag kan påminna mig att det gjort någonsin tidigare under min livstid:

Hur bygger man egentligen ett hus på ofruktbar mark?

Med andra ord: hur bygger vi ett demokratiskt samhälle. Är det ens möjligt? Är det bättre att stänga dörren till sitt hus, vrida om nyckeln, och hoppas att tillvaron ser bättre ut när jag öppnar dörren igen?

Är det strunt samma att en massa människor far illa så länge det inte drabbar mig?

Nej, det tror jag inte på.

Fermis paradox

Nobelpristagaren Enrico Fermi vet jag inte mycket om. Iallafall inte mer än att han givit namn till Fermis paradox.

Denna paradox konstaterar problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar.

Fermi formulerade 1950 frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, har påträffats.

Och apropå sökande efter intelligent liv. Jag har, i liten skala, gjort samma sak som Fermis. Jag har de senaste veckorna ägnat mig åt ett experiment.

Skriver man något på Twitter under hashtagen #svpol eller #SD2014 om Åkesson, Karl XII eller invandring tar det inte lång tid innan det rasslar till. Jag satte upp några enkla regler för experimentet samt utformade en strategi varpå jag kastade in en brandfackla. Reglerna innebar att man inte bara fick bombardera mig med frågor eller lösa påståenden utan att själv svara på frågor som jag ställde samt att man inte fick gömma sig under en foliehatt och vara anonym.

Jag ville heller inte prata med representanter för SD, SvP etcetera utan enbart dess väljare. Jag bestämde mig redan från början för att stå ut med med personliga påhopp och förolämpningar och inte besvara dem och istället fokusera på att försöka förstå hur dessa människor tänker eller känner. Jag upptäckte snart att cirka 50% vägrade släppa sin anonymitet med hänvisning till sin och sin eventuella familjs personliga säkerhet. Det hjälpte inte att jag själv är öppen då jag inte har något att frukta, hävdade man.

Att Åkessons sägs sova med en basebollträ vid sängen tycks symptomatiskt för både partiets företrädare och dess väljare.

När jag ställde mer personliga frågor om vilka de är, vad de jobbar med, vad de är nöjda eller missnöjda med i samhället (utöver invandring) eller vad de älskar eller känner engagemang inför, hoppade ytterligare flera av diskussionen.

En väldigt vanlig uppfattning är att jag, och alla andra partier utom SD, samt all media, tillhör en PK-åsiktskorridor där det är trångt. Man upplever ett tabu över att diskutera begränsning av invandring.

Att SD numera är en del av etablissemanget med hela 13% av valmanskåren ställer sig dess väljare helt främmande inför. Man ser sig absolut inte som rasist även om man anser att begreppet mänskliga rättigheter är en floskel. Det är svårt att få dem att närmare förklara hur detta hänger ihop.

De flesta jag pratat med anser att människor faktiskt är olika mycket värda och att det inte är något konstigt med det. De ser sig som sagt ändå inte som rasister – däremot mig som mer eller mindre sinnessjuk som påstår detta.

Viktigt är istället att lyfta fram vilken extrem situation vi har som tar emot så många flyktingar, att resurserna inte räcker till alla och vi borde anpassa oss till andra europeiska länders nivåer.

Man är rädd för vad som ska hända i framtiden, man ser alla flyktingar som kriminella bidragstagare, utan möjlighet att försörja sig själva, och att vi inte har något ansvar för den situation som råder i exempelvis Syrien.

Flera gånger har jag fått frågan hur många flyktingar jag personligen har i mitt hem och brukar då svara med frågan vid vilken krigszon den som skriver så själv befinner sig. Man är också arg över att man upplever att man inte får säga att flyktingmottagande kostar pengar och resurser.

Här är några citat från olika trådar baserat på diskussioner med cirka 15-20 personer:

I vilket normalt land som helst skulle du dömas för landsförräderi och medhjälp till brott och samhällsomstörtande verksamhet.

Att du gör bort dig offentligt säger inte per se att jag gör fel i att avslöja din dumhet anonymt. Lallare!

Alla människor är lika mycket värda men vissa måste hållas i isoleringscell annars

Vi behöver inte fler arbetslösa bidragstagare. Dessutom har många av dem med sig en religion som inte passar här

Du tillhör de som som fortf. inte förstått att värdegrund är hittepå samt felöversatt från eng. 

Snart spricker Adolphsons rasistbubbla som bygger på felöversättning av de mänskliga rättigheterna

Hitler är alltså lika mycket värd för dig som moder Theresa

Alla på jordklotet har inte rätt till svenskt utbildningsväsande

Alla människor är olika värda i ett samhälle. Är samhället rasist då?

Fattar du inte vad Sverige släpper in? Massor av ISIS-anhängare, ”Sleeper cells” väntar bara på att slå till.

Människors lika värde är ett intetsägande påstående. 

Du ger bort mitt hus till afgansk getbonde och kallar dig god. Jag missnöjd. Du kalla mig rasist. 

Stalin, Mao, Muhammed, vad säger dessa dig dina förebilder?

Ännu en dumskalle, nu med namnet Adolphson

Fy fn vilken mega-rasist denna Adolphson är. Vadå ”människors lika värde”. Snacka går ju alltid. 

SD kommer att växa tills de får makten och sådana som du kommer att dömas.

Och så till sist min personliga favorit:

Du kommer att deporteras till ett land som betalar sina räkningar med kärlek och ”din mentalitet”. 

Tack! Kan jag resa i redan imorgon?

Det här med att Sverige i sammanhanget är så extremt har jag svårt att förstå. Vi har i Sverige, Danmark och Norge (Finland har delvis en annan historia) sedan slutet av 1800-talet fört en, i internationell jämförelse, progressiv lagstiftning med syfte att i det offentliga rummet gynna individens autonomi.

Ta kvinnans och barnens ställning i samhället, exempelvis. Äktenskapslagstiftning, rätt till skilsmässa, abortlagstiftning, rösträtt, har i Skandinavien, inte minst här i vårt land, de senaste 150 åren präglats av en samhällskultur som vill ta bort skuldbeläggning av individer (kvinnor och barn) och istället uppmuntra möjligheter till egen försörjning.

Kvinnan ska klara sig utan mannen, barnomsorg, ålderdomsvård, barnet har efter skilsmässa rätt till att umgås båda föräldrarna (vilket fortfarande är relativt ovanligt ute i världen), barnaga är kriminaliserat sedan 1979. Och så vidare.

Vi håller i detta nu på att förändra vår lagstiftning i synen på våldtäkt och även om vägen (i mitt tycke) fortfarande är lång ser man det på många håll i världen som en extrem lagstiftning.

Fråga Julian Assange, exempelvis.

Varför skulle detta inte gälla vår inställning till flyktingar och invandrare? Som jag ser det är det Danmark och Norge som går emot sitt stolta historiska förflutna som moderna och progressiva länder. (Finland borde skämmas).

Ja, flyktingmottagande kostar. Men genererar även intäkter. VA!? hör jag nättrollen vråla. HUR DÅ!? MOTIVERA DIG! KÄLLOR!?

Jo, det ger mig, och många andra, framtidstro. Och framtidstro är kanske den viktigaste tillgång ett land kan ha. Men det tankesättet är nog svårt för någon som är rädd eller drömmer sig tillbaka till en gammal värld att förstå.

Det här är ju inget man pratar med SD-väljare om på Twitter. Men jag efterlyser kontakt med någon av dem för att träffas och diskutera. Jag har ännu inte fått något svar. Många politiskt intresserade diskuterar gärna förutsättningslöst politik med okända. Men inte SD:s väljare, tycks det.

Fortsätter påhoppen får jag antagligen stänga ner mitt twitterkonto. Men det kan det vara värt. Jag kan ju alltid skaffa mig en foliehatt och öppna ett nytt konto i ett alias.

Neanderthalson, exempelvis.

Fermis och jag står fortfarande kvar och stampar på samma plats med den skillnaden att jag faktiskt funnit bevis på liv därute i cyberrymden.

Han söker dock efter intelligent liv och jag, som tolkar intelligens som förmåga till empati, konstaterar lite dystert att sådant nästan är lika sällsynt i cyberrymden som i universum.

Tips: Lyssna på programmet Konflikt om situationen för tiggande EU-migranter.

Sex at Dawn – morgondagens jämställdhet

Jag är inte någon hejare på modern psykologi men nyligen läste jag något intressant.

Det handlar om evolutionspsykologen Christoffer Ryan som tillsammans med psykiatrikern Cacilda Jethá skrivit boken Sex at Dawn om mänsklighetens förfäders sexuella beteende.

Tillsammans driver de tanken att jämställdhet är grundläggande för ett sexuellt hälsosamt samhälle. Där kvinnor kan verka på samma villkor som män, och inom livets alla områden, minskar männens benägenhet för våld, förtryck och orättvisor.

Samhällen där fler än vissa män får fri tillgång till sex på sina egna villkor blir också mer ”sexiga” menar Ryan och Jethá.

Genom att studera en särskild sorts apor (samt jämföra med en stor del övrig forskning på sexuella relationer) har man kunnat iaktta en mer jämställd sexualitet hos aporna. Dessa har inte bara sex med en viss individ utan med vem man vill och tar gemensamt hand om flockens barn.

Vem som är biologisk pappa till vem är inte så viktigt.

Ryan menar att sexuell monogami inte är en naturlig mänsklig egenskap, och heller inte präglade urmänniskans sexuella liv, utan istället var något som uppstod först genom jordbrukssamhället:  

Förhållanden mellan män och kvinnor blev äktenskapsliknande först efter jordbrukets intåg. 

Den förhistoriska människan levde alltså mer som den studerade ap-flocken med en mer liberal syn på sex för alla individer. Alla i gruppen levde också socialt, sexuellt och ekonomiskt mer jämställt än i dag.

En förklaring till detta är att det fanns gott om resurser varför man inte behövde oroa sig så mycket för framtiden. När resurserna blir knappa hamstrar vi och blir noga med att bevaka det vi äger. Det samma kan sägas om relationer, hävdas det i boken.

Genom den neolitiska revolutionen börjar människan muta in mark, hem och ägande samt styra upp oss i en mer organiserad och hierarkisk myndighetsvärld. Genom detta krymper paradoxalt nog också utrymmet för individen och särskilt kvinnorna.

Sedan rullar det på genom årtusendena.

Det konstateras i boken att minst hälften av alla äktenskap slutar idag i skilsmässa. Varför är det acceptabelt att stapla äktenskap och uppslitande skilsmässor på varandra men inte allt leva i fria relationer utan att stämplas som promiskuös? Det kan ju aldrig vara bättre för vare sig barnen eller inblandade parter.

Boken ställer den retoriska frågan:

På vilket sätt är detta moraliskt överlägset i relation till att ha tre parallella förhållanden, utan några lögner?

När jag läser detta blir jag än mer övertygad om att en liberal syn på jämställdhet och sexualitet är bättre och mer effektiv än en socialistisk i stil med den F! står för.

Om detta kan man naturligtvis argumentera, men för mig är det helt uppenbart att en överhet inte enbart kan lagstifta fram jämställdhet utifrån kollektivets värderingar.

Varför? Jag har sagt det förr: kollektivets minsta beståndsdel är individen. Historien är full av exempel på hur det går när vänster/höger-kollektivet håller i taktpinnen.

Personligen gillar jag verkligen Gudrun Schyman som en karismatisk politiker. Och det står jag för. Men mina verkliga inspiratörer är Birgitta Ohlsson och jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Mitt i alla stormvindar rekommenderar jag i all ödmjukhet den som tvekar, och oavsett vad du tycker i övrigt, ta dig 10 minuter och sätt dig in i vad liberal jämställdhets-politik står för. Jämför den gärna med F! eller V:s varianter.

Titta gärna också på vad FP faktiskt åstadkommit på området sedan 2006.

Sedan kan du göra ett fritt val utifrån ett större perspektiv.

Och det i sig är en god sak.

Länkar:

Birgitta Ohlssons hemsida

FP:s hemsida

Liberala Kvinnors hemsida

F!:s hemsida

Boken Sex at Dawn

Intervju med författaren av frilansjournalisten Fria Therén