Kategori: Livsåskådning

Historia, Livsåskådning, Spännande människor

Jesus brorsa

av adolphson3 kommentarer till Jesus brorsa

Vill man veta något utöver det som står i bibeln om Jesus finns några antika historiker att tillgå, som den judiske Josefos, samt (de så kallade) kyrkofäderna i Rom. En profet blir ringaktad i sin hemstad och bland sina släktingar, lär Jesus ha yttrat. Det låter ju lite småbittert, det gör det. Han kanske var deppig eftersom vare sig folket i Nasaret eller hans familj inledningsvis gillade hans verksamhet. De tyckte han var extrem.

Evangelisten Markus berättar att i början av Jesus verksamhet, när han just hade börjat samla lärjungar och framträda offentligt, hävdade Jesus familj helt enkelt att han hade blivit galen och tog därför avstånd från honom. Det antika samhällets syn på vare sig kvinnor eller psykisk sjukdom var inte helt human. En som inte distanserade sig var Johannes Döparen, en avlägsen släkting till Jesus på hans mammas sida. Kanske uppstod någon sorts kollegial gemenskap mellan de två eftersom Johannes vid tidpunkten var en vida känd predikant till skillnad från Jesus som var ny på scenen. Herodes, judisk kung (lydkung under Rom) över regionen, fru Salome var så irriterad på Johannes att hon enligt traditionen ville ha hans huvud på ett fat.

Jag blev i min ungdom lite nyfiken. Vem var Jesus, egentligen? Gud son? Och vad ligger i så fall i det begreppet? Denna fundering var anledningen att jag överhuvudtaget började studera teologi vid universitetet en gång i tiden. Det som var tänkt som en snabb översiktskurs resulterade i tre terminer. Mina föräldrar var lite oroade och tyckte att jag inte behövde överdriva så, hela tiden. Men det är som lektor Paulsrud säger, mannen som doktorerat på svampar, schysst att få nörda in på ett intresse ett par år. Det tillåts man inte lika ofta nuförtiden.

Kanske var Jesus en helt vanlig kille som inte stod ut med sin familjs och hembygds undfallenhet mot vare sig den romerska ockupationsmakten eller det antika judiska starkt segregerade samhället. Och så bestämde han sig för att göra något åt saken. Jesus kanske inte var guds son i något annat hänseende än att han såg sig tvungen att reagera mot det han uppfattade som djupa orättvisor. Ungefär som Nelson Mandela och Martin Luther King, med flera, gjort under 1900-talet.

Jesus far, snickaren Josef, dog sannolikt innan Jesus inledde sin verksamhet som predikant för han finns inte omnämnd i källorna efter tillfället då Jesus som tolvåring besökte templet i Jerusalem. Jesus fick (enligt evangelisten Matteus) minst sju syskon: fyra bröder och åtminstone tre systrar. Vad systrarna hade för inställning till hans verksamhet framgår ingenstans men hans bröder trodde inte på att han var den utlovade Messias.(Kom igen, brorsan. Sluta snacka skit och hämta hit tvingen därborta.) Det är inte alltid så lätt med syskon. Kanske tyckte de att Jesus inte behövde överdriva så, hela tiden. Men efter det att Jesus avrättats av den romerska ockupationsmakten anklagad för att ha utgett sig för att vara judarnas kung kom familjens inställning att förändras.

Några dagar efter avrättningen fick de höra av Jesus lärjungar att när dessa besökt gravgrottan så hade de funnit den öppen och tom. Men inte bara det. Jesus hade plötsligt dykt upp och pratat och ätit tillsammans med dem! Och en av dem som träffat Jesus var en av hans bröder: Jakob. Alltså måste det vara sant att han återuppstått från de döda. Den vanligaste icke-religiösa teorin är att vakterna som bevakade graven mutades så att familjen under natten kunde hämta kroppen och begrava den i en egen, mer privat, grotta. Med tanke på vad Jesus varit med om innan han korsfästes får man väl anse detta som en rätt förståelig handling av familjen. Huruvida Jesus faktiskt återuppstod efter sin död går inte att förklara eller bekräfta med annat än religiösa argument.

Efter avrättningen och den eventuella uppståndelsen anslöt sig både mamma Maria och resten av Jesus bröder till skaran av lärjungar. Det innebär att de med största säkerhet träffade honom, om han nu verkligen återvänt, flera gånger då han under närmare en och en halv månad fortsatte att undervisa om det kommande Gudsriket. Brodern Jakob, som fick tillnamnet den rättfärdige på grund av sin stränga lydnad mot Guds lag och Jesus lära, valdes till ledare för den första gruppen kristna (sekten kallades för nasaréer och var i allt väsentligt praktiserande judar utom i ett avseende: de betraktade Jesus som Messias) i Jerusalem sedan ledaren och lärjungen Petrus flytt från staden.

(Jesus är namnet på den historiske personen. Kristus är en latinisering av det grekiska ordet Christos vilket betyder den som är smord till kung, alltså till judarnas kung vilket är en gammal judisk sedvänja, men är också det religiösa tillnamnet på frälsaren i översättning från hebreiskans Mesiah).

Petrus grundade enligt traditionen kyrkan i Rom och blev den förste påven. Ovanpå hans grav ligger Vatikanens centrum Peterskyrkan i dag. Där är drottning Kristina begravd. Jakob stannade i Jerusalem och ledde där ett av de första kända mötena då det diskuterades om nasaréerna skulle vara att betrakta som judar och i så fall följa den judiska lagen. Det gick inte så bra för honom heller. Jakob dödades precis som sin bror (omkring år 65) anklagad för att ha överträtt den judiska lagen. Ett av hans brev finns bevarat och ingår i Nya Testamentets skrifter.

Jakob efterträddes som ledare för Jerusalemförsamlingen av två andra släktingar, först en kusin vid namn Simon och fyrtio år senare, sedan också Simon förråtts, gripits, torterats och avrättats (känner vi igen mönstret?) under de förföljelser som beordrades av den romerske kejsaren Domitianus, av ytterligare en vid namn Justus. Det var inte lätt att balansera mellan å ena sidan den judiska traditionen och å andra sidan de romerska myndigheterna, tycks det.

En annan av Jesus bröder, Judas (Judas, Josef och Jesus var vanliga namn vid den här tiden), var också aktiv inom den nya sekten. Om honom vet vi inte mycket mer än att han var gift och hade barn. Även ett brev från honom bevarades av den kristna församlingen och kom att ingå i Nya testamentet. Några säkra uppgifter om vad som hände med mamma Maria finns inte, vare sig i bibeln eller hos några andra tillförlitliga historiska källor. Välkänd är berättelsen om att Jesus strax före sin död på korset bad sin favoritlärjunge Johannes ta hand om henne. Vi vet inte om Johannes lydde Jesus önskan. Men om han gjorde det är en teori att hon följde med honom till staden Efesos i dagens Turkiet där han under flera år var församlingsföreståndare. Enligt traditionen dog hon omkring år 50 och begravdes antingen i Efesos eller Jerusalem.

Bland de sista av Jesus släktingar som vi vet något om finns några barnbarn till Jesus bror Judas. De anklagades för uppror mot kejsar Domitianus därför att de vägrat svära kejsaren trohet då de höll hårt på sin judiska identitet. Historikern Eusebius berättar att kejsaren slog fast att de var fullständigt harmlösa människor som förtjänade sitt livsuppehälle med sina händers arbete, och därför försatte han dem på fri fot. De levde ända till kejsar Trajanus tid (98-117). En slutsats man kan dra av det domslutet är att Jesus släktingar fortfarande vid tidpunkten tillhörde någon form av känd politisk överklass eftersom kejsaren själv avgjorde målet.

Den siste kände ättlingen till Jesus, förövrigt även den siste judiske församlingsföreståndaren i Jerusalem, var Judas Kyriakos som levde åtminstone kring år 148-149. Sedan styrdes staden av romare, assyrier, kristna och muslimer. Judisk självständighet nådde Israel igen 1948.

—

Lite lättsammare läsning för den som är intresserad är den här artikeln, och den här, eller varför inte en djupdykning i den här boken?

Sedan finns det ju en massa försök att återskapa Jesus verkliga ansikte. Nedan ses ett försök.

Livsåskådning, Personligt

Ridicule is no shame

av adolphson2 kommentarer till Ridicule is no shame

Det senaste året har, på många olika sätt, spenderats i husbyggandets anda. Eller, ja, personligen har jag ju inte byggt något. Jag har låtit bygga, däremot. Huset har blivit jättefint. När jag vid något tillfälle var på banken så frågade mig min bankman hur mycket jag tänkt bygga själv på huset. Jag undervisar i Historia och Religion så gissa själv svarade jag. Vi studerade varandra under en stunds tystnad innan mannen sprack upp i ett stort leende. Jag vet precis hur det är – jag jobbar ju på bank! Jag fick mitt lån. Vilket är en hysteri i sig.

Nu är det ställt på det viset att särskilt händig har jag aldrig varit. Inte alls, faktiskt. Au contraire. Jag vare sig vill eller kan. När jag och Malin renoverade ett hus (lät renovera) fick jag i uppdrag att riva en vägg. I den väggen hittade jag tidningar från andra världskriget. Jag förlorade mig i samtida reportage från Stalingrad. När hon undrade varför det blev så tyst i rivningsrummet smet jag ut och la ett par tidningar från 1942 i grannarnas brevlådor tillsammans med en not från prenumerationsavdelningen på den aktuella tidningen där de beklagade att tidningen var försenad. Sådant tycker jag är viktigt att göra under husrenoveringar. När det är mycket att göra är sådant min prioritering. Ansvarslöst? Värdelöst? Måhända. Men vi har bara ett liv, vad vi vet. Detta smärtsamma faktum får inte glömmas bort.

Våra snickare har gjort ett fantastiskt hantverk. Det tycker inte bara jag och Malin utan även alla kontrollerande personer och besökande. När jag framförde berömmet blev de nöjda, snickarna. Sedan sa han som ledde arbetet, huvudsnickaren, att det finns lite olika typer av kunder. Dels finns det sådana som är snickarkunniga själva och inte riktigt kan förlika sig med det faktum att det står en yrkesperson och kostar dyra pengar för något han (det är alltid en han) nästan kunde göra själv. Sedan finns också teoretikern. Han är ännu jobbigare att ha att göra med, menade snickaren, eftersom han hänger över axeln och nogsamt följer varje steg. Och ännu värre: kommenterar varje steg. Till sist finns det en lite ovanligare typ. Det är han som kommer in och är glad för ett väl utfört arbete. I den mån kommunikation måste föras handlar det inte om hantverk. Det handlar om att få människor att trivas, dra några vitsar, och skratta tillsammans. Snickaren tycke jag var ett skolexempel på den sista typen. Det blev jag glad av att höra. Det är fint med komplimanger. Vi ger dem alldeles för sällan.

Dotter 1 hade kompisar hemma. Plötsligt hördes vilda skratt från barnrummet. Jag spetsade öronen. Vad du är tokig, Mina, varför sa du så där!? tjöt en av kompisarna av skratt. Min äldsta dotter svarade: Det finaste som finns är att få människor att skratta, det har pappa sagt. Medan jag svalde ner en blåval av stolthet funderade jag över om jag verkligen uttryckt mig på det viset. Andemeningen i min uppfostran handlar tvivelsutan om denna inställning till livet.

Faktum kvarstår. Jag är helt värdelös på hantverk och teknik. Jag har tummen mitt i handen. Och så vidare. Jag kan verkligen inte snickra något alls. Men, vilket tog mig trettio år att inse, jag är bra på annat. Min självkänsla var länge stukad av att jag inte kunde sådant som män i allmänhet skulle kunna. Byta bilddäck. Bygga grejer. Vara muskliga. Sådant där strunt, könsnormer och patriarkala strukturer, irriterar mig fortfarande en masse. Jag håller nämligen med Gary Oldman i det roliga klippet. Även om man inte måste specialisera sig så kan vi bli bättre på att inse att vi människor faktiskt är bra på olika saker. Kan vi ta till vara denna mångfald tror jag att vi får ett bättre samhälle med lyckligare individer.

Jag vill inte påstå att jag är guds son, eller så, men en berättelse i Bibeln (Markusevangeliet 12:e versen) tolkar jag som en variant på detta bloggtema:

Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: ”Varför försöker ni snärja mig? Ge mig ett mynt och låt mig se på det.”  De räckte fram ett, och han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Kejsarens.” Då sade Jesus till dem: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.” Och de förundrade sig över honom.

Med andra ord: skomakare bliv vid din läst. Och kopplingen till låten, genom dess utmärkte sångare som själv spelar Jesus just nu, It Takes a Fool to Remane Sane, är uppenbar.

Ridicule is no shame.

Plain and simple.

Hör du det, världen?

Livsåskådning

Moralens Väktare

av adolphson3 kommentarer till Moralens Väktare

Hemma hos oss har vi ett gäng dalahästar som ligger och skräpar. Detta är knappast något unikt för svenska hem i allmänhet eller för dalahem i synnerhet. Man får en häst, nu och då, vid avslutningar eller avtackningar.

Min största och finaste Dalahäst är den jag fick av V-Dala Nation som tack för mitt år som dess främste representant. Sen finns det i vårt hem även en liten oansenlig häst som följde med Malin när vi en gång beslutade oss för att dela morgontidning för sisådär sexton år sedan. Det är den enda av våra hästar som har ett namn.

Den heter Moralens Väktare. 

Hästens bakgrund är värd att berättas. En gång i sin barndom deltog Malin i en tävling i SSAB:s regi. Hennes pappa arbetade där under lejonparten av sitt yrkesliv. Man hade ofta familjedagar för företagens anställda på den tiden. Nu var det tipspromenad och korvgrillning, familjefest och lek. Malin hade, skarpsinnig som vanligt, iakttagit att de rätta svaren på tipspromenaden fanns anslagna bakom en lada där promenaden slutade. (Till utsocknes läsare: Så går det alltid till i Dalarna).

Sagt och gjort, hon smet dit. Vid utslagningsfrågan gällde det att gissa antalet ärtor i en burk. Hon tog det rätta svaret men drog för trovärdighetens skull av fem ärtor i sitt svar. Sedan anslöt hon sig diskret till sällskapet och travade snällt runt tipspromenaden tillsammans med de övriga. Ingen hade märkt att hon varit borta. Hon tyckte hon var jättesmart. Känslan av trumf bestod ända tills det var dags för prisutdelning. Hon vann förstås. Föräldrar, pappas arbetskamrater, deras barn, egna och andras syskon, tyckte alla det var fantastiskt att Malin vann FÖRSTA PRIS!

Det tyckte inte Malin. Hon tyckte det kändes hemskt att stå där och oförtjänt ta emot pris och omgivningens beundran och hyllningar. För att påminna sig om den känslan har hon behållit hästen. Det var förövrigt alldeles nyligen hon berättade om dess sanna identitet för mig. Berättelsen, som säger mycket om henne, slog naturligtvis omedelbart in ännu en spik i mitt känslolivs kistbotten.

Det är förövrigt symboliskt att tidens rand nött bort öronen på Moralens Väktare – hästen är öronlös. Det är inte nödvändigtvis detsamma som att vara döv. Moralens Väktare kommer under alla omständigheter fortsättningsvis att inneha hedersplatsen i det adolphsonska hemmet, nu när jag känner dess verkliga identitet.

Falun/Dalarna, Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson

En komikers uppväxt

av adolphson1 kommentar till En komikers uppväxt

Det här är jag. Hej, hej.

Fredrik Adolphson

Tillåt mig att presentera mig lite närmare. Mitt namn är Per Fredrik Adolphson och jag växte upp under 1970- och 80-talen i ett folkparti/centerhem i det socialdemokratiska och moderata Falun. Detta gav många vänsterkompisar men även en del moderatpolare. Rutskjotor och Ivenhoetröjor all around. Det är, har jag ofta senare tänkt, nog rätt bra att präglas av olika perspektiv i livet.

liten

Jag hamnade tidigt i sammanhang där en given identitet kunde vara problematisk: Fälldin-unge i skolkamraternas arbetarhem, tjänstemannason i överklassfamiljer, mas på västkusten eller lantis på Lidingö.

80tal

Jag lärde mig tidigt att det fungerade att försöka charma och skämta sig ur kniviga situationer. Den smärtsamma insikten att det finns tillfällen när pojkaktig charm inte funkar var också mycket nyttig för mig.

Allt detta resulterade i en livshållning som innebär att jag alltid, lite respektlöst kan tyckas, måste skämta om allt och med alla hela tiden. I synnerhet är det viktigt att kunna skratta åt sig själv. Jag blir misstänksam mot människor som inte kan det. Jag blir arg på mig själv när jag inte gör det. Detta beteende ser ju en hyfsat stabil person naturligtvis omedelbart igenom. Barnens mor exempelvis, var helt immun.

princess

Mina föräldrar tog sitt ansvar. Det var helt, rent, tryggt och kärlek under uppväxten. Men jag fick tidigt lära mig att klara mig själv. Mamma hängde över axeln genom grundskolan men i gymnasiet hade vi passerat den horisont hon kunde relatera till. Hon hade inte själv gått där eftersom det var långt i från alla i hennes generation som gjorde det.

Lumpen2

Genom gymnasiet, militärtjänsten och universitetsstudier i såväl Frankrike som Sverige fattade jag helt och hållet mina egna beslut. Fast så långt kommen var mina föräldrar redan nöja och stolta. Att deras äldste son tagit sig till de vita mössornas stad, Uppsala, var i deras ögon något fantastiskt.

Studentbal

Salig mor var alltså mycket stolt. Säkert hade hon varit nöjd med mitt yrkesval också. Alltihop kan i och för sig ha varit resultatet av en noga genomtänkt uppfostran. Och det i sin tur kan hängt ihop med att de faktiskt litade på mig. Men det resonemanget känns lite som en tröst för tigerhjärtan. Det måste väl vara mer synd om mig än så? Skämt åsido. Utifrån vissa givna förutsättningar är jag resultatet av mig själv. Jag har inte curlats i någon större utsträckning, jag har gått den (nåja) hårda vägen. Händelse, reaktion, konsekvens och erfarenhet. Nu, i diverse krisers tidevarv tycker jag själv att jag kunnat skörda frukterna av min syn på livet.

Jag mår bra av att se livet från den ljusa sidan. När jag har jobbiga beslut att fatta vet jag att jag inte kan fly undan ansvaret. Ingen annan fixar mitt liv åt mig. Det får jag göra själv. Och så långt det är möjligt försöker jag göra det skrattande.

Skäckerfjällen 058

Tillbaka till då. Det var inte längre häftigt att spela pajas när man kom till högstadiet. Det blev svårare att skämta sig ur situationer och ofta gick det inte alls. Vi från Södra (skolan) höll ihop och som hyfsat idrottsbegåvad klarade jag mig rätt väl på grund av den respekt det medförde. Men personligheten lyste allt oftare igenom. Jag minns särskilt en gång när jag var illa trängd på Västra skolan. Någon hade slutligen tröttnat på den rollspelande, snabbkäftade veklingen. Jag befann mig uppträngd i ett hörn med alla reträttvägar avspärrade. Nu sänker han mig, nu dör jag minns jag att jag tänkte.

Så kom räddningen. Det var den gode ledaren, idrottskillen och studiebegåvningen, han som alltid stod på de svagas sida och som var min bäste vän sedan lågstadiet, som kom till min räddning. Som klippt och skuren ur en amerikansk feelgood-film banade han sig fram helt lugnt och ställde sig bredvid mig. Sedan lät han alla blodtörstande hyenor förstå att: Låt Fredrik vara. Han har ett jävligt mycket bättre ordförråd än vad alla vi har, i alla fall! Detta hände i sjunde klass. Efter det såg man åtminstone delvis med andra ögon på mig. Det var plötsligt mer okej att vara lite annorlunda. Andra värden än rå styrka började uppskattas. Som jag kände det var Västra skolans skräckvälde besegrat, Riddar Catos stenhjärta förvandlat. Hädanefter gick jag utan rädsla till skolan.

Sen blev jag vuxen. Eller vuxen och vuxen. Det gäller att inte växa upp allt för mycket och allt för fort. Man bör bejaka sina intressen i livets alla olika stadier. Allt är beroende av att jag själv mår bra. Tar jag hand om mig själv blir jag en bra pappa, make, yrkesmänniska och medmänniska. Alltså måste jag till en gräns bejaka det jag behöver. Det innebär att jag helt enkelt inte kan, vill eller orkar, vara seriös hela tiden. Om jag så vore landets statsminister skulle jag inte kunna avhålla mig från denna livsstil, det är helt enkelt mitt fundament.

Det kommer jag aldrig att ändra hos mig själv.

Aldrig.

38200123_10156263654765617_3105820241922359296_n

Film och TV, Livsåskådning

I väntan på… vadå?

av adolphson6 kommentarer till I väntan på… vadå?

Jag tänker mig helvetet som en gigantisk tvättstuga till bredden fylld med tubsockor, mysbyxor och arga fyrtiotalister som äter langos. Fyrtiotalisterna spiller så mycket att jag måste tvätta hela tiden med ett undermåligt tvättmedel. Jag kommer aldrig, likt Sisyfos, därifrån. Det bara rullar på, i evighet. Djävulen, Satan, Hin Håle, glass av smaken romrussin, eller vad vi nu väljer att kalla ondskan, sitter i ett hörn av tvättstugan och gör nummer två. Hans avföring består av capris. Kort sagt: det är inget kul ställe vi pratar om, inget kul ställe alls. Den här föreställningen om tillvaron efter livet är naturligtvis inget jag pratar med allehanda löst folk om. Skulle någon påstå att jag sagt detta kommer det att förnekas i varje enskildhet. Jag säger det här i förtroende. Okej?

Det är väl rädsla för ohälsa som spökar. Det mest obehagliga med sådan är ofta inte själva förloppet utan tiden efter tillfrisknande när man drabbas av något av obekant fenomen i kroppen (som att resa sig ur fåtöljen) blir jag mer eller mindre nervös över att det nu var klippt. Är det så det är att bli gammal, att konstant känna sig osäker över sitt hälsotillstånd, vet jag inte om jag vill bli det. Å andra sidan tänker jag mig att när jag väl är död och begraven kommer att må ungefär likadant som jag gjorde på Gustaf Vasas kröning. Jag vet innerst inne att jag inte kommer att hamna i helvetestvättstugan efter döden…. väl?

Det finns några intressanta skildringar av Gud, Djävulen och resan upp eller ner. Al Pachino är underhållande som Djävulen och talet han håller i Djävulens Advokat är intressant ur ett teosofiskt perspektiv. Rosemarys baby är en läskig klassiker. Cineaster är bekanta med Himmel över Berlin. Thåström har sin variant men mästerverket i filmens värld heter Angelheart. Robert De Niro är briljant i rollen som… Mickey Rourke är i samma film inte dum han heller. En elev påminde mig om att jag i religionskursen vid något tillfälle beskrivit Tolkien som Gud. Och med allt vad det innebär av mytologi i ringens värld. Det var, tycker jag själv så här i efterhand, mycket begåvat gjort av mig. Kommentar på det, skolverket? Gillar man temat rekommenderas Mästaren och Margarita eller I väntan på Godot.

Tideström, den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai tillika världsomseglaren och bestsellerförfattaren, har i ett av våra samtal låtit mig förstå att Frank Furillo, kommissarien i världens bästa polisserie med världens bästa intro själva verket är en beskrivning av Gud i en ond värld. Det pratade vi länge om en sen natt i Ängelholm. Jag ska be honom motivera sig i en kommentar till detta inlägg eftersom jag inte minns vad han sa, mer än att det var intressant. Jag minns också att Draculas döttrar som flaxade kring korvkiosken undrade vad det var för fel på oss som stod och käkade korv och snackade om Gud och existensen. Frank Furillo var gift med en jurist, Joyce Davenport. Jag var avundsjuk på honom. Furillo var en ledare med integritet, godhet och förnuft.

Jag är glad att jag aldrig tittade på mor efter att hon lämnat jordelivet. Bland personalen på avdelningen fanns flera som var rätt påstridiga. Jag skulle inte komma över mor, inte kunna acceptera hennes död, om jag inte såg hennes döda kropp. Jag vägrade. Jag har sett en död människa, en kamrat som avled efter en motorcykelolycka, och det man ser är ett skal. Livet är inte där längre. Jag ville komma ihåg mor som hon var i levande livet. Små ögonblick av klarsyn, eller stark övertygelse, kan spela stor roll under lång tid i ens framtida liv. 

Jag snackar mycket. Och skriver med. Det har jag alltid gjort. Få gånger åstadkommer jag något av substans. En gång gjorde jag, i eget tycke, det. I familjen resonerade vi lite kring vad som skulle stå i mors dödsruna. Något av Ferlin? Kanske Evert Taube kunde passa, hon är ju från västkusten. Det kändes lite konstruerat, tyckte jag, att välja något från någon annan bara för sakens skull. Så jag satte mig ner i ensamhet och skrev några rader fritt ur hjärtat. Far, och mina syskon, blev förtjusta och gav sitt samtycke. Jag har till och med, för att använda ett modernt språkbruk, blivit retwetad då jag sett mina rader i andras dödsrunor i såväl Göteborgsposten som Falu Kuriren. Det tar jag som ett tecken på att det inte är ett pekoral rakt igenom. Hur nu äkta känslor skulle kunna vara det. (Tillägg från framtiden: den finns också i pappas runa).

Så lägger sig det stormiga havet och allt blir lugnt och stilla. 
Sakta och nästan omärkligt, men för oss så oerhört fort,
lägger du loss från stranden och lämnar oss ensamma kvar. 
Längre och längre ut far du och varje ögonblick rymmer sorg och saknad. 
Snart når du horisonten medan vi står kvar på stranden uppfyllda av dig. 
Vi minns och älskar dig så fantastiskt mycket. 
Livsåskådning, ohälsa

Caron och Titanic

av adolphson7 kommentarer till Caron och Titanic
Jag har fått en reva i min supermankostym. Visserligen flaxar jag glatt vidare en stund till på jorden vad det verkar, men det får mig självfallet att fundera lite. Över livet, döden och allting. Sedan råkar jag just nu vara omgiven av sjukdom, död och elände hos släktingar och vänner, kända och okända. Far, exempelvis, ska göra en allvarlig operation i veckan och går runt och citerar Cato den äldres sista ord: Stäng dörren.

 

Det finns inget vetenskapligt bevis att själen överlever kroppens död. När det är slut så är det slut. Vi finns inte mer. Hur är det att inte existera? Ett enda stort ingenting? Inte undra på att människor fortfarande en bit in på 2000-talet i stor utsträckning är religiösa och andliga. Man vill ha tröst inför döden, man vill veta var man hamnar. De stora frågorna har alltid sysselsatt mänskligheten.

Vi väljer i större utsträckning icke-religiösa ceremonier vid olika högtider nuförtiden. Inget ont i det. Frågan är kanske i vilken utsträckning den avlidne själv bestämt tillvägagångssättet vid vederbörandes begravning eller om det är de anhöriga som beslutat hur ceremonin ska genomföras. Om man nu inte tror på ett liv efter detta är väl begravningsceremonin mest till för de sörjande, antar jag. Detta dilemma finns skildrat i Evelyn Waughs En förlorad värld när den gamle lord Marchmain är döende.

Det blev ingen Oscar för Max von Sydow i natt. Han är en av de största ändå. Max lyckades vara med på en av filmhistoriens mest episka bilder: när riddaren spelar schack med döden. Döden går alltid bredvid oss, precis som i filmen Det sjunde inseglet och sällskapet blir tydligare ju äldre vi blir. Bergmans briljans har väl i mitt tycke aldrig varit större än i skildrade av livet som ett schackparti med döden. Och när vi ändå är inne på temat, i går avled Erland Josephson, även han en fantastisk skådespelare. Fanny & Alexander (länk nedan), femtimmarsversionen så klart, hör i mitt tycke till det bästa som gjorts på film.

Jag frågade min vän, tillika prästen i svenska kyrkan, Petter, om det här med icke religiösa ceremonier i icke-konfessionella kapell. Problemet, menade han, är att man gärna vill ha psalmer och klockringning och samtidigt ha en icke-religiös begravningsceremoni. Då uppstår ett problem. Man vill inte ha kakan synlig på bordet, men ändå känna smaken på den, för att efteråt kunna säga att man minsann varit principfast, att man inte har ätit något inte. Men det är på det viset att med klockor, psalmer och någon vacker bibeltext så blir ceremonin religiös. Och då ska en religiös ämbetsperson leda den. Vi kan ju prova att översätta problemet till företagsvärlden: Bäste herr Gyllenhammar (till de unga: PG Gyllenhammar var legendarisk chef på Volvo under 80-talet) kan ni tillverka en bil som har alla Volvos fördelar med design och säkerhet, men i stället för Volvo kallar ni den Ateist. Går det för sig?  Och kan någon ur miljörörelsen komma och gratis hålla föredrag om att bilar är bra för naturen? Kyrkan är också ett företag, som måste överleva. Vadå? Ska inte kyrkan alltid ställa upp? Trots medlemsras, inkomstbortfall med mera. Kyrkan måste finnas där när vi behöver den, oavsett om det handlar om att driva med trosfrågor, bibeltexter eller att peka finger åt övergrepp begångna i religionens namn. Lärare blir lärare för att stilla en inre drift att utbilda människor, sjuksköterskor är alla Florence Nightingailar eller moder Teresor och präster existerar under vårt friska och bekymmersfria liv som Jan Malmsjö-typer i Fanny och Alexander för att förvandlas till tröst och hopp när sådant behövs. Eller? Nåja. Lite ligger det väl i kallet.

 

Själv tänker jag mig livet efter detta lite, småpatetiskt måhända, som slutscenen i Titanic när den gamla damen i döden återser sina medresenärer. För i min värld sjunker inte fartyget, det är helt enkelt livet efter detta. Där finns de allihop och väntar på mig, vänner, släktingar och kändisar. Jag får ta plats vid bordet mellan mamma och morfar. Lite längre ner sitter andra släktingar och historiska personer. På kvällen får jag dansa med Ingrid Thulin, efter Malin, min stora kärlek här i livet. Men så är de inte helt olika heller (till sättet, alltså, för alla vet ju att verklig skönhet kommer inifrån).

När sedan Malin och flickorna kommer ombord, tar jag dem gott emot, som Skavlan uttrycker det. Min skumma syn spelar ingen roll. Man behöver inte se så bra för att veta att man träffat den vackraste människa som finns. (Säger jag alltså till min hustru, inte till Ingrid).

Vi vet inte när livet slutar, men hur. Vi dör. Det enda vi kan påverka är den stund på jorden vi har. Jag försöker leva mitt liv så att jag ska känna mig trygg och klar när jag står där vid vägskälet och det är min tur att kliva in i Titanics danssalong. En rätt skön känsla att luta sig emot, ändå, om det nu är så att det redan i morgon är över för mig.
Livsåskådning

Kamelkunskap

av adolphson1 kommentar till Kamelkunskap

Ett gammalt arabiskt ordspråk lyder: Gud har nittionio namn och endast kamelen vet det hundrade. Ordspråket syftar på, tror man, vårt mänskliga behov att sätta namn på Gud eller att förklara det gudomliga. Vilket inte är så lätt. Oavsett vilken religion man tillhör, eller om man är ateist, finns det saker som vi människor känner vördnad inför och som vi inte kan förklara.

Ibland får mina elever arbeta med begreppet Gud och hur olika grupper i samhället ser på gudomlighet. Resultatet pendlar från Zlatan till haschromantiska, rosaskimrande föreställningar. Det är emellertid mycket intressant att låta morgondagens vetgiriga hjärnor fundera fritt över detta ämne.

Lite hjälp medges dock, de får några religionsglosor med sig på sin väg in i det okända: gudsnamnet Elohim antar man rör gudomlighetens koncept. Adonaj, som förekommer i filmen Passion of the Christ brukar översättas till Min Herre! och användes oftast vid skriftläsning i stället för Jehova, ett namn som i sin tur enligt den judiska traditionen inte får användas hur som helst. Sebaot används när Herren ses som en sorts general för en armé av änglar. Allah är det arabiska ordet för Gud, vilket inte bara avser muslimer utan även arabisktalande kristna och judar men de senare grupperna använder sig av tillägget Allāh al-Ab (Fader Gud).

Så, var hamnar man om man filosoferar på detta sätt över Gud och dess väsen? Kort sagt, vad kan vi säga om honom/henne/det?Den elev som vill imponera på sin lärare utgår från Guds svar när Moses undrade vem han var: Jag är den Jag är, Jag kommer att visa mig vara. Jag tycker det är här man kan finna mycket i islams, judendomens och kristendomens kärna. Citatet härstammar från den hebreiska utformningen av monoteismen att Gud finns inom var och en och av honom själv, den evige Skaparen som inte beror på något eller någon, och därför är den han är. 

Vissa religiösa grupper anser att denna fras eller åtminstone Jag är är en del av Guds egentliga namn, eller det enda riktiga namnet på Gud. Vi människor är alla gudomliga och Gud är något vi bär inom oss. En elev kopplade dessutom ihop resonemanget med Descartes påstående Jag tänker alltså finns jag. Att existera är gudomligt, helt enkelt. Imponerande av en gymnasist. Mer vanligt är att man kritiserar den ställning vi människor givit oss själva på planeten på andra arters bekostnad.

nummer 99, var inte det Gretzky? The great one? Alltdå gud?

Livsåskådning

Post mortem

av adolphson3 kommentarer till Post mortem

För några år sedan åkte jag på en semester i norra Sverige. Vi rastade vid en enslig landsortskyrka. Jag såg några sommarjobbare i full färd med att baxa bort gravstenar och ställa dem mot kyrkomuren. Jag blev nyfiken och fick veta att det var gravplatser som ingen längre vårdade. Först sätter kyrkogårdsförvaltningen upp en skylt där eventuella intresserade uppmanas ta kontakt med kyrkan för att diskutera fortsatt vård av graven, sker inte det tas graven bort och erbjuds till nya gäster. Jag frågade en av de sommarjobbande ynglingarna om någon av dem tänkte på att bevara de historier som varje grav rymmer. Just den här kyrkan hade enligt årtalet på klocktornet begravt människor sedan mitten på 1700-talet. Det blir ju några generationer. Tänk så många livsberättelser varje grav rymmer, menade jag. Ynglingen rykte på axlarna och satte på sig hörlurarna igen.

Kanske är det så att den dagen ingen längre vårdar ditt minne, genom att exempelvis sätta blommor på din gravplats, är tidpunkten då vi verkligen är borta. En före detta elev till mig avled under försommaren. Det är alltid mycket sorgligt när unga människor dör. Vi var vänner på facebook. Tanken har slagit mig tidigare. Vad händer med ens användare på Facebook när man dör? Vem går in och ”stänger av” kontot? Säkert någon central funktion när man inte varit aktiv tillräckligt länge. Ungefär som den läkare som stänger av respiratorn är en vetenskaplig ovanifrånfigur med beslutanderätt om liv och död. Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag är vän med en död människa på Facebook? Men som det kom att visa sig fyller kontot en viktig funktion för de efterlevande. Många för samtal där med den avlidne. Bilder läggs upp, man delar med sig av minnen och ger uttryck för sin saknad. Jag antar att den dagen jag tar bort honom som vän är han verkligen borta. Senare har jag lärt mig att man kan göra om kontot till en minnessida. Det är fint.

Döden är bara ännu ett steg, säger en del. See you in Liverpool säger de vidskepliga sjömännen.
Uttrycket syftar dels på att alla fartyg, under sjöfartens storhetstid, förr eller senare passerade Liverpool. Särskilt under andra världskriget, när tyskarna sköt på allt som rörde sig ute på Atlanten, var varje resa ett vågspel. Klarade man sig till Liverpool var allt lugnt. Än idag mumlas orden, har jag uppfattat när jag närvarat vid begravningar på västkusten, framme vid kistan på begravningen av en gammal sjömanskollega och vän: See you in Liverpool.

Livsåskådning, Miljö

Sisyfos

av adolphson

Under ett samtal med den förutvarande internationelle finansmannen i Dubai som numera seglar sin båt runt Irland och är arbetslös, bara är en hårsmån från att vara uteliggare, om varför vi förvärvsarbetar berättade han följande. En gång när han färdades med bil genom öknen i Oman befann han sig på en helt rak väg under en hel dag. Den bara fortsatte rakt fram mot evigheten. Han berättade att han under bilturen funderade över att några människor faktiskt måste ha byggt den här vägen.

Detta väckte min nyfikenhet. Vi kom att diskutera frågor som hur lång tid det tog för dem att färdigställa vägen. Hur såg de på sitt arbete? Arbetade de för att de trodde på sin uppgift eller för att de gillade sina arbetskamrater? Sannolikt arbetade de endast för att klara livets nödtorft?

Perspektiv. Med svenska mått mätt råder hårda tider. Jag har lyxen att förutom för att klara livets basala värden att arbeta även för att få råd att göra det jag tycker är kul. Jag tycker dessutom om mitt arbete. Jag har det bra. Utgångspunkten måste vara att alla gör så gott man kan i sitt yrke. Gör man inte det finns det en anledning till det. Kan man söka den anledningen själv och därmed finna sin meningfullhet, sin plats, eller syssla, på jorden har man kommit långt. Lyckas man har man kommit ännu längre. Men i mål bör man nog inte komma. Det är väl strävan som är livet, antar jag.

Livsåskådning, Personligt

La vie en rose

av adolphson

Jag älskar rosor. Röda rosor. Jag försöker köpa en bukett om inte varje vecka så varannan. Jag säger att de är till min fru. Det där väcker visst intresse i omgivningen. En del tror jag gör det för att skryta med vilken bra man jag är. Tänk om det vore så enkelt. Några på frugans jobb frågade varandra högt vid fikabordet vad jag varit ute på för dumheter som medförde att jag kom med rosor till hennes jobb. Nonsens. Om jag verkligen gjort något dumt och ville ha hennes förlåtelse, inte fan skulle jag köpa rosor i alla fall.

Men visst ligger det något romatiskt i att köpa röda rosor till den person man älskar. Fast jag har ju alltid köpt rosor. Och sanningen är att jag köper dem lika mycket till mig själv. Rosens användning i olika sammanhang återfinns på massor av ställen i vår kulturhistoria. Den röda rosen står för erotisk kärlek. Därför köper jag dem till min fru.

Far berättade att på en pensionärsdans han bevistade fanns det en herre som var så dement att han stötte på sin egen fru. I grånat hår, kritstrecksrandig kostym och en stor röd ros i knapphålet dansade han med föremålet för sin passion. Som han alltså länge redan varit gift med.Vilken otroligt vacker berättelse. Det är inte bara dåligt att bli gammal och glömsk.

Det har inget att göra med någon sorts show off när jag ger min fru blommor. Jag tycker blomman i fråga är magnifik och fulländad. Den står för en sinnlighet och en kraft som tilltalar mig. Jag finner den röda rosen inspirerande och därför tycker jag om att omge mig med röda rosor. Det där dravlet när gav du din fru en blomma sist ger jag inte mycket för. När gav du dig själv en blomma är en väsentligare fråga.

Prova att ingående studera en röd ros någon gång. Det är mödan värt. Tycker jag.