Kategori: Mr Hyde/Neanderthalson

Det har kommit ett stort paket från nån jävla kundtjänst.

Utkvitterat och hemburet konstateras det att paketet inte är till mig. Efter sju sorger lyckas jag komma fram till den aktuella kundtjänsten via telefon och får beskedet att jag ska trava ner med det igen.

Men Posten vill inte ha paketet för det är konkurrerande Schenker som kört ut det. Och på uthämtningsstället vill man inte ha det för man måste ha en särskild påse att skicka tillbaka grejer i, annars kostar det klöver, ujujujuj.

Men han kommer ju en gång om dagen, Schenkerkillen. Visserligen, men hur menar jag att det hör hit? Det hela går för övrigt utmärkt att lösa på internet.

Jovisst. Och det går, teoretiskt sett, att laga punka med hjälp av en instruktionsbok på tyska. Ha! Som om jag inte känner igen en dimmridå när jag ser en.

Valfrihet och fri konkurrens är värdelöst. För helvete, vad jag saknar gamla gråa sosse-Sverige från förr. Höga skatter, ingen kvalitet på nåt, variation och valfrihet var ord helt utanför pamfletten.

Ska man handla går man på coop. Åker man bil så gör man det i en Drabant. Vinotinto, Ettan, sura tjänstemän och bruna kostymer. Allt kallades offentliga sektorn och privat företagande var Pelle på hörnet som lagade bilar. Svart, men säg inget.

”Tjänstesektor”, ”Service” och ”Kund” var ord som fungerade lika bra i Sverige som i Uganda eller Brasilien.

På den tiden var det i alla fall lite roligt att vara liberal, man framstod som något av en clownfisk i Svarta Havet. Eller som en burka i Frankrike.

Nä, nu ska jag gå och leta efter en äggmacka av rågsikt till oigenkännlighet insnurrad i cellofan. Har de inte en sån blir jag våldsam à la folkhem.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin frivilligt burit en slipsnål. Det är för mig en helt otänkbar accessoar.

Ändå har jag samlat på mig ett par genom åren. Det handlar om gåvor, företrädelsevis från äldre personer, på konfirmationer, födelsedagar och sånt.

Nu har jag tagit mina slipsnålar och givit till Dotter 1 för hon tycker dessa är fina och och förvarar dem i sin skattkista.

Det är lustigt det där med associationer. Jag sätter nämligen likhetstecken mellan slipsnål och en manlig 40-talist – tillika socialdemokratiskt kommunalråd.

Alltså maktfullkomlighet, härskarteknik, generationsmotstånd och hyckleri i en salig blandning.

Men jag förknippar även slipsnål med med finlandsfärja. Lofers, tubsockor, midjekort kavaj, cerise slips och….slipsnål. Fördomar och anakronism om vart annat.

Men ändå. Det ÄR sossigt med slipsnål. Att hela denna förställningsvärld hänger ihop med 1980-talet torde vara uppenbart.

Det sägs att agg uppstår i höger hjärnhalva. Och jag kan nästan bli lite arg, åtminstone irriterad, när jag ser någon bära en slipsnål. För då aktualiseras ovan beskrivna förställningar och därmed förbundna känslor.

Det gäller väl att flytta fokus från höger hjärnhalva till vänster, tänker jag när jag ser min äldsta dotter leka med sina gyllene slipsnålar.

Det är väl det de Nya Moderaterna gjort. Och se vad det ledde till – det längsta borgerliga maktinnehavet någonsin i Sverige.

I veckan har det gått ut hårda direktiv från skolledningen angående s.k nollning.

Detta är absolut förbjudet eftersom det med nödvändighet alltid går över styr. Gymnasister och sprit, klart det blir förnedring, suckar någon. Men det gäller ju inte bara där menar jag. I samband med alkohol, och andra droger, begås en hel del dumheter.

Jag talar inte om regelrätta brott. Nej, jag tänker mer på saker man gör på fyllan och som man VERKLIGEN ångrar dagen efter. Vi har alla upplevt det. Åtminstone de flesta av oss.

Hur mådde egentligen den där Sverigedemokraten, han som började veva mot en vakt, dagen efter? Eller den där ordföranden för SSU som för några år sedan kallade en dörrvakt för rasistiska tillmälen? Eller den före detta moderate riksdagsmannen som försökte köpa sex på fyllan och åkte dit? Eller barnprogramsledaren som just blev dömd för innehav (och nu vårt nya program: Gissa pulvret!)?

Eller varför inte min personliga favorit: vänsterpartisten som av ideologiska skäl satte sig att orena på motorhuven på en Mercedes.

Alla försvarar de sig med näbbar och klor. Kanske är någon oskyldig, också.

Men vad känner de i efterhand när ingen ser? Hur mår de, egentligen? Som vi andra, antagligen. Jag i alla fall vet hur jag själv mådde dagen efter att jag ramlat ut för Uplands Nations stentrappa med ett ölglas i handen vilket i fallet krossades mot ansiktet.

Jävla Uplands kändes som en fullt adekvat reaktion just i det ögonblicket. Mamma suckade och hjälpte mig senare att ta bort stygnen. Fredrik, Fredrik, sa hon bara. Vad du ställer till.

En kamrat berättade i förtroende att han i sitt bakrus brukade bli lite risig i kistan. No shit skämtade jag dels eftersom jag känner vederbörande ganska väl, varför hans bekännelse knappast kom som någon nyhet, och dels som varandes en produkt av den ironiska generationen.

Kamraten brukade lösa sitt dilemma genom att gå in på Åhléns eller NK:s parfymavdelningar när det blev riktigt illa. Där inne drunknar allt, menade han.

Själv gick jag barfota in på hotellet efter en bättre kväll på Franska Rivieran för massor med år sedan eftersom mina lågskor av oklar anledning blev kvar på Blue Oyster Bar.

Ändå ville jag ha fossingarna putsade i en sådan där automatisk skoputs som man har på hotell av medelklass. I en sådan placerade jag min bara fot till nattportierens oerhörda förtjusning.

En sån där grej man hör talas om är att det alltid är bråk och taskiga vibbar i kollektiva tvättstugor. Fast jag har alltid trott att det där rör sig om en myt eller att det åtminstone är starkt överdrivet. Det har till och med skrivits en bok i ämnet: Den som inte tar bort luddet ur torktumlaren ska dö.

Men nu har det hänt mig. Tillåt mig en kort bakgrund.

I vår familj är det ofta jag som tvättar. Dock är det både Den Änglaljuva och jag som bokar tider. Jag skriver alltid Adolphson, medan hon ofta av gammal vana antecknar det namn hon hade som ogift: Tivander.

Nu har någon uppenbarligen stört sig på detta och tagit reda på att det minsann inte bor någon med hennes namn som ogift i området och som därför absolut inte har rätt att disponera husens gemensamma tvättstuga, inte. 

Det började sättas upp lappar. Arga lappar med imperativ typ: Bor inte här! (Är det ett imperativ, förresten?). Först svarade jag med egna lappar i stil med Va!? Vem bor jag med då!? eller Åh nej – har hon lämnat mig!. Eller som nu senast:Vilken tur, för det är olagligt att bo i tvättstugor.

Den upprörde okände grannen river alltid ner mina lappar. Nu sätter vederbörande bara ett frågetecken när det står fel namn. Vilket enbart lockar fram än mer barnslighet hos mig, så nu bokar jag tider i namnen Roger Pontare, Sune Mangs eller det korta men kärnfulla Dolly.

Vi får se var det här landar. Finns det förresten någon lag som säger att man måste boka tvättstugan i eget namn och att inte i ett man tidigare haft, eller i ett alias?

Intressant fråga. Eller kanske inte. Det som stör mig är att någon på fullt allvar registrerat ett namn som inte känns igen. Sedan har man tagit reda på att det inte finns någon med sagda namn folkbokförd på adressen. Därefter har man skridit till handling, eller vad man nu ska kalla det för.

Det är en del tid som gått åt till detta, som kunde använts bättre, känns det som.

Inom ett år ska jag bygga mig en alldeles egen tvättstuga. Den ska vara stor. I en rosaskimrande framtid ser jag mig själv vårda mina egna och min familjs kläder där inga arga lappar syns till.

Däremot kanske jag smyger mig in i tvättstugan och bokar tider i påhittade namn. Apropå tid som kunde använts bättre, menar jag.

What could possibly go wrong?

Det är sällan jag minns mina drömmar.

Tyvärr, vill jag säga, för de gånger jag gör det kan jag ofta se tillbaka på en helt otrolig upplevelse. För det mesta helt bisarr och obegriplig, i och för sig.

Det skulle vara spännande att komma ihåg drömmarna lite oftare och dessutom kunna ventilera dem med någon expert.

En gång har jag vaknat av att att vara fullt inbegripen i en veritabel brottningsmatch. Det var under den så kallade fältvane-veckan i lumpen.

Vi hade fått lära oss en massa grejer som jag gjorde mitt bästa för att omedelbart glömma bort. Vi sov i stora 12-mannatält med kamin, eldvakt, ruskalång och ruskakort. Jag sov närmast tältöppningen i närheten av den plats som var eldvaktens.

I sömnen går jag tydligen till anfall och vaknar av att jag håller på att brottas med en liten undersätsig kille från Södermalm. När han upprört frågade vad i helvete jag höll på med hör jag till min ohöljda förvåning mig själv svara: övar strypgrepp bakifrån, såklart.

Kapten Arosenius, tidigare omnämnd här på bloggen, sa åt mig att Rambo, det var alltså jag det, skulle tagga ner och gå och lägga sig igen.

En annan dröm hade förvandlat mig till en hillbilly i övre Norrland. Iförd kepa, snus, graningekängor och Helly Hansen bevistade jag en freak-show där små män på alla fyra skulle kräla omkring i en glasbur med monstruöst överviktiga kvinnor på sin rygg.

Deras ryggar knakade betänkligt medan en mandolinspelare hysteriskt spelade en diabolisk sång. Den drömmen var obehaglig och jag ville inte närmare analysera den för jag är inte säker att jag skulle gilla svaret. Jag har ännu svårt att tala, eller skriva, om den faktiskt.

En kollega drömde om att han skulle bli kontrollerad av skolverket medan han undervisade i fel ämne i en jättesal. Allt gick fel medan kontrollanternas pennskrap ekade allt högre.

Jag hörde två politiker samtala om en mardröm en av dem hade haft. I drömmen hade politikern fått gå på möte utan att få en dagordning och kollegan ojade sig väldigt över hemskheten i den drömmen.

Undrar förresten vad Gadaffi drömmer. Eller George W Bush. Eller Gud. Eller Brittney Spears, Jonas Gardell och Lars Ohly.
Och så vidare.