Fredrik? En vagt bekant person närmar sig under lördagshandeln på Ica Maxi (Mammons högborg – dags att jaga månglarna ur templet!). Det visade sig vara en gammal elev som berättade att hen förlorat en anhörig i cancer och i sorgearbetet fått tipset om min blogg. Nu ville hen uttrycka tacksamhet. Och prata lite.
No man is an island. John Dones dikt handlar om att varje individ är en del av mänskligheten och om att någons död är en förlust för oss alla. En fin tanke. Det handlar inte bara om krigets omoral utan även om att alla förlorar när vi tar heder och ära av någon.
Det är i nuet vi har möjligheten. Sedan är det liksom för sent. I den poetiska Eddan uttrycks temat i Odens sång i dikten ”Dom över död man”:
Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man.
No man on a island
Vad blir bestående efter att man skilts hädan? Vilket blir ens eftermäle? Relativt snart börjar chefen söka en ersättare och nära och kära skratta åt vardagens återkommande absurditeter. Kyrkogården är full av oersättliga människor. Släkten följa släktens gång.
Tek är grekiska och betyder ungefär plats eller förvaringsrum. Ordet är vanligt förekommande vårt språk och avslutar bland annat biblio-, apo-, hypo-, disko- och cinema-. En plats för böcker, film eller medicin – inga konstigheter där. Att koppla ihop diskodans med antika Grekland är möjligen mer långsökt (åtminstone numera, vem säger sig idag besöka ett diskotek? Numera clubas det) medan ordet hypotek är mer aktuellt. Det betyderunderlag eller pant och innebär en form av lån där objektet, ofta en fastighet, inte disponeras av ägaren. För ägaren är oftast banken som har dokument (hypotek) vilka representerar fastigheten som mot ersättning över tid lånas ut till en motpart. För varje idrottsintresserad person innebär att teka något man gör i ishockey. Ordet betyder tävla, strida, kämpa, sträva, att vilja ha något.
Jag sitter i en bil för tredje eller fjärde gången i den ljumma fredagsnatten sent i september. Min bil är denna kväll förvaringsplats för en pappa, ett pappotek. En dotter ska på nollning, en annan på rejv. Givetvis ska de hem också, och det är där jag kommer in i bilden. Det blir en sen natt. Jag muttrar ilsket över försakad draja och offrad nattsömn medan oron brottas med önskan om att döttrarna ska ha så roligt det går.
Någon vecka senare ger Pontus, Joel och jag varandra kritiska perspektiv under en ljuvlig hösthelg på Styrsö. Medelålders män som dryftar existensens utmaningar. Vad spelar det för roll vad människor tycker om dig, Fredrik? Varför bryr du dig om det? De har rätt, grabbarna. Man kan aldrig förändra andra människor, det enda man kan påverka är sin inställning till dem. Striden om sitt anseende förlorar man alltid. Harrison Ford lär en gång sagt: De kommer att kritisera dig för vad du är, för vad du inte är, och för vad de tror att du är. De kommer att döma dig för vad du gör, för vad du inte gör och för vad du misslyckas med att göra. De kommer att prata om dig för vad du säger och för vad du håller tyst om. De kommer att peka på dig för dina framgångar och för dina misstag, för dina beslut och för dina tvivel. Oavsett hur mycket du försöker behaga kommer det alltid att finnas åsikter. Så lev för dig själv, för i slutändan är det enda som betyder något att vara sann mot din egen väg.
I föräldraskapet ska klokheten och kunskapen, mediciner, vård, pengar, kärlek och kultur förvaras. Ibland är det en kamp, i synnerhet när det kommer till att förstå tonåringar, men samtidigt finns inget annat jag hellre vill ha eller ägna min tid åt. Jag är, som alla föräldrar antar jag, ett förvaringsrum av oro, kärlek, trygghet och tålamod. Det är iallafall min strävan.
I verklig vänskap får man en möjlighet att påverka sitt nu i väntan på eftermälet. En intellektuell och känslomässig tekning då och är väl investerad tid och möda.
Vissa värden är eviga. Andra förvrängs av referensramar. Släkten följa släktens gång samtidigt som generationer kämpar med att förstå varandra (enkelt illustrerat av att jag och döttrarna är oense om vem som bäst gestaltar Hannibal Lecter. Anthony Hopkins, ((vem är ens det, pappa)), eller Mads Mikkelsen ((men förihelvete, kids!)).
Livet som en gigantisk påse Gott och blandat
Svennis sa i en av de sista intervjuerna att han hoppades bli ihågkommen som en hyfsad fotbollstränare, en bra pappa och hygglig kille. Jag har stått vid min mormors, mammas, mosters, systers, frus och svärmors sida i slutet av deras liv. Ingen av dem frågade efter att få se sina gamla betyg, vunna pokaler, semesterbilder eller lönespecifikationer en sista gång. Inte heller gav de uttryck för att de önskat att de jobbat mer i livet. I slutändan handlar allt om kärlek och relationer. Allt annat är rena rama grekiskan. Man måste därför ha pappoteket i ordning (ja, inte bilen alltså). Varje dag innebär något av en tekning mot allt lågt och lumpet i tillvaron. Tiden lånar ut sig till oss en liten stund och vi lämnar våra relationer som pant. En offrad Dry martini är ett billigt pris att betala för en kväll som droska.
No man is an island är en trösterik dikt. Samtidigt går det inte att komma runt det faktum att slutet kommer till oss alla. Allt vi kan besluta över är hur vi använder den tid som är oss given, säger Gandalf. Far, å sin sida, uttryckte det så här: var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns. Domen i nuet må ibland falla hård men kommer man ihåg mig som en hyfsad lärare, hygglig kille och någorlunda bra pappa är jag mer än nöjd. Å andra sidan är min tid nu. Låt mig göra det bästa av den innan det är dags att skiljas hädan.
Jag gillar att lördagshandla. Människor är mindre stressade och vi kom att språka en god stund, min gamla elev och jag. Jag uppmuntrade vederbörande att skriva om sina känslor. För sig själv, för likasinnade, för den som gitter läsa. Lite senare i butiken träffade jag min egen läromästare Hans Frödin och även det blev till en hjärtlig dom över sakernas eviga tillstånd.
Hösten är här. Den tiden på året stannar jag ibland och betraktar spindlarnas konst. Spindelväv fascinerar mig. Häromdagen blev jag stående så pass länge att jag höll på att komma försent till jobbet.
Ramla inte i ån, säger spindeln. Tack för varningen, svarar jag.
Jag återkommer då och då till begreppet memento mori. Legenden berättar att en slav stod längst bak på kejsarens vagn på färden genom Rom när triumf firades. Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Det var orden slaven viskade i kejsarens öra under triumfens ögonblick.
Ovanför det berömda Apollontemplet i Delfi fanns något av det antika Greklands samlade vishet. Där fanns det mystiska oraklet med sina dubbeltydiga svar och ovanför porten till templet stod några meningar ingraverade. Bland annat Gnothi seauton, vilket betyder känn dig själv. Andra sentenser som lär ha funnits i templet lyder i översättning måtta i allt och visshet ger vansinne.
Ibland, när svårmodet drabbar extra hårt, känner jag mig ensam i världen. Alla mig närstående dör ju hela tiden. Ålderdom och ohälsa river bland mina kvarvarande släktingar. Det gäller att hålla i tills flickorna är flygfärdiga, tänker jag hurtfriskt i ett fåfängt försök att muntra upp mig. Ibland drömmer jag att jag är ensam kvar på jordklotet. Jag vaknar illa till mods. Nej, till syvende och sist är det sig själv det kommer an på. Man bör trivas i sitt eget sällskap – om man faktiskt skulle råka bli ensam kvar på klotet, menar jag. Jag förstår drömmarnas ursprung. Jag levde mitt liv som alla andra när plötsligt cancer avskaffade framtiden. Allt blev efter den plötsliga döden till ett stort, oformligt nu. Det flyter på, livet, visst gör det, i en strid ström av händelser. Men jag undrar. Är det möjligt att vara dyster och lycklig på samma gång?
Jag vet inte hur många självutnämnda trivselgurus som hållit föredrag eller skrivit böcker på temat känn dig själv. Men jag tror inte det var en skjutjärnskliché som var andemeningen bakom grekernas visdom. Inte heller att vägen till lycka går genom hög lön eller popularitet, som många av dessa gurus hävdar. Vänskap och kärlek, det är grejen. Det andra kan kvitta lika.
Jag besöker om inte ett orakel så åtminstone någon med minst sagt tvetydiga svar. Nämligen far. Hans lägenhet, i vilken han länge tronat i ensamt majestät, är en plats där tiden passerar långsamt. Jag minns hans förra, en stor våning, som han sålde relativt billigt eftersom han ansåg det olämpligt att sälja så dyrt det gick. Så gör man inte, påstod oraklet, och stod fast vid sitt handslag till ett äldre par som ville bo på markplan.
Oraklet och dess uttolkare
I lägenheten där han nu bor finns spår från alla våra barndoms hem. Där blandas kantstötta minnen med nya ting. Där finns fotografier av barn och barnbarn, VHS och ett Nya Finans som inte ens var nytt när jag spelade det för första gången under tidigt 1980-tal. Där finns köksklockan jag gjorde i slöjden och minnen av mor och Helena.
Tiden må gå långsamt hos oraklet. Mitt egenhändigt tillverkade ur håller dock tiden i led.
Jag frågar oraklet om råd. Det svarar, dunkelt som vanligt, att om man tvivlar ska man alltid utgå från det goda, glada, perspektivet. Tänk bara på det som är roligt, saker som man gillar, säger han. Det finns mycket som är bra här i livet. Ensamheten är inte min bästa vän men en nära, avslutar oraklet vår seans.
Det är svårare än man tror att känna sig själv. Man måste, anser jag, iallafall stå ut med sig själv eller istället dömas till evig ensamhet på planeten. Måtta i allt är än svårare. Frosseri är en av de sju dödssynderna men ändå skamligt enkelt att ta till som tröst för den som saknar.
Om livet är en tom bar är man iallafall i gott sällskap. Med sig själv.
Tanken att det skulle leda till vansinne att vara så pass säker på något att man är övertygad är komplicerad att analysera. Kanske är det inte svårare än att det faktiskt inte går att veta allt och därför är det bortkastad tid att spekulera.
Jag stirrar alltså alldeles för länge på spindelns nät. Var finns min samlade vishet, mitt alldeles egna lilla Apollontempel, funderar jag men blir svaret skyldig. Inom mig, kanske. Några insikter har jag dock. Som att det finns en plats där jag sedan länge funnit mig själv. Som att jag inte behöver påminnas om att jag är dödlig eftersom jag sett döden på nära håll. Men borde det inte vara ovisshet, inte visshet, som leder till vansinne? De var allt bra kluriga, de gamla grekerna.
En plats där jag finner mig själv
Någonstans finns en annan vishetslära som pockar på uppmärksamhet: God och glad ska människan vara bidandes döden. Den försöker jag följa. Men det är svårt, så svårt.
Jag kom i tid till jobbet. Men det ger mig mycket att för en stund stanna upp i morgonrusningen och betrakta spindelns nät. Tankar som mynnar ut i denna bloggpost, exempelvis. En barnvisa kommer för mig, en bagatell. Jag tänker på att översätta den till grekiska och hugga in ovanför porten till mitt eget apollontempel.
Imse vimse spindel klättra upp för trån. Ner faller regnet spolar spindeln bort. Upp stiger solen torkar bort allt regn. Imse vimse spindel klättra upp igen.
En alltid ljus förvåning när ön räcker ut en hand och drar mig upp ur sorgsenhet.
I en tiondels procent ryms en evighet av liv. I Calais, Engelska kanalen, Hisingen, Finland, Norrbotten och Falun.
Det finns tillfällen när man bara vill krypa upp i sin pappas eller mammas famn. Man blir aldrig för gammal för den känslan. Jag är över femtio år men saknar fortfarande den villkorslösa kärleken som bara en förälder kan ge. Tiden är både min vän och grym. När ingen famn av det slaget längre finns kvar får man själv överta stafettpinnen och fortsätta sörja för sin familj. Det är nämligen vad som utmärker en duglig, pålitlig, redbar man. Men vi människor består både av biologi och sociala omständigheter. De sociala kan man påverka men inte så mycket de biologiska. Jag har inte börjat upptäcka fars sida i släktträdet. Sorgen är för nära. Ännu gräver jag i mammas västsvenska mylla. Och mitt DNA är därvidlag offrat i vetenskapens tjänst.
En av de bättre liveuppträdanden jag upplevt är Eric Gadd i Borlänge 1991. Vi röjde järnet tills han från scenen meddelande att han inte hade fler låtar att spela. Ett gott betyg till såväl publik som artist.
En danneman är en äldre term för en ”duglig, pålitlig, redbar man”. Termen användes företrädesvis om män ur de lägre samhällsklasserna som var till nytta för kung och adel, exempelvis som soldat. Ett rusthåll var en gård, vars skattskyldighet ersatts med en skyldighet att hålla kronan med en beriden soldat. Ägaren av en sådan gård kallades rusthållare. Dragon (av franskans ”drake”) var en soldat som förflyttade sig till häst men stred till fots. Svenska Ostindiska kompaniet grundades i Göteborg 1731 och avvecklades i början på 1800-talet (det fanns visserligen äldre förlagor i mindre skala). Det vanliga var att två skepp deltog i varje expedition. Skeppen avseglade i början på året och den första etappen gick till Cadiz via den långa vägen norr om Skottland, då passagen genom Engelska kanalen ansågs alltför riskabel.
Han måste varit något av en karriärist min släkting i direkt nedstigande led sedan åtta generationer tillika ostindiefararen Anders Olofsson Gadd. Han föddes år 1708 i Lilleby, ett samhälle beläget längst ut på nordvästra Hisingen. Förutom det spännande yrket som ostindiefarare var han dessutom dragon, rusthållare, bonde och danneman. Han gifte sig 1736 med Anna Persdotter Nordtman från Öckerö. Tyvärr drunknade Anders i Engelska kanalen endast trettiotvå år gammal år 1741 och begravdes i Calais. Omständigheterna är inte närmare kända för mig.
När jag inte har något särskilt för mig söker jag mitt ursprung. Jag är så nyfiken att jag skickat iväg mitt DNA på analys. Nu har resultatet kommit. Föga spännande. Jag och, får man förmoda, min bror, är tretton procent finländare och åttiosju procent skandinaver med överväldigande majoritet från västra Götaland och Norrbotten. Inte en gen från vare sig Dalarna eller långtbortistan. Så utomordentligt tråkigt. Men vi kan ha samiskt påbrå. Forskning pågår, som det heter.
Gadd är ett ganska välkänt släktnamn i Göteborgs historia. Det var en stor släkt. Anders hade många syskon och en dotter, Petronella. Möjligen var han med på en av de tidiga expeditionerna till Kanton i Kina, möjligen tog fartyget trots allt vägen via Engelska kanalen som visade sig vara precis så farlig som ryktet sa. Möjligen dukade Anders under i strid med pirater eller så föll han helt enkelt över bord. Att han drunknade i Engelska kanalen är det enda vi vet. Undrar förresten om jag är släkt med Eric Gadd. Det vore väl trevligt. Om så är lovar jag att lyssna ikapp på produktionen sedan 1991.
Jag hittar rörliga bilder från min andra födelsedag, den sextonde november 1972. Mamma filmar smalfilm när pappa ger mig en blå hockeyhjälm i födelsedagspresent. Hockeyspelare blev jag visserligen aldrig men tänk så mycket vänlighet, kärlek och omtänksamhet jag växte upp med. Den stora frågan gäller egentligen inte mitt ursprung utan huruvida jag mäktar med att återgälda allt jag fått till en ny generation. Famnarna finns visserligen inte kvar att krypa upp i men de har format mig till den jag är.
I en mer eller mindre avlägsen framtid sitter kanske någon framtida ättling och grunnar över släktforskningens mysterium. Kanske förbryllas vederbörande över den tiondels procent av sitt DNA som härrör från Dalarna. Vem bodde där? Hur hamnade en släktgren där? Finns bloggen kvar blir arbetet lätt.
Jag längtar till västra Götaland. Den bygden lyckas nämligen med något Dalarna inte mäktar med. Den räcker alltid ut en hand och drar upp mig ur sorgsenheten. Det är märkligt och lämnar mig i förvåning varje gång. En ljus förvåning.
Om jag kunde resa tillbaka i tiden för att återuppleva ett enda tillfälle – vilket skulle jag välja? Ett innerligt samtal med mamma? Min första kyss? Studenten? Något av alla lysande ögonblick i Uppsala? Mitt bröllop? Barnens födelse? När jag drack champagne med båda mina syskon under pappas överseende? En sommardag på Styrsö eller lycklig dag på fjället?
Skulle jag välja en dag på fjället?
Att skita i det blå skåpet innebär att göra bort sig eller att gå för långt. Uttrycket blev känt genom en replik av Loffe i filmen Göta kanal. (Mindre känt är att han använde samma replik många år tidigare, i filmen 47:an Löken blåser på från 1972.) Möjligen avser uttrycket ursprungligen de skåp där människor förvarade fina linnen, silverbestick och glas. Dessa finskåp var ofta blåmålade efter att ett blått färgämne började produceras i början på 1800-talet och allmogen därmed fick råd att måla i den kulören. Blått ansågs vara lite finare än de tidigare så vanliga färgerna rödbrunt och ockra. Att göra sina behov i ett sådant skåp skulle verkligen ansetts som att gå för långt. Personligen anser jag i och för sig att det generellt sett är olämpligt att orena i folks skåp – dess färg oaktat.
Under pappas överinseende
Många svenskar som är över, ja, säg fyrtiofem år har en närmast manisk relation till ett bisarrt pekoral i form av filmen Göta kanal. Efter två öl kan vi som ingår i nämnda ålderskategori slänga oss med massor av citat och monologer för att under det gemensamma asgarvets konvulsioner fylla i varandras meningar. Jag ska nog ändå i jag! Min personliga favorit, för visst har jag en sån, är när Georg Rydeberg vägrar öppna slussen eftersom klockan är efter sex. Det vet han för han fyller år idag och har fått guldklocka och allting (klippet är för kort).
eller när en dotter föddes?
Jag fick aldrig någon guldklocka. Man har slutat med det i kommunen. Inte heller lär jag erhålla medaljen Nit och Redlighet i rikets tjänst enär jag inte är statstjänsteman (förstatliga skolan nu!). Men jag fick en bergsmanskrona av kommunen (tack!) som tack för lång och trogen tjänst. Och vi har ju fars guldklocka. Den som han fick av Landstinget också det för lång och trogen tjänst. In genom sjukhusdörren klev han en dag tidigt 1960-tal och lämnade verksamheten i slutet på förra millenniet.
En dag vid ett vattenfall
Pappas gamle vän Olle berättade på begravningen att de möttes för första gången 1961 när Olle behövde en tennispartner. Pappa hade just varit på julbord och intagit både nubbe och starköl men nappade och spelade, julbordet till trots, varvid en över sextio år lång vänskap tog sin början. Och förövrigt har det i sextiotre år funnits minst en Adolphson som gör lång och trogen tjänst i Falun. Nu är det jag som är klanens ålderman.
eller en helg i skogen Dalarna?
Jag såg nyligen ett klipp med skådespelaren Sam Neil som påverkade mig. Det handlar om vilken han anser som den viktigaste lärdomen från sina föräldrar. Jag insåg att jag upplevt ett liknande ögonblick som det Sam i klippet berättar om. Det var i min ungdom när jag en dag, bakrusig och eländig, tyckte förfärligt synd om mig själv eftersom jag hade varesig jobb, pengar eller framtidsplan. Jag sökte fars sympati varvid han tittade milt på mig och svarade att antingen får du söka försörjningsstöd, om du har mage därtill, eller, grabben, så skärper du till dig.
eller en annan dag på fjället?
Jag springer fortfarande mycket. Det går visserligen långsamt och jag har känningar både här och där. Men springer, det gör jag. Nyligen mötte jag på rundan en mycket korpulent och därtill rökande man. Vi utbytte en blick i ömsesidig blandning av vämjelse, förakt och avund. Blicken andades egentligen en enda fråga: vem av oss dör först? För så är det: vi står endast en diagnos från elände och det enda vi kan påverka är vad vi ska bära för kläder nästa dag. Och hur vi beter oss.
eller en sommardag på Styrsö?
Det blå skåpet är för mig en plats att förvara fina minnen. För minnena bör vara goda. Renar man då och då skåpets innehåll, kanske med hjälp av en liten tygpåse fylld av lavendel, mår man bra. Skiter man i det, såväl bokstavligen som andligen, får man ständigt gå omkring och sniffa på skitlukten. Löpare eller rökare, jag lydde till sist fars råd och skärpte till mig hyfsat och när resan är över lämnar jag ifrån mig ett i mitt tycke välfyllt blått skåp.
Det finns inget enskilt minne jag skulle välja om jag kunde resa tillbaka i tiden. Det behövs nämligen inte. Det är ju bara att öppna det blå skåpet och botanisera bland nytt och fornt. De vackra minnena viker man varsamt ihop för att endast tas fram vid särskilt högtidliga tillfällen. Som det nu är nöjer jag mig med att tilldela det blå skåpet en symbolisk guldklocka för lång och trogen tjänst. Tack, skåpet!
En medelålders krisande mans (blev det rätt med genitiv-s där?) betraktelser där han diskuterar lust, plikt, fram, bak, då och nu.
Den tjugoandra juli 1976, jag var fem år vid tillfället, skickade far ett vykort till sin pappa, min farfar, i Bodforsen. Han titulerade sin pappa med ”herr”. Vykortet löd:
Hej pappa! Har du fått något regn. Här är det fortfarande lika torrt. I söndags vistades vi på landet hos goda vänner i samband med sista långsimniningen för säsongen i Lindesberg. Nu blir vi hemma ett tag framöver. Anita arbetar en hel del framöver. Personalläget är ganska ansträngt över sommaren. Barnen mår bra. Fredrik har gått i simskola i Roxnäsbadet. Hälsn. Jörgen.
Ett pliktskyldigt vykort från son till far som dels anknyter till ursprunget på en bondgård i Norrland (regn är viktigt) och dels pappas stora intresse bredvid tennis: simning. Jag minns den där simskolan. Där lärde jag mig simma och pappa sken av stolthet. Han gjorde minsann sin faderliga plikt. Säkert hade han lust, också.
Det är lätt att fastna i det förflutna. Som tiden när flickorna var fyra och sex år gamla exempelvis. En tid när jag på fredagar med briljans körde barnen i kundvagn på Ica under lyxhandlingen inför fredagsmyset. När jag hemkommen efter handlingen stängde dörren mot omvärlden och enbart njöt familjelivets lycka. Nog var det en fin tid, nog var jag lycklig då. Nu sitter jag ensam på helgen med nattvakets gnagande oro för tonårsdöttrarnas väl som enda sällskap. Vart flydde du, ljuva småbarnsliv?
Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Tranströmers ord passar väl en tidig höstdag. Jag tar sällskap med min yngsta dotter inför hennes första dag på ny skola. Hon är nervös. Det slog mig att det antagligen var sista gången jag fick fullgöra denna faderliga plikt. Lite senare, på väg mot arbetet, skickar jag mitt i steget, mer av lust än av plikt, en kärlekshälsning till någon som också ska påbörja studier. Tänk att jag får slå följe med dem på deras resor. Det är, alltihop, förunderligt märkligt i lust och fägring stor. En känsla värd att försvara.
Det ligger måhända i betraktarens öga, det där med lust och plikt. Ibland vill man, ibland måste man. Det gäller att balansera mellan de två. I lust och fägring stor finns värden att med plikt försvara. Det finns dock andra värden än pliktetik. Att försvara det man har kärt är ofta mer instinkt än plikt, en instinkt som ligger djupt hos de flesta. Det narrativet har Försvarsmaktens PR-avdelning full koll på. Att försvara och hjälpa sina barn, den man älskar eller platsen man bor är något grundläggande. Men för bibehållen lust krävs också något mått av (värn)plikt. Och vice versa.
Ibland dras jag lite skämtsamt in i vänskapligt käbbel om östkusten versus västkusten. Vem vill segla i skogen, som Lövet 2 en gång uttryckte saken. Vem vill åka båt överhuvudtaget, som min bror säger. Men vilken är egentligen framsidan respektive baksidan? Om Nato, oavsett vad man anser om inträdet, är nuet och framtiden måste ju Putin med sin eländiga bakåtsträvande krigshets representera det förflutna. Därmed borde väl kusten vara klar. Väst fram, öst bak. Västerut åker jag av lust österut, om vi har otur, av plikt.
Hur försvarar man förresten något? Det fungerar nog bättre om man vill, har lust, än genom plikt. Opinionsbildaren Elin Wägner ville 1940 att kvinnorna skulle vägra delta om Sverige drogs i andra världskriget. Och inte bara det, hon gick så långt att hon ansåg att kvinnor dessutom skulle vägra låta sig försvaras (gå ner i skyddsrum, bära gasmasker etcetera) eftersom det var ett exempel kallblodigt urval om vem som värd att beskyddas i ett krig män startat. Ett teoretiskt resonemang som nog bleknar i skarpt läge. Låt oss alla utgöra varandras bålverk mot allt lågt och lumpet här i världen.
Hur man än vänder sig har man östkusten bak, som det heter. Oberoende av kön har varje vuxen plikter gentemot sina nära och kära. Och gentemot sig själv. Man bör inte, för att undvika att bli sin egen fiende, alltför mycket fastna i det förflutna eller framleva sina dagar i ständig oro för framtiden. Man bör leva i nuet. Således: flickorna är tonåringar, jag medelålders och livet helt okej.
Många funderingar blir det. Flickorna blir aldrig små igen. Att strida för det man tror på: familjen, värderingar, mark och tillgångar eller rättvisa är en grannlaga sak. Narrativet ligger i betraktarens öga. Jag påminner mig själv om några sanningar: jag kan ha fel, allt jag gör ska vara av sådan karaktär att det går att upphöja till allmän lag, att ingen, eller ytterst få, ska drabbas av konsekvenserna av mina val. Ofta fungerar det. Jag vill leda mina döttrar till plikt och lust, någon till lust och fägring stor. Jag är alltid i början på en mycket stark berättelse som inte är färdig. Förrän den är det.
Skitsnack. Det förflutna ljuger. Inte lärde jag mig simma i Roxnäs. Jag härjade och smet så pappa fick skämmas. Jag fullkomligt avskydde det där. Kallt och eländigt. Men han såg det som sin plikt att lära mig simma. En vacker dag en tid senare, på Styrsö, gick jag ensam ner till Stora bryggan i Halsvik och hoppade i och lärde mig simma på egen hand. För att jag hade lust. Farfar kom nästan aldrig och besökte oss i Falun och det gjorde pappa ledsen. Men han skickade då och då små hälsningar. Småbarnslivet var ingen dans på rosor, när jag verkligen tänker efter. Rusa från jobbet, hämta på förskolan, somna i soffan framför På Spåret med handen i dippen och foten på en pizzakartong, VAB, kaskadspyor och tillsägelser om nedfällda toalock. Och inte vakar jag över flickorna numera ensam, jag njuter det bästa av sällskap. I fredags ordnade jag fredagsmys för någon varefter vi somnade tillsammans i soffan framför en tv-serie. Jag kan inte minnas när det skedde senast. Lycka när den är som bäst.
Någon
Krisande man eller ej, för nostalgikern blir det aldrig bättre. Jag skickar därför ett vykort till mitt framtida jag, denna härliga höstmorgon. Det lyder: jag är lycklig nu. Var det du också.
Vi pratar ofta, tonåringarna och jag. Det är något gott, dessa samtal. Vad är svaret på frågan? Livet är en bergochdalbana, säger jag aningen klichéartat. Man surfar liksom på en bärande våg, upp och ner, av och på, ut i en oändlighet.
Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Detta var chefens ord på presskonferensen när NASA sände ut James Webb-teleskopet i världsrymden.
Mina kära små flickor har vuxit upp till unga kvinnor. Det nog så tufft att vara tonåring som det är och inte blir det lättare om man varit med om det värsta: att i unga år förlora sin mamma. Vet ni, berättar jag för dem, mänskligheten skickar då och då ut obemannade farkoster i universum, Voyager 1 och 2 exempelvis, och med på dessa farkoster fanns bland annat Brandenburgkonserterna av Johann Sebastian. Kom får ni höra! Tänk att bland det första nya civilisationer får lära sig om oss är att vi är kapabla att åstadkomma underbart vacker musik, utropar jag i hänförelsens medryckande entusiasm. Se där en lärdom att ta med sig ut i livet! Aliens kanske inte gillar Bach, pappa. För det gör ju inte vi, svarar surmulen tonåring. Alla gillar Bach – de vet bara inte om det än, replikerar jag. Tonåringen blänger till svar. Är tonåringar utomjordingar?
Bergochdalbana
Vi pratar om varför man inte ska framleva sina dagar genom att starrbliga i en telefon. Tanken att det inte är bra, vare sig som individ eller civilisation, att bli beroende av (viss) teknik är inte ny. Ursprunget till dagens klichéer som tabula rasa, ecce homo och carpe diem vittnar om att dylika tankar funnits sedan åtminstone antiken. Jakten på det ursprungliga, föreställningen om den ädle vilden, är återkommande teman i världslitteraturen. Tarzan, Robinson Crusoe och Odyssén kommer i ständigt nya varianter och upplagor. Ändå stirrar vi i skärmar. Fungerar inte systemen är vi rökta. Utan täckning griper frustrationen tag.
Tonåring blir upprörd över att en (konstgjord) ögonfrans hamnat i mitt te. Hur hamnade den där, funderar jag medan jag inväntar normal samtalston och rimlig bedömning av problemet. Finnes månne någon intergalaktisk kundtjänst att tillgå? Tonåringar är ju som nämnts ibland att betrakta som utomjordingar. Jag brukar förövrigt alltid inleda samtal med diverse kundtjänster genom att be dem behandla mig som ett litet barn eftersom jag är humanist. (Och därför i allt väsentligt en lycklig människa, lägger jag med viss skärpa till.) Tydligen är svaret på alla mina problem och frågeställningar oändlig surf. Tonåringar + kundtjänster = sant.
Oändlig surf
Jag oroar mig över den verklighetsflykt som teknik ofta medför. Smarta (digitala) lösningar kan ha motsatt, i brist på bättre ord: fördummande, effekt. Telefonjävel. Min husgud och Nemesis. Jag funderar på att köpa en vinylspelare, igen. Tänk att åter kunna gå fram till skivsamlingen, låta händerna kärleksfullt smeka över tummade och välkända skivor. Välja en, studera omslaget, försiktigt ta ut den ur sitt fodral, lägga den på spelaren, omsorgsfullt lägga på pickupen och därefter lyssna för att tjugo minuter senare återvända till anläggningen och vända på skivan. Det hela framstår, sett i historiens backspegel, som livskvalitet.
Jag hittade den konstgjorda ögonfransen i mitt te. Allt lugnar sig. Det är en otrolig upptäckt, egentligen. Jag överlämnar den varsamt till dess rättmätiga ägare med orden: varsågod: en ögonfrans med en tuch av earl Grey. Verklig skönhet kommer inifrån, som lord Greystoke sa.Den aktuella tonåringen ger mig en blick som säger att hon inte riktigt ser storheten i det just inträffade miraklet. Bättre oändlig smurf än oändlig surf, säger jag. Va, svarar tonåring. Gargamel, avlutar jag konversationen.
Kollegiet på det naturvetenskapliga programmet på Falu Gymnasium 2024-25. Någonstans på bilden döljer sig en humanist. Det är lika underbart som en ögonfrans i en kopp te.
Jag pratar vidare med mina flickor. Ständigt dessa samtal. Man kan inte lägga av på grund av att det värsta hänt. Livet måste levas, den tanken utgör mänsklighetens ursprung. Med på resan har vi humanismen, kärleken och kulturen. En må surfa men varför inte ställa sig på en verklig surfingbräda? (Så som utbildning.) Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Livet är en bergochdalbana, flickor! Släpp telefonen! Känn kittlet i magen, känn hänryckningen, vinden i håret, glädjen, sorgen, vreden och smärtan! Bara känn! Och lev, för allt i världen, lev!
Så vad är egentligen svaret på frågan? Ja, inte vet jag. Utbildning och kärlek är generellt sett svaret på alla frågor. Annars: 42. Men samtal, kommunikation, är ett gott sällskap på vägen ut i den stora, vida oändligheten.
Dotter i ljus. Alla dessa dagar. Men vi har klarat det så bra, Mina och jag.
Men han kan ju inte och plantera blommor och greja i finskjorta! sa Ragna till Patric under förberedelserna. Patric kom dock lite oväntat till mitt försvar: förvisso, men han blandar väldigt goda Dry martinis.
Så många känslor. Tal på begravning, studentbal, niornas bal, konferencier och högtidstal på studentlunchen. Jag gillar verkligen det där sista. I år var det dock speciellt. I år satt nämligen Mina Anita Margareta bland åhörarna. Min äldsta dotter.
Här följer, faktiskt på begäran, talet till mina studenter och min dotter.
Kära studenter!
Var en superhjälte!
En gång för länge sedan väcktes jag mitt i natten av en liten flicka. Flickan var ledsen. Tårarna rann. Jag trodde först att hennes känslor berodde på att hennes mamma dött några år tidigare men det visar sig, just den här gången, vara fel. Nej, hennes förtvivlan berodde på att hon var orolig för att mitt liv skulle förvandlas till ett enda stort misslyckande när hon och hennes syster flyttat hemifrån.
Jag satte mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Vad sa du? Förvandlas? Det är det ju redan? Men här gällde det att inte skoja bort en allvarligt menad oro. Vi började prata om livet, flickan och jag, där vid sängkanten mitt i natten. Sådana samtal har man inte många i livet och när de väl infaller bör man ta vara på dem.
Kära studenter. Jag är faktiskt lite nervös inför det här talet. Och det är för att innan det är till ända ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Varför? Jo, man ska alltid våga prova nya saker i sitt liv. Livets dilemma är att det invanda är tråkigt, det ovanliga läskigt.
Att hålla ett högtidstal på studenten är en allvarlig sak. Det är inget man skämtar bort. Till den som kanske tänker: du är ju historielärare så du pratar mest hela tiden – vad har du att vara nervös för och om det är så läskigt, varför sätta sig i situationen över huvud taget? Det är väl bara att låta bli? svarar jag att det är en bra fråga.
Men i klassrummet är det annorlunda. Det är jobbet, det är rutin. Och där lyssnar ni ändå inte. Där kan vi ha en avslappnad attityd till när ni somnar, drar fram telefonen och snappar till er pojk- eller flickvän i den mån ni har tillgång till dylika.
Idag är perspektivet annorlunda. Det är sista gången jag ser er samlade här på skolan. Och det gör mig nervös. Låt mig berätta varför jag ändå gör detta. För det första tar min ena dotter studenten från estet teater här på skolan. Det är en bra anledning för mig att vara här, jag vill ju vara närvarande när hennes skolgång närmar sig sitt slut. Men det finns andra viktiga skäl att greppa detta tillfälle när det nu ges.
För visst, jag har hållit tal inför stora kritiska församlingar förr men jag har aldrig dansat på scenen som ES-dans. Jag har talat med rikskända politiker men jag har aldrig lackat eller servat en bil. Jag har skrivit uppmärksammade debattartiklar och blogginlägg men aldrig målat en vägg så det blir snyggt och funktionsdugligt. Jag har skrivit uppsatser på universitet men aldrig deltagit i unga forskare på grund av att det jag åstadkommit verkligen spelat någon roll. Ni studenter är alla superhjältar inom era områden, därför är jag nervös när jag står framför er så här. Helt utlämnad till er dom, bara mig själv att falla tillbaka på.
Men jag känner ändå att jag är tvungen att hålla det här talet. Jag är tvungen att testa även om jag är rädd för att jag i slutändan misslyckas, att det sista ni kommer att minnas av mig är ett enda stort fiasko. Det är värt den risken. Man måste våga ta risker i livet.
Det är så mycket jag skulle göra om jag bara kunde, berättade jag för den lilla flickan. Skapa fred på jorden, rädda planeten, väcka din mamma till liv. Så där som superhjältar gör. Men jag är ju trots allt bara en helt vanlig människa och man kan inte begära för mycket av sig själv, det vore omänskligt. Även om det inte går att återuppväcka de döda går det faktiskt att göra dem odödliga. Flickan gjorde stora ögon. Hur då, undrade hon. Vänta lite så ska jag berätta, svarade jag.
Var och en har sin egen superhjälte som hjälper en att klara sig i livet. Mina är musikern Bach och poeten Tranströmer. En av dina är skådisen i Spindelmannen. Flickan skrattade lite och glömde för ett ögonblick tårarna. Det heter inte Spindelmannen utan Spiderman! Okej, svarade jag. Men Tranströmer är lite som Spiderman fast på ett annat sätt. Han har till exempel en gång skrivit att ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Dessa ord är som att skicka iväg ett skyddande nät och svinga sig ut över världen, så som Spiderman gör.
Men vad betyder det, undrade flickan. Jo, att man inte ska oroa sig så mycket. Det räcker att gilla sig själv och att stanna i den känslan. Både Spiderman, Tranströmer och Bach spinner kring en känsla. Och du, fortsatte jag, minns du Too-Ticki i Mumintrollen som vi läste när vi fick magsjuka i Grekland? Han har faktiskt en bättre formulering. Han säger “Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad.”
Men hur lever man då, framhärdade flickan. Ja, svarade jag. Möjligen har jag någon gång under ditt liv sagt att du måste lyckas i skolan så du har något att falla tillbaka på senare i livet. Jo, svarade flickan och på tonfallet hördes det att hon inte ville få ett förmaningstal mitt i natten. Det var dumt sagt av mig, sa jag. Alla faller i livet, gång på gång. Men man kan i viss mån välja hur man faller. Det är det Tranströmer menar. Att ha något att falla tillbaka på är kanske inte alltid det bästa.
Så jag tycker, sa jag till flickan, att man alltid bör försöka falla framåt. Skicka ut nästa nät framför sig och svinga sig vidare så som Spiderman gör. Eller annorlunda uttryckt: Uppfinnaren Thomas Edison genomförde 1000 misslyckade experiment. Det visste vi inte. Men vi vet att det 1001 experimentet var glödlampan.
Flickan satte sig tankfull ner vid fotändan på sängen. Jag ska berätta en grej, sa jag. Inte så många vet att jag en gång när vi var studenter i Uppsala skickade rosor till din mamma varje dag i två veckor, att jag försökte bjuda ut henne under ett halvår innan hon slutligen sa ja.
Färre vet att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne (fattar du hur jobbigt det var innan internet fanns) att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom.
Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på biblioteket och i disken på V-dala studentnation och därmed försummade mina studier så till den milda grad att jag inte kunde ta min examen förrän långt senare. Det skulle man kunna se som ett misslyckande.
Men vet du: Det var det värt. Varje misslyckande är nämligen ett steg närmare framgång. En vinnare är egentligen bara en förlorare som försöker en gång till. Hon sa till sist ja, din mamma. Skulle jag nu enbart tänka tillbaka på att hon dog och inte på att vårt gemensamma liv givit oss två fantastiska barn varav ett i år tar studenten från estet teater på Lugnet?
Skulle Edison dag ut och dag in begrundat sitt 879:e misslyckande hade det 1001 försöket aldrig sett dagens ljus. Du måste ta risker i livet. Du måste acceptera att du kommer att misslyckas många gånger. Det är en naturlag. Du kommer ibland att förlora. Du kommer att genera dig själv. Du kommer att klanta till saker. Människor kommer att svika och till och med dö. Det råder ingen tvekan om det.
Jag vet detta därför att jag har misslyckats och förlorat så många gånger att jag tappat räkningen. Så jag är inte ledsen. Jag tycker om att tänka tillbaka på alla misslyckanden. För ur dessa har framgång fötts. Det finns alltid en framtid. Det jobbiga och samtidigt underbara är att den aldrig går att förutse.
Poängen är, säger jag till flickan, att du och varenda en av alla dina vänner och alla du inte känner på din skola har tillräckligt med utbildning och talang för att lyckas. Men frågan ni bör ställa er är om ni klarar att misslyckas? Om man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något man aldrig haft, men vill ha, måste man göra något man aldrig gjorde. Eller som din farmor brukade säga: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Eller pojkar för den delen, la hon senare till.
Ibland är det det bästa sättet att ta ut en riktning och försöka. Funkar det inte så tar man ut en ny. Ta en risk. Prova. Våga. Gång på gång. Att ta en risk handlar om att vara öppen för människor och idéer. Att övervinna sin rädsla, att våga visa sig svag. Att ta risker är att vara öppen för själva livet.
Det kan vara skrämmande, och du kommer som sagt att klanta till det ibland, men det kommer också att vara underbart. Eftersom chanserna du tar, människor du träffar, människor du älskar – det är vad som kommer att definiera ditt liv.
Hade jag efter det tionde svaret från din mamma “just idag passar det inte, men kanske nästa vecka” slutat fråga om världens vackraste kvinna ville gå ut med mig hade jag inte fått två barn eller fått leva tjugotre år tillsammans med henne. Och jag hade aldrig fått chansen att prata med dig, så här, som vi gör nu. På så vis gör vi henne odödlig, du och jag. Var inte orolig. Jag klarar att du en gång flyttar för jag är en superhjälte. Det är du också. Det är bara att kasta ut ett nytt nät och svinga sig vidare.
Kära lilla flicka och alla studenter. Ni satsade mycket på er utbildning här på Lugnet. Tid, svett och resurser. Och människor satsade också på er. Trodde på er. Tror ännu på er. Hoppas på er. Lärare, vänner, släktingar, föräldrar. Okända. Jag vill säga: slösa inte bort er talang. Världen behöver er nu. Var den superhjälte du redan är.
Människor runt om i världen som lever i nöd behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver de ungas insatser, engagemang, passion och briljans.
Så kära studenter och lilla flicka, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Låt din röst eka. Ta fram din inre superhjälte.
Och när du någon gång faller i livet, kanske redan imorgon efter något glas champagne, res dig upp igen. Borsta bort skräp och sätt på ett plåster. Men ge inte upp. Fortsätt färden. Säg till dig själv: Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Nu snart ska jag göra det där jag aldrig gjort förut. När jag står här vet jag redan att det är värt risken, vad ni än tycker om det. Om inte annat förstår ni åtminstone vad jag menar när jag säger att man måste våga ta risker och vara villig att misslyckas.
Jag ska sjunga en sång som jag tycker passar lika bra för den lilla flickan som för många år sedan stod vid min säng mitt i natten som för er, våra studenter, som i morgon lämnar alla oss i personalen här på Lugnet som haft förmånen att känna er under er tid här. Det är första, och förmodligen sista, gången jag sjunger en poplåt solo med komp. Ni får ta det för vad det är oavsett om det brister eller bär.
(Jag sjöng Lullabye. Givetvis gjorde jag det).
Så många känslor, som sagt. Far är begraven, Dotter 2 har gått ur grundskolan och Dotter 1 tagit studenten. Det känns, efter alla dessa tal, som att jag sagt allt jag har att säga. Nu behöver jag nog vila, litet. Och nog har Patric rätt, jag blandar faktiskt jäkligt goda Dry martinis.
Mixturen var en gång namnet på landstingets personaltidning. Själva namnet vet jag inte vem som uppfann men nog anar man lite av Göteborg i det då mixtur avser en blandning av två eller flera läkemedel i en lösning.
Vem är man, egentligen. Till stor del en produkt av sin uppväxt, antagligen. Minnen som rent fysiskt dyker upp. Jag hittade en gammal artikel i pappas lägenhet. En skärva ur ett liv. Den väckte ett svagt minne hos mig och jag behöll den.
Fredagen den 23:e juni 1978
”Mixturens” redaktör avgår
Insändarbråket har skyndat på beslutet
Striden och irritationen kring insändaren i senaste numret av Mixturen påskyndade mitt ställningstagande. Det är inte roligt att hålla på när man inte längre har full kontroll över det som händer. Det säger Jörgen Adolphson, personalkonsulent vid Falu lasarett, som till helt nyligen satt som redaktionssekreterare för personaltidningen Mixturen, som är organ för de anställda inom Falu-Borlänge lasarettsdirektions område.
Från den 1 juli tar landstingets informationsavdelning över utgivningen av Mixturen. Det innebär att tidningen får samma redaktionella ledning som landstingets tidning ”Wårt landsting”. Redaktör blir informationschefen Birger Lundberg och redaktionssekreterare Hans-Göran Svensson. Sjukhusdirektör Inge Öberg kvarstår som ansvarig utgivare liksom redaktionskommittén, som består av representanter för de anställda och arbetsgivaren.
Enligt informationschef Birger Lundberg kommer redaktörsbytet inte innebära någon förändring av Mixturens inriktning. – Det kommer att vara högt i tak. Debatten om Ingvar Anderssons insändare har inte alls påverkat det här, säger Birger Lundberg.
Jörgen Adolphson har en annan uppfattning. I botten ligger visserligen en organisationsutredning, som visade att det inte längre är personalkonsulentens uppgift att sköta personaltidningen. Men den utlösande faktorn var den häftiga debatt kring det senaste numret. Då publicerades en kritisk insändare, författad av Ingvar Andersson, personalassistent vid Borlänge sjukhus. Han ifrågasatte hur sammanläggningen av Falu och Borlänge sjukhusdirektioner gått till och utdelade kängor åt olika håll. – Det blev diskussion om insändaren redan innan den publicerats, säger Jörgen Adolphson. Den ställde till med förtret och irritation för politikerna, som efter vad jag uppfattade starkt ogillade insändaren.
– När politiker utanför kretsen av redaktionskommittén, så som skedde, tillfrågas om innehållet, då har också kommittén tappat greppet. Det ska ju inte vara så att en insändarskribent rings upp och tillfrågas vad han egentligen menar med sin artikel, innan den trycks, fortsätter han.
Jörgen Adolphson har varit redaktionssekreterare för Mixturen i tio år och hade nog önskat sig en trevligare avslutning. Han hoppas och tror att den nya Mixturen blir en bättre tidning. Den kommer ju att göras av yrkesmänniskor, medan han hade tidningen som en uppgift bland många andra. – om redaktionskommittén får bestämma innehållet och informationsavdelningen svara för innehållet blir Mixturen en bra produkt. Men om det ska bli så att arbetsgivarna ska bestämma vad som ska stå i tidningen – då blir det fel. Jag är lite tveksam till att huvudmannen, arbetsgivaren tar hand om lasarettets personaltidning. Jag är böjd att hålla med facken, som anser att de ska svara för tidningen.
Den ”nya” Mixturen kommer att byta format till kvällstidningsstorlek. Sidantalet blir ca 12 och den kommer att utkomma med fyra nummer per år mot hittills ett-två. Den ska tryckas rulloffset, som ger större aktualitetsmöjligheter.
Jan Lind
Jag var drygt sju år när detta drama tilldrog sig och jag minns diskussionen hemma vid middagsbordet. Mamma undrade varför det alltid måste bli sådant väsen över struntsaker. Pappa replikerade med visst eftertryck att han inte ansåg att det rörde sig om någon struntsak. Det handlade om principer, hävdade han.
En skärva ur ett liv. I juni 1978 avgick han som redaktör för en personaltidning, och såg sig aldrig om. På något sätt stämmer det till eftertanke. Han var allt något av Fälldinare, pappa. Inget är värt att dagtinga med sitt samvete för. Det finns visserligen en mängd saker jag kan avgå ifrån men inte som redaktör för min egen personaltidning: den här bloggen. Än så länge trivs vi med varandra, redaktionskommittén och jag. Inte heller avgår jag någonsin från mina principer. Det har hänt en gång. Aldrig mer.
Numera heter landsting region och dess personaltidning Inblick. Det är ett bättre namn än det nästan plågsamt göteborgska Kanalen som sägs vara namnet på en personaltidning på avdelningen för koloskopi på Sahlgrenska sjukhuset.
Jag hoppas och tror att jag ärvt åtminstone något av pappas principfasthet. Vad tillvaron än kastat på den mannen tycks han hanterat det tämligen väl.
Håhåjaja. Livet är något av en mixtur. Vi blir aldrig klara och det är som det ska.
På minnesstunden på Oddfellows i Falun efter hans begravning tredje maj 2024.
Kära vänner och släktingar till pappa!
Fyll på era glas och luta er tillbaka. Det här kommer nämligen att ta en stund. Dessa minnesord bygger på mina och Viktors gemensamma minnen av vår pappa. Och de är många, dessa minnen.
Jag vet inte hur ofta jag och mina syskon refererade till pappa, men det var ofta. Senast i morse när Viktor fick sitt kaffe filtrerat genom ett filter som inte bytts på länge varvid kaffet smakade mögel. Du är som pappa…
Det vill gärna bli bra. Ni känner alla till pappas livsmotto inpräntade på den spruckna lertavlan som han sedan omsorgsfullt limmat ihop. En perfekt sammanfattning av hans liv.
Jag börjar med en ganska ny händelse från när jag och pappa gick till banken, han skulle av praktiska skäl byta till min. Bankpersonalen frågade: använder du internet Jörgen? Nej, svarade pappa, det är internet som använder mig. En mycket insiktsfull formulering. Man bör också i sammanhanget minnas att pappas enda kontakt med en dator var när han råkade formatera om en hårddisk under en IT-kurs på 1980-talet.
Mötet avslutades med den välmenande men något hurtfriska frågan: undrar du något mer, Jörgen? Jo, svarade pappa – jag vill ha en femhundring i börsen också. Bankpersonalen såg frågande ut och vände sig till mig: har din pappa en okänd aktieportfölj? Nej, svarade jag – han vill bokstavligen ha femhundra kronor i sin plånbok. Detta kunde banken inte stå till tjänst med varvid pappa muttrade misslynt.
Hans ovilja att prata i telefon är omvittnad. Samtalen blev sällan långa. Varje gång inledde vi med: hej pappa, det är Helena/Viktor/Fredrik varvid han artigt svarade: ja, jag hör det. Han förhörde sig om barnbarnens väl och ve och konstaterade att “det är gott att ha dem.” Därefter ville han oftast avrunda samtalet. Men man kunde, om pappa var på humör, också bjudas på vardagliga betraktelser eller kommentarer om världsläget, om den så kallade porthäxan en våning ner eller någon anekdot från Bodforsen inte sällan avslutat med ett ”huvva” vilket är norrländska för ”usch”. Dessa korta små samtal var en återkommande trygghet för oss barn även in i vuxenvärlden.
Vi minns hur pappa läste sagor för oss när vi var barn. Hur han tappade tegelstenen Nils Holgersson i huvudet på sig själv när han då och då nickade till under läsningen. Alltid läsande, alltid litteratur. Dagen efter Helenas begravning satte han sig med hela barnbarnaskaran och läste just ur Nils Holgersson. Det var på samma gång talande, hjärtskärande och väldigt vackert.
En gång fick han den åttaårige Viktor att uppbringa modet att åka en läskig attraktion på Liseberg med orden ”det där är bara en jätte på lerfötter”, ett uttryck Viktor både förstod och inte förstod. Men åkte, det gjorde han.
Berättelserna från pappas uppväxt i Norrbotten, alla uttryck, namn, ramsor och skrönor. Ibland på den obegripliga dialekten överlulebondska varvid ingen förstod någonting. “Ske du hä noe stoop i käkostän” översätts “är du hungrig?” Alla dessa historier han älskade att återberätta och när vi uppgivet invände att vi redan hört allt förut berättade han glatt en ny historia vilken vi givetvis också hört tidigare. Som den när han och en vän hamnade i slagsmål utanför en krog i Boden. Vännen åkte på en propp och stöp i backen. Pappa, något fundersam, lutade sig över vännen och frågade om han halkade eller fick en smäll varvid kombattanterna började skratta och kampviljan ersattes av förbrödring.
Eller berättelsen om den ende nazisten i Bodforsen, “han Oskar Sundqvist. Huvva”. Pappa kunde namnet på Råbäckens hundar under 1930- och 40-talen men inte alltid minnas vilket barnbarn som lyssnade till vilket namn. Eller när han under sin korta karriär som plit var ansvarig för en fångtransport per tåg och spelade kort och drack grogg med fångarna eftersom “det var det bästa sättet att hålla koll på dem.” Hur han som ansvarig redaktör för personaltidningen Mixturen på landstinget publicerade sin egen roman Kolmilan som han skrivit tillsammans med mångårige vännen Hans Hallquist. Redaktionen bestod enbart av dessa två herrar. Utgivningen tog ett år av tidningens nummer i anspråk. När vi och våra föräldrar var på fest hos Hallquists fick vi barn äta i garaget eftersom vi kunde ge Hans stora schäfer trauma. Hans och pappa startade på 1960-talet ungkarlsklubben MDP, Mat Dryck Personlighet, som levt vidare i en manskör jag startade för femton år sedan. Det gillade pappa. Namnet mer än sången, som han sa.
På frukostarna under vår uppväxt undrade pappa varje morgon om man ville ha “filmlött eller vanlig mlött” då han mindes att något av barnen en gång inte kunnat uttala ordet “mjölk” ordentligt. Efter mottagen beställning om vilken mjölksort som föredrogs kom alltid följdfrågan hur man ville ha den serverad: med eller utan stepp?
Alla dikter han älskade att citera i tid och otid. Fröding, Dan Andersson och så självklart Sten Selanders ”Spela kula”, som vi syskon snart kunde utantill.
Pappa och mamma hade aldrig någon egen bil så för pappa var det naturligt att ta barn och skidor på lokalbussen upp till Lugnet. Eller dra runt en gigantisk bagagevagn genom en bokhandel i centrala Göteborg i väntan på tågets avgång, helt obrydd av personalens och kundernas irriterade ögonkast och sura muttranden. Alla dessa tåg- och bussresor med tre barn och massor av packning. Inte sällan nattåget till och från Göteborg, alltid på plats minst en halvtimme innan avgång. En egenhet som jag nog måste erkänna att jag ärvt. I garaget fanns istället för bil kanoten “Gröna faran” (som nu återfinns på Styrsö) samt hela Badboys rekvisita eftersom pappa var materialförvaltare på livstid. Vi ber å hans vägnar härmed att officiellt få lämna ämbetet åter efter utfört uppdrag.
Jag påtalade, när pappa sålde den stora lägenheten på Promenaden, att han kunnat få bättre betalt om han gått ut på öppna marknaden varvid han gav mig en förvånad blick. Han svarade förebrående att så gör man inte. Vi har kommit överens. Ett handslag är ett handslag.
Vi minns hans “gnuggningstix”, det idoga gnuggandet i ansiktet när han funderade över något och som tilltog i frenesi när han kände sig pressad. En företeelse som tycks gått i arv till Viktor.
Hans ändlösa utläggningar om högt och lågt, de långa monologerna om allt och inget. I den händelse omgivningen signalerade ointresse så sporrade det honom att prata på. Kanske ett beteende alla syskonen ärvde.
De torra sarkasmerna som tittade fram när han blev irriterad. Som den gången en dam med käpp skällde på Viktor för att han satt på hennes plats på bussen. När pappa och Viktor flyttat sig avslutade pappa med att uppmana damen att säga till om han skulle ringa efter en ambulans också.
Pappa brusade sällan upp eller tappade humöret. Hårda ord i vredesmod var inte hans melodi. Tvärtom ogillade han svordomar och yttrades sådana fick man en reprimand, ”Nå, inga fula uttryck!”. När Viktor tappade fattningen, gormade och svor (Viktor skrek ofta som barn) kunde pappa till min oförställda glädje bekymrat titta på honom och fråga ”du är väl inte affektlabil?” Jag minns också svårigheten att förklara det roliga för mina egna vänner. Först var jag tvungen att slå upp ordet affektlabil.
Jo, en gång blev pappa faktiskt ursinnig. ”Cykeln ska fram!” Det var när Viktor i ungdomen varit ute och festat och inte orkat gå de cirka 250 meterna till krogen. Han glömde emellertid cykeln på hemvägen, det kan ha varit ett blont yrväder inblandat i dramat, och cykeln blev i alla händelser kvar på stan. Viktor somnade i trapphuset, mamma och pappa skulle ut och cykla dagen efter. Maleur. Men han hämtade cykeln och desarmerade situationen. Våra föräldrar var lösningsfokuserade, långsinthet hade ingen plats hos dem.
Välkända är berättelserna om långkrypning som innebar att vi barn som spädbarn fick uppleva världen på egen hand, men under uppsikt. Eller när jag var, med pappas ord, odygdig, och människor undrade vad det var för fel på mig så svarade han att jag tar ingen kritik nu, kom igen när han är vuxen. Lite som en variant på Nalle Puh; Om någon inte tycks lyssna var tålmodig. Det kan vara så att han har lite ludd i ena örat.
När han under 1970-talet simmade Vansbrosimmet och från topp till tå smetade in sig i grisfett för att inte frysa minns jag att jag tyckte att min pappa var en mycket märklig man.
Hur han kunde lägga omkull sitt urdruckna vinglas på bordet under en middag för att markera att där inte fanns en endaste droppe som riskerade fläcka en duk. När man sedan fyllde på sa han alltid ”Hä på bara, hä på”.
Jag minns stenen i trädgården på Hjortronvägen som var för stor för att gräva upp och som han istället målade grön. Med tiden falnade kulören och vi hade en turkos sten i trädgården. En trevlig prydnad och ett briljant sätt att lösa problemet.
Eller när Viktor körde bil i Falun och en medtrafikant slarvade. För att reta pappa ropade han ”kör ordentligt din bonniga jävla falubo”. Omgående replikerades från baksätet ”Nja, det där kan lika gärna varit en stockholmare på besök. De är obehärskade i trafiken. Vad jag kan se”.
Eller när Helena dagen efter mitt och Malins bröllop slog huvudet i skåpet varvid pappa deltagande och teatraliskt dystert uttryckte “och det huvudet som redan var så ömt”.
Hur han vägrade finna sig i att allt stängde ner under pandemin, utan fortsatte gå till biblioteket eller ta sig en öl på krogen. När vi allt mer desperat förmanade och tjatade svarade han bara ”det är ju inte en människa ute, hur skulle jag bli smittad?” Till mig sa han dessutom att jag har har överlevt ett världskrig och flera pandemier, det ska nog gå bra den här gången också. Så såg han på livet. Och han fick ju rätt, på sätt och vis.
När vi gick och röstade i val och jag gjorde mitt yttersta för att bevara hans valhemlighet. Väl bakom skynket i valbåset vrålade han över hela vallokalen: “var det Centerns eller Folkpartiets lista du stod på, du byter ju parti i parti och minut!”
Hur han, när vi var små och senare med våra döttrar, brukade lägga sitt huvud intill den andres och buffa lite på det i en gest av tillgivenhet. Min förvåning när han under min pappaledighet erbjöd sig att byta blöja på barnen med orden: “Ska jag rensa henne åt dig?” varvid han tände rökelse och skred till verket.
Hans kärlek till krocket och de omöjliga banorna han brukade lägga där aldrig någon gick i mål, där aldrig någon segrare korades, eftersom varje parti varade en evighet.
Hans drömska utläggningar om restaurang Tennstopet med sin gräddstuvade pytt i panna, Badboys hjältedåd och om den bekväma samvaron på Odd Fellows.
När han i vår ungdom blev upprörd över att jag öppnade mikrovågsugnen utan att först stänga av den och vi, till mina syskons ohöljda förtjusning, brottades så att morgonrockarna fladdrade i en sorts dödsdans i köket. Pappa trodde att ett nytt Tjernobyl stod för dörren.
Hans uppriktigt bekymrade uppfattning att jag och mina syskon var den enda generationen i släkten som aldrig brukat jorden. (Nu ska det väl tilläggas att exempelvis kusin Andreas tyckte att farbror Ingmar och Helgas radhus i Farsta efter dem kunde blivit en lämplig lantlig sommarstuga.)
Stoltheten att vår norrlandssläkt var med och betalade på Älvsborgs lösen. Oavsett sanningshalten i det ansåg han att för detta borde göteborgarna vara tacksamma.
När vi gick på bio 1977 och såg Star Wars och pappa tyckte att det var det värsta han någonsin sett. Oknytt i världsrymden kallade han det.
Pappa besökte oss ofta på söndagsmiddag i lägenheten på Daljunkaregatan, i huset i Slättaskogen och nu på slutet på Engelbrektsgatan. En gång i veckan sov jag och flickorna över hos honom så jag och Malin kunde jobba över och sedan gå på körrep. När jag hade synpunkter på att det ofta vankades godsaker till flickorna vid dessa tillfällen svarade han milt att det är olika på olika tegelbruk.
Han är den ende man jag känner som ägde ett par “källar- och balkongsskor” utan att äga vare sig källare eller någon större balkong. Han lärde mig knyta slips och putsa skor. Noga. Gentlemannens främsta tecken är ett par välputsade skor, ansåg han.
Källar- och balkongskor
En återkommande sak han gjorde var att ta med flickorna på ”kårebocksafari”, resan gick sedan vidare till biblioteket och avslutades på Dalarnas museum. Sedan blev det glass som han älskade.
Pappa ordnade under sitt yrkesliv så att personalen i regionen och kommunen kunde bada billigare. Han grundade Falu Lasaretts Idrottsförening och “den litterära bastun” på Badboys tänkt för dem i föreningen som ville ha lite höjd i diskussionerna. Pöbeln hänvisades till den andra bastun.
Även om det var lite rörigt på slutet försökte vi kratta manegen efter förmåga, Viktor och jag. Jag smög in på ICA och kom överens med dem om att när pappa inte minns koden, det gör han aldrig, ring mig så löser vi det. En person bland många som hört av sig efter hans bortgång var just en ur personalen på ICA. Hon som alltid frågade hur det var med honom. Hon hade hört att han gått bort och ville beklaga.
För egen del tar jag nog mest med mig att han på sitt försynta vis visade mig en annan sorts manlighet. En som säger att allt inte behöver uttryckas. Att våld aldrig är okej annat än i självförsvar. En som medger att bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden. Uppfattningen att man står vid sitt ord. Att uppskatta poesi och musik, ordets och bildningens kraft och bordets fröjder.
Allt gick bra fram till pandemin sedan började han sakta släppa taget. När jag Louise åt middag med honom på hans 90-årsdag frågade jag honom vad som var det bästa med alla dessa år. Att de är till ända svarade han halvt på allvar, halvt på skämt. När vi gick hem tryckte han min arm och sa: tack, det här känns tryggt. Vad mer kan man hoppas på att få höra av sin pappa? Vi hann fira honom ordentligt när han fyllde år, han fick träffa alla en sista gång och kanske lite extra roligt: Amanda och Ragna. Tack Ragna för sången på begravningen och tack Amanda för att du styr upp Viktor. Och mig.
Pappa var klar nu. Även om vi alltid kände att han älskade oss söner så blev han aldrig riktigt sig själv efter Helena. Hans minsta, hans dotter. Ändå var han stark och positiv in i det sista. Han beklagade sig aldrig och var tacksam för sitt liv. I hans värld gick han även de sista åren på Badboys varje lördag och Odd Fellow mitt i veckan. Ibland pratade han om mamma, Helena och Malin som om de ännu levde. Och vi lät honom stanna där, i sin tillvaro. Den var nog på många sätt bättre än alternativet.
Det finns så mycket att säga, men jag tror denna röra av mina och Viktors minnen får räcka. Ni har ju också era minnen av honom. Nu har han hursomhelst tagit sitt sista simtag och vilar iförd badrocken prydd med morgonbadarklubbens Badboys emblem. Och med sin borste, pappa gick aldrig en meter utan sin borste.
Nu är det Viktor och jag kvar i vår kärnfamilj. Tre minnesvärda människor är borta. Man kan säga mycket om livet och relationer men de som har kramats av samma föräldrar, delat sjukdom, lidande och död delar också liv, glädje, här, nu och framtiden. Låt oss fortsätta göra det bästa av livet tillsammans och med dem som vill göra oss sällskap. På så vis lever pappa vidare. Jag vill innan jag slutar också nämna Gillet på vinden av Dan Andersson. Iallafall hans favoritstrof ur den. Om du inte ändrat vanor så kom och ta ett glas med en gammal kamrat, ty gamla Johanna har lagt sig så det blir klent med mat.
Kära vänner och släktingar till pappa! Fyll på era glas! Det blev förvisso ganska långt, detta anförande. Precis som pappas liv blev ganska långt. Ska ni ta med er något från dessa minnesord så gör som pappa och välj tanken att det gärna vill bli bra. För nu har vi tagit avsked av någon som under hela sitt liv tänkte att det gärna vill bli bra. Och det blev det.
Tack, pappa. Tack för hela ditt liv, tack för all din närhet.
Att möta någon att vara den bästa för. Det sker inte ofta, men när det sker, ja, då vet man.
Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Den första sviktar tyvärr lite hos mig ibland medan den andra emellanåt är lite för robust i förhållande till vad som kan anses vara helt sunt.
Det finns de som hävdar att det är svårt att älska någon som varit singel länge. Långvariga singlar sägs ha svårt att visa hänsyn och är vana att leva i sin självtillräcklighet, heter det ibland.
Att leva livet utan djup, villkorslös kärlek är meningslöst. Jag menar inte att det bara är den romantiska kärleken som räknas, men det är den jag avser just nu. För att uppleva sådan måste man (oftast) våga chansa lite. Man måste våga börja någonstans för att få möjligheten att se vart det bär.
Klichéer? Häng med ett tag till, om du orkar.
När jag var vigselförrättare hade jag en egen ritual. Nu är jag inte det längre, vigselförrättare alltså, och på senare tid har jag istället för att rama in andra människors kärlek funderat över hur kärleken inom mig själv mår. För att få uppleva verklig kärlek är det viktigt att försonas med både det förflutna och sig själv. Det är nödvändigt att om inte älska så åtminstone gilla nuet för att kunna forma en framtid. Se där exempel på sådant jag i godan ro brukade pladdra på om inför ett allt mer klentroget brudpar. Vem som älskar vem och hur länge kärleken består är dock inte något jag som vigselförrättare har åsikter om – det är mer föremål för världslitteraturen.
Jag har (som jag nämnt tidigare) uppfunnit en maträtt. Den kallas ”Solskenspasta” och är i själva verket ett täcknamn för att lura i flickorna rester. Numera vill ingen ha den, inte ens brorsdöttrarna går att finta. Kanske kan man se Solskenspasta som en metafor för livet som det ter sig. Man tar vad man har i skafferiet och kör på. Ibland vill ingen ha resultatet men ibland blir det rent utav underbart.
Jag må i vissa avseenden vara en tämligen enkelspårig människa. Det som styr mig, det som alltid styrt mig, är att i varje ögonblick försöka maximera glädje och kärlek. Det är en egenskap, vågar jag påstå, som tjänat mig väl. Mycket har nämligen gått åt fanders på senare år. Som att flickorna insett att den ena solskenspastan aldrig är den andra lik eller att receptet knappast återfinns hos Cajsa Warg. Många nära har lämnat. Men jag ger inte upp trots att pastan i tonårsdöttrars ögon blivit till ett ironiskt skämt, otjänlig som föda. Men jag väljer att inte fokusera på det.
Pandemin kom (om vi för ett ögonblick bortser från allt elände den medförde) lämpligt för mig. Jag kunde avsluta en flera år lång sorgeprocess med ett och ett halvt år i ensamhet. Jag kan inte säga att jag älskade varje minut där i fåtöljen med musiken, stearinljuset och litteraturen som sällskap men kunde bearbeta, känna, förbanna, skratta och gråta. Jag flydde inte. När det går fullständigt åt helvete flyr jag inte. Slutsatsen? Tja, har man haft tur och hittat verklig kärlek en gång får man kanske nöja sig, resonerade jag.
Det blir sällan som tänkt. Plötsligt kommer insikten smygande. Insikten att livet som det ter sig inte är så illa. Inte för mig personligen, iallafall. Visst hör jag om allt elände i världen och visst berörs jag. Jag fokuserar på det jag kan påverka, på att göra mitt lilla hörn av världen aningen mer hanterbar. Jag vänder blicken mot det halvfulla glaset, det dukade bordet (just det, det vankas ofta solskenspasta), det vänliga leendet och det stora skrattet. Därefter gör jag vad jag kan för att besvärja tillvarons dåligheter. Jag inser hur privilegierad jag är och försöker ge något tillbaka till världen.
Jag är politiker och lärare. En kliché, något av en clownfisk i svarta havet. Men sic erat scriptum: 2023 var året jag blev kär i livet igen. Året när jag åter kände glädjen över lyxen att finnas till.
Och så plötsligt, när man är som minst beredd, ser man det där glittret, det rakt igenom äkta. Det som lockar. Kanske är man lite tvekande till en början, jag menar – vågar jag verkligen? Det skiter sig säkert, som alltid (utom en gång). Men vinsten med att våga är någon att vara den rätta för. Vad finns egentligen att tveka inför? Kanske hade jag glömt hur underbart det är att hand i hand skratta tillsammans med någon.
2024 är trots fars frånfälle ett bra år. Storstilat, glatt och kärleksfullt. Jag har en härlig känsla av att det kommer att fortsätta så. Som jag brukar säga när jag agerar vigselförrättare: var än kärleken döljer sig må den bejakas. Kärleken finner alltid väg och alltid råd. Finns det något jag håller för en nästan helig sanning så är det att man aldrig ska tveka att ge, eller ta emot, kärlek.
Det kanske är hårt att lite svepande påstå att livet är meningslöst utan djup, villkorslös kärlek. Så jag nyanserar mig och säger att för mig personligen är det så. Har man en gång upplevt det så vet man. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Kärlek handlar om var och ens rätt att vara den man är. I samhället, i vården, skolan bland vännerna, i familjen och på arbetsplatsen. I en relation handlar det om någon att varje dag vara sitt bästa jag för. Förra millenniet mötte jag en sådan människa. Det innevarande en annan. Tänk att det ligger tusen år mellan kärleken, samtidigt är den evig.
Min självinsikt säger mig att det svåra är att lyckas få en inmutad singel att inse att man är det bästa i hens liv. Självkänslan följer i självinsiktens spår.
Recept på Solskenspasta:
Ta allt du har och fräs i vitlök. Blanda i crème fraiche och grädde. Krydda med vad du vill och servera med sallad, ris, pasta eller något annat. Njut. Det sista är förstås det viktigaste. Det viktiga är inte vad man äter utan att man intar sina måltider under kärlek och glädje.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.