Meningen “Agitata da due venti” är italienska och betyder ”Upprörd av två vindar” eller ”Omtumlad av två krafter”. Det är också titeln på en berömd aria ur operan Griselda av Vivaldi. Det är därför jag känner till uttrycket, för inte kan jag någon italienska. Arian framförs av karaktären Costanza, som slits mellan starka känslor – kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. Scenen symboliserar en inre konflikt mellan motsatta känslor som drabbar känslolivet. Dramatiskt värre, samtidigt en ständigt aktuell skildring av människans dilemma. Hade jag skrivit operan hade jag döpt den till la ciotola rossa (den röda bunken).
Jag fyller idag femtiofem år. Den tredje åldern är inne. Jag vaknar ensam på ett hotellrum i Karlstad. Vi har valt en ny partiledare. Hösten 1995 fyllde jag också år, den gången tjugofem. Jag vaknade ensam i mitt studentrum i Uppsala. Den andra åldern var därmed påbörjad. Jag gick sedermera på höstbal på V-dala och träffade senare Malin och vad som därefter följde med äktenskap, barn och familjeliv. Inför balen togs bilden nedan. (För utförligare beskrivning se länk). På balen skulle en politiker, vice statsminister Lena Hjelm Wallén, installeras som hedersmedlem.
Tom. Foto: Jonas Fåhraeus
Den röda bunken är slängd. Vederbörligen återbördad till evigheten genom att placeras i rätt kärl på återvinningen. Bunken som tjänar som symbol för ett genomsnittligt familjeliv, som genom åren haft degar och röror i sig, använts vid städning och vid något tillfälle till och med tjänat som räddare i nöden under barnens magsjuka, is no more. För den var av plast och det materialet försöker jag undvika.
Femtiofem år idag således, därtill med kropp och själ i allt väsentligt intakt. Man får vara tacksam. Jag tar ett steg till. Ständigt fortsätter jag framåt. Målet, en ny röd bunke, är alltid närmare än man tror.
Ett steg till
Ragna gillar inte baler. Däremot är vi något av stamgäster på restaurang Banken. A.k.a Faluns skafferi, ett vardagsrum för vardag och fest, en clownfisk i Svarta havet. Jag har uppfunnit en egen förrätt genom att kombinera deras ostbricka som normalt intas som efterrätt kombinerad med en Dry Martini. Hovmästare Magnus (min gamla elev) och jag har döpt den till Adolphsonno 1. Jag hoppas på att snart få se den i tryck på menyn.
Jag sätter ett ljus på Malins grav. Tiden har gått. Hösten 2019 var hennes grav the final frontier, nu är den belägen inåt mitten. Fler människor har under dessa år tagit ytterligare ett steg mot jordiskt slutförvar i den senaste i raden av gravar. De har nedlagt sin röda bunke och sig själva i rätt kärl på återvinningen. Hur var deras liv, funderar jag. Man vet sällan något om personen i graven bredvid. Centrum och periferi i ständig rörelse.
Det är dags för utvecklingssamtal med eleverna. Jag brukar undvika idioti som erhålls genom statiska program formulerat genom uttryck som godtagbara kunskaper. Ett samtal sticker ut. Jag frågar hur läget är och får svaret att hen visserligen haft många lektioner i sitt liv men att de med mig är annorlunda. Är annorlunda bra, undrar jag. Jag tror det, svarar eleven. Det finns en nerv i dina lektioner. På det viset kan man tala om utveckling sedan hösten i Uppsala när jag fyllde tjugofem år, kanske. Då: slätstruken, polerad och fylld med ett enligt röda bunken-mått mätt oproportionerligt stort självförtroende. Nu: tiden har förvisso ristat sin runa i mig men jag fortsätter alltid ett steg till. I den tredje åldern käkar jag Adolphson no 1 till förrätt för det mesta med solsken i blick.
Steg framåt. Livets väg. För knappt två år sedan gick jag fjärran från baler, prål och åthävor på ett faluhak och träffade Ragna. Vem kunde ana att det var just där den röda bunken fanns. Och vad som därefter hände. Då skulle ingen politiker väljas. Nu är jag en själv. Många steg till och från Banken har det blivit, iallafall. Jag vill gärna tro att Adolphson n.o 2 är, ja, kanske inte bättre än sin föregångare men något mer komplex och genuin. På gott och ont. Snart nog får min aska plats i en grav som en gång låg i utkanten. Var den graven är belägen vet vi tack och lov inte. På Styrsö, kanske. Jag lägger under tiden min själ i röda bunken, så får vi se.
Idag fyller jag i alla händelser femtiofem år. Det är bättre än alternativet. Snart åker jag hem till Dalarna igen. Jag skuttar ur sängen med en inbillad tjugofemårings entusiasm och påminns genom stelheten om att tiden gått. Så möter femtiofemåringen tjugofemåringen. De har faktiskt något gemensamt, de kämpar nämligen båda med starka motstridiga känslor. Som kärlek och plikt, hopp och rädsla, trohet och tvivel. De två krafter som kämpat om mitt hjärta drar emellertid åt samma håll. Två döttrar och två kärlekar. Röda bunken är full.
Full. Foto: Louise Adolphson
Jag önskar mig inget i födelsedagspresent. För jag har allt man kan önska sig inuti en röd bunke som är tillverkad i synnerligen ekologiskt material. Det är ju fantastiskt!
Jag snusade när jag var tjugofem. General, lössnus. Karriärsnus, som det hette i lumpen. När jag började kostade en dosa fyra och femtio på BP. Innan trettio år fyllda var jag tobaksfri, ety mormors gamla paroll ”att kyssa en karl som inte använder tobak är som att äta ägg utan salt” visade sig inte bara vara otidsenlig utan dessutom felaktig. Antagligen skämtade hon, vilket tog mig ett halvt liv att inse. Men det är inte en snusdosa jag håller i. Det är en röd bunke.
Starka män reste denna sten efter sin hövding. Han var den främste av kämpar, en tapper härförare. Han föll bland danerna. Hans namn var Sibbe den gode, fosterbroder till en hövding. Han var en man som gav gästabud och kämpade tappert. Han fick ära bland sina män. Gud hjälpe hans ande.
Var, och vad, blir ens eftermäle? Det var vad jag funderade över när jag blickade ut över Alvaret. Jag reflekterade också över Dotter 2:s ord att det är bättre med en förälder som bryr sig för mycket än två som bryr sig för lite. Vad fick henne att säga det?
Allvaret. Det stora vemodet rullar in. Nu har hon iallafall flyttat, Dotter 1, min stora tjej. Det har satt igång något av en existentiell kris hos mig. Jag grunnar. Hur har jag egentligen varit som pappa, hur många misstag har jag begått? Är hon rustad för att på egen hand klara sig därute i Mattisskogen? Vem är jag nu?
What we do in life echoes in eternity är ett klassiskt filmcitat. Det betyder ungefär att våra handlingar, både goda och onda, kan få följder långt bortom vår egen livstid. Det handlar om arv, minne och vilken påverkan vi lämnar efter oss. Eftermälet, alltså. Men sommaren 2018 funderade jag faktiskt inte mycket över sådant, jag var mer orolig för framtiden. Det var därför jag blickade ut över Alvaret. Malin gick på tunga cellgifter medan flickorna svävade i relativ okunskap om allvaret. De visste ju att deras mamma var sjuk men inte hur illa det faktiskt var. Jag såg molnen tona upp sig i horisonten och det enda jag kunde göra var att surra mig vid rodret och vänta in stormen.
Karlevistenen
Men vad betyder det, pappa? Den sommaren åkte familjen alltså på semester till Öland. Det var jag som fått önska resmål och valde Öland eftersom jag aldrig varit där. Jag bad särskilt om att få besöka de två fyrarna, Alvaret förstås samt Karlevistenen – en av Sveriges mest kända runstenar. Det är från den det inledande citatet kommer. Stenen står som namnet antyder i Karlevi och restes runt år 1000. Texten är en minnesinskrift över en hövding, troligen en dansk krigare eller storman. Den berättar att denne var modig och hade kopplingar till danske kungen, möjligen Knut den Store eller någon i hans krets. Den mer utvecklade analysen berättar att stenen är unik, den enda bevarade runinskrift i världen som är skriven i detta versmått. Den visar också på den starka kopplingen mellan Norden och Island under vikingatiden och utgör ett tidigt exempel på övergången mellan asatro och kristendom – texten innehåller både hedniska och kristna uttryck.
Det berättade jag emellertid inte för flickorna. Istället sa jag att stenen är en statusuppdatering på 1000-talet, sedan hittade jag på på en egen berättelse om Sibbe. Hur god och modig han var, beundrad och älskad av alla. Och vilka sjyssta fester han hade! Varför Alvaret heter som det gör var jag efter enträgna frågor tvungen att slå upp och som det visade sig kommer det från ordet alv vilket betydde ungefär karg, trädlös, stenig mark.
Håhå jaja. Det stora vemodet. Nu är det istället jag som ställer enträgna frågor till Döttrarna. Vad gör du? Hur mår du? Jag tänker också på de stenar jag visserligen inte bokstavligen huggit men varit med och utformat budskapet på. Det är få som minns Sibbe idag men de som reste stenen gillade honom, vad det verkar. Och så kommer tanken. Vad blir mitt eget eftermäle?
Man ska inte ta sig själv på allt för stort allvar. Min inställning till livet är att passa på att leva medan det går. För som Shakespeare sa: vi blir alla slutligen maskföda. Jag får visserligen vara glad om någon reser en sten över min aska men det är livets handlingar som summeras i runor. Ofrånkomligen funderar jag därför över vad det ska stå på min sten. Han satt i fullmäktige ibland? Eller varför inte den enda limerick jag skrivit. Den kan framtidens historiker analysera.
Jag känner att lyckan är gjord
när paket jag fått från PostNord
Det har tagit sin tid – har man fått postcovid?
Eller sänt det runt hela vår jord?
Eller kanske kan det stå (och jag vill påpeka att det avlutade frågetecknet inte är en slump): tanken vandrat sin tysta ban, snön lyser vit på gul banan. Det var väl hela saken, Fredrik är inte vaken?
Helena MalinFar
Nå, jag har gått över allvaret för det mesta med solsken i blick. Det är svårt för alla föräldrar att släppa taget om sina barn men i synnerhet när man på grund av omständigheter levt så intensivt tillsammans som vi tre. De sista åren har verkligen format oss. Förhoppningsvis har jag lärt mina barn att inget, utom Sibbes eftermäle, är hugget i sten. Att ständigt lära sig nya saker, att vara snälla mot människor och inte ta skit. Det sägs förvisso att den dag man börjar fundera över sitt eftermäle bör man avgå. Så kanske börjar nu en ny tid för jag vet faktiskt vad jag vill ska stå på min gravsten: Här vilar en som brydde sig för mycket. Eller: Nyttja din tid det är senare än du tror.
Man blickar alltid ut över Alvaret. Det enda man kan göra är att skratta åt eländet. Det viktiga är att starka döttrar reser en sten, att de under några viktiga år såg mig som en stark härförare, någon som brydde sig, god och glad med trevliga gästabud. Ja, där har vi det! Budskapet på min sten måste bli: god och glad ska människan vara! Eller så avslutar jag, både detta blogginlägg och min sista stund med att annat känt filmcitat: Get busy living, or get busy dying.
Jag tror faktiskt jag föll direkt. Så här i efterhand känns det så, iallafall. För hon är ju en fjäril. En sorts väsen helt olikt allt annat jag mött i livet. Men att falla är inte alltid av ondo. Hon har skingrat mina skuggor. Och övärlden, den är vår.
På en liten oansenlig holme ute i havsbandet sa hon ja. Vassholmen. En plats helt utan kopplingar till mitt tidigare liv. Ja, förutom att jag som barn ofta åkte dit med kusinerna, Lena, Lennart, syskon och föräldrar. Vassholmen har däremot stor koppling till mitt inre liv. Det är en plats utanför tiden, fylld av magi och lycka. Den är mitt Nangilima. På 1970-talet var jag där en mäktig magiker som utförde fantastiska saker. Nu var det första gången på länge jag besökte holmen – och en fjäril följde med. Det var perfekt.
Trollkarlen från övärlden är första delen i en bokserie av Ursula Le Guin. Berättelsen handlar om Ged, en pojke med magisk talang. Han skickas till en ö där trollkarlar tränas. Kanske fann Rowling i Le Guins verk inspiration till Harry Potter? Ged råkar, driven av stolthet och otålighet, skapa en skuggvarelse – en kraft som hotar att förgöra honom. Boken handlar fortsättningsvis om Geds resa genom Övärlden, en plats fylld av magi, för att konfrontera och förstå sin skugga. Resan handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom.
Hej, hur är läget i Falu Kammarkör nuförtiden? Behöver ni tenorer, eller? Läget är bra och tenorer behövs alltid. Du är antagligen inte tillräckligt bra sångare men vi kanske kan ta en öl och prata om det? Gärna! Hon sa det här med något av en blinkning. Ändå störde det mig lite – jag menar hur svårt kan det vara, jag har ju redan sjungit i FKK. Låt vara för länge sedan. Jag såg i alla händelser fram emot ölen men någon date var det inte frågan om för sådana hade jag slutat gå på.
Foto: Mina
Det här är en ungefärlig (kanske en aning tillspetsad) återgivning av ett samtal en smällkall vinterdag tidigt 2024. Så fortsatte det. Vi slutade liksom aldrig att prata. Den första juli 2025 gjorde tiden ännu ett strandhugg på Vassholmen och en trollkarl utförde fantastiska ting. Men inte ensam. Solen, havet, en nyfiken trut och en fjäril – alla samtyckte och världen blev plötsligt lite ljusare, något befriad från skuggan. Lite senare firade vi tillsammans med alla flickorna i huset i Halsvik, platsen som genom åren upplevt så många händelser i vår släkt. Mina döttrar hälsade officiellt välkommen till ”the crazy family” och konstaterade att ”pappa har tydligen fortfarande lite charm kvar”. Grannarna blev inte ett dugg arga för de är vana vid att det flyger champagnekorkar från oss. Sedan kom Lennart in och gratulerade. På det hela taget en mycket bra dag i livets underbara virrvarr av händelser.
Men låt mig blicka tillbaka en smula. Man kan aldrig ersätta det som varit, det är omöjligt, inte ens den mäktigaste trollkarl klarar sådant. Den strävan göder skuggsidan i livet. Därför hade jag bestämt mig för att kliva av, förlikat mig, för att försöka följa fars modell att acceptera livet som det ter sig. Allt tar sin tid. Allt har sin tid.
Ingen av händelserna på Vassholmen den första juli i år hade varit möjliga före 2024. Jag har under många långa år rest genom övärlden och kämpat med min mörka skugga. Funderat över saker som identitet, balans, mognad och självkännedom. Det har varit en lång men utvecklande resa. Jag tänker numera ofta på vad jag genom åren sagt till mina barn: Var inte rädd. Ge livet allt du har. Det finns alltid en framtid. Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få. Det finns inte bara en människa för var och en av oss. Sorgen försvinner aldrig men ändrar småningom karaktär. Det finns faktiskt ett sätt att övervinna den och det är genom att överrösta den med livsglädje. Alternativet innebär risken att gå under.
Det var således dags för en öl. Hej! Plötsligt stod hon där, rejält påbyltad, lite snorig av kylan och med ett fantastiskt leende. Ragna Vilander. Ett samtal om livsglädje påbörjades. Och ganska snart: kärlek.
(Hur vet man det? Ja, kanske genom känslan av att inte behöva krumbukta sig så mycket. Att inte behöva brösta upp sig. Att inte längre leta efter den bästa utan istället vila i vetskapen att man funnit någon att vara den bästa för. Det där som händer så sällan, så ytterst sällan. Den lugna, varma euforin i stort sett varje ögonblick.)
Hon sitter bredvid när det är svårt, hon skrattar och ler, gråter och svär. En fullständigt genuin person. Där finns ingen prestige trots att hon är den modigaste människa jag mött. Att ge sig in i min familj för att finna sin plats handlar om identitet, balans, mognad och självkännedom. En resa som i sig är något mycket modigt och för det kommer jag alltid att älska henne. Ännu har jag inte försökt övertyga henne om att jag platsar i Falu Kammarkör för det var inte, kan jag i förtroende avslöja, syftet med samtalet den kalla vinterdagen. Dessutom sjunger jag redan i en kör, nästan i två faktiskt. Man börjar inte om, vare sig i körer eller i livet, man fortsätter – formad av erfarenheter till en visare människa.
Bland öar och skär där jag lekt som barn och mina släktingar vandrat i århundraden la vi ytterligare en liten pusselbit, skrev in en fotnot i historien, och gav varandra löften som bars bort av vinden. Precis som Ragna, för hon är en fjäril och jag en trollkarl från övärlden.
Jag föll – och någon tog emot. Att falla är att leva. Man bör inte sträva efter att ha något att falla tillbaka på, det är alltid bättre att falla framåt.
Möjligen är man inget annat än en likblek skugga ställd mot en färggrann gran full av liv.
Man kan härdas av tillvarons hårdhet. Klä stenhjärtat i rustning. Samtidigt går vi genom rosengården hand i hand. Det är svårt att röra sig i rustning. Därför: Free your mind. Njut av promenaden.
En gång i rosengården
Tillvarons dån ljuder ofta starkt men i rosengården avtar det och tynar bort. På kvällen är jag trött och när mörkret faller går jag till sängs. Det känns en stund som att jag är ensam ute på havet medan tillvarons mörka kust driver allt längre bort. Jag tänker att det måste vara förfärligt att ha ett hjärta av sten. Ingen har nog det, egentligen. Eller iallafall ytterst få. Jag somnar.
Jag vet att det är din favorit. Därför valde jag den. Orden är min yngsta dotters och förklarade hennes låtval på konserten. Jag lyssnade och världen rämnade. Astrid Lindgrens bok ”Mio min Mio” handlar om vänskap, kärlek och tillhörighet som medel att besegra det onda i livet. Eviga teman. I berättelsen är ondskan gestaltad som Riddar Kato. Ledmotivet till filmen, som Dotter 2 framförde på esteternas konsert, skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus 1987. Den låg länge på Svensktoppen. Orden blir ibland stora men med tanke på vad jag och mina barn gått igenom tog sig framförandet sig igenom rustningen och tinade mitt hjärta av sten.
Genom rosengården Med de silverpopplar Går jag med min fader, håller hårt hans hand Och från det högsta trädet Hör jag en ensam fågel Sjunga om det grymma, landet utanför Och mitt hjärta darrar när min faders röst jag hör Mio, min Mio
Över rosengården Börjar det att skymma Och jag ser min fågel Svinga sig mot skyn På sina breda vingar Flyger den rakt mot himmlen
Det sköna passerar hastigt mot himmelen. Allt, såväl lycka som olycka, reduceras till små korta ögonblick. Det gäller att sortera, navigera och prioritera bland dessa ögonblick. Att stanna upp. Men det är svårt, så väldigt svårt, och aldrig blir man färdig.
På morgonen vaknar jag utvilad. Solen målar en främmande kust i guld. Vi är fortfarande friska, det är allt som betyder något. Upplevelsen av att vandra hand i hand genom såväl öken som rosengård borrar sig igenom den hårdaste rustning, tinar hjärtan av sten.
Till syvende och sist är man inget annat än en likblek skugga ställd mot en färggrann gran full av liv.
Det är i dagarna tio år sedan min lillasyster Helena dog. Jag saknar henne. Cancerjävel. Sorgen är, för att låna Churchills ord, min svarta hund. Ibland springer den bort, ibland ligger den i mitt knä och gosar, ibland skäller den, ibland går den lydigt i koppel.
Namnet Absalom kommer ifrån Gamla testamentet och betyder översatt från hebreiska ungefär fader till fred. Fredrik betyder fredsfurste.
Fredsfurste
Det här måste du göra en stor sak av på bloggen! Viktor följer med glada tillrop min släktforskning. Låt vara på bekvämt avstånd –han vill se resultat, inte göra grovgörat. Ge mig adel och storslagenhet! Det är inte utan att jag förstår honom för släktforskning tar tid. Jag har i timmar irrat än hit, än dit genom digitala arkiv. Men jag vill göra grovjobbet. Detta är nämligen min nya hobby. Jag fastnar, fascinerad följer jag släkten bakåt i tiden. Fiskare, sjömän, bönder och lotsar möter mig på 16- och 1700-talen. Men också kapare och ostindiefarare. De flesta av släktingarna levde och verkade på Styrsö Tången, Vrångö, Donsö och Brännö. Den äldsta släktingen jag hitintills funnit i Södra skärgården är född 1580.
Jag förstår Viktors fråga. För det första som brukar fånga släktforskarens intresse är dels möjligheten att finna någon extra ordinär person, dels viljan att undersöka hur långt tillbaka i tiden man kan komma. Lyfter jag blicken så kommer, via nya släktled, några personer från fastlandet runt Göteborg, många fler från Hönö, Öckerö, Tjörn och Orust. Morfars sida verkar ta oss till Island på 1000-talet. Till den linjen får jag återkomma. Via mormor går ett spår från Styrsö söderut mot Skåne och Halland. Till sist får Viktor sitt napp – vi är släkt med danska högadeln! Vi är, låt vara på mycket långt håll, släkt med självaste Tycho Brahe!
Jag lyfter fram en annan av dessa prominenta släktingar. Axel Til Herlev Aagesen Thott, även känd som Absalon, var en dansk adelsman född omkring 1314 i Lund, alltså i Skåne som då tillhörde Danmark. Absalom, jag föredrar att kalla honom det, hann under sitt relativt korta liv med att bli utnämnd både svenskt riksråd och riddare. Hans säteri hette Härlov i Åsums och låg i Gärd. Idag är området en del av Kristianstads kommun. Absalom är blygsamt omnämnd i källorna. Han var son till Aage Tordsen Thott och Kirstine Kyrning. År 1343 fick han en gård belägen i Haragerlille av en viss Mogens Skaaning som kallade honom sin “gener” (ett uttryck som möjligen syftar på en familjerelation). Absalom var gift med Christence Pedersdatter Wirtenberg och de fick flera barn. Han gick ur tiden tidigast år 1343 som är sista gången han uppträder i källmaterialet. Det finns inga kända samtida porträtt eller avbildningar av honom då han levde under en period då porträttkonsten inte var etablerad i Skandinavien. Men jag tänker mig istället Viktor i högtidskläder.
En avlägsen adelsman?
Det förbryllar mig att Absalom var svenskt, och inte danskt, riksråd eftersom Skåne som nämnts tillhörde Danmark och Kalmarunionen inte infördes förrän 1397. Absalom slapp förmodligen uppleva digerdöden (om det inte var den som tog kål på honom) och måste som riksråd och högadlig rimligen befunnit sig i kretsen runt kung Magnus Eriksson. Kanske träffade han heliga Birgitta. Arkiven är knapphändiga. Jag hittar inget om vem eller hur Absalom var, vad som roade, oroade eller förargade honom, bara något ytterst lite om vad han gjorde.
Släkten följa släktens gång. Eftersom jag är släkt med den store Tycho är det naturligt att jag arbetar som lärare på ett naturvetenskapligt program. Heliga Birgitta har sina efterföljande i ett kloster i Falun någon dryg mil från mitt hem. Absalom betyder som sagt fader av fred och Fredrik fredsfurste. Viktor är döpt efter mammas morfar vars hus på Styrsö Tången ännu bebos av våra släktingar.
Det är tålamodsprövande att släktforska. Och jag inbillar mig att rätt många kan räkna adligt påbrå, bara man letar tillräckligt långt tillbaka. Så var det detta med Tycho Brahe. Genom de adliga förbindelserna är vår släkt på mormors sida faktiskt ingift i den danska grenen av Braheätten. Det måste självklart dubbel- och trippelkontrolleras men vid en första anblick verkar det så.
Tycho Brahe. Schysst frisyr. Visst anar man släktdragen?
Vi letar kanske efter storhet i det förflutna för att finna mening i våra egna medelmåttiga, obetydliga liv. Vissa nyttjar Netflix, andra religion och ytterligare några släktforskar. Men att släktforska är att leva bland de döda. De är alla döda. En tid är de saknade. Snart nog dras ett sträck av glömska över spåren vi lämnat efter oss. Alla dessa släktingar jag möter i det förgångna: sjömän, fiskare, lotsar, pirater, bönder och ädlingar – de var nog på många sätt som jag. De sörjde, älskade och saknade också under sin stund på jorden.
Jag saknar Helena, det behöver jag inte släktforska för att veta. I arkiven finns nämligen inga uppgifter om hennes glittrande blick, underbara humor och fantastiska skratt. Det har gått tio år och sorgen är min svarta hund.
Tycho Brahe, född 1546 på Knutstorps borg i Skåne (då en del av Danmark) död 1601 i Prag, var en dansk astronom, astrolog och alkemist. Han är känd som en av ytterst få som upptäckt en supernova i Vintergatan.
Amygdala är en del av hjärnan för känslor, särskilt rädsla och aggression, samt för att bearbeta och lagra (emotionella) minnen. Amygdala hjälper hjärnan att identifiera hot och aktivera kroppens stressrespons, vilket genom årtusenden varit viktigt för vår överlevnad. Som instinkten att akta sig för farliga djur, höga höjder och sånt.
Det finns en trygghet hos hustrur som inte ens de mest perfekta nymfer kan ge säger Odysseus till Kalypso som svar på frågan varför han, som har det så bra här och nu, längtar hem till Penelope.
Lyx är en nödvändighet som börjar där nödvändigheten slutar är ett citat från Coco Chanel. Det är tänkvärt sagt. Hon tänkte nog mest på kläder, prylar och parfym i sammanhanget.
Ragatalla är mitt och Viktors smeknamn på Ragna. Det låter kanske lite märkligt för Ragatalla (han hette egentligen Tage) var nämligen sonen till en viss Oscar Sundkvist, Bodens ende (kände) nazist under 1930- och 40-talen. Dessutom, smärtar det mig att medge, var han släkt med far. Han har återkommande berättat om Oscar och varje gång var det förenat med obehag för honom. Ändå gjorde han det – inte sällan på Viktors enträgna begäran.
Viktors enträgna begäran
Bild 169 damp ner via cyberrymden från en gammal vän som påminnelse om en frukost i Uppsala. Nu är det inte vilken frukost som helst bilden föreställer utan en som intogs under stor munterhet på en balkong Valborg 1993. Vi hade mycket kul på den tiden, Matte, Volbas, Mike, jag (och alla de andra som inte är med på bilden).
Bild 169: Det var en gång en balkong
Min lasagne är berömd. Mycket välsmakande faktiskt. Malin älskade den. Men eftersom flickorna inte gillar lasagne har den inte serverats på mycket länge. Men nu var det dags. Sålunda deklarerade jag i god tid att lasagne skulle serveras och om det inte faller på läckergommens läpp får man vara så god att fixa sin egen mat. Istället bjöd jag någon som vet att uppskatta god mat på min underbara lasagne: Ragatalla. Ack, njutningen! Och visst var den lika god som minnet av den gjorde gällande. Tricket för framgång är en mycket välsmakande köttfärssås (hemligt recept) och rikligt med Béchamelsås. Det finns inget mer vedervärdigt än en torr lasagne.
Inte torr
Odysseus var sällan torr. Jag tror han uttrycker sig genom metaforer – ”hustrur” innebär inte nödvändigtvis gifta kvinnor utan står för den stabila eftersträvansvärda kärleken. Den som håller över tid. Jag tror således inte att man behöver vara gift för att uppleva den trygghet Odysseus saknar utan ser det som ett uttryck för det många söker.
Goda minnen har i det lite större perspektivet hjälpt mig att inte bara klara livet som det ter sig utan även att njuta av det. Lasagnens och frukostens hemlighet ligger nämligen ofta i sällskapet. Att Ragna kallas Ragatalla är, hur märkligt det än kan låta, ett uttryck för tillgivenhet, kärlek och inkluderande. She is the one.
Lyx
Jag håller inte med Chanel. Lyx utgörs inte enbart av konsumtion utan mer av goda relationer, då, nu och sen. Sådana är en lyx men också en nödvändighet.
Det är inte det förflutna i allmänhet som plågar mig, utan mer de senaste sex åren. Har jag verkligen i egenskap av ensam förälder gjort allt jag kunnat för flickorna? Nå, det får de själva uttala sig om. När jag frågade Dotter 2 om saken så svarade hon att det har varit bra. Annars hade ju Soc kommit och det har de ju inte, menade hon. Också ett synsätt.
Amygdala låter som något hämtat från Astrid Lindgrens sagovärld. Som något fint. Jag tror hursomhelst min fungerar som den ska. I tid av fara eller oro går jag helt enkelt ut på minnenas balkong och äter frukost.
Det finns presenter och så finns det presenter. Viktor firade sin stora födelsedag hemma i Falun. Var ska sleven vara om inte i grytan, som han brukar säga. Det är ursprungligen ett citat från far. Festen var strålande, förstås.
Jag kände pressen. Hur högtidstalar man till en familjemedlem? Som man vill, förmodar jag. Med något lånat material och massor av egna minnen kunde jag väva ihop någon form av tal. Det blev även ett avslutande musikdrama tillsammans med döttrarna och Ragna.
Musikdrama
Det har varit svårt att skriva ett tal till dig, Viktor, eftersom du är som hallonlakrits. Blårosa.
Det känns på något sätt påkallat att börja med Hamlet. Att vara, eller inte vara. Det är frågan. Månn ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stygn av pilar än att ta till vapen mot ett hav av kval. Kära gäster, jag ska genom det här talet försöka att om inte ta till vapen så åtminstone göra upp med ett hav av kval.
Kära Viktor – grattis till de 50! Gattis och gratis. För det är ju gratis att ha 50 årsfest också – om man med det menar på ungefär samma sätt som det är gratis att skära ut ena njuren och satsa i en pokerpott. Så tack för detta fina kalas!
Jag tar ett djupt andetag och suger in känslan. Det var länge sedan, men så här underbart var det de första fyra åren av mitt liv. Så bästa människor, låt oss stanna i den känslan och återkomma till Viktor. Låt oss börja med att prata litegrann om mig.
Så står jag då äntligen här, all uppmärksamhet på mig, jag i centrum. Jag vet vad ni tänker: Varför har vi aldrig fått chansen att lyssna på honom förut? Viktors trevlige storebror. Alldeles snart kommer ni att få svar på den frågan – ha bara tålamod, för det kommer ni att behöva de kommande minutrarna. Ni kan trösta er med att det antagligen blir roligare sen, i toakön eller i baren.
Delar ur servicen
Men så här har de övriga fyrtiosex åren av mitt liv gestaltat sig. Degraderad, detroniserad till ett liv i skuggan. Fast egentligen förstår jag Viktors oerhörda popularitet. Han har ju i hela sitt liv framgångsrikt spelat de kort han fick. Om jag var mammas guldklimp och Helena pappas, så behövdes det mer än ett par mandelformade ögon, tummen i munnen och huvudet på sne för att nå igenom bruset. Så visst förstår man folkets kärlek till Viktor. Vad tusan han än gör så nog lyckas han förvandla det mest triviala vardagsgöromål till en bestigning av Mount Everest. Nogsamt dokumenterad på sociala medier. Om ingen har sett det har det ju inte hänt.
Kära gäster, jag har faktiskt två varianter av fortsättningen på det här talet med mig – ett allvarsamt, fyllt med välmenande men aningen dumdryga storebroderliga råd och pekpinnar om hur människor i allmänhet men Viktor i synnerhet borde leva sina liv och så ett som mest handlar om mig själv och mitt miserabla liv i skuggan av en högt älskad bror. Vilket vill ni höra? Okej. Då blir det det som handlar om mig. För det gör nämligen båda två. Välkomna till familjen Narcissus. Som pappa sa: du har ju alltid varit en optimist men en lite gnällig optimist. Story of my life, skulle man kunna säga, så låt oss ta det från början så det tar slut nån gång.
De första fyra åren av mitt liv var som sagt mycket lyckliga. Jag minns visserligen inte så mycket av det, mest en oändlig cykeltur i barnstol bakom pappa från Hälsinggården in till stan. Sedan blev mor gravid, så kan det gå, och en kall februaridag 1975 slog Viktor, lilla Gödi som han kallades, upp sina saligt himmelsblå och charmigt puttinuttiga, till lika mandelformade ögon. Ögon som ingen människa kunde motstå. Så var Viktor född. Pojken som lindade alla tanter runt fingret genom sitt imbecilla flexande med sin ena sockeplastbeklädda fot, denne änglalike lille kerub som hade knottror på stämbanden för att han skrek så mycket och vilken som barn fick sin byst avgjuten.
Huggen i sten
Förstå mig rätt, eftersom konstnärens släkt finns här på middagen, det är inget fel på det konstnärliga utförandet. Nej, det är själva grejen som stämmer till eftertanke. Vem, som inte är Mozart, romersk kejsare eller diktator i Nordkorea får som barn sin byst huggen för konstnärens hand? Och varför finns denna byst alltid hemma hos mig? Det hela kan möjligen ge en freudiansk förklaring till Viktors till synes omättliga behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Tur man är befriad från sånt. Men låt oss gå till botten med detta mirakel.
Viktor föddes alltså 1975 i Hälsinggården, en håla utanför Falun, mest känd för att det är rätt nära Falun och i samma ögonblick som detta underbarn tittade fram störtades hans äldre bror från ensamhetens tron i barnkammaren. Låt oss för ett ögonblick återvända till scenen för nedkomsten: En nybliven mor hostar apatiskt efter den första ciggen på tjugo minuter, för så var det på 70-talet, en lika nybliven, nyss stolt, far som nu gråter samtidigt som en sköterska tålmodigt förklarar skillnaden mellan en navelsträng och en penis. Och så underverket självt: En blårosa pojke som urinerar på sin egen journal. Mor är trött, far besviken och sköterskan blöt och ganska arg. Och det fanns naturligtvis ingen annan än underverkets storebror att ta ut sin besvikelse över. Flytta på dig, det är dags att byta blöja. Det där lär jag väl få höra på ålderdomshemmet också.
Videlade rum de första åren, Viktor och jag. Eller delade och delade. Jag fick sova i garderoben. Eller om jag tog min tillflykt dit för att slippa hans enträgna jollrande, jag minns inte så noga. Ibland känns det som om tiden stått stilla.
Det var inte bara tanter som älskade Viktor, våren 1975 eller senare på Tinder, utan även de lite större flickorna Katla och Morran, eller vad de hette, i huset bredvid. Viktor fick leka, gullas med och dricka varm choklad medan ingen lade märke till den sorgsne pojken på andra sidan häcken som bara hade en byst av sin lillebror att leka med. Olika falla ödets lotter.
Det finns likheter och olikheter mellan oss tre syskon. Men vi fick samma uppväxt. Präglade av samma föräldrar vars föräldrar var födda på 1800-talet. Det har givit oss vissa gemensamma karaktärsdrag. Och en smärtsamt påtaglig ojämn begåvningsprofil. Men när jag tänker närmare efter på saken så inser jag att jag har jag gjort allt väsentligt först. Jag föddes före Viktor. Gudarna ska veta att jag hoppas att jag dör för före Viktor. Jag rökte cigarr före Viktor. Slutade röka cigarr före Viktor. Älskade råbiff före Viktor, insåg att dry martini är king of drinks före Viktor. Och så här skulle jag kunna hålla på. Men varför det, egentligen? Det är bättre att ta upp saker som skiljer oss åt. Som Viktors ”vansinneslekar” (mors benämning) vilka gick ut på att slåss med sin ende låtsaskompis. Jag fick inte ens slåss med (tittar på bysten). Eller pärmen Titanic och andra katastrofer som var en samling tidningsurklipp som Viktor ömt vårdade långt upp i vuxen ålder.
Det finns de som säger att Viktor låter som en pilsnerfilm från 50-talet, medan jag tycker att farbror Melker är mer träffande.
Ålderstrappan
Visst måste man fascineras. Viktor har i hela sitt liv kommit undan med saker människor normalt sett inte borde vifta undan så lätt. Han har, och där kan jag väl inte svära mig helt fri, och jag förväntar mig att det går ett förvånat sus genom lokalen när jag säger att vi har ett mönster av få andra människor att göra saker åt oss. Magnus har dock uppmärksammat ett annat karaktärsdrag: den Adolphsonska godmodigheten. Det är en egenskap som tjänat oss väl för samma gudar ska veta att vi haft vår beskärda del av motgångar. Som den gången när jag glömt att frysa is och Viktor fick gå ut och med piassavakvast hacka ner is från hängrännan för att ha till groggen. Armageddon, enligt våra grannar.
Jag kan i förtroende berätta att grannarna inte är de enda som förväxlat Viktor med Belsebub. Men tillsammans mötte vi eländet med kvast och stiff uper lip. Som vid så många andra tillfällen. Du fanns där i bakgrunden när Malin blev sjuk. Tillsammans tog vi oss igenom Helenas alldeles för tidiga bortgång, sida vid sida tömde vi i somras en tidskapsel efter far och driver nu Styrsö ihop.
Det finns förvisso de som säger att vi har en alldeles för avslappnad inställning till husägande men jag säger, för att citera Göran Thunström, att vi är ganska bra på att inte pissa på nuet. Faster Gun uttryckte det på kusin Andreas fest för några år sedan så här: nog märks det att du är en Adolphson, du flyter liksom ovanpå alla andra i rummet.
Inte pissa på nuet
En grej med Viktor är att han är hopplöst förälskad i sin egen barndom, och det måste väl ändå innebära att barndomen var bra. Den som var mest glad över att jag köpte radhus på vår barndoms adress var.. mm just det, Viktor. Om vi för ett ögonblick bortser från min något yviga beskrivning av Viktors födelse så vill jag nämna att jag minns faktiskt när han föddes. På riktigt. Jag var arg, det minns jag. Ilskan berodde dock inte på honom utan på hans något blårosa kulör och att han låg i kuvös. Han såg ut som hallonlakrits. Man ville om inte äta upp honom, för det fattade till och med en fyraåring är olagligt, så åtminstone gosa lite. Men på grund av kuvösen fick jag fick inte komma in. Pappa har ofta berättat historien. Dumma farbror doktorn, det är ju faktiskt min lillebror! ropade jag i vredesmod och bankade på rutan. Jag minns också ditt gosedjur: hunden Janne, marsvinet tuffsen som du pussade på trots att du fick munsår av det, alla uttryck och beteenden vi ärvt från pappa, mamma, morfar och alla andra släktingar – och allt annat vi upplevt genom åren.
Det är egentligen märkligt att denne lille blårosa kerub, han med den flexande asockeplastbeklädde foten, denne lättskrämda lilla parvel, vuxit upp till den mentala gigant ni nu ser framför er. Ska man fånga honom i ett så är det nog egenskapen att han alltid har varit obrottsligt lojal mot sina vänner och familj och han alltid ser något gott i de mest udda existenser.
Generation Z
Egentligen finns det bara en sak jag har dåligt samvete för. Jag lurade i honom att det var jag och Magnus Heden som gjort soundtracket till Snuten i Hollywood och Per Busk hade gjort baksidan på singeln. Så det gick Viktor och basunerade ut i skolan. Men vem minns egentligen en B-sida? Det finns mycket att säga om Viktor. Släkten följa släktens gång. Ingen känner en lika bra som de man vuxit upp med. Och det är väldigt roligt att Amanda, Ragna och alla barnen har det gemensamt att de ibland frågar varandra eller mig och Viktor var och en för sig om råd för att förstå den andre av oss. Liksom jag och Viktor ägnat mycket tid till att försöka förstå vår far.
Ja, kära ni. Man ska ha ett syfte med ett tal. Men jag vet inte vad mitt syfte är. Mer än förhoppningen att ni alla här inne ska må bra i allmänhet men att särskilt du Viktor ska njuta på din stora fest. Och för alltid därefter. Jag började med Hamlet och avslutar också med honom. Hamlet har just grävt fram sin barndoms hovnarrs, Yorik, skalle. Yorik som var så levande och rolig. Nu är han död. Maskföda. Hamlet tittar på skallen och funderar över tillvaron, ”Ack, stackars Yorick! Jag kände honom, en oändligt lustig, utomordentligt humoristisk karl”. Vad är lärdomen här? Jo, att en dag ska vi alla bli maskföda. Tills dess: låt oss älska nuet. Och det gör du Viktor. Jag skulle säga att du är världsmästare på det. Ett hav av kval möter man med den Adolphsonska godmodigheten. Låt oss fortsätta med det.
Kära Viktor, grattis till din femtio år. Du är som hallonlakrits. Det har du alltid varit.
Ett tal är en konstruktion. Referenser, minnen och saker man sett, hört eller läst någonstans som sätts ihop till ett ögonblick. Viktor fick sålunda en mer eller mindre sann levnadsbeskrivning, lite underhållning och hyllning. Det är vad jag kan bidra med till livspusslet. Det och en frack. För det finns presenter och så finns det presenter. Amandas målning av far slår det mesta.
Ingen sanning är given utom den som står upptagen i denna blogg.
Jag minns inte vad han tänkte på. Men jag minns känslan han bar på.
Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott.
Mange kom förbi för att uppehålla traditionen Levande Poeters Sällskap. Utan att avslöja mer om kvällen som följde, det som händer på Levande Poeters Sällskap stannar i Levande Poeters Sällskap, kan jag meddela att han hade med sig en gåva som kastade mig tillbaka till Aix-en-Provence 1991. Pastis.
När man tvingar sigsjälv att skratta använder man andra kretsar i hjärnan än när man skrattar åt något som verkligen är roligt eller för att man mår bra.
Ordet television är en sammanslagning av grekiskans tele (fjärran) och latinets visio (syn) och avser förmågan att kunna se något på en avlägsen plats.
Algoritmerna på allehanda strömningstjänster ger mig förslag på musik och film. Förslagen baserar sig på tidigare val. De sociala medierna påminner mig om ett gott, rikt och lyckligt liv i förfluten tid. Om vad jag gjorde just detta datum för exempelvis fem år sedan. Jag påminns om platser än här, än där, på resande fot någonstans i Europa eller vandrande i fjällen. Malin och flickorna ser solbrända och glada ut på bilderna. Detta känns fint att påminnas om medan pojken på bilden nedan inte framkallar någon omedelbar reaktion.
Jag vet att poängen med sociala medier, liksom förövrigt gamla familjealbum, är att förmedla solsidan i tillvaron men insikten båtar föga. Det har snart gått sex år. Det tog sin tid men äntligen har sorgen ändrat karaktär, mildrat sitt grepp. Men trots att algoritmerna är obarmhärtiga, att de vet vilka knappar de ska trycka på för att kasta mig tillbaka in i mörkret, så ser jag numera bilderna med ett bitterljuvt leende. Det var en fin tid, och jag sörjer att flickorna miste sin mor. Samtidigt, tänk att jag blivit så underbart kär igen. Då, nu, sen. Alla dessa underbara känslor. Det hade nog inte varit möjligt utan att vara nära mina känslor i varje tid. Sorg, vrede, kärlek. Det finns alltid en framtid.
Algoritmerna gör förvisso misstag, de har inte alltid rätt. De vet inte vad jag behöver eller önskar. Och hur skulle de förresten kunna veta det (svaret på den frågan känns närmast obehagligt)? Deras misstag har samma orsak som för oss människor: otillräckliga data. Baserat på vad vi tror oss veta så drar både vi och algoritmerna slutsatser om framtiden. Ibland blir det fel men vi förbättrar oss ständigt. Skillnaden består i hur algoritmer och människor förhåller sig till känslor.
Jag har hört någon säga att inget förändras inom en genom livet. Att man är samma människa då som nu, om än en lite mer skröplig variant. Jag håller inte med. Pojken på bilden är en fullständig främling för mig. Dels känner jag mig lite avundsjuk – men inte på hans uppenbara ungdom eller skenbara oskuldsfullhet utan mer på ett liv fritt från oro och bekymmer. Det är ingen idealisering jag gör mig skyldig till, jag minns att det var så det kändes. Det enda som rör sig i pojkens huvud är tankar om hur han på bästa sätt ska fördriva resten av dagen efter att föreläsningarna i fransk politisk historia är över. Han kunde sitta timmar på kaféer antingen ensam eller i sällskap. När händer det idag?
Avund, alltså. En av de sju dödssynderna. Samtidigt tycker jag inte riktigt om pojken på bilden. Ansvarslös, egocentrisk och ibland, påfallande ofta smärtar det att medge, en dryg person. Men avundsjukan tar ändå över. Han var ju ofta lycklig, denne dagdrönande tjugoettåring, inte lät han sig störas av något existentiellt grubbel om framtiden. Han skrattade dessutom ofta fritt, högt och naturligt. Tiden efter 2019 har jag ofta tvingat mig att skratta, funderar jag från andra sidan fotografiet. Men inte nu. 2025 skrattar jag naturligt igen.
Jag minns som sagt inte vad pojken tänkte just där och då. Strängt taget struntar jag i det. Det blir ändå bara femtioplussarens tolkning av en över trettio år gammal bild. Nej, skälet till att jag uppehåller mig vid den, digitaliserar den, är för att finta algoritmerna. Och mig själv. För att påminna mig om att den unge mannens blick trots allt är riktad mot ett grumligt fjärran. Inte mot det förflutna. Verkligen inte mot det förflutna. Nästa gång bilden flyter upp till ytan är det vad jag programmerat mig och algoritmerna att minnas. Och nu sker det. Jag är förälskad, det var inte pojken. Iallafall inte just där och då. Nej, kärlek stod inte på programmet för honom.
Jag tror trots allt mig ha funnit något av min inre tjugoettåring igen. Eller åtminstone blivit sams med honom. Eller så är det på det viset att jag trots allt gillar mitt femtioåriga jag mer än mitt tjugoettåriga. Livet har sin gilla gång och det är inte så illa att framleva det. Men jag var faktiskt lycklig 1991, i Aix. Jag var ensamstående och trots mina ekonomiska begränsningar något av en livsnjutare. Det ska medges, jag när en dröm att en gång återvända för att bo. Inte till Aix men kanske till Rom eller någonstans i Frankrike. Det ska mitt femtioåriga jag påminna mitt sextioåriga dito om den dagen kommer. Tills dess kanske jag skulle ta och sätta mig ett par timmar på ett kafé? Eller ta en pastis? Mange fick mig iallafall, redan innan första klunken avnjutits, att skratta naturligt.
Föga lönar det sig att spana i fjärran, vare sig analogt eller digitalt. Starren grumlar sikten både framåt och bakåt. Vår bästa tid är nu.
Jag skrattar numera, i, med och genom rätt kretsar –alltså lever jag. Alltså älskar jag.
Vi tenderar lätt att försköna det förflutna och dess invånare. Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott. Varje tid har sina vedermödor. Trots det är, som sagt, vår bästa tid alltid nu.
Vad jag en gång tänkte må kvitta lika men känslan består. Då var jag lycklig över att bo och leva i Frankrike, nu är jag lycklig över livet som det ter sig.
Citatet “Om de döda aldrig något ont. Till de levande allt gott” tillskrivs Tegner men det finns inga säkra källor som bekräftar det. Det latinska uttrycket “De mortuis nil nisi bonum” (”Om de döda, inget annat än gott”) är äldre och kan spåras tillbaka till den grekiske filosofen Chilon av Sparta (ca 600 f.v.t).
Det ursprungliga blogginlägget skrevs i juli 2022 och är härmed varsamt uppdaterat. Musiken består.
Ibland sätter man sig rakt på en humla. Med gadd. Hur är det möjligt?
Men VI lever!
En gång drabbades jag av övermäktig sorg. Det berodde på insikten om alla som lämnat. Citatet ovan var ett glatt utrop från Dotter 2 som drog mig upp ur kaninhålet. Hon hade ju alldeles rätt. Vi lever. Här och nu. Varför då detta plötsliga svårmod? Nja, livet kan på ett sätt beskrivas som passagen mellan två liv. Den som är framme lämnar de andra med en lång väg att vandra, det vet jag av erfarenhet. Så dö inte ifrån mig. Låt mig gå före. Låt mig leda vägen.
Detta blogginlägg skrevs ursprungligen 2016 men redigeras nu med anledning av att jag nåtts av nyheten om David Lynchs bortgång. Mannen som gav oss Elefantmannen, Dune, Blue Velvet (åh, Blue Velvet), Wild at heart, Twin Peaks och Mulholland Dive har lämnat oss.
Bilden nedan är tagen av Åsa, syster till en av mina närmsta vänner från förr: Jerra, på det legendariska Café Princess i Falun, gissningsvis 1987. Herregud, vad frän jag var! När jag släpper skämskudden känner jag faktiskt bara värme när jag ser fotot. Jag har det till och med inramat och upphängt på väggen. Inte så lite Dorian Gray över det. På Princess samlades 80-talskidsen för att tjuvröka och hänga. Notera den stora tjockTV-anordningen till höger på bilden. Den visade MTV non stop. Så många timmar av glatt umgänge jag upplevt på detta tidstypiska 80-talscafé. Eller 80-tal och 80-tal, serveringen hade egentligen anor från 1950-talet och lades ner 2011. Ungdomarna av idag gör tydligen andra saker än att hänga på kaféer. Och det kanske är bra för jag är rädd att jag inte levde så sunt under den här perioden.
1987
Jag hade i princip slutat idrotta, rökte (Gauloises, Pall mall ((”where particular people congregate”)) Lucky Strike och Peter Stuyvesant, självfallet) och hatten skulle ständigt rullas. Idag idrottar jag oändligt mycket mer och hatten rullar både mer sällan och långsammare, ändå förmår jag inte besvärja vare sig kilon eller rynkor lika framgångsrikt som dåtidens diet av kaffe och cigaretter.
Idolen på filmduken var Mickey Rourke. Särskilt filmerna (eller egentligen enbart dessa) Rumble Fish med Matt Dillon, Dennis Hopper och ikonen Tom Waits. Den sistnämnde gör inte bara bra musik utan även roller i andra av Coppolas filmer, exempelvis Dracula. Sedan har vifilmen som baserar sig på romanen av Bukowski (där Faye Dunaway gör den kvinnliga huvudrollen): Barfly. Därefter Drakens år, som är något av en modern film noir och variant på den tio år äldre Chinatown.Johnny Handsomeär på många sätt en intressant film särskilt med tanke på hur Rourkes liv senare skulle komma att gestalta sig. (Livsvalen att bli boxare och begå skönhetsoperationer påverkade hans utseende). Så tillsist Filmernas film Angel Heartdär Rourke spelar mot Robert De Niro. Dessa filmer hade, tillsammans med Lynchs produktioner, stor påverkan på mitt unga jag.
1980-talet var generellt sett en bra tid. Aldrig såg jag skymten av ungdomlig nedstämdhet eller tungsinne. Jag minns inte tillvaron på detta sätt enbart för att jag var ung (yngre) och cool (eller hur?). Nej, jag har några stora upplevelser att hänga upp minnet på. Några av dessa återges i bild (nedan). DM-konserten var magisk. Jag besökte Ladan senaste gången LIF spelade SM-final. Jarmo Mäkitalo gjorde 1-0 på straff men DIF vann. David Bowies glasspider-tour var givetvis också magisk.
jag fortsätter på temat Dorian Gray. Vem kan ana att det gått nära fyra decennier mellan bilderna ovan och nedan? De flesta, antagligen. Jag fantiserar lite. Vad skulle de ha att säga till varandra, den rökande, imagestinne, stöddige och (till synes) självsäkre kaféhängande ynglingen och den aningen fåfänge, gladlynte, ofta rastlöse, njutningslystne, lätt överviktige och medelålders adjunkten? Ingenting, tror jag. Nej, jag tror inte dessa båda stått ut någon längre tid i varandras sällskap. Man vet vem är, aldrig vem man blir.
2016
Yta och innehåll är olika saker. Det är inte enbart vad man säger eller hur man ser ut som räknas. Nej, det är ens handlingar som talar. Eller som barnens mor en gång sa när hon såg fotografierna ovan: vad i helvete var det som hände!? Vad jag svarade? Du hände, älskling. Vi skrattade. Nu är hon borta sedan ett halvt decennium, likaså många andra från den tiden. Mamma, pappa, morfar, moster, mina fastrar och farbror och den som faktiskt fortfarande gör mest ont: min lillasyster. Helena. Söstra mi. Jag saknar henne så.
2024
Kanske ska jag se om Blue Velvet. Kanske ska jag se den tillsammans med Ragna. Kanske ska jag inte se om den, för var sak har sin tid. Min bästa tid är nu. Tack för underhållningen, David Lynch.
Jag ser tillbaka på mitt eget liv och ler. Vilken resa det varit. Vilket underbart liv. Och det pågår med oförminskad styrka. Jag älskar varje minut av det. Men jag har samtidigt haft min beskärda del av död i tillvaron. Till döttrarna, till Viktor och Ragna säger jag därför: låt mig gå före. Ta rygg på mig. Jag leder vägen. Lev, minns, älska och skratta. Låt oss göra det tillsammans – men dö för allt i världen inte ifrån mig.
Nu hör jag henne ropa igen, Dotter 2. Men VI lever! Hon har så rätt. Man får inte fastna i den tid som var. Människor lever i minnet. Princess harstängt. Jag trivs bättre här, under min korkek, där jag kan lukta på blommorna.
Min bergsmanskrona. Är den värd sin vikt i smide, funderar jag. Det var inte tomten som kom med den, inte.
Vrålet skär genom huset. Pappa! Säg åt henne! Hon säger att jag ser ut som en som röstar på Trump! Vad göra? Osäkerhetens rike, ett hav av kval. Som så många gånger förr. Som livet i stort.
Jag har börjat läsa (om) fysik på gamla dar. Jag formligen kastar mig över allt Ulf Danielsson skriver. Jag förstår visserligen ganska lite av det men har roligt ändå.
Werner Heisenberg är känd som den som uppfann osäkerhetsprincipen vilken innebär att det inte går att samtidigt känna till både en partikels position och dess hastighet. Det finns en (rolig, iallafall om man kan lite kvantfysik) historia om när Heisenberg blev stoppad för fortkörning och polisen på amerikanskt filmmaner frågade om han visste hur snabbt det där gick varvid Heisenberg svarade: ”nej konstapeln, men jag vet var jag är!” Heisenberg är också artistnamnet (egentligen heter han Walter White) på huvudpersonen i den briljanta TV-serien Braking bad som handlar om en kemilärare som byter bana och börjar producera droger. Vi har alla våra val att göra.
Är julen god? Mja, jag vet faktiskt inte. Allt överflöd, all stress, alla nedärvda känslor och förväntningar – står det verkligen i proportion till resultatet? Det känns som det färdiga verket och mödan bakom inte riktigt harmoniserar, hur snygga julbilder Instagram än uppvisar. Vad är lärdomen här? Merkantil, att det är penningen som talar? Ät, drick och konsumera? Att alternativet är att åka till Thailand? En må förlåta min svartsyn men jag är mer förtjust i nyårsafton. Jul får ofta människor att känna sig otillräckliga. Apropå slit och släp så hänger min bergsmanskrona numera på hedersplats. För tjugofem år av nit och spänst i kommunen tjänst erhållen. Jag hoppas på ytterligare tjugofem år för visst vore det snyggt med två? Två bergsmanskronor skulle nämligen fylla hålet i min själ, täppa till det där gapet som ständigt följer mig. Två bergsmanskronor, ja då vore jag äntligen tillräcklig. (Jag skojar lite genom att parafrasera Jim Carrey när han blev kallad two time Golden Globe-winnerJim Carrey.)
Tänk om jag hade två
Det finns de som tycker att jag borde sluta med politik och enbart ägna mig åt att undervisa. På något sätt tycks lärargärningen vara sysslan under min stund på jorden. Så varför blanda min unika grej med annat? (Med annat avses politiskt arbete.) Man ska aldrig låta dem förändra det man är. Nu är det visserligen inte gangster jag håller på att bli, som kemiläraren i Breaking bad, men det där andra förändrar mig. Jag känner det. Politik. Statskonst. Det är ofta negativt, illvilligt, och kräver ett visst kynne. Har jag det? Tveksamt. Borde jag måhända sluta? Nja, politiken utmanar mig, tvingar mig ut på okänt vatten. Plötsligt springer jag på ett citat av Karl XI myntat när han ilsknade till på inbördes kivande tjänstemän: där de oftare låta sådana upptåg och onödiga trätor och självsvåld hos sig förspörjas, skola vi dem all utan nåd alldeles avskaffa.
Än tomten då? Är inte hen god? Möjligen. Choklad är i alla händelser gott. För den som står utanför och ser in kan det emellertid vara svårt att förstå ilandsskämten om lagren i Aladdinasken. Choklad, döpt efter en irakisk saga, som äts under en kristen högtid i det sekulära Sverige, exempelvis hos många SD-sympatisörer. Kan det bli mer underbart (o)begripligt? Viktor och Amanda renoverar ett rum i huset på Styrsö. Vilket innebär att hon renoverar och han badar, blandar drinkar och lagar mat. Gamla lager tapet skrapas fram från det förflutna. Nyare smaker ersätter äldre. Se där en metafor för passerad tid. Är det förresten choklad eller tapeter vi diskuterar?
Amanda har gått lös
Fysiken är alltings ursprung. Samtidigt: hur vet vi det, hur mäter vi? Genom osäkerheten kring hastighet och position? Genom valen av hur vi tillbringar vår tid? Genom den perfekta julen noggrant illustrerad på Instagram? Allt jag kan säga är att jag möjligen känner min position men inte vart jag är på väg eller med vilken hastighet. Jag suckar och svarar kombattanterna i huset genom uppmaningen att gå in i var sin ringhörna och i tysthet begrunda påståendet att det är tur att man inte kan se på någon vad hen röstar på. Deras blickar flackar medan min söker sig mot bergsmanskronan så som flugan mot ljuset. Jag studerar den intensivt. En ståtlig sak, denna krona. Eller kanske inte. Det är ju bara ett ting. Nu hänger den där, iallafall.
För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta — »nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta» — slår, som han plägar, inom kort slika spörjande tankar bort, går att ordna och pyssla, går att sköta sin syssla.
1987
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.