Vi pratar ofta, tonåringarna och jag. Det är något gott, dessa samtal. Vad är svaret på frågan? Livet är en bergochdalbana, säger jag aningen klichéartat. Man surfar liksom på en bärande våg, upp och ner, av och på, ut i en oändlighet.
Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Detta var chefens ord på presskonferensen när NASA sände ut James Webb-teleskopet i världsrymden.
Mina kära små flickor har vuxit upp till unga kvinnor. Det nog så tufft att vara tonåring som det är och inte blir det lättare om man varit med om det värsta: att i unga år förlora sin mamma. Vet ni, berättar jag för dem, mänskligheten skickar då och då ut obemannade farkoster i universum, Voyager 1 och 2 exempelvis, och med på dessa farkoster fanns bland annat Brandenburgkonserterna av Johann Sebastian. Kom får ni höra! Tänk att bland det första nya civilisationer får lära sig om oss är att vi är kapabla att åstadkomma underbart vacker musik, utropar jag i hänförelsens medryckande entusiasm. Se där en lärdom att ta med sig ut i livet! Aliens kanske inte gillar Bach, pappa. För det gör ju inte vi, svarar surmulen tonåring. Alla gillar Bach – de vet bara inte om det än, replikerar jag. Tonåringen blänger till svar. Är tonåringar utomjordingar?
Bergochdalbana
Vi pratar om varför man inte ska framleva sina dagar genom att starrbliga i en telefon. Tanken att det inte är bra, vare sig som individ eller civilisation, att bli beroende av (viss) teknik är inte ny. Ursprunget till dagens klichéer som tabula rasa, ecce homo och carpe diem vittnar om att dylika tankar funnits sedan åtminstone antiken. Jakten på det ursprungliga, föreställningen om den ädle vilden, är återkommande teman i världslitteraturen. Tarzan, Robinson Crusoe och Odyssén kommer i ständigt nya varianter och upplagor. Ändå stirrar vi i skärmar. Fungerar inte systemen är vi rökta. Utan täckning griper frustrationen tag.
Tonåring blir upprörd över att en (konstgjord) ögonfrans hamnat i mitt te. Hur hamnade den där, funderar jag medan jag inväntar normal samtalston och rimlig bedömning av problemet. Finnes månne någon intergalaktisk kundtjänst att tillgå? Tonåringar är ju som nämnts ibland att betrakta som utomjordingar. Jag brukar förövrigt alltid inleda samtal med diverse kundtjänster genom att be dem behandla mig som ett litet barn eftersom jag är humanist. (Och därför i allt väsentligt en lycklig människa, lägger jag med viss skärpa till.) Tydligen är svaret på alla mina problem och frågeställningar oändlig surf. Tonåringar + kundtjänster = sant.
Oändlig surf
Jag oroar mig över den verklighetsflykt som teknik ofta medför. Smarta (digitala) lösningar kan ha motsatt, i brist på bättre ord: fördummande, effekt. Telefonjävel. Min husgud och Nemesis. Jag funderar på att köpa en vinylspelare, igen. Tänk att åter kunna gå fram till skivsamlingen, låta händerna kärleksfullt smeka över tummade och välkända skivor. Välja en, studera omslaget, försiktigt ta ut den ur sitt fodral, lägga den på spelaren, omsorgsfullt lägga på pickupen och därefter lyssna för att tjugo minuter senare återvända till anläggningen och vända på skivan. Det hela framstår, sett i historiens backspegel, som livskvalitet.
Jag hittade den konstgjorda ögonfransen i mitt te. Allt lugnar sig. Det är en otrolig upptäckt, egentligen. Jag överlämnar den varsamt till dess rättmätiga ägare med orden: varsågod: en ögonfrans med en tuch av earl Grey. Verklig skönhet kommer inifrån, som lord Greystoke sa.Den aktuella tonåringen ger mig en blick som säger att hon inte riktigt ser storheten i det just inträffade miraklet. Bättre oändlig smurf än oändlig surf, säger jag. Va, svarar tonåring. Gargamel, avlutar jag konversationen.
Kollegiet på det naturvetenskapliga programmet på Falu Gymnasium 2024-25. Någonstans på bilden döljer sig en humanist. Det är lika underbart som en ögonfrans i en kopp te.
Jag pratar vidare med mina flickor. Ständigt dessa samtal. Man kan inte lägga av på grund av att det värsta hänt. Livet måste levas, den tanken utgör mänsklighetens ursprung. Med på resan har vi humanismen, kärleken och kulturen. En må surfa men varför inte ställa sig på en verklig surfingbräda? (Så som utbildning.) Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Livet är en bergochdalbana, flickor! Släpp telefonen! Känn kittlet i magen, känn hänryckningen, vinden i håret, glädjen, sorgen, vreden och smärtan! Bara känn! Och lev, för allt i världen, lev!
Så vad är egentligen svaret på frågan? Ja, inte vet jag. Utbildning och kärlek är generellt sett svaret på alla frågor. Annars: 42. Men samtal, kommunikation, är ett gott sällskap på vägen ut i den stora, vida oändligheten.
Dotter i ljus. Alla dessa dagar. Men vi har klarat det så bra, Mina och jag.
Men han kan ju inte och plantera blommor och greja i finskjorta! sa Ragna till Patric under förberedelserna. Patric kom dock lite oväntat till mitt försvar: förvisso, men han blandar väldigt goda Dry martinis.
Så många känslor. Tal på begravning, studentbal, niornas bal, konferencier och högtidstal på studentlunchen. Jag gillar verkligen det där sista. I år var det dock speciellt. I år satt nämligen Mina Anita Margareta bland åhörarna. Min äldsta dotter.
Här följer, faktiskt på begäran, talet till mina studenter och min dotter.
Kära studenter!
Var en superhjälte!
En gång för länge sedan väcktes jag mitt i natten av en liten flicka. Flickan var ledsen. Tårarna rann. Jag trodde först att hennes känslor berodde på att hennes mamma dött några år tidigare men det visar sig, just den här gången, vara fel. Nej, hennes förtvivlan berodde på att hon var orolig för att mitt liv skulle förvandlas till ett enda stort misslyckande när hon och hennes syster flyttat hemifrån.
Jag satte mig upp och gnuggade sömnen ur ögonen. Vad sa du? Förvandlas? Det är det ju redan? Men här gällde det att inte skoja bort en allvarligt menad oro. Vi började prata om livet, flickan och jag, där vid sängkanten mitt i natten. Sådana samtal har man inte många i livet och när de väl infaller bör man ta vara på dem.
Kära studenter. Jag är faktiskt lite nervös inför det här talet. Och det är för att innan det är till ända ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Varför? Jo, man ska alltid våga prova nya saker i sitt liv. Livets dilemma är att det invanda är tråkigt, det ovanliga läskigt.
Att hålla ett högtidstal på studenten är en allvarlig sak. Det är inget man skämtar bort. Till den som kanske tänker: du är ju historielärare så du pratar mest hela tiden – vad har du att vara nervös för och om det är så läskigt, varför sätta sig i situationen över huvud taget? Det är väl bara att låta bli? svarar jag att det är en bra fråga.
Men i klassrummet är det annorlunda. Det är jobbet, det är rutin. Och där lyssnar ni ändå inte. Där kan vi ha en avslappnad attityd till när ni somnar, drar fram telefonen och snappar till er pojk- eller flickvän i den mån ni har tillgång till dylika.
Idag är perspektivet annorlunda. Det är sista gången jag ser er samlade här på skolan. Och det gör mig nervös. Låt mig berätta varför jag ändå gör detta. För det första tar min ena dotter studenten från estet teater här på skolan. Det är en bra anledning för mig att vara här, jag vill ju vara närvarande när hennes skolgång närmar sig sitt slut. Men det finns andra viktiga skäl att greppa detta tillfälle när det nu ges.
För visst, jag har hållit tal inför stora kritiska församlingar förr men jag har aldrig dansat på scenen som ES-dans. Jag har talat med rikskända politiker men jag har aldrig lackat eller servat en bil. Jag har skrivit uppmärksammade debattartiklar och blogginlägg men aldrig målat en vägg så det blir snyggt och funktionsdugligt. Jag har skrivit uppsatser på universitet men aldrig deltagit i unga forskare på grund av att det jag åstadkommit verkligen spelat någon roll. Ni studenter är alla superhjältar inom era områden, därför är jag nervös när jag står framför er så här. Helt utlämnad till er dom, bara mig själv att falla tillbaka på.
Men jag känner ändå att jag är tvungen att hålla det här talet. Jag är tvungen att testa även om jag är rädd för att jag i slutändan misslyckas, att det sista ni kommer att minnas av mig är ett enda stort fiasko. Det är värt den risken. Man måste våga ta risker i livet.
Det är så mycket jag skulle göra om jag bara kunde, berättade jag för den lilla flickan. Skapa fred på jorden, rädda planeten, väcka din mamma till liv. Så där som superhjältar gör. Men jag är ju trots allt bara en helt vanlig människa och man kan inte begära för mycket av sig själv, det vore omänskligt. Även om det inte går att återuppväcka de döda går det faktiskt att göra dem odödliga. Flickan gjorde stora ögon. Hur då, undrade hon. Vänta lite så ska jag berätta, svarade jag.
Var och en har sin egen superhjälte som hjälper en att klara sig i livet. Mina är musikern Bach och poeten Tranströmer. En av dina är skådisen i Spindelmannen. Flickan skrattade lite och glömde för ett ögonblick tårarna. Det heter inte Spindelmannen utan Spiderman! Okej, svarade jag. Men Tranströmer är lite som Spiderman fast på ett annat sätt. Han har till exempel en gång skrivit att ”Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Dessa ord är som att skicka iväg ett skyddande nät och svinga sig ut över världen, så som Spiderman gör.
Men vad betyder det, undrade flickan. Jo, att man inte ska oroa sig så mycket. Det räcker att gilla sig själv och att stanna i den känslan. Både Spiderman, Tranströmer och Bach spinner kring en känsla. Och du, fortsatte jag, minns du Too-Ticki i Mumintrollen som vi läste när vi fick magsjuka i Grekland? Han har faktiskt en bättre formulering. Han säger “Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad.”
Men hur lever man då, framhärdade flickan. Ja, svarade jag. Möjligen har jag någon gång under ditt liv sagt att du måste lyckas i skolan så du har något att falla tillbaka på senare i livet. Jo, svarade flickan och på tonfallet hördes det att hon inte ville få ett förmaningstal mitt i natten. Det var dumt sagt av mig, sa jag. Alla faller i livet, gång på gång. Men man kan i viss mån välja hur man faller. Det är det Tranströmer menar. Att ha något att falla tillbaka på är kanske inte alltid det bästa.
Så jag tycker, sa jag till flickan, att man alltid bör försöka falla framåt. Skicka ut nästa nät framför sig och svinga sig vidare så som Spiderman gör. Eller annorlunda uttryckt: Uppfinnaren Thomas Edison genomförde 1000 misslyckade experiment. Det visste vi inte. Men vi vet att det 1001 experimentet var glödlampan.
Flickan satte sig tankfull ner vid fotändan på sängen. Jag ska berätta en grej, sa jag. Inte så många vet att jag en gång när vi var studenter i Uppsala skickade rosor till din mamma varje dag i två veckor, att jag försökte bjuda ut henne under ett halvår innan hon slutligen sa ja.
Färre vet att jag inför det tillfället tog reda på så mycket om henne (fattar du hur jobbigt det var innan internet fanns) att jag tangerade stalkingens gräns för att kunna finslipa konversationen till briljans när dagen för dejten väl kom.
Att vi gick på Uppsalas dyraste restaurang med påföljd att jag fick jobba extra på biblioteket och i disken på V-dala studentnation och därmed försummade mina studier så till den milda grad att jag inte kunde ta min examen förrän långt senare. Det skulle man kunna se som ett misslyckande.
Men vet du: Det var det värt. Varje misslyckande är nämligen ett steg närmare framgång. En vinnare är egentligen bara en förlorare som försöker en gång till. Hon sa till sist ja, din mamma. Skulle jag nu enbart tänka tillbaka på att hon dog och inte på att vårt gemensamma liv givit oss två fantastiska barn varav ett i år tar studenten från estet teater på Lugnet?
Skulle Edison dag ut och dag in begrundat sitt 879:e misslyckande hade det 1001 försöket aldrig sett dagens ljus. Du måste ta risker i livet. Du måste acceptera att du kommer att misslyckas många gånger. Det är en naturlag. Du kommer ibland att förlora. Du kommer att genera dig själv. Du kommer att klanta till saker. Människor kommer att svika och till och med dö. Det råder ingen tvekan om det.
Jag vet detta därför att jag har misslyckats och förlorat så många gånger att jag tappat räkningen. Så jag är inte ledsen. Jag tycker om att tänka tillbaka på alla misslyckanden. För ur dessa har framgång fötts. Det finns alltid en framtid. Det jobbiga och samtidigt underbara är att den aldrig går att förutse.
Poängen är, säger jag till flickan, att du och varenda en av alla dina vänner och alla du inte känner på din skola har tillräckligt med utbildning och talang för att lyckas. Men frågan ni bör ställa er är om ni klarar att misslyckas? Om man aldrig misslyckats har man inte ens försökt. För att få något man aldrig haft, men vill ha, måste man göra något man aldrig gjorde. Eller som din farmor brukade säga: rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor. Eller pojkar för den delen, la hon senare till.
Ibland är det det bästa sättet att ta ut en riktning och försöka. Funkar det inte så tar man ut en ny. Ta en risk. Prova. Våga. Gång på gång. Att ta en risk handlar om att vara öppen för människor och idéer. Att övervinna sin rädsla, att våga visa sig svag. Att ta risker är att vara öppen för själva livet.
Det kan vara skrämmande, och du kommer som sagt att klanta till det ibland, men det kommer också att vara underbart. Eftersom chanserna du tar, människor du träffar, människor du älskar – det är vad som kommer att definiera ditt liv.
Hade jag efter det tionde svaret från din mamma “just idag passar det inte, men kanske nästa vecka” slutat fråga om världens vackraste kvinna ville gå ut med mig hade jag inte fått två barn eller fått leva tjugotre år tillsammans med henne. Och jag hade aldrig fått chansen att prata med dig, så här, som vi gör nu. På så vis gör vi henne odödlig, du och jag. Var inte orolig. Jag klarar att du en gång flyttar för jag är en superhjälte. Det är du också. Det är bara att kasta ut ett nytt nät och svinga sig vidare.
Kära lilla flicka och alla studenter. Ni satsade mycket på er utbildning här på Lugnet. Tid, svett och resurser. Och människor satsade också på er. Trodde på er. Tror ännu på er. Hoppas på er. Lärare, vänner, släktingar, föräldrar. Okända. Jag vill säga: slösa inte bort er talang. Världen behöver er nu. Var den superhjälte du redan är.
Människor runt om i världen som lever i nöd behöver din hjälp. Nyanlända som kommit till Sverige behöver den också. Sjukvården behöver den, våldsutsatta kvinnor behöver den, polisen behöver den, barnen behöver den liksom de gamla. Världen behöver din hjälp, vi alla som lever i den behöver de ungas insatser, engagemang, passion och briljans.
Så kära studenter och lilla flicka, när ni nu lämnar Lugnets trygga värld bakom er vill jag till var och en säga: Låt dig aldrig avskräckas. Håll aldrig tillbaka. Ge världen allt du har. Låt din röst eka. Ta fram din inre superhjälte.
Och när du någon gång faller i livet, kanske redan imorgon efter något glas champagne, res dig upp igen. Borsta bort skräp och sätt på ett plåster. Men ge inte upp. Fortsätt färden. Säg till dig själv: Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Nu snart ska jag göra det där jag aldrig gjort förut. När jag står här vet jag redan att det är värt risken, vad ni än tycker om det. Om inte annat förstår ni åtminstone vad jag menar när jag säger att man måste våga ta risker och vara villig att misslyckas.
Jag ska sjunga en sång som jag tycker passar lika bra för den lilla flickan som för många år sedan stod vid min säng mitt i natten som för er, våra studenter, som i morgon lämnar alla oss i personalen här på Lugnet som haft förmånen att känna er under er tid här. Det är första, och förmodligen sista, gången jag sjunger en poplåt solo med komp. Ni får ta det för vad det är oavsett om det brister eller bär.
(Jag sjöng Lullabye. Givetvis gjorde jag det).
Så många känslor, som sagt. Far är begraven, Dotter 2 har gått ur grundskolan och Dotter 1 tagit studenten. Det känns, efter alla dessa tal, som att jag sagt allt jag har att säga. Nu behöver jag nog vila, litet. Och nog har Patric rätt, jag blandar faktiskt jäkligt goda Dry martinis.
Mixturen var en gång namnet på landstingets personaltidning. Själva namnet vet jag inte vem som uppfann men nog anar man lite av Göteborg i det då mixtur avser en blandning av två eller flera läkemedel i en lösning.
Vem är man, egentligen. Till stor del en produkt av sin uppväxt, antagligen. Minnen som rent fysiskt dyker upp. Jag hittade en gammal artikel i pappas lägenhet. En skärva ur ett liv. Den väckte ett svagt minne hos mig och jag behöll den.
Fredagen den 23:e juni 1978
”Mixturens” redaktör avgår
Insändarbråket har skyndat på beslutet
Striden och irritationen kring insändaren i senaste numret av Mixturen påskyndade mitt ställningstagande. Det är inte roligt att hålla på när man inte längre har full kontroll över det som händer. Det säger Jörgen Adolphson, personalkonsulent vid Falu lasarett, som till helt nyligen satt som redaktionssekreterare för personaltidningen Mixturen, som är organ för de anställda inom Falu-Borlänge lasarettsdirektions område.
Från den 1 juli tar landstingets informationsavdelning över utgivningen av Mixturen. Det innebär att tidningen får samma redaktionella ledning som landstingets tidning ”Wårt landsting”. Redaktör blir informationschefen Birger Lundberg och redaktionssekreterare Hans-Göran Svensson. Sjukhusdirektör Inge Öberg kvarstår som ansvarig utgivare liksom redaktionskommittén, som består av representanter för de anställda och arbetsgivaren.
Enligt informationschef Birger Lundberg kommer redaktörsbytet inte innebära någon förändring av Mixturens inriktning. – Det kommer att vara högt i tak. Debatten om Ingvar Anderssons insändare har inte alls påverkat det här, säger Birger Lundberg.
Jörgen Adolphson har en annan uppfattning. I botten ligger visserligen en organisationsutredning, som visade att det inte längre är personalkonsulentens uppgift att sköta personaltidningen. Men den utlösande faktorn var den häftiga debatt kring det senaste numret. Då publicerades en kritisk insändare, författad av Ingvar Andersson, personalassistent vid Borlänge sjukhus. Han ifrågasatte hur sammanläggningen av Falu och Borlänge sjukhusdirektioner gått till och utdelade kängor åt olika håll. – Det blev diskussion om insändaren redan innan den publicerats, säger Jörgen Adolphson. Den ställde till med förtret och irritation för politikerna, som efter vad jag uppfattade starkt ogillade insändaren.
– När politiker utanför kretsen av redaktionskommittén, så som skedde, tillfrågas om innehållet, då har också kommittén tappat greppet. Det ska ju inte vara så att en insändarskribent rings upp och tillfrågas vad han egentligen menar med sin artikel, innan den trycks, fortsätter han.
Jörgen Adolphson har varit redaktionssekreterare för Mixturen i tio år och hade nog önskat sig en trevligare avslutning. Han hoppas och tror att den nya Mixturen blir en bättre tidning. Den kommer ju att göras av yrkesmänniskor, medan han hade tidningen som en uppgift bland många andra. – om redaktionskommittén får bestämma innehållet och informationsavdelningen svara för innehållet blir Mixturen en bra produkt. Men om det ska bli så att arbetsgivarna ska bestämma vad som ska stå i tidningen – då blir det fel. Jag är lite tveksam till att huvudmannen, arbetsgivaren tar hand om lasarettets personaltidning. Jag är böjd att hålla med facken, som anser att de ska svara för tidningen.
Den ”nya” Mixturen kommer att byta format till kvällstidningsstorlek. Sidantalet blir ca 12 och den kommer att utkomma med fyra nummer per år mot hittills ett-två. Den ska tryckas rulloffset, som ger större aktualitetsmöjligheter.
Jan Lind
Jag var drygt sju år när detta drama tilldrog sig och jag minns diskussionen hemma vid middagsbordet. Mamma undrade varför det alltid måste bli sådant väsen över struntsaker. Pappa replikerade med visst eftertryck att han inte ansåg att det rörde sig om någon struntsak. Det handlade om principer, hävdade han.
En skärva ur ett liv. I juni 1978 avgick han som redaktör för en personaltidning, och såg sig aldrig om. På något sätt stämmer det till eftertanke. Han var allt något av Fälldinare, pappa. Inget är värt att dagtinga med sitt samvete för. Det finns visserligen en mängd saker jag kan avgå ifrån men inte som redaktör för min egen personaltidning: den här bloggen. Än så länge trivs vi med varandra, redaktionskommittén och jag. Inte heller avgår jag någonsin från mina principer. Det har hänt en gång. Aldrig mer.
Numera heter landsting region och dess personaltidning Inblick. Det är ett bättre namn än det nästan plågsamt göteborgska Kanalen som sägs vara namnet på en personaltidning på avdelningen för koloskopi på Sahlgrenska sjukhuset.
Jag hoppas och tror att jag ärvt åtminstone något av pappas principfasthet. Vad tillvaron än kastat på den mannen tycks han hanterat det tämligen väl.
Håhåjaja. Livet är något av en mixtur. Vi blir aldrig klara och det är som det ska.
På minnesstunden på Oddfellows i Falun efter hans begravning tredje maj 2024.
Kära vänner och släktingar till pappa!
Fyll på era glas och luta er tillbaka. Det här kommer nämligen att ta en stund. Dessa minnesord bygger på mina och Viktors gemensamma minnen av vår pappa. Och de är många, dessa minnen.
Jag vet inte hur ofta jag och mina syskon refererade till pappa, men det var ofta. Senast i morse när Viktor fick sitt kaffe filtrerat genom ett filter som inte bytts på länge varvid kaffet smakade mögel. Du är som pappa…
Det vill gärna bli bra. Ni känner alla till pappas livsmotto inpräntade på den spruckna lertavlan som han sedan omsorgsfullt limmat ihop. En perfekt sammanfattning av hans liv.
Jag börjar med en ganska ny händelse från när jag och pappa gick till banken, han skulle av praktiska skäl byta till min. Bankpersonalen frågade: använder du internet Jörgen? Nej, svarade pappa, det är internet som använder mig. En mycket insiktsfull formulering. Man bör också i sammanhanget minnas att pappas enda kontakt med en dator var när han råkade formatera om en hårddisk under en IT-kurs på 1980-talet.
Mötet avslutades med den välmenande men något hurtfriska frågan: undrar du något mer, Jörgen? Jo, svarade pappa – jag vill ha en femhundring i börsen också. Bankpersonalen såg frågande ut och vände sig till mig: har din pappa en okänd aktieportfölj? Nej, svarade jag – han vill bokstavligen ha femhundra kronor i sin plånbok. Detta kunde banken inte stå till tjänst med varvid pappa muttrade misslynt.
Hans ovilja att prata i telefon är omvittnad. Samtalen blev sällan långa. Varje gång inledde vi med: hej pappa, det är Helena/Viktor/Fredrik varvid han artigt svarade: ja, jag hör det. Han förhörde sig om barnbarnens väl och ve och konstaterade att “det är gott att ha dem.” Därefter ville han oftast avrunda samtalet. Men man kunde, om pappa var på humör, också bjudas på vardagliga betraktelser eller kommentarer om världsläget, om den så kallade porthäxan en våning ner eller någon anekdot från Bodforsen inte sällan avslutat med ett ”huvva” vilket är norrländska för ”usch”. Dessa korta små samtal var en återkommande trygghet för oss barn även in i vuxenvärlden.
Vi minns hur pappa läste sagor för oss när vi var barn. Hur han tappade tegelstenen Nils Holgersson i huvudet på sig själv när han då och då nickade till under läsningen. Alltid läsande, alltid litteratur. Dagen efter Helenas begravning satte han sig med hela barnbarnaskaran och läste just ur Nils Holgersson. Det var på samma gång talande, hjärtskärande och väldigt vackert.
En gång fick han den åttaårige Viktor att uppbringa modet att åka en läskig attraktion på Liseberg med orden ”det där är bara en jätte på lerfötter”, ett uttryck Viktor både förstod och inte förstod. Men åkte, det gjorde han.
Berättelserna från pappas uppväxt i Norrbotten, alla uttryck, namn, ramsor och skrönor. Ibland på den obegripliga dialekten överlulebondska varvid ingen förstod någonting. “Ske du hä noe stoop i käkostän” översätts “är du hungrig?” Alla dessa historier han älskade att återberätta och när vi uppgivet invände att vi redan hört allt förut berättade han glatt en ny historia vilken vi givetvis också hört tidigare. Som den när han och en vän hamnade i slagsmål utanför en krog i Boden. Vännen åkte på en propp och stöp i backen. Pappa, något fundersam, lutade sig över vännen och frågade om han halkade eller fick en smäll varvid kombattanterna började skratta och kampviljan ersattes av förbrödring.
Eller berättelsen om den ende nazisten i Bodforsen, “han Oskar Sundqvist. Huvva”. Pappa kunde namnet på Råbäckens hundar under 1930- och 40-talen men inte alltid minnas vilket barnbarn som lyssnade till vilket namn. Eller när han under sin korta karriär som plit var ansvarig för en fångtransport per tåg och spelade kort och drack grogg med fångarna eftersom “det var det bästa sättet att hålla koll på dem.” Hur han som ansvarig redaktör för personaltidningen Mixturen på landstinget publicerade sin egen roman Kolmilan som han skrivit tillsammans med mångårige vännen Hans Hallquist. Redaktionen bestod enbart av dessa två herrar. Utgivningen tog ett år av tidningens nummer i anspråk. När vi och våra föräldrar var på fest hos Hallquists fick vi barn äta i garaget eftersom vi kunde ge Hans stora schäfer trauma. Hans och pappa startade på 1960-talet ungkarlsklubben MDP, Mat Dryck Personlighet, som levt vidare i en manskör jag startade för femton år sedan. Det gillade pappa. Namnet mer än sången, som han sa.
På frukostarna under vår uppväxt undrade pappa varje morgon om man ville ha “filmlött eller vanlig mlött” då han mindes att något av barnen en gång inte kunnat uttala ordet “mjölk” ordentligt. Efter mottagen beställning om vilken mjölksort som föredrogs kom alltid följdfrågan hur man ville ha den serverad: med eller utan stepp?
Alla dikter han älskade att citera i tid och otid. Fröding, Dan Andersson och så självklart Sten Selanders ”Spela kula”, som vi syskon snart kunde utantill.
Pappa och mamma hade aldrig någon egen bil så för pappa var det naturligt att ta barn och skidor på lokalbussen upp till Lugnet. Eller dra runt en gigantisk bagagevagn genom en bokhandel i centrala Göteborg i väntan på tågets avgång, helt obrydd av personalens och kundernas irriterade ögonkast och sura muttranden. Alla dessa tåg- och bussresor med tre barn och massor av packning. Inte sällan nattåget till och från Göteborg, alltid på plats minst en halvtimme innan avgång. En egenhet som jag nog måste erkänna att jag ärvt. I garaget fanns istället för bil kanoten “Gröna faran” (som nu återfinns på Styrsö) samt hela Badboys rekvisita eftersom pappa var materialförvaltare på livstid. Vi ber å hans vägnar härmed att officiellt få lämna ämbetet åter efter utfört uppdrag.
Jag påtalade, när pappa sålde den stora lägenheten på Promenaden, att han kunnat få bättre betalt om han gått ut på öppna marknaden varvid han gav mig en förvånad blick. Han svarade förebrående att så gör man inte. Vi har kommit överens. Ett handslag är ett handslag.
Vi minns hans “gnuggningstix”, det idoga gnuggandet i ansiktet när han funderade över något och som tilltog i frenesi när han kände sig pressad. En företeelse som tycks gått i arv till Viktor.
Hans ändlösa utläggningar om högt och lågt, de långa monologerna om allt och inget. I den händelse omgivningen signalerade ointresse så sporrade det honom att prata på. Kanske ett beteende alla syskonen ärvde.
De torra sarkasmerna som tittade fram när han blev irriterad. Som den gången en dam med käpp skällde på Viktor för att han satt på hennes plats på bussen. När pappa och Viktor flyttat sig avslutade pappa med att uppmana damen att säga till om han skulle ringa efter en ambulans också.
Pappa brusade sällan upp eller tappade humöret. Hårda ord i vredesmod var inte hans melodi. Tvärtom ogillade han svordomar och yttrades sådana fick man en reprimand, ”Nå, inga fula uttryck!”. När Viktor tappade fattningen, gormade och svor (Viktor skrek ofta som barn) kunde pappa till min oförställda glädje bekymrat titta på honom och fråga ”du är väl inte affektlabil?” Jag minns också svårigheten att förklara det roliga för mina egna vänner. Först var jag tvungen att slå upp ordet affektlabil.
Jo, en gång blev pappa faktiskt ursinnig. ”Cykeln ska fram!” Det var när Viktor i ungdomen varit ute och festat och inte orkat gå de cirka 250 meterna till krogen. Han glömde emellertid cykeln på hemvägen, det kan ha varit ett blont yrväder inblandat i dramat, och cykeln blev i alla händelser kvar på stan. Viktor somnade i trapphuset, mamma och pappa skulle ut och cykla dagen efter. Maleur. Men han hämtade cykeln och desarmerade situationen. Våra föräldrar var lösningsfokuserade, långsinthet hade ingen plats hos dem.
Välkända är berättelserna om långkrypning som innebar att vi barn som spädbarn fick uppleva världen på egen hand, men under uppsikt. Eller när jag var, med pappas ord, odygdig, och människor undrade vad det var för fel på mig så svarade han att jag tar ingen kritik nu, kom igen när han är vuxen. Lite som en variant på Nalle Puh; Om någon inte tycks lyssna var tålmodig. Det kan vara så att han har lite ludd i ena örat.
När han under 1970-talet simmade Vansbrosimmet och från topp till tå smetade in sig i grisfett för att inte frysa minns jag att jag tyckte att min pappa var en mycket märklig man.
Hur han kunde lägga omkull sitt urdruckna vinglas på bordet under en middag för att markera att där inte fanns en endaste droppe som riskerade fläcka en duk. När man sedan fyllde på sa han alltid ”Hä på bara, hä på”.
Jag minns stenen i trädgården på Hjortronvägen som var för stor för att gräva upp och som han istället målade grön. Med tiden falnade kulören och vi hade en turkos sten i trädgården. En trevlig prydnad och ett briljant sätt att lösa problemet.
Eller när Viktor körde bil i Falun och en medtrafikant slarvade. För att reta pappa ropade han ”kör ordentligt din bonniga jävla falubo”. Omgående replikerades från baksätet ”Nja, det där kan lika gärna varit en stockholmare på besök. De är obehärskade i trafiken. Vad jag kan se”.
Eller när Helena dagen efter mitt och Malins bröllop slog huvudet i skåpet varvid pappa deltagande och teatraliskt dystert uttryckte “och det huvudet som redan var så ömt”.
Hur han vägrade finna sig i att allt stängde ner under pandemin, utan fortsatte gå till biblioteket eller ta sig en öl på krogen. När vi allt mer desperat förmanade och tjatade svarade han bara ”det är ju inte en människa ute, hur skulle jag bli smittad?” Till mig sa han dessutom att jag har har överlevt ett världskrig och flera pandemier, det ska nog gå bra den här gången också. Så såg han på livet. Och han fick ju rätt, på sätt och vis.
När vi gick och röstade i val och jag gjorde mitt yttersta för att bevara hans valhemlighet. Väl bakom skynket i valbåset vrålade han över hela vallokalen: “var det Centerns eller Folkpartiets lista du stod på, du byter ju parti i parti och minut!”
Hur han, när vi var små och senare med våra döttrar, brukade lägga sitt huvud intill den andres och buffa lite på det i en gest av tillgivenhet. Min förvåning när han under min pappaledighet erbjöd sig att byta blöja på barnen med orden: “Ska jag rensa henne åt dig?” varvid han tände rökelse och skred till verket.
Hans kärlek till krocket och de omöjliga banorna han brukade lägga där aldrig någon gick i mål, där aldrig någon segrare korades, eftersom varje parti varade en evighet.
Hans drömska utläggningar om restaurang Tennstopet med sin gräddstuvade pytt i panna, Badboys hjältedåd och om den bekväma samvaron på Odd Fellows.
När han i vår ungdom blev upprörd över att jag öppnade mikrovågsugnen utan att först stänga av den och vi, till mina syskons ohöljda förtjusning, brottades så att morgonrockarna fladdrade i en sorts dödsdans i köket. Pappa trodde att ett nytt Tjernobyl stod för dörren.
Hans uppriktigt bekymrade uppfattning att jag och mina syskon var den enda generationen i släkten som aldrig brukat jorden. (Nu ska det väl tilläggas att exempelvis kusin Andreas tyckte att farbror Ingmar och Helgas radhus i Farsta efter dem kunde blivit en lämplig lantlig sommarstuga.)
Stoltheten att vår norrlandssläkt var med och betalade på Älvsborgs lösen. Oavsett sanningshalten i det ansåg han att för detta borde göteborgarna vara tacksamma.
När vi gick på bio 1977 och såg Star Wars och pappa tyckte att det var det värsta han någonsin sett. Oknytt i världsrymden kallade han det.
Pappa besökte oss ofta på söndagsmiddag i lägenheten på Daljunkaregatan, i huset i Slättaskogen och nu på slutet på Engelbrektsgatan. En gång i veckan sov jag och flickorna över hos honom så jag och Malin kunde jobba över och sedan gå på körrep. När jag hade synpunkter på att det ofta vankades godsaker till flickorna vid dessa tillfällen svarade han milt att det är olika på olika tegelbruk.
Han är den ende man jag känner som ägde ett par “källar- och balkongsskor” utan att äga vare sig källare eller någon större balkong. Han lärde mig knyta slips och putsa skor. Noga. Gentlemannens främsta tecken är ett par välputsade skor, ansåg han.
Källar- och balkongskor
En återkommande sak han gjorde var att ta med flickorna på ”kårebocksafari”, resan gick sedan vidare till biblioteket och avslutades på Dalarnas museum. Sedan blev det glass som han älskade.
Pappa ordnade under sitt yrkesliv så att personalen i regionen och kommunen kunde bada billigare. Han grundade Falu Lasaretts Idrottsförening och “den litterära bastun” på Badboys tänkt för dem i föreningen som ville ha lite höjd i diskussionerna. Pöbeln hänvisades till den andra bastun.
Även om det var lite rörigt på slutet försökte vi kratta manegen efter förmåga, Viktor och jag. Jag smög in på ICA och kom överens med dem om att när pappa inte minns koden, det gör han aldrig, ring mig så löser vi det. En person bland många som hört av sig efter hans bortgång var just en ur personalen på ICA. Hon som alltid frågade hur det var med honom. Hon hade hört att han gått bort och ville beklaga.
För egen del tar jag nog mest med mig att han på sitt försynta vis visade mig en annan sorts manlighet. En som säger att allt inte behöver uttryckas. Att våld aldrig är okej annat än i självförsvar. En som medger att bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden. Uppfattningen att man står vid sitt ord. Att uppskatta poesi och musik, ordets och bildningens kraft och bordets fröjder.
Allt gick bra fram till pandemin sedan började han sakta släppa taget. När jag Louise åt middag med honom på hans 90-årsdag frågade jag honom vad som var det bästa med alla dessa år. Att de är till ända svarade han halvt på allvar, halvt på skämt. När vi gick hem tryckte han min arm och sa: tack, det här känns tryggt. Vad mer kan man hoppas på att få höra av sin pappa? Vi hann fira honom ordentligt när han fyllde år, han fick träffa alla en sista gång och kanske lite extra roligt: Amanda och Ragna. Tack Ragna för sången på begravningen och tack Amanda för att du styr upp Viktor. Och mig.
Pappa var klar nu. Även om vi alltid kände att han älskade oss söner så blev han aldrig riktigt sig själv efter Helena. Hans minsta, hans dotter. Ändå var han stark och positiv in i det sista. Han beklagade sig aldrig och var tacksam för sitt liv. I hans värld gick han även de sista åren på Badboys varje lördag och Odd Fellow mitt i veckan. Ibland pratade han om mamma, Helena och Malin som om de ännu levde. Och vi lät honom stanna där, i sin tillvaro. Den var nog på många sätt bättre än alternativet.
Det finns så mycket att säga, men jag tror denna röra av mina och Viktors minnen får räcka. Ni har ju också era minnen av honom. Nu har han hursomhelst tagit sitt sista simtag och vilar iförd badrocken prydd med morgonbadarklubbens Badboys emblem. Och med sin borste, pappa gick aldrig en meter utan sin borste.
Nu är det Viktor och jag kvar i vår kärnfamilj. Tre minnesvärda människor är borta. Man kan säga mycket om livet och relationer men de som har kramats av samma föräldrar, delat sjukdom, lidande och död delar också liv, glädje, här, nu och framtiden. Låt oss fortsätta göra det bästa av livet tillsammans och med dem som vill göra oss sällskap. På så vis lever pappa vidare. Jag vill innan jag slutar också nämna Gillet på vinden av Dan Andersson. Iallafall hans favoritstrof ur den. Om du inte ändrat vanor så kom och ta ett glas med en gammal kamrat, ty gamla Johanna har lagt sig så det blir klent med mat.
Kära vänner och släktingar till pappa! Fyll på era glas! Det blev förvisso ganska långt, detta anförande. Precis som pappas liv blev ganska långt. Ska ni ta med er något från dessa minnesord så gör som pappa och välj tanken att det gärna vill bli bra. För nu har vi tagit avsked av någon som under hela sitt liv tänkte att det gärna vill bli bra. Och det blev det.
Tack, pappa. Tack för hela ditt liv, tack för all din närhet.
Att möta någon att vara den bästa för. Det sker inte ofta, men när det sker, ja, då vet man.
Det är skillnad på självinsikt och självkänsla. Den första sviktar tyvärr lite hos mig ibland medan den andra emellanåt är lite för robust i förhållande till vad som kan anses vara helt sunt.
Det finns de som hävdar att det är svårt att älska någon som varit singel länge. Långvariga singlar sägs ha svårt att visa hänsyn och är vana att leva i sin självtillräcklighet, heter det ibland.
Att leva livet utan djup, villkorslös kärlek är meningslöst. Jag menar inte att det bara är den romantiska kärleken som räknas, men det är den jag avser just nu. För att uppleva sådan måste man (oftast) våga chansa lite. Man måste våga börja någonstans för att få möjligheten att se vart det bär.
Klichéer? Häng med ett tag till, om du orkar.
När jag var vigselförrättare hade jag en egen ritual. Nu är jag inte det längre, vigselförrättare alltså, och på senare tid har jag istället för att rama in andra människors kärlek funderat över hur kärleken inom mig själv mår. För att få uppleva verklig kärlek är det viktigt att försonas med både det förflutna och sig själv. Det är nödvändigt att om inte älska så åtminstone gilla nuet för att kunna forma en framtid. Se där exempel på sådant jag i godan ro brukade pladdra på om inför ett allt mer klentroget brudpar. Vem som älskar vem och hur länge kärleken består är dock inte något jag som vigselförrättare har åsikter om – det är mer föremål för världslitteraturen.
Jag har (som jag nämnt tidigare) uppfunnit en maträtt. Den kallas ”Solskenspasta” och är i själva verket ett täcknamn för att lura i flickorna rester. Numera vill ingen ha den, inte ens brorsdöttrarna går att finta. Kanske kan man se Solskenspasta som en metafor för livet som det ter sig. Man tar vad man har i skafferiet och kör på. Ibland vill ingen ha resultatet men ibland blir det rent utav underbart.
Jag må i vissa avseenden vara en tämligen enkelspårig människa. Det som styr mig, det som alltid styrt mig, är att i varje ögonblick försöka maximera glädje och kärlek. Det är en egenskap, vågar jag påstå, som tjänat mig väl. Mycket har nämligen gått åt fanders på senare år. Som att flickorna insett att den ena solskenspastan aldrig är den andra lik eller att receptet knappast återfinns hos Cajsa Warg. Många nära har lämnat. Men jag ger inte upp trots att pastan i tonårsdöttrars ögon blivit till ett ironiskt skämt, otjänlig som föda. Men jag väljer att inte fokusera på det.
Pandemin kom (om vi för ett ögonblick bortser från allt elände den medförde) lämpligt för mig. Jag kunde avsluta en flera år lång sorgeprocess med ett och ett halvt år i ensamhet. Jag kan inte säga att jag älskade varje minut där i fåtöljen med musiken, stearinljuset och litteraturen som sällskap men kunde bearbeta, känna, förbanna, skratta och gråta. Jag flydde inte. När det går fullständigt åt helvete flyr jag inte. Slutsatsen? Tja, har man haft tur och hittat verklig kärlek en gång får man kanske nöja sig, resonerade jag.
Det blir sällan som tänkt. Plötsligt kommer insikten smygande. Insikten att livet som det ter sig inte är så illa. Inte för mig personligen, iallafall. Visst hör jag om allt elände i världen och visst berörs jag. Jag fokuserar på det jag kan påverka, på att göra mitt lilla hörn av världen aningen mer hanterbar. Jag vänder blicken mot det halvfulla glaset, det dukade bordet (just det, det vankas ofta solskenspasta), det vänliga leendet och det stora skrattet. Därefter gör jag vad jag kan för att besvärja tillvarons dåligheter. Jag inser hur privilegierad jag är och försöker ge något tillbaka till världen.
Jag är politiker och lärare. En kliché, något av en clownfisk i svarta havet. Men sic erat scriptum: 2023 var året jag blev kär i livet igen. Året när jag åter kände glädjen över lyxen att finnas till.
Och så plötsligt, när man är som minst beredd, ser man det där glittret, det rakt igenom äkta. Det som lockar. Kanske är man lite tvekande till en början, jag menar – vågar jag verkligen? Det skiter sig säkert, som alltid (utom en gång). Men vinsten med att våga är någon att vara den rätta för. Vad finns egentligen att tveka inför? Kanske hade jag glömt hur underbart det är att hand i hand skratta tillsammans med någon.
2024 är trots fars frånfälle ett bra år. Storstilat, glatt och kärleksfullt. Jag har en härlig känsla av att det kommer att fortsätta så. Som jag brukar säga när jag agerar vigselförrättare: var än kärleken döljer sig må den bejakas. Kärleken finner alltid väg och alltid råd. Finns det något jag håller för en nästan helig sanning så är det att man aldrig ska tveka att ge, eller ta emot, kärlek.
Det kanske är hårt att lite svepande påstå att livet är meningslöst utan djup, villkorslös kärlek. Så jag nyanserar mig och säger att för mig personligen är det så. Har man en gång upplevt det så vet man. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Kärlek handlar om var och ens rätt att vara den man är. I samhället, i vården, skolan bland vännerna, i familjen och på arbetsplatsen. I en relation handlar det om någon att varje dag vara sitt bästa jag för. Förra millenniet mötte jag en sådan människa. Det innevarande en annan. Tänk att det ligger tusen år mellan kärleken, samtidigt är den evig.
Min självinsikt säger mig att det svåra är att lyckas få en inmutad singel att inse att man är det bästa i hens liv. Självkänslan följer i självinsiktens spår.
Recept på Solskenspasta:
Ta allt du har och fräs i vitlök. Blanda i crème fraiche och grädde. Krydda med vad du vill och servera med sallad, ris, pasta eller något annat. Njut. Det sista är förstås det viktigaste. Det viktiga är inte vad man äter utan att man intar sina måltider under kärlek och glädje.
Vi har varit på resa, flickorna och jag. Har precis kommit hem. I går nåddes vi av beskedet att far i stillhet somnat in. Under natten till lördagen lämnade han för gott. Han var framme nu, det var dags att kliva av. Viktor ringde och gav beskedet.
November 2023
Det blev något surrealistiskt att titta ut över den vackra vulkanön jag befann mig på samtidigt som jag fick budet om pappa. Svart som stelnad lava är den, sorgen. Samtidigt utgör den andra halvan av livet. Jag har mött den förr, jag är redo. Det som är annorlunda den här gången är att jag nu är föräldralös.
Vi drog oss undan, flickorna och jag, för att snabb-bearbeta, hantera, kramas och gråta tillsammans. Ingen bör i sitt liv behöva uppleva brist på värme, vänskap och kärlek omkring sig. I synnerhet när livet är tufft, eller alltid inom en familj, lyder regeln. Fars regel.
Livet över tid med far, och de andra som gått före (varför sker det alltid på våren?), de som finns kvar samt de som var med på resan har inneburit och innebär ett i liv värme, vänskap och kärlek. Man får vara tacksam över det. Men nu är det över med far som sällskap. Så många lustiga episoder, så många märkligheter, så många gamla och nya minnen. Så mycket att bearbeta och sakna. Han var med på tåget fram till pandemin, därefter har han sakta kopplat loss. Men han återhämtade sig aldrig riktigt efter Helenas bortgång. Livet smakade honom inte lika väl efter det. Ändå föreföll han glad över existensen in i det sista. Just den förmågan är nog det jag mest tagit med mig. Att i det svartaste mörker ändå kunna se glimten av ljus.
Sista gången vi sågs pratade vi om den härliga 90-årsfesten. Far var glad. Han gladdes över de nya medlemmarna som kommit till vår familj. Vilken glädje att vi hann ha festen, enades vi om, Viktor och jag. Man ska aldrig skjuta upp en fest. Nu är han borta men slutade i stor stil. Far, får man ändå säga, slutade med stövlarna på.
Det är kanske inte så märkligt att vara föräldralös i min ålder. Men det väcker existentiella funderingar. Nu är det jag som sitter längst ut på grenen medan främlingen sågar i det tysta. Men det där vet man aldrig – det båtar föga att rota i sånt, hör jag far säga.
Jag står nyss hemkommen och undrar vad det var som hände. Det är inte samma Sverige som tar mig emot. En sak har jag dock lärt mig på resan. Sorg är inte liktydigt med att jaga den tid som flytt. Ibland får vulkaner utbrott, däremellan stelnar lavan och blir till en harmonisk värld. Den känslomässiga jakten efter det förflutna är förslösad tid.
Det enda jag begär av omgivningen är att få hjälp att vara mig själv. Och då måste jag göra det samma för omgivningen. Flickorna är oroliga för att jag ”ska bli så där ledsen igen”. Jag svarar att jag vet hur sorgen känns och hur den kommer att kännas. Farfar var klar, hans stund på jorden över. Det var en fin tid, ett fint slut. Han efterlämnar ett fint fotspår och jag är stolt att vara hans son. Jag är bara lite ledsen just nu, svarar jag. Låt oss gråta, kramas och vara tacksamma. Därefter skrattar vi igen.
Nu är det vi två kvar, Viktor. Jag ger dig därför Stagnelius: ”Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud”.
Vi färdas vidare, vi andra. Det här är inte vår hållplats. Men det var fars. En bra plats att kliva av på, i en bra tid efter en lång och fin resa.
Händelser. Katastrofer. Underbara ögonblick. På olika sätt dokumenterar vi resan genom livet och historien. I minnet. Genom bilder och berättelser. I historieböcker. I protokoll. Genom musik och poesi.
Att justera ett protokoll innebär att säkerställa att det överensstämmer med vad som beslutades på mötet. Protokollet är inte giltigt förrän efter justering och detta görs av en person som mötet valt till justerare. Om det är bråttom kan mötet besluta att en punkt är omedelbart justerad, vilket innebär att beslutet gäller omgående.
Kanske kan man se protokoll och dess justeringar som livet och våra uppfattningar om det. Ibland inträffar saker som omgående påverkar oss. Justerad är förövrigt även en idrottslig metafor för att vara skadad.
Resor.
Olyckan i Getå 1918 är en av de värsta tågolyckorna i Sveriges historia där minst fyrtiotvå människor omkom. På grund av varierande väderförhållanden hade påverkan skett på banvallen. I Getå utanför Norrköping hade ett jordskred orsakat ett stort hål vilket i sin tur orsakade en våldsam krasch när tåget skulle passera. Loket drevs med kol och olyckan medförde ett eldhav där människor omkom under förfärliga omständigheter. Många gjorde hjältemodiga insatser medan andra passade på att stjäla alkohol och pengar i restaurangvagnen. Högt och lågt. Som livet är. Olyckan medförde på sikt krav på bättre kontroll över spår och infrastruktur.
I tågolyckan strax utanför Falun 1980 dog bland annat med fem mig jämngamla barn när ett av tågen missade en stoppsignal. Samma år körde en båt in i Tjörnbron vilken rasade. Åtta människor omkom när flera bilar som på grund av mörker och dimma var ovetande om olyckan körde över kanten på den raserade bron. Jag tänkte mycket på båda olyckorna, minns jag. Kanske omkom inte så många individer men för en grupp anhöriga blev livet aldrig mer sig likt. Mitt i, eller i början av livet, tog det slut. Vilka var de? Hur hade tillvaron sett ut för dem om tåget inte kört mot rött eller båten inte ramat bron? Händelserna bidrog till att jag lärde mig att uppskatta det lilla, nära, innerliga livet i tillvaron. Förr eller senare tar det nämligen slut. Men kanske inte just idag.
När jag var femton år mördandes en människa. Det är tyvärr inget ovanligt, varje år mördas människor. Men detta var Sveriges statsminister, en händelse som också den påverkade mig starkt. Den är en bidragande orsak till att jag i vuxen ålder engagerade mig i politiken. Insikten att det finns saker som är viktigare, ja, själva förutsättningen, än det lilla, nära, innerliga livet i tillvaron.
En med mig jämnårig man mördade 1994 sju personer i Falun. Någon borde, tänkte jag långt efteråt, gått utanför protokollet och besinnat det olämpliga i att frige mördaren på dagen tjugo år efter morden. Några månader senare 1994 inträffade en av de värsta katastroferna i svensk historia när Estonia förliste, en händelse som fortfarande kastar en lång skugga i vårt kollektiva medvetande. Det kollektiva minnet av tsunamin i Sydostasien 2004 tycks svagare. 853 människor omkom genom Estonias förlisning, varav 501 var svenskar. Under tsunamin omkom 230 000 människor varav 543 svenskar. Ändå förefaller den händelsen mer avlägsen.Vissa händelser, som Estonia, påverkar oss, människorna i Sverige, på längre sikt. Andra påverkar på ett rent personligt plan medan somliga inte får den påverkan man skulle kunna tro.
När mamma, Helena och Malin avled i cancer fick det en omedelbar påverkan, mitt liv förändrades i ett slag. Det påverkade också på sikt. Man kan se livet som en resa, ibland går det illa men för det mesta rätt bra. Fram kommer man alltid. Whatever fram is.
En annan enskild händelse som påverkade mig var när jag lämnade ett sjukhus med mina döttrar i vardera handen. Deras mor hade just dött. Vart går jag nu, minns jag att jag tänkte. Hem? Nej, det ville ingen. Vi åkte till svärföräldrarna. Och nu är också hon borta, fina svärmor.
Ytterligare en händelse var när jag som barn åkte buss till skolan första gången. Vart är jag påväg, minns jag att jag tänkte. Vägen tycktes oändlig men jag tog mig fram längs den.
Nu, alldeles nyss, har jag träffat någon som jag hoppas och tror påverkar mitt liv på både lång och kort sikt. En person som får mig att känna mig omedelbart justerad.
Resan fortsätter.
(Jag påminns, när jag skriver om min syster, om Kristina Lugns vackra dikt som betydde så mycket för mig när Helena gick bort.
Till Erland
Över ensamma och älskade
råder samma lag:
Vi måste skiljas från oss själva
någon vanlig vacker dag.
då kommer det en Främling
och tar värmen från vår blick
och drar ett streck av glömska
över scenerierna vi gick.
Men inget rår på glädjen
jag får av dig, igen
när jag går in i mörkren
som sjunger om min vän
och viskar jag i natten
ditt vackra, starka namn
blir min fruktansvärda saknad
som ett småbarn i din famn.)
Livet är alltid omedelbart justerat. Man får en chans att leva det och det finns ingen justeringsperson. Eller, när jag tänker närmare på saken, det kanske det faktiskt gör. Sjukvården, domstolsväsendet, polisen och idén om Gud skulle kunna anses som dylika. Men jag tror man bäst speglar sig i andra människors reaktioner på sitt beteende. Det gäller att inte bli en plump i protokollet. Känner man sig justerad får man ta sig tillbaka från fotnot till beslutspunkt hur tungt det än är.
När man reser gäller det att resa lätt och ha väskan i ordning. Eller ”grejerna gött i ordning”, som man säger på västkusten. Själv reser jag aldrig utan en bok eller kavaj. Resten ger sig.
Händelser. Katastrofer. Underbara ögonblick. Oavsett hur vi dokumenterar dem formar de oss både som kollektiv och individ, på gott och på ont.
En jul på 1900-talet. Fotot är taget under min tid som trollkarl. (Se den avhuggna handen på Helenas axel – läskigt!)
Vi har just firat far som fyllt nittio år genom ett öppet hus. Från när och fjärran kom de farande, släkt och vänner.
Pappa.
Jag minns när jag för första gången besegrade dig i pingis på vårt hemmasnickrade pingisbord. Den största segern för en liten pojke var att besegra den som inte går att besegra.
Jag minns när du istället för att gräva upp en irriterande sten ur gräsmattan målade den grön. Något du presenterade som stor visdom. Vi, dina barn, tog fasta på det förhållningssättet till tillvarons egenheter.
Jag minns när du cyklade jorden runt (eller åtminstone från Hälsinggården till förskolan inne i stan) med mig, din förstfödde lille kerub, på pakethållaren. Jag trodde aldrig färden skulle ta slut men det var ett stort äventyr.
Jag minns när du bytte blöja på mina döttrar. Det förvånade mig lite att en man av din generation gjorde det. Ska jag rensa henne åt dig, sa du. Knäppskalle.
En förälder bör hålla sig i bakgrunden och inte lägga sig barnets liv allt för mycket. Det gjorde du, inte minst under det du kallade långkrypningar. Jag fick under dessa kravla vart hän jag ville, så länge jag orkade. För det är så livet är, menade du. Ni höll er alltid i bakgrunden, du och mor.
Du lärde mig att skilja på rätt från fel och vad att vilja väl verkligen innebär. Du visade mig en manlighet fri från skeva machoideal.
Ett handslag är ett handslag, lojalitet en hederssak.
Jag tar ingen kritik nu – kom igen när han är vuxen, sa du till mitt försvar när jag var bråkig som barn. Vilket var ofta. Klokt resonerat.
Var och en får följa sin egen väg. I slutet av den vet man hur det känns, är också det tänkvärda ord du yttrat.
Pappa. Tack för färden, riktningen och tryggheten från bak på en cykel in i vuxenheten. Jag har behövt dessa ting i livet och jag skickar den vidare till de yngre efter förmåga.
Gamla vänner, nya vänner, släkt och respektive samlades en dag och kväll i ett litet radhus i Falun under kärlek till vin, umgänge, mat och sång. Det är inte utan att man måste inse hur fint livet ändå är, tänker jag. Nu vill jag lägga mig sa far till sist. Det har varit en lång dag.
Allt är en fråga om perspektiv. Ja, ja – men ge mig mitt liv tillbaka! Jag förhandlar inte med terrorister.
Ransomware är en typ av skadlig programvara vars syfte är utpressning, ofta genom att ta program, datorer eller hela nätverk som gisslan via kryptering. Med att kapa avses antingen att hugga av något eller att erövra något under hot om våld.
Hon var ju nyss pytteliten. Och nu: körkort. Herregud, vart har tiden tagit vägen?! Ge mig den tillbaka. Jag betalar!
Det föreslogs att var och en i arbetslaget skulle presentera sig för kollegorna. Detta för att vi ska få en ny, lite bredare, bild av varandra. En god idé som slog an något inom mig. Vem är jag utöver den de dagligen ser? Det klart, jag skulle ju kunna säga att jag inte riktigt vet, att jag sedan 2019 fått mitt liv kapat och därefter kämpat med att uppfinna mig på nytt. Ny programvara behövs eftersom en trojansk häst hoppat in i tillvaron. Kanske kunde jag berätta att min strategi för att överhuvudtaget hitta ett skäl att gå upp ur sängen varje morgon varit att i alla lägen sätta flickornas mående främst, begrava mig i arbete samt maximera mängden tid på Styrsö.
Det kom ett mess från min gamle vän Klas.
Jag måste tyvärr meddela att du hade fel. Vi hade en diskussion för kanske drygt 40 år sedan kring om dessa smällare hette Maxipuff80 eller dito 08. Jag hävdade att de hette 08 för att de innehöll 0,8 gram krut. Du drev däremot linjen 80 för att de skulle ha introducerats 1980. Det smärtar mig att behöva vara den som meddelar detta, men tyvärr var det alltså jag som hade rätt. I just denna fråga, skall tilläggas. Det skall också tilläggas att de introducerades 1979 när tillåten maximal krutmängd minskade från 1,2 g till 0,8 gram. Det senare skall jag dock ödmjukt påpeka att jag inte kände till när dispyten utspelade sig.
Lars Gathenhielm (1689-1718), även kallad Lasse i Gatan, var en svensk kapare. Alltså pirat. Med tillstånd av Karl XII bedrev han en omfattande verksamhet i och kring Göteborg. Bäva månde dansken. Hans flotta bestod av ett femtiotal fartyg med vilken han kapade över åttio. Lite som en svensk dåtida variant av Wagnergruppen. Gathenhielm anklagades vid ett par tillfällen för brott men beskyddades av kungen och dömdes aldrig. Istället adlades han. Just nu utsätts vi för IT-kapare, ransomwareattacker, från hackare som, bara de låter bli ryska myndigheter, med Putins goda minne kan härja fritt i cyberrymden. Inte helt olikt de svenska 1600-talspiraterna.
Sverige deltog inte, trots (främst tyska) uppmaningar, på Finlands och Tysklands sida i anfallet mot Sovjet under andra världskriget. Bilden av Sverige i tysk samtida press var inte nådig. Svenskarna utmålades som svin i smoking, ett folk i pension, som neutrala asgamar och (min personliga favorit) som pacifistiska swingpjattar. Sverige beskrevs som en före detta hjältemodig nation som förr hävdat sig väl på slagfälten men som nu förfallit till punchdrickande och frosseri vid smörgåsbordet. Ge oss di svenske åter!, gastade den nazistiska pressen.
Bilden av Sverige har i Turkiet varit varierad på senare tid. Erdogan och hans anhang ser oss som en nation som har stora problem med extremism. För att inte tala om kriminaliteten här. Någon kanske minns Trumps uttalande last night in Sweden angående tillståndet i vårt land. Det finns också de som ser Sverige som dagens Sodom och Gomorra, en bananrepublik eller en nation översvämmad av invandrare.
En bild, uppfattning, av i det här fallet Sverige är inte samma sak som det verkliga tillståndet. Sverige är historiskt sett ett land man utvandrar ifrån och kriminalitet kan tydligen vara något användbart – iallafall om man frågar Putin och Karl XII.
Att Sverige inte deltog i operation Barbarossa, eller ”korståget mot bolsjevikerna” som det också kallades, vilket kulminerade genom slaget vid Stalingrad, är nog mindre viktigt än det faktum att Japan och Tyskland inte gjorde gemensam sak mot Sovjet innan de drog in USA i kriget. America first tycks fel, då som nu, men för det förstnämnda borde vi nog så här i efterhand vara tacksamma. Det anses vara det viktigaste skälet till att Hitler förlorade. Och vi svenskar då? Strängt taget föredrar vi forfarande att frossa vid smörgåsbordet, diskussionen idag handlar dock mer om hur många vi ska vara runt det aktuella bordet.
Satan i gatan eller förnäm adelsman över lagen. Den enes terrorist är den andres frihetshjälte. En fiendes fiende kan vara en nyttig idiot, det beror på ur vems dödliga synvinkel man ser det.
En gång nörd, alltid nörd. Klas är oförstörd av tidens rand, han pratar på som vi gjorde på 1970- och 80-talen under underbara somrar på Styrsö. Det är frihet att äga den förmågan.
Ånä. Den gubben går inte. Jag är förvisso en person som varit i en lång relation. Och jag fick, som sagt, livet kapat och lever på ett reservbatteri. Lösensumman är hög, för hög, omöjlig att betala. Kanske är borde jag istället berätta för kollegorna att vägen varit stenig men också full av erfarenheter. Men jag bryr mig egentligen inte så noga om vad människor tycker och anser om mig. Jag sparkar hellre av mig skorna och inväntar den ljumma sommaren i Halsvik. De viktigaste samtalen är de man för med sig själv. Samtal som aldrig tar slut.
Körkort. Grattis stora lilla tjej. Får jag nu min bil kapad? Nja, det sticker tydligen ut lite i kompiskretsen att jag ser en chaufför från fester i vardande. Det tycks vanligare att vännernas föräldrar deklarerar att något lån av bil kan det då rakt inte bli tal om. Nå, man får jobba på myten om sin rock and roll-lifestyle. Ur led är tiden, ack att jag föddes att vrida den rätt.
Motsatsen till att kapa är att sammanfoga, att erövra något med kärlek. Kanske måste man för att klara det kapa länken till det förflutna. Det är inte liktydigt med att glömma. Bättre Tupperware än ransomware, som det heter.
Allt är således en fråga om perspektiv. Men man kan inte få tillbaka något man aldrig förlorat. Däremot måste man då och då borda framtidens skepp och nedkämpa kaparna. Eller annorlunda uttryckt: själv är bäste pirat.
Här har jag slipsten och här min bytta och mat i väskan till ängen ut. Nu är det fråga att göra nytta, vi får nog svettas förrn det tar slut.
Tripp, trapp, trull. Dagarna går. Nu har 2023 gått av sin stapel, fallit av sin stängel. Vad ska vi tycka om detta nådens år? Kanske att 2023, på många sätt en förolämpning, äntligen lagt sig till ro. Be gone, good riddance to you.
Det är en smula dragit i korthuset jag byggt upp som tillvaro. Hurså? Ja, till att börja med är det fan ingen lek att vara ensam förälder till tonårsdöttrar.
Det är vackrare i naturen än vad människors smarta kameralinser förmår återge på sociala medier. Jag begrundar året, och åren, som gått under en promenad genom ett vintrigt Falun. Om jag fick leva om mitt liv, tänker jag, skulle jag ändra något? Ångrar jag något? I synnerhet under 2023?
Det är vackrast
Utan att medvetet hänfalla till någon sorts oljigt självöverskattande minnesfel vill jag påstå att 1986 var ett bra år. Så även 1990, 1991-92, 1995, 1997-98, 2000, 2005 och 2008. Men 1997 var samtidigt ett jobbigt år. 2015, 2017 och 2019 innehöll stora personliga motgångar och katastrofer. 2023 var väl hyfsat bra på ett rent personligt plan. Och det är väl så det är här i livet, det går upp och det går ner.
Tripp trapp trull är ett uttryckssätt för att beskriva tre ungefär likadana föremål eller varelser som står på rad i storleksordning. Uttrycket är känt sedan 1700-talet men var ursprungligen namnet på ett kortspel. Intressant är att trots att uttrycket är etablerat råder ingen konsensus huruvida Tripp eller Trull är störst. Svenska Akademiens ordlista anger exempelvis avtagande storlek, medan Nationalencyklopedins ordbok hävdar ökande.
Gott nytt år!
Jag ser dagligen tre av samma när jag iakttar mina döttrar. Bli inte som jag, skriker jag tyst inombords. Ingen risk, svarar mig Brahma. Tack för det. Jag roade mig att göra ett litet fotomontage av döttrarna och deras mor när de alla var i ungefär samma ålder. Det är nog ingen som ser det jag ser och det är som det ska med den saken.
MorDotter 1MorDotter 2
Oljiga självöverskattande minnesfel behöver inte vara så tokiga. Jag påminner mig under promenaden om Kirkegaards citat: ”Livet förstås baklänges, men levs framlänges”.
Uråldrig visdom
Ånger. Det är kanske typiska tankar så här års. Det är ju fullt på gymmet i januari. En promenad kan man ändra och göra om. Man får inte leva om sitt liv det är själva grejen, säger Jonas Gardell. Jag ångrar inget för det har jag inte tid med, säger favoritskådespelaren Anthony Hopkins. Människor jag mött, misstagen jag begått – nej, inte ångrar jag något. Hur skulle det vara möjligt?
Faller korthuset bygger man sig ett nytt. Man ska fan inte gnälla. Man får råda sig själv inför livets val som man skulle råda sin bästa vän. Angående föräldraskap gäller samma regel som för alla föräldrar, ensamstående som övriga: det gäller att ge så mycket kärlek en kan och hälla käften. Kalla mig konservativ men min uppfattning är att den man som, familjesituation oaktat, inte sörjer materiellt och emotionellt för sina barn och deras mor är en krake.
Det må vara som det vill med 2023. Det enda jag kan påverka är minnet av det. Men ändå: djuphavsavtalet blev klart, det kom ett nytt vaccin mot malaria, en bromsmedicin mot alzheimers, en lag mot kvinnovåld i hela EU och skövlingen av Amazonas bromsades. Lyfter jag blicken mot 2024 inser jag att mycket annat bra också kommer att hända. Det enda jag för egen del önskar av framtiden är att sitta under korkeken och lukta på blommorna, och vara så lycklig jag förmår. Tripp, trapp, trull – åren går, vare sig vi vill eller inte, och vi med dem. Genom varje svårighet mot stjärnorna.
Förgäves blomman om livet tigger, nu är den slut hennes korta vår. Och blomman faller i från sin stängel, när skördarn kommer med lien sin – och tätt i spåren där går en ängel och räfsar samman och bärjar in.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.