Kategori: Personligt

ohälsa, Personligt

ro för sitt bröst

av adolphson

Vi har varit på resa, flickorna och jag. Har precis kommit hem. I går nåddes vi av beskedet att far i stillhet somnat in. Under natten till lördagen lämnade han för gott. Han var framme nu, det var dags att kliva av. Viktor ringde och gav beskedet.

November 2023

Det blev något surrealistiskt att titta ut över den vackra vulkanön jag befann mig på samtidigt som jag fick budet om pappa. Svart som stelnad lava är den, sorgen. Samtidigt utgör den andra halvan av livet. Jag har mött den förr, jag är redo. Det som är annorlunda den här gången är att jag nu är föräldralös.

Vi drog oss undan, flickorna och jag, för att snabb-bearbeta, hantera, kramas och gråta tillsammans. Ingen bör i sitt liv behöva uppleva brist på värme, vänskap och kärlek omkring sig. I synnerhet när livet är tufft, eller alltid inom en familj, lyder regeln. Fars regel.

Livet över tid med far, och de andra som gått före (varför sker det alltid på våren?), de som finns kvar samt de som var med på resan har inneburit och innebär ett i liv värme, vänskap och kärlek. Man får vara tacksam över det. Men nu är det över med far som sällskap. Så många lustiga episoder, så många märkligheter, så många gamla och nya minnen. Så mycket att bearbeta och sakna. Han var med på tåget fram till pandemin, därefter har han sakta kopplat loss. Men han återhämtade sig aldrig riktigt efter Helenas bortgång. Livet smakade honom inte lika väl efter det. Ändå föreföll han glad över existensen in i det sista. Just den förmågan är nog det jag mest tagit med mig. Att i det svartaste mörker ändå kunna se glimten av ljus.

Sista gången vi sågs pratade vi om den härliga 90-årsfesten. Far var glad. Han gladdes över de nya medlemmarna som kommit till vår familj. Vilken glädje att vi hann ha festen, enades vi om, Viktor och jag. Man ska aldrig skjuta upp en fest. Nu är han borta men slutade i stor stil. Far, får man ändå säga, slutade med stövlarna på.

Det är kanske inte så märkligt att vara föräldralös i min ålder. Men det väcker existentiella funderingar. Nu är det jag som sitter längst ut på grenen medan främlingen sågar i det tysta. Men det där vet man aldrig – det båtar föga att rota i sånt, hör jag far säga.

Jag står nyss hemkommen och undrar vad det var som hände. Det är inte samma Sverige som tar mig emot. En sak har jag dock lärt mig på resan. Sorg är inte liktydigt med att jaga den tid som flytt. Ibland får vulkaner utbrott, däremellan stelnar lavan och blir till en harmonisk värld. Den känslomässiga jakten efter det förflutna är förslösad tid.

Det enda jag begär av omgivningen är att få hjälp att vara mig själv. Och då måste jag göra det samma för omgivningen. Flickorna är oroliga för att jag ”ska bli så där ledsen igen”. Jag svarar att jag vet hur sorgen känns och hur den kommer att kännas. Farfar var klar, hans stund på jorden över. Det var en fin tid, ett fint slut. Han efterlämnar ett fint fotspår och jag är stolt att vara hans son. Jag är bara lite ledsen just nu, svarar jag. Låt oss gråta, kramas och vara tacksamma. Därefter skrattar vi igen.

Nu är det vi två kvar, Viktor. Jag ger dig därför Stagnelius: ”Därföre gläds, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud”.

Vi färdas vidare, vi andra. Det här är inte vår hållplats. Men det var fars. En bra plats att kliva av på, i en bra tid efter en lång och fin resa.

Tack för sällskapet.

Relaterade blogginlägg:

Far 90

Faster Gun

Mörkrets hjärta

Musik:

En stilla sonat av Bach

Historia, Personligt

Omedelbart justerad

av adolphson

Händelser. Katastrofer. Underbara ögonblick. På olika sätt dokumenterar vi resan genom livet och historien. I minnet. Genom bilder och berättelser. I historieböcker. I protokoll. Genom musik och poesi.

Att justera ett protokoll innebär att säkerställa att det överensstämmer med vad som beslutades på mötet. Protokollet är inte giltigt förrän efter justering och detta görs av en person som mötet valt till justerare. Om det är bråttom kan mötet besluta att en punkt är omedelbart justerad, vilket innebär att beslutet gäller omgående.

Kanske kan man se protokoll och dess justeringar som livet och våra uppfattningar om det. Ibland inträffar saker som omgående påverkar oss. Justerad är förövrigt även en idrottslig metafor för att vara skadad.

Resor.

Olyckan i Getå 1918 är en av de värsta tågolyckorna i Sveriges historia där minst fyrtiotvå människor omkom. På grund av varierande väderförhållanden hade påverkan skett på banvallen. I Getå utanför Norrköping hade ett jordskred orsakat ett stort hål vilket i sin tur orsakade en våldsam krasch när tåget skulle passera. Loket drevs med kol och olyckan medförde ett eldhav där människor omkom under förfärliga omständigheter. Många gjorde hjältemodiga insatser medan andra passade på att stjäla alkohol och pengar i restaurangvagnen. Högt och lågt. Som livet är. Olyckan medförde på sikt krav på bättre kontroll över spår och infrastruktur.

I tågolyckan strax utanför Falun 1980 dog bland annat med fem mig jämngamla barn när ett av tågen missade en stoppsignal. Samma år körde en båt in i Tjörnbron vilken rasade. Åtta människor omkom när flera bilar som på grund av mörker och dimma var ovetande om olyckan körde över kanten på den raserade bron. Jag tänkte mycket på båda olyckorna, minns jag. Kanske omkom inte så många individer men för en grupp anhöriga blev livet aldrig mer sig likt. Mitt i, eller i början av livet, tog det slut. Vilka var de? Hur hade tillvaron sett ut för dem om tåget inte kört mot rött eller båten inte ramat bron? Händelserna bidrog till att jag lärde mig att uppskatta det lilla, nära, innerliga livet i tillvaron. Förr eller senare tar det nämligen slut. Men kanske inte just idag.

När jag var femton år mördandes en människa. Det är tyvärr inget ovanligt, varje år mördas människor. Men detta var Sveriges statsminister, en händelse som också den påverkade mig starkt. Den är en bidragande orsak till att jag i vuxen ålder engagerade mig i politiken. Insikten att det finns saker som är viktigare, ja, själva förutsättningen, än det lilla, nära, innerliga livet i tillvaron.

En med mig jämnårig man mördade 1994 sju personer i Falun. Någon borde, tänkte jag långt efteråt, gått utanför protokollet och besinnat det olämpliga i att frige mördaren på dagen tjugo år efter morden. Några månader senare 1994 inträffade en av de värsta katastroferna i svensk historia när Estonia förliste, en händelse som fortfarande kastar en lång skugga i vårt kollektiva medvetande. Det kollektiva minnet av tsunamin i Sydostasien 2004 tycks svagare. 853 människor omkom genom Estonias förlisning, varav 501 var svenskar. Under tsunamin omkom 230 000 människor varav 543 svenskar. Ändå förefaller den händelsen mer avlägsen.Vissa händelser, som Estonia, påverkar oss, människorna i Sverige, på längre sikt. Andra påverkar på ett rent personligt plan medan somliga inte får den påverkan man skulle kunna tro.

När mamma, Helena och Malin avled i cancer fick det en omedelbar påverkan, mitt liv förändrades i ett slag. Det påverkade också på sikt. Man kan se livet som en resa, ibland går det illa men för det mesta rätt bra. Fram kommer man alltid. Whatever fram is.

En annan enskild händelse som påverkade mig var när jag lämnade ett sjukhus med mina döttrar i vardera handen. Deras mor hade just dött. Vart går jag nu, minns jag att jag tänkte. Hem? Nej, det ville ingen. Vi åkte till svärföräldrarna. Och nu är också hon borta, fina svärmor.

Ytterligare en händelse var när jag som barn åkte buss till skolan första gången. Vart är jag påväg, minns jag att jag tänkte. Vägen tycktes oändlig men jag tog mig fram längs den.

Nu, alldeles nyss, har jag träffat någon som jag hoppas och tror påverkar mitt liv på både lång och kort sikt. En person som får mig att känna mig omedelbart justerad.

Resan fortsätter.

(Jag påminns, när jag skriver om min syster, om Kristina Lugns vackra dikt som betydde så mycket för mig när Helena gick bort.

Till Erland

Över ensamma och älskade

råder samma lag:

Vi måste skiljas från oss själva

någon vanlig vacker dag.

då kommer det en Främling

och tar värmen från vår blick

och drar ett streck av glömska

över scenerierna vi gick.

Men inget rår på glädjen

jag får av dig, igen

när jag går in i mörkren

som sjunger om min vän

och viskar jag i natten

ditt vackra, starka namn

blir min fruktansvärda saknad

som ett småbarn i din famn.)

Livet är alltid omedelbart justerat. Man får en chans att leva det och det finns ingen justeringsperson. Eller, när jag tänker närmare på saken, det kanske det faktiskt gör. Sjukvården, domstolsväsendet, polisen och idén om Gud skulle kunna anses som dylika. Men jag tror man bäst speglar sig i andra människors reaktioner på sitt beteende. Det gäller att inte bli en plump i protokollet. Känner man sig justerad får man ta sig tillbaka från fotnot till beslutspunkt hur tungt det än är.

När man reser gäller det att resa lätt och ha väskan i ordning. Eller ”grejerna gött i ordning”, som man säger på västkusten. Själv reser jag aldrig utan en bok eller kavaj. Resten ger sig.

Händelser. Katastrofer. Underbara ögonblick. Oavsett hur vi dokumenterar dem formar de oss både som kollektiv och individ, på gott och på ont.

En jul på 1900-talet. Fotot är taget under min tid som trollkarl. (Se den avhuggna handen på Helenas axel – läskigt!)

Relaterade blogginlägg:

Söstra mi 3

Stilla veckan hard core

Musik:

Let go

Ifrån

Källor:

Ohlsson: 1918 Året då Sverige blev Sverige

Wikipedia

Foto, Personligt, Spännande människor

bild 155: far 90

av adolphson

Vi har just firat far som fyllt nittio år genom ett öppet hus. Från när och fjärran kom de farande, släkt och vänner.

Pappa.

Jag minns när jag för första gången besegrade dig i pingis på vårt hemmasnickrade pingisbord. Den största segern för en liten pojke var att besegra den som inte går att besegra.

Jag minns när du istället för att gräva upp en irriterande sten ur gräsmattan målade den grön. Något du presenterade som stor visdom. Vi, dina barn, tog fasta på det förhållningssättet till tillvarons egenheter.

Jag minns när du cyklade jorden runt (eller åtminstone från Hälsinggården till förskolan inne i stan) med mig, din förstfödde lille kerub, på pakethållaren. Jag trodde aldrig färden skulle ta slut men det var ett stort äventyr.

Jag minns när du bytte blöja på mina döttrar. Det förvånade mig lite att en man av din generation gjorde det. Ska jag rensa henne åt dig, sa du. Knäppskalle.

En förälder bör hålla sig i bakgrunden och inte lägga sig barnets liv allt för mycket. Det gjorde du, inte minst under det du kallade långkrypningar. Jag fick under dessa kravla vart hän jag ville, så länge jag orkade. För det är så livet är, menade du. Ni höll er alltid i bakgrunden, du och mor.

Du lärde mig att skilja på rätt från fel och vad att vilja väl verkligen innebär. Du visade mig en manlighet fri från skeva machoideal.

Ett handslag är ett handslag, lojalitet en hederssak.

Jag tar ingen kritik nu – kom igen när han är vuxen, sa du till mitt försvar när jag var bråkig som barn. Vilket var ofta. Klokt resonerat.

Var och en får följa sin egen väg. I slutet av den vet man hur det känns, är också det tänkvärda ord du yttrat.

Pappa. Tack för färden, riktningen och tryggheten från bak på en cykel in i vuxenheten. Jag har behövt dessa ting i livet och jag skickar den vidare till de yngre efter förmåga.

Gamla vänner, nya vänner, släkt och respektive samlades en dag och kväll i ett litet radhus i Falun under kärlek till vin, umgänge, mat och sång. Det är inte utan att man måste inse hur fint livet ändå är, tänker jag. Nu vill jag lägga mig sa far till sist. Det har varit en lång dag.

Relaterade blogginlägg

Pappa

Hokuspokus

Musik:

Bloggens spellista

Historia, Personligt

bild 152: ransomware 🏴‍☠️

av adolphson

Allt är en fråga om perspektiv. Ja, ja – men ge mig mitt liv tillbaka! Jag förhandlar inte med terrorister.

Ransomware är en typ av skadlig programvara vars syfte är utpressning, ofta genom att ta program, datorer eller hela nätverk som gisslan via kryptering. Med att kapa avses antingen att hugga av något eller att erövra något under hot om våld.

Hon var ju nyss pytteliten. Och nu: körkort. Herregud, vart har tiden tagit vägen?! Ge mig den tillbaka. Jag betalar!

Det föreslogs att var och en i arbetslaget skulle presentera sig för kollegorna. Detta för att vi ska få en ny, lite bredare, bild av varandra. En god idé som slog an något inom mig. Vem är jag utöver den de dagligen ser? Det klart, jag skulle ju kunna säga att jag inte riktigt vet, att jag sedan 2019 fått mitt liv kapat och därefter kämpat med att uppfinna mig på nytt. Ny programvara behövs eftersom en trojansk häst hoppat in i tillvaron. Kanske kunde jag berätta att min strategi för att överhuvudtaget hitta ett skäl att gå upp ur sängen varje morgon varit att i alla lägen sätta flickornas mående främst, begrava mig i arbete samt maximera mängden tid på Styrsö.

Det kom ett mess från min gamle vän Klas.

Jag måste tyvärr meddela att du hade fel. Vi hade en diskussion för kanske drygt 40 år sedan kring om dessa smällare hette Maxipuff80 eller dito 08. Jag hävdade att de hette 08 för att de innehöll 0,8 gram krut. Du drev däremot linjen 80 för att de skulle ha introducerats 1980. Det smärtar mig att behöva vara den som meddelar detta, men tyvärr var det alltså jag som hade rätt. I just denna fråga, skall tilläggas. Det skall också tilläggas att de introducerades 1979 när tillåten maximal krutmängd minskade från 1,2 g till 0,8 gram. Det senare skall jag dock ödmjukt påpeka att jag inte kände till när dispyten utspelade sig.

Lars Gathenhielm (1689-1718), även kallad Lasse i Gatan, var en svensk kapare. Alltså pirat. Med tillstånd av Karl XII bedrev han en omfattande verksamhet i och kring Göteborg. Bäva månde dansken. Hans flotta bestod av ett femtiotal fartyg med vilken han kapade över åttio. Lite som en svensk dåtida variant av Wagnergruppen. Gathenhielm anklagades vid ett par tillfällen för brott men beskyddades av kungen och dömdes aldrig. Istället adlades han. Just nu utsätts vi för IT-kapare, ransomwareattacker, från hackare som, bara de låter bli ryska myndigheter, med Putins goda minne kan härja fritt i cyberrymden. Inte helt olikt de svenska 1600-talspiraterna.

Sverige deltog inte, trots (främst tyska) uppmaningar, på Finlands och Tysklands sida i anfallet mot Sovjet under andra världskriget. Bilden av Sverige i tysk samtida press var inte nådig. Svenskarna utmålades som svin i smoking, ett folk i pension, som neutrala asgamar och (min personliga favorit) som pacifistiska swingpjattar. Sverige beskrevs som en före detta hjältemodig nation som förr hävdat sig väl på slagfälten men som nu förfallit till punchdrickande och frosseri vid smörgåsbordet. Ge oss di svenske åter!, gastade den nazistiska pressen.

Bilden av Sverige har i Turkiet varit varierad på senare tid. Erdogan och hans anhang ser oss som en nation som har stora problem med extremism. För att inte tala om kriminaliteten här. Någon kanske minns Trumps uttalande last night in Sweden angående tillståndet i vårt land. Det finns också de som ser Sverige som dagens Sodom och Gomorra, en bananrepublik eller en nation översvämmad av invandrare.

En bild, uppfattning, av i det här fallet Sverige är inte samma sak som det verkliga tillståndet. Sverige är historiskt sett ett land man utvandrar ifrån och kriminalitet kan tydligen vara något användbart – iallafall om man frågar Putin och Karl XII.

Att Sverige inte deltog i operation Barbarossa, eller ”korståget mot bolsjevikerna” som det också kallades, vilket kulminerade genom slaget vid Stalingrad, är nog mindre viktigt än det faktum att Japan och Tyskland inte gjorde gemensam sak mot Sovjet innan de drog in USA i kriget. America first tycks fel, då som nu, men för det förstnämnda borde vi nog så här i efterhand vara tacksamma. Det anses vara det viktigaste skälet till att Hitler förlorade. Och vi svenskar då? Strängt taget föredrar vi forfarande att frossa vid smörgåsbordet, diskussionen idag handlar dock mer om hur många vi ska vara runt det aktuella bordet.

Satan i gatan eller förnäm adelsman över lagen. Den enes terrorist är den andres frihetshjälte. En fiendes fiende kan vara en nyttig idiot, det beror på ur vems dödliga synvinkel man ser det.

En gång nörd, alltid nörd. Klas är oförstörd av tidens rand, han pratar på som vi gjorde på 1970- och 80-talen under underbara somrar på Styrsö. Det är frihet att äga den förmågan.

Ånä. Den gubben går inte. Jag är förvisso en person som varit i en lång relation. Och jag fick, som sagt, livet kapat och lever på ett reservbatteri. Lösensumman är hög, för hög, omöjlig att betala. Kanske är borde jag istället berätta för kollegorna att vägen varit stenig men också full av erfarenheter. Men jag bryr mig egentligen inte så noga om vad människor tycker och anser om mig. Jag sparkar hellre av mig skorna och inväntar den ljumma sommaren i Halsvik. De viktigaste samtalen är de man för med sig själv. Samtal som aldrig tar slut.

Körkort. Grattis stora lilla tjej. Får jag nu min bil kapad? Nja, det sticker tydligen ut lite i kompiskretsen att jag ser en chaufför från fester i vardande. Det tycks vanligare att vännernas föräldrar deklarerar att något lån av bil kan det då rakt inte bli tal om. Nå, man får jobba på myten om sin rock and roll-lifestyle. Ur led är tiden, ack att jag föddes att vrida den rätt.

Motsatsen till att kapa är att sammanfoga, att erövra något med kärlek. Kanske måste man för att klara det kapa länken till det förflutna. Det är inte liktydigt med att glömma. Bättre Tupperware än ransomware, som det heter.

Allt är således en fråga om perspektiv. Men man kan inte få tillbaka något man aldrig förlorat. Däremot måste man då och då borda framtidens skepp och nedkämpa kaparna. Eller annorlunda uttryckt: själv är bäste pirat.

Relaterade blogginlägg:

Vinthunden 2

Jag måste bifoga en länk till den klassiska scenen med smörgåsbordet i Hedebyborna. Säsong 2, avsnitt 3, 4 min och 34 sek in.

Musik:

Rock’n’roll lifestyle

Satan i gatan

I married an angel

Källor:

Berggren: Landet utanför, Sverige och kriget 1940-1942

Wikipedia

Synonym.se

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 150: tripp, trapp, trull

av adolphson

Här har jag slipsten och här min bytta och mat i väskan till ängen ut. Nu är det fråga att göra nytta, vi får nog svettas förrn det tar slut.

Tripp, trapp, trull. Dagarna går. Nu har 2023 gått av sin stapel, fallit av sin stängel. Vad ska vi tycka om detta nådens år? Kanske att 2023, på många sätt en förolämpning, äntligen lagt sig till ro. Be gone, good riddance to you.

Det är en smula dragit i korthuset jag byggt upp som tillvaro. Hurså? Ja, till att börja med är det fan ingen lek att vara ensam förälder till tonårsdöttrar.

Det är vackrare i naturen än vad människors smarta kameralinser förmår återge på sociala medier. Jag begrundar året, och åren, som gått under en promenad genom ett vintrigt Falun. Om jag fick leva om mitt liv, tänker jag, skulle jag ändra något? Ångrar jag något? I synnerhet under 2023?

Det är vackrast

Utan att medvetet hänfalla till någon sorts oljigt självöverskattande minnesfel vill jag påstå att 1986 var ett bra år. Så även 1990, 1991-92, 1995, 1997-98, 2000, 2005 och 2008. Men 1997 var samtidigt ett jobbigt år. 2015, 2017 och 2019 innehöll stora personliga motgångar och katastrofer. 2023 var väl hyfsat bra på ett rent personligt plan. Och det är väl så det är här i livet, det går upp och det går ner.

Tripp trapp trull är ett uttryckssätt för att beskriva tre ungefär likadana föremål eller varelser som står på rad i storleksordning. Uttrycket är känt sedan 1700-talet men var ursprungligen namnet på ett kortspel. Intressant är att trots att uttrycket är etablerat råder ingen konsensus huruvida Tripp eller Trull är störst. Svenska Akademiens ordlista anger exempelvis avtagande storlek, medan Nationalencyklopedins ordbok hävdar ökande.

Gott nytt år!

Jag ser dagligen tre av samma när jag iakttar mina döttrar. Bli inte som jag, skriker jag tyst inombords. Ingen risk, svarar mig Brahma. Tack för det. Jag roade mig att göra ett litet fotomontage av döttrarna och deras mor när de alla var i ungefär samma ålder. Det är nog ingen som ser det jag ser och det är som det ska med den saken.

Mor
Dotter 1
Mor
Dotter 2

Oljiga självöverskattande minnesfel behöver inte vara så tokiga. Jag påminner mig under promenaden om Kirkegaards citat: ”Livet förstås baklänges, men levs framlänges”.

Uråldrig visdom

Ånger. Det är kanske typiska tankar så här års. Det är ju fullt på gymmet i januari. En promenad kan man ändra och göra om. Man får inte leva om sitt liv det är själva grejen, säger Jonas Gardell. Jag ångrar inget för det har jag inte tid med, säger favoritskådespelaren Anthony Hopkins. Människor jag mött, misstagen jag begått – nej, inte ångrar jag något. Hur skulle det vara möjligt?

Faller korthuset bygger man sig ett nytt. Man ska fan inte gnälla. Man får råda sig själv inför livets val som man skulle råda sin bästa vän. Angående föräldraskap gäller samma regel som för alla föräldrar, ensamstående som övriga: det gäller att ge så mycket kärlek en kan och hälla käften. Kalla mig konservativ men min uppfattning är att den man som, familjesituation oaktat, inte sörjer materiellt och emotionellt för sina barn och deras mor är en krake.

Det må vara som det vill med 2023. Det enda jag kan påverka är minnet av det. Men ändå: djuphavsavtalet blev klart, det kom ett nytt vaccin mot malaria, en bromsmedicin mot alzheimers, en lag mot kvinnovåld i hela EU och skövlingen av Amazonas bromsades. Lyfter jag blicken mot 2024 inser jag att mycket annat bra också kommer att hända. Det enda jag för egen del önskar av framtiden är att sitta under korkeken och lukta på blommorna, och vara så lycklig jag förmår. Tripp, trapp, trull – åren går, vare sig vi vill eller inte, och vi med dem. Genom varje svårighet mot stjärnorna.

Förgäves blomman om livet tigger, nu är den slut hennes korta vår. Och blomman faller i från sin stängel, när skördarn kommer med lien sin – och tätt i spåren där går en ängel och räfsar samman och bärjar in.

Korkek

Relaterade blogginlägg:

Sannolikhet

Musik:

Slåttervisa

Nihil tibi

Källor:

Wikipedia

Expressen 28/12 2023

cancer, ohälsa, Personligt

en artikel

av adolphson

Det gjordes ett reportage om mig i lokalpressen i februari 2020. Jag tycker Anna Klint och Ragna Fahlander gjorde en fin intervju och vill spara den. Det är lite vanskligt med länkar, jag har varit i kontakt med upphovspersonerna och fått godkänt för det här förfarandet. Det är intressant att se hur jag tänkte och kände i februari 2020.

Så kände jag alltså i februari 2020. Hur känner jag nu, nästan fyra år senare? Det finns inget entydigt svar på den frågan. Jag känner kärlek. Förhoppning. Nyfikenhet. Övertygelse.

Jag visade flickorna artikeln och de gillade den. Det är väl egentligen allt som betyder något och därför vill jag spara den.

Relaterade blogginlägg:

Kärlek

Musik:

Psalmus CXX

There will never be another you

Chose something like a star

Det första stycket sjöng den maffiga kören (den enda önskan Malin uttryckte – att få en maffig kör) på på begravningen. Det andra lyssnade jag på massor med gånger efter hennes bortgång och det tredje ville jag ha med på begravningen men det fick inte plats. Vi sjöng det i kammarkören, Malin och jag, så det är lite nostalgi förknippat med det. Jag har förövrigt börjat avveckla spellistan ”kärleken” som tog mig igenom den akuta sorgen. Det måste ses som ett sundhetstecken. Delvis finns den nu inbakad i spellistan ”bloggens musik”.

Personligt, Skola

Vändpunkter 2

av adolphson

Jag ber redan nu om ursäkt för delar av språkbruket i det här inlägget men det fyller en funktion.

Nu har det vänt! Jag är tjugotre år igen! Typ. Det är i efterhand man inser vad som var en vändpunkt i livet. Jag kan identifiera flera sådana – en viktig, kanske den viktigaste, skedde under senhösten 2022.

Julen står för dörren. En högtid bestående av frosseri av mat och ledig tid. För första gången sedan 2017 ser jag julen an med tillförsikt. 2017 var nämligen sista julen i friskhet för min kärnfamilj och sedan dess har den högtiden varit en smärtsam påminnelse om vad som kunde varit.

”Nu tycker jag kandidaten ska ta en lång promenad i botaniska trädgården. Det finns så mycket att förundra sig över så här års oavsett man tror på den allvise guden eller inte.” Så säger Ernst Hugo Järegård till Samuel Fröler i en klassisk scen i filmen Den Goda Viljan. Ernst Hugo har just underkänt Fröler, eller deras karaktärer, i ett förhör i kyrkohistoria.

Jag undervisar. Det verkar vara skälet till varför jag sattes här på jorden. Hela mitt liv går ut på det. Det betyder inte på något sätt att jag är eller anser mig vara en bättre människa. Däremot innebär det att jag lär mig mycket i mötet med människor. En sak vet jag: all undervisning måste vara välmenande, konstruktiv och framåtsyftande.

”Vad i helvete gör du ditt jävla psykopatmongo?!”

Dessa ord vrålades lika plötsligt som tämligen ogenerat som allmän förolämpning genom en korridor på skolan. Jag kallade till mig gruppen elever där okvädingsorden förekommit. Till min förvåning, det var nämligen inte mina elever, jag kände dem inte, kom de fram – om än i upprymd förväntan över den uppståndna möjligheten att utmana vuxenvärlden. Jag upplyste dem hövligt om att psykopat är en som diagnos tveksam benämning som härrör från grekiskans psyche som betyder själ och pathos som betyder lidande. Det man i allmänhet menar är någon med en störning både i sitt känsloliv och sin förmåga att följa sociala normer. Mongo, fortsatte jag, är ett hånfullt tillmäle avseende människor med funktionsvariation som förekom även i min ungdom. Att koppla ihop dessa två är bara dumt, it takes a fool to remain sane. Ska man förolämpa någon, dristade jag mig att säga nu när jag ändå vunnit deras uppmärksamhet, bör man ha på fötterna annars är man sårbar. Språkbruket ni nyss använde är daterat, kränkande även för andra än den eventuella målgruppen och visar tydlig brist på empati, allmänbildning och värdighet. Yttrandet slår tillbaka på den som fäller det. Alltså på er. På ett rent personligt plan tror jag dessutom att vi alla är något av ett psykopatmongo. Jag är det iallafall definitivt. Ett stolt sådant, vill jag tillägga.

Jag brukar i undervisningen ta upp jordbävningen i Lissabon år 1755. Lissabon hade detta år dubbel otur. Stadens läge och husens undermåliga konstruktion gjorde den extra sårbar för jordbävningar. Skalven (jag tror det var tre) orsakade sådana skador jordbävningar brukar, därefter kom en tsunami varefter en våldsam brand utbröt. Katastrofen utgör ett exempel bland viktiga händelser i historien som förändrat människors världsbild. Religionen kunde inte förklara det inträffade (eller så accepterade människorna inte förklaringen) medan vetenskapen erbjöd bättre förklaringar. Det handlar om att ifrågasätta auktoriteter och hävdvunna förklaringar. Om att våga och kunna formulera en egen uppfattning. Oavsett om man var religiös eller inte började ett nytt kapitel i Lissabon 1755.

Ordet katastrof kommer från grekiskan och betyder ”omstörtande”, “jag vänder”, ”vändning nedåt”. En mer modern definition är där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet. En katastrof leder ofrånkomligen till förändring. Å andra sidan är få saker revolutionerande. Mina elever får arbeta med temat historiska revolutioner och inser så småningom att av de kognitiva, jordbruks, vetenskapliga, industriella och franska revolutionerna så är det bara den senaste som (trots Maos uppfattning) får anses avslutad eller fullbordad.

Jag var inte mig själv åren 2019-2022. Till er som träffade mig då ber jag om ursäkt. Nu är jag tillbaka, i någon mån, vill jag tro. Vad som framkallade förändringen är inte gott att veta. Inget revolutionerande, direkt. En insikt är att jag inte accepterade läget jag var i. Att mina själsliga resurser var tillräckliga för situationen jag befann mig i, Att jag slutade vara arg på saker jag inte kunde, eller kan, påverka. Så som dödlig sjukdom eller andra människors beteende. Man kan i stort sett ändå inte kontrollera annat än vilken kavaj man ska ha på sig nästa dag. Kanske en röd? Det vore en förändring värd namnet.

Eleverna stod kvar en stund och vägde på hälarna men dröp snart av. Det blev inget spännande uppträde, ingen offentlig utskällning av magister A att senare skryta om. Ingen ifrågasatte den hävdvunna auktoriteten. En av dem undslapp sig ett ”men tjaba, rå” vilket är ungdomsspråk för ”jag hör vad du säger och tar det eventuellt med mig”. Kanske blev det en vändpunkt för någon, kanske inte. Jag lär aldrig få veta.

Jag undervisar, således. Och jag älskar denna min syssla. Fast jag tror det handlar mer om att förmedla det man själv lärt sig under resans gång. Kanske kan man också lära sig själv något. En grej eleverna nyligen uppskattade var när jag via projektor (eller vad det heter) råkande visa att jag skickar mail till mig själv med titeln: ”skärp dig förhelvete”.

Det finns verkligen mycket att förundra sig över så här års. Man må ha fått underkänt i vad det månde vara men det går alltid att förundra sig. Framtiden går att kontrollera, man får alltid skörda det man sår. Sätter man potatis får man inget annat hur mycket man än hoppas, ber eller regndansar. Så jag tror, när allt kommer omkring, att jag ska ta mig en promenad, om än inte i Botan, och fortsätta förundras.

2022 var om inte året jag blev tjugotre igen så året jag återfann mig själv. En vändpunkt, således. Åren 2017-2022 var präglade av sorg, stress, dåliga samveten, otillräcklighet, ilska och oro. Då kände jag mig betydligt äldre än jag var. Jag var ingen bra människa eftersom jag förlorade något av mig själv. Nu ser jag julen an med tillförsikt, igen. Nu struntar jag i vad som kunde varit och fokuserar på det för handen varande. Nämligen livet, kärleken och kulturen. Ungefär som min syn på livet var när jag var tjugotre år.

Språk är makt. Man måste känna till reglerna för att bryta mot dem, som det heter.

Tjugotre år. Från jeansjacka till kavaj. En vändpunkt i livet

Relaterade blogginlägg:

Vändpunkter

Musik:

I Am A Man Of Constant Sorrow

Euch Lüften, die mein klagen

It takes a fool to remain sane

Källor:

popularhistoria.se Lissabon 1755

Wikipedia

Förhör i kyrkohistoria

Personligt, Spännande människor

Faster Gun

av adolphson

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Så formulerar sig Tranströmer i en av sina dikter.

1997-98 var en gigantisk tid i mitt liv. Jag tog examen, livets oundvikliga slut drabbade mor, jag blev vald till Förste kurator på V-dala och förlovade mig.

Det var nyligen tid att ta farväl av min faster och gudmor Mona Gun Niklula. Hon som under hela sitt liv firade två födelsedagar. Min farmor gick i graven övertygad om att hennes förstfödda kom till världen den första mars men enligt födelseattesten såg faster dagens ljus den andra mars. Faster firade alltid den första mars i lojalitet med farmor men hon anförtrodde mig en gång att hon tyckte om att fira två födelsedagar. Och nu har hon efter ett rikt liv lämnat oss. Hon gick med stövlarna på som min kusin, hennes ena dotter Maria, uttryckte det.

Faster Gun på Lidingö för länge sedan

Sålunda begav vi oss mot Lidingö vackra kyrka, far och jag, för att möta Viktor på plats. Jag försökte under resan pumpa far på underlag till ett tal på minnesstunden. Du pratar och jag nickar med, fastslog far. Jag frågande allt mer enträgna frågor. Hur var faster som syster? Hon var en bra syster. Vill du utveckla det lite? Nej.

Jag har många egna minnen av faster. Exempelvis när jag som barn fick åka och ”göra Stockholm” tillsammans med henne.

Eller när en kusin gifte sig i Boden och fasters man, Kaj, tyckte jag festade lite väl hårt på bröllopsfesten (till mitt försvar vill jag säga att jag muckade dagen innan, dessutom festar vi Adolphsons mycket och gärna). Faster kom till mitt försvar och spände ögonen i sin man och utstötte kort och gott det karaktäristiskt kärnfulla norrländska ”Nå!” (Uttalat med kort å). Därmed var saken utagerad.

Eller när jag var student i Uppsala och mor låg på akademiska sjukhuset. Faster kom ofta och bodde över för att besöka mor och insisterade vid dessa tillfällen på att sova på madrass på golvet. Inget besvär för hennes skull, inte.

Vi hade ett särskilt band, faster och jag, dels eftersom hon var min gudmor men också beroende på att vi båda vikt våra liv till undervisning och utbildning. När jag examinerades från lärarhögskolan i Stockholm kunde mina föräldrar inte vara med, märkt av sjukdom som mor var – exakt en månad senare gick hon förövrigt bort. Examensfesten hölls hemma hos Gun på Lidingö. Alla som examinerades fick, som en lustig grej förmodar jag, en pekpinne. Faster lutade sig vid ett tillfälle fram och viskade att det var väl en bra gåva men uppmanade mig att nyttja pekpinnar med försiktighet i livet.

Examen. Notera att jag håller i pekpinnen

En rolig sak sa faster en gång till min bror på en fest. Hörru, man ser att du är en Adolphson. Hurså, undrade Viktor. Jo, en Adolphson flyter ofta liksom lite ovanpå allt och alla i rummet. Det var roligt sagt och förövrigt inte enbart positivt menat.

En annan rolig sak var att hon kategoriserade all form av friluftsliv i allmänhet, men båtliv i synnerhet, som att äta frukost under bordet.

Man orienterar sig i tillvaron efter fyrar. Faster Gun var en fyr. Som min kusin Andreas sa på minnesstunden: man kände sig alltid sedd när man besökte henne. Även hennes hem med den klassiska inredningen, i allt väsentligt orörd från min barndom, utgör en fyr. En bastion av trygghet. Vid ett besök för några år sedan skickade jag en bild på en detalj till Viktor. Han visste omedelbart var jag var. Vi behöver sådana platser – de fungerar som en sorts barndomens ambassad – och vi sörjer dem när de går förlorade. Nu har en fyr slocknat. Men jag vet, bland annat tack vare faster, hur jag ska navigera. Det är tid att bli fyrvaktare själv.

Far var mer uppsluppen under resan hem. Det kan förvisso hänga ihop med vinet han serverades men han gillar också att träffa släkten. Kanske behöver man heller inte säga så mycket mer om en älskad syster än att hon var bra. Det grep mig när han rörde vid kistan i ert sista farväl. En försiktig liten gest av tillgivenhet från en åldrad man från en annan tid. En gest med enorm innebörd.

Jag frågade honom under hemfärden hur det kändes och han svarade kärnfullt: tomt. För att vrida stämningen uppåt fortsatte jag med en mer öppen fråga: vad gillar du mest med livet, pappa? Svaret stämde till eftertanke: att finnas till. Tänk att han som nu ensam kvar av de fyra syskonen från Råbäcken strax utanför Boden kan svara så. Nu är det du som är släktens ålderman, pappa, svarade jag försiktigt.

Kära faster och gudmor. Jag ser dig just nu för mitt inre sitta i den svalkande skuggan ute på loggian på ditt hus. Du har bullat upp till kafferep och under skratt och samtal flyter tiden stilla förbi. Tack för färdriktningen. Vila i frid.

2023 är en gigantisk tid i mitt liv. Jag är tonårspappa, yrkesmänniska, son, bror och möjligen något mer. I februari 2024 hoppas vi fira far som fyller nittio.

För kanske första gången ber jag nådigast om att få gå i polemik mot min Tranströmer. Om uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen så väck mig inte. I vilket fall måste man våga göra det där fallskärmshoppet. Varje morgon.

I fyrblänkets reflektion

Musik:

Vocalise

Both Sides Now

Relaterade blogginlägg:

Min andra gudmor

Källor:

Tranströmer: Dikter och prosa 1954-2004,

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Änglar finns dom

av adolphson

Pappa till två små flickor är jag. Eller små och små. Rätt stora nu. I alla händelser är jag deras far. En av dessa änglar närmar sig. Det kommer aldrig gå pappa, jag är dålig, jag törs inte redovisa inför klassen.

Vi har alla ett problem. Det råder ibland disharmoni inom oss, jag formulerar det som en kamp mellan själ och hjärta.

Fångarnas dilemma är en teori om tillit. Teorin i det klassiska exemplet går ut på att om två fångar inte öppnar munnen under polisförhör finns chansen att båda frikänns. Erkänner en straffas båda men straffet blir lägre för den som golar. Dilemmat består i att (eftersom de är åtskilda) båda måste lita på att den andre verkligen kommer att hålla tyst för att de ska undgå straff. Därmed är det näst bästa att tjalla.

Nocebo är motsatsen till placebo och innebär att någon mår eller lyckas sämre med negativa förväntningar på sig. Orden kommer från latinet och betyder ”jag ska skada”/”jag ska behaga”. Placebo får oss att tro, hoppas och i högre utsträckning lyckas medan nocebo får oss att låta hoppet fara.

Jag är påväg hem i höstmörkret. Jag tänker att min själ och mitt hjärta är fångar i mitt jag. Problemet de står inför är att de måste lita på varandra för att bli fria. Åh, vad gärna jag vill skänka dem friheten åter. Så plötsligt möter jag en ängel.

En ängel

Det finns faktiskt goda förutsättningar för själen och hjärtat att lita på varandra. Jag har en stabil grundtrygghet, inga vuxna svek mig under uppväxten, inga bittra skilsmässor förekom i släkten eller i föräldrarnas vänkrets. Jag påminns om det när jag ibland möter otrygga människor – och känner tacksamhet för min uppväxt. Sannolikt är det dessutom omöjligt för mig att bränna ut mig därtill är jag på tok för lat, bra på att prioritera och återhämtning. Samtidigt befinner sig själen och hjärtat alltså i ett dilemma, fångade som de är. Resultatet av deras lågintensiva skyttegravskrig blir en blandning av existentiella grubblerier kring tillvarons mysterier vilket allt sammantaget gärna mynnar ut i någon sorts misströstans töcken.

Mitt liv kommer att ta slut en dag. Jag tänker ofta positivt. Har en positiv grundsyn på tillvaron. Och detta är faktiskt en positiv tanke, att jämmerdalen en dag kommer att upphöra. Hela jag är är en paradox, tänker jag aningen irriterad under promenaden i ett kvällstyst Falun. Ryck upp dig, gå vidare så du kommer hem någon gång! Problemet är att jag inte vill gå vidare. Jag vill stanna i det liv jag en gång hade. I tonårens Falun när familjen var intakt, som student i Frankrike och Uppsala, som storebror till en lillasyster, som kärnfamilj och pappa till två små flickor.

Lev i nuet, uppmanar jag ofta mig själv. Ta en fyrkant i taget. Samtidigt inser jag så här i efterhand att jag nog aldrig har varit så levande och närvarande som under de ett och ett halvt åren Malin var sjuk. Så mycket kommer jag nog aldrig att leva igen. Kanske brände jag då ut mitt känsloliv. Och nu står jag här med själ och hjärta i bojor. Far sa en gång att var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns. Den mannen har förlorat en fru, en dotter, en sonhustru och nu alla sina tre syskon. Inte ett ord av klagande bitterhet har någonsin passerat hans läppar.

Min bästa historielektion

Vetenskapen gav mig förresten nyss ett positivt besked om mitt hjärta, det är starkt. Det bär inte på den giftiga gen som förekommer i släkten och därmed gör inte heller flickorna det. Men hur hjärtat ser ut inuti kan inte vetenskapen besvara för där bor själen. Och själ är inte ett vetenskapligt begrepp.

Jag möter plötsligt två män, gamla elever, i samspråk. Den ena var uppenbarligen missnöjd med sitt utseende. Du ser mycket bättre ut utan tröja än jag, meddelade han uppgivet. Nja säg inte det, svarade vännen. Det beror ju på vad man gillar! Klokt resonerat, sa jag på min väg förbi. De tittade upp och utbrast: nämen Adolphson! Tjenare!

Låt oss behaga både hjärta och själ. Släpp fångarna loss det är vår! Var människa i sin själ vill väl. Änglar finns. Just nu står faktiskt en framför mig och lyser upp höstmörkret. Och så slår det mig. Pappa till två flickor är jag fortfarande. I alla händelser är jag deras far. Tilliten är återställd mellan själ och hjärta och med den följer den eviga freden. Må den sprida sig.

Lilla tjej. Gör inte ner dig själv, det finns det så många neggon som ständigt står beredda att göra just det. Låt istället din röst eka i världen. Håll din redovisning. Bara fortsätt. Se den elaka rakt i ögonen och fortsätt prata till din punkt. Så betvingar du världen.

Relaterade blogginlägg

Paradox (Fermis)

I väntan på vadå?

Musik:

Beethovens pianokonsert nr 5

Rättvisan

Släpp fångarna loss

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt

att skiljas är att dö en smula

av adolphson

Barn. Tanken på, graviditet, småbarnsår och tonår, allt det där är passé. Nu är en tonåring och den andra arton vårar fyllda. Mitt grundläggande jobb är klart. Fem av dessa år har hon hankat sig fram med endast en förälder. Fem år av toppar och dalar.

Död. Ungdomens frigörelse. Skilsmässa. Avsked. Av Victor Hugo formulerat genom den något slitna frasen ”att skiljas är att dö en smula.” Klyschan lär oss vidare att man utvecklas mer av motgångar, misslyckanden och svårigheter än av framgångar och tillvarons oerhörda lätthet. Förlåt ett något galghumoristiskt utlåtande men jäklar vad utvecklad jag måste vara.

Mina döttrar förlorade sin mor alldeles för tidigt och det har påverkat dem för all framtid. Jag tror alla är överens om att barn mår bäst av att ha tillgång till alla sina föräldrar. (Det där är inte ett oproblematiskt påstående och jag använder termerna ”tillgång” och ”alla” fullt medvetet. Jag är också och fullt medveten om att det finns människor som är olämpliga som föräldrar.) Föräldraskap ser så gott som alltid olika ut. Många, faktiskt hälften av alla relationer, slutar i separation. Det behöver inte vara något dåligt, tvärt om. Rätten att skilja sig står dessutom över rätten att inte vilja det. Iallafall i en demokrati.

Minnen. Hon kommer, strax innan hon ska gå ut, och sätter sig, inväntar min uppmärksamhet. Hon säger lite tyst att pappa, du har så många kompisar, alla gillar dig. Jag svarar med ett stort skratt att så är det minsann inte. De flesta har sannolikt ingen åsikt men många gillar mig inte alls. Hon ser undrande på mig. På riktigt? Ja, så är det. Hon undrar hur jag löser det. Jo, jag ägnar mig åt att hänga med dem som verkligen bryr sig, de verkliga vännerna. Sådana som inte är snabba att döma men heller inte viker med blicken när vi pratar allvar. De andra bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Hon tystnar. Dröjer lite till. Man märker vilka det är va, undrar hon. De riktiga vännerna. Ja, det gör man. Det är dessa ytterligt få som hjälper en igenom varje tornado och som också jag gör detsamma för. Jag kallar dem ibland för ”band of brothers” eller rätt och slätt “hemmalaget”. Det har inget med kön att göra, det handlar om hjärta och sinne. Lyft blicken, kära du, potentiella sådana finns överallt. Det gäller bara att finna dem.

Hon håller kvar min blick i sin ytterligare några sekunder. Sedan går hon ut. Jag undrar vad hon tänker på.

Minnen. Döttrarna växer och vi befinner oss i en butik för att införskaffa nya underkläder. En ur personalen, en kvinna på några och tjugo, har slutit upp redo att assistera.

Jag harklar mig, tar befälet. Då så tjejer! Då börjar vi! Vad behövs? Döttrarna himlar sig mot expediten vilken i samförstånd himlar tilllbaka. Jag blir plötsligt osäker. Så där man lätt blir, ensam, långt ute i okänd terräng. Nytt försök. En sån? (Pekar på en i mina ögon fullt ändamålsenlig bh). Tystnaden är öronbedövande. De övriga tre himlar sig åter i tyst samförstånd. Eller en… pappa, avbryter en dotter. Du kanske kan sätta dig därborta så länge? Så säger vi till när du ska betala? Jag känner mig lite nedstämd på vägen hem. Jag vill ju kunna hjälpa till med allt. Jag tar en kopp. Flickorna kommer småningom trampande. Vi ville bara tacka för hjälpen pappa. Du skötte dig jättebra! Det sa (expediten) också. Hon fattade tydligen att vi inte hade någon mamma. Du förstår pappa, när man är ensam förälder måste man vara dubbelt så bra!

Jag funderar ytterligare en liten stund. Livet är ibland svårbegripligt. Men samtidigt fullständigt underbart på något sätt.

Jag skulle kunna fylla bloggen med massor av underbara ögonblick. Men också med tillfällen av fruktansvärd vrede eller avgrundsdjup sorg, om misslyckanden och idiotiska grejer jag gjort som förälder. Och det är ju tydligen ur dessa man utvecklas.

Min filosofi är hursomhelst enkel. Man ska inte vara så hård mot sig själv. Man ska inte rucka på sina principer oavsett skitstormen det medför. Ös in så mycket kärlek det bara går. Jag säger inte att jag lyckats med detta. Jag talar om principen, inställningen, inte om mig själv. Jag försöker dock alltid vara konstruktiv.

Vi åt tillsammans med delar av släkten en storslagen middag för att fira myndighetsdagen. Jubilaren bad faktiskt om ett tal, hör och häpna. För det är ju sånt du gör, pappa. Jasså, det har hon snappat upp. Talet som helhet ska jag inte återge. Det jag i korthet försökte förmedla, som jag under hela hennes liv försökt förmedla, var att aldrig ta någon skit i livet. Att inte göra sig beroende av någon, att tjäna sina egna pengar – för det ger frihet. Att aldrig hålla tillbaka utan ge livet allt hon har. Att låta sin röst eka i världen. Till sist sa jag att trots att hon redan varit med om det mest fasansfulla någon kan, att förlora en förälder, så bör hon inte fokusera på det. Fokusera på oss som lever istället. På oss som sitter här runt bordet och firar henne. Här och nu.

Jaja. Vad vet man egentligen? Det är inte mycket vi hinner tänka, känna och uppleva under vår ytterst lilla stund på jorden. Så därför bör man ta sig igenom sin lilla skärva av existens leendes.

Barn. Ungdom. Vuxen. Att skiljas är att dö en smula. Det övriga är liv. Så mycket liv.

Relaterade blogginlägg

Tiden är vår vän

Musik

O nata lux

Lascia ch’io pianga

Post scriptum: En väldigt dålig sak är att jag blivit portad från Dubliners. Ja, inte av personalen som ser mig som en kärvänlig gammal inventarie i direkt anslutning till karaoken. Nej, av min dotter. Det är tydligen hennes ställe nu. Så sluts ännu en cirkel. Ensam hemma konstaterar jag det uppenbara: ensam är jag aldrig.