Det gjordes ett reportage om mig i lokalpressen i februari 2020. Jag tycker Anna Klint och Ragna Fahlander gjorde en fin intervju och vill spara den. Det är lite vanskligt med länkar, jag har varit i kontakt med upphovspersonerna och fått godkänt för det här förfarandet. Det är intressant att se hur jag tänkte och kände i februari 2020.
Så kände jag alltså i februari 2020. Hur känner jag nu, nästan fyra år senare? Det finns inget entydigt svar på den frågan. Jag känner kärlek. Förhoppning. Nyfikenhet. Övertygelse.
Jag visade flickorna artikeln och de gillade den. Det är väl egentligen allt som betyder något och därför vill jag spara den.
Det första stycket sjöng den maffiga kören (den enda önskan Malin uttryckte – att få en maffig kör) på på begravningen. Det andra lyssnade jag på massor med gånger efter hennes bortgång och det tredje ville jag ha med på begravningen men det fick inte plats. Vi sjöng det i kammarkören, Malin och jag, så det är lite nostalgi förknippat med det. Jag har förövrigt börjat avveckla spellistan ”kärleken” som tog mig igenom den akuta sorgen. Det måste ses som ett sundhetstecken. Delvis finns den nu inbakad i spellistan ”bloggens musik”.
Jag ber redan nu om ursäkt för delar av språkbruket i det här inlägget men det fyller en funktion.
Nu har det vänt! Jag är tjugotre år igen! Typ. Det är i efterhand man inser vad som var en vändpunkt i livet. Jag kan identifiera flera sådana – en viktig, kanske den viktigaste, skedde under senhösten 2022.
Julen står för dörren. En högtid bestående av frosseri av mat och ledig tid. För första gången sedan 2017 ser jag julen an med tillförsikt. 2017 var nämligen sista julen i friskhet för min kärnfamilj och sedan dess har den högtiden varit en smärtsam påminnelse om vad som kunde varit.
”Nu tycker jag kandidaten ska ta en lång promenad i botaniska trädgården. Det finns så mycket att förundra sig över så här års oavsett man tror på den allvise guden eller inte.” Så säger Ernst Hugo Järegård till Samuel Fröler i en klassisk scen i filmen Den Goda Viljan. Ernst Hugo har just underkänt Fröler, eller deras karaktärer, i ett förhör i kyrkohistoria.
Jag undervisar. Det verkar vara skälet till varför jag sattes här på jorden. Hela mitt liv går ut på det. Det betyder inte på något sätt att jag är eller anser mig vara en bättre människa. Däremot innebär det att jag lär mig mycket i mötet med människor. En sak vet jag: all undervisning måste vara välmenande, konstruktiv och framåtsyftande.
”Vad i helvete gör du ditt jävla psykopatmongo?!”
Dessa ord vrålades lika plötsligt som tämligen ogenerat som allmän förolämpning genom en korridor på skolan. Jag kallade till mig gruppen elever där okvädingsorden förekommit. Till min förvåning, det var nämligen inte mina elever, jag kände dem inte, kom de fram – om än i upprymd förväntan över den uppståndna möjligheten att utmana vuxenvärlden. Jag upplyste dem hövligt om att psykopat är en som diagnos tveksam benämning som härrör från grekiskans psyche som betyder själ och pathos som betyder lidande. Det man i allmänhet menar är någon med en störning både i sitt känsloliv och sin förmåga att följa sociala normer. Mongo, fortsatte jag, är ett hånfullt tillmäle avseende människor med funktionsvariation som förekom även i min ungdom. Att koppla ihop dessa två är bara dumt, it takes a fool to remain sane. Ska man förolämpa någon, dristade jag mig att säga nu när jag ändå vunnit deras uppmärksamhet, bör man ha på fötterna annars är man sårbar. Språkbruket ni nyss använde är daterat, kränkande även för andra än den eventuella målgruppen och visar tydlig brist på empati, allmänbildning och värdighet. Yttrandet slår tillbaka på den som fäller det. Alltså på er. På ett rent personligt plan tror jag dessutom att vi alla är något av ett psykopatmongo. Jag är det iallafall definitivt. Ett stolt sådant, vill jag tillägga.
Jag brukar i undervisningen ta upp jordbävningen i Lissabon år 1755. Lissabon hade detta år dubbel otur. Stadens läge och husens undermåliga konstruktion gjorde den extra sårbar för jordbävningar. Skalven (jag tror det var tre) orsakade sådana skador jordbävningar brukar, därefter kom en tsunami varefter en våldsam brand utbröt. Katastrofen utgör ett exempel bland viktiga händelser i historien som förändrat människors världsbild. Religionen kunde inte förklara det inträffade (eller så accepterade människorna inte förklaringen) medan vetenskapen erbjöd bättre förklaringar. Det handlar om att ifrågasätta auktoriteter och hävdvunna förklaringar. Om att våga och kunna formulera en egen uppfattning. Oavsett om man var religiös eller inte började ett nytt kapitel i Lissabon 1755.
Ordet katastrof kommer från grekiskan och betyder ”omstörtande”, “jag vänder”, ”vändning nedåt”. En mer modern definition är där tillgängliga resurser är otillräckliga i förhållande till det akuta vårdbehovet. En katastrof leder ofrånkomligen till förändring. Å andra sidan är få saker revolutionerande. Mina elever får arbeta med temat historiska revolutioner och inser så småningom att av de kognitiva, jordbruks, vetenskapliga, industriella och franska revolutionerna så är det bara den senaste som (trots Maos uppfattning) får anses avslutad eller fullbordad.
Jag var inte mig själv åren 2019-2022. Till er som träffade mig då ber jag om ursäkt. Nu är jag tillbaka, i någon mån, vill jag tro. Vad som framkallade förändringen är inte gott att veta. Inget revolutionerande, direkt. En insikt är att jag inte accepterade läget jag var i. Att mina själsliga resurser var tillräckliga för situationen jag befann mig i, Att jag slutade vara arg på saker jag inte kunde, eller kan, påverka. Så som dödlig sjukdom eller andra människors beteende. Man kan i stort sett ändå inte kontrollera annat än vilken kavaj man ska ha på sig nästa dag. Kanske en röd? Det vore en förändring värd namnet.
Eleverna stod kvar en stund och vägde på hälarna men dröp snart av. Det blev inget spännande uppträde, ingen offentlig utskällning av magister A att senare skryta om. Ingen ifrågasatte den hävdvunna auktoriteten. En av dem undslapp sig ett ”men tjaba, rå” vilket är ungdomsspråk för ”jag hör vad du säger och tar det eventuellt med mig”. Kanske blev det en vändpunkt för någon, kanske inte. Jag lär aldrig få veta.
Jag undervisar, således. Och jag älskar denna min syssla. Fast jag tror det handlar mer om att förmedla det man själv lärt sig under resans gång. Kanske kan man också lära sig själv något. En grej eleverna nyligen uppskattade var när jag via projektor (eller vad det heter) råkande visa att jag skickar mail till mig själv med titeln: ”skärp dig förhelvete”.
Det finns verkligen mycket att förundra sig över så här års. Man må ha fått underkänt i vad det månde vara men det går alltid att förundra sig. Framtiden går att kontrollera, man får alltid skörda det man sår. Sätter man potatis får man inget annat hur mycket man än hoppas, ber eller regndansar. Så jag tror, när allt kommer omkring, att jag ska ta mig en promenad, om än inte i Botan, och fortsätta förundras.
2022 var om inte året jag blev tjugotre igen så året jag återfann mig själv. En vändpunkt, således. Åren 2017-2022 var präglade av sorg, stress, dåliga samveten, otillräcklighet, ilska och oro. Då kände jag mig betydligt äldre än jag var. Jag var ingen bra människa eftersom jag förlorade något av mig själv. Nu ser jag julen an med tillförsikt, igen. Nu struntar jag i vad som kunde varit och fokuserar på det för handen varande. Nämligen livet, kärleken och kulturen. Ungefär som min syn på livet var när jag var tjugotre år.
Språk är makt. Man måste känna till reglerna för att bryta mot dem, som det heter.
Tjugotre år. Från jeansjacka till kavaj. En vändpunkt i livet
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Så formulerar sig Tranströmer i en av sina dikter.
1997-98 var en gigantisk tid i mitt liv. Jag tog examen, livets oundvikliga slut drabbade mor, jag blev vald till Förste kurator på V-dala och förlovade mig.
Det var nyligen tid att ta farväl av min faster och gudmor Mona Gun Niklula. Hon som under hela sitt liv firade två födelsedagar. Min farmor gick i graven övertygad om att hennes förstfödda kom till världen den första mars men enligt födelseattesten såg faster dagens ljus den andra mars. Faster firade alltid den första mars i lojalitet med farmor men hon anförtrodde mig en gång att hon tyckte om att fira två födelsedagar. Och nu har hon efter ett rikt liv lämnat oss. Hon gick med stövlarna på som min kusin, hennes ena dotter Maria, uttryckte det.
Faster Gun på Lidingö för länge sedan
Sålunda begav vi oss mot Lidingö vackra kyrka, far och jag, för att möta Viktor på plats. Jag försökte under resan pumpa far på underlag till ett tal på minnesstunden. Du pratar och jag nickar med, fastslog far. Jag frågande allt mer enträgna frågor. Hur var faster som syster? Hon var en bra syster. Vill du utveckla det lite? Nej.
Jag har många egna minnen av faster. Exempelvis när jag som barn fick åka och ”göra Stockholm” tillsammans med henne.
Eller när en kusin gifte sig i Boden och fasters man, Kaj, tyckte jag festade lite väl hårt på bröllopsfesten (till mitt försvar vill jag säga att jag muckade dagen innan, dessutom festar vi Adolphsons mycket och gärna). Faster kom till mitt försvar och spände ögonen i sin man och utstötte kort och gott det karaktäristiskt kärnfulla norrländska ”Nå!” (Uttalat med kort å). Därmed var saken utagerad.
Eller när jag var student i Uppsala och mor låg på akademiska sjukhuset. Faster kom ofta och bodde över för att besöka mor och insisterade vid dessa tillfällen på att sova på madrass på golvet. Inget besvär för hennes skull, inte.
Vi hade ett särskilt band, faster och jag, dels eftersom hon var min gudmor men också beroende på att vi båda vikt våra liv till undervisning och utbildning. När jag examinerades från lärarhögskolan i Stockholm kunde mina föräldrar inte vara med, märkt av sjukdom som mor var – exakt en månad senare gick hon förövrigt bort. Examensfesten hölls hemma hos Gun på Lidingö. Alla som examinerades fick, som en lustig grej förmodar jag, en pekpinne. Faster lutade sig vid ett tillfälle fram och viskade att det var väl en bra gåva men uppmanade mig att nyttja pekpinnar med försiktighet i livet.
Examen. Notera att jag håller i pekpinnen
En rolig sak sa faster en gång till min bror på en fest. Hörru, man ser att du är en Adolphson. Hurså, undrade Viktor. Jo, en Adolphson flyter ofta liksom lite ovanpå allt och alla i rummet. Det var roligt sagt och förövrigt inte enbart positivt menat.
En annan rolig sak var att hon kategoriserade all form av friluftsliv i allmänhet, men båtliv i synnerhet, som att äta frukost under bordet.
Man orienterar sig i tillvaron efter fyrar. Faster Gun var en fyr. Som min kusin Andreas sa på minnesstunden: man kände sig alltid sedd när man besökte henne. Även hennes hem med den klassiska inredningen, i allt väsentligt orörd från min barndom, utgör en fyr. En bastion av trygghet. Vid ett besök för några år sedan skickade jag en bild på en detalj till Viktor. Han visste omedelbart var jag var. Vi behöver sådana platser – de fungerar som en sorts barndomens ambassad – och vi sörjer dem när de går förlorade. Nu har en fyr slocknat. Men jag vet, bland annat tack vare faster, hur jag ska navigera. Det är tid att bli fyrvaktare själv.
Far var mer uppsluppen under resan hem. Det kan förvisso hänga ihop med vinet han serverades men han gillar också att träffa släkten. Kanske behöver man heller inte säga så mycket mer om en älskad syster än att hon var bra. Det grep mig när han rörde vid kistan i ert sista farväl. En försiktig liten gest av tillgivenhet från en åldrad man från en annan tid. En gest med enorm innebörd.
Jag frågade honom under hemfärden hur det kändes och han svarade kärnfullt: tomt. För att vrida stämningen uppåt fortsatte jag med en mer öppen fråga: vad gillar du mest med livet, pappa? Svaret stämde till eftertanke: att finnas till. Tänk att han som nu ensam kvar av de fyra syskonen från Råbäcken strax utanför Boden kan svara så. Nu är det du som är släktens ålderman, pappa, svarade jag försiktigt.
Kära faster och gudmor. Jag ser dig just nu för mitt inre sitta i den svalkande skuggan ute på loggian på ditt hus. Du har bullat upp till kafferep och under skratt och samtal flyter tiden stilla förbi. Tack för färdriktningen. Vila i frid.
2023 är en gigantisk tid i mitt liv. Jag är tonårspappa, yrkesmänniska, son, bror och möjligen något mer. I februari 2024 hoppas vi fira far som fyller nittio.
För kanske första gången ber jag nådigast om att få gå i polemik mot min Tranströmer. Om uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen så väck mig inte. I vilket fall måste man våga göra det där fallskärmshoppet. Varje morgon.
Pappa till två små flickor är jag. Eller små och små. Rätt stora nu. I alla händelser är jag deras far. En av dessa änglar närmar sig. Det kommer aldrig gå pappa, jag är dålig, jag törs inte redovisa inför klassen.
Vi har alla ett problem. Det råder ibland disharmoni inom oss, jag formulerar det som en kamp mellan själ och hjärta.
Fångarnas dilemma är en teori om tillit. Teorin i det klassiska exemplet går ut på att om två fångar inte öppnar munnen under polisförhör finns chansen att båda frikänns. Erkänner en straffas båda men straffet blir lägre för den som golar. Dilemmat består i att (eftersom de är åtskilda) båda måste lita på att den andre verkligen kommer att hålla tyst för att de ska undgå straff. Därmed är det näst bästa att tjalla.
Nocebo är motsatsen till placebo och innebär att någon mår eller lyckas sämre med negativa förväntningar på sig. Orden kommer från latinet och betyder ”jag ska skada”/”jag ska behaga”. Placebo får oss att tro, hoppas och i högre utsträckning lyckas medan nocebo får oss att låta hoppet fara.
Jag är påväg hem i höstmörkret. Jag tänker att min själ och mitt hjärta är fångar i mitt jag. Problemet de står inför är att de måste lita på varandra för att bli fria. Åh, vad gärna jag vill skänka dem friheten åter. Så plötsligt möter jag en ängel.
En ängel
Det finns faktiskt goda förutsättningar för själen och hjärtat att lita på varandra. Jag har en stabil grundtrygghet, inga vuxna svek mig under uppväxten, inga bittra skilsmässor förekom i släkten eller i föräldrarnas vänkrets. Jag påminns om det när jag ibland möter otrygga människor – och känner tacksamhet för min uppväxt. Sannolikt är det dessutom omöjligt för mig att bränna ut mig därtill är jag på tok för lat, bra på att prioritera och återhämtning. Samtidigt befinner sig själen och hjärtat alltså i ett dilemma, fångade som de är. Resultatet av deras lågintensiva skyttegravskrig blir en blandning av existentiella grubblerier kring tillvarons mysterier vilket allt sammantaget gärna mynnar ut i någon sorts misströstans töcken.
Mitt liv kommer att ta slut en dag. Jag tänker ofta positivt. Har en positiv grundsyn på tillvaron. Och detta är faktiskt en positiv tanke, att jämmerdalen en dag kommer att upphöra. Hela jag är är en paradox, tänker jag aningen irriterad under promenaden i ett kvällstyst Falun. Ryck upp dig, gå vidare så du kommer hem någon gång! Problemet är att jag inte vill gå vidare. Jag vill stanna i det liv jag en gång hade. I tonårens Falun när familjen var intakt, som student i Frankrike och Uppsala, som storebror till en lillasyster, som kärnfamilj och pappa till två små flickor.
Lev i nuet, uppmanar jag ofta mig själv. Ta en fyrkant i taget. Samtidigt inser jag så här i efterhand att jag nog aldrig har varit så levande och närvarande som under de ett och ett halvt åren Malin var sjuk. Så mycket kommer jag nog aldrig att leva igen. Kanske brände jag då ut mitt känsloliv. Och nu står jag här med själ och hjärta i bojor. Far sa en gång att var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns. Den mannen har förlorat en fru, en dotter, en sonhustru och nu alla sina tre syskon. Inte ett ord av klagande bitterhet har någonsin passerat hans läppar.
Min bästa historielektion
Vetenskapen gav mig förresten nyss ett positivt besked om mitt hjärta, det är starkt. Det bär inte på den giftiga gen som förekommer i släkten och därmed gör inte heller flickorna det. Men hur hjärtat ser ut inuti kan inte vetenskapen besvara för där bor själen. Och själ är inte ett vetenskapligt begrepp.
Jag möter plötsligt två män, gamla elever, i samspråk. Den ena var uppenbarligen missnöjd med sitt utseende. Du ser mycket bättre ut utan tröja än jag, meddelade han uppgivet. Nja säg inte det, svarade vännen. Det beror ju på vad man gillar! Klokt resonerat, sa jag på min väg förbi. De tittade upp och utbrast: nämen Adolphson! Tjenare!
Låt oss behaga både hjärta och själ. Släpp fångarna loss det är vår! Var människa i sin själ vill väl. Änglar finns. Just nu står faktiskt en framför mig och lyser upp höstmörkret. Och så slår det mig. Pappa till två flickor är jag fortfarande. I alla händelser är jag deras far. Tilliten är återställd mellan själ och hjärta och med den följer den eviga freden. Må den sprida sig.
Lilla tjej. Gör inte ner dig själv, det finns det så många neggon som ständigt står beredda att göra just det. Låt istället din röst eka i världen. Håll din redovisning. Bara fortsätt. Se den elaka rakt i ögonen och fortsätt prata till din punkt. Så betvingar du världen.
Idag fyller hon år mina barns mor, den barska, den glada, den arga, den sura, den smarta, den ljusa, den dumma och snälla. Hinn i kapp mig, ljus! Skrynkla ihop tiden åt mig! Kortet jag alltid har nära är tummat och från en analog tid men fullt av ljus. Igår firade vi dessutom hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej.
Jag har alltid haft ett inre ljus i mitt liv, också de de stunder när livet varit som mörkast. Det ljuset falnade ordentligt den elfte april 2019. Sedan dess söker jag efter det med ljus och lykta. Mest bakåt i tiden, vad det verkar. Jag saknar min barn- och ungdomstid trots att jag har det tämligen bra. Jag saknar min mamma och syster trots att lång tid gått. Jag saknar mina barns mor. Jag saknar vännerna från Uppsala trots att jag träffar dem varje vecka. Jag saknar känslan att vara hel.
Hel? Vad är det för i-landsrelaterat nonsens? Just nu är 110 miljoner människor i världen på flykt från krig, konflikter och förföljelse. Barn och familjer i världens kriser kämpar för att överleva. Att fly undan fara och nöd har vi människor alltid gjort, i det sammanhanget är gräset ständigt grönare på andra sidan, värt att korsa öknar och hav för att nå. Hel? Jösses. Skärp dig, Adolphson.
Det vilar något romantiskt över måltider i det gröna. Kanske är det Bellmans fel, kanske handlar det om frihetskänslan som kommer av att ha möjlighet att lyxa på det enkla viset. Kanske utgör en måltid i det gröna den förverkligade drömmen av avslappnad, förslösande dekadens. Goda mackor, varm choklad, ett glas bubbel på en filt. Jag minns att dessa tillfällen var viktiga för mor när jag växte upp. Frukost utomhus, utflykter till Vassholmen, Saltskär eller Stora Rös på Styrsö, bär- och svamputflykter runtomkring i Dalarna. Alltid var ”massäcken” med. Senare i livet förekom frukost i den uppsaliensiska myllan efter vårbal på V-dala eller frystorkad mat under allehanda friluftsliv med Malin och flickorna.
Jag saknar allt det där.
I juni 1989 togs en bild som om inte med ljusets hastighet så åtminstone snabbt spreds över världen. Den föreställde Ungerns och Österrikes utrikesministrar som tillsammans poserade medan de klippte taggtråden mellan länderna. Ett hål i järnridån hade uppstått. Genast började tiotusentals östtyskar ta sig till Ungern för att den vägen fly vidare mot ljuset i väst. Ungern hade lovat DDR att flyktingarna skulle stoppas vid gränsen och så skedde. I augusti fanns 200 000 östtyskar vid gränsen.
Ett hål klipps 1989. Bild: Hopi Media, Bernhard J Holzner
En dag beslutades att gränsen tillfälligt skulle öppnas. Flera ungerska politiska partier och organisationer hade bjudit in till en ”paneuropeisk frukost” vid gränsen. En av deltagarna var förövrigt Otto von Habsburg, arvtagaren till det sedan första världskrigets slut störtade kejsardömet Österrike-Ungern. Gränsen, hade det sagts, skulle i en symbolisk gest vara öppen under tre timmar. Plötsligt kom flera hundra östtyskar som inte ville nöja sig med en enkel frukost i det gröna utan hade som mål att ta sig över gränsen och vidare in i väst. Vaktchefen hade, berättade han själv senare, trettio sekunder på sig att fatta ett beslut om han skulle skjuta eller vända blicken mot Österrike och låta dem passera. Ljus eller mörker. Han valde ljuset och sex hundra östtyskar kunde ta sig vidare mot Västtyskland. Sedan gick det snabbt. I november öppnandes muren i Berlin och det gamla Östeuropa kollapsade.
Det är nästan ironiskt. Jag saknar mitt tidigare livs måltider i det gröna medan hundra miljoner människor skulle ge allt för att få uppleva en nanosekund av mitt liv eller åtminstone få mat för dagen. Jag skäms när jag tänker närmare efter.
Men jag erkänner att jag ser fram emot någon av alla dessa slumpartade handlingar och händelser som förändrar människors, i det här fallet mitt, liv. Vi ställs då och då i livet inför situationer som definierar oss som människor. Öppna en gräns, sträck ut en hand, erbjud en frukost i det gröna. Det enda val vi har gäller hur vi använder den tid vi har just nu. Så jag uppmanar mig själv, aningen strängt, att hålla huvudet högt och fortsätta framåt. Att sätta en fot framför den andra på väg mot… ja, vem vet? Det finns alltid ett hål i taggtråden. Jag är mina barns far och som sådan är livet trots allt både ljust och vackert.
Kortet jag alltid har nära till hands
Mitt ljus ligger framför mig, alltid är det så. Jag måste välja en gentlemannamässig väg genom livet, en väg av integritet. Ett sätt är att fira den åttonde oktober och helt ignorera den elfte april. Alternativet är att låta bitterheten styra, att sårad av existensens tragedi raggla fram och likt en punschig boxare veva vilt i luften fåfängt hoppandes på att träffa någon eller något. Nej, jag styr mot fyrar, flyr om jag måste, hjälper om jag kan, drömmer om en framtida måltid i det gröna i ett tillstånd av avslappnad förslösande dekadens.
Utomhusfika en ljus dag våren 2010
Idag fyller hon år. Skulle fyllt. Igår firade vi hon som fyller arton i övermorgon, den kluriga, känsliga, kämpande, underbara och fina. Min lilla tjej har blivit ung vuxen.
Jag följer min väg så som människor i alla tider plägat. I stort och smått, högt och lågt, under sjukdom, död och elände liksom när hälsan är god, kärleken råder och livet leker.
I markens djup
glider min själ
tyst som en komet
Missmodet.
Kärleken är död. Mina barn irriterar sig på mig. Min far tar mig för något självklart, lite på samma sätt som när han betraktar väggurets pendel. Min bror föraktar mig, mina kollegor uppfattar mig som någon sorts kuriositet, en pajas, och mina vänner har vänt mig ryggen.
Passionen.
Jag saknar den.
Stundtals råder kaos i sinne och tillvaro. Men kaos är som bekant granne med gud. Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad, som SD, förlåt Socker-Conny och John Ericsson uttrycker det. Ajajaj. Hur ska man lyckas åstadkomma storslagna ting här i livet?
Jag intresserar mig för människor. Särskilt vill jag veta mer om historiska individer som under sin levnad gjorde verklig skillnad. Möjligen beror intresset på viljan att flytta fokus från mig själv men man kan faktiskt lära sig något av alla människor. Levande som historiska. Man vet nämligen aldrig vad som döljer sig i tujaträdens skugga, som det heter i visan. Det handlar om perspektiv. Möter jag Mohamed eller en muslim? Möter du Fredrik eller en vit, medelålders, heterosexuell man?
Cirka tre tusen svenskar stred för nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. En viktig sådan var ingenjören John Ericsson. John föddes i Värmland 1803 och arbetade en tid på bygget av Göta kanal innan han flyttade till England. Där försökte han utveckla sina uppfinningar, särkilt idén om ångdrivna propellerfartyg. Fartyget var en veritabel krigsmaskin, top of the line, täckt i metall och med vridbart kanontorn. Ericsson lär först ha erbjudit Napoleon III ritningarna men denne tackade artigt nej. Kanske inte i paritet med skivbolaget som nobbade Beatles, men sannolikt ett misstag om han ville vinna kriget på Krim där Frankrike var involverat.
1839 flyttande Ericsson till New York och fick sedermera i uppdrag av (nord)amerikanska flottan att förverkliga idén. Sydstaterna hade nämligen byggt en liknande båt, Merrimack, som spred skräck och förödelse i det pågående inbördeskriget. På kort tid färdigställdes fartyget Monitor och år 1862 inföll utanför Virginias kust det som anses vara världens första bepansrade sjöslag. Monitor vann, till slut vann nordstaterna hela kriget, och Ericsson blev hjälte. Hade Europa 1914 studerat antalet döda i amerikanska inbördeskriget hade de möjligen tänkt sig för. Eller inte.
Mer svårfångad är Axel Wenner Gren, framgångsrik VD för Electrolux på 1920- och 30-talen. Jetsetare, internationell företagare med politiska ambitioner. Han förhandlade om fred inför andra världskrigets utbrott med både britter och tyskar. Han blev dock avpolletterad av Göring eftersom han föreslog en fred genom den fina men, ur nazistiskt perspektiv något världsfrånvända, tanken att stänga koncentrationsläger och lansera engelska som världsspråk.
Stora ting åstadkoms med järnrör. Iallafall om man anser att utgången av det första bepansrade sjöslaget är något stort. Men man behöver inte åstadkomma stora ting. Det viktiga är att inte bunta ihop människor i kollektiv, vare sig barn, muslimer eller pappor, det viktiga är att låta individualiteten blomstra. Jag fascineras över Ericsson och Wenner Gren och tänker att alla, med rätt stöd och uppmuntran, har potential att åstadkomma makalösa ting både i stora vida världen och i det lilla livet.
Det är inte passionen i sig jag saknar. Passion övergår med tiden i trygghet, glädje, tillit och ömhet. Det saknar jag. Varje dag.
Mina barn irriterar sig på mig för att jag ställer krav och håller på principer. Jag lånar som svar ett citat från far, att jag inte tar kritik nu. De får återkomma senare i livet. Apropå far, så litar han på mig. Som på ett väggur som alltid slår. Stannar det får man vrida upp det, igen. Min bror, som är lättare att förstå sig på i all sin komplexitet, föraktar mig inte. Han är bara orolig för att jag ska förvandlas till en renlevnadshetsande republikan (då avses inte amerikansk politik). Vad än mina kollegor i politiken och på skolan anser så må det vara som det är och mina vänner har knappast vänt mig ryggen. De har bara inte tid just idag. Och det måste sägas. Kärleken är inte död. Den tog bara en annan väg.
Tranströmer har åter fångat det. Notera ordet glider. Inte lider.
I markens djup
glider min själ
tyst som en komet.
Jag fortsätter, på samma sätt som de som gått före mig, vägen fram. Se där, en korsning, hoppsan en vägbula och därborta skymtar en krök, jodå, strax efter några tujor ligger den.
(Förövrigt funderar jag på att skaffa Peaky Blinders-frisyr fast med begynnande flint. För att jag kan.)
Det finns alltid skäl till dysterhet. Å andra sidan finns det alltid skäl till motsatsen. Ibland behöver man dock lite draghjälp.
”Tack pappa för det här. Och tack för att du inte blivit en gubbe i förtid som vägrar göra saker med dina barn för att de är stora nu”. Orden är min äldsta dotters och fälldes efter en dag i Uppsala med konsert i Botaniska med Bryant, Maggio och lite Hellström som huvudnummer.
Huvudnummer
Det mesta kan överdrivas. Dock inte räkor och Chablis konsumerade på Styrsö en vacker sommarkväll. Eller, för den delen, kärlek, glädje och eufori. Termen räkor på ett fat är förövrigt ett lite retsamt skämt om min brors förmåga i köket syftande på att det är allt han är kapabel till att servera.
En hägring är en (ofta) vacker illusion som försvinner i intet när man försöker nå den. Tydligen har det med ljusets brytning mot olika luftlager att göra. Men det är också ett uttryck för en vacker dröm, förhoppning, om en annan tillvaro.
Jag vill flytta till Uppsala. Varje gång jag är där känner jag det.
Kungen besökte nyligen Falun med anledning av femtio år på tronen. Något säger mig att han inte vill flytta till Falun, men det borde han och därmed bli medborgare nummer sextiotusen.
Jag hörde nyligen mig själv beskriva de senaste fyra åren i mitt liv som en stor dikeskörning.
En återkommande mardröm jag har är att jag är ensam i världen. Den enda människan på planeten. Om en slår upp orden ensam respektive själv i Svensk ordbok så framgår att själv betyder ”ohjälpt” och ensam ”någon som är utan sällskap av någon annan”. Ensam är stark. Själv är bäste dräng. Jodå, visst klarar jag mig ensam. Ensam är också förbannat tråkigt. Särskilt om jag skulle råka bli ensam, och därmed själv, på planeten.
För hägringar – i tiden
Jag saknar henne så. Fortfarande, efter fyra år, är hon varje dag saknad. Kanske blir det extra tydligt när det inte finns någon att luta sig mot de stunder det är tufft i livet. För våra gemensamma barn, exempelvis. Vi hade ju alltid varandra, Malin och jag, vi var ett bra lag. Det är nog det jag mer eller mindre omedvetet sökt dessa år, en ny sådan relation. Ett bra lag. Men det är omöjligt, i det avseendet är jag faktiskt ensam på planeten. Dikeskörningen handlar dock inte om det. Jag har kört fast. Utvecklas inte. Jag existerar i en tillvaro bestående av hägringar.
Drömmen är kanske inte så svår att förstå, ändå. Det är ju så många goda, vackra meningsfulla människor som lämnat mig alldeles för tidigt. Snart är det bara jag kvar, säger mig kanske mitt undermedvetna.
Jag är inte ohjälpt och trivs gott i mitt eget sällskap. Men det är inte riktigt samma sak att på egen hand besöka operan, njuta råbiffen i dess källares bakficka eller hänga på NK:s champagnebar. Och min vän Henrik på Styrsö har, förövrigt under en rejäl räkfrossa, fastslagit att det måste anses som brist på bildning att sammanblanda ensam och själv.
Jag har svårt att tänka mig en ensammare människa än Carl XVI Gustav. Och jag har svårt att tänka mig en bättre definition av hägring än monarki.
Uppsala. Jag älskar den stan trots att det var så långe sedan allt det bra hände.
Med Wennberg är jag aldrig ensam
Han är inte oäven i köket, Viktor. Men han föredrar att någon annan lagar maten om det är möjligt. Och det är ju kul att retas. Men han serverar så mycket mer än räkor på ett fat: glädje, kärlek, Chablis och eufori exempelvis. Kanske är jag förresten själv något av en räka på ett fat. Jag menar, ensam gör jag ingen glad, jag passar bäst tillsammans med Chablis, jag får inte överdriva majonäsen och jag drömmer om att i fullständig frihet simma tillsammans med min clownfisk i svarta havet medan jag i själva verket ligger lit de parade på den besuttnes taffel.
Mästerkocken (th)
Kanske är min lyckliga ungdom en hägring, kanske svärmeriet i Uppsala likaså. Kanske är min tjugotreåriga relation det. Kanske var allt jag upplevde i somras en hägring. Det gör inget. Jag föredrar att njuta av mina hägringar så länge det går. Ungefär som jag gör av ytterligare några räkor på ett fat. Ta inte ifrån mig mina hägringar och låt mig aldrig uppnå mina drömmar. I båda fallen är det nämligen kört. Låt mig sluta mina dagar som far ”the Dude” Adolphson. Det räcker utmärkt.
The Dude: ”ensamheten är inte min bästa vän men en nära vän”
Det var inte direkt mina idoler vi såg på konserten men det var inte en så dum upplevelse. Min stora lilla tjej var i eufori. Jag vill tillägga att även om jag aldrig trodde att jag någonsin skulle betala pengar för att se gaphalsen från Göteborg så måste jag säga att alla tre är briljanta artister. Tillvaron känns efteråt väldigt bra mitt i all enkelhet. Musiken, upplevelsen och texterna gjorde sitt ärende inom alla oss tiotusen människor som under dryga tre timmar åhörde sångerna om brustna hjärtan klinga ut i den uppsaliensiska sensommarnatten. Vilken avslutning på sommaren!
Det är aldrig middagen i sig det kommer an på. Det är alltid omständigheterna under vilken den serveras som är det viktiga. Vilket räkor på ett fat lär oss. Tack, älskade lilla dotter för ynnesten att få hänga med dig ännu en tid. Med mycket möda och stort besvär. Men ändå. Tack! Tack Veronica, Miriam, Håkan och Mina! Låt oss tillsammans överdriva livets goda! Be gone, dysterhet!
I denna bloggpost låter jag tankarna svinga sig tämligen ohämmat. Ingen röd tråd eller substans att skönja så långt ögat når, däremot möjligen en och annan kliché. Som vanligt, med andra ord. Jag funderar, alltså. Hur framstår jag egentligen. Gnällande? Glad? Sörjande? Sökande? Allt av detta? Spelar det förresten någon roll hur jag uppfattas?
Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Det beror kanske på hur man ser på saken. När dessa rader skrivs skulle jag firat min tjugotredje bröllopsdag, men så blev det inte.
Epiktetos är en grekisk filosof jag inte känner till särskilt väl. Ett citat jag dock gillar är ”Det är inte händelserna som oroar oss utan hur vi uppfattar dessa händelser”. Hur människor uppfattar händelser snarare än vad som faktiskt händer, alltså. Det handlar i vår tid ofta om källkritik och kommunikation, mer eviga teman är kärlek och relationer.
Jag saknar den romantiska kärleken och passionen. Jag saknar min vän och framtiden vi kunnat få. En dotter funderar. Har frågor, vi pratar. Är jag lycklig? Kommer jag fortfarande älska henne när hon blir gammal – när hon är fyrtiotvå, exempelvis?
Jag tror egentligen det är lätt att förstå. För att tillvaron ska fungera måste kärleken, glädjen och passionen finnas i den. Så är det, i all sin enkelhet men samtidigt fruktansvärt komplicerade snårighet, iallafall för mig. Antagligen för de flesta människor. Det är skälet till varför vi alla, låt vara på olika vis, söker kärleken, närheten, glädjen och harmonin.
Kärlek och passion, sålunda. Hur många är det inte som givit sig i kast med att försöka definiera dessa företeelser? Jag definierar kärlek som viljan att för någon viss person varje dag försöka vara en lite bättre människa. I den formuleringen ryms alla former av kärlek och relationer. Romantik, vänner, släkt och familj. Lite bättre, alltså. Varje dag. Hur bra blir inte det i slutändan?
Jösses, vilken skakig resa livet är. Hur ska man veta vilken väg man ska ta? Kanske, funderar jag, genom att välja rätt, och vårda, sina relationer. Hela tillvaron består ju strängt taget av relationer. Hemligheten är att undvika de toxiska och försöka pumpa in så mycket kärlek, passion och engagemang det går i resten av dem. Det är nog hela grejen, egentligen.
Man bör inte fundera så mycket över omgivningen. Man kan ändå inte förändra andra människor, bara sig själv. Man känner omedelbart inom sig vad man vill. Sinnesro är att vara helt fri från omgivningens eventuella synpunkter och förväntningar. Att vila trygg i sina känslor. Det är iallafall så jag tolkar Epiktetos. Känslorna styr. Kan de samverka med logiken är det bra men jag, för min del, är en känslomänniska och måste leva därefter.
Lycklig, svarar jag dröjande, och riktar mig lika mycket till min dotter som till mig själv, jo, men jag tror faktiskt det. Måhända inte lika sorglös som jag önskar, och som jag en gång var, men på det hela taget ändå… lycklig. Vi har ju, alla tre i familjen, redan överlevt det värsta tänkbara. Jag håller alltid på och tjafsar om det förflutna. Den viktigaste insikten är att inte fastna i det. Det är i nuet man lever och älskar, skapar minnen som blir en underbar framtid.
Ja. Ja är svaret till min dotter och nyckeln till livet, kärleken och passionen. Och fyrtiotvå, förstås (för den som kan sin Adams).
Epiktetos talar alltså om våra uppfattningar. Jag har inga längre. Inte fler än uppfattningen att jag kan ha fel. Men känslor, det har jag fortfarande. Tack och lov. Lycklig är måhända den som trivs med sig själv. Och jag är begåvad med en superkraft: när det gått tillräckligt lång tid får jag alltid mig själv på gott humör. På något sätt lyckas jag alltid med det.
Kan man vara förälskad utan att ha någon att älska romantiskt? Nja, jag har försökt att inte fastna i det förflutna, att hitta en ny väg. Kanske går det. Det viktiga är hur vi uppfattar saker och jag väljer att se livet som gott, kärleken som närvarade och kulturen underbar. Hur jag uppfattas eller framstår må vara av mindre vikt. Leve Epiktetos!
En helg av tro, hopp och kärlek har passerat. En helg av smörgåstårta. En helg av missmod och sorg. En helg av oböjlig framtidstro. Vi har tagit farväl av någon medan någon annan har tagit ytterligare steg på livets väg.
She did it!
Mitt under brinnande pandemi spelade jag och Hasse in en låt till elever på distans. Den heter ”Fåglar sjunger varje vår”. Eleverna behövde muntas upp. Alla kan behöva lite uppmuntran nu och då. Man får inte glömma denna riktning.
Reder en bra karl sig själv? Är det verkligen sant? Det finns något som kallas den toxiska manlighetsnormen. Det innebär tyvärr ofta utövande av våld. Mot kvinnor, mot barn och mot andra män. Och våld mot sig själv. Vilket jävla elände det är, det där.
Vi har tagit farväl av barnens mormor. Jag fick på minnesstunden för långväga gäster presentera mig som Malins man. Det kändes naturligt men samtidigt avlägset. Svärfar bad mig vara konferencier och även vara med och bära kistan. Svärföräldrarna har alltid sett mig som son i huset, inget är förändrat därvidlag. En dotter viskade till mig på minnesstunden att hon dels inte tycker om smörgåstårta och dels uttryckte hon en önskan att jag skulle säga något (offentligt) om hennes mormor.
Ett farväl efter sextio år tillsammans. Söderbärke kyrka.
En gång träffade jag någon som jag fick en perfekt start med. Det lade grunden till en bra relation över tid. Även om jag inte har så många praktiska förmågor finns tillfällen när mina egenskaper kommer väl till pass. Som förmågan att uttrycka kärlek, sorg, saknad och framtidstro samt att hjälpa sörjande att rama in en begravning, trots att även jag sörjer. I all enkelhet: män får gråta. Det är okej. Män bör gråta. Jag har gråtit hela helgen. Jag gråter, om inte varje dag så, flera gånger i veckan.
Konfirmand och Svenska kyrkan (i det här fallet Kristine kyrka)
Vari består det toxiska? Varför verkar män må så dåligt? Ja, kanske beror det på avsaknad av tårar, kanske är det så att om man förväntas vara en bra karl men inte lyckas leva upp till idealet så kan det få oanade konsekvenser. För att hjälpa någon att tro på framtiden måste man ju tro på en själv. Hursomhelst, tro eller inte, Svenska kyrkan hjälper iallafall mig att tro på framtiden.
Jag reder mig inte särskilt bra själv. Inte alls, faktiskt. Jag saknar Malin, jag saknar även någon annan. Alltså är jag ingen bra karl. Så där tänker nog många. Men med goda manliga förebilder runt omkring, motion, sömn och tillgång till kultur hankar jag mig fram.
Konfirmation i Kristine kyrka
Man får kanske ändå vara nöjd. Jag slåss inte, är ofta ett veritabelt generalpucko och ger inte upp trots livets tuffhet. Jag känner förvisso många män men särskilt toxiska är de minsann inte. Jag försöker också för egen del att ta mitt ansvar. För, som jag sa till barnens morfar under mitt tal på begravningen, det finns alltid en framtid.
Min framtid består av drömmen om att ännu en gång blicka in i någons ögon och känna den där romantiska, innerliga känslan. Känslan av total tillit, samhörighet och kärlek. Bara en gång till. Det är mycket att begära, jag vet, men värt att vänta på. Om så är för resten av livet.
Salvation lies within är ett citat från en briljant film. I berättelsen avses en dubbeltydig referens till bibeln. I min tillvaro handlar citatet om var och ens inre. Man måste gilla sig själv för att må bra. Nyckeln till frihet stavas kärlek.
Nä, nu åker vi hem och muntrar upp oss, sa svärfar efter begravningen. Och det är väl så man får se på saken. Kan man uttrycka sig så efter att begravt sin vän man umgåtts med dagligen i sextio år är man nog något på spåren. Så det gjorde vi efter såväl begravning som konfirmation. Den är bra på sånt, kretsen runt mig.
Uppmuntran
Jo, lilla tjej, jag ska säga något. Ständigt och jämt, här och där. Den här gången om din mormor som efter ett kärleksfullt liv lämnat oss. Till Louise som konfirmerats. Till elever, vänner och okända. Det finns alltid en framtid. Fåglar sjunger varje vår. Än idag, post pandemi, är budskapet värt att påminna sig om. Tack, livet, för en helg av tro, hopp och kärlek. Ännu en.
Jag sitter i ensamhet och stirrar med viss avsmak på den överblivna smörgåstårtan. Jag tänker på hur glad Malin skulle varit idag och hur ledsen hon skulle varit i fredags. På hur fint livet är och på hur redo jag är att trampa en annan väg. Jag sippar försiktigt på ett glas Drambuie med krossad is. Plötsligt kommer jag att tänka på en bagatell. Allt är strängt taget, vare sig mer eller minde, inget annat än en bagatell. Och störst av allt är kärleken.
Nu alla goda vänners skål, gutår! Närvarande, frånvarande och de som komma farande – gutår!
Hon fick sin mammas vigselring omgjord till smycke. Vad glad hon blev.
Varför ger jag inte bara upp? Jag menar, inget går ju som jag vill ändå. Människor dör och andra checkar ut på andra sätt. Falun styrs av moderater och socialdemokrater, Putin är galen, skolan förstår inte hur verklig utbildning bedrivs och planeten sjuk. Varför håller man ens på?
Varför håller man ens på?
Varför gav de inte bara upp? Redan i början av 1944 stod det klart att tyskarna skulle förlora, kriget var avgjort. De hade färre soldater, hade ont om det mesta, i öst ryckte röda armén fram, i söder och norr amerikaner, britter, fransmän med flera. Det var så att säga kört. Det var uppenbart för alla så varför fattade de tyska soldaterna inte? Hitler var ju ett kapitel för sig, men i Whermacht fanns i stort sett enbart hyggligt folk. Ändå pågick kriget i Europa till åttonde maj året därpå. Varför insåg man inte fakta och sträckte vapen?
8:e maj året därpå
En förklaring var att tyskarna var, så att säga, hjärntvättade av den nazistiska ideologin och därför måste avprogrammeras. Tanken byggde på antagandet om fanatikerns och bärsärkens framgång. Den som är mest motiverad, den som tror mest på segern i varje enskilt ögonblick, oavsett förutsättningarna, är den som presterar bäst. För nog var det märkligt: tyska Whermacht hade nästintill inga desertörer och alltså måste de tyska soldaterna enligt ovan förda resonemang vara helt besatta. Och inte bara det: Whermacht presterade dessutom bättre resultat av alla arméer under kriget och är sannolikt en av de bästa arméerna någonsin genom historien.
desertörer (dessert, fattar du eller?)
Slutsatsen som drogs av de allierades skarpaste propagandahjärnor var att man måste bryta ner stridsmoralen hos de tyska soldaterna. Detta tänkte man sig genom att berätta ”sanningen” för dem. Efter att på olika sätt provat att föra propagandakrig kunde man konstatera att det inte fungerade. Vad var det man missade?
Sanningen
Studier visade, bland annat genom intervjuer av krigsfångar, samt av undersökningar efter kriget, att orsaken till de tyska framgångarna stavades soldaternas sammanhållning, deras kamratskap. Den genomsnittlige soldaten struntade i Hitler och hans anhang men värnade mannarna omkring sig. Man lämnade inte någon i sticket genom att desertera. Man kämpade bokstavligen för varandra. Ett intressant skämt i Whermacht var förövrigt att ”nazismen börjar tio mil bakom fronten”.
Tio mil framför fronten
Kamratskapen var alltså stark inom den tyska armén och det kände ledningen till och utnyttjade. Kamratskap, sammanhållning och tillit vinner framgång i krig. Senare en dyrköpt läxa för amerikanerna under kriget Vietnam. Och för Vietnams folk, givetvis. Soldaterna i Whermacht var hursomhelst inga nazister. De var vanliga människor, bagare, arbetare, lärare och hantverkare. Vanligt hederligt folk, som brydde sig om varandra, helt enkelt.
Vanligt folk
Vadå ge upp? Bara för att världen är skev. Nej, jag ger inte upp. Människor må vara som de är, världen också. Har man någon vid sin sida som är villig att ta en såväl metaforisk som verklig kula för en, någon som man vill dela en skyttegrav med, så är allt gott nog. Mer än så, faktiskt.
Adolphson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.