Personligt – Sida 3

bild 165: (Stinas ord om) 2024

29 december, 202429 december, 2024av adolphson

Något av mig är hos dig.

Tack för att du ringde igår, jag har gått runt och varit glad ända in i hjärtat idag för att du fått en varm klang i rösten igen. Hälsa Ragna extra och God Jul till er allihopa! Orden är min kusin Stinas, hon som jag vuxit upp med och som har den fina egenskapen att hon alltid säger vad hon känner.

2024 var året jag blev föräldralös. Jag hade inte närmre reflekterat över det, är man femtio plus är väl inte det något märkligt. Men det gör något med en, något existentiellt, att förlora den föregående generationen. Plötsligt finner jag mig måna extra över Viktors hälsa. Sluta röka, människa. Liknar sånt, som morfar skulle sagt. 2024 är också året jag blev galet förälskad. På samma gång rullar föräldraskapet på i enskilt majestät.

Vad gör dessa 2024-relaterade händelser med mig? To boldly go where no man has gone before som man säger i ingressen till Star Trek.

Låt det bara gå lite tid så löser det sig, brukar jag tänka. Vad det än handlar om. Eller som farmor (enligt pappa) brukade säga: Låt dem bara vinna några val så blir det bra. Det var hennes recept när människor var missnöjda med den förda politiken. Det ligger en del visdom i det yttrandet. Men jag vill inte låta dem vinna några fler val. Vare sig de som styr Falun eller riket.

Den romerske kejsaren Konstantin införde år 321 en reform som innebar att veckan framgent skulle innehålla sju dagar. Två dagar döptes efter månen och solen medan de övriga fem fick namn efter romerska gudar. Konceptet spred sig och översattes till rådande gudar i bland annat Norden. Sålunda föregick måndag (månens dag) och asagudarna Tyr (eller Ti), Oden, Tor, Freja/Frigg den stora lögaredagen, veckans tvättdag, medan solens dag avslutade veckan.

Tänk vad mycket som händer under ett år. Nyårsafton 2023 firades på Getskump. Mina övningskörde under året och tog på imponerande kort tid körkort. Att övningsköra och sätta upp julgransbelysning är bland de mest tålamodsprövande saker jag känner. Oj. Vad i helvete menar du med Oj?! Men ger man det tid löser det sig. Både körkort och belysning på plats. 2024 var alltså året jag mötte verklig kärlek igen. Något av det som är jag finns nu med henne.

Viktors födelsedag firades i Stockholm och lite senare fyllde pappa nittio. Vad bra att vi inte sköt upp släktfesten för bara några veckor senare lämnade han oss för gott. Man ska aldrig, verkligen aldrig, skjuta upp en fest. Något av det som är jag vilar nu med honom.

Jag fick ansvaret att hålla tal på internationella kvinnodagen, besökte Styrsö med gamla vänner i mars, firade påsken på Teneriffa, bevistade länsteateatrarnas vårmöte i Göteborg och Ragna fick besöka Styrsö för första gången. Vi besökte Operan och Stockholm under en ljuvlig vårhelg och vännen Mats firade de femtio med en hejdundrande fest.

Mina tog studenten och Louise lämnade grundskolan och jag fick hålla tal vid båda tillfällena. Olle, pappas mångårige vän, fyllde nittio, midsommar firades på Styrsö, resten av sommaren i Falun och på Styrsö med besök av Stenberg och sedan Ragna. Detta var sommaren då vi lärde känna Vrångö, varifrån många släktingar kommer, eftersom Mina jobbade där, vi urnnedsatte far, vi påbörjade den jobbiga processen att tömma hans lägenhet och, som det kändes, skingra ett liv för vinden. Vänner sågs på Ramsnäs och den tjugosjätte lärarsäsongen började.

Håll mitt hjärta

Jag närvarade på Amandas 40-årsfest där Viktor friade, deltog i Falu-Pride, mötte Ragnas familj i Älgnäs, besökte Styrsö med Joel och Pontus, firade Minas nittonde födelsedag, begick flera fester i november där både MDP och Falu kammarkör jubilerade, besökte V-Dala Nation i Uppsala, vi placerade pappas namn på familjens sten och sålde slutligen hans hem, jag sjöng Cherubinis Requiem, politiken bemästrades, Louise deltog i konserter och jul firades med Malins bröder och nyårsafton kommer uppmärksammas i hemmets underbara tvåsamhet.

Konstantin visste kanske vad han gjorde. Veckor kommer och går. Behöver vi ens räkna? Alla dagar som kommer och går, jag försöker verkligen carpa skiten ur dem. Viktor får själv bestämma över sina rökdon, tack och lov även om det är naturligt att oroa sig.

Låt det gå tid, så löser det sig. Inför 2025 ber jag till Roms gudar, asagudarna och den gudom som för tillfället lyssnar om mod att gå dit ingen före mig gått. Om att inte låta mig falla offer för konformitetens förlamande gissel, om kärlek, passion och bevarad livsglädje. Om att värna de mina.

Bäst av allt är att värmen är tillbaka i min röst. Det tog visserligen fem år, men den är tillbaka. För det har Stina sagt. Och det känns bra, jag vill att min röst ska vara varm. Och till alla människor som står mig nära säger jag: något av dig finns hos mig. Det känns tryggt.

Gott nytt år!

En gentleman, en älskad pappa, tackar för sig

Relaterade blogginlägg:

Goda nätters drömmar

Musik:

Auld long syne

Voi, che sapete che gosa è amor

Källor

Ekero Eriksson: Vikingatidens vagga

Falun/Dalarna, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

bild 164: VMA

15 december, 202415 december, 2024av adolphson

Varsågod, här serveras allmänheten ett blogginlägg fyllt av indignerade frågor.

Jag inleder med att fråga mig varför Hesa Fredrik är ett larm, ett oljud, medan blåljus ackompanjeras av sirener som ungefär betyder lockade sång (vilken i och för sig leder till fördärv). Detta faktum är förmodligen bara en i raden av alla orättvisor jag fick utstå under en tuff uppväxt i skuggan av en älskad bror. Han, den bortklemade. Han, som fick en byst gjuten över sig.

Larmet som kallas Hesa Fredrik provades för första gången 1931 och även om dess officiella namn är Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) fick den snart sitt mer kända namn. Oscar Fredrik Rydqvist, krönikör på Dagens Nyheter, tyckte nämligen att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv och uttrycket spred sig sedan snabbt.

I min familj hette larmet Hesa Viktor. Min bror hade nämligen olyckligtvis knottror på stämbanden för att han skrek så mycket. Detta tillstånd fick han operera och det sämsta med det var att den lille keruben på sjukhuset serverades pulvermos till köttbullarna – något han under föräldrarnas djupa deltagande i timmar utgöt sin harm över. Det gullades och krumbuktades, maneger krattades, veckopengar höjdes (för vissa) inför denna hans emotsedda, storslagna, hemkomst efter två dygn (!) på sjukhus. Till och med marsvinets Tuffsens bo skulle städas (av mig, trots allergi) – inför konungens eriksgata lämnades inget åt slumpen.

Sirenerna ljuder över Falun. De tjuter och väsnas. Det är dags att ta ut vaxet ur öronen, lyssna och lyfta perspektivet. Runt omkring i världen dånar larmklockorna och inom mig slår hjärtat öronbedövande medan Viktors dito behöver lite hjälp.

Jag är ingen äkta Falubo. Men det är tydligen Viktor. Insikten, chocken. Jag har visserligen bott här hela mitt liv, han flyttade för tjugo år sedan men nog erkänner staden fortfarande sin flydde son. Man blir aldrig profet i sin egen stad, heter det ju. Ingen av oss är förresten äkta Falubor. Genetiskt sett är vi båda tretton procents finländare och härstammar i övrigt från Västra Götaland och Norrbotten. Mina föräldrars avkomma är således en blandning av norra och södra Skandinavien. Och visst skvallrar min brors höga kindben om finländska gener (elaka tungor vill utmåla honom som stammande från sydöstra Europa vilket renderat i smeknamnet Vlad, men nu vet vi alltså hur det egentligen ligger till) medan jag och Helena har en gensammansättning som är mer fryntligt dansk. Olika falla genblandningens lotter.

Äkta falubo? Vad är det, egentligen? Falun är som ortsnamn känt sedan åtminstone 1400-talet och har två betydelser. Dels är det en bestämd form av ett namn på en å. Fala betyder nämligen den gulbleka och syftar på det vattendrag som rinner mellan Varpan och Tisken som idag heter Faluån. Namnet Falun kan även avse en (platt) plats lämplig för handel i ett övrigt otillgängligt landskap. Etymologin finns också i andra ortsnamn som Falköping (en köping syftar också ursprungligen på en handelsplats varför detta namn blir en sorts tautologi) och Falsterbo. Det finns dessutom flera Falun. Ett ligger i den amerikanska delstaten Kansas och ett annat i den kanadensiska provinsen Alberta. Skulle jag göra som pappas farbror Felix (och många andra norrbottniska släktingar) och utvandra skulle jag nog välja Falun i Kanada. Jag vore väl lika äkta eller oäkta där som här.

Varför ljuder sirenerna? Jag vet inte. I saknad över ortens store son Viktor? Ljuder de kanske enbart i mitt inre? Är det bara jag som hör? Lider jag månne av femtioplussarens existentiella tinnitus? I världens krig ljuder sirenerna för en högst påtaglig fara. I Falun rycker blåljusen ut.

Den polske servitören Vlad och Erik XIV. Det ryktas att de är släkt

Varför heter det sirener, förresten? I antiken beskrivs sirener som fåglar med kvinnorhuvuden vilka genom sin underbara, berusade sång lockade sjömän att hoppa i havet eller styra på grund. Odysseus lyckades undvika sirenernas locktoner genom att hälla smält vax i sina mäns öron och själv bli fastbunden vid skeppets mast. Andra som mötte sirenerna räddades eftersom Orfeus var med dem, vars musik överglänste sirenernas.

Jag längtar efter alternativ till nuet. Det tror jag alla gör, då och då. Bort från 1800-talets Norrland, bort från det sönderbombade Gaza, bort från vardagslivets lyxigt monotona tråkighet. Undrar om det i Falun i Kansas finns en historielärare på high school som pratar alldeles för mycket? Finns det i dess fullmäktige en av majoriteten illa sedd kulturpolitiker eller i kyrkan en medelmåttig körsångare? Skulle jag, som nyinflyttad i Falun i Alberta anses vara en äkta Falubo? Finns släktingar i USA? Ja. Varför visar inte gentestet det?

Hesa Viktor har fått revansch också på oss hans barndoms belackare: han sjunger numera andre tenor i Poliskören. Snart reser man säkert en staty över honom i huvudstaden.

Bättre äkta människa än äkta Falubo. Hellre huggen i granit än gjuten i brons. Jag är så välsignad över att ha sådana människor omkring mig. Om det nu är nån skillnad. Hjärtat slår och slår. Jag tar ut vaxet, tar mig loss från masten och lyssnar på sirenens sång. Jag hoppar i vattnet, simmar bort, flyr, in i kärleken, hoppet och framtiden. Tack för möjligheten.

En fjäril med kvinnohuvud under omskolning som lockar mig överbord

Ibland ljuder larm och sirener så tyst att det knappast hörs. Det kan vara svårt att skilja dem åt eller att tolka signalerna. Svaren på alla indignerade frågor är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är förmågan att lyssna, därefter tänka och slutligen (möjligen) agera. Själv är jag sällan hes men fylld av det jag anser vara viktiga meddelanden till allmänheten. Viktor och Ragna leder inte till fördärv men omges icke desto mindre av en lockande sång.

Musik:

Tea for two

Le Cygne

Källor:

Svenskt ortnamnslexikon

Försvarsmakten.se

Wikipedia

Foto, Personligt, Språk

bild 83 – terra firma

20 oktober, 2024av adolphson

Detta är ett något spretigt blogginlägg om att orientera sig och om att bära masker. Redigerat i oktober 2024.

”Nämner du mig? Nähä, då läser jag inte.” Mange tycker att han förekommer för lite på bloggen, numera. Men han har en bra tanke värd att nämna: han pratar nämligen ibland om ”omedveten inkompetens” för att beskriva bland annat sig själv och mig. It takes a fool to remain sane. Att njuta av livet alternativt ta sig själv på för stort allvar blir ibland tillvarons motpoler.

Terra firma betyder ”på fast grund” (med fast mark under fötterna) och används såväl metaforiskt som bokstavligt för att beskriva någon som varit ute på riskfyllda resor och återkommit helskinnad. Motsatsen beskrivs genom uttrycket ”sneseglare” eller det mer moderna ”off pist”. Att vara på fast grund är dock inget för oss sneseglare. Inte heller känns uttrycket ”botten är nådd” särskilt tilltalande. Men är du verkligen seglare, tänker måhända en potentiell läsare aningen förvånat. Javisst, svarar jag med tillkämpad glättighet. Jag är ständigt ute på djupt vatten.

Snedsegel är faktiskt ett verkligt segel. Tillmälet ”snedseglare” används, vanligen av en äldre generation, som skällsord, dels om seglare med bristande kompetens, dels som generellt tillmäle för en person som kantrat i livet. Jag funderar över dessa uttryck. Det verkar påfallande ofta som människor försöker dölja sin inbillade eller verkliga inkompetens bakom en mask av normalitet. Då och då tappas masken, ofta ute på djupt vatten, varvid den bubblar upp till ytan och flyter iväg. Och det är då man ser någons verkliga jag. Ofta är detta underbara ögonblick.

Aldrig jagar människor så intensivt tillfälliga njutningar som under kristider. Men det fungerar inte. Inte för någon längre stund, iallafall. Jag har nämligen provat. En ny kavaj löser inte känslolivet. En perfekt Dry Martini går inte att reducera till en viss mängd lycka. (Eller? Jag är plötsligt osäker.)

Samhälle och individ blåser upp bubblor tills de sprängs av osäkerhetens mask. Jag hörde exempelvis om någon som köpt sticklingar (eller vad det heter) från pelargoner för rekordsumman 17 555 kronor. Hen såg affären som en investering. Verkligen? Tja, det finns folk till allt. Själv kom jag i sammanhanget att tänka på tulpanbubblan i Holland på 1600-talet.

Nej, man måste hitta lösningen inom sig, inte utom sig. Annars blir man utom sig. Vi söker, både som kollektiv och individ, mer eller mindre omedvetet stänga in oss i filterbubblor. Detta är en av anledningarna till att jag ibland låter mina elever arbeta med temat historiska bubblor. Tulpanbubblan, Mississippibubblan, Söderhavsbubblan, börskraschen i New York, IT-bubblan, finanskrisen. Vad, om något, har de gemensamt? Det är en ganska givande uppgift, faktiskt.

Och så var det där med masker. Är vi månne en ny skoluppgift på spåren? Vi har just avslutat historiska pandemier och lärt oss att ord som karantän och pass kommer från franskan och härrör från pestens samhällen och dess försök att hindra smittspridning. Under 1600-talet bar pestläkarna mask. Och inte bara det: ofta också en heltäckande dräkt och handskar. Läkaren hade en stav med vilken han höll pestpatienter på avstånd. 1600-talets vårdpersonal må ha varit få till antalet men brist på skyddskläder led man inte. På kroppen bars en lång rock, ofta var personen insmord i vax eller fett i förhoppning att sjukdomen skulle ”halka av”. Man bar även långbyxor, läderkängor och tjocka läderhandskar. Ingen synlig hud, således. En stor rund hatt skulle skydda mot ”dåligt ljus”. Maskens ögonhål var täckta med mörkt, rödfärgat glas som skulle filtrera bort detta dåliga ljus, men även skydda mot patientens blickar (man trodde att man kunde bli smittad enbart genom att titta på en pestsjuk).

Näbben på masken var fylld med exempelvis vinägerindränkta svampar samt örter och kryddor som fungerade som ett filter mot den dåliga luft man trodde bar på smittan. Dofterna skyddade också från stanken från de döda kropparna. Från 1600-talet till corona. Det är knappt man minns hur det var. Bilden nedan föreställer min bror som modern pestdoktor alldeles i början av pandemin. Han har alla attiraljer: batong, mask, alltihopa. Själv bär jag sedan gammalt, pandemi eller ej, alltid en parfymerad näsduk att sniffa på i påträngande offentliga miljöer. Olika falla ödets lotter.

Till syvene och sist så är det humanistiska värderingar som driver tillvaron framåt. Allt från aktiekurser till hantering av samhället och dess hot. Vi må jaga njutningar men i det långa loppet får man lita till sin inre trygghet – inte på förhoppningar och spekulationer. Det är svårt att navigera, i synnerhet ute på djupt vatten. Medan vi söker vårt kollektiva och individuella terra firma får var och en, i synnerhet här i den rika delen av världen, göra vad vi kan för att mota eländet i grind. Med en välfylld vinkyl, bokhylla, ett par schyssta löparskor och allehanda streamingtjänster slår man världen med häpnad. (Nä, fy! Vilken ignorant i-landsplåga!)

Själv är jag ständigt ute på djupt vatten. Bristande kompetens är mitt adelsmärke inom många områden, det tillstår jag gärna. Men det känns som jag nu efter några år som sneseglare åter har fast mark under fötterna och för det tackar jag främst Mange, Patric, Viktor, pappa, mina barn och Ragna. Nu seglar jag glatt vidare, lite på sniskan, i jakten på ökad kunskap och nya bekantskaper. Jag har känt botten under fötterna men istället för att stanna kvar sköt jag ifrån.

Han har rätt, Mange. Tillstår man sin inkompetens blir livet lite lättare. Det är förövrigt ett skämt, livet, så varför inte skratta åt det? Och han har även rätt i att han, vardagsfilosofen, vännen, kamraten, förtjänar att nämnas mer, såväl här som där. Och nog förstår jag att han retas, när han säger att jag nämner honom för lite. Det är enbart ett svepskäl för att slippa förväntas interagera. Men det behöver han inte. Vi har seglat ihop länge nu, captain my captain, moraliska kompass, ekolod och ankare.

Nu är det något spretiga blogginlägget slut. Masken har fallit. Applådera, bua eller lämna i likgiltig tystnad. Tack för uppmärksamheten.

Musik

99 luftballons

It takes a fool to remain sane

Ode to joy

relaterade blogginlägg

Pelargoner

Borgmästaren i Wuhan

Källor:

Tallerud: Skräckens tid

Wikipedia

Historia, Livsåskådning, Personligt

Ragna(rök)

12 oktober, 202412 oktober, 2024av adolphson

Jag tror på kärlek. Det framgår om inte annat rätt tydligt av den här bloggen. Kärlek till släkt och vänner, den romantiska kärleken och till människor och världen i stort. Men man måste nog också älska sig själv för att resten ska vara möjligt.

Ragna är nikotinfri. Men hon brinner med en sällsam eld. Det är tur då Fenrisulven rycker i sitt koppel varvid världen rämnar samtidigt som Djävulen frestar med sina narrspel och undergången tycks nära. Och mitt i alltihopa: hämtpizzebärarens småstressade gång. Plötsligt, mitt i steget, den stora insikten. Ibland smärtar den men den gör alltid sin nytta. Tur det finns Vesuvio, som man inte sa i Pompeji.

Vi människor söker alltid efter förklaringar. Finns ingen rimlig sådan hittar vi på en. Huruvida vi faktiskt tror att våra förklaringar bokstavligen är sanna är av mindre vikt. Ibland går det dock fullständigt åt fanders och okärt barn har många namn. Härdsmälta. Apokalyps. Ragnarök. Cancer. Krig. Vulkanutbrott. Frågan är kanske hur man agerar efter att röken skingrats. För det gör den förr eller senare.

I de flesta religioner finns föreställningar om den yttersta tiden med jordens och mänsklighetens undergång. Dessa berättelser, eller apokalypser, följer i huvudsak två former: den linjära där allt går under för evigt, eller den cirkulära där mänskligheten och jorden överlever. Inom den förkristna tron i Norden heter företeelsen Ragnarök. Efter Ragnarök föds världen på nytt varvid de överlevande gudarna slår sig samman och de enda överlevande människorna, en man och en kvinna, skapar förutsättningen för en ny befolkning. Heteronormen är tydlig. Samtidigt överlever också ondskan i form av draken Nidhögg. Kampen för det goda fortsätter. Apokalypsens fyra ryttare är bibelns språk för det Ragnarök beskriver. Den vite, röde, svarte och gulbleke ryttaren som i berättelsen hemsöker jorden står för segraren, kriget, svälten och döden. Men Gud besegrar djävulen, Messias kommer åter och allt blir frid och fröjd. Det enda du behöver göra är att tro.

År 536, strax före vikingatiden (som också kallas vendeltid) inträffade ett märkligt naturfenomen. Världen stod plötsligt inte att känna igen. Våren kom inte, istället rådde sträng kyla som aldrig gav med sig vilken medförde missväxt och svält. Som en konsekvens därav började människor och djur att dö. Vi har gott om spår från det inträffade. Arkeologin visar att sjuttiofem procent av gårdarna i Uppland, i vissa fall gårdar som brukats i generationer, övergavs. Och det var på samma sätt överallt i mitten 500-talet. Förutom arkeologiska spår har vi även skriftliga vittnesmål från hela Europa om ett ständigt mörker och till synes evig vinter. År 536-37 talades det om snö i Mesopotamien, om svält i Kina och överallt framfördes iakttagelser om att solen skymdes och övriga himlakroppar lyste med ett märkligt blekt sken. Ur led var tiden.

Numera vet vi att två omfattande vulkanutbrott, möjligen på nya Guinea, ägde rum vid tidpunkten vilket fick globala konsekvenser. Medeltemperaturen var tre till fyra grader kallare i Skandinavien men vi nordbor som var vana med kalla vintrar klarade oss hyfsat. Vi fortsatte offra till trägudar och hittade på berättelser om vintern som varade i tre år. I Skandinavien dukade femtio procent av befolkningen under vilket kan jämföras med sjuttiofem procent under digerdöden. En sådan omfattande katastrof måste finna sin förklaring. Exempelvis genom Ragnarök och Uppenbarelseboken.

I den poetiska Eddan beskrivs sakernas tillstånd i dikten Völuspa, (Valans spådom):

Hårt är i världen, mycken hordom, yxtid, knivtid, sköldar som klyvs, vindtid, vargtid, förrn världen stupar, ingen skonar den andres liv.

Livsomständigheterna påverkar vår föreställningsvärld. Framtidstron påverkas av hur världen faktiskt ser ut. Lågkonjunktur ger ett lägre barnafödande. Dramatiska händelser ger på olika sätt avtryck i både vår personliga och kollektiva historia. Idag är räntan hög, klimatet försöker säga oss något och extremismen breder ut sig i världen. Cancer tog barnens mor, plötsligt var jag den sista människan på jorden och evig vinter rådde. Men en dag skingras röken, vulkanen slocknar. Plötsligt hände det. Efter regn kommer alltid solsken. Allah och Jehova slog sig samman och som det visade sig var jag faktiskt inte ensam på jorden.

Jag lever i ett land med fred. Kärlek finns åter i mitt liv, våren har kommit tillbaka. Ja, livet som sådant är tillbaka och sikten klar. Den stora insikten, inser jag med famnen full av pizzakartonger, är att jag under mitt personliga Ragnarök satte människor och företeelser på undantag till förmån för mig själv. Allt och alla fick ofta stå tillbaka. (Ja, utom flickorna.) Det är inte bra och inte kul. Detta är sålunda den stora insikten. Röken är tagen från Ragnarök, kvar finns Ragna. Hon är svaret på allt. Fenrisulven är fjättrad. (För den här gången.) Tacksam för stunden när vi tillsammans äter hemburen pizza och över att min del av världen är hyfsat trygg, ser jag inget då och inget sen. Vi är just nu de enda människorna på jorden och världen ligger öppen. Tillsammans med oss finns Frö, Freja, Afrodite och Venus. Vi skapar tillsammans förutsättningar för alla som vill vara med oss samtidigt som vi är beroende av de förutsättningar andra skapar. Höga visan uttrycker saken väl:

Du är skön alltigenom, min älskade, på dig finnes ingen fläck.

Kaos är granne med Gud. Förr eller senare blir allt reducerat till en berättelse eller en ljummen pizza. Så därför: störst av allt är kärleken. Jag tror på den. Leve den. Kärleken överlever allt. Fågel Fenix. Ingen rök utan eld. Ragnarök. Etcetera. Jag älskar livet, min familj och mina vänner. Kort sagt: jag tror på kärlek. Äkta kärlek.

Relaterade blogginlägg

Kärlek vs Gehenna

Musik:

Kärlekshymn

Cinque, dienci, venti

Källor:

Ekero Eriksson; vikingatidens vagga

Wikipedia

Bibeln, uppenbarelseboken och höga visan

Livsåskådning, Personligt, Språk

dom över död man

28 september, 2024av adolphson

Citron? Inte gärna…

Fredrik? En vagt bekant person närmar sig under lördagshandeln på Ica Maxi (Mammons högborg – dags att jaga månglarna ur templet!). Det visade sig vara en gammal elev som berättade att hen förlorat en anhörig i cancer och i sorgearbetet fått tipset om min blogg. Nu ville hen uttrycka tacksamhet. Och prata lite.

No man is an island. John Dones dikt handlar om att varje individ är en del av mänskligheten och om att någons död är en förlust för oss alla. En fin tanke. Det handlar inte bara om krigets omoral utan även om att alla förlorar när vi tar heder och ära av någon.

Det är i nuet vi har möjligheten. Sedan är det liksom för sent. I den poetiska Eddan uttrycks temat i Odens sång i dikten ”Dom över död man”:

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.

Vad blir bestående efter att man skilts hädan? Vilket blir ens eftermäle? Relativt snart börjar chefen söka en ersättare och nära och kära skratta åt vardagens återkommande absurditeter. Kyrkogården är full av oersättliga människor. Släkten följa släktens gång.

Tek är grekiska och betyder ungefär plats eller förvaringsrum. Ordet är vanligt förekommande vårt språk och avslutar bland annat biblio-, apo-, hypo-, disko- och cinema-. En plats för böcker, film eller medicin – inga konstigheter där. Att koppla ihop diskodans med antika Grekland är möjligen mer långsökt (åtminstone numera, vem säger sig idag besöka ett diskotek? Numera clubas det) medan ordet hypotek är mer aktuellt. Det betyder underlag eller pant och innebär en form av lån där objektet, ofta en fastighet, inte disponeras av ägaren. För ägaren är oftast banken som har dokument (hypotek) vilka representerar fastigheten som mot ersättning över tid lånas ut till en motpart. För varje idrottsintresserad person innebär att teka något man gör i ishockey. Ordet betyder tävla, strida, kämpa, sträva, att vilja ha något.

Jag sitter i en bil för tredje eller fjärde gången i den ljumma fredagsnatten sent i september. Min bil är denna kväll förvaringsplats för en pappa, ett pappotek. En dotter ska på nollning, en annan på rejv. Givetvis ska de hem också, och det är där jag kommer in i bilden. Det blir en sen natt. Jag muttrar ilsket över försakad draja och offrad nattsömn medan oron brottas med önskan om att döttrarna ska ha så roligt det går.

Någon vecka senare ger Pontus, Joel och jag varandra kritiska perspektiv under en ljuvlig hösthelg på Styrsö. Medelålders män som dryftar existensens utmaningar. Vad spelar det för roll vad människor tycker om dig, Fredrik? Varför bryr du dig om det? De har rätt, grabbarna. Man kan aldrig förändra andra människor, det enda man kan påverka är sin inställning till dem. Striden om sitt anseende förlorar man alltid. Harrison Ford lär en gång sagt: De kommer att kritisera dig för vad du är, för vad du inte är, och för vad de tror att du är. De kommer att döma dig för vad du gör, för vad du inte gör och för vad du misslyckas med att göra. De kommer att prata om dig för vad du säger och för vad du håller tyst om. De kommer att peka på dig för dina framgångar och för dina misstag, för dina beslut och för dina tvivel. Oavsett hur mycket du försöker behaga kommer det alltid att finnas åsikter. Så lev för dig själv, för i slutändan är det enda som betyder något att vara sann mot din egen väg.

I föräldraskapet ska klokheten och kunskapen, mediciner, vård, pengar, kärlek och kultur förvaras. Ibland är det en kamp, i synnerhet när det kommer till att förstå tonåringar, men samtidigt finns inget annat jag hellre vill ha eller ägna min tid åt. Jag är, som alla föräldrar antar jag, ett förvaringsrum av oro, kärlek, trygghet och tålamod. Det är iallafall min strävan.

I verklig vänskap får man en möjlighet att påverka sitt nu i väntan på eftermälet. En intellektuell och känslomässig tekning då och är väl investerad tid och möda.

Vissa värden är eviga. Andra förvrängs av referensramar. Släkten följa släktens gång samtidigt som generationer kämpar med att förstå varandra (enkelt illustrerat av att jag och döttrarna är oense om vem som bäst gestaltar Hannibal Lecter. Anthony Hopkins, ((vem är ens det, pappa)), eller Mads Mikkelsen ((men förihelvete, kids!)).

Livet som en gigantisk påse Gott och blandat

Svennis sa i en av de sista intervjuerna att han hoppades bli ihågkommen som en hyfsad fotbollstränare, en bra pappa och hygglig kille. Jag har stått vid min mormors, mammas, mosters, systers, frus och svärmors sida i slutet av deras liv. Ingen av dem frågade efter att få se sina gamla betyg, vunna pokaler, semesterbilder eller lönespecifikationer en sista gång. Inte heller gav de uttryck för att de önskat att de jobbat mer i livet. I slutändan handlar allt om kärlek och relationer. Allt annat är rena rama grekiskan. Man måste därför ha pappoteket i ordning (ja, inte bilen alltså). Varje dag innebär något av en tekning mot allt lågt och lumpet i tillvaron. Tiden lånar ut sig till oss en liten stund och vi lämnar våra relationer som pant. En offrad Dry martini är ett billigt pris att betala för en kväll som droska.

No man is an island är en trösterik dikt. Samtidigt går det inte att komma runt det faktum att slutet kommer till oss alla. Allt vi kan besluta över är hur vi använder den tid som är oss given, säger Gandalf. Far, å sin sida, uttryckte det så här: var och en får följa sin väg. I slutet av den vet man hur det känns. Domen i nuet må ibland falla hård men kommer man ihåg mig som en hyfsad lärare, hygglig kille och någorlunda bra pappa är jag mer än nöjd. Å andra sidan är min tid nu. Låt mig göra det bästa av den innan det är dags att skiljas hädan.

Jag gillar att lördagshandla. Människor är mindre stressade och vi kom att språka en god stund, min gamla elev och jag. Jag uppmuntrade vederbörande att skriva om sina känslor. För sig själv, för likasinnade, för den som gitter läsa. Lite senare i butiken träffade jag min egen läromästare Hans Frödin och även det blev till en hjärtlig dom över sakernas eviga tillstånd.

Mot oliverna!

Musik:

Källor:

Eriksson: vikingatidens vagga

Wikipedia

Synonymer.se

cancer, Foto, Livsåskådning, Personligt, styrsö

Gnothi Seauton

15 september, 2024av adolphson

(Redigerat september 2024.)

Hösten är här. Den tiden på året stannar jag ibland och betraktar spindlarnas konst. Spindelväv fascinerar mig. Häromdagen blev jag stående så pass länge att jag höll på att komma försent till jobbet.

Ramla inte i ån, säger spindeln. Tack för varningen, svarar jag.

Jag återkommer då och då till begreppet memento mori. Legenden berättar att en slav stod längst bak på kejsarens vagn på färden genom Rom när triumf firades. Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Det var orden slaven viskade i kejsarens öra under triumfens ögonblick.

Ovanför det berömda Apollontemplet i Delfi fanns något av det antika Greklands samlade vishet. Där fanns det mystiska oraklet med sina dubbeltydiga svar och ovanför porten till templet stod några meningar ingraverade. Bland annat Gnothi seauton, vilket betyder känn dig själv. Andra sentenser som lär ha funnits i templet lyder i översättning måtta i allt och visshet ger vansinne.

Ibland, när svårmodet drabbar extra hårt, känner jag mig ensam i världen. Alla mig närstående dör ju hela tiden. Ålderdom och ohälsa river bland mina kvarvarande släktingar. Det gäller att hålla i tills flickorna är flygfärdiga, tänker jag hurtfriskt i ett fåfängt försök att muntra upp mig. Ibland drömmer jag att jag är ensam kvar på jordklotet. Jag vaknar illa till mods. Nej, till syvende och sist är det sig själv det kommer an på. Man bör trivas i sitt eget sällskap – om man faktiskt skulle råka bli ensam kvar på klotet, menar jag. Jag förstår drömmarnas ursprung. Jag levde mitt liv som alla andra när plötsligt cancer avskaffade framtiden. Allt blev efter den plötsliga döden till ett stort, oformligt nu. Det flyter på, livet, visst gör det, i en strid ström av händelser. Men jag undrar. Är det möjligt att vara dyster och lycklig på samma gång?

Jag vet inte hur många självutnämnda trivselgurus som hållit föredrag eller skrivit böcker på temat känn dig själv. Men jag tror inte det var en skjutjärnskliché som var andemeningen bakom grekernas visdom. Inte heller att vägen till lycka går genom hög lön eller popularitet, som många av dessa gurus hävdar. Vänskap och kärlek, det är grejen. Det andra kan kvitta lika.

Jag besöker om inte ett orakel så åtminstone någon med minst sagt tvetydiga svar. Nämligen far. Hans lägenhet, i vilken han länge tronat i ensamt majestät, är en plats där tiden passerar långsamt. Jag minns hans förra, en stor våning, som han sålde relativt billigt eftersom han ansåg det olämpligt att sälja så dyrt det gick. Så gör man inte, påstod oraklet, och stod fast vid sitt handslag till ett äldre par som ville bo på markplan.

I lägenheten där han nu bor finns spår från alla våra barndoms hem. Där blandas kantstötta minnen med nya ting. Där finns fotografier av barn och barnbarn, VHS och ett Nya Finans som inte ens var nytt när jag spelade det för första gången under tidigt 1980-tal. Där finns köksklockan jag gjorde i slöjden och minnen av mor och Helena.

Tiden må gå långsamt hos oraklet. Mitt egenhändigt tillverkade ur håller dock tiden i led.

Jag frågar oraklet om råd. Det svarar, dunkelt som vanligt, att om man tvivlar ska man alltid utgå från det goda, glada, perspektivet. Tänk bara på det som är roligt, saker som man gillar, säger han. Det finns mycket som är bra här i livet. Ensamheten är inte min bästa vän men en nära, avslutar oraklet vår seans.

Det är svårare än man tror att känna sig själv. Man måste, anser jag, iallafall stå ut med sig själv eller istället dömas till evig ensamhet på planeten. Måtta i allt är än svårare. Frosseri är en av de sju dödssynderna men ändå skamligt enkelt att ta till som tröst för den som saknar.

Om livet är en tom bar är man iallafall i gott sällskap. Med sig själv.

Tanken att det skulle leda till vansinne att vara så pass säker på något att man är övertygad är komplicerad att analysera. Kanske är det inte svårare än att det faktiskt inte går att veta allt och därför är det bortkastad tid att spekulera.

Jag stirrar alltså alldeles för länge på spindelns nät. Var finns min samlade vishet, mitt alldeles egna lilla Apollontempel, funderar jag men blir svaret skyldig. Inom mig, kanske. Några insikter har jag dock. Som att det finns en plats där jag sedan länge funnit mig själv. Som att jag inte behöver påminnas om att jag är dödlig eftersom jag sett döden på nära håll. Men borde det inte vara ovisshet, inte visshet, som leder till vansinne? De var allt bra kluriga, de gamla grekerna.

Någonstans finns en annan vishetslära som pockar på uppmärksamhet: God och glad ska människan vara bidandes döden. Den försöker jag följa. Men det är svårt, så svårt.

Jag kom i tid till jobbet. Men det ger mig mycket att för en stund stanna upp i morgonrusningen och betrakta spindelns nät. Tankar som mynnar ut i denna bloggpost, exempelvis. En barnvisa kommer för mig, en bagatell. Jag tänker på att översätta den till grekiska och hugga in ovanför porten till mitt eget apollontempel.

Imse vimse spindel klättra upp för trån. Ner faller regnet spolar spindeln bort. Upp stiger solen torkar bort allt regn. Imse vimse spindel klättra upp igen.

Relaterade blogginlägg:

Memento Mori

Musik:

Bowie: where are we now?

Stina Nordenstam: I’ll be cryin for you

Historia, Personligt, Resor

bild 159 – danneman

8 september, 2024av adolphson

En alltid ljus förvåning när ön räcker ut en hand och drar mig upp ur sorgsenhet.

I en tiondels procent ryms en evighet av liv. I Calais, Engelska kanalen, Hisingen, Finland, Norrbotten och Falun.

Det finns tillfällen när man bara vill krypa upp i sin pappas eller mammas famn. Man blir aldrig för gammal för den känslan. Jag är över femtio år men saknar fortfarande den villkorslösa kärleken som bara en förälder kan ge. Tiden är både min vän och grym. När ingen famn av det slaget längre finns kvar får man själv överta stafettpinnen och fortsätta sörja för sin familj. Det är nämligen vad som utmärker en duglig, pålitlig, redbar man. Men vi människor består både av biologi och sociala omständigheter. De sociala kan man påverka men inte så mycket de biologiska. Jag har inte börjat upptäcka fars sida i släktträdet. Sorgen är för nära. Ännu gräver jag i mammas västsvenska mylla. Och mitt DNA är därvidlag offrat i vetenskapens tjänst.

En av de bättre liveuppträdanden jag upplevt är Eric Gadd i Borlänge 1991. Vi röjde järnet tills han från scenen meddelande att han inte hade fler låtar att spela. Ett gott betyg till såväl publik som artist.

En danneman är en äldre term för en ”duglig, pålitlig, redbar man”. Termen användes företrädesvis om män ur de lägre samhällsklasserna som var till nytta för kung och adel, exempelvis som soldat. Ett rusthåll var en gård, vars skattskyldighet ersatts med en skyldighet att hålla kronan med en beriden soldat. Ägaren av en sådan gård kallades rusthållare. Dragon (av franskans ”drake”) var en soldat som förflyttade sig till häst men stred till fots. Svenska Ostindiska kompaniet grundades i Göteborg 1731 och avvecklades i början på 1800-talet (det fanns visserligen äldre förlagor i mindre skala). Det vanliga var att två skepp deltog i varje expedition. Skeppen avseglade i början på året och den första etappen gick till Cadiz via den långa vägen norr om Skottland, då passagen genom Engelska kanalen ansågs alltför riskabel.

Han måste varit något av en karriärist min släkting i direkt nedstigande led sedan åtta generationer tillika ostindiefararen Anders Olofsson Gadd. Han föddes år 1708 i Lilleby, ett samhälle beläget längst ut på nordvästra Hisingen. Förutom det spännande yrket som ostindiefarare var han dessutom dragon, rusthållare, bonde och danneman. Han gifte sig 1736 med Anna Persdotter Nordtman från Öckerö. Tyvärr drunknade Anders i Engelska kanalen endast trettiotvå år gammal år 1741 och begravdes i Calais. Omständigheterna är inte närmare kända för mig.

När jag inte har något särskilt för mig söker jag mitt ursprung. Jag är så nyfiken att jag skickat iväg mitt DNA på analys. Nu har resultatet kommit. Föga spännande. Jag och, får man förmoda, min bror, är tretton procent finländare och åttiosju procent skandinaver med överväldigande majoritet från västra Götaland och Norrbotten. Inte en gen från vare sig Dalarna eller långtbortistan. Så utomordentligt tråkigt. Men vi kan ha samiskt påbrå. Forskning pågår, som det heter.

Gadd är ett ganska välkänt släktnamn i Göteborgs historia. Det var en stor släkt. Anders hade många syskon och en dotter, Petronella. Möjligen var han med på en av de tidiga expeditionerna till Kanton i Kina, möjligen tog fartyget trots allt vägen via Engelska kanalen som visade sig vara precis så farlig som ryktet sa. Möjligen dukade Anders under i strid med pirater eller så föll han helt enkelt över bord. Att han drunknade i Engelska kanalen är det enda vi vet. Undrar förresten om jag är släkt med Eric Gadd. Det vore väl trevligt. Om så är lovar jag att lyssna ikapp på produktionen sedan 1991.

Jag hittar rörliga bilder från min andra födelsedag, den sextonde november 1972. Mamma filmar smalfilm när pappa ger mig en blå hockeyhjälm i födelsedagspresent. Hockeyspelare blev jag visserligen aldrig men tänk så mycket vänlighet, kärlek och omtänksamhet jag växte upp med. Den stora frågan gäller egentligen inte mitt ursprung utan huruvida jag mäktar med att återgälda allt jag fått till en ny generation. Famnarna finns visserligen inte kvar att krypa upp i men de har format mig till den jag är.

I en mer eller mindre avlägsen framtid sitter kanske någon framtida ättling och grunnar över släktforskningens mysterium. Kanske förbryllas vederbörande över den tiondels procent av sitt DNA som härrör från Dalarna. Vem bodde där? Hur hamnade en släktgren där? Finns bloggen kvar blir arbetet lätt.

Jag längtar till västra Götaland. Den bygden lyckas nämligen med något Dalarna inte mäktar med. Den räcker alltid ut en hand och drar upp mig ur sorgsenheten. Det är märkligt och lämnar mig i förvåning varje gång. En ljus förvåning.

Relaterade blogginlägg:

Gordon Gekko

Musik:

Do you believe in me

Intermezzo

Källor:

Tranströmer: När vi återsåg öarna

Wikipedia

Pophist.se

Foto, Livsåskådning, Personligt

bild 158 – Blå skåpet

1 september, 20241 september, 2024av adolphson

Om jag kunde resa tillbaka i tiden för att återuppleva ett enda tillfälle – vilket skulle jag välja? Ett innerligt samtal med mamma? Min första kyss? Studenten? Något av alla lysande ögonblick i Uppsala? Mitt bröllop? Barnens födelse? När jag drack champagne med båda mina syskon under pappas överseende? En sommardag på Styrsö eller lycklig dag på fjället?

Att skita i det blå skåpet innebär att göra bort sig eller att gå för långt. Uttrycket blev känt genom en replik av Loffe i filmen Göta kanal. (Mindre känt är att han använde samma replik många år tidigare, i filmen 47:an Löken blåser på från 1972.) Möjligen avser uttrycket ursprungligen de skåp där människor förvarade fina linnen, silverbestick och glas. Dessa finskåp var ofta blåmålade efter att ett blått färgämne började produceras i början på 1800-talet och allmogen därmed fick råd att måla i den kulören. Blått ansågs vara lite finare än de tidigare så vanliga färgerna rödbrunt och ockra. Att göra sina behov i ett sådant skåp skulle verkligen ansetts som att gå för långt. Personligen anser jag i och för sig att det generellt sett är olämpligt att orena i folks skåp – dess färg oaktat.

Många svenskar som är över, ja, säg fyrtiofem år har en närmast manisk relation till ett bisarrt pekoral i form av filmen Göta kanal. Efter två öl kan vi som ingår i nämnda ålderskategori slänga oss med massor av citat och monologer för att under det gemensamma asgarvets konvulsioner fylla i varandras meningar. Jag ska nog ändå i jag! Min personliga favorit, för visst har jag en sån, är när Georg Rydeberg vägrar öppna slussen eftersom klockan är efter sex. Det vet han för han fyller år idag och har fått guldklocka och allting (klippet är för kort).

Jag fick aldrig någon guldklocka. Man har slutat med det i kommunen. Inte heller lär jag erhålla medaljen Nit och Redlighet i rikets tjänst enär jag inte är statstjänsteman (förstatliga skolan nu!). Men jag fick en bergsmanskrona av kommunen (tack!) som tack för lång och trogen tjänst. Och vi har ju fars guldklocka. Den som han fick av Landstinget också det för lång och trogen tjänst. In genom sjukhusdörren klev han en dag tidigt 1960-tal och lämnade verksamheten i slutet på förra millenniet.

Pappas gamle vän Olle berättade på begravningen att de möttes för första gången 1961 när Olle behövde en tennispartner. Pappa hade just varit på julbord och intagit både nubbe och starköl men nappade och spelade, julbordet till trots, varvid en över sextio år lång vänskap tog sin början. Och förövrigt har det i sextiotre år funnits minst en Adolphson som gör lång och trogen tjänst i Falun. Nu är det jag som är klanens ålderman.

Jag såg nyligen ett klipp med skådespelaren Sam Neil som påverkade mig. Det handlar om vilken han anser som den viktigaste lärdomen från sina föräldrar. Jag insåg att jag upplevt ett liknande ögonblick som det Sam i klippet berättar om. Det var i min ungdom när jag en dag, bakrusig och eländig, tyckte förfärligt synd om mig själv eftersom jag hade varesig jobb, pengar eller framtidsplan. Jag sökte fars sympati varvid han tittade milt på mig och svarade att antingen får du söka försörjningsstöd, om du har mage därtill, eller, grabben, så skärper du till dig.

Jag springer fortfarande mycket. Det går visserligen långsamt och jag har känningar både här och där. Men springer, det gör jag. Nyligen mötte jag på rundan en mycket korpulent och därtill rökande man. Vi utbytte en blick i ömsesidig blandning av vämjelse, förakt och avund. Blicken andades egentligen en enda fråga: vem av oss dör först? För så är det: vi står endast en diagnos från elände och det enda vi kan påverka är vad vi ska bära för kläder nästa dag. Och hur vi beter oss.

Det blå skåpet är för mig en plats att förvara fina minnen. För minnena bör vara goda. Renar man då och då skåpets innehåll, kanske med hjälp av en liten tygpåse fylld av lavendel, mår man bra. Skiter man i det, såväl bokstavligen som andligen, får man ständigt gå omkring och sniffa på skitlukten. Löpare eller rökare, jag lydde till sist fars råd och skärpte till mig hyfsat och när resan är över lämnar jag ifrån mig ett i mitt tycke välfyllt blått skåp.

Det finns inget enskilt minne jag skulle välja om jag kunde resa tillbaka i tiden. Det behövs nämligen inte. Det är ju bara att öppna det blå skåpet och botanisera bland nytt och fornt. De vackra minnena viker man varsamt ihop för att endast tas fram vid särskilt högtidliga tillfällen. Som det nu är nöjer jag mig med att tilldela det blå skåpet en symbolisk guldklocka för lång och trogen tjänst. Tack, skåpet!

Relaterade blogginlägg:

Täckminnen

Musik:

Non, je ne regrette rien

Partita no 2

Källor:

Wikipedia

Jämställdhet, Livsåskådning, Personligt

Lust, plikt och tvärt om

24 augusti, 202425 augusti, 2024av adolphson

En medelålders krisande mans (blev det rätt med genitiv-s där?) betraktelser där han diskuterar lust, plikt, fram, bak, då och nu.

Den tjugoandra juli 1976, jag var fem år vid tillfället, skickade far ett vykort till sin pappa, min farfar, i Bodforsen. Han titulerade sin pappa med ”herr”. Vykortet löd:

Hej pappa! Har du fått något regn. Här är det fortfarande lika torrt. I söndags vistades vi på landet hos goda vänner i samband med sista långsimniningen för säsongen i Lindesberg. Nu blir vi hemma ett tag framöver. Anita arbetar en hel del framöver. Personalläget är ganska ansträngt över sommaren. Barnen mår bra. Fredrik har gått i simskola i Roxnäsbadet. Hälsn. Jörgen.

Ett pliktskyldigt vykort från son till far som dels anknyter till ursprunget på en bondgård i Norrland (regn är viktigt) och dels pappas stora intresse bredvid tennis: simning. Jag minns den där simskolan. Där lärde jag mig simma och pappa sken av stolthet. Han gjorde minsann sin faderliga plikt. Säkert hade han lust, också.

Det är lätt att fastna i det förflutna. Som tiden när flickorna var fyra och sex år gamla exempelvis. En tid när jag på fredagar med briljans körde barnen i kundvagn på Ica under lyxhandlingen inför fredagsmyset. När jag hemkommen efter handlingen stängde dörren mot omvärlden och enbart njöt familjelivets lycka. Nog var det en fin tid, nog var jag lycklig då. Nu sitter jag ensam på helgen med nattvakets gnagande oro för tonårsdöttrarnas väl som enda sällskap. Vart flydde du, ljuva småbarnsliv?

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde. Tranströmers ord passar väl en tidig höstdag. Jag tar sällskap med min yngsta dotter inför hennes första dag på ny skola. Hon är nervös. Det slog mig att det antagligen var sista gången jag fick fullgöra denna faderliga plikt. Lite senare, på väg mot arbetet, skickar jag mitt i steget, mer av lust än av plikt, en kärlekshälsning till någon som också ska påbörja studier. Tänk att jag får slå följe med dem på deras resor. Det är, alltihop, förunderligt märkligt i lust och fägring stor. En känsla värd att försvara.

Det ligger måhända i betraktarens öga, det där med lust och plikt. Ibland vill man, ibland måste man. Det gäller att balansera mellan de två. I lust och fägring stor finns värden att med plikt försvara. Det finns dock andra värden än pliktetik. Att försvara det man har kärt är ofta mer instinkt än plikt, en instinkt som ligger djupt hos de flesta. Det narrativet har Försvarsmaktens PR-avdelning full koll på. Att försvara och hjälpa sina barn, den man älskar eller platsen man bor är något grundläggande. Men för bibehållen lust krävs också något mått av (värn)plikt. Och vice versa.

Ibland dras jag lite skämtsamt in i vänskapligt käbbel om östkusten versus västkusten. Vem vill segla i skogen, som Lövet 2 en gång uttryckte saken. Vem vill åka båt överhuvudtaget, som min bror säger. Men vilken är egentligen framsidan respektive baksidan? Om Nato, oavsett vad man anser om inträdet, är nuet och framtiden måste ju Putin med sin eländiga bakåtsträvande krigshets representera det förflutna. Därmed borde väl kusten vara klar. Väst fram, öst bak. Västerut åker jag av lust österut, om vi har otur, av plikt.

Hur försvarar man förresten något? Det fungerar nog bättre om man vill, har lust, än genom plikt. Opinionsbildaren Elin Wägner ville 1940 att kvinnorna skulle vägra delta om Sverige drogs i andra världskriget. Och inte bara det, hon gick så långt att hon ansåg att kvinnor dessutom skulle vägra låta sig försvaras (gå ner i skyddsrum, bära gasmasker etcetera) eftersom det var ett exempel kallblodigt urval om vem som värd att beskyddas i ett krig män startat. Ett teoretiskt resonemang som nog bleknar i skarpt läge. Låt oss alla utgöra varandras bålverk mot allt lågt och lumpet här i världen.

Hur man än vänder sig har man östkusten bak, som det heter. Oberoende av kön har varje vuxen plikter gentemot sina nära och kära. Och gentemot sig själv. Man bör inte, för att undvika att bli sin egen fiende, alltför mycket fastna i det förflutna eller framleva sina dagar i ständig oro för framtiden. Man bör leva i nuet. Således: flickorna är tonåringar, jag medelålders och livet helt okej.

Många funderingar blir det. Flickorna blir aldrig små igen. Att strida för det man tror på: familjen, värderingar, mark och tillgångar eller rättvisa är en grannlaga sak. Narrativet ligger i betraktarens öga. Jag påminner mig själv om några sanningar: jag kan ha fel, allt jag gör ska vara av sådan karaktär att det går att upphöja till allmän lag, att ingen, eller ytterst få, ska drabbas av konsekvenserna av mina val. Ofta fungerar det. Jag vill leda mina döttrar till plikt och lust, någon till lust och fägring stor. Jag är alltid i början på en mycket stark berättelse som inte är färdig. Förrän den är det.

Skitsnack. Det förflutna ljuger. Inte lärde jag mig simma i Roxnäs. Jag härjade och smet så pappa fick skämmas. Jag fullkomligt avskydde det där. Kallt och eländigt. Men han såg det som sin plikt att lära mig simma. En vacker dag en tid senare, på Styrsö, gick jag ensam ner till Stora bryggan i Halsvik och hoppade i och lärde mig simma på egen hand. För att jag hade lust. Farfar kom nästan aldrig och besökte oss i Falun och det gjorde pappa ledsen. Men han skickade då och då små hälsningar. Småbarnslivet var ingen dans på rosor, när jag verkligen tänker efter. Rusa från jobbet, hämta på förskolan, somna i soffan framför På Spåret med handen i dippen och foten på en pizzakartong, VAB, kaskadspyor och tillsägelser om nedfällda toalock. Och inte vakar jag över flickorna numera ensam, jag njuter det bästa av sällskap. I fredags ordnade jag fredagsmys för någon varefter vi somnade tillsammans i soffan framför en tv-serie. Jag kan inte minnas när det skedde senast. Lycka när den är som bäst.

Krisande man eller ej, för nostalgikern blir det aldrig bättre. Jag skickar därför ett vykort till mitt framtida jag, denna härliga höstmorgon. Det lyder: jag är lycklig nu. Var det du också.

Relaterade blogginlägg:

Ockhams rakkniv

Ett vykort

Musik:

Baby won’t you please come home

A te o cara

Gör mig lycklig nu

Källor:

Berggren: Landet utanför del 2

Tranströmer: dikten Dagsmeja

Livsåskådning, Mr Hyde/Neanderthalson, Personligt

Oändlig surf

18 augusti, 2024av adolphson

Vi pratar ofta, tonåringarna och jag. Det är något gott, dessa samtal. Vad är svaret på frågan? Livet är en bergochdalbana, säger jag aningen klichéartat. Man surfar liksom på en bärande våg, upp och ner, av och på, ut i en oändlighet.

Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Detta var chefens ord på presskonferensen när NASA sände ut James Webb-teleskopet i världsrymden.

Mina kära små flickor har vuxit upp till unga kvinnor. Det nog så tufft att vara tonåring som det är och inte blir det lättare om man varit med om det värsta: att i unga år förlora sin mamma. Vet ni, berättar jag för dem, mänskligheten skickar då och då ut obemannade farkoster i universum, Voyager 1 och 2 exempelvis, och med på dessa farkoster fanns bland annat Brandenburgkonserterna av Johann Sebastian. Kom får ni höra! Tänk att bland det första nya civilisationer får lära sig om oss är att vi är kapabla att åstadkomma underbart vacker musik, utropar jag i hänförelsens medryckande entusiasm. Se där en lärdom att ta med sig ut i livet! Aliens kanske inte gillar Bach, pappa. För det gör ju inte vi, svarar surmulen tonåring. Alla gillar Bach – de vet bara inte om det än, replikerar jag. Tonåringen blänger till svar. Är tonåringar utomjordingar?

Vi pratar om varför man inte ska framleva sina dagar genom att starrbliga i en telefon. Tanken att det inte är bra, vare sig som individ eller civilisation, att bli beroende av (viss) teknik är inte ny. Ursprunget till dagens klichéer som tabula rasa, ecce homo och carpe diem vittnar om att dylika tankar funnits sedan åtminstone antiken. Jakten på det ursprungliga, föreställningen om den ädle vilden, är återkommande teman i världslitteraturen. Tarzan, Robinson Crusoe och Odyssén kommer i ständigt nya varianter och upplagor. Ändå stirrar vi i skärmar. Fungerar inte systemen är vi rökta. Utan täckning griper frustrationen tag.

Tonåring blir upprörd över att en (konstgjord) ögonfrans hamnat i mitt te. Hur hamnade den där, funderar jag medan jag inväntar normal samtalston och rimlig bedömning av problemet. Finnes månne någon intergalaktisk kundtjänst att tillgå? Tonåringar är ju som nämnts ibland att betrakta som utomjordingar. Jag brukar förövrigt alltid inleda samtal med diverse kundtjänster genom att be dem behandla mig som ett litet barn eftersom jag är humanist. (Och därför i allt väsentligt en lycklig människa, lägger jag med viss skärpa till.) Tydligen är svaret på alla mina problem och frågeställningar oändlig surf. Tonåringar + kundtjänster = sant.

Jag oroar mig över den verklighetsflykt som teknik ofta medför. Smarta (digitala) lösningar kan ha motsatt, i brist på bättre ord: fördummande, effekt. Telefonjävel. Min husgud och Nemesis. Jag funderar på att köpa en vinylspelare, igen. Tänk att åter kunna gå fram till skivsamlingen, låta händerna kärleksfullt smeka över tummade och välkända skivor. Välja en, studera omslaget, försiktigt ta ut den ur sitt fodral, lägga den på spelaren, omsorgsfullt lägga på pickupen och därefter lyssna för att tjugo minuter senare återvända till anläggningen och vända på skivan. Det hela framstår, sett i historiens backspegel, som livskvalitet.

Jag hittade den konstgjorda ögonfransen i mitt te. Allt lugnar sig. Det är en otrolig upptäckt, egentligen. Jag överlämnar den varsamt till dess rättmätiga ägare med orden: varsågod: en ögonfrans med en tuch av earl Grey. Verklig skönhet kommer inifrån, som lord Greystoke sa. Den aktuella tonåringen ger mig en blick som säger att hon inte riktigt ser storheten i det just inträffade miraklet. Bättre oändlig smurf än oändlig surf, säger jag. Va, svarar tonåring. Gargamel, avlutar jag konversationen.

Kollegiet på det naturvetenskapliga programmet på Falu Gymnasium 2024-25. Någonstans på bilden döljer sig en humanist. Det är lika underbart som en ögonfrans i en kopp te.

Jag pratar vidare med mina flickor. Ständigt dessa samtal. Man kan inte lägga av på grund av att det värsta hänt. Livet måste levas, den tanken utgör mänsklighetens ursprung. Med på resan har vi humanismen, kärleken och kulturen. En må surfa men varför inte ställa sig på en verklig surfingbräda? (Så som utbildning.) Någonstans väntar något otroligt på att avslöjas. Livet är en bergochdalbana, flickor! Släpp telefonen! Känn kittlet i magen, känn hänryckningen, vinden i håret, glädjen, sorgen, vreden och smärtan! Bara känn! Och lev, för allt i världen, lev!

Så vad är egentligen svaret på frågan? Ja, inte vet jag. Utbildning och kärlek är generellt sett svaret på alla frågor. Annars: 42. Men samtal, kommunikation, är ett gott sällskap på vägen ut i den stora, vida oändligheten.

Musik:

Brandenburgkonsert nr 6, III allegro

Bärande våg

Källor:

Danielsson: Handbok för medborgare i universum