Munklöftet

Jag har en mycket varierad tjänst. Jag har livfulla klasser, introverta klasser och rastlösa klasser. Det är esteter, fordonselever och naturvetare.

I vissa grupper går man in, har sin lilla genomgång, hänvisar till eventuell uppgift och får emellanåt initierade och skarpa frågor. I andra får man ligga i som en skållad råtta och veva, flaxa, hoppa runt, höja och sänka rösten, sjunga och stå i.

Det roliga är att man aldrig kan veta hur det blir. Varje lektion är som att öppna Pandoras ask.

Men det är ju det som är grejen. Varje individ i varje klass har olika anlag, bakgrund och därmed förbundna förutsättningar. Barn lär sig att smaka med tungan innan de lär sig tala med den.

Det är min uppgift att ändra på detta sakförhållande, som jag skämtsamt brukar tänka för mig själv.

Jag tror att när människor ser dåliga exempel på beteenden hos auktoriteter i deras närhet så riskerar detta att skapa dåliga vanor hos dem själva. Mitt beteende, som lärare och människa, är därför viktigt.

Det kan vara lämpligt att hinna med en extra tandborstning om du envisas med att äta gulaschsoppa till lunch när du lektionen efter ska ha personlig handledning i ett litet grupprum.

Retorisk talang och intresse är även det faktorer som påverkar hur framgångsrik någon blir i yrket.

Jag borde inte vara politiskt aktiv. Eleverna ska inte behöva fundera över det när jag undervisar dem. Alltså: detta engagemang skymmer munklöftet – inget ska distrahera mig eller eleverna från undervisningen.

Det är en ständig konflikt i mitt inre. Politik eller lärargärning, det är frågan. Därför är steget aldrig långt för mig till att lägga ner politiken. Men det är en annan historia.

En lärares ord räcker till alla i klassrummet förutsatt de kan höra och står ut med att vara där. Det är viktigt att eleverna har personliga mål och känner relevans för varför de ens är i skolan.

All undervisning måste syfta till att eleven blir anställningsbar eller antagningsbar. Därefter kan man ta nästa steg som att försöka lära ut hur man lär sig själv eller att finna sin egen fulla potential.

Eller som jag brukar säga när blivande lärare gör sin praktik: Jag är ledsen, men jag kan inte lära ut briljans. Det är det enda jag inte lär ut. Lyssna på Sokrates: iaktta och lär dig själv. 

Vilket alltså är ett skämt. Okej?

Det är viktigt att inte försumma någon elev och därför bör man inte ha fler än man klarar av att ta hand om på bästa sätt. Det är egentligen hela trixet för hyfsad framgång som lärare. Men det är sällan, eller aldrig, upp till den enskilde läraren att själv bestämma detta.

Min strategi är att alltid sträva efter att se varje elevs olikhet, hens speciella personlighet. När jag känner eleven är det lättare att handleda vederbörande.

Jag försöker se min undervisning som en tjänst jag tillhandahåller –  inte något jag gör av tvång.

Det fria skolvalet är inte en dålig sak. Alla aktiva val är bra. Det ger motivation att välja efter övertygelse. Alla måste ha möjlighet att göra sina val men alla behöver inte välja samma sak.

Att vara begåvad med ett gott minne är en bra egenskap för lärande. Och minnet går att träna – det finns tekniker för det.

Målet för undervisningen är att få eleven att vilja ställa frågor, fundera över dessa och till sist göra något eget, personligt, oväntat, som lösning av problemet.

När det sker unnar jag mig en kort stunds inre tillfredsställelse och sedan betraktar jag eleven som ”klar”. Inte färdig som människa men när vi kommit till detta stadie finns det nog inte mycket mer jag kan lära eleven som denne inte bättre kan lära sig på egen hand.

Det är dags för nya utmaningar och inspirationer i elevens liv. Studenten brukar komma lämpligt härvidlag.

Ständigt funderar jag över hur jag bäst inspirerar och driver på. Man kan ju inte bara lämna eleverna åt sitt öde med svåra uppgifter. Man kan heller inte bara prata själv, vilket är lätt hänt om man heter Adolphson och undervisar i historia, religion, samhällskunskap och kulturhistoria.

Vissa elever kräver ständiga momentbyten, någon vill bli underhållen andra kanske till och med skräms av mig. Vissa läser helt enkelt inte läxor eller gör inte uppgifter.

Vad ska man då göra?

En rätt framgångsrik metod är att inte vara seriös hela tiden utan även slappa av och ta det lugnt. På Natur behöver man inte bara satsa stenhårt och av de störtsköna pragmatiska personligheterna på Fordon kan man lära sig mycket, Esteternas inre ljus lyser ofta starkt på många olika sätt.

Dagens teknik ger oanade möjligheter till musik och filmklipp. Är man lekfull och låter sin fantasi flöda inom ramen, kanske ibland utanför, regler och normer blir det lite lättare.

Man får inte vara för tung. Låt språket flyta lätt. Greppa tag i små saker eleverna säger och gör något av detta på lektionen.

En lärare som är tillräckligt insatt i sitt ämne och vill lära ut det, vilket faktiskt inte alltid är en självklarhet, nöjer sig inte med att påstå att det finns tre genus hos substantiven och böjningar som är gemensamma för dessa.

Nej, en duktig lärare, som är i samklang med tiden, nöjer sig inte med ett sådant påstående.

Ur led är tiden. Vad kul att jag får vara med att vrida den åt något (annat) håll.

Fermis paradox

Nobelpristagaren Enrico Fermi vet jag inte mycket om. Iallafall inte mer än att han givit namn till Fermis paradox.

Denna paradox konstaterar problemet mellan antagandet att det i ett oändligt universum också måste finnas ett oändligt antal världar liknande vår samt konstaterandet att vi inte funnit något som helst godtagbart vetenskapligt bevis på att någon sådan värld existerar.

Fermi formulerade 1950 frågan Var är de?, apropå att inga tecken på intelligent liv ute i universum, i form av exempelvis rymdskrot eller signaler, har påträffats.

Och apropå sökande efter intelligent liv. Jag har, i liten skala, gjort samma sak som Fermis. Jag har de senaste veckorna ägnat mig åt ett experiment.

Skriver man något på Twitter under hashtagen #svpol eller #SD2014 om Åkesson, Karl XII eller invandring tar det inte lång tid innan det rasslar till. Jag satte upp några enkla regler för experimentet samt utformade en strategi varpå jag kastade in en brandfackla. Reglerna innebar att man inte bara fick bombardera mig med frågor eller lösa påståenden utan att själv svara på frågor som jag ställde samt att man inte fick gömma sig under en foliehatt och vara anonym.

Jag ville heller inte prata med representanter för SD, SvP etcetera utan enbart dess väljare. Jag bestämde mig redan från början för att stå ut med med personliga påhopp och förolämpningar och inte besvara dem och istället fokusera på att försöka förstå hur dessa människor tänker eller känner. Jag upptäckte snart att cirka 50% vägrade släppa sin anonymitet med hänvisning till sin och sin eventuella familjs personliga säkerhet. Det hjälpte inte att jag själv är öppen då jag inte har något att frukta, hävdade man.

Att Åkessons sägs sova med en basebollträ vid sängen tycks symptomatiskt för både partiets företrädare och dess väljare.

När jag ställde mer personliga frågor om vilka de är, vad de jobbar med, vad de är nöjda eller missnöjda med i samhället (utöver invandring) eller vad de älskar eller känner engagemang inför, hoppade ytterligare flera av diskussionen.

En väldigt vanlig uppfattning är att jag, och alla andra partier utom SD, samt all media, tillhör en PK-åsiktskorridor där det är trångt. Man upplever ett tabu över att diskutera begränsning av invandring.

Att SD numera är en del av etablissemanget med hela 13% av valmanskåren ställer sig dess väljare helt främmande inför. Man ser sig absolut inte som rasist även om man anser att begreppet mänskliga rättigheter är en floskel. Det är svårt att få dem att närmare förklara hur detta hänger ihop.

De flesta jag pratat med anser att människor faktiskt är olika mycket värda och att det inte är något konstigt med det. De ser sig som sagt ändå inte som rasister – däremot mig som mer eller mindre sinnessjuk som påstår detta.

Viktigt är istället att lyfta fram vilken extrem situation vi har som tar emot så många flyktingar, att resurserna inte räcker till alla och vi borde anpassa oss till andra europeiska länders nivåer.

Man är rädd för vad som ska hända i framtiden, man ser alla flyktingar som kriminella bidragstagare, utan möjlighet att försörja sig själva, och att vi inte har något ansvar för den situation som råder i exempelvis Syrien.

Flera gånger har jag fått frågan hur många flyktingar jag personligen har i mitt hem och brukar då svara med frågan vid vilken krigszon den som skriver så själv befinner sig. Man är också arg över att man upplever att man inte får säga att flyktingmottagande kostar pengar och resurser.

Här är några citat från olika trådar baserat på diskussioner med cirka 15-20 personer:

I vilket normalt land som helst skulle du dömas för landsförräderi och medhjälp till brott och samhällsomstörtande verksamhet.

Att du gör bort dig offentligt säger inte per se att jag gör fel i att avslöja din dumhet anonymt. Lallare!

Alla människor är lika mycket värda men vissa måste hållas i isoleringscell annars

Vi behöver inte fler arbetslösa bidragstagare. Dessutom har många av dem med sig en religion som inte passar här

Du tillhör de som som fortf. inte förstått att värdegrund är hittepå samt felöversatt från eng. 

Snart spricker Adolphsons rasistbubbla som bygger på felöversättning av de mänskliga rättigheterna

Hitler är alltså lika mycket värd för dig som moder Theresa

Alla på jordklotet har inte rätt till svenskt utbildningsväsande

Alla människor är olika värda i ett samhälle. Är samhället rasist då?

Fattar du inte vad Sverige släpper in? Massor av ISIS-anhängare, ”Sleeper cells” väntar bara på att slå till.

Människors lika värde är ett intetsägande påstående. 

Du ger bort mitt hus till afgansk getbonde och kallar dig god. Jag missnöjd. Du kalla mig rasist. 

Stalin, Mao, Muhammed, vad säger dessa dig dina förebilder?

Ännu en dumskalle, nu med namnet Adolphson

Fy fn vilken mega-rasist denna Adolphson är. Vadå ”människors lika värde”. Snacka går ju alltid. 

SD kommer att växa tills de får makten och sådana som du kommer att dömas.

Och så till sist min personliga favorit:

Du kommer att deporteras till ett land som betalar sina räkningar med kärlek och ”din mentalitet”. 

Tack! Kan jag resa i redan imorgon?

Det här med att Sverige i sammanhanget är så extremt har jag svårt att förstå. Vi har i Sverige, Danmark och Norge (Finland har delvis en annan historia) sedan slutet av 1800-talet fört en, i internationell jämförelse, progressiv lagstiftning med syfte att i det offentliga rummet gynna individens autonomi.

Ta kvinnans och barnens ställning i samhället, exempelvis. Äktenskapslagstiftning, rätt till skilsmässa, abortlagstiftning, rösträtt, har i Skandinavien, inte minst här i vårt land, de senaste 150 åren präglats av en samhällskultur som vill ta bort skuldbeläggning av individer (kvinnor och barn) och istället uppmuntra möjligheter till egen försörjning.

Kvinnan ska klara sig utan mannen, barnomsorg, ålderdomsvård, barnet har efter skilsmässa rätt till att umgås båda föräldrarna (vilket fortfarande är relativt ovanligt ute i världen), barnaga är kriminaliserat sedan 1979. Och så vidare.

Vi håller i detta nu på att förändra vår lagstiftning i synen på våldtäkt och även om vägen (i mitt tycke) fortfarande är lång ser man det på många håll i världen som en extrem lagstiftning.

Fråga Julian Assange, exempelvis.

Varför skulle detta inte gälla vår inställning till flyktingar och invandrare? Som jag ser det är det Danmark och Norge som går emot sitt stolta historiska förflutna som moderna och progressiva länder. (Finland borde skämmas).

Ja, flyktingmottagande kostar. Men genererar även intäkter. VA!? hör jag nättrollen vråla. HUR DÅ!? MOTIVERA DIG! KÄLLOR!?

Jo, det ger mig, och många andra, framtidstro. Och framtidstro är kanske den viktigaste tillgång ett land kan ha. Men det tankesättet är nog svårt för någon som är rädd eller drömmer sig tillbaka till en gammal värld att förstå.

Det här är ju inget man pratar med SD-väljare om på Twitter. Men jag efterlyser kontakt med någon av dem för att träffas och diskutera. Jag har ännu inte fått något svar. Många politiskt intresserade diskuterar gärna förutsättningslöst politik med okända. Men inte SD:s väljare, tycks det.

Fortsätter påhoppen får jag antagligen stänga ner mitt twitterkonto. Men det kan det vara värt. Jag kan ju alltid skaffa mig en foliehatt och öppna ett nytt konto i ett alias.

Neanderthalson, exempelvis.

Fermis och jag står fortfarande kvar och stampar på samma plats med den skillnaden att jag faktiskt funnit bevis på liv därute i cyberrymden.

Han söker dock efter intelligent liv och jag, som tolkar intelligens som förmåga till empati, konstaterar lite dystert att sådant nästan är lika sällsynt i cyberrymden som i universum.

Tips: Lyssna på programmet Konflikt om situationen för tiggande EU-migranter.

akuten/avslutning/Erasmus

Har du någonsin besökt en akutmottagning under press? Om inte så rekommenderar jag att prova det.

En kollega gjorde så samma kväll som mösspåtagningen (en relativt ny ritual sedan tiotalet år, en tradition som har sitt ursprung på universitet och högskolor runt om i landet och som därefter spridit sig till gymnasium) gick av sin stapel här i stan.

Jag har också besökt sjukvård och sociala myndigheter när trycket varit högt. Man imponeras. Och man tonar ner sitt eget yrkesrelaterade smågnäll till förmån för en i lika delar generad och imposant tystnad.

Det är inte roligt på akuten dessa gånger. Där råder fullt kaos. Det kommer in ungdomar som måste magpumpas, det utbryter slagsmål, gråt och elände, människor kräks på golvet, flaskor krossas.

Och vilka är det som får städa upp och organisera kaoset? Sjuksyrrorna, så klart.

Nu skulle jag kunna gå på om föräldrars respektive skolans ansvar och annat som hör sammanhanget till. Men det gör jag inte. Jag nöjer mig med att konstatera att så länge staten har kostnader och ansvar för konsekvensen av droger så har också staten rätt att reglera förekomsten.

Som kontrast, och eftersom jag vet att någon säkert på grund av det jag skrev ovan ändå redan ser mig som moralist, tar jag och drämmer till med Erasmus av Rotterdams bok från 1530 med den svenska titeln; En gyldenne book om unga personers seders höffweligheet.

Denna bok var standardlitteratur från 1571 års skolordning och lästes (på latin) i skolorna. Här är ett utdrag (jag har moderniserat språket och stavningen lite):

Utur näsan skall intet snorens överflöd hänga (…).

Att tala genom näsan är löjligt, ty sådant hör trumpetare och elefanter till.

Man ska sig väl renlig hålla, dock inte som pigor sig bepryda. Man ska också vara utan gnetter (lössens ägg – min anmärkning) och löss. Att klia sig i huvudet i främlingars närvaro är ohövligt.

Att hålla sig är skadligt, att i enskildhet låta sitt vatten är hövligt. En yngling skall inte släppa väder bland andra utan hövligen hålla sig om han inte därigenom blir sjuk. Kan han komma avsides skall han släppa väder i ensamhet, om inte, då må han, efter det gamla ordspråket, det med hosta överhölja. 

Man bara måste älska Erasmus.

Kärleken måste också omfatta de samhällets hjältar som återfinns på valfri akutmottagning under studentnatten.

Salig mor sa till mig i min ungdom, när hon förstod att jag smakat starkt, att en gentleman vare sig äter eller dricker mer än att han behöver besvära någon.

Lite ålderdomligt, kanske, men mer än väl tillämpbart här i tillvaron.

Salig mor var sjuksköterska. Och en hjälte. Hon sitter alltid på min ena axel och viskar i mitt öra. På den andra sitter Erasmus och viskar lite, han med.

Luther hänger väl och dinglar i svansen gastande sina mindre kända ord: Den som inte gillar vin, kvinnor och sång förblir en narr sin levnad lång.

Han har väl egentligen aldrig varit helt tidsenlig, den där Luther.

Erasmus

Vi hade far på middag i går. Det är alltid uppiggande.

Bland annat fick jag lära mig att farmor köpte ett piano och lät sina 4 barn ta pianolektioner till övriga Bodens ogillande. Det gick ju an på den tiden man hade pianister på biografernas stumfilmer menade byborna. Men vad ska det tjäna till nu (när ljud finns på bio)?

Far uppmanade mig också att tala om för skolöverstyrelsen att det finns många barn och ungdomar som lider av fetma och övervikt varför fler aktiviteter på raster, och mer idrott på schemat, måste prioriteras.

Skolöverstyrelse! Betrakta dig som apostroferad.

Teori

Jag har en teori.

Jag tror att om man slentrianmässigt använder specifika begrepp i alla möjliga sammanhang så urvattnas dessa på sin ursprungliga betydelse.

Exempel:

Flera gånger har jag hört olika offentliga personer referera till Europa som festung Europa med avseende på hur svårt det är för utomeuropeiska flyktingar att komma till vår kontinent. 

Det är förvisso svårt för flyktingar att komma in i Europa. Men med den nazistiska försvarsdoktrinen från andra världskriget bör man kanske inte svänga sig med hur som helst.

Kort historisk resumé:

Hitler avsåg bygga ett försvarsverk för hela Europa för att på så sätt vidmakthålla sin vision om ett stor-Tyskland, alltså hans tredje tusenåriga rike inom vars gränser han ostört ämnade omsätta sina vidriga idéer i handling. Detta kallades för Den europeiska fästningen, Festung Europa.

Den 6:e juni 1944 genomfördes dagen D, med kodnamnet Operation Overlord, en händelse som tydliggjorde att så skulle det fortsättningsvis inte vara.

Jag menar att det är riskabelt att associera saker och ting med negativa begrepp eftersom man riskerar att få en oönskad effekt.

Exempelvis tror jag att det populistiska Europa-motståndet, som vi i Sverige ser i stort sett hos alla partier (utom ett), växer bland annat genom ordval som detta eftersom det främjar guilt by association. 

Att förknippa EU med Hitler är en grav historisk förvanskning och helt fel eftersom EU vuxit fram ur en önskan att slippa diktaturer, övergrepp och krig på vår kontinent.

Jag tror också sådant språkbruk bidrar till en normaliseringsprocess eller acceptans av att nazism och främlingsfientlighet naturligt finns i vårt samhälle.

Givetvis tycker jag också att ämnet historia, samt främjandet av ett källkritiskt sinnelag hos befolkningen, är viktiga ting.

Fast det kan ju finnas a filp side to that  coin.

Den världsberömde fotografen Lennart Nilsson, exempelvis.

Alla känner väl till hans banbrytande bilder som genom ny teknik låter oss följa ett fosters utvecklingsfaser. Förutom det rent konstnärliga är jag osäker på hans betydelse rent vetenskapligt.


Däremot vet jag att bilderna, och nya mer moderna, kommit att användas av de som helt är emot abort. 

Jag är för fri abort och ser det som förknippat med kvinnans frigörelse, samt en hel del andra argument, men detta faller utanför ämnet.

Det jag täcker på är att man kunde ta samma idé och anföra som argument mot dödsstraff. Om vi tar en massa bilder på människor i dödsögonblicket, eller ännu hellre misslyckade avrättningar, som argument för varför detta straff aldrig kan vara påföljd i en demokrati.

Förövrigt vore det intressant att jämföra korrelationen mellan abortmotstånd och förespråkande för dödsstraff.

Logos

Jag fortsätter bloggandet om SD. Det är ju liksom ett lite småaktuellt ämne.

Några av mina elever redovisade nyligen en uppgift på det intressanta temat att rasismen håller på att normaliseras. De argumenterade väl för sin sak. Mitt i en mening slog de plötsligt fast att SD är ett fascistiskt parti.

Jag tycker inte man kan presentera detta som ett faktum hursomhelst, även om likheter mellan partiet och fascismen finns. Vilket kanske är illa nog.

De (vi) som inte gillar SD har (för) lätt att avfärda allt de säger och gör som rasistiskt högerelände. Medan SD:s sympatisörer själva omöjligen kan ta någon kritik på annat sätt än som orättvisa påhopp från en fiende.

Genom denna radikalisering har den logiska grunden för det demokratiska samtalet försvunnit: nämligen det som inom retoriken kallas logos. 

I retorik är logos en av de tre delarna i övertygandet, persuasio (de andra två delarna är ethos och pathos).

Aristoteles menade att det är dessa delar som utgör själva argumentationen. Aristoteles anses även som grundaren till logiken (läs gärna hans utomordentligt tråkiga bok Retoriken om du orkar – den har legat ett halvår på mitt skrivbord och jag är knappt halvvägs).

Logos handlar alltså om förnuft, realism och fakta. Att i diskussion hänvisa till dessa saker skapar starka och trovärdiga argument. Argumenten måste inte nödvändigtvis vara sanna men ska åtminstone uppfattas som rimliga eller sannolika för att de ska accepteras av åhöraren eller samtalspartnern.

Istället för att bara användas för övertalning så kan logosargument även användas i form av ett resonemang. De används för att hitta rätt i såväl samtal som fysisk lägesorientering.

I det senaste numret av den utmärkta tidskriften Retorikmagasinet diskuterar man just detta. Regler för ett samtal eller debatt säger att efter ett anförande följer replik på replik och man måste acceptera att samtalspartnern presenterar giltiga argument, ståndpunkter eller fakta för sin sak.

Bryter man mot logos försvinner all grund för ett gemensamt samtal och vi kan inte relatera till varandra, inte förstå varandras världar.

Vi blir då främlingar för varandra och snart är det enda som återstår möjligheten att (för)störa varandras kommunikationsmöjligheter eller vända ryggen mot samtalspartnern.

Fanatiker av alla sorter, från vänster till höger, via religiösa eller militära diktaturer, låter inget störa tilltron till den övertygelse man redan har. Ju mer man argumenterar desto säkrare blir motståndaren på sin egen sak.

Låt mig exemplifiera.

När SD:s kandidat i Europaparlamentet Kristina Winberg intervjuades i Agenda gällde frågorna delvis vad hon, som representant för ett EU-kritiskt parti, skulle uträtta där.

Kristina menade sig vilja omförhandla Sveriges EU-avtal. Att det är omöjligt för en enskild parlamentariker, i synnerhet någon som (tack och lov) inte representerar Sveriges regering, att göra så, av en mängd relativt lätt insedda skäl, blev för henne en icke-fråga som hon vägrade svara på.

Eller fundera lite över knegaren på företaget i den mellansvenska småstaden som röstar på SD för att de är emot invandring och EU.

Att 60 % av exporten i Sverige, som är extremt exportberoende, går till EU:s inre marknad och att EU därmed blir viktigt för hens anställning och liv blir för knegaren mindre viktigt än att skylla allt dåligt i samhället på sin invandrade granne.

Av samma skäl förstår man varför Svenskarnas Parti är emot rubriceringen Hets mot folkgrupp eller vill utnyttja sin grundlagsskyddade demonstrationsrätt samtidigt som de förnekar andra grupper samma rättighet.

Demokrati bygger på debatt, diskussion, sakframställan och övertygelse. Men hur debatterar man med någon som förnekar själva grunden för hur samtalet förs?

Till sist återstår oss bara järnrören.

Detta är den verkliga demokratiska utmaningen och mitt huvudsakliga skäl till varför jag är emot Alliansen som företeelse.

Tårta 2.0

I veckan föll domen mot kvinnan som tårtade Jimmie Åkesson. För tårtning samt två fall av olovlig körning fick hon ett par månader i kurran.

Jag skrev ett blogginlägg när tårtningen ägde rum. Detta blogginlägg satte igång en händelsekedja som var rätt intressant.

Först hörde Dala-Demokraten av sig och ville publicera blogginlägget som debattinlägg och det är ju något som inte händer ofta. Aldrig, faktiskt. Det brukar ju vara tvärt om.

Detta fick en journalist i Expressen att nämna mig i en artikel. Vilket i sin tur ledde till att SvT hörde av sig och ville ha med mig i deras morgonsoffa samma dag domen föll.

Inför det kände jag mig lite kluven. Men tillfället var nästan för bra för att avstå. Göra reklam för FP och Falu Gymnasium samtidigt – perfekt! TV ville låta SJ köra mig till Stockholm, inkvartera mig på hotell och sen hem igen.

Varför då, frågade jag mig lite misstänksamt.

Jag konsulterade mina grå amanuenser (se fotnot), någon i partiet och Den Änglaljuva. Risken alla såg var uppenbar: TV ville ha någon att pulvrisera på bästa sändningstid. Lite morgonunderhållning, liksom.

Jag talade flera gånger i telefon med SvT:s producent vilken var angelägen att jag skulle komma. Jag gav honom mina sanningsenliga ståndpunkter. Jag ville provocera/problematisera och väcka lite debatt kring en principiell fråga.

För jag tycker ju egentligen inte att man ska få kasta tårta på sina medmänniskor. Vi har dessutom en mycket allvarlig baksida med mord och övergrepp på våra folkvalda.

I det ögonblick man dunkar näven i bordet eller kastar en tårta har man övergett det förutsättningslösa demokratiska samtalet till förmån för hot om våld eller aktiv handling. Även om man skojar kan man inte veta hur den som utsätts upplever det. Åkesson blev kränkt.

Producenten menade att ja, ja så där tycker ju alla. Men du hade ett annat synsätt som vi är intresserade av.

Jag blev misstänksam, igen. Samtalet fortsatte.

Jag berättade att bakgrunden till blogginlägget var en lektion i samband med tårtningen. Diskussionen i klassrummet gällde hur vi, som individer och samhälle, hanterar åsikter vi inte tycker om.

Jag funderade efter lektionen vidare över detta. Resultatet blev alltså ett blogginlägg/debattartikel med en mycket ironisk underton där jag ville testa att argumentera för medborgarnas rätt att tårta sina makthavare.

Ingen av mina vänner (ibland vilka återfinns jurister, filosofer, läkare, journalister och politiker) som jag diskuterat saken med håller med. De tycker i allmänhet att jag är pantad och att så där kan man ju inte argumentera. 

Men, som det visat sig, ett visst intresse för argumentationen finns det.

Jag ville alltså problematisera tårtningen. Det beror ju också lite på vem som tårtar vem och var det sker. Verkligen? Självfallet.

Jag tror att rättssamhället möjligen resonerat annorlunda (åtminstone vad gäller påföljd) om en same tårtat Jimmie när han besökte Jokkmokks marknad. Detta eftersom SD krävt att samerna ska förlora ensamrätten på renskötsel.

Jag påstår att ord, talade såväl som skrivna, kan vara mycket farligare och kan kränka människor på ett mycket mer allvarligt och påtagligt sätt än en tårtning av individen. Detta kan, som i SD:s fall, leda till döden, trauma eller livslångt lidande för flyktingar.

Och driver SD igenom kravet (som de hävdar i deras partiprogram) om att begränsa den fria aborträtten från vecka 18 till vecka 12 så skulle det få förödande konsekvenser för många kvinnor.

Det skulle möjligen också, för någon, kunna motivera en tårta i pallet på Jimmie.

Det var alltså mitt arbete som lärare och engagemang som politiker som fick mig att försöka hitta argument för att annat synsätt. Nu blev det dock ingen prime-time för mig eftersom producenten ringde upp på måndagseftermiddagen, några timmar innan tåget skulle avgå, och sa att man skiftat fokus.

Morgonsoffan skulle morgonen därpå istället handla om fotbollsvåldet. Jag berättade att jag också har en del synpunkter på det men helt klart mindre kontroversiella. Mannen skrattade och sa att de skulle återkomma i frågan.

Så gick det till när jag gick miste om mina 15 minutes of fame.

Förövrigt tycker jag, av många skäl, att det är synd att inte Falu Gymnasiums bibliotekarie Ulf Wejmo är partiledare för SD. För han älskar tårta.

Eller som E-Micke i Härnösand brukar säga: Glädjen är en allvarlig sak. Och humor är inget man skämtar om. 

Inledning…till slut

Jag har ett allmänt intresse för retorik. Inför politikens retorik kan jag mest, tyvärr, vara åskådare. I skolans värld har jag däremot erfarenhet sedan 1998 jämväl retoriska studier i bagaget.

Någon sammanfattade retorik som konsten att be människor dra åt helvete på ett sådant sätt att de faktiskt vill göra det.

Om retorikens mål är få uppmärksamhet handlar en lärares retorik om att skapa förutsättningar för lärande. För att lyckas med det måste man få eleverna välvilligt inställda till såväl personen  som ämnet.

Detta är ingen lätt sak. Och när man lyckas är det ändå en framgång som ständigt måste återerövras. En lyckad erfarenhet kan vara helt oanvändbar i en annan klass.

Hela kursens och den enskilda lektionens framgång hänger på inledningens utformning. Beroende på omständigheterna (klassens unika, eller det aktuella ämnets, karaktär) kan man välja en pang på rödbetan-inledning eller ett mer försiktigt närmande.

Ytterligare någon har påstått att någon som framträder inför en ny publik har ungefär 8 sekunder på sig att fånga publikens uppmärksamhet. När det gäller skolelever är jag beredd att hålla med.

En direkt början, som generellt passar bäst för skolmiljö, syftar till att få eleven att vilja lyssna, att fånga uppmärksamheten och få gruppen välvilligt inställd. Detta kan man uppnå på olika sätt.

1. Det oväntade: Man säger helt enkelt något som är totalt oväntat av dig just där och då.

Exempel: Hej. Jag heter Fredrik Adolphson. Jag kör Volvo, och har, senast jag såg efter, en bror, en far, två barn, för höga lån, jag drar omkring på 10 kilos övervikt – jag hävdar själv kraftig benstomme men mina barn säger att jag är fet.

2. Cliffhanger. Man inleder med något spännande eller dagsaktuellt. Exempel: Här kan man lämpligen inlevelsefullt berätta om slaget vid Thermopyle eller liknande.

3. Relevans: Allt du säger måste gå att koppla till målgruppens, alltså elevernas, egen verklighet.

Exempel (detta funkar även som exempel på punkt 2): En snabb jämförelse mellan maktens arkitektur i Romarriket och USA eller Snowden och NSA kontra samma Romarrikes  problemformulering Vem övervakar övervakarna?

4. Det får också gärna vara kul, lekfullt och karaktärsdanande. Den sista något ålderdomliga frasen handlar om självförtroende. Genom att ge exempel på hur ökad kunskapsmängd ökar referensramen och därmed stimulerar tankens fria rörelse och associationsförmåga inspireras eleven förhoppningsvis att försöka göra detsamma.

Varför är allt detta nödvändigt? Jo, helt enkelt för att den som är positiv lättare lyssnar uppmärksamt och därmed är i ett gynnsamt läraktighets-mode.

Man får bättre förutsättningar att nå denna uppmärksamhet om man i kursens inledning lovar att diskutera viktiga, nya och ovanliga ting eller saker som är av betydelse för elevernas eget fortsatta liv.

Just detta kan man man göra på olika sätt. Det är lite lättare inom kurserna Religion och Samhällskunskap än i Historia.

Nyckeln till framgång är att få eleverna att känna sig delaktiga. Och detta är svårt. Särskilt svårt inom teoretiska ämnen som historia.

Det blir lättare om man i presentationerna, eller talet, utgår från sig själv och emellanåt visar sig lika svag och dödlig som alla andra. Då får man oftare publiken välvilligt inställd och man upplevs som genuin – om, men bara om, det du säger har relevans för den som lyssnar.

Jag försöker därför alltid, så långt det är möjligt,  ta min utgångspunkt för undervisningen i elevernas verklighet.

Sedan finns det ju några generella trix som att använda lugnt tempo (vilket är ett av mina svaga kort) och inte alltför tydliga manus. Detta för att ge ett intryck av att vara relativt oförberedd men ändå ha full kontroll.

Ett tal, eller muntlig presentation/föredragning, är en konst, ett nummer, med ett tydligt syfte som framgår ovan. Men det är skillnad eftersom du i en kurs är återkommande och kan planera mer långsiktigt än om det är en one time opportunity.

Vare sig kursinledningen eller lektionerna får vara banala eller alldagliga. Inte heller för långa (vilket är varje lärares dilemma). Dispositionen för varje lektion ska också den vara noga genomtänkt, nästan på klockslaget, men ändå ge sken av att vara spontan.

En god disposition skapar illusionen att det som sägs kommer ur direkt uppriktighet, det verkar relevant och äkta. Nu kanske det man säger ändå låter så men dispositionen underlättar arbetet och behåller publiken välvilligt inställd längre än de annars skulle orka eller vilja.

Det finns två saker man aldrig får göra som lärare.

1. Underskatta din publik. I synnerhet inte gymnasieungdomar. De pulvriserar dig på ett ögonblick om du inte ser upp. För att balansen i klassrummet ska fungera fullt ut är det de, eleverna, som ska känna sig privilegierade som får vara i ditt klassrum.

2. Visa aldrig att du egentligen inte vill vara i klassrummet. Oavsett om du är trött, arg, bitter eller sur på saker inom eller utom skolan. Det finns inget värre än att vara i klorna på någon som visar att vederbörande hellre gör något annat.

Jag brukar inledningsvis hålla ett litet tal till varje klass, ungefär så här:

Jag är högt utbildad. Jag är rätt bra på det jag gör. Om ni ger er hän och vågar satsa kan jag lära er så ofantligt mycket. Om historia, religion eller samhällskunskap javisst. Men ännu mer om själva lärandet. Hur ni knäcker koden, hur ni kan utvecklas, växa och finna er fulla potential. Hur ni tar er in på universitet men också hur ni tar er ut därifrån, om färdigheter bakom själva betyget…ja det finns faktiskt ingen begränsning.

Jag, å min sida, begär egentligen bara en sak av er: dont waste my motherfucking time. 

Och det är alltid knäpptyst därefter.

Parodi är kul. Här kan man se ett inte helt oävet elevexempel.

Lärare

Nu kanske jag låter lite bitter. Men jag är villig att riskera det och jag kan helt enkelt inte låta bli att sjunga dårskapens lov.

Vad menar samhället när det säger att lärarnas status måste höjas? Det handlar kanske om en djupare förändring kring hur man under lång tid, kanske för alltid, värderat den yrkeskår som utan tvivel är så viktig för unga människors framtida liv.

Redan Gustav Vasa lär enligt myten hatat sin (danske) lärare magister Ivar: Nu gifa jag faen i din skola påstod någon faktoid att han sagt varpå han stötte dolken i läroboken och åkte till Dalarna.

Låt mig genom ett litet kåseri ge ett exempel på hur jag uppfattar det omgivande samhällets syn på den yrkesgrupp jag själv tillhör.

Härmed kastas tärningen.

Det här med lärare. Vad är det för pack, egentligen?

Man måste vara helt galen för att ägna sig åt det yrket. Det finns förvisso ingen mer eländig och förhatlig än denna människoart. Om vi nu händelsevis inte är spritt språngande galna allihop.

Det skulle onekligen förklara ett och annat.

Vi sitter här och där, utsvultna och bedrövliga i våra skolor. Den största lycka för denna miserabla yrkeskår står till hoppet om att någon enskild eller organisation bjuder oss på en bulle till fikat.

Då är vi glada för en stund.

Skolor och skolor, förresten.

Mer adekvat liknelse är kvarnar i vilka vi gör bödelstjänst. Bland generationer av barn och ungdomar åldras vi under vedermödor, blir döva av allt oljud och skrikande för att till sist tyna bort bland stank och smuts.

Lundsbergskollegiet undantaget.

På lågstadiet gormar vi åt barnen att inte kasta snöboll för att några år senare kräva att de släpper cigaretten och går ut i snön och leker. Givetvis utan den självklara insikten att man inte kan kommendera fram lek och snöbollskrig.

Vi lärare tror, enligt principen om dåren och hens försvarstal, själva att vi är de främsta bland de odödliga. Detta eftersom de flesta av oss tycker sig kunna pråla med en hygglig universitetsexamen.

Detta, kryddat med uppfattningen att en ny yrkeslegitimation (i sig ett exempel på en bedrövlig yrkeskårs storstilade titelsjuka) från Skolverket plötsligt ger oss rätt att diktera snart nog varenda villkor på vår arbetsplats.

Men vad åstadkommer vi egentligen?

Vi gillar att med hotfullt utseende och argsint röst gräla på förskrämda och förvirrade elever, skolledare, kollegor och politiker. Vi är lyckliga i vår egen lärdom trots att vi ofta lär ut rena dumheterna.

Vi jagar i flock beslutsfattare på olika nivåer som vi snarast önskar taga av daga som hämnd för låga löner, övermäktig arbetsbörda och samhällets grundlösa förakt.

Barnens föräldrar tycks tro att vi verkligen är så förnämliga som vi själva också anser. Men allt är en chimär a la kejsarens nya kläder.

Lycka för detta mitt depraverade kollegium är att, vid samma fikabord där gratis-bullen serveras, briljera över något okänt ord eller svårt samhällsproblem. Allt för att slippa resa oss ur soffan.

När dagens sista lektion är slut står vi redan med ena benet utanför dörren och vi avskyr verksamhet som vanligen inryms inom vilken ordinär arbetsdag som helst hos andra yrken.

Ty det är sant: Den som inte kan undervisar istället.

Vi, förtappade, kittlar varandras fåfänga men unnar ingen kollega verklig framgång.

Vi är lata, bittra, smitningsbenägna och förblir i den sinnesstämningen även efter vår efterlängtade pensionering och vidare våra sista år intill vi slutligen, i största armod och ilska över denna slutgiltiga orättvisa, lämnar jordelivet.

Älskad av ingen. Saknad av ingen. Snart nog står en ny förtappad redo att fylla den bortgångnes stinkande, utslitna skor.

Den som frivilligt ägnar sig åt detta yrke måste vara fullständigt galen. Det finns ingen annan förklaring.

Det är inte utan att jag känner mig lycklig.

Caligula. En typisk lärare

En potentiell läsare må ursäkta. Jag blir bara så uppgiven över avsaknad av nyans i debatten. Detta är mitt sätt att hantera det. Och för det ber jag inte om ursäkt.

Apropå kåseri: lyssna gärna på Mark Levengoods utmärkta kåseri från Godmorgon Världen i lördags. Ett skolexempel i konstformen med skolan som tema.

The Voice

Mannen som tillsammans med Hatte Furuhagen skapade mitt intresse för historia har för en tid sedan gått ur tiden.

Som barn och tonåring fanns det två program jag vägrade missa (vilket inte säger så lite i en tid när det enbart fanns två TV-kanaler). Det ena var Sportspegeln och det andra Svart på Vitt.

Rösten. Det är rösten.

På radio var det Leif Andersson, a.k.a Smoke Rings, som regerade.

Men fortfarande griper Hans Villius röst tag i mig. Han är mitt stora ideal när det gäller att framföra saker de flesta tycker är trista. Så som skolans verklighet ofta är.

Så det är nog så det är: Hans Villius är min idol.

Lyssna på honom. Hans Villius trollband mig, och många andra, med sin magiska röst.

Han kan få det mest triviala att verka spännande och intressant. Man vill veta mer, man vill fylla i luckorna.

Jag hävdar på fullt allvar att Hans Villius (tillsammans med Furuhagen och en rad av miniatyrporträtt över Sveriges regenter från Gustav Vasa till Gustaf VI Adof vilken hängde hemma hos några vänner till mina föräldrar) är anledningen till mitt intresse för historia, pedagogik och retorik.

Det var tack vare Hans Villius som mitt självklara val på universitetet blev historia. Tack vare honom insåg jag mystiken och spänningen att i dagar, veckor, hänga på Riksarkivet, Krigsarkivet eller något annat arkiv.

Och tack vare Hans Villius när jag fortfarande drömmen att forska vidare.

Hans dokumentärer tillsammans med Olle Hägg är storartade. Helst dokumentären Jag ser underbara ting håller jag för bland det bästa som gjorts i genren. Om du inte gjort det: se den genom att klicka på länken.

Tack du store. Hatten av.

Vila i frid Hans Rösten Villius.

 

Länkar:

Lyssna mer!

Radio-intervju om nazismen.

Artikel SvD. 

Dramatisering om midsommarkrisen med inledning av Villius och Hägg. 

Alla SKA med

I samband med att FP deklarerade att vi vill se över vem som driver skola för att säkerställa långsiktigt ägande blev vi anklagade för populism.

Det klart alla partier vill tilltala så många väljare som möjligt. Om det är populism, så låt gå. Men med populism (= folkligt) brukar  man avse att en oseriös politik där man man lovar stort men knappast tar ansvar för helheten. En populist väjer också i allmänhet för obekväma beslut, dessa motverkar populistens syften eftersom dessa istället gör honom impopulär.

Jag tycker inte FP är populistiskt. Jag tycker vi är ett gott socialliberalt alternativ i svensk politik.

Man kan ju istället prova att sila traditionell socialdemokratisk, och mer så vänsterpartistisk, politik genom det populistiska nålsögat. (SD är för mig själva sinnebilden av populism så de lämnar jag helt utanför diskussionen).

Så vad brukar sossar och vänsterpartister säga? Ja att alla ska gå på gymnasiet. Inte alla får gå. Alla ska gå. Och där ska alla förberedas för högskola och universitet där också alla ska utbilda sig.

Jag gissar att man här hittar den verkliga anledningen till att dessa partier, främst V, länge varit emot betyg. I deras värld kan ett betyg innebära att alla inte kan åka vidare uppför vattenrutschkanan. Och några alternativ finns  inte i den stereotypes värld.

Sedan ska alla ha jobb och betala skatt. Och det är ju bra, om det är nog alla överens.

Alla ska vidare ha rätt till en sorts förskola och barnavårdscentral. Sedan ska alla in på en standardiserad form av ålderdomshem. Sedan ska alla dö.

Man får inte ens andas om individens skyldigheter i ett samhälle eftersom detta anses stå i motsats till kollektivets rättigheter.

Alla ska betala hög skatt. Annars funkar det inte.

Sammanfattningsvis: alla ska curlas igenom samhällssystemet på skattebetalarnas bekostnad och inga krav får ställas, inga alternativ diskuteras. Ve den som bryter normen.

But only the dead fish follow the stream.

Här någonstans finner man skillnaden mellan att vara en vänsterorienterad liberal, socialliberal, istället för någon form av socialist. Exakt här finner jag anledningen till att jag aldrig skulle kunna se mig själv som, eller rösta på, socialdemokraterna.

Fler och fler av de frågor regeringen i allmänhet, och FP i synnerhet, driver eller har drivit, plockar S upp och gör till sina. Skillnaden mellan mycket av S och FP är idag reducerat till retorik.

Copycats!

Det är hyckleri. Och det är populism.

Mitt i detta stora ska-curlande dyker det plötsligt upp en ny variabel: invandringen. Den är självfallet inte ny, men antalet människor på flykt i världen har vi inte sett tiidgare.

Hit till vårt land kommer människor som också vill få tillgång till samma rättigheter som socialdemokraternas väljare i generationer haft ensamrätt på. Vad händer då med samhörigheten och solidariteten?

Den flyger ut genom fönstret.

Populism.

33 % av LO:s medlemmar har i olika enkätsvar uppgivit att de kan tänka sig att rösta på SD. För nu kommer det invandrare och tär på systemet som är deras. Självaste Ordförande Persson sa på sin tid att han var orolig för välfärdsturism från företrädesvis östra Europa om vi förenklade för den fria rörligheten.

Han fick fel. Som populister ofta får.

Invandringen. Så ska det ju inte gå till, tänker arbetarrörelsen från V till S, SD och en centerpartist på landsbygden vilken för ett ögonblick tappat bort sitt vargfokus, upprört hemma vid köksbordet.

Förövrigt består landsbygden, om vi med den menar allt från Avesta och norröver, i stort sett av socialdemokratiska kärnväljare och en och annan centerpartist. Åkesson är inte dummare än att han vet att utnyttja flöjten för rätt sorts locktoner.

Centerledningen får panik och vill göra något – de håller ju dessutom på att ramla ur riksdagen. Annie fastnar i, blir till, det nyliberala spöket. Nej här behövs nog lite populism för att lyfta, tänker Centerns partistrateger.

Det gick ju så där…

LO vet inte på vilket ben de ska stå. Plötsligt smyger det sig in förslag på begränsningar i den fria arbetsrätten och rörligheten i deras agenda.

Allt för att tillgodose den småborgerliga, konservativa och provinsiella kärnan hos traditionell svensk medelklass. En grupp som verkar fått det alldeles för bra för att vilja dela med sig.

Ett femte jobbskatteavdrag kan många med stort patos argumentera emot. Men att utsätta sig själv för konkurrens och utveckling i ett större perspektiv är man beredd att rösta på SD för att förhindra.

Populismen fungerar.

Vi liberaler står häpna bredvid och kämpar i stort sett ensamma för EU:s fortsatta utveckling. Alla andra partier rider nu i varierande grad på det ökande motståndet till EU.

Rajoumeni, dö poän (Eurovisionsfestilval-snack från 80-talet).

Et encore: Populism.

Min romerska senat är Twitter, sa någon.

När jag kämpar mig fram i skolans korridorer, till bredden fyllda av ungdomar, deklarerar jag som sista utväg högt: Jag är Moses och ni är havet!. Det fungerar. Plötsligt har jag en fri passage. Kanske är det detta populism handlar om, när jag tänker efter.

En fri och ohotad passage. För mig.

Förresten, apropå Ska